Lagutskottets utlåtande Nr 26 (Utlåtande 1914:LU26 - b Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

Nr 26.

Ankom till riksdagens kansli den 14 augusti 1914 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående utredning och förslag i fråga om upphävande
av befintliga familjefideikommisstiftelser m. m.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Stärner, Gezelius, greve
Lagerbjelke, L. Olsson i Hot, *) greve Spens, Hult, *) Malmborg, *) Fagerlin,
Pettersson i Södertälje, Schotte, Persson i Norrköping, Igel och Indebetou. *)

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 87, har greve It. G. Hamilton hemställt, »att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t, efter verkställd
utredning rörande i riket bestående familjefideikommisstiftelser i såväl
fast som lös egendom, täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till bestämmelser dels innefattande förbud mot instiftande av
nya fideikommiss i lös egendom, dels och innebärande ett upphävande
av samtliga befintliga familjefideikommisstiftelser samt ordnande av rättsförhållandena
vid siste innehavarens död».

Till stöd för sitt förslag har motionären åberopat innehållet av en
av honom vid första lagtima riksdagen under innevarande år avgiven
motion, nr 80 i andra kammaren, däri motionären anfört följande;

»Familjefideikommissen kunna utan tvivel sägas vara ett ännu
kvarlevande bevis på vilken makt de feodala grundsatserna och sedvänjorna
ännu långt efter det de utdömts och övergivits utöva i samhället.
Med fideikommiss menar ju som bekant rättsvetenskapen det särskilda
slag av testamente, varigenom testamentsgivaren förordnar, huru för
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 26 käft. (Nr 26.) 1

2 Lagutskottets utlåtande Nr 26.

all framtid eller för längre tid framåt skall förfaras med hans egendom
eller viss del därav, i det han stadgar att egendomen skall innehavas
av flera testamentstagare efter varandra i viss, bestämd ordning. Familjefideikommisstiftelserna
hava sålunda uppkommit, då någon velat i omtanke
om — såsom 1686 års testamentsstadga, vilken vad Sverige beträffar
först innehöll bestämmelser om fideikommiss, uttrycker sig —
’sin familjs heder och conservation’ tillförsäkra medlemmar av viss släkt
rätten att besitta viss, vanligen fast, egendom. Det feodala släktbegreppet
är det sålunda, som i sin tillämpning kommit fideikommissen att uppstå.
På detta begrepp grunda de också långt in i en modern tid med diametralt
motsatt samhällsåskådning sin fortvaro.

I utlandet har man emellertid sedan lång tid tillbaka vidtagit åtgärder
för att ej blott förbjuda inrättandet av nya familjefideikommissstiftelser,
utan även avskaffa redan befintliga sådana. Sålunda meddelas
i lagutskottets utlåtande nr 20 vid 1906 års riksdag, varur här förekommande
historik huvudsakligen är hämtad, att i Frankrike familjefideikommissen
avskaffades år 1792 i samband med den stora revolutionen
men att de gamla förhållandena återupprättades efter år 1815. Genom
lagen den 17 januari 1849 stadgades emellertid, att alla av privata gods
bildade majorat, som redan, från förste innehavaren räknat, gått i två
successiva led, skulle upphävas, att de gods, som bildade dessa majorat,
skulle bliva fria gods i innehavarens hand och att för framtiden successionen
i dylika majorat, begränsad till två led, från förste innehavaren
räknat, endast får äga rum för personer, födde eller avlade innan tiden för
lagens promulgation. I Nederländerna har lagen den 1 oktober 1833
visserligen förbehållit den närmaste fideikommissarien hans rätt, men
fråntagit de efterföljande, om än redan födda, deras utsikt att erhålla
fideikommisset. I Italien har lagen den 30 november 1865 upphävt
alla då bestående fideikommiss, majorat och dylika substitutioner samt
tillagt den dåvarande innehavaren full äganderätt till halva fideikommissförmögenheten
och den närmaste arvingen full äganderätt till andra
hälften, dock med förbehåll av nyttjanderätt för dåvarande innehavaren
under hans livstid. I 1866 års danska gnmdlag stadgas likasom i den
äldre grundlagen av 1849, att intet län, stamhus eller fideikommissgods
kan för framtiden upprättas och att genom lag skall närmare ordnas,
huru de nu bestående kunna övergå till fri egendom, ehuru sistnämnda
bestämmelse ännu icke genom statsmakternas samverkan lett till någon
påföljd. Norska grundlagens § 108 förbjuder även upprättandet av
fideikommisser.

I England finnas inga andra ständiga fideikommisstiftelser än de

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

jordegendomar, vilkas besittning särskilt tillförsäkrats hertigarna av
Marlborough och Wellington, men ett i England använt förfarande,
varigenom jordegendomar bindas vid vissa släkter så att säga för några
generationer i sänder, har praktiskt samma verkan som fideikommissoriska
förordnanden utan tidsbegränsning. Emellertid har på grund av
en allt starkare stämning mot tillvaron av berörda institut genom en
parlamentsakt av år 1882 medgivits, att fideikommiss får säljas av innehavaren
utan nästa fideikommissaries samtycke, varvid köpeskillingen
träder i stället såsom fideikommiss.

1 flera tyska stater upphävdes visserligen fideikommissen efter den
stora franska revolutionen eller efter oroligheterna år 1848, men de
gamla förhållandena hava sedan överallt återställts. Sedermera hava
emellertid familjefideikommisstiftelserna väl icke upphävts men enhetligt
reglerats och så att säga reformerats i ett flertal tyska stater.

Vad Sverige beträffar hade genom 1 § i 16 kap. ärvdabalken i
1734 års lag helt allmänt stadgats, att den, som ville göra testamente,
ägde rätt att göra det med eller utan villkor, och därigenom möjlighet
att inrätta fideikommisstiftelser lämnats öppen. Denna rätt upphävdes
emellertid genom en på grund av initiativ från 1809—1810 års riksdag
tillkommen förordning av den 27 april 1810, vilken i form av ett tilllägg
till nyssnämnda kapitel i ärvdabalken bestämmer, att den, som
bortgiver fast egendom, icke äger makt om villkoren för dess förvaltning
sträcka förordnandet längre än till förste emottagarens och dess
makas livstid eller om äganderätten vidare än till utnämnande av testaments-
eller gåvotagarens nästa efterträdare, uti vilken sistnämndes hand
fastigheten ikläder sig egenskap av arvejord, varmed i allt efter allmän
lag förfares. Ej heller må i andra avhandlingar och kontrakter om fäst
egendom sådana villkor inflyta, varigenom förvaltnings- och äganderätten
för en framtid vidare inskränkes än nu är sagt; dock gäller angående
städja och arrende vad därom särskilt är stadgat.

