Lagutskottets utlåtande Nr 25 (Utlåtande 1913:LU25 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

Nr 25.

Ankom till Riksdagens kansli den 18 april 1913 kl. 5 e. in.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående utlämning av förbrytare samt till
lag om ändring i 1 kap. strafflagen, dels ock en i anledning
därav väckt motion.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: herrar Widén, Lindhagen, af Ekenstam,
Söderbergh, Trana, Gezelius*, Alexanderson, Greve Lagerbjelke,
von Baumgarten, Eliasson*, Petersson i Lidingö villastad*, Pettersson i
Södertälje, Pettersson i Bjälbo, Olsson i See, Rehn och Persson i Norrköping.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 31 januari 1913 dagtecknad proposition, nr 50, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan intagna
förslag till lag angående utlämning av förbrytare samt till lag om
ändring i 1 kap. strafflagen.

1 samband med denna proposition, som hänvisats till lagutskottet,
har utskottet till behandling förehaft en med anledning därav av herrar
Sven Persson i Norrköping och Richard Sandler inom Andra kammaren
vackt motion, nr 274, i vilken hemställts,

att Riksdagen måtte besluta sådana ändringar i föreliggande förslå^
till lag angående utlämning av förbrytare,

att uttrycket »eller den svenska sjölagen» i 4 § utgår;
att 7 § blott stadgar: »Utlämning må ej ske för politiskt brott»;
att handling vari utlämnande begäres även skall innehålla omständigheterna
för brottet;

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 saml. 24 käft. (Nr 25.)

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

Utskottets

yttrande.

att prövandet av häktningsbegäran överflyttas från polismyndighet
till Konungens befallningshavande;

att tiden mellan häktning och utlämningsframställning fastställes
till högst tre resp. sex veckor;

att bestämmelser i traktater och överenskommelser ej få strida mot
förevarande lags bestämmelser.

Vid föredragning av det ifrågavarande ärendet i statsrådet den 3
maj 1912 framhöll föredragande departementschefen bland annat hurusom,
under det enligt äldre rättsåskådning varje rättsstat endast hade att bekymra
sig om upprätthållandet av rättstillståndet inom sitt eget område
och icke ansågs äga något intresse eller ens någon rätt att straffa förbrytelser,
begångna utom dess eget område, numera däremot inom den
civiliserade världen den uppfattningen allmänt gjort sig gällande, att de
särskilda staterna ur rättslig synpunkt äga skyldighet att samarbeta med
varandra till brottslighetens bekämpande. I olika mån och på olika sätt
har berörda uppfattning tagit sig uttryck hos de särskilda staterna, men
såsom allmän regel kan sägas gälla, att den stat, dit förövaren av ett
annorstädes begånget brott tagit sin tillflykt, antingen själv straffar honom
för detsamma eller ock, med undantag för vissa fall, utlämnar honom till
vederbörande stat för att straffas.

Jämlikt 1 kapitlet i allmänna strafflagen kan utomlands begånget
brott här i riket bestraffas, då brottslingen är svensk eller brottet begåtts
emot Sverige eller svensk man. Beträffande utlämning finnas däremot i
svensk lag inga bestämmelser meddelade. Emellertid har Konungen på
framställning av främmande staters regeringar i överensstämmelse med
vanlig internationell praxis plägat bevilja utlämningar antingen i anslutning
till därom med vederbörande stat ingången traktat eller jämväl utan
att sådan funnits sluten.

De traktater av dylikt slag, som för närvarande äro i kraft, äro
såsom av departementschefens berörda yttrande framgår, de, som avslutats
med Portugal (1863), Italien (1866 och 1878), Österrike (1868), Frankrike
(1869), Belgien (1870 och 1877), Stora Britannien och Irland (1873),
Tyskland (iö78), Luxemburg (1883), Spanien (1885), Amerikas förenta
stater (1893), Nederländerna (1895) och Norge (1907).

Utom i dessa traktater förekomma i andra med främmande stater
träffade överenskommelser särskilda bestämmelser rörande utlämning i vissa
fall, såsom i handels- och sjöfartstraktaten med Kina av den 20 mars 1847,

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

i vänskaps-, handels- och sjöfartstraktaten med Slam av den 9 november
1869 samt i den uti Bryssel den 2 juli 1890 slutna överenskommelsen
angående åtgärder till undertryckande av slavhandeln i det inre Afrika.

Såsom av det föregående framgår finnes överenskommelse angående
utlämning ej träffad med, bland andra stater, Danmark, Ryssland och
Schweiz.

Emellertid är frågan om utlämning av förbrytare av den stora betydelse
ur rättslig synpunkt, att, såsom departementschefen framhåller,
lösningen av densamma icke bör överlämnas allena åt traktatsmässiga
överenskommelser eller i särskilda fall av regeringen träffade förfoganden:
utan synas de normer, som skola gälla för utlämning och för förfarandet
vid avgörandet av dessa ärenden, böra hos oss, såsom skett i en stor
del andra länder, givas genom lagstiftning.

Med hänsyn härtill upptogs frågan om lagstiftning rörande utlämning
till behandling inom justitiedepartementet, och ett, förslag till lag
om utlämning av förbrytare blev där utarbetat. Sedan nämnda förslag
underkastats lagrådets granskning, har detsamma, med anledning av inom
lagrådet framställda anmärkningar, i vissa hänseenden undergått omarbetning,
varjämte uppgjorts ett särskilt förslag till lag om ändring i 1 kap.
strafflagen. Berörda lagförslag hava med ifrågavarande proposition förelagts
Riksdagen till antagande.

o o O

Beträffande det närmare innehållet av de ifrågavarande lagförslagen
får utskottet hänvisa till den kungl. propositionen jämte de därvid fogade
utdrag av i statsrådet och lagrådet förda protokoll.

Till stöd för de i motionen framställda yrkandena hava motionärerna
anfört följande:

»1 Kungl. Maj:ts propositioner nr 42 och 50 förelägges Riksdagen
förslag till lag, dels angående avvisning och utvisning av utlänningar och
dels angående utlämning av förbrytare. Utvisnings- och utlämningslagarna
ha otvivelaktigt ett visst samband med varandra, dock icke av starkare
art än att de mycket väl, såsom skett i Kungl. propositionerna, kunna av
lagstiftarna behandlas som fristående var för sig, om än därvid åtskillig
hänsyn synes böra tagas till vissa bestämmelser, som i båda lagarna äro
av internationell rättsnatur. Vad nu först beträffar det i kungl. propositionen
nr 42 förelagda lagförslaget angående »förbud för vissa utlänningar
att här i riket vistas», så synes oss detta förslag lida av så många och svåra

Motionen.

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

brister, att det enligt vårt förmenande näppeligen av denna Riksdag bör
antagas. Överlämnandet åt polismyndighet att okontrollerat handhava
avvisning^- och i vissa fall utvisningsförfarandet samt bibehållandet av bestämmelser,
som möjliggöra utvisning av utlänning, även sedan denne
varit i riket bosatt i årtionden och därunder uppfört sig väl, synas oss
vara tillräcklig anledning för ett sådant omdöme. I allt fall synas oss de
erforderliga förändringarna vara av så genomgripande natur, att vi ansett
det allt för vanskligt att därom förelägga positiva förslag. Annorlunda
är förhållandet med det i kungl. propositionen nr 50 förelagda lagförslaget
angående »utlämning av förbrytare», och det är däri som vi tillåta
oss förelägga några ändrings- och jämkningsförslag.

Att låta utlänning bliva beroende av bestämmelserna i vår nuvarande
föråldrade sjölag finna vi synnerligen betänkligt. Innan densamma
undergått vederbörlig revision, synes den icke böra inpassas i förevarande
förslag: till utlämningslag, och föreslå vi för den skull att uttrycket »eller
den svenska sjölagen» i 4 § utgår.

7 § i förevarande lagförslag är av följande lydelse: »Utlämning må
ej ske för politiskt brott. Dock må, där den gärning, för vilken utlämning
begärts, tillika innefattande brott av icke politisk beskaffenhet, utlämning
medgivas, för så vitt gärningen med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet prövas övervägande äga karaktären av ett icke
politiskt brott.

Såsom politiskt brott skall i intet fall anses mord, mordförsök eller
dråp å främmande statsöverhuvud eller någon till eu främmande suveräns
familj hörande person.»

I sin motivering i statsrådsprotokollet till denna del av lagförslaget
yttrar statsrådet och chefen för justitiedepartementet, efter att hava lämnat
eu sammanfattande redogörelse för motsvarande lagstiftning i några främmande
länder, bland annat: »Av den nu givna redogörelsen torde framgå,
vilka svårigheter möta att på ett tillfredsställande sätt genom bestämmelser
i lagen lösa frågan om behandlingen av de relativt-politiska brotten.
Det synes mig därför som det vore lämpligast att stanna på den schweiziska
lagens ståndpunkt och att alltså överlåta åt domstolen att med ledning av
doktrin och praxis i det särskilda fallet avgöra, huruvida handlingen skall
anses vara av övervägande politisk beskaffenhet eller icke, med påföljd att
utlämning i förra fallet vägras och i senare fallet medgives. Att märka
är, att den praxis, som den schweiziska förbundsdomstolen följt, synes gå
i riktning mot att tillerkänna de objektiva omständigheterna vid brottets
förövande eu avgörande betydelse, så att t. ex. mord av politisk hämnd
eller brott (mord eller stölder), som eljest begåtts utan samband med

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

något verkligt försök att omstörta den bestående politiska ordningen, icke
anses böra medföra frihet från utlämning.

\ ad som hår framhållits synes oss icke stå i full överensstämmelse
med det innehåll, som givits lagtextens 7 §. Vi hålla före att huvudstadgandet:
»Utlämning må ej ske för politiskt brott» är tillräckligt. Då det
i alla händelser måste överlämnas åt rättspraxis att närmare utforma detta
begrepp,. synes det oss icke tillrådligt att genom lagtexten giva denna
i ättspraxis ett direktiv, som kan komma att betänkligt kringskära omfånget
av begreppet politiskt brott. Och vad §:s andra stycke? attentatsklausulen,
beträffar, synes oss ej heller några tillräckligt bärande skäl tala
för att den nu skall införas i vår första lag på delta område. Den tveksamhet
justitieministern själv visar synes oss bort leda, till att den utelämnats.

Lagförslagets 8 § är av följande lydelse: »Utlämning må ej medgivas
utan att till stöd för framställningen därom förebragts antingen av
domstol meddelat fallande utslag eller ock av domstol eller annan behörig
myndighet meddelat beslut, som innebär förordnande om häktning;
skolande i handlingen brottets beskaffenhet samt tiden och orten för detsamma
vara noggrant angivna.

Grundas framställning om utlämning annorledes än å fällande utslag
eller sådant beslut, som föregåtts av förundersökning inför domstol eller
undersökningsdomare, och bestrider den, vilkens utlämnande begäres, att
han gjort sig skyldig till det uppgivna brottet, må ej utlämningen beviljas
med mindre tillika visas, att sannolika skäl föreligga till misstanke, att
han år skyldig till detsamma. Dock må efter överenskommelse med främmande
stat och under förutsättning av ömsesidighet utlämning till den
stat ske jämväl där ej bevisning, som nu sagts, blivit förebragt.»

