Lagutskottets utlåtande Nr 25 (Utlåtande 1918:LU25 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

Fi -

ra.

Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 1918 kl. 1/,9 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t ifråga om åvägabringande av en social arrendelagstiftning.

Närvarande: Herrar Pettersson i Södertälje, Persson i Norrköping, Gezelius, Stärner, greve Spens,
Alexanderson, Petrén Alfred*), Dahl, von Svdow*), Frändén*), Pettersson i Bjälbo, Lindqvist
i Kosta, Holmdahl, Karlsson i Fjäl, Helger och Hedström.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 204, hava herrar Werner, Hage och Karlsson i Sandviken
hemställt, »att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte upptaga till
behandling angelägenheten, att en social arrendelagstiftning för den
svagaste arrendatorsklassen, såsom bolagsarrendatorer, lantbönder, torpare
och med dem jämställda brukare av annans jord, måtte för hela riket
komma till stånd, samt för riksdagen framlägga förslag i ämnet».

Till stöd för berörda hemställan hava motionärerna anfört följande:

»Den allmänna arrendelagstiftningen av år 1907 avsåg väsentligen
en kodifiering, komplettering och förbättring av gammal lag och praxis
med hänsyn till de vanliga affärsmässiga arrendena. Den upptager sålunda
huvudsakligen tekniska bestämmelser samt en vägledning för lös Bihang

till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 17 käft. (Nr 25.) i

Motionärernas
motivering.

“ Lagutskottets1 utlåtande Nr 25.

ning av de vanliga spörsmålen, som alltid göra sig gällande i ett arrendeförhållande.
Däremot innehåller lagen jämförelsevis få och obetydliga
sociala föreskrifter d. v. s. bestämmelser, som avse, att åt en arrendator
i erforderliga fall giva något av den självägande bondens självständighet
och trygghet i utövning av sitt yrke som odlare.

Den kategori arrendatorer, för vilka en sådan hänsyn särskilt ansetts
höra göra sig gällande, äro till en början vissa arrendatorer av
smärre jordbruk på hemman och hemmansdelar, även då detta utgör
fastighetens gårdsbruk. Dit höra s. k. bolagsarrendatorer på skogshemman,
som förr i tiderna tillhört en självägande bondebefolkning, men sedan
kommit i bolags ägo. Därmed äro jämnställda enahanda arrenden av
hemmansbruk, tillhörande enskilda skogsspekulanter, ävensom säkerligen
en del gårdsbruk, lydande under fideikommiss och liknande större jordbesittningar.
Vidare höra hit de flesta torparrenden och därmed jämförliga
mindre lägenhetsbruk, som blivit utarrenderade.

En hänsyn, som anses berättiga och nödvändiggöra ett dylikt ingripande,
är för det första omtanken om denna befolkning själv och dess
oavvisliga livskrav. . Vidare är det av vikt att bereda så stor del av befolkningen
som möjligt tillfälle till dräglig egen försörjning av jordbruk
i den män landets egna resurser tillåta det. Möjligheterna till utkomst,
äro nämligen ingalunda så rikliga, att ej alla utvägar måste tillvaratagas.

ärtill kommer, att jordbruket utgör grunden för näringarna genom sin
produktion av livsmedel. Slutligen har yrket visat sig oumbärligt för
upprätthållande av människomaterialet, som degenereras och förbrännes
av industrialismen och storstäderna.

Gentemot så viktiga angelägenheter har en tillfällig jordägare icke
ansetts med fog kunna äga rätt att på grund av sin äganderätt allena
förhindra desammas tillgodogörande. Ingen har någon förnuftig rättighet
att lägga en död hand över någon del av det begränsade jordområde, som
utgör grundvalen för alla människors existens. Allra minst kan detta
komma ifråga, när jordägaren av sitt eget yrke är främmande för jordens
riktiga begagnande i andra avseenden. Därför har i nästan alla
samhällsordningar äganderätten till jorden varit belagd med mångahanda
inskränkningar. I all synnerhet har detta ansetts nödvändigt, när jordegendomar
hopats i ett fåtal händer och deras allsidiga utnyttjande för
befolkningens trängande behov därigenom i hög grad äventyrats.

Det, är av dylika orsaker, som exempelvis i Finland, där man gör
mycket för att stödja jordbrukarne, vid sidan av en allmän arrendelag
även antagit en social arrendelag, gällande för de enskilda slag av arren -

Lagutskottets utlåtande Nr 2!>. 3

datorer, som ha behov av densamma, och tillämplig även den över hela
landet. Detta är förordningen den 12 mars 1909 om lega av torp, landbolägenhet
och backetuguområde.