Efter år 1910 har fideikommissinstitutet inom den svenska rätten
icke undergått någon förändring, ehuru frågan om upphävande av redan
befintliga familj efideikommisstiftelser gång på gång varit föremål för
riksdagens behandling. Tanken härpå var för övrigt ej alldeles främmande
för 1810 års lagstiftare. De uttalanden, som gjordes i Rikets
Ständers skrivelse till Konungen den 27 mars 1810, innefattade i själva
verket ett ogillande av hela fideikommissinstitutionen, ehuru man då icke
ansåg sig böra gå längre än att hindra uppkomsten av nya fideikommiss
i fast egendom.

Vid 1856—1858 års riksdag väcktes inom bondeståndet en motion,

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

vari föreslogs, »att steget nu måtte tagas fullt ut medelst upphävande
av alla slags tideikommisser och deras delande hädanefter arvingarna
emellan efter lag». Motionen föll efter det lagutskottet avstyrkt densamma.
Frågan om fullständigt upphävande av före år 1810 tillkomna
fideikommisstiftelser i fast egendom har sedermera på grund av väckta
motioner med yrkanden av växlande omfattning förevarit vid riksdagarna
1882, 1883, 1884, 1886, 1889, 1890, 1893, 1894, 1898, 1901, 1906,
1907 och 1909. Vid samtliga dessa riksdagar utom den sista har frågan
fallit på första kammarens motstånd, under det andra kammaren —
med undantag endast för 1886 års riksdag, då ett radikalt förslag i
ämnet avslogs även av andra kammaren — städse bifallit förslag i angivna
syfte och därvid från och med år 1889 haft att stödja sig på
lagutskottets tillstyrkan. Inom första kammaren var majoriteten mot
reformen år 1889 icke starkare än fyra röster. Motionen i ämnet avslogs
nämligen då med 57 röster mot 53. Vid 1909 års riksdag
fattades för första gången av båda kamrarna ett samstämmigt beslut i
reformerande syfte. Då beslöts nämligen att i skrivelse till Kung!. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till lagbestämmelser, på vilka villkor lantfastighet, som utgör
fideikommiss, må kunna av innehavaren helt eller delvis säljas mot det
att köpeskillingen i stället sättes såsom fideikommiss.

Det borde kunna vara självklart för var och en, som tar del av
denna frågas föregående behandling inom den svenska riksdagen, att
den nu är mogen för sin lösning i större omfattning än 1909 års riksdagsskrivelse
ifrågasätter. Skälen för fideikommissinstitutionens fullständiga
upphävande synes mig i själva verket vara så överväldigande starka,
att motstånd däremot icke längre borde på allvar kunna resas.

Här skall jag icke upprepa de många olika synpunkter och skäl
av olika art som plägat anföras till stöd för institutionens avskaffande.
De ekonomiska — framför allt statsekonomiska — synpunkterna spela
måhända i detta avseende en stor roll. Anmärkningar mot fideikommissens
skötsel, som ofta med fog kunnat framställas, må ock ha sin betydelse.
Den enligt min mening bestämmande och avgörande synpunkten
är emellertid att fideikommissinstitutet är till sin natur sårande för
rättskänslan, stridande mot den rättsuppfattning, som utmärker vår tid.
Jag vill i detta sammanhang anföra vad första kammarens nuvarande
talman, presidenten I. Afzelius, i detta hänseende yttrade vid 1906 års
riksdag. Han vände sig mot själva successionsprincipen och anförde
bland annat: ’Denna princip är för mig och blir för mig en rättslig
anomali. Den upphäver denna den naturligaste av all jämlikhet: lik -

Lagutskottets utlåtande Nr 26. 5

ställigheten mellan barn av samma föräldrar. Må vara, att det kan
lyckas föräldrars klokhet att dämpa eller minska, under gynnsamma
förhållanden måhända alldeles häva verkningarna av denna onaturlighet;
men det är min fullkomliga övertygelse, att ju mer utvecklingen går
framåt, ju mer släktens betydelse träder i skuggan för individens och
den egna familjens, desto mer hopplös skall denna uppgift bliva. Nu
säger man: men detta är ju ingenting orätt; det är ju icke föräldrarnas
fel, det är en annan som så bestämt! Naturligtvis — men blir förhållandet
i minsta mån bättre därför att det är en främmande vilja, som
på det sättet tränger sig in i familjen? Sådant är förhållandet vid den
normala successionen, när godset går från far till son. Men hur är det,
när det går från en gren till en annan, när fideikommissinnehavaren
t. ex. har endast döttrar och de ej äro successionsberättigade? Vilken
anledning till pliktkollision mellan plikten mot den blivande fideikommissarien
och omtanken om sina egna, vilken källa till stridigheter, till
slitningar och till misshälligheter mellan närskylda! Det har ej saknats
förhatliga exempel på sådant. Fideikommisset säger jag därför, skapat
till släktens yttre ''heder och conservation’, kan innebära frö till släktens
inre söndring.’

I anslutning till denna uppfattning är det, som jag nu vill framföra
yrkandet på fideikommissinstitutets fullständiga upphävande. Som
ovan nämnts, gäller 1810 års förbud mot instiftande av nya fideikommiss
endast fast egendom. Nya fideikommiss i lös egendom kunna
sålunda ännu instiftas, och denna möjlighet kan, som herr lugger vid
1906 års riksdag framhöll, användas även för att stifta fideikommiss i
fastighet. Därtill behöves blott, att man sätter en fastighet på aktier
och gör ett fideikommiss av aktierna, då har man i realiteten ett fideikommiss
färdigt även i fast egendom.

Föregående förslag i denna fråga hava därför ej löst densamma.
Utgår man från rättssynpunkten, kan man ej stanna förrän man krävt
hela institutets upphävande, sålunda i fråga om såväl fast egendom
som lösöre.