Beträffande bestämmelsen i denna §:s första stycke synes det oss
nödvändigt, att minimifordringarna på innehållet i den handling, vari skall
meddelas utländsk domstols »utslag» eller myndighets »beslut» och vilken
handling skall ligga till grund för den svenska domstolens beslut om ut -

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

lämning eller ej, skärpas i så måtto att ej blott brottets beskaffenhet, tiden
och orten för detsamma däri beskrives utan jämväl omständigheterna för
brottet. Med hänsyn till bestämmelserna i 4 § torde det även vara nödvändigt,
att omständigheterna för brottet klart framgå av handlingarna, tv
eljest'' synes prövning av 4 §:s förutsättningar vara omöjlig.. Uttrycket
»fällande utslag eller sådant beslut» i 8 §:s andra stycke äro ej tillräckliga
där icke sakens närmare omständigheter framgå af handlingarna. Endast
med iakttagande av dessa minimikrav på bevisning bör utlämning få ske.
Och vi anse i konsekvens härmed att dessa krav ej må eftergivas genom
traktat. Det eftergives ej t. ex. i England, men detta har ej uteslutit
detta land från traktater.

Angående bestämmelserna ilig följer som en konsekvens av vårt
yrkande i 7 §, att sista punkten i sista stycket bör utgå.

Lagförslagets 29 § stadgar i första stycket, att person kan häktas
innan formlig begäran om hans utlämnande skett. Som häktning av en
person i vissa fall för denne kan medföra synnerligt stort men, torde för
sådan åtgärd anses böra krävas liknande garantier som de vilka vi påpekat
i 8 §:en, nämligen att omständigheterna för brottet även skola vara angivne,
. Och för garanti för mera saklig prövning av förutsättningarna för
häktning anse vi, att ordet »polismyndighet» i andra stycket bör utbytas
mot »Konungens befallningshavande». Det kan nämligen ifrågasättas om
underordnad polismyndighet är i alla fall kvalificerad att upptaga inkommen
begäran om häktning till den sakliga prövning som kräves.

Ifra ga om tiden inom vilken framställning om utlämning efter skedd
häktning skall vara ingången föreslås i 29 §:s sista stycke sex veckor för
europeisk stat och tre månader för utomeuropeisk stat. Som regel anse
vi att tiden bör vara kortare, varför i detta avseende bör stadgas respektive
tre veckor och sex veckor, möjligen med undantag för vissa utomeuropeiska
länder.

I stadgandet angående lagens ikraftträdande föreslås, att bestämmelserna
i gällande traktat fortfarande skola gälla, äfven om sådan bestämmelse
står i strid mot vad i denna lag är stadgat. A sid. 17 i kungl. propositionen
meddelas, att traktater äro gällande med 12 utländska stater, och
därjämte finnas andra överenskommelser med vissa andra stater, bland
annat en konvention med Ryssland. Om bestämmelserna i dessa traktater
skola få gälla över lagens bestämmelser, blir ju lagen relativt betydelselös
och dess verkningar ställda på en oviss framtid. I vissa av dessa traktater
inedgives utlämning för brott som enligt lagens 4 § icke skulle föranleda
utlämning. Ingen nu gällande traktat upptager såsom villkor för utlämning
i fall, som i 8 §:en avses, fordran på företeende av där omnämnd hand -

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

ling och i allmänhet kunna ej enligt traktaterna vid utlämnings beviljande
uppställas så stränga betingelser som de i 11 §:en upptagna. Härav framgår
att flera af lagens allra viktigaste bestämmelser bliva så att säga döda bokstäver,
därest de nuvarande traktatbestämmelserna skola stå över lagbestämmelserna.
Vi anse detta vara en oriktig ordning, som bör utbytas
mot mera lagbunden sådan, vilken kan vinnas genom att traktaterna uppsägas
samt efter förhandlingar bringas i överensstämmelse med lagens föreskrifter.
Och böra slutbestämmelserna omredigeras i överensstämmelse därmed.»

Vid granskning av de särskilda delarna av förslaget till lag angående
utlämning av förbrytare samt den väckta motionen har utskottet funnit
anledning till de uttalanden och ändringar, som nedan under de särskilda
paragraferna anmärkas. Härvid har utskottet vid angivande av paragrafernas
nummer följt den ordning, som iakttagits i Kungl. Maj:ts förslag.

4 §•

Förslaget utgår i likhet med utländska lagar i ämnet från den huvudprincipen,
att utlämning ej må beviljas för annan gärning än sådan, som
enligt svensk lag betraktas som brott. Därjämte har dock i förslaget
ytterligare fordrats, att brottet skall vara av viss svårare karaktär, och har
i detta hänseende i förevarande paragraf såsom regel stadgats, att brottet
skall vara sådant, att enligt den svenska allmänna strafflagen eller den
svenska^ sjölagen svårare straff än fängelse kan följa därå.

^Emellertid har i den av herrar Persson och Sandler väckta motionen
framhållits såsom betänkligt, att låta utlämning bliva beroende av bestämmelserna
i vår nuvarande sjölag, innan densamma undergått vederbörlig
revision, och med anledning därav hemställts, att orden »eller den svenska
sjölagen» i förevarande paragraf skulle ur förslaget utgå.

De av. motionärerna anförda förhållandena kunna enligt utskottets
uppfattning icke innebära anledning att från den här fastslagna regeln
göra undantag för i sjölagen bestraffade brott av den svårare beskaffenhet,
varom bär är fråga, så mycket mindre, som vår sjölag i sin nu föreliggande
avfattning icke torde i detta hänseende vara strängare än flertalet främmande
lagar i ämnet. Vissa sjölagsbrott äro ock i gällande traktater upptagna
bland sådana, för vilka utlämning må äga rum; och torde det för övrigt u/internationella
synpunkter icke gå för sig att helt vägra utlämning för alla
sådana brott. Utskottet har sålunda ej ansett sig på grund av motionärernas
ifrågavarande hemställan böra frångå Kungl. Maj:ts förslag i denna del.

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

1 §•

I denna paragraf upptager förslaget den i alla länders utlämningsrätt
förekommande "bestämmelsen att utlämning ej får ske för s. k. politiska
brott. Till denna regel har emellertid i förslaget fogats vissa bestämmelser
innefattande närmare regler för vissa mera tveksamma fall, nämligen
dels i paragrafens första stycke för det fall att den gärning, för vilken utlämning
begäres, tillika innefattar brott av icke politisk beskaffenhet, dels
och i andra stycket, då fråga är om mord, mordförsök eller dråp å. främmande
statsöverhuvud eller någon till en främmande suveräns familj hörande
person.

1 fråga om grunderna för detta stadgande rörande politiska brott
anförde föredragande departementschefen bl. a.: »Om innebörden av

detta begrepp och vad därunder rätteligen bör innefattas råda mycket
divergerande meningar. Klart är, att därunder ingå de brott, som enbart
på den grund att de rikta sig direkt mot staten, vare sig dess integritet,
dess författning eller statsmaktens representanter, äro underkastade straff
(absolut-politiska brott). Det är, när man kommer till de gärningar, som
frånsett det politiska momentet däri, aro straffbara åven såsom vanliga
brott, mord, stöld etc. (relativt-politiska brott), som åsikterna skilja sig.
Härvidlag göres å ena sidan gällande, att varje brott, som begåtts i politiskt
syfte, bör föras in under begreppet politiskt brott och sålunda undantagas
från de utlämningsbara. " A andra sidan framhålles såsom det
riktigaste att fatta detta begrepp objektivt, att alltså föra därunder utom
de brott, som utgöra direkta angrepp mot staten (d. v. s. ungefärligen de
brott, som i vår strafflag upptagas i 8 och 9 kapitlen), vare sig gärningen
tillika konstituerar ett" vanligt brott eller icke, dessutom endast sådana
brott, som förövas i samband med en dylik statsförbrytelse och i avsikt
att främja densamma. Ett brott, som begåtts utan dylikt faktiskt samband
med en statsförbrytelse, är alltså enligt sistnämnda åsikt, oavsett att
gärningsmannen velat främja ett politiskt mål, av beskaffenhet att föianfeda
utlämning. Under de senare årtiondena hava, särskilt i anledning
av de allt talrikare anarkistattentaten, röster höjts för att inskränka regeln
om icke-utlämning för politiskt brott att gälla endast de absolut-politiska.
I praktiken hava dock dessa röster icke vunnit framgång. Endast i ett
par av Rysslands traktater stå bestämmelserna i överensstämmelse med
sistnämnda åsikt. Men otvivelaktigt är, att allmänna meningen bland
dem, som sysslat med hithörande frågor, sådan denna mening framträtt
inom lagstiftningen, vetenskapen eller eljest, dock går i riktning mot en
inskränkning i begreppet politiska brott, åtminstone såtillvida att icke i

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

hvarje fall brott, endast därför att det skett i politiskt syfte, skall anses
vara av beskaffenhet att utlämning därför förbjudes. De senaste lagstiftningarna,
den schweiziska och den norska, hava även i viss mån rönt inverkan
av berörda m enin gs r i kt n in "».

Efter att hava redogjort för utvecklingen av den utländska rätten
i detta ämne samt för tillkomsten av den s. k. belgiska attentatsklausulen
och den i schweiziska lagen rörande de politiska brotten tillämpade regeln,
ävensom för de skäl, som föranlett att berörda klausul ej upptagits i
nämnda lag, anförde föredragande departementschefen vidare: »Av den

nu givna redogörelsen torde framgå, vilka svårigheter möta att på ett
tillfredsställande sätt genom bestämmelser i lagen lösa frågan om behandlingen
av de relativt-politiska brotten. Det synes mig därför som
det vore lämpligast att stanna på den schweiziska lagens ståndpunkt och
att alltså överlåta åt domstolen att med ledning av doktrin och praxis i
det särskilda fallet avgöra, huruvida handlingen skall anses vara av övervägande
politisk beskaffenhet eller icke, med påföljd att utlämning i förra
fallet vägras och i senare fallet medgives. Att märka är, att den praxis, som
den schweiziska förbundsdomstolen följt, synes gå i riktning mot att tillerkänna
de objektiva omständigheterna vid brottets förövande eu avgörande
betydelse, så att t. ex. mord av politisk hämnd eller brott (mord eller stöld),
som eljest begåtts utan samband med något verkligt försök att omstörta den
bestående politiska ordningen, icke ansetts höra medföra frihet från utlämning.

Huruvida den belgiska attentatsklausulen bör hos oss upptagas, kan
synas tveksamt. Om man omfattar den objektiva teorien, är detta nödvändigt,
ty då enligt denna teori varje attentat mot en suverän eller statschef
måste hänföras till politiskt brott, skulle eljest följden bliva den, att förövare
av dylika brott koinme att åtnjuta oinskränkt asylrätt och att alltså
suveräners och statschefers liv till och med bleve mindre skyddade än enskilda
personers. Men den schweiziska regeln nödgar icke att alltid uppfatta
sådana brott som politiska, och Schweiz har också på gjord framställning
medgivit utlämnande av en konungamördare. Då emellertid den
ifrågavarande klausulen har hävd inom icke blott vår utan även de flesta
europeiska staters utlämningsrätt och man mot syftet med klausulen näppeligen
kan anföra någon berättigad invändning, synes det mig mindre lämpligt
att frångå denna regel. Det särskilda skäl, som enligt vad nyss
nämnts i de schweiziska motiverna anförts mot klausulens upptagande
speciellt i Schweiz, föreligger ju icke här».

