Lagutskottets utlåtande Nr 26 (Utlåtande 1915:LU26 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

Nr 26.

Ankom till riksdagen kansli den 26 april 1915 kl. 11,30 f. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om inskränkning i inmutning sr ätten, dels
ock i ämnet väckt motion.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Trana, Stärner,*
greve Lagerbjelke,* Alexanderson, Knut Larsson, Lars Olsson, greve
Spens, Dahl, Pettersson i Södertälje, Pettersson i Bjälbo, Persson i
Norrköping, Gustafsson i Örebro, Schotte och Borg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 23 februari 1915 dagtecknad proposition, nr 43, som
hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bifogade utdrag av i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit
riksdagen att antaga följande förslag till

»Lag

om inskränkning i inmutningsrätten.

Härigenom förordnas som följer:

Inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län må under tiden
intill den 1 oktober 1916 endast för kronans räkning inmutning ske å
kronojord, som ej under ständig besittningsrätt innehaves eller är till boställe
anslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1915.»

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 23 käft. {Nr 26.)

Utskottets

yttrande.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 26.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande proposition,
får utskottet hänvisa till de vid densamma fogade utdrag av statsrådsprotokollet.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft
en av herr Asplund i anledning av propositionen väckt motion (I: 75).

Herr Asplund har i denna motion hemställt:

»att riksdagen ville, i samband med antagandet av Kungl. Maj:ts
i prop. nr 43 framlagda förslag till inskränkning i inmutningsrätten och i
anledning av däri gjorda uttalanden, hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville tillse, att vid den i statsrådsprotokollet utlovade snara utredningen
om en bättre och mera stadigvarande lösning av frågan om mineralfyndigheters
tillgodogörande största möjliga hänsyn tages, förutom till
statens intresse av andel i den direkta ekonomiska vinsten av malmbrytningen,
även till behovet av att malmförädlingsföretag kraftigt understödjas.»

I fråga om vad motionären anfört till stöd för sin ovanintagna
hemställan, får utskottet hänvisa till motionen.

Genom gruvestadgan den 12 januari 1855 stadgades, att vid inmutning
å odisponerad kronojord jordägareandelen skulle tillkomma inmutaren,
men å kronojord, som upplåtits under ständig besittningsrätt eller anslagits
till boställe eller utarrenderats, kronoåbon, boställsinnehavaren eller
arrendatorn. Denna bestämmelse övergick sedermera i gruvestadgan den
16 maj 1884. Samma grundsats har även gått över i lagen angående
eftersökande och bearbetande av stenkolsfyndigheter den 28 maj 1886,
enligt vilken å kronojord av sist nämnda tre slag vederbörande innehavare
skall tillgodonjuta den avgift, som koncessionsinnehavaren enligt lagen är
skyldig utgiva till jordägaren, under det att å annan kronojord koncessionsinnehavaren
är från dylik avgift befriad.

I en motion vid 1889 års riksdag fästes uppmäi''ksamheten därpå,
att staten i följd av nämnda stadgan den ej blott ginge miste om ekonomisk
fördel utan även saknade inflytande och kontroll vid gruvors bearbetande
å kronans mark. Motionen resulterade i en riksdagens skrivelse
av den 15 maj 1889, däri riksdagen hemställde, att Kungl. Maj:t måtte
taga under övervägande, huruvida defl kunde lända till fördel för
kronan, att å kronojord, som icke innehades under ständig besittningsrätt
eller vore anslagen till boställe eller blivit för kronans räkning till bruk -

Larf utskottets utlåtande Nr 26.

ning på viss tid åt annan upplåten, kronan tillerkändes rätt att till hälften
med inmutaren deltaga i gruvarbetet och den därav fållande vinsten.

Deri 20 maj 1890 avlät riksdagen en ny framställning i ämnet, däri
anhölls, att Kungl. Magt täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag om sådan ändring i gruvestadgan, att malm- och andra mineralfyndigheter,
vilka efter ändringens fastställande bleve upptäckta å kronojord,
som ej vore under ständig besittningsrätt upplåten, måtte på det för
staten gagneligaste sätt kunna disponeras.