I Sverige har eu social arrendelagstiftning antagits genom norrländska
arrendelagen den 25 juli 1909 för de fyra nordligare länen och vissa delar
av Gävleborgs och Kopparbergs län samt genom tilläggslag av år 1912
även för övriga delar av Gävleborgs län. Anledningen, varför författningen
inskränkts till endast dessa delar av riket, var den, att dessa ansågos
mest hotade av den industriella utvecklingen, vadan ett statsingripande
i förenämnda som i andra avseenden där till en början ansågs böra äga
rum. En särskild grund för ett ingripande låg även därutinnan, att dessa
trakter undergått så kallad avvittring, varigenom kronan bortskänkt
mycket mark för upprätthållande av jordbruk. Det framstod då så mycket
mera befogat, att statsmakten tillsåg, att dess avsikter med avvittringen
åtminstone i någon mån upprätthöllos.

Även torpkommissionen, som tillsattes den 22 januari 1909 och den
6 maj 1911 avgivit sitt betänkande, har inlåtit sig något på denna sak.
Den har nämligen föreslagit, att vissa föreskrifter om jordägares skyldighet
att tillhandahålla byggnader och ombesörja större reparationer samt
om arrendators rätt till ersättning för nyodling, allt i huvudsaklig överensstämmelse
med norrländska arrendelagens stadganden därom, skulle
bliva tillämpliga på arrenden av »dagsverkstorp eller annan under huvudgården
lydande lägenhet, å vilken åbyggnaden ej tillhör arrendatorn».

Här möter ett belysande exempel, varthän planlösheten uti jordfrågans
behandling leder. Kommissionen lärer av sitt uppdrag ansett sig
förhindrad att taga befattning med andra torp- eller liknande lägenheter
än dem, som lydde under huvudgård. Av detta skäl skulle de flesta
bolagsarrendatorer på de olika hemmansdelarnas huvudjordbruk icke komma
i åtnjutande av dessa förmåner. För övrigt bör man såsom redan erinrats
vid all dylik lagstiftning numera alldeles bortse från de gamla historiska
torpen som ett särskilt slags arrende, utan helt sammanföra dem med
andra liknande arrendegårdar. Vidare skulle den norrländska arrendelagens
särstadganden endast i två avseenden bliva tillämpliga på ifrågavarande
slag av lägenheter, som dock mångenstädes i riket ha lika mycket
eller lika litet behov av densamma i sin helhet som enahanda arrenden
i norra delarna av riket. Slutligen skulle de förenämnda två sociala
stadgandena införas i 1907 års arrendelag i stället för att som väl vore
naturligare framträda såsom självständiga bestämmelser med anknytning
till 1909 års norrländska arrendelag.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 25.

\ andra sidan syftar torpkommissionens förslag längre än norrländska
arrendelagen. Det skulle nämligen bli tillämpligt på dylika
lägenheter i hela riket. Och ehuru förslaget säkerligen ej är avsett att
vinna tillämpning på de arrenden, som falla under den norrländska arrendelagen,
kommer det att i alla fall sträcka sina verkningar till åtskillig
arrenden i de norra delarna av riket. Den norrländska lagen omfattar
nämligen endast jord, tillhörig vissa ägare och till en vidd av minst 4
hektar i inrösningsjord. Torpkommissionens förslag har ej sådana begränsningar
för sina speciella lägenheter, och i den mån sålunda från norrlandslagen
undantagna lägenheter äro av den beskaffenhet torpkommissionens
förslag innehåller och beffnner sig inom norrlandslagens område
kommer kommissionens förslag att vinna tillämpning inom norra delarna
av riket. Eu vidsträcktare tillämpning därstädes finge förslaget till äventyrs
i följd därav, att den norrländska arrendelagen icke gäller arrenden
av jordbruk, på vilka den norrländska hävdelagen äger tilfämpning.

Det lär emellertid varit torpkommissionens uppfattning enliot vad
som förnummits att en social arrendelagstiftning bör komma till stånd
för hela riket.

Aven andra kammaren och en avsevärd minoritet i den första uttalade
sig vid riksdagarna 1914 och 1915 för en sådan lagstiftning.

Slutligen har jordundersökningen i sitt den 30 december 1915 avgivna
betänkande om Värmland enhälligt förordat »att en social arrendelagstiftning
för den svagaste arrendatorsklassen såsom bolagsarrendatorer,
lantbönder, torpare och med dem jämställda brukare av annans jord måtte
för hela riket komma till stånd.»

