Lagutskottets utlåtande Nr 27 (Utlåtande 1914:LU27 - b Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Nr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 14 augusti 1914 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion med förslag till provisorisk
lag om expropriation av jord för vissa sociala ändamål

m. m.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Söderbergh*, Trana,
Stärner, Gezelius*, Alexanderson*, Johanson i Valared, Knut Larsson, greve
Spens, Pettersson i Södertälje, Pettersson i Bjälbo*, Schotte, Olsson i Broberg,
Persson i Norrköping och Réhn.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 133, hava herrar Carl Lindhagen, Hjalmar Branting, Nils Persson i
Malmö, friherre E. Palmstierna, Sven Persson i Norrköping, Herman Lindqvist
i Stockholm, Viktor Larsson i Västerås, Värner Rydén, Sven Linders,
F. W. Thorsson, Bernhard Eriksson i Grängesberg och Rickard Sandler
hemställt,

l:o) att riksdagen måtte för sin del antaga följande provisoriska

Lag om expropriation av jord för vissa sociala ändamål.

1 §•

Från fastighet, som är av större omfattning och ej tillhör stat,
kommun eller municipalsamhälle, samt från fastighet, tillhörig bolag, förening
för ekonomisk verksamhet eller enskild person, vilken° ej har sitt
bo eller hemvist å fastigheten och uppenbarligen besitter den huvudsakligen
för att tillgodogöra sig skogsavkastning, må jord tagas i anspråk
genom expropriation, om det prövas nödigt:

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 saml. 27 höft. (AV 27.) 1

2 Lagutskottets utlåtande Nr 27.

1) för att bereda torpare, bolagsarrendatorer och andra på liknande
sätt beroende jordbrukare tryggad förfoganderätt över jordbruket med
erforderlig skog, odlingsmark, bete eller annat nödigt tillbehör;

2) för att bereda den jordlösa obemedlade befolkningen jord med
nödigt tillbehör till nya jordbruk;

3) för att bereda innehavare av egna hus på ofri grund tryggad be sittningsrätt

till marken; .

4) för att bereda synnerligast den mindre bemedlade befolkningen

erforderlig tillgång på tomtmark för bostadsändamål;

5) för att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en
ort plats för överläggningar i allmänna frågor eller upplysande föredrag
eller för anläggning till förbättrande av tillgången på livsmedel eller andra
förnödenheter eller för annat företag, som är ägnat att främja något dylikt
ideellt eller ekonomiskt syfte.

2 §■

Skyldighet att avstå jord, som i 1 § sägs, äger ej rum, då marken
kan anses oundgängligen behövlig för befintlig eller tillämnad anläggning
å huvudfastigheten eller dess brukande i annat avseende eller markens avstående
eljest med avseende på förekommande omständigheter ej synes
kunna skäligen åläggas jordägaren.

3 §•

Frågan om skyldighet att avstå jord enligt denna lag prövas för de
sex nordligaste länen av vederbörande »jordbrukskommissioner», och inom
övriga län av jordkommissioner, som böra för varje sådant län tillsättas
enligt enahanda grunder. Intill dess för sistnämnda län jordkommissioner
kommit till stånd, utövas prövningsrätten liksom övriga enligt denna lag
kommission åliggande uppgifter av konungens befallningshavande.

Avslås framställning om expropriationen helt eller delvis eller har
bifallen ansökan helt eller delvis blivit bestridd av jordägaren, skall frågans
slutliga avgörande underställas konungens prövning.

4 §•

Expropriationen utföres genom statens försorg. Kommissionen tillkommer
i sådant avseende att i väckt fråga om jords avstående föranstalta
utredning samt vidtaga de övriga åtgärder, som för sakens bringande till

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

slut erfordras, ävensom att i alla mål och ärenden, som föranledas av dylik
fråga, utföra statens talan.

5 §•

Inom varje kommun bör i mån av behov och alltid, ifall kommissionen
därom gör framställning, för en tid av två år väljas en jordkommitté
av minst tre högst fem personer, vilken uti frågor om avstående
av jord, som är belägen i kommunen, äger medverka vid utförandet
av kommissionens uppgift. Vid valet, som hålles å kommunalstämma,
äger en var i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad
person rösträtt; och har varje röstande en röst. Vid lika rösträtt skiljer
lotten.

6 §•

Fråga om viss jords avstående kan hos kommissionen väckas av
den, som önskar besittningsrätt till jorden, samt vidare av kommunens
jordkommitté, kommunens beslutande myndighet eller minst tio i kommunens
allmänna angelägenheter röstberättigade personer. Kommissionen äger
ock omedelbart upptaga dylik fråga till behandling.

7 §•

1. För jord, som exproprieras, skall erläggas löseskilling i penningar,
motsvarande jordens värde. Såsom jordens värde skall anses dess taxeringsvärde
eller vad av huvudfastighetens taxeringsvärde må anses å jorden
belöpa, därest ej uppenbarligen framgår, att verkliga värdet över- eller
understiger taxeringsvärdet.

2. Vid värdering av jord, som enligt 1 § mom. 1 eller 3 skall
avstås, må hänsyn icke tagas till den förbättring jorden kan hava vunnit
genom arbete eller kostnad, som nedlagts därå av nyttjanderättsinnehavaren
eller ock av föregående brukare, vilkens rätt övergått å nyttjanderättsinnehavaren.