I ovanberörda motion har på förut angivna skäl hemställts, att
ifrågavarande lagrum endast skulle innehålla följande stadgande: »Utlämning
må ej ske för politiskt brott.»

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 sand. 2å Käft. (Nr 25.)

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

Att, såsom i Kungl. Maj:ts förslag förutsattes, utlämning bör kunna
äga rum för sådana relativt-politiska brott, som med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet i övervägande grad hava karaktären av
ett icke-politiskt brott, är enligt utskottets förmenande riktigt, och med
hänsyn till vad departementschefen i denna fråga anfört synes utskottet
jämväl uppenbart, att en uttrycklig bestämmelse därom icke bör i lagen
saknas. Någon fara för att begreppet politiskt brott, på sätt motionärerna
antagit, därigenom skulle komma att på ett obehörigt sätt kringskäras,
lärer icke förefinnas. Man synes i detta avseende kunna utan tvekan följa
den schweiziska lagstiftningen av år 1892, som upptagit denna princip.

Utskottet har sålunda ej ansett sig kunna tillstyrka motionärernas
förslag i denna del.

Vad däremot angår det i paragrafens andra stycke upptagna stadgandet
anser utskottet, att man även i detta hänseende kan utan fara
följa den nyssnämnda schweiziska lagstiftningen. I motiven till denna
framhölls i detta avseende bland annat, att man ej kunde anse rättfärdigat,
att vissa brottsarter, enbart på grund av sin objektiva beskaffenhet, skulle
vara uteslutna från att under några förhållanden kunna hänföras till
dem, för vilka utlämning borde vägras. Över huvud ansåg man sig
icke kunna genom beskrivning i lagen utmärka vilka gärningar, som borde
oaktat sin politiska färg föranleda utlämning. Bedömandet kunde icke
ske efter gärningens art utan borde ske genom ett avvägande av de omständigheter,
under vilka gärningen förövats. Beträffande varje särskild
handling måste sålunda efter omständigheterna i det särskilda fallet prövas,
vilken karaktär den kunde anses huvudsakligen äga. Med hänsyn
härtill upptog den schweiziska lagen allenast ett stadgande av motsvarande
innehåll, som det i föregående paragrafs första stycke upptagna.

Även i åtskilliga andra länders lagstiftning har den ifrågavarande
klausulen uteslutits.

Utskottet anser alltså den i sista stycket av paragrafen upptagna
föreskriften böra ur förslaget utgå.

B §•

Herrar Persson och Sandler hava, såsom förut angivits, i sin motion
hemställt, att i denna paragraf skulle intagas bestämmelse därom, att
handling, vari utlämnande begäres, även skall innehålla omständigheterna
för brottet.

Redan af paragrafens nuvarande lydelse, jämförd med lagens bestämmelser
i övrigt, lärer följa, att vid framställning om utlämning om -

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

ständigheterna för brottet måste vara så angivna, att brottets beskaffenhet
skall kunna bedömas, så att eu prövning, huruvida det ifrågavarande
brottet är sådant, som i 4 § omförmäles, må omedelbart kunna äga rum. Därest
i detta hänseende något brister, äger ock vederbörande myndighet enligt
sakens natur och på sätt jämväl i 14 § uttryckligen stadgas anmoda den,
som framställer utlämningsanspråk, att, innan ärendet slutligen prövas, inkomma
med de ytterligare upplysningar, som må finnas nödiga. Det i
motionen påyrkade tillägget är alltså obehövligt.

Att här införa ett dylikt tillägg kunde för övrigt föranleda till den
icke avsedda uppfattningen, att i samband med framställning om utlämning
fullständig utredning skulle förebringas om brottet och omständig o

o o o o

heterna därvid.

11 §•

I överensstämmelse med vad utskottet hemställt under 7 § har utskottet
ej heller kunnat tillstyrka det i motionen framställda ändringsförslaget
beträffande förevarande paragraf.

I paragrafens första moment har utskottet föreslagit den endast
formella ändringen, att uttryckligen angives, att hänvisningen till 13 §
avser dess andra stycke.

17—27 §§.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag må utlämning, därest den i dylikt
ärende häktade motsätter sig densamma, icke äga rum i annat fall än att
domstol prövat hinder därför enligt lag ej möta. Med de härom meddelade
föreskrifterna har bland annat vunnits, att regeringen vid avslag å
utlämningsansökan kan gentemot den främmande staten till stöd för sitt
beslut åberopa domstols laga kraftvunna utslag, varigenom beslutets natur
av ett rättsligt avgörande framträder. Den prövning i utlämningsärenden,
som sålunda tillagts domstol, skall enligt förslaget i allmänhet handhavas
av rådstuvurätterna i rikets residensstäder, emot vilkas beslut i dessa
frågor klagan dock kan föras hos Konungen i högsta domstolen. Endast
i det fall, att vid rådstuvuråtten invändning framställts därom, att det
brott varför utlämning begärts, är av politisk beskaffenhet, skall rådstuvurätten,
efter i ärendet verkställd rannsakning, hänskjuta prövningen till
högsta domstolen, som sålunda i fall av sådan invändning dömer såsom
enda instans.

Angående frågan, till vilken domstol utlämningsfrågan borde hänskjutas,
anförde föredragande departementschefen bland annat, att det kunde

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

ifrågasättas, helst handläggningen och prövningen av sådana ärenden understundom
vore av synnerligen grannlaga karaktär, huruvida icke behandlingen
av densamma borde anförtros åt någon överrätt. Med hänsyn till
att förhandlingen tydligen borde vara muntlig både dock ansetts lämpligast
att låta rådstuvurätterna i länens residensstäder handlägga dessa
ärenden, helst man därigenom vunne den fördelen, att transporter av de
häktade för deras inställande inför domstol icke behövde ifrågakomma.
På grund av den avfattning, som ansetts böra i förslaget givas åt regeln
om de politiska brotten, hade dock domstolen i fråga om prövningen i
detta avseende en uppgift av synnerligen svår och grannlaga beskaffenhet.
Att hos oss anförtro avgörandet av frågan om politiskt brott förelåge eller
ej åt en underrätt, syntes med hänsyn därtill knappast vara tillrådligt.
Det hade följaktligen ansetts nödigt att beträffande sådana frågor göra
den avvikelse från de eljest uppställda reglerna om förfarandet i utlämningsärenden,
att, då dylik fråga uppkommit, rådstuvurätten endast skulle
rannsaka i ärendet, men prövningen tillkomma högsta domstolen.

Lagrådet fann den av Kungl. Maj:! föreslagna anordningen av domstolsproceduren
i flera hänseenden otillfredställande. Lagrådets yttrande
i denna fråga var av följande lydelse:

»Såsom förut antytts, är enligt förslaget domstols prövning av frågan,
huruvida den gärning, som föranlett utlämningsansökningen, är att anse
såsom politiskt brott, beroende på särskild invändning i sådant hänseende.
Att en dylik, för den häktade oförmånlig undantagsställning beretts denna
fråga, ehuru en utredning av densamma i regel har största betydelse för
utlämningsärendets avgörande, är redan i och för sig föga tillfredsställande.
Men härtill kommer att just i detta avseende det minst överensstämmer
med förslagets syfte att prövningen undandrages domstol. Visserligen må
antagas att fall, där Konungen skulle av omförmälda anledning nödgas avslå
ansökan om utlämning, endast ytterst sällan komma att inträffa. Men
de äro dock icke otänkbara, särskilt i betraktande därav att uppfattningen
av vad som är att hänföra till politiskt brott mycket växlar inom de
olika länderna; så t. ex. torde hos oss brott, som omförmälas i 8 och 9 kap.
strafflagen, i regel komma att anses såsom politiska brott, även om de icke
begåtts i politiskt syfte, något som i andra länder ej alltid är förhållandet.
Och vid inträffandet av ett dylikt undantagsfall, som just på grund av
nyss antydda omständighet kan tänkas stå i strid mot rättsuppfattningen
i den främmande staten, skulle det ligga nära till hands att befara internationella
förvecklingar, då ansökningen, ehuru ärendet varit föremål för
behandling av domstol, som förklarat hinder mot utlämning ej förefinnas,

Lagutskottets utlåtande Nr 25. 13

bleve avslagen av skäl, vilket kunnat utgöra föremål för domstolens
prövning.

Anledningen till denna behandling av spörsmålet rörande den brottsliga
gärningens hänförande till politiskt brott är ej heller grundad i sakens
egen natur utan torde huvudsakligen vara att söka däri att enligt förslaget
utlämningsärendets prövning anförtrotts åt underdomstol, rådstuvurått,
och att man ansett det föreliggande spörsmålet, isynnerhet på grund
därav att i förslaget icke intagits någon definition å begreppet politiskt
brott, vara så svårlöst, att rådstuvurätts avgörande härutinnan icke innebure
tillräcklig auktoritet gentemot den främmande staten.

Syftet att åt avgörandet bereda nödig auktoritet kan emellertid
uppenbarligen, utan att man behöver därför offra andra viktiga önskemål,
vinnas genom eu omläggning av den föreslagna domstolsproceduren.

Eu utväg vore sålunda att, även om uttrveldigt yrkande i sådan riktning
icke gjorts, låta rådstuvurättens prövning omfatta jämväl frågan huruvida
hinder mot bifall till ansökningen förelä ge uti det i 6 § (motsvarande
förslagets 7 §) omhandlade hänseende, med skyldighet dock för rådstuvurätten
att underställa ärendet högsta domstolen i varje fall, dä rådstuvurätten
funne hinder möta, varemot, därest rådstuvurätten icke ansåge något
hinder lagligen föreligga, ärendet komme till högre rätt endast i den mån
besvär av den häktade anfördes. En dylik anordning skulle emellertid giva
åt hela förslaget sken av att skyddandet av den häktade satts i skymundan
och att man huvudsakligen tagit sikte på att den främmande staten icke
måtte gå miste om att, då så lagligen kunde ske, få sin ansökning bifallen.
Och förslaget skulle, om det sålunda komme att synas illa fylla sin uppgift
att värna om asylrätten, vara ej obetydligt förfelat.

Lämpligare torde fördenskull vara att så ordna domstolsproceduren,
att rådstuvurätten i varje fall endast har att anställa förhör med

den häktade och verkställa annan utredning i ärendet samt sedan

hänskjuta ärendet i dess helhet till högsta domstolens pröfning.

Med hänsyn till det ringa antalet utlämningsärenden och då dessa väl i
allmänhet ändock genom besvär komme att dragas under högsta domstolens
prövning, torde med vad nu ifrågasatts ej läggas någon afsevärd
börda på högsta domstolen. Men de fördelar, som skulle följa med denna
anordning, äro uppenbara: nödig auktoritet gentemot utlandet uppehölles
utan att hänsynen till asylrättens bevarande eftergåves, och tolkningen
av begreppet politiskt brott samt tillämpningen av övriga stadganden i

2 9 §§ bleve i möjligaste mån enhetlig, varjämte vunnes en betydande

förenkling av domstolsproceduren, något som även i allmänhet komme att
medföra tidsvinst vid utlämningsärendenas behandling.»