Rörande innebörden i eu social arrendelag ligger det närmast till
hands att erinra om det väsentliga innehållet i norrlandslagen i vad den
skiljer sig från den allmänna arrendelagen.

. Norrlandslagen är tillämplig endast å jord, som äges av bolag,
förening för ekonomisk verksamhet eller enskild skogsspekulant. Norrlandslagstiftningens
exakta definition på en enskild skogsspekulant återfinnes
i vanhävdslagen, där det heter, att lagen även är tillämplig, där fastigheten
tillhör »enskild person, vilken uppenbarligen besitter fastigheten
huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen och icke är mantalsskriven
å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma».
Arrendelagen uttrycker emellertid detta så, att lagen i allmänhet
är tillämplig även på fastighet tillhörande enskild person, vilken icke är
mantalsskriven på fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med

Lagutskottets utlåtande Nr HD. ö

densamma. Uti 31 § åter stadgas, att undantag för tillämpning av lagen
eller dess föreskrift kan sökas hos Konungens befallningshavande, därest
avtalet innehåller förbehåll, att medgivande därtill må sökas. Såsom omständighet
som bör föranleda till ett sådant medgivande framhålles, om
jordägaren är enskild person och det ej är uppenbart, att han besitter det
arrenderade området eller fastighet varav det utgör en del, huvudsakligen
för att tillgodogöra sig skogsavkastningen. Vid prövning av frågan huruvida
fastighet besittes för skogsavkastnings tillgodogörande eller för annat
ändamål skola i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning eller
jordavsöndring skilda områden av samma hemman betraktas såsom eu
fastighet. Torpkommissionen gör ingen skillnad för sitt förslag med hänsyn
till olika slag av jordägare och icke heller den finska författningen. I
Norrland var förenämnda begränsning tämligen naturlig, då därmed i stort
sett träffades just de arrenden som borde komma in under lagen. För
övriga delar av riket åter och vissa trakter av Värmland har begränsningen
ej samma skäl för sig.

Den norrländska lagens formulering medför emellertid att den ej
behöver direkt specificera, vilka arrendator!- som skola falla under lagen.
Torpkommissionen åter hänför sig som sagt endast till dagsverkstorp eller
annan under huvudgård lydande lägenhet. Den finska författningen gäller
för torp, landbolägenhet och backstuguområde.

Däremot begränsas i norrlandslagen dennas tillämpning till arrenden,
som innefatta inrösningsjord till en vidd av minst 4 hektar och i den
omnämnda 31 § oinnämnes som en sådan särskild omständighet, som kan
föranleda medgivande om avtalets undantagande från lagens tillämpning:
att avtalet innehåller förbehåll, att sådant medgivande må sökas, även om
det arrenderade området till beskaffenhet och omfattning icke är sådant
att självständigt jordbruk kan idkas därå. Det sista förbehållet var ovillkorligen
enligt norrlandskommittens förslag, vilket däremot ej förordade
någon arealbegränsning. Denna senare var uti den kungliga propositionen
i ämnet vid 1907 års riksdag bestämd till 2 hektar, men upptogs i 1909
års proposition till 4 hektar i anslutning till en av H. Fahlén vid en förra
riksdagen i första kammaren därom väckt motion. Med självständigt jordbruk
menades enligt kommitténs uppfattning jordbruk, som drives såsom
ett självständigt gårdsbruk, oavsett om jordbrukaren såsom särdeles ofta
är händelsen, måste söka sig biförtjänster, under det att motionären synes
haft den för lagens effektivitet äventyrliga uppfattningen, att med självständigt
jordbruk borde menas jordbruk som helt kan föda sin man.

Det ligger i sakens natur, att en social arrendelagstiftnig måste om -

6 Lagutskottets utlåtande Nr 25.

fatta de svagast ställda brukarne. Detta är också fastslaget vid den finska
författningen och torpkommissionen gjorde för sitt fall ej heller nåcr0t
. , ® o nitten ^ick på grund av sitt uppdrags begräns ning

icke så långt, men förordade, att lagen skulle gälla jord på landet av
den omfattning, att självständigt jordbruk därå kan idkas under förutsättning
dessutom att jorden tillhörde bolag eller enskild skogsspekulant. Med
självständigt jordbruk menades alla sådana brukningsdelar, därå enligt
ortens förhållanden ett s. k. bondejordbruk idkades och kunde anses såsom
innehavarens huvudsakliga näring, oavsett om det måste stödjas av biförtjänster.
Detta förslag omfattade sålunda alla med småbondejordbruk jämförliga
arrenden och således en stor del eller kanske den största delen av
torp, men däremot icke backstuguområden och därmed jämförlio-a torp.
När lagen sedan genomfördes, bestämdes emellertid som sagt tillika, att
den endast skulle gälla för arrenden med minst 4 hektar inrösningsjord.
Härigenom har en myckenhet med småbondejordbruk jämförliga arrenden
och de flesta torp uteslutits från lagens tillämpning.

