Lagutskottets utlåtande Nr 27 (Utlåtande 1913:LU27 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Nr 27.

Ankom till Riksdagens kansli den 22 april 1913 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition medförslag
till lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och
24 §§ strafflagen, dels ock i anledning därav väckta
motioner.

Närvarande: herrar Widén, Lindhagen, af Ekenstam, Söderbergh, Trana, Alexauderson,
greve Lagerbjelke, von Baumgarten, Johansson i Valared, greve Spens,
Jansson i Edsbäcken*, Olsson i See, Holmdahl, Olofsson i Åvik*, Johansson
i Mellbyn och Borg.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 28 mars 1913 dagtecknad proposition, nr 158, vilken
av båda kamrarna hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet förda protokoll, föreslagit
Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen skola
erhålla följande ändrade lydelse:

22 §.

Tvingar någon utan laga rätt, eller med missbruk av sin rätt, genom
våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta, straffes högst
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 26 käft. (Nr 27.) 1

Herr Zetterstrands

motion.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 27.

med straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med svårare straff
särskilt belagd är.

Försöker man, utan laga rätt, eller med missbruk av sin rätt, genom
våld eller sådant hot, som i 23 § i detta kapitel sägs, tvinga någon till
deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till arbetet eller
att övertaga erbjudet arbete, straffes med böter eller fånge se, i de fall,
där gärningen ej med svårare straff särskilt belagd är.

24 §.

Brott, som i 22 § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej
målsäganden angiver det till åtal eller ock brottet medfört fara för allmän
säkerhet eller ordning. Brott, som i 23 § sägs, må ej åtalas av annan
än målsägande.

I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft två i
anledning av propositionen väckta motioner, nämligen motionerna inom
Andra kammaren nr 299 av herr Zetterstrand och nr 302, av herrar Lindqvist
i Stockholm, Brunting, Thorsson, Persson i Malmö, Christernson,
Palmstierna, Larsson i Västerås, Rydén och Eriksson i Grängesberg.

Herr Zetterstrands motion är av följande lydelse:

»I proposition nr 158 har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga
förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§
strafflagen. Erfarenheterna från fjolårets riksdag torde emellertid giva
vid handen, att kamrarna svårligen kunna ena sig om eu lösning av frågan
i full anslutning till det kungl. förslaget.

Däremot torde man i samhällsfridens intresse kunna hysa den förhoppning,
att genom ömsesidigt tillmötesgående en lagändring skulle kunna
åvägabringas i enlighet med det av herr Berger under fjolårets debatt i
Första kammaren gjorda yrkande, vilket innebär en sänkning av straffmaximum
för det i 22 § 2 mom. omförmälda försöksbrottet samt förebyggande
därigenom av en del överilade häktningsåtgärder; och som genom
antagande av detta yrkande de mest överklagade olägenheterna av
de nu gällande lagbestämmelserna utan våda för samhället skulle kunna
undanröjas, får jag härmed hemställa, att Riksdagen under förklaring att
Kung]. Maj:ts proposition ej kan i oförändrat skick antagas måtte besluta,
att 15 kap. 22 § strafflagen skall erhålla följande ändrade lydelse

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

22 §.

Tvingar någon — — — — — belagd är. Försöker man, på

sått nu är sagt, tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra
någon att återgå till arbetet eller att övertaga erbjudet arbete, straffes
med böter eller fängelse, i de fall, där gärningen ej med svårare straff''
belagd är.»

Herr Lindqvists med fleres motion lyder sålunda: o Herr Lind »Då

vi nu åter framföra vårt gamla rättfärdighetskrav om Åkarps- qvis^sotin0ln
lagens avskaffande, synes detta kunna ske utan någon längre uttömmande m°
motivering, emedan vi inför Riksdagen upprepade gånger såväl i motioner
som i anföranden i riksdagsdebatterna framfört hela raden av bärande
skäl för detta vårt yrkande. Alla dessa skäl kvarstå orubbade och Akarpslagens
verkningar äro allt fortfarande desamma som förut från vår sida
framhållits.