3- Vid värdering av jord, som enligt 1 § mom. 1 eller 3 skall
avstås, må icke heller hänsyn tagas till den stegring i jordens värde, som
utan jordägarens åtgöranden uppkommit under den tid nyttj anderättshavaren
eller föregående brukare, vilkens rätt övergått å nyttjanderättshavaren,
varit i besittning av jorden dock att denna tid ej må räknas
längre tillbaka än högst tio år.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

4. Beträffande jord, som enligt 1 § mom. 1 skall avstås, får vid
uppskattning av inägor och skogsmark å fastighet, som av ägaren förvärvats
huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen, i allmänhet
ej tagas hänsyn till inägornas och skogsmarkens värde för jordbruksändamål,
utan endast till vad de kunna anses värda såsom skogsmark. Tillika
bör i detta fall vid bestämmande av lösen för såväl inägor och skogsmark
som åbyggnader jämväl fästas avseende å de utgifter ägaren i verkligheten
kan i god tro antagas hava fått vidkännas för desamma; och må
lösen ej överskrida dessa utgifter, där ej särskilda omständigheter anses
böra därtill föranleda.

5. Skada, som annan än ägaren lider, bestämmes till dess skäliga
belopp.

8 §•

Kan ej överenskommelse träffas om lösen för den jord, som skall
avstås, eller om ersättning för skada, som annan än ägaren lider, varde
lösen eller ersättningen bestämd av kommissionen. Klagan mot beslutet
må föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.
Sådan klagan må föras jämväl av den, som innehar nyttjanderätt till jorden.

Finner kommissionen, jordägaren och den, som söker jord, utan
meningsskiljaktighet lämpligare, att lösen bestämmes i den ordning gällande
lag om expropriation föreskriver, må denna ordning i stället lända till
efterrättelse, dock att, där parterna ej enas om val av nämnd, denna skall
utgöras av ordföranden och två ledamöter, av vilka parterna välja var sin.

9 §•

Bestående avtal om nyttjanderätt till jord, som avstås, vare fortfarande
gällande, där ej staten före bestämmandet av jordlösen påyrkat
avtalets upphörande; och må förty någon ersättning för förlust av nyttjanderätten
ej kunna ifrågakomma annat än då uppsägning, på sätt nyss
är sagt, ägt rum.

10 §.

Mark, som genom statens försorg exproprieras enligt denna lag,
blir statens egendom. Kommissionen äger å statens vägnar upplåta jorden
främst till den, för vilkens räkning expropriationen ägt rum, med en besittningsrätt,
som är fullt betryggande för jordinnehavaren och tillika
upprätthåller ändamålet med jordens avlösning. Upplåtelsen skall ske mot

Lagutskottets utlåtande Nr 27. 5

en avgift, som förräntar den utgivna jordlösen och kostnaden för expropriationen.
Tvist om avgiftens belopp prövas av domstol.

Äganderätt till exproprierad mark må ock kunna överlåtas å kommun
eller municipalsamhälle mot villkor av oförytterlighet, erläggande av
en köpeskilling, motsvarande den utgivna jordlösen och kostnade°n för expropriationen
samt jordens upplåtande till enskilde efter enahanda grunder,
som ovan sägs. Tvist om köpeskillingens belopp prövas av domstol.

Då jord, som enligt 1 § mom. 1 eller 3 avstås, är på arrende
upplåten till någon, som ej innehar annat avsevärt jordbruk, bör arrendatorn
äga företrädesrätt till egendomens övertagande, och vare därför sådan
arrendator, där arrendet ej med jordens avstående upphört, berättigad
att även före arrendetidens slut övertaga jorden på stadgade villkor.

11 §•

Sedan ägaren till den jord, vars avstående ifrågasättes, delgivits därom
framställt yrkande, må frågans fullföljande ej förhindras därav, att
jorden övergår till sådan ägare, som enligt denna lag icke är skyldig att
avstå jord. * °

12 §.

I allt övrigt, varom i denna lag rörande expropriationen ej särskilt
stadgats, gälle i tillämpliga delar gällande lag om expropriation.

13 §.

Erforderliga föreskrifter för kommissionens verksamhet utöver vad
denna lag innehåller meddelas av Konungen.

14 §.

Rörande expropriation av fastighet för att inom bebyggt område
vid järnvägsstation, hamnplats eller fiskläge eller å annan ort med större
sammanträngd befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden är
särskilt stadgat.

Denna lag träder genast i kraft samt gäller till vidare intill den 1
juli 1918.

2:o) att riksdagen ville anhålla, att kungl. maj:t måtte snarast möjligt
för riksdagen framlägga dels ånyo ett förslag till allmän expropria -

Motionen.

6 Lagutskottets utlåtande Nr 27.

tionslag och dels förslag till en definitiv lag om social expropriation i erforderliga
fall av jord från fastigheter av de slag och för de ändamål,
som i °§ 1 av det under punkt l:o) framförda lagförslaget angivas.

Till stöd för sin ifrågavarande hemställan hava motionärerna anfört:

>Sveriges främsta realpolitiska frågor
äro den sociala frågan och fredsfrågan.

Vid 1913 års riksdag framlades ett regeringsförslag till ny lag om
expropriation. Detta förslag föll i riksdagen på grund av det motstånd,
som restes i första kammaren mot vissa delar av de ansatser till social
expropriation som kommo till synes i förslaget. I trontalet vid 1914 års
första riksdag förebådades, att ett förslag om expropriationslag skulle ånyo
framläggas för riksdagen. I trontalet till årets andra riksdag är emellertid
detta förslag uteslutet, vartill anledningen som bekant är, att försvarsfrågan
av den nuvarande regeringen anses böra så gott som uteslutande
sysselsätta denna riksdag och att alla andra frågor äro densamma underordnade.
,

Emellertid förhåller det sig i verkligheternas värld nog icke pa det
sättet. Svenska folkets frihet äventyras mest genom den ofrihet, som av
inre missförhållanden upprätthålles och dagligen nyskapas för en myckenhet
medborgare. Den sociala frågan är således vid sidan av fredsfrågan
Sveriges största realpolitiska fråga för närvarande och de mest överhängande
faror, som hota svenska medborgare, ligga i utebliven omedelbar
hjälp på detta område.

Det nya i tiden, som kräver den främsta uppmärksamheten i spörsmålet
om expropriation, är sålunda den sociala expropriation eller angelägenheten
att skaffa folket jord för sina mångahanda behov, där jord
ej kan överkommas för rimligt pris eller icke alls står att förvärva.