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

På grund av det anförda hemställde lagrådet, att bestämmelserna i
fråga måtte omarbetas i angiven riktning.

Vid föredragning inför Kungl. Ma.j:t av denna lagrådets hemställan
anförde departementschefen såsom skäl för bibehållandet av det till lagrådet
remitterade och jämväl i den Kungl. propositionen upptagna förslaget
bland annat, att det i verkliga livet väl näppeligen kunde förekomma,
att en politisk flykting, vars utlämnande begärdes, ej vid domstol, då
saken komme dit, gjorde invändning om att den gärning, varom i ärendet
vore fråga, vore av politisk beskaffenhet. Möjligen skulle ju, ehuru det
vore föga sannolikt, kunna tänkas, att en person, som ej hade hjälp av
rättskunnigt biträde, av okunnighet underläte att göra sådan invändning,
och syntes därför lagrådets erinringar böra föranleda till den ändringen i
förslaget, att i varje fall den, vars utlämnande begärdes, erhölle hjälp av
lämpligt biträde ej'' blott inför domstolen utan ock hos Konungens befallningshavande.
Med hänsyn härtill och efter det jämväl med anledning av
inom lagrådet gjord anmärkning 17 § i det remitterade förslaget undergått
sådan ändring, att ärendet oberoende av invändningens beskaffenhet, då
sådan av den häktade framställdes, skulle hånskjutas till domstol, syntes
risken, att frågan om politiskt brott icke skulle bliva av domstol prövad
praktiskt taget vara utesluten. Därjämte syntes departementschefen den
av lagrådet ifrågasatta anordningen ofta kunna medföra eu onödig förlängning
av utlämningsförfarandet.

Utskottet finner sig i huvudsak kunna instämma i vad lagrådet
anfört. De fördelar av trygghet och enhetlig prövning av hithörande mål,
som skulle vinnas genom den av lagrådet förordade anordningen synas
utskottet vara av den betydelse, att nämnda anordning måste anses böra
föredragas framför den i Kungl. Maj:ts proposition föreslagna.

Att härigenom någon förlängning av utlämningsförfarandet skulle
föranledas, synes utskottet ej vara att befara, då nämligen jämväl enligt
Kungl. Maj:ts förslag utlämningsärenden i de flesta fall genom besvär torde
komma att dragas under högsta domstolens prövning. Den särskilda åklagare,
som förordnas att tillvarataga den främmande statens intressen, torde
nämligen knappast kunna underlåta att klaga i högsta, instans, därest rarlstuvurätten
finner hinder för bifall till utlämningsansökningen föreligga.
Och den häktade, som i rättegången åtnjuter hjälp av rättskunnigt biträde,
torde för motsatt händelse jämväl i flertalet fall draga saken under prövning
av högre rätt. Snarare torde, såsom lagrådet antyder, tidsvinst genom
den nu föreslagna omläggningen i de flesta fall uppstå vid utlämningsärenden
as behandling.

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

I anledning härav har utskottet verkställt erforderlig omarbetning
av 17—28 §§ i Kungl. Maj:ts förslag, vilka i utskottets förslag motsvaras
av 17—23 §§.

Vid denna omarbetning har utskottet emellertid ansett föreskriften,
att i utlämningsärendet rättshjälp skall beredas den häktade, utan avseende
på om han framställt begäran därom, böra bibehållas i vad avser handläggningen
inför rådstuvurätt.

I enlighet med lagrådets hemställan har ock utskottet i särskilt stadgande,
22 §, upptagit föreskrift, huru förfaras skall i händelse den i
utlämningsärende häktade bestrider, att han är den person utlämningsansökningen
avser. Därjämte har i enlighet med vad lagrådet därom erinrat
i utskottets förslag stadgats, att frågor om ersättning åt vittne eller
-annan, som kallats att meddela upplysning i ärendet ävensom åt tolk, skola
avgöras av högsta domstolen i samband med huvudsaken samt att, beträffande
ersättning åt åklagare och åt den häktades biträde, Konungen äger
att i administrativ väg meddela erforderliga föreskrifter.

De beträffande förevarande del av förslaget vidtagna ändringarna hava
föranlett förskjutning i paragrafföljden i fråga om 29—35 §§ i Kungl. Maj:ts
förslag, vilka paragrafer sålunda i utskottets förslag motsvaras av 24—30 §§.

Slutligen hava ändringar vidtagits i 11, 13, 16, 30 och 34 §§ med
avseende å där gjorda hänvisningar till de paragrafer, vilkas nummerbeteckning
sålunda ändrats.

29 §.

Med avseende å föreskrifterna i denna paragraf hava herrar Persson
och Sandler i sin ovanberörda motion yrkat, dels att prövning av häktningsbegäran
måtte överflyttas från polismyndighet till Konungens befallningshavande,
och dels att tiden mellan häktning och utlämningsframställning
fastställes till högst tre resp. sex veckor, »möjligen med undantag för
vissa utom-europeiska länder». Slutligen hava de även ansett, att en ändring
borde göras i paragrafens första moment i överensstämmelse med det
av dem vid 8 § framställda yrkandet.

Vad angår motionärernas sistberörda hemställan, eller att jämväl i
förevarande paragraf skall meddelas bestämmelse därom, att handling, vari
utlämning begäres även skall innehålla omständigheterna för brottet, får
utskottet hänvisa till vad ovan under 8 § anförts.

För att icke rätten att få flyktade förbrytare utlämnade skall på
grund av nutidens utvecklade kommunikationsmöjligheter kunna göras
illusorisk, måste, såsom departementschefen framhåller, tydligen utväg finnas

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

att få en flyktad person häktad, redan innan formlig utlämningsansökan
hunnit att framställas och prövas. Enligt alla nyare utlämningslagar och
traktater medgives också, att på särskild begäran personer må kunna provisoriskt
häktas, innan ännu de eljest stadgade formaliteterna fullgjorts.

Då för vinnande av det med förevarande paragraf avsedda syftet
ofta torde vara av vikt, att den största skyndsamhet iakttages, och någon
betänklighet mot att i fall av ifrågavarande art, där någon invecklad prövning
av rättsfrågan ej förekommer, anförtro avgörandet åt polismyndighet, som
i allmänhet äger häktningsrätt, icke synes utskottet föreligga, har utskottet
ej funnit skäl bifalla motionärernas yrkande därom, att den ifrågavarande
provisoriska häktningen endast skall kunna verkställas av Konungens befallningshavande.
Det synes i varje fall icke vara skäl att här stadga andra
häktningsregler i detta" avseende, än som gälla för svenska medborgare.

Utskottet har ej heller ansett sig kunna tillstyrka bifall till motionärernas
hemställan om ändring i paragrafens sista stycke med avseende å
den tid inom vilken framställning om utlämning efter det häktning skett
skall hava ingått. På sätt redan nu är fallet lärer visserligen i allmänhet
den av motionärerna ifrågasatta tiden eller en ännu kortare tidsfrist
vara tillfyllest och även i allmänhet komma att föreskrivas. Men da i
vissa fall en längre tid för framställning av denna art obestridligt måste
medgivas, synes det icke lämpligt att i lagen så knappt utmäta maxiniitiden,
som motionärerna föreslagit.

Den av utskottet i paragrafens första stycke vidtagna ändringen är
av redaktionell art och avser att bringa stadgandet i denna del i överensstämmelse
med motsvarande bestämmelse i 14 §.

32 §.

Den här vidtagna ändringen är av uteslutande redaktionell art.

Med avseende å dverg äng sstadgandet hava slutligen herrar Persson
och Sandler i sin ovanberörda motion hemställt om sådan ändring, att däri
måtte angivas, att bestämmelser i traktater och överenskommelser ej finge
strida mot förevarande lag.

1 fråga om grunderna för övergångsstadgandet anförde departementschefen
bl. a.:

»Vad särskilt angår reglerna rörande förbud mot utlämning för
politiskt brott, så torde av det föregående framgå, att ett bedömande, av
huruvida avfattningen av förslagets bestämmelser i detta avseende giver

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

förbudet mot utlämning en större omfattning än det har enligt de bestämmelser,
som härom upptagits i traktaterna, eller tvärtom, näppeligen låter
sig verkställas. Med hänsyn härtill förefaller närmast som borde lagens
antagande föranleda uppsägning av våra samtliga traktater. Det är emel1
ertid att märka att, om än principiellt sett bestämmelserna rörande behandlingen
av politiska brott äga viss vikt, dessa bestämmelser i praxis
ytterst sällan komma till användning och att sålunda icke i något fall
torde hava förekommit, att vid utlämning till stat, med hvilken traktat
är av Sverige ingången, invändning gjorts att politiskt brott förelegat.
Vid sådant förhållande synes den omständighet, att skiljaktighet i nu
berörda avseende komme att råda mellan traktaterna och lagen, icke
kunna tillräckligt motivera en så våldsam åtgärd som annullerandet av
våra samtliga utlämningstraktater. Ej heller övriga nämnda skiljaktigheter
äro av den betydelse, att de torde höra föranleda omedelbar uppsägning
av någon traktat.»

I likhet med departementschefen anser utskottet uppenbart, att en
uppsägning av samtliga traktater för vinnande av omedelbar tillämpning
av bestämmelserna i förevarande lag icke kan komma i fråga och att det
i varje fall icke går för sig att i övergångsstadgandet införa en bestämmelse
sådan som den av motionärerna ifrågasatta. Utskottet har sålunda ej
ansett sig kunna tillstyrka bifall till motionärernas hemställan i denna del.

Vad angår de olägenheter, som även enligt departementschefens mening
synas i viss mån kunna vara förbundna med att förevarande lags
bestämmelser icke stå i överensstämmelse med gällande traktater, lärer
det för övrigt kunna förutsättas såsom visst, att Kungl. Maj:t skall hava
sin uppmärksamhet riktad på denna angelägenhet och på grund därav, i
den mån det finnes lämpligt och låter sig göra, vidtaga erforderliga åtgärder
i ändamål att våra utlämningstraktater bringas till överensstämmelse
med bestämmelserna i den föreliggande lagen.

Mot förslaget till lag om ändring i 1 kap. strafflagen har utskottet
icke haft något att erinra.

Bihang till Riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 2å käft. (Nr 25.)

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

Med anledning av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte

l:o) med tillkännagivande, att det i förevarande
proposition framlagda förslag till lag angående utlämning
av förbrytare icke kunnat av Riksdagen i oförändrat skick
antagas, i anledning av sagda proposition samt herrar
Perssons och Sandlers ifrågavarande motion för sin del
antaga följande förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

Lag

angående utlämning av förbrytare.

Härigenom förordnas som följer:

I KAP.

Om villkoren för utlämning.

1 §•

På begäran av främmande stats regering må person, som uppehåller
sig här i riket och är för brott misstänkt, tilltalad eller dömd,
kunna till den främmande staten utlämnas efter ty i denna lag sägs.

Utlämning må ske, även om ej till stöd för framställningen därom
föreligger överenskommelse med den främmande staten; dock varde, såvitt
ej särskilda omständigheter föranleda undantag, utlämning i ty fall
medgiven endast under förutsättning att den främmande staten utfäster
sig att i liknande fall villfara från Sveriges sida gjord framställning.