_ Ett upprepande av dessa skäl och synpunkter vore endast att
onödigtvis belasta riksdagens tryck, varför vi härmed endast vilja åberopa
samt inför utskott och Riksdag vidhålla samt ytterligare understryka vad
vi förut anfört till stöd för kravet på Akarpslagens avskaffande.

Vi anse oss dock härvid böra erinra om att Andra kammaren förlidet
år för första gången biträdde det av oss framförda yrkandet, i det
kammaren då beslöt med 138 röster mot 50, att strafflagens 22 och 24 §§
skulle återställas till den lydelse de haft före de vidtagna lagändringarna
av åren 1893, 1897 och 1899.

Härtill genmäles säkerligen, att detta Andra kammarens beslut endast
var en demonstration mot Första kammarens vidblivna fullständigt
oresonliga ståndpunkt, då högern i den kammaren åter hade tillbakavisat
alla framförda förslag till förändring av Akarpslagen. Vi tillåta oss dock
hålla före, att det må vara Andra kammarens plikt och skyldighet att nu
vidbliva den eu gång intagna rättvisa ståndpunkten i denna fråga, då
beslutet otvivelaktigt står i full samklang med flertalet väljares önskan,
som utgöra underlaget för denna folkvalda kammare.

Ett fullständigt utplånande av denna skamfläck ur den svenska
strafflagen skall lända den folkvalda delen av representationen till heder,
och till detta resultat måste vi förr eller senare nå fram trots Första
kammar-högerns kända envisa motstånd. Skulle detta ej lyckas måste all
tro på rättvisans seger fördunklas, men historien förtäljer oss ju dock en
annan ordning i utvecklingen.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Emellertid har Kungl. Maj:t i proposition till årets Riksdag förelagt
samma förslag som förra året. Det är den liberalhumana linien, som
vi tilläto oss beteckna detja förslag i vår motion vid fjolårets riksdag,
vilket innefattar kravet på Akarpslagens humanisering, så långt den politiska
maktställningen för närvarande medgiver. Detta innebär ju dock i
själva verket ett bibehållande av en lagbestämmelse, som på sin tid av
cfen nuvarande statsministern inför riksdagen betecknats såsom en undantags-
och en klasslagstiftning.

Märkligt är även det yttrande av justitieministern, som är återgivet
i årets proposition, där han anför följande:

»Nu liksom förut är jag av den meningen, att det riktigaste och
bästa vore, om man kunde taga steget fullt ut och i anslutning till det
upprepade gånger framställda yrkande, som vid förra riksdagen bifölls av
Andra kammaren, bringa 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen tillbaka till
det innehåll de hade före lagarna av åren 1893, 1897 och 1899. Men
då jag allt fortfarande är övertygad om att ingen som hälst möjlighet
finnes att nu ena Riksdagens kamrar om ett dylikt beslut, skulle jag anse
oriktigt att för strävandet efter nämnda mål skjuta undan tanken på att
snarast möjligt tillgodose behovet av sådana förändringar i nuvarande bestämmelser,
att de svåraste olägenheterna av dessas tillämpning undanröjas.»

Klart är sålunda konstaterat att regeringen är för Akarpslagens fullständiga
avskaffande, men att man av opportunitetsskäl ej framför detta
yrkande. Det är sålunda förstakammarhögern som bestämmer och dikterar
lagarnas innehåll, det är denna reaktionära grupp av medborgare som i
rent egoistiskt intresse kräver ett fortbestånd av denna orättvisa i den
svenska strafflagen, i kraft av vilken hundratals oförvitliga medborgare
trakasseras och utstå hårda lidanden, och för detta högerns krav böjer
sig regeringen samt fordrar vänsterns underkastelse. Oss synes dock som
ett klart och bestämt uppträdande i överensstämmelse med den åskådning
man hyser vore det riktigaste, vilket också otvivelaktigt skulle leda till
ett gynnsamt resultat.