Att statsmakterna genom ett beslut i sådan riktning ej skulle begå
någon rättskränkning, torde numera allmänt erkännas. Redan vid 1882
års riksdag framhölls av den framstående statsrättsläraren professor H.
L. Rydin, att då fideikommisstiftelsens fortfarande bestånd och giltighet
har sin grund i ett lagstiftningsarbete och den till sin natur är en
singularlag, så måste den även kunna i lagstiftningsväg ändras. Det är,
framhöll han, orimligt att i en persons vilja lägga makt att för evärd -

Utskottets

yttrande.

6 Lagutskottets utlåtande Nr 26.

liga tider bestämma om viss succession av fast eller lös egendom. Liknande
uppfattning av sakens juridiska sida har framförts av bland andra
presidenten Afzelius och professor P. Fahlbeck.»

Till utredning angående fideikommissinstitutionens uppkomst och
utveckling har lagutskottet vid en föregående riksdag (1898) lämnat
följande redogörelse:

»Fideikommiss har sin upprinnelse i den romerska rätten och betyder
där den egendom, en person, på grund av förhållanden, egendomliga
för denna rätt, testamenterat till en annan person med ett på
förtroende till denne grundat uppdrag att utlämna egendomen till en viss
uppgiven tredje. Man kunde nu bestämma, att efter denne tredje egendomen
skulle tillgodokomma en fjärde, efter denne en femte o. s. v.
(så kallade fideikommissoriska substitutioner). Till sådana fideikommiss
kunde göras hela förmögenheten, en viss kvotdel därav eller en viss
särskild förmögenhetsdel.

Ur successiva fideikommiss av det sistnämnda slaget har, under
den utveckling, den romerska rätten erhöll uti Italien och Tyskland,
familje.fideikommisset framgått, varmed avses att fästa viss egendom —
fast eller lös eller båda tillika — vid en viss släkt, att inom densamma
övergå från en släktmedlem till en annan efter viss bestämd ordning.

Den germaniska benägenheten att fästa jorden vid släkten är
bekant. Med stöd av den sålunda utbildade romerska rätten uppkommo
därför i Tyskland, jämte de adliga ''stamgodsen’ och de borgerliga
''arvgodsen’, vilka båda hade sin grund uti lag eller hävd, familjefideikommissen
i fast egendom till följd av gällande privata dispositioner.
1 andra land framträdde likartade anordningar. Successionen blev, av
naturliga skäl, vanligen begränsad till män, och med avseende å grunden
för denna blevo godsen majorat, minorat, seniorat, primo-, secundo-,
tertiogeniturer o. s. v.

Samma motiv som i övriga land, nämligen omtanken om ''familjens
heder och conservation’ föranledde även i Sverige stiftande av familjefideikommiss
i fast egendom, vilka här uppkommo ej mycket senare än
i Tyskland och antagligen redan vid medlet av det sjuttonde århundradet.
Stadgan angående testamenten den 3 juli 1686 omtalar institutionen
såsom något redan känt och lämnar uti sin 5 § om densamma
närmare bestämmelser. I 1734 års lag omnämnes den icke uttryck -

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

ligen, titan säger denna lag endast i 16 kap. 1 § ärvdabalken, att ''vill
någon, man eller kvinna, göra testamente, have våld göra det — —
med eller utan villkor’.

På grund av denna bestämmelse, som dock näppeligen kan anses
innefatta ett uttryckligt fastslående av enskildes rätt att för all framtid
upprätta dylika stiftelser, ansågos emellertid fideikommissförordnanden
även rörande fast egendom fortfarande tillåtliga, ända tills de sociala
och ekonomiska olägenheter, som kunde vara förenade med en obegränsad
rätt att genom privata dispositioner för all framtid förfoga över
fast egendom, föranledde, hos oss lika som uti flere andra land, inskränkning
uti en sådan förfoganderätt. Första steget till denna inskränkning
togs av Rikets ständer, vilka i skrivelse till Konungen den
27 mars 1810 anförde följande:

''De mångfaldiga missbruk, som varit följder av en oinskränkt
donations- och dispositionsrättighet, hava hos Riksens Ständer föranlett
till överläggningar, huruvida en inskränkning i friheten att göra fideikommisstiftelser
kunde vara nödig och med samhällets fördel överensstämmande.

Genom sådana stiftelser föreskrives för alla tider en successionsordning,
enligt vilken en enda arvinge, även en oskyld, skall på livstid
innehava fastigheter, utan avseende på, om förre innehavaren skulle därigenom
nödgas lämna de flesta eller alla sina barn i saknad av nödig
uppfostran och understöd i deras omyndiga år, och en så inskränkt ägare,
som varken av allmänna lagens visa stadganden om arv eller av något
sitt förordnande kan hoppas skydd för de lottlösa, utan förutser, att
egendomen skall tillfalla en oskyld eller tilläventyrs den av barnen, som
giver minsta hopp om medlidsamhet och omvårdnad för uteslutna, kan
icke annat än anse egendomen mera för en annans än för sin, i följd
varav hans intresse bliver att fördubbla och i förtid upptaga avkomsterna
till skada för jordens nyttiga odling, egendomens förbättring och samhällets
därav beroende styrka.

Man har för evärdeliga tider föreskrivit lagar för varje innehavares
frihet att egendomen förvalta, utan att tänka därpå, att slika inrättningar
ofta bliva genom tiders förändrade skick för egendomens förmånliga
hävd hinderliga.

Man har för all framtid förbjudit egendomens föryttrande och förpantning,
varigenom dels fordringsägares lidande beredes, dels all utväg
betages innehavaren att till medarvingars utlösen eller egendomens hävd
och förbättring erhålla de nödvändigaste lån.

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

Man hax- gjort fideikommiss, vilkas innehavare varit ålagda att
använda godsets avkastning till egendomens förökande under enahanda
fideikommissvilikor, en inrättning, som, om ock dess skadlighet i politiskt
avseende åsidosattes, i alla fall synes vara den mest illa beräknade, då
ofelbart är, att en allt för stor egendom i en mans hand giver mindre
avkastning och föder vida mindre människor, än om den vore emellan
flere ägare delad.

Icke mindre skadliga hava de stiftelser varit, som, ehuru avlägse
samt för odling och samhävd obekvämliga flere gods kunnat vara, likväl
föreskrivit, att de skola hållas tillsammans och icke ens få bortbytas;
och de stiftelser, enligt vilka vissa egendomar bort för alltid innehavas
av flere samägare, utan rätt för någon till skiftes vitsord, hava varit
en källa till obehagliga rättegångar och till en olycklig oenighet inom
familjer.