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

2 §•

Svensk medborgare må ej utlämnas.

3 §■

Utlämning må ej ske för brott, som förövats inom Sverige eller å
svenskt fartyg utom riket. Begäres någons utlämnande för delaktighet i
brott, vilket förövats utomlands, må dock i särskilt fall, utan hinder
av vad i 1 kap. 2 § strafflagen stadgas, utlämning medgivas jämväl där
delaktighetsbrottet är att anse såsom begånget i Sverige eller å svenskt
fartyg utom riket.

4 §•

Utlämning må ej ske, såvitt icke den brottsliga gärningen är eller,
om den hade begåtts i Sverige och under motsvarande förhållanden, skulle
vara att anse såsom brott, varå enligt den svenska allmänna strafflagen
eller den svenska sjölagen svårare straff än fängelse kan följa. Till
brott, varom nu sagts, skola hänföras jämväl brott, som allenast där
de äro med försvårande omständigheter förenade förskylla svårare straff
än fängelse.

För gärning, varom i 10 kap. strafflagen förmäles, må ej utlämning
medgivas, där ej gärningen, bedömd enligt strafflagen i övrigt,
skulle vara att anse såsom brott, varför utlämning jämlikt bestämmelserna
i denna § må ske.

5 §•

Skulle den gärning, för vilken utlämning sökes, enligt svensk rätt
vara att anse såsom tryckfrihetsbrott, må utlämning ej medgivas.

6 §•

Där framställning om utlämning avser gärning, som enligt svensk
rätt skulle vara att anse såsom brott mot strafflagen för krigsmakten,
må utlämning ske, såvitt gärningen är av den beskaffenhet att om den
förövats av någon, som icke är underkastad samma lag, utlämning, enligt
vad i 4 § är stadgat, därför kunnat äga rum.

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

{Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

7 §•

Utlämning må ej ske för politiskt
brott. Dock må, där den gärning,
för vilken utlämning begäres,
tillika innefattar brott av icke politisk
beskaffenhet, utlämning medgivas,
för så vitt gärningen med
hänsyn till omständigheterna i det
särskilda fallet prövas övervägande
äga karaktären av ett icke politiskt
brott.

Såsom politiskt brott skall i intet
fall anses mord, mordförsök eller
dråp å främmande statsöverhuvud
eller någon till en främmande suveräns
familj hörande person.

Utlämning må ej medgivas utan att till stöd för framställningen
därom förebragts antingen av domstol meddelat fällande utslag eller ock
av domstol eller annan behörig myndighet meddelat beslut, som innebär
förordnande om häktning; skolande i handlingen brottets beskaffenhet samt
tiden och orten för detsamma vara noggrant angivna.

Grundas framställning om utlämning annorledes än å fällande utslag
eller sådant beslut, som föregåtts av förundersökning inför domstol eller
undersökningsdomare, och bestrider den, vilkens utlämnande begäres, att
han gjort sig skyldig till det uppgivna brottet, må ej utlämningen beviljas,
med mindre tillika visas, att sannolika skäl föreligga till misstanke att
han är skyldig till detsamma. Dock må efter överenskommelse med
främmande stat och under förutsättning av ömsesidighet utlämning till
den stat ske jämväl där ej bevisning, som nu sagts, blivit förebragt.

9 §•

Utlämning må ej beviljas:

1. om redan innan framställningen därom gjordes, här i riket meddelats
dom eller anhängiggjorts åtal angående den förbrytelse, för vilken
utlämning begäres;

7 §•

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

(Kungl. Majds förslag.) (Utskottets förslag.)

2. om straff för förbrytelsen skulle enligt svensk lag vara att anse
såsom förfallet.

10 §.

År den, om vilkens utlämnande är fråga, här i riket slutligen
dömd till straff för annat brott än det, som i framställningen om utlämning
avses, må ej utlämning äga rum, förrän han till fullo undergått det
ådömda straffet; dock må han för rannsaknings undergående kunna provisoriskt
utlämnas till den främmande staten, därest denna förbinder sm
att omedelbart, efter det han därstädes blivit slutligen dömd, åter överlämna
honom till svensk myndighet.

Är den, vilkens utlämnande begäres, här i riket ställd under åtal
för annat brott, må, såvitt han i det målet hålles häktad, utlämning i
intet fall ske, förrän detsamma slutligen avgjorts.

11 §•

Vid beviljande av utlämning skola
i tillämpliga delar följande betingelser
uppställas:

1. den utlämnade må icke i den
stat, till vilken utlämningen sker,
åtalas eller straffas för någon annan
före utlämningen begången straffbar
handling än den, för vilken han utlämnats,
eller, oavsett det i 13 §
nämnda fall, utlämnas vidare till
en tredje stat, allt med mindre särskilt
medgivande jämlikt 32 § lämnats
eller ock den utlämnade inför
domstol eller eljest fritt och offentligen
givit sitt samtycke därtill eller,
sedan han slutligen frikänts eller
efter till fullo avtjänt straff'' försatts
på fri fot, antingen, oaktat hinder
icke mött, underlåtit att lämna landet
inom loppet av en månad eller ock

11 §.

Vid beviljande av utlämning skola
i tillämpliga delar följande betingelser
uppställas:

1. den utlämnade må icke i den
stat, till vilken utlämningen sker,
åtalas eller straffas för någon annan
före utlämningen begången straffbar
handling än den, för vilken han utlämnats,
eller, oavsett det i 13 §
andra stycket nämnda fall, utlämnas
vidare till en tredje stat, allt med
mindre särskilt medgivande jämlikt
21 § lämnats eller ock den utlämnade
inför domstol eller eljest fritt
och offentligen givit sitt samtycke
därtill eller, sedan han slutligen frikänts
eller efter till fullo avtjänt
straff försatts på fri fot, antingen,
oaktat hinder icke mött, underlåtit
att lämna landet inom loppet av en

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

återvänt dit, sedan han en gång
lämnat det;

2. under den tid av eu månad,
varom nu sagts, må, så framt den
utlämnade icke gör sig skyldig till
nytt brott, icke något som helst hinder
läggas för honom att, därest han
så önskar, lämna landet;

8. den utlämnade må icke för
det ifrågavarande brottet ställas under
tilltal inför domstol, vilken endast
för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden
förlänats befogenhet
att döma i mål av sådan

beskaffenhet.

Då utlämning medgives i fall,
varom i 4 § andra stycket eller 6
§ sägs, varde dessutom sådana betingelser
satta, att den utlämnade
icke må kunna straffas för den gärning,
varom fråga är, i vidare mån
än den varit av beskaffenhet att föranleda
utlämning. Beviljas utlämning
jämlikt 7 § för gärning, vilken
övervägande äger karaktären av ett
icke politiskt brott, skall den betingelse
göras, att den utlämnade icke
må för gärningen straffas såsom för
politiskt brott.

( Utskottets förslag.)

månad eller ock återvänt dit, sedan
han en gång lämnat det;

2. under den tid av en månad,
varom nu sagts, må, så framt den
utlämnade icke gör sig skyldig till
nytt brott, icke något som helst hinder
läggas för honom att, därest han
så önskar, lämna landet;

3. den utlämnade må icke för
det ifrågavarande brottet ställas under
tilltal inför domstol, vilken endast
för tillfället eller för särskilda undan
tagsförhållanden förlänats befogenhet
att döma i mål av sådan

beskaffenhet.

12 §•

Framställes begäran om någons utlämnande av flera stater och avse
framställningarna ett och samma brott, bestämme Konungen, till vilken
stat utlämning skall ske; dock bör, där ej särskilda omständigheter föranleda,
att utlämningen anses böra ske till den stat, vars undersåte den
ifrågavarande personen är, utlämningen i regel ske till den stat, där
brottet ägt rum, eller, därest brottet begåtts inom flera staters områden,
till den, där huvudhandlingen förövats.

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

13 §.

Hava flera stater begärt utlämning
av samma person för olika brott,
skall företräde givas den stat, som
först begärt hans utlämnande eller,
på sätt i 29 § avses, hans häktande,
där icke hänsyn till de olika staternas
läge eller annan särskild omständighet
prövas föranleda avvikelse
härifrån.

I fall, som i denna § avses, må
vid utlärnningens beviljande kunna
som villkor föreskrivas, att den person,
om vars utlämnande fråga är,
skall efter utståndet straff i den ena
staten vidare utlämnas till den andra.

13 §.

Hava flera stater begärt utlämning
av samma person för olika brott,
skall företräde givas den stat, som
först begärt hans utlämnande eller,
på sätt i 24 § avses, hans häktande,
där icke hänsyn till de olika staternas
läge eller annan särskild omständighet
prövas föranleda avvikelse
härifrån.

1 fall, som i denna § avses, må
vid utlärnningens beviljande kunna
som villkor föreskrivas, att den person,
om vars utlämnande fråga är,
skall efter utståndet straff i den ena
staten vidare utlämnas till den andra.

II KAP.

Om förfarandet i utlämningsärende.

14 §.

Framställning om utlämning skall göras på diplomatisk väg.

Framställningen skall innehålla upplysning om den med densamma
avsedda personens medborgarskap, och skall vid framställningen vara foo-ad
sådan handling, varom i 8 § första stycket sägs.

Signalement bör om möjligt jämväl företes.

Sakna de inkomna handlingarna nödig fullständighet eller är ytterligare
upplysning i något avseende erforderlig, må den främmande staten
anmodas att inkomma med det felande.

15 §.

Framgår av de inkomna handlingarna, att framställningen icke är
av beskaffenhet att lagligen kunna efterkommas, eller prövar Konungen
eljest anledning föreligga att icke villfara utlämningen, varde densamma
omedelbarligen avslagen.

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

(.Kung!. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

16 §•

Prövas skäl till avslag, på sätt i
15 § sägs, ej föreligga, förordne
Konungen, att den, vilkens utlämnande
begäres, skall i ärendet häktas,
där så ej redan jämlikt bestämmelse
i 20 eller 30 § skett, samt inställas
till förhör inför Konungens befallningshavande.

17 §•

Vid förhöret inför Konungens
befallningshavande skall den häktade
åtnjuta hjälp. Säger han sig ej själv
kunna anskaffa biträde, förordne
Konungens befallningshavande lämplig
person att honom biträda; och
njuts denne härför skälig ersättning
av allmänna medel.

Medgiver den häktade vid förhöret,
att han är den person, vilkens
utlämnande begärts, och förklarar
han sig ej hava något att invända
mot bifall till framställningen om
hans utlämnande, varde protokoll
över vad sålunda förekommit jämte
öviiga handlingar i ärendet insända
till justitiedepartementet.

Lämnar den häktade ej sådant
medgivande och sådan förklaring
som nu sagts, skall, såvitt icke
Konungens befallningshavande finner,
att den häktade ej är densamme, som
med framställningen avses, och pa
sådan grund förordnar om hans lösgivande,
den vidare behandlingen av

16 §•

Prövas skäl till avslag, på sätt i
15 § sägs, ej föreligga, förordne
Konungen, att den, vilkens utlämnande
begäres, skall i ärendet häktas,
där så ej redan jämlikt bestämmelse
i 24 eller 25 § skett, samt inställas
till förhör inför Konungens befallningshavande.