Om Kungl. Maj:ts nu föreliggande från fjolåret upprepade förslag,
vilja vi nu liksom i vår motion av förra året framhålla, att vissa av de
föreslagna /orändringarna lämna en viss trygghet mot allt för grova missbruk
av Äkarpslagen, men klasslagen kommer dock att finnas kvar och
lämnar i utsikt fortsatta trakasserier i stor utsträckning. Om den närmare
innebörden i viss del av den nu föreslagna lagändringen tillåta vi
oss att ur vår motion vid förra riksdagen andraga följande:

»Om vi sålunda kunna giva ett visst erkännande åt den föreslagna
inskränkningen i strafflatituden med därav följande verkningar på häkt -

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

ningsrätten, så kunna vi ingalunda finna den i propositionen föreslagna
anordningen rörande åtalsrätten vara i något avseende tillfredsställande.
Genom att ändra åklagarens rätt att ingripa i de fall, där det ifrågavarande
brottet medför »fara för allmän säkerhet eller ordning», skulle visserligen
åstadkommas en förändring i lagtextens form, men vid tillämpningen
av åtalsrätten kan dock befaras, att åklagaren ofta anser, att fara
för allmän säkerhet och ordning föreligger, som berättigar till åtal. Stötesstenen
för en riktig uppfattning av själva lagbudets innehåll, nämligen
det obestämda uti själva arten av det hot, som konstituerar brottet, har i
förslaget blifvit undanröjd, men i stället öppnas här nya vanskligheter,
vilka icke kunna överskådas och som bringa lagens tillämpare i nya,
kanske större tvivelsmål och svårigheter.

Visserligen kan det ju framhållas, att även om åklagarmakten och
domstolarna skulle misstaga sig om stadgandets rätta innebörd, så finnes
det överordnade myndigheter, som kunna rätta misstaget. Men å andra
sidan komma dessa rättelser i allmänhet för sent för det praktiska livets
behov, och dessutom böra lagar skrivas så, att de icke kunna presumeras
grundlägga missuppfattningar.

Emellertid, för frågans avgörande är det naturligtvis av nöden, att
man närmare utreder innebörden av stadgandet. Vad innebär då fara för
allmän säkerhet eller ordning? Ett generellt svar på den frågan torde
icke kunna givas, utan måste det bero på en vars uppfattning, huruvida
den allmänna säkerheten eller ordningen äventyras genom en viss handling.
Man torde kunna säga, att uti ovannämnda begrepp inrymmas alla
brott, enär grunden för statens straffande verksamhet just är värnandet
av den allmänna säkerheten eller ordningen. Den, som stjäl, mördar, anlägger
mordbrand, förfalskar, gör sig "skyldig till bedrägeri, mened och
andra. dylika brott, straffas ju icke endast därför att han "begått ett brott
mot viss person — ty då skulle all allmän åtalsrätt bortfalla — utan just
därför att han förgripit sig på samhällsordningen och satt rättssäkerheten
i fara. Naturligtvis kan man även begränsa begreppet sålunda, att därmed
avses sådana brott med här ifrågavarande syfte, vilka i ett visst
ögonblick äventyra den yttre ordningen och påkalla ordningsmaktens omedelbara
ingripande. Men då äger otvivelaktigt allmänna åklagaren på
andra grunder rätt att ingripa, och förbrytelsen torde fålla under långt
strängare lagrum, uppror, upplopp eller dylika allmänfarliga brott.»

Vi kunna alltså ingalunda finna att den av Kung.l Maj:t föreslagna
lagändringen, lika litet som andra vid föregående riksdagar framförda förslag
till ändringar av detta lagrum, tillfredsställer den samhällsklass’ krav,
som vi företräda, nej, denna samhällsklass’ oeftergivliga och fullt rättvisa

Utskottets

yttrande.

6 Lagutskottets utlåtande Nr 27.

krav, är fortfarande som tillförne, Akarpslagens fullständiga utplånande
ur den svenska strafflagen.