Visserligen hänvisas ibland till att detta behov bör fyllas av statens
mark. Detta är också riktigt så till vida att, där staten har störa domäner,
böra dessa disponeras för att på ett betryggande sätt varaktigt tillgodose
förefintlig efterfrågan på jord. Men detta är icke tillräckligt. Statsjord
finnes icke i avsevärd omfattning på alla orter. Därför måste även
de större enskilda domänerna stå till buds vid trängande behov. I all
synnerhet framträder detta såsom ett rimligt anspråk i de omfattande
trakter av landet, där staten skänkt bort sin jord till näringarna och andra
folkliga ändamål, men syftemålet förfelats genom den enskilda företagsamhetens
ingripande i syfte att förvandla denna jord till bolagsegendom.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

För närvarande finns såsom bekant omfattande storgods. Den moderna
industrialismen har skapat ett ofantligt jordvälde, grundat företrädesvis
i landets skogsrikedom och grundlagt först av bruksrörelsen, sedan av
sågverksindustrien och numera jämväl av pappersmasseindustrien och andra
fabrikationer med skog som råvara, vartill kommer sockerbetsindustriens
jordinköp. Därjämte upptagas stora trakter av vårt lands bästa jordbruksjord
av fideikommisser och andra stora herrgårdar, vilka jämte sitt
eget jordbruk behärska en myckenhet småbruk. Stora samhällsklasser av
torpare, bolagsarrendatorer och lägenhetshavare leva därför i ett tryckande
beroende för att ej tala om den alldeles jordlösa lantbefolkningen, som
bor inhyses. Folket kan ej gärna vänta på de mera ingripande lösningar,
som kommande tider möjligen bestämma sig för. Redan nu måste befrielsen
på något sätt begynna. Detta kan ske genom att icke blott en damm
sättes för storgodsens vidare utveckling, utan även i mån av behov vidtages
avlösning av jord ytterst genom expropriation (tvångsavlösning).

En stor uppgift bör i sistnämnda avseende självfallet vara att för
jordbrukets upprätthållande och brukarnas frigörelse från beroende i erforderliga
fall och under för framtiden betryggande villkor åstadkomma
avlösning av torpares, bolagsarr endator ers och deras vederlikars jordbruk på
enskilda domäner. Till stöd härför kan ock betonas den stora bristen i
nuvarande strävanden för småbruk, att man ej med allvar vill inlåta sig
ens på att upprätthålla redan färdiga jordbruk, som årligen i mängd och
säkerligen i vida större utsträckning, än de nya som skapas, icke blott
stanna i växten utan gå tillbaka eller alldeles ödeläggas både till jord och
byggnader på torp, bolagshemman och liknande domäner. Denna förödelse
ses med jämnmod, därför att det enligt den fatalistiska privaträttsliga
uppfattningen och de enskilda intressen, som ha gagn av densamma, icke
går an att ingripa mot olyckan själv. Det är en privaträtt att hålla stora
klasser av landets innevånare i ett jordbundet beroende av enskilda.

Den ifrågasatta avlösningen betyder givetvis ej, att staten skall efter
expropriation själv övertaga driften av dessa jordbruk och icke heller att
åtgärderna skola riktas mot alla dylika jordbruk eller ske i ett slag. Avlösningen
bör äga rum i erforderliga fall och i den mån brukare finnas,
som önska avlösning och äro beredda att övertaga jorden. På åtskilliga
ställen ha brukarna det jämförelsevis bra, och så länge det fortfar och
brukarna ej påfordra en avlösning, finnes ej anledning till ingripande.
Avlösningens organisation kräver först, att statsmakten inträder såsom den
ena kontrahenten och målsman för den rätts- och maktlöse jordbesittaren.
Staten skall därvid tillse, att avlösning kommer till stånd i erforderliga
fall; att den vidare kommer att omfatta allt, som bör höra till jordbesitt -

8 “ Lagutskottets utlåtande Nr 27.

ningen; att den sker på billigaste villkor, så att den ej blir ruinerande
för jordbrukaren; och att den familj, som suttit på jorden, i regel får
företrädesrätt till densamma. Men för att ej även statsmakten här skall
stå maktlös, fordras det ett yttersta maktmedel. Detta medel är expropriation.
För att lagstiftningen skall skapa betryggande förhållanden för
framtiden vore det önskligt, att lagen föreskriver, att även en enskild
överenskommelse, som kunnat komma till stånd mellan staten och jordägaren
utan rättsliga expropriationsåtgärder, skall ha samma rättsverkningar
som en dylik expropriation.

En annan tvingande nödvändighet är att staten i erforderliga fall
kan anskaffa mark till nya jordbruk. På många håll finnes ingen sådan
jord att få, därför att jorden ligger under storgods, från vilka försäljning
av olika skål alls icke äger rum eller endast efter mannamån. På andra
trakter, där jord hålles till salu, sker det oftast på spekulation till ockerpris.