I en social arrendelag, som avser att bereda arrendatorerna en självständig
ställning och tillförsäkra dem frukten av deras arbete, intar frågan
om upplåtelsetidens längd en huvudsaklig plats. Det fördelaktigaste Iför
arrendatorn, därest han ej kan helt förvärva fastigheten, är enligt mån ems
mening, en ärftlig besittningsrätt, uppbyggd genom lagstiftningen med°ett
tidsenligt innehall. Norrlandskommittén förordade 20 år såsom minimum.
Detta är den tid, under vilken kronan samt de båda statsuniversiteten och
Lunds domkyrka utarrendera sina jordbruk. Den nya sociala la^stifttomträtt
uPPtager en minimitid för upplåtelse med sådan rätt
av 2b ar. Dylika brukningsrätter, även då de inskränkas till viss tid,
böra dessutom förenas med utfästelse i kontraktet om företrädesrätt till ny
upplåtelse. Det kan nämligen icke vara nog att, såsom nämnda kommitté
yttrade, arrendatorn »för sin kraftigaste mannaålder har sitt arbetsfält
giveU Brukare måste också veta, att han ej, just när arbetskraften börjar
ryta, blir stalld på bar backe. Den finska lagen upptar en minimitid av
50 av med möjlighet att i vissa fall fa till stånd en nedsättning, dock ej
under 25 ar. Under förberedelserna till norrlandslagen gjorde'' sio- olika
meningar gällande. Till sist blev, genom en kompromiss mellanton av
törsta kammaren förordad tid av 10 år av andra kammaren antagna 20 år
i lagen bestämd en minimitid av 15 år.

Emellertid kan den långa tiden någon gång bliva till olägenhet även
för den som man sålunda sökt skydda. Arrendatorn kan nämligen få
utsikter till bättre utkomst. Legan kan vara bestämd till ett belopp, som

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

under försämrade konjunkturer visar sig vara allt för betungande. Genom
en böjning under arrendetiden av fastighetens taxeringsvärde särskilt med
hänsyn till dess skogsbestånd skulle arrendet kunna oskäligen ökas, då,
såsom ofta är fallet i de norra provinserna, en bolagsarrendator ålegat att
betala hemmanets alla kommunalutskylder utan avkortning i beloppet.
För dessa fall kan det vara önskligt för arrendatorn att bliva fri från
arrendet före den långa arrendetidens utgång. Denna hänsyn har i lagen
tillgodosetts allenast på det sättet, att, därest arrendator!! i avtalet förbehållit
sig rätt att före arrendetidens utgång uppsäga arrendet, skall det
vara gällande. Denna bestämmelse har säkerligen föga praktisk betydelse,
då en arrendesökande väl vanligen har den ställning, att han blott har att
ingå på de av jordägaren betingade villkoren. Återstår då för arrendatorn
att söka överlåta arrendet på någon annan. Detta får dock ej ske utan
jordägarens medgivande (§ 6). Dessutom kan det bliva svårt, särskilt i
avlägsna skogsbygder, att finna en arrendator villig att övertaga arrendet,
i fall konjunkturerna på ovan angivna sätt försämrats eller om kortare
tid av arrendet återstår och arrendatorn ej blivit tillförsäkrad företrädesrätt
till ny upplåtelse. Detta senare gör, att rätten för arrendatorn att, sedan
5 arrendeår tilländagått, enligt en viss procedur sätta annan i sitt ställe,
med vilken jordägaren skäligen kan nöjas (§ 6, sista stycket), icke heller
är av någon större betydelse. Av dessa skäl förordade norrlandskommittén,
liksom 1907 års regeringsproposition, ett tillägg till § 3 så lydande:
»Arrendatorn äger rätt att, sedan 5 arrendeår tilländagått, avträda arrendet
å tid, vartill det blivit av honom i laga ordning uppsagt». Denna bestämmelse
kunde dock ej genomdrivas vid lagens antagande, utan ersatte
man den i stället då med ovannämnda stadganden i 6 § sista stycket.
I finska lagen är förevarande angelägenhet tillgodosedd endast på det
sätt, att, om brukaren åstundar kortare legotid än 50 år, må legonämnden,
om viktiga skäl det i vissa fall påkallat, kunna tillåta kortare legotid,
dock som sagt, ej under 25 år.