I anslutning till denna åskådning vilja vi nu liksom förra året framhålla,
att år 1899 blivit ett år i den svenska arbetarrörelsens historia, som
aldrig kan glömmas, ty då lagfästes en stor medveten orätt mot den svenska
arbetarklassen, eu orätt, som sedan i snart 15 år hänsynslöst utnyttjats
i en annan samhällsklass’ själviska intressen. 1899 års undantagslag
och klasslag har utsått alltför mycket lidande över den svenska arbetarklassen,
har alltför mycket rubbat dess förtroende för rättsskipning och
myndigheter. Detta lidande kan icke försonas, förtroendet till rättsskipning
och myndigheter kan icke återvinnas med mindre, än att undantagslagen
med kraftig hand och till sista bokstaven utplånas ur vår strafflag.
Icke någon förändring, tillägg, utvidgning eller partiell förbättring kan
bliva full rättvisa, och utan full och oavkortad rättvisa kan icke den svenska
arbetarklassen i denna brännade fråga bliva tillfredsställd.

Med hänvisning sålunda till all den utredning, som i våra föregående
motioner lämnats, och som å ena sidan visat, att ifrågavarande undantagslagstiftning
icke fyller något samhälleligt behov, å andra sidan uttömmande
behandlat och klarlagt lagens vådor för såväl medborgarne själva
som för statens dömande myndigheter och ordningsmakt, allt synpunkter,
som med klarhet och skärpa framhållits i dessa våra motioner angående
ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen, få vi hemställa, att
Riksdagen ville för sin del besluta att återställa 15 kap. 22 och 24 §§
strafflagen till den lydelse, dessa §§ hade före lagändringarna av åren
1893, 1897 och 1899.»

Beträffande innebörden i och de närmare skälen för Kungl. Maj:ts
förslag får utskottet hänvisa till den kungl. propositionen och det därvid
fogade utdrag av statsrådsprotokollet.

Enahande förslag som det nu förevarande var förelagt även för 1912
års riksdag. I det utlåtande, som lagutskottet då avgav, lämnade utskottet,
med ledning av chefens för justitiedepartementet yttrande till statsrådsprotokollet,
en redogörelse för det ifrågavarande lagrummets förhistoria,
vilken var av följande lydelse:

»15 kap. 22 § strafflagen hade ursprungligen följande lydelse:

''Tvingar någon, utan laga rätt eller med missbruk av sin rätt, genom
våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta, straffes

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

högst med straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med svårare
straff särskilt belagd är’.

Redan med denna lydelse innefattade denna paragraf straff för den,
som tvingat annan att deltaga i arbetsinställelse. Enligt 24 § i samma kapitel,
sådant sistnämnda lagrum ursprungligen lydde, skulle dock brott,
som omnämndes i 22 §,_ej få åtalas av allmän åklagare, därest detsamma
ej av målsäganden angivits till åtal. Från den i sistnämnda paragraf sålunda
stadgade princip gjordes emellertid sedermera undantag dels genom
lagen den 9 juni 1893, varigenom 24 § ändrades därhän att brott, som i
22 § omförmäldes, föll under offentligt åtal, därest genom brottet någon
tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att återgå till arbete,
och dels genom lag den 28 maj 1897, varigenom lagrummet erhöll sådan
lydelse, att allmän åklagare blef berättigad att å tjänstens vägnar åtala
brott enligt 22 § även i det fall, att genom brottet någon hindrats att
övertaga erbjudet arbete. Någon ändring av 22 § hade dittills icke ägt
rum. I en vid 1899 års riksdag inom andra kammaren väckt motion hemställdes
emellertid, att till sistnämnda paragraf skulle fogas ett nytt moment
av följande lydelse: ''Lag samma vare, där man, på sätt nu är sagt,
försöker tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon
att återgå till arbete eller att övertaga erbjudet arbete.’ I sammanhang
därmed föreslogs att 24 § skulle, såvitt den hänförde sig till 22 §, erhålla
följande ändrade lydelse: ''Brott, som i 22 § 1 mom. sagt är, må ej
åtalas av allmän åklagare, där ej målsäganden angiver det till åtal eller
ock genom brottet någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats
att återgå till arbetet eller att övertaga erbjudet arbete.’ På hemställan
av lagutskottet bifölls denna motion av Riksdagens båda kamrar,
varefter i enlighet med det sålunda av Riksdagen antagna lagförslaget den
10 juli 1899 lag i ämnet utfärdades.