All expropriation för jordbruksändamål var emellertid utesluten i
1913 års proposition, ehuru det kanske är den, som stora nödlidande befolkningslager
mer än något annat längta efter. Den angelägna frågan
har dock förut icke kunnat undgå att göra sig påmind i de officiella instanserna.
En sådan expropriation å bolags och enskilda skogsspekulanters
jord i Norrland och Dalarne föreslogs i norrlandskommitténs år 1904
avgivna betänkande. Kommitténs majoritet arbetade länge på ett förslag
till lag om avlösning, ytterst genom expropriation, dels av de färdiga jordbruken
med tillbehör, dels av komplettering i jord och tillbehör till jordbruk,
som redan blivit på ett otillfredsställande sätt utstyckade, och dels
även av mark för bildande av nya jordbruk. Slutligen bestämde sig de
flesta ledamöterna för att omedelbart förorda tvångsavlösning endast för
det senaste ändamålet, under det reservanter fullföljde förslaget i sin helhet.
Vid 1910 års riksdag interpellerades dåvarande statsministern med
följande spörsmål: »Ämnar regeringen ägna något intresse åt ovannämnda
av norrlandskommittén jämte reservanter väckta förslag rörande skyldighet
för bolag och enskilda skogsspekulanter inom Norrland och Dalarne
att avstå jord åt den jordlösa befolkningen, och när kan i sådan händelse
ett dylikt intresse väntas bära frukt?» Härpå svarades av statsministern,
att en kommitté för att verkställa en revision av expropriationslagstiftningen
tillsatts och det vore helt naturligt, att man avvaktade detta betänkande
för att erfara, vilka generella förslag denna kommitté kunde
komma att göra, innan man grep sig an med en specialfråga av den ömtåliga
och grannlaga natur som den, varom interpellanten i denna del talat.
Nu föreligger detta kommittébetänkande och har varit föremål för

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

prövning, men norrlandskommitténs vida äldre betänkande blir fortfarande
åsidosatt och lämnas utan beaktande.

Under åren 1909—1913 har i andra kammaren framburits förslag i
större eller mindre omfattning om rätt till expropriation från större enskilda
domäner i skäliga fall av färdiga beroende jordbruk och mark till
nya jordbruk. Dessa förslag hava ännu icke vunnit riksdagens bifall.

Vidare möter den viktiga och brådskande frågan att bereda innehavare
av egna hus pa ofri grund en trygg besittningsrätt även till själva
marken. Propositionen av år 1913 upptog i detta avseende, att expropriationen
fick äga rum för att inom bebyggt område å ort med större sammanträngd
befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden. Denna
bestämmelse är föranledd av 1907 års riksdags framställning om förslag
till åtgärder, särskilt med anlitande av expropriation, i ändamål att vid
fisklägen, stationssamhällen och andra områden på landet, där en sammanträngd
befolkning bor eller kan uppstå, på ett mera tillfredsställande sätt
än hittills ordna förhållandena med avseende å redan befintlig eller för
samhällets utvidgning erforderlig tomtmark.

Emellertid är det uppenbarligen lika brydsamt för en person med
eget hus på annans mark, även då han bor mera ensam och ej är omgiven
av olyckskamrater. Dylika s. k. ensittare förekomma i stora myckenheter
överallt på landsbygden och man kan därföre säga, att deras åsidosättande
i förslaget betyder, att landsbygdens behov blivit undanskjutet och endast
de stadsliknande samhällenas tillgodosetts. Sedan riksdagen avlät sin nyssnämnda
skrivelse har också åtskilligt förekommit, som fäst uppmärksamheten
på att man icke rimligen kan stanna vid en sådan halv ståndpunkt.

I torpkommitténs år 1911 avgivna betänkande har det sålunda förordats
en tvångsavlösning av lägenheter å ofri grund, oavsett om lägenheterna
befinna sig på områden med en sammanträngd befolkning eller
icke. Denna kommitté begränsar å andra sidan, såsom det synes obehörigt,
sitt förslag att omfatta allenast de fall då marken upplåtits på minst 49
år samt tillika markens värde understiger byggnadernas. Den tillerkänner
ock till skillnad från expropriationskommittén och 1913 års proposition
den enskilde lägenhetshavaren lösningsrätt samt lägger bördan av
förrättningen uteslutande på honom. Man förstår och vet, hur ineffektiva
dylika lagstiftningar bliva. Riktigare och verkningsfullare synes vara, att
i varje fall det allmänna, stat eller kommun, på lägenhetshavares begäran
framträder såsom hans målsman vid förrättningen samt övertager jorden
och sedan överlåter den på ett sätt som betryggar ändamålet och
brukarnas rätt.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sarnl. 27 käft. (Nr 27.) 2

10 Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Vid riksdagarna 1911 och 1912 har vidare i andra kammaren
framförts förslag bland annat om expropriationsrätt för alla dylika
fall, när skäl därtill föreligga, och ej blott med de begränsningar, 1907
års riksdagsskrivelse och torpkommittén ifrågasatt. Vid 1912 års riksdag
väcktes dessutom förslag om omedelbart antagande av en provisorisk
lag med viss kortare giltighetstid, som medgav expropriation i skäliga
fall av marken till lägenhet på ofri grund. Denna, senare framställning
föranledde Andra kammaren att, på lagutskottets tillstyrkan, besluta
anhålla om framläggande för riksdagen skyndsammast möjligt av förslag till
lagstiftning om expropriation- eller lösningsrätt för beredande av möjlighet
åt ägare av byggnader på ofri grund att förvärva marken, varå byggnaderna
äro uppförda. I motiveringen till denna hemställan framhölls, hurusom
det borde övervägas, om ej den ifrågasatta lösningsrätten lämpligen
borde kunna utsträckas att omfatta även andra innehavare av byggnader
å ofri grund än som avsågs i expropriationskommitténs förslag. Reservanter
förordade omedelbart antagande av provisorisk expropriationslag.

Under behandlingen av 1913 års proposition uttalade sig emellertid
i anledning av väckt motion riksdagens båda kamrar, att expropriationsrätten
i detta fall borde omfatta mark med egna hus på ofri grund, oavsett
om tomten vore belägen å ort med större sammanträngd befolkning
eller icke.

I sammanhang härmed '' framträder behovet att jämväl i övrigt bereda
synnerligast den mindre bemedlade befolkningen tillgång på tomtmark
för bostadsändamål. Denna angelägenhet framfördes motionsvis vid 1911
och 1912 års riksdagar. Även 1907 års riksdagsskrivelse betonade att den
i skrivelsen begärda expropriationsrätten avsåg orter där en sammanträngd
befolkning bor »eller kan uppstå» och således borde tillgodose förhållandena
med avseende å redan befintlig »eller för samhällets utvidgning» erforderlig
tomtmark. Det är oklart om 1913 års proposition omfattade
även den senare delen i denna riksdagsskrivelse. Sannolikt synes dock
propositionen även här gjort en inskränkning då den talar endast om »bebyggt
område».