17 §•

Vid förhöret inför Konungens befallningshavande
äge den häktade, där
han så äskar, åtnjuta hjälp. Säger han
sig ej själv kunna anskaffa biträde, förordne
Konungens befallningshavande
lämplig person att honom biträda.

Medgiver den häktade vid förhöret,
att han är den person, vilkens
utlämnande begärts, och förklarar
han sig ej hava något att invända
mot bifall till framställningen om
hans utlämnande, varde protokoll
över vad sålunda förekommit jämte
övriga handlingar i ärendet insända
till Kungl. Maj:t.

Lämnar den häktade ej sådant
medgivande och sådan förklaring som
nu sagts, skall ärendet hänskjuta
till domstol; och varde förty protokollet
över förhöret samt övriga handlingar
i ärendet överlämnade till
rådstuvurätten i den stad, där
Konungens befallningshavande har
sitt säte. Underrättelse om vad vid
förhöret sålunda förelupit skall ge -

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ärendet hänslcjutas till rådstuvurätten
i den stad, där Konungens befallningshavande
har sitt säte; och varde
förty protokollet över förhöret samt
övriga handlingar i ärendet dit överlämnade.
Underrättelse om vad vid
förhöret sålunda förelupit skall genast
insändas till utrikesdepartementet.

nast insändas till utrikesdepartementet.

18 §.

Göres i utlämning särende, som
till rådstuvurätt inkommit, invändning
att brott, varom i ärendet är
fråga, är av ''politisk beskaffenhet,
äge rådstuvurätten allenast rannsaka
i ärendet; och hänskjute rådstuvurätten
prövningen till högsta domstolen.

År ej sådant fall för handen,
som nu sagts, pröve rådstuvurätten,
huruvida hinder mot utlämning i de
avseenden, varom i 2—6, 8 och 9 §§
sägs, möter eller ej.

I varje fall skall, där den häktade
bestrider att han är den, vars
utlämnande begärts, rådstuvurätten
ingå i prövning härav; finnes att
den häktade icke är densamme, som
med framställningen avses, färordne
rådstuvurätten om hans lösgivande.

19 §.

I fråga om handläggning vid rådstuvurätt
av ärende rörande utlämning
skall, såvitt ej nedan annor -

18 §.

1 ärende, som jämlikt 17 § till
rådstuvurätt inkommit, skall rådstuvurätten
rannsaka, huruvida för -

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 24 käft. (Nr 25.)

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

{Kungi. Maj:ts förslag.)

lunda sägs, vad om rannsakning med
häktad person gäller äga motsvarande
tillämpning.

Särskild åklagare värde av Konungens
befallning skärande förordnad
att i ärendet tillvarataga den
främmande statens intressen.

Den häktade skall åtnjuta hjälp
vid sin talans utförande. Säger han
sig ej själv kunna anskaffa biträde,
förordne Konungens befallningshavande
lämplig person att honom biträda.

° •

Åklagaren ävensom biträde, som

nu sagts, njute skälig ersättning av
allmänna medel, efter ty rådhusrätten
bestämmer.

Kräver i särskilt fall hänsyn till
den främmande staten, att ärendet
inom lyckta dörrar behandlas, förordne
rådstuvurätten därom.

Expedition i ärendet varde för
varje rättegångsdag senast fyra dagar
därefter tillhandahållen åklagaren
samt översänd till Konungens
befallning skärande för att tillställas
den häktade.

20 §.

Sedan förhandlingarna förts till
ända, meddele rådstuvurätten, där
ej fråga är om fall, som i 18 §
första stycket sägs, snarast möjligt
utslag i ärendet; och varde i utslaget
tillkännagivet, vad part har att
iakttaga, om han vill däri söka ändring.

Efter utslags meddelande skall

(Utskottets förslag.)

hållande, som enligt 2—9 §§ utgör
hinder mot utlämning, föreligger; och
skall i fråga om handläggningen av
sådant ärende, såvitt ej nedan annorlunda
sägs, vad om rannsakning
med häktad person gäller äga motsvarande
tillämpning.

Vid ärendets handläggning skall
särskild åklagare, som av Konungens
befallning skärande förordnas, närvara
för att i ärendet tillvarataga den
främmande statens intresse.

Den häktade skall åtnjuta hjälp
vid sin talans utförande. Säger han
sig ej själv kunna anskaffa biträde,
förordne Konungens befallningshavande
lämplig person att honom biträda.

Kräver i särskilt fall hänsyn till
den främmande staten, att ärendet
inom lyckta dörrar behandlas, förordne
rådstuvurätten därom.

19 §.

Högsta domstolen tillkomme att
pröva huruvida mot utlämning möter
hinder varom i 2—9 §§ sägs.

Det åligger förty rådstuvurätten
att, sedan handläggningen där avslutats,
skyndsamt insända protokoll
och övriga handlingar i ärendet till
nedre justitierevisionen.

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

(.Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag)

detsamma jämte ''protokoll och övriga
handlingar i ärendet, så snart ske
kan, överlämnas till Konungens befallning
skärande.

I fall, som i 18 § första stycket
sägs, insände rätten skyndsamligen
efter förhandlingarnas slut protokoll
och övriga handlingar till nedre justitierevisionen.

21 §.

Anda att rådstuvurätten i utslaget
förklarat hinder mot utlämning
möta, skall den häktade, i avbidan
på att utslaget vinner laga
kraft, förbliva i häktet.

22 §.

Har rätten genom beslut under
ärendets handläggning eller i sammanhang
med utslaget utlåtit sig om
ersättning åt vittne eller annan, som
kallats att meddela upplysning i
ärendet, eller åt åklagare eller biträde
som i 19 § sagts, mot det beslut skall,
i händelse av missnöje, särskild talan
föras. Sådan talan föres genom besvär,
som skola ställas till Konungen
och ingivas till nedre justitierevisionen
före klockan tolv å trettionde dagen
frän den dag då beslutet gavs; och
skall i övrigt om förfarandet i sådant
mål vad i 27 kap. rättegångsbalken
är för hovrätt stadgat i tilllämpliga
delar gälla.

20 §.

Frågor om ersättning åt vittne,
eller annan, som kallats att meddela
upplysning i ärendet, eller åt tolk,
avgöras av högsta domstolen i samband
med huvudsaken.

21 §■

Huru ersättning åt åklagare samt
biträden, varom i 17 och 18 §§ sägs,
må bestämmas, därom förordne Konungen.

22 §.

Befinnes under utlämning särendets
fortgång, att den häktade ej är den
person, vars utlämnande begärts, äge
den myndighet, där ärendet är anhängigt,
att förordna om hans lösgivande.

1 annat fall än nu sagts skall
den häktade förbliva i häktet i avbidan
på högsta domstolens utslag.

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Över beslut, som eljest under utlämning
sär en des handläggning av
rådstuvurätten meddelats, må ej särskild
klagan föras.

23 §.

Klagan över rådstuvurättens slutliga
utslag må föras genom besvär,
vilka skola ställas till Konungen samt
sist före klockan tolv ä åttonde dagen
från den dag, då utslaget gavs,
till Konungens befallning skonande
avlämnas. Anstånd med. besvärens
avgivande, må, där särskilda omständigheter
sådant betinga, av Konungens
befallningshavande medgivas,
dock högst fjorton dagar.

24 §.

Vardera av parterna äge, därest
han så önskar, den häktade dock
tidigast å andra dagen efter det utslaget
gavs, att inför Konungens befallningshavande
avgiva förklaring
att han åtnöjes med detsamma. Sådan
förklaring må ej återkallas.

Har, i det fall att hinder mot
utlämning förklarats ej möta, den
häktade och i annat fall åklagaren
avgivit förklaring, som nu sagts, eller
har tid för klagan tilländagått, utan
att besvär av någondera parten anförts,
värde handlingarna av Konungens
befallningshavande genast
insända till justitiedepartementet.

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

(■Kungl. Mcij:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

■2.5 §.

Hava besvär över rådstuvurättens
utslag anförts, skall Konungens befallning
skavande ofördröjligen låta
delgiva motparten besvären med föreläggande
att inom viss tid till Konungens
befallning skavande inkomma
med förklaring över besvären vid
äventyr att ärendet ändock avgöres.
Tid varom nu sagts, må ej, utan att
särskilda omständigheter sådant betinga,
sättas längre än åtta dagar
och må i intet fall överstiga tre
veckor.

Sedan förklaring inkommit eller
tid för förklarings avgivande tilländagått,
skall Konungens befallningshavande
översända samtliga handlingar
i ärendet till nedre justitierevisionen.

26 §.

Prövas i ärende, som till Konungen
inkommit, nödigt att till vinnande
av upplysning rörande viss
omständighet förhör med parterna
hålles, galle vad i 30 kap. 30 §
rättegångsbalken är stadgat.

27 §.

Sedan utslag av högsta domstolen
meddelats, varde detsamma jämte
handlingarna i ärendet tillställda
justitiedepartementet.

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

(Kung!. Maj:ts förslag.)

28 §.

Sedan jämlikt 17, 24 eller 27 §
handlingarna i ärende rörande utlämning
till justitiedepartementet inkommit,
give Konungen i statsrådet
sitt beslut angående den gjorda framställningen.
Ej må därvid denna bifallas,
om genom domstols utslag
hinder förklarats möta mot utlämningen.

I beslut, varigenom förordnas om
utlämning, varde, utom de betingelser,
som jämlikt 11 § skola för
utlämning gälla, samt de ytterligare
villkor, Konungen kan finna nödigt
uppställa, tillika utsatt viss tid från
beslutets delfående, inom vilken tid
den häktade skall av den främmande
staten avhämtas, ävensom att, om
så ej sker, han varder på fri fot försatt.
Tid, varom nu sagts, må ej
sättas längre än en månad, där ej
särskilda omständigheter sådant påkalla,
och må i intet fall överstiga
tre månader.

29 §.

På begäran av främmande stats
regering må, innan formlig framställning
om utlämnande av viss person
skett, denne i avbidan därpå kunna
här i riket häktas. Sådan begäran
skall göras på diplomatisk väg och
skall innehålla upplysning om den
förbrytelse, som lägges personen till
last, tiden och orten för densamma

(Utskottets förslag.)

23 §.

Sedan högsta domstolens utslag
meddelats eller, där ärendet ej varit
där anhängigt, handlingarna i ärendet
från Konungens befallning skavande
inkommit, give Konungen i
statsrådet sitt beslut angående den
gjorda framställningen. Ej må därvid
denna bifallas, om genom högsta
domstolens beslut hinder förklarats
möta mot utlämningen.

I beslut, varigenom förordnas om
utlämning, varde, utom de betingelser,
som jämlikt 11 § skola för
utlämning gälla, samt de ytterligare
villkor, Konungen kan finna nödigt
uppställa, tillika utsatt viss tid från
beslutets delfående, inom vilken tid
den häktade skall av den främmande
staten avhämtas, ävensom
att, om så ej sker, han varder på
fri fot försatt. Tid, varom nu sagts,
må ej sättas längre än en månad,
där ej särskilda omständigheter sådant
påkalla, och må i intet fall
överstiga tre månader.

24 §.