Med den lydelse förevarande lagrum genom nyssnämnda lag erhållit
är sålunda, under det förut det brott, som i 22 § avses, straffats allenast
såsom fullbordat, även försök till tvång belagt med straff, dock endast
i de fall att försöket ägt sammanhang med arbetsinställelse. Dylikt
försök har därjämte belagts med samma straff, som fullbordat brott eller
högst straffarbete i två år. Därigenom att vidare tillämpligheten av 24 §
inskränkts till 22 § 1 mom. skall i fråga om det i andra momentet avhandlade
föi söksbrottet gälla bestämmelsen i 19 § 2 mom. av förordningen
om strafflagens införande, att under allmänt åtal höra alla brott, som
ej i lag äro uttryckligen undantagna.

Redan vid tillkomsten av de lagbestämmelser, för vilka ovan redogjorts,
påvisades åtskilliga bristfälligheter i desamma. Särskilt rönte det

8 Lagutskottets utlåtande Nr 27.

vid 1899 års riksdag framlagda förslaget starkt motstånd. I Andra kammaren
avgå vos för detsamma endast 108 röster, under det att 93 röster
avgåvos för avslag. Då sedermera högsta domstolens yttrande över förslaget
inhämtades, förenade sig fem justitieråd i hemställan, att detsamma
icke måtte stadfästas, och övriga två justitieråd avstyrkte, att förslaget i
dess då föreliggande form bleve gillat. Sedermera hava inom Riksdagen
vid upprepade tillfällen yrkanden framställts om upphävande eller ändring
i de ifrågavarande bestämmelserna. Vid 1904 års riksdag väcktes, inom
Andra kammaren motion med yrkande, att Riksdagen måtte för sin del
besluta, att 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen skulle åter erhålla samma
lydelse, som de hade före sanktionerandet av den nya lydelsen den 10 juli
1899. Denna motion förnyades vid 1908, 1910 och 1911 årens Riksdagar.
Vid sistnämnda Riksdag framställdes därjämte dels i en i ämnet väckt
motion, dels ock vid de sålunda framställda motionernas behandling inom
Riksdagen åtskilliga förslag i syfte att bringa de genom 1899 års lag införda
stadgandena i närmare överensstämmelse med de i straff lagen i övrigt
gällande principer. Samtliga motioner om upphävande av bestämmelserna
i 1899 års lag blevo på lagutskottets hemställan av båda kamrarna avslagna,
varemot, med anledning av de vid 1911 års Riksdag väckta ändringsförslagen,
Andra kammaren för sin del antog ett förslag till ändringar i
de förevarande paragraferna av innebörd, att det straffbara försöket skulle
komma att motsvara hela det fullbordade brottet, straffet för försök sänkas
och åtalsrätten begränsas.»

Med anledning av den vid 1912 års Riksdag framlagda propositionen
väcktes motioner dels av herr Thyrén med yrkande av den innebörd, att
tillämpningen av försöksbestämmelsen i 22 § 2 mom. skulle utsträckas
till hela det område för fullbordat brott, som 1 mom. i samma paragraf
omfattar, och straffsatsen bestämmas till böter eller fängelse, dels ock
av herr Lindqvist och hans ovannämnda medmotionärer med enahanda yrkande
som i ovanintagna motion.