Slutligen framträder den trängande angelägenheten om möjlighet att
eventuellt genom expropriation anskaffa tomtmark till samlingslokaler för
social, politisk, religiös eller kulturell verksamhet ävensom för sådan ekonomisk
verksamhet, som omförmäles i första paragrafen av lagen om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet. Motioner härom väcktes i
riksdagen år 1907, 1909, 1910 och 1912, ehuru de alltid strandade på
första kammarens motstånd. Uti 1913 års proposition upptogs expropriationsrätt
för dylika ändamål eller såsom det uttrycktes »för att bereda

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort plats för överläggningar
i allmänna frågor eller upplysande föredrag eller för anläggning till förbättrande
av tillgången på livsmedel eller andra förnödenheter eller för
annat företag som är ägnat att främja något dylikt ideellt eller ekonomiskt
syfte av synnerlig vikt». Det var på första kammarens motstånd i
denna punkt, som 1913 års förslag till expropriationslag föll i sin helhet.

En huvudfråga i en lag om social expropriation är spörsmålet om
beloppet av den ersättning, som skall utgå för den avstådda jorden. Denna
expropriation förlorar nämligen sin sociala betydelse om den ordnas så,
att vad som avstås skall betalas dyrt och den jordsökande befolkningen
även på detta sätt fortfarande avklädes in på bara kroppen för att få
någon rätt att leva. Den nu gällande lagen medger expropriation endast
för allmänna ändamål såsom offentliga byggnader och offentliga anläggmngar
samt för större enskilda företag, som äro avsedda att bliva vinstgivande.
För dylika fall kan det ju vara på sin plats att ersättningen
också blir avsevärd, helst den mark, som skall avstås, ej blott kan vara
obetydliga stycken av stora egendomar utan även en liten egendoms
huvudsakliga areal. Vid den sociala expropriationen ställer sig saken helt
annorlunda.

Det år 1913 framlagda regeringsförslaget underlät varje universellt
tänkande över detta viktiga ämne. Det fanns i motiveringen ej en skymt
av ansatser till och ännu mindre någon avspegling av det erforderliga
människovänliga tänkesättet, ehuru förslaget dock, såsom vi funnit, upptar
i lagtexten social expropriation i tvenne fall. För övriga ändamål avpassade
ändringar i gällande ersättningsbestämmelser hade däremot till
någon del influtit i förslaget. Den nuvarande föreskriften, att marken
skall betalas efter vad jord av enahanda beskaffenhet i orten högst gäller,
hade ersatts med bestämmelse, att löseskillingen skall motsvara fastighetens
värde. Vidare stadgades, att hänsyn icke må tagas till förändring i värde,
som uppstår allenast till följd av expropriationsrättens beviljande eller
det avsedda ändamålets genomförande. Detta senare borde ligga i sakens
natur, men gällande lags brist på uttryckligt stadgande härom lärer föranlett
vacklande praxis, så att vissa expropriationsnämnder ej tagit dylik
hänsyn, under det andra gjort det. Denna otydlighet blev sålunda undanröjd.

Vid jords avstående i socialt syfte tillkommer som sagt andra hänsyn
beträffande ersättningen, som ej få åsidosättas. Även officiella erinringar
därom ha förekommit, vilka, förutom sakens natur, bort giva vederbörande
anledning till något närmare övervägende av saken.

12 Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Sålunda anhöll 1907 års riksdag i särskild skrivelse, att regeringen
måtte snarast möjligt framlägga förslag till ändamålsenliga lagbestämmelser
i fråga om grunderna och sättet för bestämmande av de ersättningsbelopp,
som skola utgivas i anledning av jords eller lägenhets avstående
för allmänt behov. I motiveringen till den motion, som låg till
grund för riksdagsskrivelsen, erinrades uttryckligen om de synpunkter,
som vid en social expropriation måste göra sig gällande. Aven utskottet
anmärkte att det vore icke nog med att värdesättningen blev jämn och
objektiv. Om densamma jämväl skulle kunna såvitt möjligt träffa ett
med billighet överensstämmande värde, måste, yttrade utskottet enhälligt,
uppenbarligen ifråga om grunderna för värdesättningen meddelas sådana
lagbestämmelser, som berättigade och förpliktade vederbörande uppskattningsnämnd
att taga i övervägande alla på bestämmandet av ersättningsbeloppet
inverkande omständigheter utan att vara bunden av prisategringen
å platsen.

Sålunda är det ett mycket överklagat förhållande att arbete och kostnader,
som besittningshavare nedlagt på ett jordstycke, på allehanda sätt
kommer jordägaren till godo utan ersättning. Skall därföre expropriationen,
såsom i ett visst fall även är händelsen i det framlagda förslaget,
avse att skaffa besittningshavaren äganderätt eller trygg besittning till
marken, måste framför allt tillses, att han ej skall behöva betala för vad
han själv åstadkommit. Torpkommittén har därför i sitt förslag intagit
följande bestämmelse: »Vid värdering av lägenhet må hänsyn icke tagas

till den förbättring jorden kan hava vunnit genom arbete eller kostnad,
som nedlagts därå av nyttjanderättshavaren eller av föregående brukare,
vilkens rätt övergått å nyttjanderättshavaren, utan skall till grund för
värderingen läggas jordens skick, då den från huvudgården uppläts, i den
mån sådant kan utrönas.» I anledning av den ovannämnda framställningen
vid 1912 års riksdag om en provisorisk expropriationslag i fråga om marken
till lägenheter å ofri grund avgavs till lagutskottets betänkande, utom
en reservation för rent avslag, även en reservation till förmån för ett
omedelbart bifall till förslaget och i det lagförslag, som reservationen i
följd därav innehöll, upptogs även nämnda av torpkommittén ifrågasatta
föreskrift.