Befogenheten att binda jordägaren genom en lagstiftning i denna
riktning ligger, såsom redan erinrats, i den sociala hänsynen och den begränsning
i detta och andra avseenden, som alltid måste vila över äganderätt
till jord, till skillnad från äganderätt till lösöre. Detta kan också
uttryckas så, att man enligt statsförfattningen väl kan förvärva äganderätt
till döda ting, men icke till människor, och att, då förfogandet över jorden
mer än annan dispositionsrätt ingriper också på människors frihet, måste
ett dylikt förfogande finna sig i inskränkningar, såsom en följd av kravet
att denna frihet skall skyddas. Annorlunda ställer sig naturligtvis saken,

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

om en lägenhet är avsedd för ett visst befogat ändamål, som skulle åsidosättas
genom dylika föreskrifter. Eu lägenhet exempelvis, som anlagts
för hemvist åt skogsarbetare för att sköta en viss skog, måste rimligtvis
få användas för sitt ändamål. Detta kan ej ske annat än genom dess
upplåtande till en fullt arbetsför skogsarbetare, och blir det då samhällets,
eventuellt jordägarens, skyldighet att på annat sätt sörja för denna och
hans familj, då arbetskraften tryter.

En annan huvudpunkt i lagen är den arrendatorn tillförsäkrade rättigheten
att odla samt att vid avträdet erhålla ersättning för nyodling och
andra jordförbättringar. Dessa befogenheter hava dock under ärendets fortgående
behandling genom instanserna beskurits så, att de i själva verket
ej betyda så mycket med den avfattning arrendelagen till sist erhöll.
Sålunda kan jordägaren alldeles undgå föreskriften genom att utarrendera
allenast de odlade ägorna. Vidare har bestämts, att nyodling ej utan
jordägarens medgivande må ske å mark, därå finnes ståndskog eller växtligt
ungskogsbestånd. Detta strider emot skogsvårdsförfattningarnas princip
att odlingspolitik går före skogspolitik. De föreskriva nämligen, att skogsvårdsföreskrifter
ej få utgöra hinder för skogsmarks uppodling till åker
eller äng. För övrigt lärer väl fast uppodlad mark, som lämpar sig för
odling, i regel vara på något sätt skogbeväxt.

Viktiga äro arrendelagens bestämmelser om att arrendatorn skall
hava dels rätt till husbehovsvirke och detta även om genom jordägarens
åtgöranden skogstillgången under arrendetiden så medtagits, att arrendatorn
ej därvid kan erhålla sitt fulla virkesbehov, och dels erforderlig rätt
till bete å skogsmarken för hästar och nötkreatur, som kunna vinterfödas
å den arrenderade jorden.

En huvudbestämmelse är, att det åligger jordägaren att verkställa
nybyggnader samt utföra alla erforderliga större reparationer.

Mellan den allmänna och norrländska arrendelagen förekomma även
andra skiljaktigheter såsom exempelvis, att den senare förbjuder, att arrendatorn
må hindras ordentligt sköta sitt jordbruk, medger skälig nedsättning
i arrendet vid missväxt, söker begränsa godtycklig dagsverksskyldighet, tillerkänner
arrendatorn en viss rätt till husbehovsfiske samt ej tillåter, att
arrendatorn förpliktas ansvara för annan av fastigheten utgående skatt eller
allmän tunga, än som enligt lag åligger brukare, så ock för vägunderhållet
in natura. I dessa punkter liksom i de övriga hade norrlandskommittén
och reservanter liksom motionärer i riksdagen föreslagit delvis mera effektiva
bestämmelser.