På begäran av främmande stats
regering må, innan formlig framställning
om utlämnande av viss
person skett, denne i avbidan därpå
kunna här i riket häktas. Sådan
begäran skall göras på diplomatisk
väg och skall innehålla upplysning
om den förbrytelse, som lägges personen
till last, tiden och orten för

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

(.Kungl. Maj ds förslag.)

samt meddelande att utslag eller beslut,
varom i 8 § förmärs, föreligger
ävensom, om möjligt, personens
signalement.

Efter avtal med främmande stat
och under förutsättning av ömsesidighet
äge Konungen förordna att
dylik begäran, som av myndighet i
den främmande staten framställes
omedelbart hos polismyndighet här i
riket, jämväl må av den upptagas.

Begäran om häktning prövas, där
den inkommit på diplomatisk väg,
av. ministern för utrikes ärendena
samt i annat fall av den myndighet,
till vilken samma begäran är ställd.
Äger begäran nödig fullständighet,
och synes hinder mot utlämning ej
möta, varde åtgärd för häktningens
verkställande genast vidtagen. Sedan
häktning skett, skall underrättelse
därom omedelbarligen insändas till
utrikesdepartementet.

Inom viss tid, som, där ej sådan
är i traktat med den främmande
staten angiven, av ministern för utrikes
ärendena bestämmes, skall i
vanlig ordning framställning göras
om den häktades utlämning. Sker
det ej, varde han å fri fot försatt.
Tid, varom nu sagts, må ej sättas
längre än till sex veckor eller, där
fråga är om utlämning till utomeuropeisk
stat eller eljest för undergående
av rannsakning eller straff
å ort utom Europa, till tre månader
från det den främmande staten erhållit
underrättelse om häktningen.

(Utskottets förslag.)

densamma samt meddelande att utslag
eller beslut, varom i 8 § förmäles,
föreligger. Signalement bär om möjligt
även företes.

Efter avtal med främmande stat
och under förutsättning av ömsesidighet
äge Konungen förordna, att dylik
begäran, som av myndighet i den
främmande staten framställes omedelbart
hos polismyndighet här i
riket, jämväl må av den upptagas.

Begäran om häktning prövas,
där den inkommit på diplomatisk
väg, av ministern för utrikes ärendena
samt i annat fall av den myndighet,
till vilken samma begäran
är ställd. Äger begäran nödig fullständighet,
och synes hinder mot
utlämning ej möta, varde åtgärd för
häktningens verkställande genast vidtagen.
Sedan häktning skett, skall
underrättelse därom omedelbarligen
insändas till utrikesdepartementet.

Inom viss tid, som, där ej sådan
är i traktat med den främmande
staten angiven, av ministern för utrikes
ärendena bestämmes, skall i
vanlig ordning framställning göras
om den häktades utlämning. Sker
det ej, varde han å fri fot försatt.
Tid, varom nu sagts, må ej sättas
längre än till sex veckor, eller, där
fråga är om utlämning till utomeuropeisk
stat eller eljest för undergående
av rannsakning eller straff
å ort utom Europa, till tre månader
från det den främmande staten erhållit
underrättelse om häktningen.

Lagutskottets
(Kungl. Maj:ts förslag.)

30 §.

Den, som i främmande stat är
efterlyst för brott, som enligt denna
lag kan föranleda utlämning, må här
i riket häktas utan att särskild fram
ställning därom föreligger. Anmälan
om häktningen skall ofördröjligen
o-öras till utrikesdepartementet.

° Finner ministern för utrikes ärendena
hinder mot utlämning av deri
häktade föreligga, förordne då om
hans lösgivande. Finnes hinder ej
föreligga, skall den främmande staten
underrättas om häktningen och skall
därvid med tillämpning av de i 29
§ crivna bestämmelser utsättas viss
tid,& inom vilken framställning om
den häktades utlämning skall göras.

31 §■

När någon enligt bestämmelserna
i denna lag häktas, skola alla föremål,
som han då har i sin besittning
och vilka kunna antagas vara
av ^betydelse såsom bevismedel beträffande
den förbrytelse, som lägges
honom till last, eller vilkas utbekommande
målsäganden kan antagas
påfordra, tagas i beslag samt, där
utlämning beviljas, överlämnas till
myndighet i den främmande staten,
ägande Konungen att med avseende
£ berörda föremål göra det förbehåll
till betryggande av tredje mans rätt,
som må anses påkallat.

Nr 25.

(Utskottets förslag.)

25 §.

Den, som i främmande stat är
efterlyst för brott, som enligt denna
lag kan föranleda utlämning, må här
i riket häktas utan att särskild framställning
därom föreligger. Anmälan
om häktningen skall ofördröjligen
göras till utrikesdepartementet.

Finner ministern för utrikes ärendena
hinder mot utlämning av den
häktade föreligga, förordne då om
hans lösgivande. Finnes hinder ej
föreligga, skall den främmande staten
underrättas om häktningen och
skall därvid med tillämpning av de
i 24 § givna bestämmelser utsättas
viss tid, inom vilken framställning
om den häktades utlämning skall
göras.

26 §.

När någon enligt bestämmelserna
i denna lag häktas, skola alla föremål,
som han då har i sin besittning
och vilka kunna antagas vara
av "betydelse såsom bevismedel beträffande
den förbrytelse, som lägges
honom till last, eller vilkas utbekommande
målsäganden kan antagas
påfordra, tagas i beslag samt, där
utlämning beviljas, överlämnas till
myndighet i den främmande staten;
ägande Konungen att med avseende
å^berörda föremål göra det förbehåll
till betryggande av tredje mans rätt,
som må anses påkallat.

utlåtande

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.

III KAP.

Om vissa i samband med utlämningsväsendet stående framställningar

från främmande stater.

32 §.

Vill främmande stat inhämta tillstånd
att någon, som till densamma
utlämnats, må, utan hinder av villkor,
varom i 11 § under 1 förmärs,
ställas till ansvar eller vidare till
tredje stat utlämnas för något annat
före utlämningen förövat brott än det
varför utlämning skett, skall framställning
härom göras på diplomatisk
väg; och skall framställningen
innehålla eller åtföljas av uppgift
å förbrytelsens beskaffenhet samt
tiden och orten för densamma.

Tillstånd, som nu sagts, må ej
givas, såvitt enligt denna lag hinder
mot utlämning för den uppgivna förbrytelsen
skulle mott; dock att prövningen
härav ej må under någon
förutsättning omfatta frågan om den
utlämnades brottslighet.

Där det ej tinnes uppenbart, att
hinder mot tillstånds meddelande
lagligen möter, varde frågan härom
underkastad prövning av högsta
domstolen.

Sedan utslag i sålunda hänskjliten
fråga givits, skall Konungen i
statsrådet företaga framställningen
till avgörande; dock må i intet fall
densamma bifallas, där genom högsta
domstolens utslag hinder mot tillstånds
meddelande förklarats möta.

21 §.

Vill främmande stat inhämta tillstånd
att någon, som till densamma
utlämnats, må, utan hinder av villkor,
varom i 11 § under 1 förmäles,
ställas till ansvar för något annat
före utlämningen förövat brott än del
varför utlämning skett eller vidare
till tredje stat utlämnas, skall framställning
härom göras på diplomatisk
väg; och skall framställningen
innehålla eller åtföljas av uppgift å
förbrytelsens beskaffenhet samt tiden
och orten för densamma.

Tillstånd, som nu sagts, må ej
givas, såvitt enligt denna lag hinder
mot utlämning för den uppgivna förbrytelsen
skulle mött; dock att prövningen
härav ej må under någon förutsättning
omfatta frågan om den
utlämnades brottslighet.

Där det ej finnes uppenbart, att
hinder mot tillstånds meddelande
lagligen möter, varde frågan härom
underkastad prövning av högsta domstolen.

Sedan utslag i sålunda hänskj liten
fråga givits, skall Konungen i
statsrådet företaga framställningen
till avgörande; dock må i intet fåll
densamma bifallas, där genom högsta
domstolens utslag hinder mot tillstånds
meddelande förklarats möta.

Bihang till (Riksdagens protokoll 1913. 9 sand. 24 Käft. (Nr 25.)

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

(.Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

33 §.

Tillstånd att genom riket föra

person, som av en främmande stat
till annan utlämnas, må av Konungen
meddelas under förutsättning att
fråga icke är om svensk medborgare.
Framställning härom skall
göras på diplomatisk väg, och skall
vid densamma vara fogad handling,
utvisande innehållet av beslutet angående
utläinningen, eller ock handling,
som i 8 § första stycket omförmäles.

28 §.

Tillstånd att genom riket föra
person, som av en främmande stat
till annan utlämnas, må av Konungen
meddelas under förutsättning att
fråga icke är om svensk medborgare.
Framställning härom skall
göras på diplomatisk väg, och skall
vid densamma vara fogad handling,
utvisande innehållet av beslutet angående
utläinningen. eller ock handling,
som i 8 § första stycket omförmäles.

IV KAP.

Övriga bestämmelser.

34 §. 29

Utan hinder av vad ovan är i
denna lag stadgat må, såvitt angår
utlämning till Danmark eller Norge,
under förutsättning av ömsesidighet:

1. utlämning medgivas jämväl
för brott, som jämlikt 4 § icke
skulle föranleda utlämning, såvitt å
brottet enligt vad där sägs fängelsestraff
kan följa;

2. i samband med beslut om
utlämning för visst brott eller, där
utlämning för visst brott redan beviljats,
i den uti 32 § stadgade ordning
lämnas medgivande att bestraffa
den utlämnade jämväl för annat brott
av beskaffenhet att utlämning därför
icke kunnat jämlikt 4 § äga ruin,
därest hinder mot utlämning för

Utan hinder av vad ovan är i
denna lag stadgat må, såvitt angår
utlämning till Danmark eller Norge,
under förutsättning av ömsesidighet:

1. utlämning medgivas jämväl
för brott, som jämlikt 4 § icke skulle
föranleda utlämning, såvitt å brottet
enligt vad där sägs fängelsestraff kan
följa;

2. i samband med beslut om utlämning
för visst brott eller, där utlämning
för visst brott redan beviljats,
i den uti 27 § stadgade ordning
lämnas medgivande att bestraffa den
utlämnade jämväl för annat brott av
beskaffenhet att utlämning därför
icke kunnat jämlikt 4 § äga rum,
därest hinder mot utlämning för det

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

det brott icke på grund av övriga
bestämmelser i lagen skulle hava
mött.

35 §.

Vad i denna lag är stadgat skall
icke äga tillämpning å framställningar
om återförande av sjömän,
som rymt ur tjänsten.

(Utskottets förslag.)

brott icke på grund av övriga bestämmelser
i lagen skulle hava mött.

30 §.

Vad i denna lag är stadgat skall
icke äga tillämpning å framställningar
om återförande av sjömän, som
rymt ur tjänsten.

Denna lag träder i kraft den i juli 1913. Är enligt bestämmelse
i. traktat, . som då är i kraft, skyldighet till utlämning stadgad i fall, då
hinder enligt denna lag möter, eller står eljest bestämmelse i sådan traktat
i strid mot vad i denna lag är stadgat, skall den bestämmelse lända till
efterrättelse.

2:o) godkänna följande genom ifrågavarande proposition
framlagda förslag till

Lag

om ändring i S kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att i 1 kap. strafflagen skall införas en ny §
av följande lydelse: ^ J 1

5 §•

1 vilka fall utlämning av förbrytare till främmande stat må ske,
därom är särskilt stadgat.