Den prisstegring å marken, som ägt ruin i följd av samhällets egen
växt, även kallad jordvärdestegring, bör väl icke, när sådant kan ifrågakomma,
utan vidare uttagas av markens besittare och skänkas såsom god
pris åt den store jordägaren, Denna prisstegring på marken har icke uppkommit
genom något den senares åtgörande och vinsten blir således för
honom fullständigt oförtjänt. Snarare har befolkningen själv i väsentlig

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

mån bidragit till stt skapa densamma, särskilt då den bor sammanträngd.
Man kan nu säga, att jord vård ef rågan i sin allmännelighet ännu ej blivit
löst av statsmakterna. Men detta är ingen anledning till att i de speciella
fall, då man, såsom här, ändock kommer den inpå livet, lösa saken så,
att statsmakterna blint medverka till att jordvärdet i sin helhet uttages
av de mindre bemedlade för att tilläggas en enskild person, som minst av
alla gjort sig förtjänt av densamma. Detta är en betydelsefull fråga, exempelvis
för bebyggarne i de fyra under Krapperup i Skåne lydande fiskelägena,
om vilkas expropriationsbehov år 1912 var åtskilligt tal även i
riksdagen. Det bör därför inflyta i lagen en föreskrift till förebyggande
av en så orimlig verkan av lagen.

Vid handläggningen 1913 av propositionen om ny expropriationslag
bifölls i anledning av väckt motion av andra kammaren med stor majoritet,
att i lagen hänsyn borde tagas vid ersättningsfrågans bedömande till
besittningshavarens nedlagda kostnader samt jordvärdestegringen på sätt
ovan sägs.

Man måste också fråga sig, om ej, när det gäller att skaffa jord åt
småfolk från stora domäner, det borde ofta vara en riktig princip att ersättningen
ej bestämmes högre än vad den stora jordägaren själv kan
anses hava utgivit för markstycket. I Norrlandskommitténs förslag stadgades,
att lösen skulle utgå efter vad jord av lika beskaffenhet och''godhet
i orten i »allmänhet gäller», men i en reservation till betänkandet tillädes
härtill följande ytterligare begränsningar: »Vid uppskattning av inägor

och skogsmark f‘år i allmänhet ej tagas hänsyn till deras värde för jordbruksändamål,
utan endast till vad de kunna anses värda såsom skogsmark.
Tillika bör vid bestämmandet av lösen för såväl inägor och skogsmark
som åbyggnader jämväl fästas skäligt avseende å de utgifter eller
kostnader, ägaren i verkligheten kan antagas hava fått vidkännas för desammas
förvärvande.» Detta motiverades i reservationen sålunda: »Den
nu gällande expropriationslagen har genom sina bestämmelser och sin tilllämpning
skapat den allmänna föreställningen, att expropriation är en
dyr sak och att ägarna av det, som exproprieras, böra skörda betydande
vinst av expropriationen. Detta förhållande synes kunna förklaras därav,
att lagen avser att för det allmännas eller för bärkraftiga enskilda företags
räkning expropriera även från småfolk deras egendom. Här däremot
gäller det att från förmögna bolag expropriera mark åt obemedlade arbetare.
Detta gör en betydlig skillnad. Vidare är att märka, att det nu
gäller att från bolagen expropriera odlingsmark, som de själva ej kunna
nyttiggöra för samhället och därför ej äga rättighet att besitta. Det
inträder här ett förhållande snarlikt det, som föranlett, att det medgivits

14 Lagutskottets utlåtande Nr 27.

inmutningsrätt till malmfyndigheter å annans mark. Man bör också
särskilt erinra sig, att vid trävaruindustriens inköp av hemman, förr såväl
som nu, sällan beräknats något pris för inägor som sådana eller för
åbyggnader eller för markens odlingsvärde, utan det är den skogsbördiga
markens areal och duglighet för skogsväxt samt den växande skogens
värde, vartill tages hänsyn. Med hänsyn till dessa förhållanden och till
ändamålets sociala betydelse, synes staten billigtvis kunna göra anspråk
på, att marken avstås utan särskild vinst för jordägaren; och kan därvid
ifrågasättas, om ej hänsyn jämväl bör tagas till det låga pris, varför hemmanet
i största antal fall förvärvats.»

Uti de väckta riksdagsmotionerna om social expropriation har likaledes
anmärkts och även framställts yrkanden om att stadganden måtte
införas, att någon oförtjänt vinst under inga förhållanden beredes den
store jordägaren.

Slutligen är även för den sociala expropriationen av betydelse, vad
som enligt den allmänna expropriationslagen skall menas med »egendomens
värde» i allmänhet. Enligt gällande lag är värdet som sagt vad jord av
enahanda beskaffenhet i orten »högst gäller». I skogskommitténs betänkande
av år 1909 föreslogs jordlösen för expropriation i visst fall av vanskött
skogsmark till vad jord av lika beskaffenhet »lägst skattas må». Norrlandskommittén
bestämde värdet till vad jord av lika beskaffenhet och godhet
i orten »i allmänhet gäller», vilket väl i stort sett motsvarar det nu framlagda
förslagets uttryck.