Under hela den förberedande behandlingen av norrlandslagarna hade

O O

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

alla självfallet utgått ifrån, att arrendelagen och vanhävdslagen skulle båda
gälla för samma fastighet. Varje norrlandslags betydelse i och för sig
samt plats i systemet krävde detta. Vid den slutliga behandlingen i riksdagen
fastslogs emellertid samman]ämkningsvis den grundsatsen, att där
arrendelagen gäller, skall vanhävdslagen icke äga tillämpning och tvärt om.
Åt denna uppfattning gavs uttryck genom det tredje stycket i första paragrafen
av vanhävdslagen, lydande sålunda: »År fastigheten utarrenderad i
enlighet med lagen om arrende av viss jord å landet inom Norrland och
Dalarne, skall vad nu sagts äga tillämpning allenast i den mån jordägaren
är enligt nämnda lag för vidmakthållande av fastigheten ansvarig». Det
är klart, att med eu sådan ordning norrlandslagstiftningen blir särdeles
ineffektiv. Förmodligen ställer sig saken i tillämpningen så, att alla hemman,
för vilka upprättats arrendekontrakt efter den 1 september 1909, då
norrländska arrendelagen trädde i kraft, falla endast under denna lag,
men att utarrenderade hemmansbruk, för vilka gälla äldre arrendekontrakt
eller de i stor utsträckning av jordägarna under sommaren 1909 före den
1 september avslutade formliga arrendeavtal, hemfalla under vanhävdslagen.

Med denna ordning har bland annat uppstått en särskild lucka uti
den effekt, som uttryckligen avsetts med norrlandslagstiftningen. Det
hade nämligen visat sig, att bolag och skogsspekulanter gärna företogo
en sammanslagning av flera förvärvade brukningsdelar, varigenom de för
sin del gjorde besparingar ur skogsekonomisk synpunkt och förenklade sin
förvaltning. Härav blev emellertid följden, att antalet jordbrukshem även
på denna väg minskades, vilket just varit den nya lagstiftningens uppgift
att förekomma. Därmed inbjöds också till jordens vanhävdande och utläggande
till skogsmark, då en arrendator ofta hade svårt att sköta de
sålunda sammanlagda jordbruksdelarna. Vad nu sagts gäller även en
uppkommen tendens att avyttra inägorna utan skog till en självägande
jordbrukare i grannskapet, vilket förfarande i viss mån bör motverkas
genom den norrländska ägostyckningslagen.

Meningen med en social lagstiftning är att den skall avhjälpa uppkomna
missförhållanden. Detta ligger i sakens natur. När missförhållandena
grunda sig på upprättade avtal, blir det dock erforderligt att
uttryckligen föreskriva, att lagen skall hava retroaktiv verkan på sådana
kontrakt. Den finska lagen uttalar ock detta oförbehållsamt. I detta avseende
föreslogs därför av norrlandskommittén uttryckligen, att bestämmelser
om befogenhet för arrendator!! att efter 5 arrendeår uppsäga kontraktet,
om rätt för honom att nyodla och få ersättning vid avträdet för
Bihang till riksdagen protokoll 1918. 9 samt, 17 käft. (Nr 25) 2

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

nyodling och jordförbättring samt om de fall, i vilka arrende är förverkat,
skola enligt förslaget äga tillämpning även på äldre, för bestämd tid ingångna
avtal, såvida de upprättats efter den 1 januari 1904. Reservanter
förordade, att bestämmelserna skulle gälla för alla på bestämd tid avslutade
arrenden, som upprättats före det lagen träder i kraft, under det att andra
motsatte sig, att lagen erhöll någon som helst återverkan på äldre arrenden.
Denna sista mening upptogs av regeringen och segrade även* vid det
slutliga avgörandet.

En social arrendelagstiftning bör som sagt omfatta särskilt de
svagaste arrendatorerna eller närmare uttryckt s. k. bolagsarrendatorer,
lantbönder, torpare och med dem jämförliga brukare av annans jord. Att
denna betydande grupp av den jordbrukande befolkningen bör beredas
drägligare levnadsvillkor, detta ligger i sakens natur och vitsordas i hög
grad av erfarenheten. De närmare undersökningar, som i detta ämne
verkställts av norrlandskommittén för de sex nordligaste länen och av
jordundersökningen för Värmland, belysa ytterligare detta sakförhållande.
Norrländska arrendelagens ändamål bör därför få tillämpning även i de
övriga delarna av landet. En social arrendelagstiftning bör med andra
ord komma till stånd i hela riket.