Man har även sett förordnanden, som föreskrivit beständig delning,
utan rätt för delägare att lösa varandra ut, som för egendomens
besittning gjort till evärdelig! villkor, att innehavaren skall leva ogift,
ej få bekläda någon statens tjänst och mera dylikt, och till vilka andra
orimligheter en sådan oinskränkt frihet kan föranleda, är av dessa exempel
lätt att inse, ävensom att slika inrättningar hava för jordens nyttiga
hävd och egendomars förbättring det skadligaste inflytande.

Vid betraktande härav, och då det hopp en ägare haver därom, att
hans barn och närmaste skola njuta frukten av hans mödor, befordrar flit,
hushållning och medborgerliga tänkesätt, samt för samma ändamål, jämte
befrämjande av föräldrars och husfäders anseende, en ägare bör hava makt,
att dels genom avtal, dels genom testamente utnämna sina efterträdare, och
obestridligt är att, ehuru den, som själv innehar disponibel egendom, kan
i en oinskränkt dispositionsfrihet för sin person finna dessa uppmuntringar
och förmåner, desamma däremot alldeles försvinna för alla hans efterträdare,
om han gör egendomen till fideikommiss; då en oinskränkt frihet för
enskilda att ändra arvs- och äganderättslagarna för tillkommande tider icke
kan stå tillsammans med syftemålet av vid denna riksdag av Riksens Ständer
tagna beslut om frihet för en var att all slags jord genom laga fång
förvärva; då en sådan frihet skulle göra vår allmänna lag i dess viktigaste
delar onyttig, och i stället för tydliga lagar, som beständigt kunna
förbättras och fullkomnas, anskaffa för särskilda gods speciella förordnanden,
vilka, ehuru orimliga, otydliga och även oläsliga de kunna vara,
likväl göi-a anspråk på en varaktighet, som icke en gång för våra grundlagar,
enligt nu gällande regeringsform, funnits nödvändig, och det för
övrigt skulle lända till fäderneslandets heder, om, sedan de mest hyfsade

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

nationer redan upphävt dessa lämningar eller nya telningar av feodalismen,
svear och göter, som aldrig varit av främmande nationer med våld
tvungne till sådane inrättningar, icke vore de siste att förekomma ytterligare
härmningar därav, hava Riksens Ständer ansett oftanämnde oinskränkta
dispositionsfrihet böra jämkas inom billiga och för samhällets
allmänna nytta avpassade gränser, samt till följd därav trott sig böra
hos Eders Kungl. Maj:t i underdånighet anhålla om nådigste sanktion
och bekräftelse av följande närmare bestämmelse och tillägg vid det för
detta ämne lämpliga lagens rum i 16 kap. 1 § ärvdabalken:

Will någon man eller qvinna göra Testamente, kåfve wåld göra det
mundteliga eller skrifteliga, med eller utan willkor, och ^vittne twänne
gode män att thet Testamente tå var gjordt med sundt och fullt förstånd
och af fri vilja: Stånde ock honom fritt att låta wittnen veta dess innehåll
eller ej. Åro. ej wittnen att tillgå, och utredt warder, att Testator
intill sin död warit utur stånd satt wittnen anskaffa, äge ock då Testamentet
laga kraft, så framt det finnes med egen hand skrifvit och
underskrifvit. Bortgifver någon fast egendom, äge ej makt om willkoren
för dess förvaltning sträcka förordnandet längre än förste emottagarens
och dess makas lifstid, eller om ägande rätten widare än till utnämnande
af Testaments- eller Gåfvotagarens nästa efterträdare, uti hvilken sistnämndes
hand fastigheten ikläder sig egenskap af arfvejord, hvarmed
i allt efter allmän lag förhålles. Ej eller må i andre afhandlingar och
contracter om fast egendom sådane willkor inflyta, hvarigenom förvaltnings-
och ägande-rätten för en framtid vidare inskränkes, än nu sagt är.
Men angående städja och arrende, gälle hvad derom särskilt stadgadt är.’

Det sålunda av Rikets ständer framlagda förslaget vann Kungl.
Maj:ts godkännande och erhöll enligt förordningen den 27 april 1810
kraft av gällande lag.

De uttalanden, som i omförmälda skrivelse gjordes av Rikets ständer,
innefattade i själva verket ett ogillande av hela fideikommissinstitutionen,
ehuru man då icke ansåg sig böra gå längre än att hindra uppkomsten av
nya fideikommiss. Dock utfärdades samma år den 3 april en förordning,
varigenom bestämdes, att i de fall, då någon innehavare av fideikomissegendom
kunde komma i behov att därå emot inteckning göra lån eller
för egendomen anse förmånligt att få göra utbyte av till fideikommisset
hörande jord eller ock finna sig föranlåten att söka hävandet av vissa
uti fideikommisstiftelser innehavaren föreskrivna villkor, ansökningar i
dessa eller andra dylika ämnen om fideikommissers rätta mening och
bästa tillämpning och som icke rörde frågor, vilka mellan fideikommissarier
och medarvingar kunde yppas oc!^ enligt allmänna rättegångsBihang
till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 26 käft. (Nr 26.) 2

10 Lagutskottets utlåtande Nr 26.

ordningen måste behandlas, borde hos Kungl. Maj:t i underdånighet
anmälas, på det att Knngl. Maj:t med dess högsta domstol, i likhet med
annan förklaring över allmänna lagar och författningar, måtte därvid,
efter sig företeende omständigheter, kunna förfara. Genom de sålunda
meddelade bestämmelserna tillerkändes Kungl. Maj:t med högsta domstolen
befogenhet att i viss mån rubba grunderna för en bestående
fideikommisstiftelse, en befogenhet, som, särskilt i fråga om tillåtelse att
inteckna fideikommissegendom, i enskilda fall kan leda till fideikommissrättens
upphörande.»

I fråga om inteckning i fideikommissegendom vill utskottet, i likhet
med 1906 års lagutskott, erinra därom, att i enlighet med av Kungl.
Maj:t lämnat medgivande inteckning ägt rum i en mångfald fall, och
att inteckning medgives även, då stiftelseurkunden innehåller uttryckligt
förbud mot inteckning. Sådan inteckning kan leda och har även lett
till, att den intecknade egendomen exekutivt försålts och härigenom upphört
att vara fideikommiss.