En förhöjd ersättning utgår enligt ett par specialförfattningar. I
1880 års förordning om jordägares rätt över vattnet å hans grund stadgas,
att jord, som i visst fall genom uppdämning sättes under vatten eller
skadas, skall ersättas med »fulla värdet och hälften därutöver». Detsamma
gäller skada, som genom dammbyggnad tillskyndas fiske. Lagen av år
1902 om elektriska anläggningar stadgar den strängaste ersättningsskyldigheten.
Därest jord, som enligt nämnda lag avstås, användes för annans
räkning än kronans, skall nämligen förhöjning i ersättningen äga rum med
hälften av det belopp, som jämlikt de i 1866 års förordning stadgade
grunder skall utgå. Av intresse är emellertid, att denna författning i
ersättningsfrågan gör skillnad på de ändamål, den avträdda jorden skall
tjäna. De statsliga ändamålen ha, som man ser, ansetts böra vidkännas
en lindrigare utgift. Ansatser å andra sidan till ett erkännande, att ersättning
bör utgå efter billigare grund än den nu allmänt gällande, förekomma
också redan i lagstiftningsarbetet. För städerna innehåller sålunda
lagen angående stadsplan och tomtindelning den nya bestämmelsen, att
ägare av tomt vid gata, som finnes upptagen i stadsplan och icke upp -

Lagutskottets utlåtande Nr 27. 15

låtits till allmänt begagnande, skall vara skyldig ersätta samhället värdet
av gatumarken utmed tomten intill gatans mitt, dock ej till större bredd
än nio meter.

Enligt gällande lag liksom enligt det nu framlagda lagförslaget skall
det egendomsvärde, från vilket man har att utgå, bestämmas för varje
särskilt fall efter expropriationsnämndens fria uppfattning. Förslaget inför
här till iakttagande en särskild hänsyn blott till värdestegring 1 följd
av själva det företag, för vilket expropriation skall äga rum. Detta leder,
frånsett obehörig vinst för jordägaren i ovannämnda speciella avseenden,
fortfarande till mycket godtycke och lämnar utrymme för allehanda försök
till jordocker. Det naturligaste vore kanske att fastslå i lagen såsom
utgångspunkt det officiella taxeringsvärdet, varifrån skulle få°göras avvikelser
i de fall och till de belopp, som lagen närmare uppräknade. Ett
fastställande av jordlösen på grundval av taxeringen skulle ännu rationellare
kunna genomföras, i fall taxeringen skilde mellan jordvärdet och
markens värde på grund av nedlagt arbete och omkostnader. Denna tanke
lär vara realiserad på Nya Seland och framföres även i de danska husmännens
bekanta Kögeresolution.

Beträffande förfogandet över den jord, som av staten exproprieras,
synes det ligga i sakens natur och vara för dess vidare ändamålsenliga
framfärd oundgängligt, att jorden genom den av staten anordnade expropriationen
även i första hand tillfaller staten. När det sedan gäller spörsmålet
om upplåtelsesättet, synes det oss vara tämligen likgiltigt, vilka
former användas, blott de tjäna det sakliga innehåll, som är oeftergivligt,
och detta är dels ett betryggande av besittningshavarens verkliga rätt
och dels ett betryggande av ändamålets bestånd. Det är en svår fråga att
finna förmer,, som tjäna dessa båda ändamål, och de hava hitintills aldrig
på ett fullt tillfredsställande sätt upptäckts. I England med sin långa erfarenhet
av olika expropriationslagar för socialt ändamål har man°dock
numera kommit till den insikten, att småbrukarna finna sig både vid starten
och i längden bäst till rätta med att det allmänna behåller äganderätten
till den exproprierade jorden, liksom givetvis detta också är den tryggaste
utvägen för att för framtiden bevara det ändamål, för vilket det allmänna
nedlagt så mycken omtanke och omkostnader. Enligt 1907 års engelska
lag får statens jord, på grund av dessa erfarenheter och till skillnad mot
vad förut gällt,. icke säljas men väl utarrenderas för småbruksändamål.
Man må ock besinna, att det nu ej vidare är fråga om utarrendering utan
eftertanke efter det gamla systemet. Det nya betraktelsesätt, som°slagit
igenom i England och även hos oss med antagandet av en lag om social

1(5 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

expropriation kommer att göra sig gällande, återgives av professor Steffen
i hans framställning för emigrationsutredningens räkning av lagstiftningen
rörande småbruk och jordlotter i England sålunda: ''De blivande småbrukarna,
som ej ha eget kapital nog för att köpa jorden och ej vilja belasta
sig med kapitallån, motsvarande jordens saluvärde, hava möjligheten
att bliva arrendatorer på kommunernas eller statens jord och att bliva
behandlade enligt den socialpolitiska principen om småbrukens samhällsgagnelighet
i stället för enligt den privatekonomiska principen om största
möjliga penningvinst åt jordägaren och ett godtyckligt utövande av jordäganderätten
i överensstämmelse med en enskild jordägarefamiljs skiftande
intressen och åskådningssätt.’

Såsom redan framhållits är en social arrendelagstiftning en brådskande
angelägenhet. För varje år som går utan att något åtgöres i detta
hänseende, lida en myckenhet människor obotlig skada till frihet, hälsa
och egendom, oaktat i 16 § regeringsformen föreskrives, att Konungen ej
ä^er någon i något avseende »fördärva eller fördärva låta». Vi anse oss
därför föranlåtna att i anslutning till den reservation, som år 1913 avgavs
i lagutskottet av tvenne ledamöter och samlade en avsevärd minoritet
i andra kammaren, framlägga till omedelbart antagande en provisorisk
lagstiftning om social expropriation.

De närmare förtydliganden och begränsningar, som efter mera ingående
överväganden kunna bliva fastslagna i en definitiv lagstiftning, äro
mindre behövliga i en provisorisk lagstiftning. Det ligger nämligen i
sakens natur, att regeringen, vilken åligger prövningsplikt efter föreliggande
omständigheter, skall tillämpa en sådan lag med nödig varsamhet och låta
den komma i tillämpning företrädesvis endast i sådana nödfall, där ett
uppskov skulle äventyra berättigade intressen.

Till sist torde böra erinras att den ofta uttalade fruktan, att riksdagen
ej lämpligen bör omedelbart antaga en lagstiftning, som ej varit
föremål för juridisk detaljgranskning inom ämbetsverken, saknar väsentligen
fog och även understundom fått giva vika för nödvändigheterna. Ett av
riksdagen antaget förslag skall för övrigt alltid undergå sådan granskning
på ett eller annat sätt, innan det av Kungl. Maj:t stadfästes, vadan några
verkliga äventyrligheter icke föreligga.