Ur social synpunkt vore säkerligen lämpligast, om de av bolag och
skogsspekulanter förvärvade jordbruken med de garantier, som det av
sakkunnige förordade ägostyckningsförfarandet innebär, kunde frigöras
samt sålunda återgå till självägda jordbruk. En sådan ägostyckning kan
dock ej förväntas bliva någon allmännare företeelse såsom följd av något
jordägarens intresse för saken i och för sig. En arrendelag däremot skulle,
såsom norrlandskommittén också erinrade, i sin mån påskynda en sådan
utveckling. Härvid måste dock ej förglömmas vikten av att genom lagstiftningen
på samma gång göres något för att brukarna och deras familjer
i regel erhålla företrädesrätt till förvärvet och ej oförskyllt berövas
sitt enda hem och sina utkomstmöjligheter. Under hela denna övergångsperiod,
och med visshet även därefter, komma emellertid ifrågavarande
arrenden att i stor omfattning fortfara. Det ur samfundssynpunkt önskvärda
dubbla ändamål att å ena sidan tillgodose kravet på bättre skötsel
av den jord, som från klassen av självägare övergått till bolag och skogsspekulanter,
samt å andra sidan giva ökad social styrka åt en talrik arrendatorsklass
å landsbygden, måste därför tillgodoses.»

Såsom motionärerna erinrat, har det spörsmål, som föreligger till
riksdagens prövning i förevarande motion, flera gånger varit föremål för

Lagutskottets utlåtande Nr 25 11

riksdagens behandling, senast 1917, då herr Lindhagen väekte eu motion
med samma lydelse som den förevarande. Efter att hava redogjort för frågans
tidigare behandling, anförde lagutskottet i sitt utlåtande över berörda motion :

»Den samhällsangelägenhet, som är ämnet för förevarande motion,
är enligt utskottets uppfattning av stor och allvarlig betydelse. Antalet
och sammanlagda arealen av de jordlotter, som mot dagsverkslega eller
arrende innehavas av brukare i ekonomiskt och socialt svag och osjälvständig
ställning, är i vårt land av gammalt synnerligen stort; i åtskilliga
delar av landet pågår därjämte eu utveckling, som innebär, att i stol''
utsträckning tidigare självägande jordbruk omvandlas till landboarrenden
inom stora jordbesittares ägoområden. Den befolkning, som av denna
brukning har sitt esomoftast mycket torftiga uppehälle, omfattar en högst
betydande del av landets jordbrukarstain och utgör på sina orter hela
den egentliga småbruksbefolkningen. Desto mera måste det vara föremål
för statsmaktens omsorg att i vad på densamma kan bero sörja för att
förutsättningar skapas för att denna jord väl hävdas och att dess brukare
må i sitt värv finna efter sina villkor i möjligaste måtto trygghet och
trevnad. Onekligen är det nämligen i båda dessa hänseenden för närvarande
ingalunda väl beställt.

Såsom en synnerligen viktig åtgärd i detta syfte framstår även för
utskottet en jämkning i den allmänna arrendelagstiftningens bestämmelser,
såvitt ifrågavarande jordbruk angår, till en bättre anpassning efter här rådande
förhållanden. Det vidsträckta mått av avtalsfrihet, som den allmänna
arrendelagen medgiver, må vara i stort sett lämpat för arrendeförhållanden,
där jordägare och arrendator ej äro alltför ojämt ställda i ekonomiska och
sociala villkor, där fastighet upplåtes såsom ett åtminstone relativt självständigt
och avrundat helt, och där ägaren känner ett verkligt starkt intresse
i att den upplåtna jorden skötes väl. Men samtliga dessa förutsättningar
äro vid ifrågavarande slag av jordbruk regelmässigt antingen alls
icke eller åtminstone i mycket försvagat skick för handen. Arrendatorn
intager här som kontraherande part den ojämförligt svagare ställningen,
skogs- och utmarken är mer eller mindre fullständigt frånskild inägojorden
och jordägarens intresse är merendels helt inriktat på den industriella
verksamhet, såsom vars underlag hans jordagods tjänar, eller på
skogsbruket och huvudgårdens jordbruk.

Att dylika egenartade förhållanden redan erkänts betinga modifikationer
i vanliga arrenderättsregler, därom utgör 1909 års särskilda arrendelag
för vissa jordbruk i Norrland och Dalarne ett tydligt vittnesbörd. Den
s. k. torpkommissionen har vidare, såsom i motionen erinras, i sitt år 1911

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

avgivna betänkande uttalat sig för åtgärder i samma riktning beträffande
dagsverkstorp och därmed jämförliga lägenheter inom riket i dess helhet.

a grund av begränsningen i nämnda kommissions uppdrag har den däremot
icke sysslat med frågan, såvitt den rör landboarrende å bolagsiord
och liknande jordbruk. Det synes emellertid utskottet icke kunna bestridas,
att likartade förhållanden och hänsyn även här äro tillfinnandes och
i hög grad värda beaktande.