Med avstyrkande av båda de väckta motionerna, tillstyrkte lagutskottet
bifall till Kungl. Maj:ts förslag. I Första kammaren avslogs emellertid
detta förslag med 73 röster mot 71 som avgåvos för ett under överläggningen
i kammaren framställt, i herr Zetterstrands ovanintagna motion
upptaget yrkande, att straffet för brott enligt 22 § 2 mom. skulle nedsättas°från
straffarbete i två år till fängelse. Andra kammaren åter biföll
det i herr Lindqvists med fleres motion framställda yrkandet.

I sitt med anledning av propositionen och nyssnämnda motioner avgivna
utlåtande anförde 1912 års lagutskott bland annat, att de olägen -

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

heter, som vidlådde de nuvarande lagbestämmelserna, enligt utskottets mening
voro av så allvarlig art, att en ändring av desamma icke längre borde
undanskjutas.. I fråga om sättet för ändringens åstadkommande ansåo-e utskottet
för sin del, att det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till ändring
i 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen, borde vara ägnat att undanröja
de väsentligaste av de brister, som vidlådde nu gällande lag. Vad anginge
det av herrar Lindqvist in. fl. framställda yrkandet, att Riksdagen måtte
besluta, att de ifrågavarande lagrummen skulle återställas till den lydelse
de både före 1893 års lagändring, funne utskottet att, även om såväl teoretiska
som praktiska skäl kunde tala för en sådan åtgärd, åtminstone så
tillvida, att. lagrummen återfinge den lydelse de hade före lagändringen
^ 1899, det likväl av skäl, som av departementschefen fram hållits,

vore lämpligt att stanna vid en sådan förändring, som av Kungl
Maj:t föreslagits. 6

. Vac} 1912 års lagutskott anfört finner utskottet fortfarande äga giltighet.
Utskottet ansluter sig alltså i fråga om Kungl. Maj:ts försko- till
ovanintagna uttalande och har beträffande herr Lindqvists med fleres
motion lika litet nu som föregående år ansett sig kunna tillstyrka bifall
till densamma. Vad åter angår det i herr Zetterstrands motion framställda
forslaget har utskottet _ funnit skäl icke nu föreligga att stanna vid det
mera ofullständiga avhjälpande av bristerna i den förevarande lagstiftningen,
som detta förslag innebär i jämförelse med Kungl. Maj:ts.

På grund härav och under åberopande i övrigt av de av departementschefen
vid^ ärendets föredragning i statsrådet anförda skäl har utskottet
ansett Kungl. Maj:ts proposition böra av Riksdagen bifallas och
hemställer alltså,

att Riksdagen matte med avslag å herrar Lindqvists
med fleres samt herr Zetterstrands ovan omförmälda
motioner godkänna Kungl. Maj:ts genom ifrågavarande
proposition framlagda förslag.''

Stockholm den 22 april 1913.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 saml. 26 höft. (Nr 27.)

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Reservationer:

dels av herrar af Ekenstam, Trana, greve Lag evig eller, von Baurngarten,
Johansson i Yalared, greve Spens och Johansson i Mellbyn, som yrkat

att Riksdagen måtte avslå såväl Kungl. Maj:ts
ifrågavarande proposition som ock de i ämnet väckta
motionerna.

dels av herr Holmdahl, som hemställt,

att Riksdagen, med avslag å Kungl. Maj:ts proposition,
samt herr Lindqvists in. fl. motion måtte i anledning
av herr Zetterstrands motion för sin del besluta,
att 15 kap. 22 § strafflagen skall erhålla följande ändrade
lydelse:

22 §.

Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk
av sin rätt, genom våld eller hot, annan att något gorå,
tåla eller underlåta, straffes högst med straffarbete i två
år, i de fall, där gärningen ej med svårare straff särskilt
belagd är.

Försöker man, på sätt nu är sagt, tvinga någon
till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att
återgå till arbetet eller att övertaga erbjudet arbete,
straffes med böter eller fängelse, i de fall, där gärningen
ej med svårare straff särskilt belagd är.

dels och av herrar Lindhagen och Borg, som anfört:

»Utskottet medgiver, att både teoretiska och praktiska skäl tala
väsentligen för en sådan åtgärd, som föreslagits i den av herr Lindqvist

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

m. fl. väckta motionen. Det synes oss med en sådan utgångspunkt vara
riktigast att stödja detta förslag.