De sålunda väckta frågorna fingo en lösning genom lagen den
20 oktober 1899. Enligt denna skall å kronojord, som under ständig besittningsrätt
innehaves eller är till boställe anslagen, kronoåbon eller boställshavaren
fortfarande tillgodonjuta jordägareandelen, varemot den å
annan kronojord tillkommer kronan. Denna kronans jordägareandel skall
jämlikt kungörelse den 20 oktober 1899 utbjudas på arrende åt enskilda
för en tid av 20 år, därvid gäller, att i allmänhet anbud ej får antagas,
om det lyder å mindre än en femtiondedel av värdet av brutna och uppfordrade
inmutningsbara ämnen. Kommer arrendeavtal ej till stånd, skall,
där ej Konungen för särskilt fall annorlunda förordnar, jordägareandelen
lämnas obegagnad, och får enligt lagen inmutaren då tillgodonjuta densamma
mot avgäld till kronan, motsvarande en sjuttiofemtedel av värdet
av brutna och uppfordrade inmutningsbara ämnen.

Sedan år 1902 har frågan om lämpligheten av ett upphävande av
inmutningsrätten å viss kronojord varit föremål för behandling av statsmakterna,
I nådigt brev den 28 februari 1902 anbefallde Kungl. Maj:t
kommerskollegium att efter hörande av Kung!. Majrts befallningshavande
i Norrbottens län samt bergmästaren i norra distriktet inkomma med utlåtande,
huruvida och i vilken omfattning inmutningsrätten syntes kollegium
böra upphävas eller tills vidare suspenderas. Närmaste anledningen
till denna åtgärd var, såsom i det nådiga brevet framhålles, att inmutningsrätten,
sådan den utövats inom Norrbottens län, funnits kunna föranleda
till en osund spekulation och andra betänkliga missförhållanden.

Berörda missförhållanden blevo även av riksdagen uppmärksammade.
Riksdagen ansåg att, i avbidan på frågans fullständiga utredande,
provisoriska åtgärder borde vidtagas för att, såvitt ske kunde, förhindra,
att förhållandena förvärrades, och antog därför för sin del, med föranledande
av enskilda motioner, eu lagbestämmelse, enligt vilken inom Norrbottens
län inmutningsrätten å kronojord, som ej under ständig besittningsrätt
innehades eller vore till boställe anslagen, förbehölls kronan ensam.
Denna lagbestämmelse, vars antagande riksdagen i skrivelse den 21

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

maj 1902 för Kungl. Maj:t tillkännagav, blev den 6 juni samma år av
Kungl. Maj:t sanktionerad.

Den sålunda tillkomna provisoriska lagstiftningen har sedermera
alltjämt årligen förnyats och är sedan år 1907 utsträckt att gälla även för
Jämtlands och Västerbottens län. Ytterligare förlängning föreslås i den
nu föreliggande kungl. prop. så att under tiden intill den 1 oktober 1916
inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län inmutning endast för
kronans räkning får ske å kronojord, som ej under ständig besittningsrätt
innehaves eller är till boställe anslagen.

Försök till lösning av frågan om en ny ordning för gruvdrift å
kronojord hava gjorts genom kungl. propositioner, framlagda vid riksdagarne
1909 och 1910. Kärnpunkten i dessa förslag har varit, att i gruvestadgan
skulle intagas förbud mot inmutning å all annan kronojord än
sådan, som innehades under ständig besittningsrätt eller vore till boställe
anslagen. Vid sidan härav skulle utfärdas särskilda bestämmelser angående
undersökning och tillgodogörande av malmfyndighet å sådan kronojord,
därå inmutning ej tinge ske, väsentligen gående därpå ut, att möjlighet
skulle beredas en var svensk medborgare att vinna rätt att bedriva
undersökningsarbete å dylik jord och, om han därvid funnit fyndighet
vara arbetsvärd, få en viss rätt att på bestämda villkor erhålla Konungens
tillstånd till densammas tillgodogörande. För upplåtelsen skulle till kronan
erläggas dels en årlig jordskyld dels ock eu avgäld (royalty) bestämd
till viss procent av avkastningen, och staten skulle tillförsäkras rätt att
efter viss tid på närmare angivna villkor inlösa gruvanläggningen. Bland
övriga bestämmelser anmärkes här, att Konungen skulle äga att vid meddelandet
av tillstånd till gruvdriften föreskriva, det järnmalm, som ur
den upplåtna fyndigheten vunnes, icke eller allenast i viss omfattning finge
såsom råvara exporteras ur landet.