Efter år 1810 har fideikommissinstitutet inom den svenska rätten
icke undergått någon förändring. Men det torde i detta sammanhang
förtjäna anmärkas, att den äldre lagkommittén, som förklarade sig erkänna
vikten av de skäl, vilka föranledde till nyssnämnda förordning
av den 27 april 1810, i det av kommittén år 1826 framlagda förslag
till allmän civillag i 12 kap. 3 § ärvdabalken införde stadgande, att
testamente om nyttjanderätt till fast egendom icke finge gälla till förmån
för någon, som vid givarens död ej vore till. Det år 1847 av äldre
lagberedningen avgivna förslag till ärfdabalk innehöll föreskrift, som
åsyftade att inskränka rättigheten att stifta fideikommiss även av lös
egendom.

Inom riksdagen har, såsom i ovan intagna motion anföres, frågan
om ett fullständigt upphävande av fideikommisstiftelser i fast egendom
vid flera tillfällen förevarit.

Sedan motioner i nämnda syfte vid riksdagarna 1882, 1883 och
1884 bifallits av andra kammaren, men i enlighet med lagutskottets
hemställan av första kammaren avslagits, väcktes vid 1886 års riksdag
inom andra kammaren en motion, däri hemställdes, att riksdagen ville
»i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till lag om transformation
av fideikommiss i fast egendom till räntebärande kapital, och om frivillig
upplösning, under vissa villkor, av sålunda förvandlat eller annat fideikommiss
i lösegendom; med förbud mot stiftande av nytt fideikommiss

Lagutskottets utlåtande Nr 26. 11

av vad slag som helst, samt med upphävande av sådana nu gällande
föreskrifter, vilka, efter den nya lagens trädande i kraft, kunde finnas
överflödiga eller mot densamma stridande». Denna motion blev, sedan
den av lagutskottet avstyrkts, av båda kamrarna avslagen. Sedan härefter
motioner om upphävande av familjefideikommisstiftelser i fast
egendom vid riksdagarna 1889 och 1890 i enlighet med lagutskottets
hemställan av andra kammaren bifallits, men av första kammaren avslagits,
förekom frågan, ehuru i något förändrad form, ånyo vid 1898
års riksdag i anledning av en inom andra kammaren väckt motion, avseende
upphävande av familjefideikommisstiftelser i fast egendom på
landet. I en till lagutskottets utlåtande i ämnet fogad reservation hemställdes
om »skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran, att Kungl. Maj:t,
efter verkställd utredning om beskaffenheten och omfånget av bestående
familjefideikommisstiftelser rörande fast egendom å landet, täcktes taga
under övervägande, huruvida gällande bestämmelser om dylika stiftelser
skulle kunna upphävas eller så förändras, att, enligt överenskommelse
inom vederbörande släkt eller under andra lämpliga villkor och förbehåll,
dessa stiftelser skulle kunna upphöra, samt för riksdagen framlägga
förslag till de stadganden, vartill den verkställda utredningen kunde
föranleda». På grund av kamrarnas skiljaktiga beslut förföll emellertid
frågan även för nämnda riksdag. — Redan följande år, 1894, drogs
frågan åter under riksdagens prövning. Lagutskottet upptog då såsom
sin hemställan det i omförmälda reservation framställda skrivelseförslaget.
Denna utskottets hemställan bifölls av andra kammaren, men avslogs av
första kammaren. Vid 1898 års riksdag förelågo två motioner i ämnet,
av vilka den ena avsåg upphävande av familjefideikommisstiftelser i fast
egendom och den andra åsyftade upphävande av dylika stiftelser i såväl
fast som lös egendom. I sitt utlåtande i anledning av dessa motioner
hemställde lagutskottet, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till lag, varigenom de i riket bestående familjefideikommissstiftelser
i fast egendom på landet och i stad upphävdes, ävensom förslag
till sådana bestämmelser, som för ordnande av rättsförhållandena
vid siste innehavarens död kunde erfordras. Sedan emellertid frågan i
anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut jämväl denna gång förfallit
samt en vid 1901 års riksdag väckt motion, avseende upphävande av
familjefideikommisstiftelser i fast egendom, erhållit samma utgång, väcktes
vid 1906 års riksdag åter en motion i ämnet. I sitt i anledning av
denna motion avgivna utlåtande hemställde lagutskottet, att riksdagen
ville »i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t, efter verk -

12 Lagutskottets utlåtande Nr 26.

ställd utredning rörande de i riket bestående familjefideikommisstiftelser
i fast egendom, täcktes taga under övervägande, huruvida och på vilka
villkor gällande bestämmelser om dylika stiftelser skulle kunna upphävas,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill den verkställda utredningen
kunde föranleda». Denna utskottets hemställan blev av andra
kammaren bifallen. Under överläggningen i första kammaren framställdes,
bland andra, även det yrkande, att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändring att i stället för orden »och på vilka villkor
gällande bestämmelser om dylika stiftelser» insattes »under vilka förutsättningar
och på vad sätt en dylik stiftelse». Kammaren avslog emellertid
även denna gång samtliga föreliggande förslag. Vid 1907 års riksdag
föreslogs i en inom andra kammaren väckt motion, att riksdagen
beträffande fideikommisstiftelser i fast egendom måtte hos Kungl. Maj:t
begära utredning och förslag dels »att dylika fastigheter skulle kunna av
innehavaren helt eller delvis säljas mot det att köpeskillingen i stället
sattes såsom fideikommiss, därvid dock borde sörjas för att skogarna
för framtiden ställdes under ordentlig hushållning, dels ock om fastställande
av vissa tidpunkter, från vilka dylika fastigheter, som ej försålts,
skulle upphöra att vara fideikommiss och i stället lyda under de
allmänna civillagarna, dock med nyssnämnda villkor i avseende på skogarna».
I sitt utlåtande i anledning av denna motion hemställde lagutskottet,
att riksdagen måtte i anledning av det i motionen först
framställda yrkandet i skrivelse till Kungl. Magt anhålla, att Kungl.
Maj:t ville »efter föregående utredning låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till lagbestämmelser på vilka villkor fideikommisstiftelser
i fast egendom skulle kunna av innehavaren helt eller delvis säljas mot
det att köpeskillingen i stället sattes som fideikommiss samt att motionen
i övrigt icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda». Då första
kammaren avslog första punkten av utskottets hemställan, förföll emellertid
frågan även denna gång.