I sammanhang med antagandet av en sådan provisorisk lag bör riksdagen
även begära framläggande dels ånyo av ett förslag till allmän expropriationslag
och dels av förslag till en definitiv lag om social expropriation.
''»

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Såsom i förevarande motion omförmäles, förelåg till behandling vid
1913 års riksdag en kungl. proposition med förslag till ny expropriationslagstiftning.
Sedan detta förslag blivit av lagutskottet med vissa ändringar
tillstyrkt, samt kamrarna i princip godkänt utskottets förslag men i vissa
delar stannat i skiljaktiga beslut, blev ett av lagutskottet avgivet saminanjämkningsförslag
av första kammaren förkastat, i följd varav frågan för
nämnda riksdag förfallit. Sedermera har, på sätt motionärerna jämväl erinrat,
i Kungl. Maj:ts tal å rikssalen vid öppnandet av den första riksdagen
under innevarande år tillkännagivits, att Kungl. Maj:t haft för avsikt
att ånyo förelägga riksdagen förslag i ämnet. Sådant förslag blev
emellertid icke överlämnat till sistnämnda riksdag före dess upplösning,
och ej heller har frågan genom förslag från Kungl. Maj:t bragts under
den nu samlade riksdagens prövning.

I nu förevarande motion har frågan om ny expropriationslagstiftning
åter upptagits till behandling. Motionärerna hava därvid i första hand
yrkat, att i en särskild lag, vilken i avbidan å denna lagstiftnings slutliga
ordnande skulle erhålla allenast provisorisk giltighet, måtte sammanföras
åtskilliga bestämmelser rörande s. k. social expropriation. Det av motionärerna
i sådant syfte framlagda förslaget till »lag om expropriation av
jord för vissa sociala ändamål» överensstämmer med det förslag, som innefattats
i en av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping till utskottets
utlåtande i ämnet vid fjolårets riksdag avgiven reservation, vilket förslag
emellertid då icke vann någondera kammarens bifall. Därjämte hava
motionärerna yrkat, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t göra framställning
om framläggande för riksdagen snarast möjligt av förslag till allmän
expropriationslagstiftning samt till definitiv lagstiftning rörande s. k. social
expropriation från vissa fastigheter och för vissa i motionen närmare angivna
ändamål.

Av den behandling, som vid 1913 års riksdag ägnades frågan om
antagande av en fullständigt omarbetad expropriationslagstiftning, torde
med full tydlighet hava framgått, att icke någon som helst meningsskiljaktighet
förefinnes angående behovet av en dylik lagstiftning och önskvärdheten
av dess snara genomförande, ehuru enighet mellan kamrarna
icke kunde vinnas rörande vissa av det då föreliggande förslagets särskilda
bestämmelser. Enligt utskottets förmenande kan det ej heller vara tvivel
underkastat, att frågan i hela dess vidd inom kort tid åter kommer att
underställas riksdagens prövning, helst ett fullständigt utarbetat ocli av
riksdagens båda kamrar i väsentliga delar godkänt förslag finnes att tillgå
såsom underlag för det fortsatta lagarbetet på ifrågavarande område. Med
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 27 käft. {Nr 27.) 3

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

hänsyn till det läge, vari frågan sålunda befinner sig, kan det enligt utskottets
uppfattning icke anses lämpligt att, på sätt motionärerna i första
rummet yrkat, nu till provisoriskt ordnande upptaga de omfattande och svårlösta
spörsmål, som falla inom området för den s. k. sociala expropriationen.
Vissa av dessa spörsmål ingå i den allmänna expropriationslagstiftningen
och komma att där behandlas. Härtill kommer, att sistlidet års riksdag i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhållit om framläggande för riksdagen snarast
möjligt av förslag i syfte att medelst stadgande om lösningsrätt bereda
ägare av byggnader å ofri grund en mera tryggad ställning. Innan den
allmänna expropriationslagstiftningen blivit slutförd och de frågor, som i
sammanhang därmed ligga under Kungl. Maj:ts prövning, vunnit sin lösning,
lärer det knappast vara lämpligt eller ens möjligt att till bedömande
upptaga, huruvida och i vad mån de syftemål, som motionärerna därutöver
vilja vinna med sitt förslag om social expropriation, lämpligen må på sådant
sätt tillgodoses.

Vid dessa förhållanden finner utskottet det icke vara av nöden, att
riksdagen vare sig nu påkallar Kungl. Maj:ts uppmärksamhet för behovet
av ifrågavarande lagstiftnings förnyade framläggande för riksdagen eller
i fråga om riktlinjerna för densamma gör vidare uttalande än som
förut skett.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

a) att den i förevarande motion under l:o) gjorda
hemställan icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda;
samt

b) att icke heller det under 2:o) i samma motion
framställda yrkande må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 11 augusti 1914.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Reservation

av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, vilka anfört:

»Utskottets avstyrkande av motionen har grundats huvudsakligen på
det skälet att det ur olika synpunkter ej vore lämpligt att nu upptaga
denna fråga. För vår del anse vi det åter nödvändigt för den händelse,
såsom vi förmena, lagstiftningens uppgift skall vara att hjälpa svenska
medborgare ur ett för dem särdeles äventyrligt nödläge. Oavlåtligt förlora
svenska medborgare redan förvärvade hem eller hindras att förvärva
egna hem och utkomstmöjligheter. Frågan är således av synnerligen
brådskande betydelse. Därföre hemställes,

l:o) att den i motionen under l:o gjorda hemställan
måtte av riksdagen bifallas;

2:o) att det under 2:o i motionen gjorda yrkande
jämväl måtte av riksdagen bifallas.»