Dessa förslag lyckades emellertid icke vinna riksdagens bifall. Enligt
föredragande departementschefens uttalande till statsrådsprotokollet vid
föredragningen i statsrådet av 1910 års förslag ansågs utgången i riksdagen
år 1909 icke hava berott på några principiella betänkligheter mot
de framlagda förslagen, utan syntes fast hellre tydligt, att riksdagen förväntade,
att förslagen, efter att hava i vissa hänseenden fullständigats,
skulle ånyo till riksdagens prövning framläggas. Av sådan anledning framlades
förslagen för 1910 års riksdag med allenast vissa ändringar, som
i detta sammanhang ej kräva uppmärksamhet.

Vid behandlingen i riksdagen år 1910 framträdde emellertid en
djupare gående meningsskiljaktighet. Sammansatta lag- och jordbruksutskottet
hade i sitt utlåtande i ärendet uttalat, att det syntes utskottet,

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

som om de principer, vilka kommit till uttryck i de framlagda förslagen,
vore i det hela tillfredsställande, när man ville upphäva inmutningsrätten,
och att utskottet funne sig kunna i huvudsak ansluta sig till det
nya system, som i förslagen vunnit uttryck. Utskottet hade dock funnit
anledning att mot förslagen framställa vissa anmärkningar, pa grund av
vilka utskottet ansett en omarbetning av förslagen erforderlig, vilken icke
lämpligen kunnat av utskottet verkställas. Utskottet ansåg sig förty böra
avstyrka bifall till förslagen i föreliggande skick. Denna utskottets hemställan
blev ock av första kammaren bifallen. Andra kammaren däremot
anslöt sig till en vid förenämnda utlåtande fogad reservation, däri bifall
till förslagen avstyrktes på den grund att en ny i stort sett enhetlig gruvlagstiftning
borde komma till stånd, byggd på den principen, att mineralier,
i den mån de ej redan vore tagna i bruk av enskilda, skulle närmast
falla inom statens intresseområde, oavsett om fyndigheten läge på kronans
eller enskildas mark, och att gruvlagstiftningen alltså borde grundas väsentligen
å ett koncessionssystem. Det lärer vara antagligt, att i den sålunda
yppade meningsskiljaktigheten är att söka den väsentliga orsaken
till att frågan därefter allt hittills fått vila.

I det yttrande till statsrådsprotokollet, som åtföljer den till riksdagen
nu avlåtna kungl. proposition, yttrar föredragande departementschefen,
att han, utan att nu försöka uppdraga några riktlinjer för ett fortsatt lagstiftningsarbete
i förevarande ämne, velat tillkännagiva, att han ämnar
snarast möjligt hos Kungl. Maj:t anmäla frågan, vilka åtgärder lämpligen
böra vidtagas i denna viktiga angelägenhet.

Herr Asplunds ovanberörda motion är anknuten till detta uttalande
och åsyftar på sätt i motionen angives att, innan det efter utredningens
igångsättande blir försent, framhålla vikten av gruvlagstiftningens anpassning
efter behovet av den inhemska malmförädlingens utveckling. Motionären
föreslår fördenskull en skrivelse till Kungl. Maj:t av den innebörd,
att vid den i statsrådsprotokollet utlovade snara utredningen om en bättre
och mera stadigvarande lösning av frågan om mineralfyndigheters tillgodogörande
största möjliga hänsyn måtte tagas, förutom till statens intresse
av andel i den direkta ekonomiska vinsten av malmbrytningen, även till
behovet av att malmförädlingsföretag kraftigt understödjas.