Vid 1909 års riksdag väcktes ånyo en motion i syfte att åvägabringa
förvandling av fideikommisstiftelser i fast egendom till penningfideikommiss.
Sedan kamrarna var för sig antagit särskilda skrivelseförslag
i motionens syfte, beslöt riksdagen, efter sammanjämkning av
kamrarnas olika beslut, att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till
lagbestämmelser, på vilka villkor lantfastighet, som utgjorde fideikommiss,
skulle kunna av innehavaren helt eller delvis säljas mot det att köpeskillingen
i stället sattes såsom fideikommiss». Detta riksdagens beslut
anmäldes hos Kungl. Maj:t genom skrivelse den 16 mars 1909.

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

Till stöd för sin ovan omförmälda hemställan anförde lagutskottet

. . o

vid 1906 års riksdag bland annat följande:

»Det är — — — — utom allt tvivel, att fideikommissinstitutionen
icke uppbäres av den moderna åskådningen. För denna åskådning
innebär det något stötande, att besittningen av jorden skall vara på
visst sätt för all framtid reglerad genom ett enskilt förordnande, i allmänhet
tillkommet utan någon hänsyn till intressen och förhållanden,
vilka skulle kunna giva berättigande åt dess fortbestånd. Ej sällan
innehålla fideikommisstiftelseurkunderna stadganden och villkor, som icke
blott förekomma fullkomligt godtyckliga och meningslösa, utan även
kunna vara skadliga för dem, till vilkas fördel själva förordnandet
gjorts, och för det allmänna. Det må endast erinras om, hurusom
familjefideikommisser inrättats under villkor, att fideikommissarien skulle
viss tid av året uppehålla sig på fideikommissegendomen, att han skulle
leva ogift eller icke finge bekläda något statens ämbete. Fideikommiss
hava även gjorts, hviikas innehavare varit ålagda att använda godsets
avkastning eller viss del därav till egendomens förökande under enahanda
fideikommissvillkor. Yad ett förordnande som det sist omnämnda,
om det finge realiseras, skulle innebära, ligger i öppen dag.

Erfarenheterna om fideikommissinstitutionens verkningar och de i
nyare tid med allt större skärpa framträdande kraven på ett intensivt
tillgodogörande av jordens avkastningsmöjligheter visa även otvetydigt,
att nämnda institution står i strid mot de syften, som nationalekonomiskt
och socialt alltmera framträtt såsom eftersträvansvärda. Det är uppenbart,
att en alltför stor fastighet i en enda innehavares hand måste
lämna mindre avkastning, än om den är fördelad mellan flera ägare.
Vid brukandet av en stor lantegendom lämnas enligt sakens natur ofta
i fastigheten liggande förvärvsmöjligheter obegagnade, vilka tillgodogöras
vid det s. k. mindre jordbruket. Fideikommissegendomarna, som
oftast äro av mera betydande omfattning, erfordra även för en rationell
skötsel ett stort rörelsekapital, som ofta icke är till finnandes. De
svårigheter att av stora jordbruksegendomar erhålla en tillräcklig och
skälig avkastning, som sålunda förefinnas, hava även ofta föranlett, att
dessa fastigheter, där så kunnat ske, styckats i mindre egendomar eller
tomter, som sålts till olika personer. Detta sammanhänger även med
strävandena hos skilda klasser att förvärva jord och hem på egen grund.
Såväl utomlands som i Sverige har under senare tider egnahemsrörelsen
varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet och understöd, och ett
därmed i social betydelse jämställt spörsmål är strävandet att bevara
ett självägande bondestånd samt, där så ske kan, befordra uppkomsten

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

av en jordägande befolkning. För denna den moderna utvecklingens
riktning mot den fasta egendomens delning på allt liera händer ställer
sig fideikommisstiftelsernas befintlighet bestämt och i vårt land —
varest, såsom av de i motionen lämnade uppgifterna framgår — familjefideikommisstiftelserna
omfatta en icke ringa del av all rikets jordbruksfastighet
— ej obetydligt hindrande.

Fastighets egenskap av fideikommiss har ock stundom föranlett
dess innehavare att bruka egendomen på sådant sätt, att den på kort
tid lämnat största möjliga avkastning, som kunnat bilda ett till fördelning
mellan fideikommissariens övriga arvingar tillgängligt kapital, utan
att hänsyn därvid tagits till egendomens framtida bestånd. Stundom
har grov misshushållning med dylik egendom ägt rum under fardagstiden,
då en avliden fideikommissaries stärbhusdelägare sökt bereda sig
största möjliga fördel av densamma, innan den skulle av ny fideikommissarie
tillträdas.»

Längre fram i sitt berörda utlåtande yttrade 1906 års lagutskott
vidare:

»De skäl, som även av dem, vilka anse familjefideikommisstiftelser
i och för sig otidsenliga och olämpliga, icke sällan anföras mot upphävande
av bestående sådana stiftelser, äro av övervägande rent juridisk
art. I främsta rummet har sålunda mot förslag av sistberörda innebörd
invänts, att vad som tillkommit under skydd av bestående lag icke får
rubbas. Men enligt utskottets uppfattning beror denna invändning,
även om frågan skärskådas från enbart formellt juridisk sjmpunkt och
om familjefideikommisstiftelsen betraktas såsom ett rent privaträtts]igt
institut, på en missuppfattning. Det torde nämligen icke av någon bestridas,
att en civillag kan upphävas, då dess bestämmelser äro föråldrade.
Ett sådant upphävande bör dock naturligen icke utan nödtvång
få retroaktiv verkan. 1 förevarande fall är något sådant icke heller
ifrågasatt. De vid tiden för ett upphävande av familjefideikommissen
levande fideikommissariernas rätt måste givetvis lämnas oförkränkt.
De vid nämnda tidpunkt levande personer åter, som endast hava en
eventuell rätt till fideikommissegendomen, d. v. s. för vilka föreligger
möjlighet att komma i besittning därav, kunna icke anses, juridiskt taget,
kränkta genom en lagstiftning, vilken upphäver en rättighet, som de
för sin del ej ännu förvärvat. Att beträffande familjefideikommisstiftelserna
vidtaga en sådan förändring som den ifrågavarande lärer icke
innefatta en större omstörtning eller ett svårare avvikande från hävdvunna
rättsbegrepp än vad år 1845 i vårt land ägde rum, då vid den
tiden levande broder berövades sin större rätt framför syster i där -

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

efter fallande arv. Nu ifrågasätter motionären t. o. m., att den nya
lagstiftningen icke skall gå ut ens över någon levande person, och då
försvinner ju all möjlighet till tal om någon rättskränkning. Ofödda
släkten äro icke bärare av några juridiska rättigheter.