Här gäller det nämligen att avskaffa en klasslag, som i arbetareklassens
stora strid för bättre livsvillkor dess motparter själva instiftat
för att skaffa sig ett ytterligare vapen till de många, som besittningen
av ekonomisk, politisk och administrativ makt förlänar.

Man har härvid sökt i själva verket göra gällande, att strejkande
arbetare ej borde tillåtas ens på något sätt komma till tals med sina kamrater,
vilkas solidaritet med de kämpande vore en betingelse ofta nog
för utgången. Ifrågavarande lagstiftning har till sitt syfte och till sina
verkningar varit ett sannskyldigt uttryck för ett sådant åskådningssätt.
Den kungl. propositionen förra året betecknade med rätta dessa strävanden
såsom ohemula. »Att de strejkande äro berättigade att genom fredlig
övertalning eller överhuvud genom rättsenliga medel påverka dem, som
trätt eller ämna träda i deras ställe, synes», säges det, »numera överallt
vara erkänt». Det är då så mycket påtagligare att den ursprungliga lydelsen
av 15 kap. 22 § strafflagen, som generellt bestraffar lagstil digt våld
och hot, varifrån det må komma, är en tillräcklig straffbestämmelse och
tillika en oväldig straffbestämmelse, som ej genom undantagsbestämmelser
riktar sin udd mot arbetarklassen och ytterligare blottställer den i en
rättvis strid mot övermakten. Varje steg, som lagstiftningen tagit i sistnämnda
illegitima syfte, bör därför nu vid närmare eftersinnande återtagas
samt lagrummets lydelse återställas i sitt ursprungliga opartiska skick.

Under åberopande i övrigt av den utförliga motiveringen i motionen
hemställa vi,

att Riksdagen med anledning av herr Lindqvists
in. flis motion ville för sin del besluta att återställa
15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen till den lydelse dessa
lagrum hade före 1893 års lagändring och således giva
denna följande avfattning:

22 §. Tvingar någon, utan laga rätt, eller med
missbruk af sin rätt, genom våld eller hot, annan att
något göra, tåla eller underlåta; straffes högst med
straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med
svårare straff särskildt belagd är.

24 §. Brott, som i 22 § sagd! är, må ej åtalas
af allmän åklagare, där ej målsägande det till sådant
åtal angifver; ej heller må brott, som i 23 § sägs, åtalas
af annan, än målsägande.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Särskilt yttrande

av herr Alexanderson:

»Den av departementschefen i yttrande till statsrådsprotokollet uttalade
mening, att den rationellaste lösningen av föreliggande lagstiftningsproblem
vore den s. k. Akarpslagens fullständiga upphävande, delar jag,
men har tillstyrkt antagande av det kungl. förslaget såsom innefattande ett
enligt min tanke väl avvägt försök till utjämnande av de meningsmotsatser,
som inom Riksdagen förefinnas och vilka förra året togo sig uttryck
i de båda kamrarnas utpräglat motsatta beslut.

Det oaktat ansåg jag mig, med hänsyn till det frågans läge, som
framträdde under utskottets överläggning, böra biträda en under överläggningen
yttrad mening, att utskottet skulle bäst gagna sin uppgift, om genom
ömsesidig eftergift å intagna ståndpunkter, utskottets samtliga medlemmar
eller åtminstone dess stora flertal kunde enas i en hemställan om an
tao-ande av herr Zetterstrands motion. Då emellertid detta uppslag förföll
till följe därav, att de utskottsmedlemmar från första kammaren, som
yrkat avslag å såväl den kungl. propositionen som motionen, funno sig förhindrade
att frångå sitt yrkande, har jag, under beklagande av nämnda
förhållande, biträtt utskottsmajoritetens hemställan om bifall till propositionen.

Stockholm 1913. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

131253