Det kan möjligen invändas, att det bleve vanskligt att i la* närmare
fixera den grupp av arrenden, som skulle träffas av de avsedda särbestämmelserna.
Det lärer dock i själva verket, lika litet som det i
fråga om den norrländska lagstiftningen visat sig vara fallet, vara förenat
med nagra oöverkomliga svårigheter att angiva en tillräckligt tydlio- och
pa samma gång sakligt tillfredsställande gräns.

^ Motionärerna hava framburit åtskilliga önskemål att beakta vid den
ifrågasätta lagstiftningens utarbetande. Utan att i detalj ingå på de särskilda
punkterna i detta program — varom meningsskiljaktigheter givetvis
hava rum — vill utskottet framhäva en lagstadgad, tillräckligt lång minirnitid
för arrendeupplåtelsen, jordägares skyldigheter i fråga om nybyo-anad
och dyrbarare reparationer samt arrendators rätt till uppodling och ersättning
därför såsom frågor, vilka i främsta rummet synas böra komma
under övervägande.»

I anslutning till vad sålunda anförts hemställde lagutskottet, att
riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville efter verkställd utredning
taga under övervägande, i vad mån lagen om nyttjanderätt till fast
egendom den 14 juni 1907 måtte kunna jämkas i syfte att bereda bola«sarrendatorer,
torpare och med dem socialt jämställda arrendatorer en i
rättsligt avseende mera tryggad ställning samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Denna utskottets hemställan godkändes av andra kammaren, varemot
första kammaren avslog densamma med 67 röster mot 50. I anseende
till kamrarnas olika beslut hade alltså frågan för nämnda riksdag förfallit.

“e* 1917 års lagutskott finner utskottet det vara av största
vikt och betydelse, att garantier för större trygghet, självständighet och
trevnad skapas för den grupp mindre jordbrukare, varom här är fråga;
och far utskottet i allt väsentligt åberopa vad lagutskottet vid nyssnämnda
riksdag i sitt ovanintagna yttrande uttalat. Utskottet vill sålunda
ifrågasätta, huruvida icke efter verkställd utredning jämkning bör göras
i den allmänna arrendelagens bestämmelser för vinnande av berörda syfte.
Det lärer i längden bliva ofrånkomligt att för nu ifrågavarande grupp

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

115

arrenden, beträffande vilka särskilda förhållanden äro för handen, giva
för dem lämpade särbestämmelser. Givetvis kommer det, såsom 1917 års
lagutskott också framhöll, att stöta på svårigheter att i lag uppdraga en
bestämd gräns mellan å ena sidan de allmänna jordarrendena och å andra
sidan dem, å vilka de avsedda särbestämmelserna skola tillämpas. Men
den omständigheten, att lösningen av denna lagstiftningsuppgift är förenad
med svårigheter, lärer icke utgöra något skäl för att skjuta uppgiften
från sig. Vid den blivande utredningen torde, på sätt 1917 års lagutskott
ifrågasatte, i främsta rummet böra komma under övervägande frågorna
om lagstadgad minsta arrendetid samt om och i vad mån jordägare
bör genom lagbestämmelser av tvingande natur förpliktas att svara för
nybyggnads- och underhållskostnad på fastigheten ävensom i vad mån han
bör åläggas ersätta arrendatorn för å jorden nedlagda förbättringar. I
anledning av ett vid förra riksdagen yppat missförstånd rörande innebörden
av det ifrågasatta stadgandet om minimitid för arrendeavtal vill utskottet
framhålla, att därmed lika litet som med motsvarande bestämmelse
i norrländska arrendelagen är fallet åsyftas att hindra arrendator från att
förbehålla sig rätt att tidigare frånträda arrendet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t
ville efter verkställd utredning taga under övervägande,
i vad mån lagen om nyttjanderätt till fast egendom
den 14 juni 1907 må kunna jämkas i syfte att bereda
bolagsarrendatorer, torpare och med dem socialt jämställda
arrendatorer en i rättsligt avseende mera tryggad
ställning, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 12 mars 1918.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Lagutskottets utlåtande Nr 2f>.

Reservationer:

1) av herrar Gezelius, greve Spens, Dahl, von Sydow och Hohndahl,
som hemställa, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

2) av herr Pettersson i Bjälbo, som ansett, att utredningen lämpligen
borde omfatta endast arrenden å bolagsjord.

STOCKHOLM, SVENSKA TRYCKERIAKTIEBOLAGET 1918.