Det enda, som då skulle med avseende å fideikommisstiftelsernas
upphävande kvarstå såsom föremål för någon betänksamhet, vore det
därigenom skeende åsidosättandet av den persons vilja, som en gång
instiftat fideikommisset. Därom torde dock all rättsvetenskap vara ense,
att en rättskränkning endast kan tillfogas en person, som i det närvarande
innehar och uppbär själva rättigheten. De, som gått ur tiden,
hava inga grundade anspråk, att deras uppfattning av vad fordom kan
hava varit riktigt och av förhållandena påkallat skall gälla såsom
oföränderlig lag för kommande tider med annat åskådningssätt och
andra behov.

Ett fideikommiss är, såsom ovan anförts, med hänsyn till de
regler, som gälla för dess bildande, ett arvsrättsligt institut. Men i anseende
till sin faktiska gestaltning och sina verkningar kan detta institut
åtminstone i viss mån betraktas även såsom en stiftelse i detta ords juridiska
bemärkelse. En stiftelse anses i allmänhet uppkomma därigenom,
att egendom överlåtes att stadigvarande förvaltas för främjande av
lovligt särskilt ändamål. I stiftelsebegreppet ligger ingenting, som
hindrar, att stiftelser kunna upprättas jämväl för annat ändamål än ett
i egentlig mening allmännyttigt syfte, och de kunna således avse endast
medlemmar av viss släkt eller vissa släkter och åsyfta tillgodoseende
av rent enskilda intressen utan betydelse för det allmänna. Men en
stiftelse är emellertid alltid också en i viss mån allmän inrättning och
måste av denna anledning i vida högre grad än de enskildes inbördes
rättsförhållanden vara underkastad det allmännas överseende och kontroll.
Sedan lång tid tillbaka har det därför — utan att, då ännu icke en allmän
lagstiftning om stiftelser kommit till stånd, uttrycklig bestämmelse härom
finnes — varit en på sakens natur grundad praxis, att Kungl. Maj:t på
administrativ väg meddelat ändringar i de av enskilde till allmänna
ändamål gjorda stiftelser, då vad i stiftelseurkunderna föreskrivits befunnits
otillämpligt eller föråldrat, samt medelst tilläggsbestämmelser
utfyllt luckor i sådana urkunder. Till stiftelsens begrepp och natur hör
även, att densamma kan förklaras hava upphört, då den icke längre
motsvaras av något förnuftigt ändamål, eller det ändamål, varför den
bildats, blivit omöjligt att ernå.

Såsom av det ovan anförda framgår, är dock frågan om upphävande
av fideikommisstiftelser i fast egendom icke blott en teoretiskt

16 Lagutskottets utlåtande Nr 26.

juridisk fråga, utan även en viktig praktisk och social angelägenhet.
Och denna senare hänsyn måste också tillerkännas ett betydande inflytande
vid avgörandet.

Utskottet finner sålunda icke från någon synpunkt befogad invändning
kunna göras mot att omsider giva förevarande fråga sin slutgiltiga
lösning i den av motionären angivna riktningen. För envar
bör "det stå klart, att detta spörsmål hör till dem, som icke kunna avvisas,
utan måste återkomma, till dess detsamma vunnit det fulla beaktande,
som ensamt överensstämmer med en nyare tids krav.

Man bör emellertid enligt utskottets mening se till, om man icke,
för den händelse ett upphävande av dessa stiftelser genomföres, genom
en sådan åtgärd omintetgör en till äventyrs förefintlig god och fördelaktig
verkan av fideikommissinstitutionen. Utskottet erinrar i detta
hänseende därom, att de skogar, som finnas å fideikommissegendomar,
ofta äro av betydande omfattning och att desamma otvivelaktigt i flera
fall undgått att bliva skövlade därigenom, att dessa egendomar icke
kunnat försäljas eller styckas samt innehavts av personer, vilka i sin
egenskap av fideikommissarie!'' ansett tillbörligt och angeläget att icke
genom avverkning minska det till egendomarna hörande skogskapitalet. A
andra sidan har hitintills också ofta inträffat, att en fideikommissarie av
olika anledningar alldeles skövlat skogen, oaktat ett dylikt förfogande
över skogen stått i strid med själva fideikommisstiftelsens ändamål, som
ju är, att innehavaren av fideikommisset endast skall åtnjuta egendomens
avkastning samt fideikommisskapitalet med vad därtill hörer
o gr a ver åt bevaras åt alla fideikommissarier. Med hänsjm härtill, anhöll
även 1903 års riksdag, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för
riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser i syfte att förekomma,
att de till fideikommissegendomar hörande skogar utsattes för sådan
behandling, att därigenom skogskapitalets fortfarande avkastningsförmåga
äventyrades. Man ansåg följaktligen med avseende å dessa skogar
egendomarnas egenskap av fideikommiss utgöra en särskild anledning
att stadga ett uthålligt bruk av skogarna. Riksdagen framhöll även,
hurusom särskilt i vissa delar av vårt land, exempelvis Skåne, fideikommisskogarna
egentligen vore de enda skogar av någon betydelse,
som funnes, och att det vid sådant förhållande vore tydligt, att för
dessa landsdelar fideikommisskogarnas oförminskade bibehållande och
rationella vård vore av den största betydelse.