Utskottet har med tillfredsställelse inhämtat, att ett återupptagande av
arbetet för lösning av de svävande frågorna på gruvlagstiftningens område
ställts i utsikt. Det pågående tillgodogörandet av kraften i landets vattenfall
och senare tiders rön ifråga om den elektriska malmsmältningen giva
anledning till förhoppning, att i en nära framtid malmens förädling skall
kunna försiggå inom landet i större utsträckning än hittills. Under så -

6 Lagutskottets utlåtande Nr 26.

dana förhållanden vore det otvivelaktigt lyckligt, om sättet och villkoren
för malmtillgångarnas tillgodogörande jämväl kunde på ett mera bestående
sätt legalt ordnas. Det ligger i sakens natur, att vid de förarbeten, som
komma att finnas erforderliga för förslag till ett dylikt ordnande, synnerlig
uppmärksamhet kommer att riktas därå, att den inhemska malmförädlingen
uppmuntras och understödjes, så långt sådant kan ske genom
anordningar inom gruvlagstiftningen. Även under den behandling, som
hittills ägnats hithörande spörsmål, har den inhemska malmförädlingens
intresse förvisso icke lämnats å sido. Därom vittna de vid 1909 och 1910
årens riksdagar i ämnet framlagda förslagen. Att kronans intresse av
rättmätig inkomst från gruvdriften kommer att beaktas är självfallet. Under
sådana förhållanden kan utskottet icke finna det erforderligt, att i särskild
skrivelse fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet å nu berörda omständigheter,
och detta så mycket mindre som utskottet i ärendets nuvarande läge icke
finner anledning ingå på något bedömande av de riktlinjer, efter vilka
de svävande frågorna eventuellt böra lösas. Utskottet finner sig alltså
sakna anledning att tillstyrka en framställning till Kungl. Maj:t i anledning
av förut nämnda motion.

Emot det i den Kungl. propositionen framlagda förslaget till lag
om inskränkning i inmutningsrätten har utskottet ej haft något att erinra.

Utskottet hemställer alltså:

A) att Kungl. Maj:ts proposition nr 43 med förslag
till lag om inskränkning i inmutningsrätten må av
riksdagen bifallas, och

B) att herr Asplunds ifrågavarande motion nr 75
i första kammaren icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 23 april 1915.

På lagutskottets vägnar
ALBERT PETERSSON.

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

Reservationer:

av herr Lindhagen, som anfört:

»Motionären, som haft tillfälle att taga del av förslaget till utskottets
utlåtande, har meddelat, att han för sin del skulle eventuellt kunna
känna sig tillfredsställd med ett behörigt beaktande av motionen allenast
i. utskottets motivering, därest denna i själva huvudsaken erhölle väsentligen
följande innehåll:

''Med tillfredsställelse inhämtas av propositionen, att ett återupptagande av
arbetet för lösning av de svävande frågorna på gruvlagstiftningens område ställts
i. utsikt. Det pågående tillgodogörandet av kraften i landets vattenfall och senare
tiders rön såväl i fråga om den elektriska malmsmältningen som andra metoder,
varigenom av orena malmer kan framställas ett fullgott järn med mindre kolåtgång
än förut eller med användande av mindervärdigt bränsle, giva, jämte
möjligheterna till, en avsevärd ökning av träkolsproduktionen genom ett bättre
tillvaratagande utav avfallsprodukterna särskilt från statens skogar i Norrland
samt genom en intensivare skogsvård i allmänhet, grundad anledning till den förhoppningen,
att i en nära framtid malmens förädling skall kunna försiggå inom
landet i betydligt större utsträckning än hittills. Då de med säkerhet kända
malmtillgångarna inom mellersta Sveriges bergslager även utan ökning av nuvarande
årsproduktion torde vara otillräckliga för en längre framtid, synes det
utskottet, nationalekonomiskt sett, ganska naturligt, om en avsevärd del av landets
tackjärnsproduktion komme att överflyttas till Norrland, där alla betingelser
för denna gren av järnhanteringen äro tillfinnandes, nämligen riklig tillgång på
malm och skogar samt på vattenkraft, som ej i en mot tillgångarna närmelsevis
svarande utsträckning torde få användning för annat ändamål. Vid sådant förhållande
är det av största vikt att tillgodogörandet av den aldrig sinande vattenkraften
och de vid rationell skötsel ständigt återväxande skogarna säkerställes
genom en malmhushållning, som för praktiskt taget obegränsad framtid tryggar
tillgången till malm under en praktiskt taget obegränsad framtid. Härför fordras
emellertid dels, att malmexporten icke väsentligt ökas utöver nu medgivna export,
dels att malmförädlingen inom den närmaste framtiden beredes en så kraftig
tillväxt, att den, då nu gällande överenskommelser angående malmexporten utlöpa,
han. övertaga en väsentlig del av den malmproduktion, som därefter kan vara
nödig bibehålla. Denna tillväxt synes lämpligen böra befordras genom sådana
bestämmelser i gruvlagstiftningen, som kraftigt premiera malmförädling framför
export genom. att. göra malmförädling inom landet., omedelbart eller efter vissa
övergångsår, till villkor för upplåtelse av malmfyndigheter, denna må nu äga rum
i form av koncession eller genom inmutning med förbehåll av den art, som varit
gällande före 1850-talet.

Gfivetvis bör samma!åsikter gälla beträffande tillgodogörandet av andra
malmer än järnmalm, sa mycket mer som den kända tillgången av sådana, varav
landet har stort behov, såsom koppar- och zinkmalmer, lär vara ganska begränsad.

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

Även om skälig anledning icke skulle finnas för påståendet, att frågan om
den inhemska malmförädlingens befrämjande icke tillräckligt beaktats vid behandlingen
av gruvlagstiftningsfrågor under de senaste 30 åren, synes ärendets
stora betydelse för vårt lands näringsliv dock till fullo motivera ett uttalande av
ovanstående innehåll.’

Lika med motionären anser även jag, att en erinran om betydelsen
av utvidgad malmförädling inom landet är även i detta sammanhang synneidigen
på sin plats och motionären menar nog i själva verket, trots det
milda uttryckssättet i slutet av ovanstående inlaga, att denna angelägenhet
ingalunda vunnit det beaktande, som den i så hög grad förtjänar. Det
bör också, synes mig, tydligt utsägas, vad som uppenbarligen ligger bakom
motionen, nämligen att det mångenstädes bland målsmännen för den mellansvenska
bruksrörelsen förda talet om lämpligheten av förädlingsindustriens
koncentrering i mellersta Sverige och den nordsvenska malmens
begagnande företrädesvis för export till utlandet eller utfyllande av den
mellansvenska industriens behov av råvara, icke bör vid,dessa angelägenheters
avgörande få göra sig på ett dominerande sätt gällande. Bemötandena
synas uppenbart böra inriktas på att snarast möjligt skapa en
kraftig förädlingsindustri även i Norrbotten, vilket för övrigt var en av
förutsättningarna för de dyrbara kraftanläggningarna vid Porjus. En
öppen fråga blir sedan formen för denna industris upprättande och synes
därvid behöva erinras även om vikten och betydelsen av det även i riksdagen
en gång framförda förslaget om inrättandet av förädlingsverk
genom staten.

Dessa angelägenheter synas mig väl förtjänta att framhållas genom
en i anledning av motionärens förslag beslutad särskild riksdagsskrivelse.
Då emellertid även motionären nöjer sig med ett uttryckligare och fullständigare
förord för motionen allenast i motiveringen, får jag med åberopande
av det huvudsakliga innehållet i motionärens inlaga samt vad av
mig nu ytterligare anförts, instämma i det slut, vartill utskottet kommit.»

samt av herrar Persson i Norrköping och Borg i fråga om vissa delar
av utskottets motivering.

Stockholm 1915. K.uug''1. Boktryckeriet. P. A. Norstedt k Söner.

151369