För vår tids uppfattning står det synnerligen klart, att en god
hushållning med landets skogar är en utomordentligt viktig nationell
angelägenhet. Utskottet vill därför endast i detta sammanhang fram -

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

hälk önskvärdheten av att, om familjefideikommisstiftelser i fast egendom
avskaöas, for dessa egendomars skogar samtidigt påbjudes en ordnad
hushållning under . offentlig kontroll eller att, om 1903 års riksdag
berörda framställning skulle hava föranlett någon åtgärd i denna riktmng,
innan ett sådant upphävande av fideikommissinstitutionen beträffande
fastighet äger rum, sistberörda åtgärd icke må medföra ett avskaHande
av en redan å nu ifrågavarande skogar anordnad ordentlig
hushållning. °

•ii Slutlig011 vill utskottet framhålla såsom sin mening, att man _

vilken asikt man må hava om förevarande viktiga ämnes detaljer och
de olika synpunkter, från vilka saken måste bedömas — dock borde
kunna ena sig därom, att eu utredning av alla de förhållanden, som
inverka pa fragans avgörande, bör äga rum. På detta sätt torde
lämpligast kunna provas, om och under vilka villkor ett upphävande av
bestående hdeikommisstiftelser i fast egendom må kunna ifrågakomma.))

0 -Till upplysning angående den omfattning, i vilken fast egendom
i vart land erhållit fideikommissnatur, må enligt Nordisk familjebok här
meddelas följande uppgifter.

. Enligt Konungens befallningsliavandes femårsberättelser fanns i
råJn1(!00 fideikommiss i fast egendom till ett taxeringsvärde av
1IJ,335,540 kronor eller nära 2 V, procent av rikets hela fastighetstaxenngsvarde,
därav i Stockholm till 4,243,000 kronor och i Övriga
stader till 476,000 kronor samt å landet till 107,615,940 kronor. Av
sistnämnda, värde belöpte å jordbruksfastighet 102,181,800 kronor å
annan fastighet 5,008,600 kronor och å frälseränta 425,540 kronor,
f ideikommiss funnos inom alla rikets län med undantag av Gottlands
Jämtlands, Västernorrlands och Norrbottens län, varjämte i vart och ett
av Goteborgs och Bohus län, Kopparbergs län och Västerbottens län
fanns endast en fidiekommissegendom. Största antalet fideikommissegendomar,
eller 36, fanns i Stockholms län med ett taxeringsvärde
av tillhopa 10,285,000 kronor, varemot högsta sammanlagda taxerino-avardet
Joll å Malmöhus län med 32,533,900 kronor, fördelat å °18
fideikommiss. Tillsammans hade de båda skånska länen 25 fidei kommiss

med ett taxeringsvärde av tillhopa 43,790,800 kronor, under
det att Malarlandskapen (Stockholms, Uppsala, Västmanlands och Södermanlands
län) hade 87 fideikommiss, taxerade till sammanlagt 34,504,000
vronor. Antalet personer, som innehade fideikommissegendomar, en eller
liera, utgjorde 175, därav 145 tillhörde adeln. Av fideikommiss, förenade
a en hand, fanns ett, vars taxeringsvärde översteg 5 miljoner kronor;

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 26 käft. (Nr 26.) 3

18 Lagutskottets utlåtande Nr 26.

åtta fideikommiss voro vartdera taxerade till 3 å 4 miljoner kronor,
därav sju i Skåne; likaledes åtta, därav fyra i Skåne, till 2 å 3 miljoner
kronor. Taxeringsvärderade till 10,000 kronor eller därunder voro blott
fem fideikommiss; lägsta taxeringsvärde å självständigt fideikommiss
var 1,400 kronor. Hela antalet till synes självständiga fideikommissegendomar
utgjorde 198 och omfattade 23 stadsfastigheter, därav 14 i
Stockholm, 389 verk och inrättningar, 942 utgjordar och annan i mantal
ej satt jord samt 71 mantal kronor, 298 rffihlooT mantal skatte och
2,761 tWjWvbV mantal frälse.

De skäl, som av flera föregående års lagutskott och särskilt i ovan
återo-ivna uttalande av 1906 års utskott anförts för fideikommissinstitutionens
upphävande, äga enligt utskottets mening allt fortfarande full
giltighet. Med den ståndpunkt, utskottet alltså principiellt intager i
frågan, kan det medlingsförslag, som vid 1909 års riksdag slutligen
vann båda kamrarnas godkännande, tydligen icke anses innefatta en
tillfredsställande eller än mindre en slutgiltig lösning. Då 1909 års
riksdagsskrivelse, oaktat den långvariga förberedelse, ärendet tidigare
undergått inom riksdagen, ännu icke föranlett något förslag till riksdagen,
synes*3 anledning föreligga till frågans förnyade upptagande; och har
utskottet härvid, i anslutning till motionärens framställning, ansett sig
böra hemställa till riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning och förslag i syfte att den nuvarande fideikommissinstitutionen

måtte i huvudsak upphävas. . ..

De grunder av såväl rättslig som statsekonomisk natur, vilka aro bestämmande
för utskottets sålunda uttalade ståndpunkt, hänföra sig uppenbarligen
i övervägande grad till fideikommisstiftelser i fast egendom.
Beträffande dylika stiftelser i lös egendom synes förhållandet däremot i
viss mån vara ett annat. Såvitt utskottet har sig bekant, saknas för
närvarande utredning angående den omfattning, i vilken lös egendom
erhållit fideikommissnatur, och angående de olika ändamål, för vilka
sådana stiftelser tillkommit. Erfarenheten har emellertid givit vid handen
att denna institution understundom kunnat främja en uppgift av
allmän och kulturell betydelse, såsom då samlingar av historiskt, konstnärligt
eller vetenskapligt värde kunnat under en lång tidsföljd sammanhållas
och bevaras från skingring därigenom,, att egendomen erhållit
egenskap av fideikommiss. Då det otvivelaktigt måste anses synnerligen
önskvärt, att liknande stiftelser icke för framtiden omintetgöras,
svnes vid en blivande utredning rörande fideikommissinstitutionens upphävande
särskild uppmärksamhet böra ägnas åt nu berörda förhållande.

Lagutskottets utlåtande Nr 26. 19

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t
täcktes, efter verkställd utredning rörande de i riket
bestående fideikommisstiftelser i såväl fast som lös egendom,
taga under övervägande, dels på vilka villkor nu
bestående fideikommisstiftelser må, där ej särskild anledning
till undantag föreligger, kunna upphävas, dels
ock huruvida och på vad sätt bestämmelser, innefattande
förbud mot instiftande av nya fideikommiss i lös egendom,
må kunna meddelas samt därefter för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 14 augusti 1914.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Reservation:

av herrar Petersson i Lidingö villastad, Gezelius, greve Lagerbjelke,
greve Spens och Fagerlin, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att
förevarande motion icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.