Har någon såsom för brott misstänkt, tilltalad eller dömd blivit av
hämmande stat utlämnad till Sverige och hava vid utlämningens beviljande
särskilda villkor med avseende å hans åtalande och straffande blivit

36 Lagutskottets utlåtande Nr 25.

av den främmande staten uppställda, skola de här i riket lända till efterrättelse.
__

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1913.

Stockholm den 17 april 1913.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Reservationer:

vid utskottets hemställan under bo beträffande förslaget till lag angående
utlämning av förbrytare

4 och 6 §§

dels av herr Lindhagen, som anfört:

»Vid behandling under föregående riksdagar av motioner om lindring
i vissa föråldrade, synnerligen stränga straffpåföljder enligt sjölagen,
har även av mig inom utskottet och i riksdagen betonats det berättigade
i kravet på att sjölagen i dylika fall bringas till närmare överensstämmelse
med den allmänna strafflagen. Den i första stycket av 4 och 6 §§ gjorda
sammanställningen mellan allmänna strafflagens och sjölagens straffpåföljder
blir under nuvarande förhållanden sakligt sett understundom mycket olikvärdig.
Att i allmänhet den allmänna strafflagens straffmått här böra vara
normerande och icke dylika speciallagars har i lagförslaget erkänts i 6 §
med avseende å strafflagen för krigsmakten. Sjölagen har också för närvarande
i straffrättsligt hänseende enahanda undantagskaraktär som strafflagen
för krigsmakten. Motionärernas erinran synas mig sålunda vara
fullt riktig och har som sagt även på visst sätt redan vunnit erkännande
i propositionen.

Lämpligast synes då vara att införa i 6 § beträffande sjölagen en
motsvarande bestämmelse, som finnes där beträffande strafflagen för krigsmakten.
Häremot lärer dock kunna invändas att visst eller vissa brott
enligt sjölagen sakna motsvarighet i den allmänna strafflagen. Det skulle

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

således kunna inträffa att utlämningslagen saknade bestämmelse att tilllämpa
på framställning om utlämning för visst brott, vilket åter skulle
leda även till det äventyret, att utländska makter ej skulle vilja inlåta sig
med oss i traktatsöverenskommelser på en sådan grundval. Denna svårighet
får dock ej föranleda att utlämningslagen i fråga om sjölagen helt
förbiser vad den beträffande strafflagen för krigsmakten ansett sig böra
iakttaga. Hur denna sak skall i lagtexten lämpligen lösas har dock av
mig ej medhunnits att med någon vederhäftighet undersöka på grund av
den kol ta reservations liden av endast en även av andra göromål upptagen
dag, . som blivit för avgivande av reservationer mot utskottets betänkande
beviljad. Emellertid anser jag att med anledning av herrar Perssons och
Sandlers motion eu ändring i förslaget bör av Riksdagen beslutas.»

och dels av herr Persson i Norrköping, som yttrat:

Svenska sjölagen föreskriver bland annat: »Sätter sig sjöman upp
mot befälhavaren och vägrar honom lydnad, straffes med böter eller fängelse
i högst 6 månader eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande,
med straffarbete i högst 2 år». Som ingen åtskillnad göres på
huruvida olydnaden mot befälhavaren försiggår å sjön eller vid hamn,
synes mig att deltagarna i en helt vanlig sjömansstrejk kommer att falla
under ovannämnda lagbestämmelser och att strejkande sjömän sålunda, åtminstone
i vissa fall, skulle kunna utlämnas blott för deltagande i en
kanske ur andra synpunkter lovvärd strejk. Detta synes mig vara så betänkligt,
att jag anser att den svenska sjölagen i förevarande avseende bör,
intill dess att den blir reformerad och mildrad, jämställas med strafflagen
för krigsmakten. På grund härav föreslår jag

att riksdagen må besluta ur 4 § utesluta orden:
»eller den _ svenska sjölagen», samt att, om detta mitt
yrkande bifalles, orden »eller den svenska sjölagen» i
stället införes i 6 §, efter orden »strafflagen för krigsmakten».

7 §•

dels av herrar av Ekenstam, Trana, greve Lagerbjelke, von Baumgarten
och Pettersson i Bjälbo, som ansett

att Kungl. Majts förslag i denna del bör oförändrat
bifallas.

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

dels ock av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, vilka anfört:
»På de i herrar Perssons i Norrköping och Sandlers motion anförda
grunder anse vi att även andra punkten i första stycket bör utgå. Dock
torde för sådant fall den första satsen i anslutning till formuleringen i
våra utlämningstraktater böra i stället kompletteras med orden: »eller
annan därmed sammanhängande förbrytelse».

Dessutom hava vi inom utskottet ansett att de engelska och nordamerikanska
lagarnes formulering i förevarande ämne bäst tillgodoser den
utlämnade personens tillbörliga anspråk på trygghet och säkerhet (se propositionen
sid. 33). Visserligen stadgas i 11 § att vid utlämningen skall
o-öras det villkor, att den utlämnade icke må åtalas eller straffas för någon
annan före utlämningen begången straffbar handling än den, för vilken han
utlämnas. Men detta innefattar dock särskilt i fråga om politiska brott
ingalunda samma trygghet för den det gäller, som ett förbud mot utlämning.
Svårigheter kunna visserligen möta vid tolkningen av ett så beskaffat stadgande
i de speciella fallen, men det är likafullt av betydelse att en sådan
princip får tillfälle att göra sig gällande.

Det synes oss därför att denna § bort erhålla följande lydelse:

»Utlämning må ej ske för politiskt brott eller
därmed sammanhängande förbrytelse och ej heller i
händelse den person, vars utlämnande på annan grund
begäres, kan visa att hans utlämnande i själva verket
begäres i avsikt att tilltala eller straffa honom för en
förbrytelse av politisk beskaffenhet.»

Då emellertid motion ej väckts i den senare delen av detta yrkande
och vår hemställan såsom omfattad endast av en minoritet inom utskottet
måhända ej anses därutinnan kunna komma under bedömande, bliva vi i
sådan händelse nödsakade att inskränka oss till en hemställan om, att
denna § skall erhålla följande lydelse:

»Utlämning må ej ske för politiskt brott eller
annan därmed sammanhängande förbrytelse.»

8 §•

dels av herrar Persson i Norrköping och Lindhagen, som beträffande
första stycket yrkat

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

att Riksdagen med anledning av herrar Perssons
och San diers motion måtte besluta att första stycket
skall erhålla följande förändrade lydelse:

»Utlämning må ej medgivas utan att till stöd för
framställningen därom förebragts antingen av domstol
meddelat fällande utslag eller ock av domstol eller annan
behörig myndighet meddelat beslut, som innebär förordnande
om häktning; skolande i handlingen tiden och
orten för hrottet vara utsatta, samt i övrigt omständigheterna
vid. dess begående vara så noggrant angivna att
brottets beskaffenhet därav framgår.

dels av herr Persson i Norrköping, som beträffande sista punkten
av andra stycket hemställt

att med anledning av herrar Perssons och Samlare
motion sista punkten i andra stycket måtte utgå.

dels ock av herr Lindhagen, som beträffande sista punkten i andra
stycket anfört:

»Detta förbehåll måste ur lagens synpunkt anses synnerligen betänkligt.
Det medgiver nämligen regeringen att genom överenskommelse med
främmande makt alldeles upphäva andra styckets innehåll, som är av största
betydelse för den, vilkens utlämning begäres. Förbehållet är icke heller
ägnat att giva svenska regeringen det stöd gent emot främmande makters
tilläventyrs obehöriga anspråk, som lagen är avsedd att skänka. Allra
minst blir förslaget tilltalande, då såsom i utskottet upplystes bestämmelsen
är tillkommen för att kunna tillgodose fordringar i dylikt avseende,
som pläga uppställas av europeiska stormakter. Sist nämnda omständighet
framhölls emellertid å andra sidan göra en sådan bestämmelse oundgänglig
vare sig man var med om den eller icke. Urståndsatt att på den
som sagt allt för korta reservationstiden kunna bilda mig ett slutgiltigt
omdöme om denna sak bär jag nu endast velat framhålla att förevarande
bestämmelse i propositionen helst bör utgå.»

16 §.

av herr Lindhagen, som anfört:

»Det kan onekligen riktas principiella erinringar mot att häktning
enligt denna § är ovillkorligen påbjuden. Det kan nämligen tänkas fall

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

då laga skäl därtill ej skulle föreligga enligt den svenska allmänna strafflagen.
Då emellertid denna fråga kanske har nästan uteslutande ett teoretiskt
intresse samt förslaget i denna del lärer vara avfattat i enlighet med
nyaste utländska föredömen såsom exempelvis de schweiziska föreskrifterna
i ämnet, har jag ej funnit tillräcklig anledning att föreslå någon ändring
i propositionen.

17—23 §§.

Av herr Lindhagen, som anfört:

»De icke politiska brott, för vilka utlämning hos oss vanligen förekommer,
lära bestå väsentligen av stölder eller bedrägerier, begångna i
hemlandet av norrmän, danskar och även tyskar o. s. v. För dessas behandling
är det säkerligen onödigt att kräva avgörande i första hand av
högsta, domstolen och icke heller lärer det vara oundgängligt i fråga om
övriga icke politiska mål. Liksom underdomstolarne inom landet överlämna
för brott tilltalade direkt till deras vederbörliga forum, synes mig
eu liknande samverkan lämpligen kunna äga ram mellan de svenska ortsmyndigheterna
cell ortsmyndigheterna, i grannländerna. Detta är också en
riktigare utvecklingslinje för den internationella rättssamhörigheten. Rätten
till klagan står i varje fall öppen. Utskottets förslag innefattar dessutom
ett egendomligt avsteg från strävandet just nu att med alla överkomliga
medel söka nedbringa högsta domstolens arbetsbörda. Då enligt min uppfattning
ej heller i övrigt avgörande skäl förebragts för utskottets ändringsförslag,
synes mig den kungl. propositionen (§§ 17—28) mycket väl
k u n n åt god känn as».

24 §.

Av herr Persson i Norrköping, som med instämmande av herrar
Lindhagen och Pettersson i Södertälje hemställt

att Riksdagen i anledning av herrar Perssons och
Sandlers motion måtte besluta, att de i sista punkten
av denna § föreslagna tiderna, sex veckor och tre månader,
måtte utbytas mot respektive eu månad och
två månader.

Övergångsbestämmelserna.

Av herrar Lindhagen, Pettersson i Södertälje och Persson i Norrköping,
vilka anfört:

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

Därest den tillämnade lagstiftningen skall bliva av någon betydelse
och ej stanna vid föreskrifter på papperet, måste våra nu gällande utlämningstraktater
bringas i överenssstämmelse därmed. Det har därför synts
oss som om Riksdagen i och med antagandet av lagförslaget vore uppfordrad
att till yttermera visso fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på förenämnda
omständighet. Vi hemställa därför

att Riksdagen måtte på det sätt bifalla herrar
Perssons och Sandlers motion, att Riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhåller, att Kungl. Maj:t ville i möjligaste
mån vidtaga åtgärder i ändamål att våra u''tlämningstraktater
bringas till överensstämmelse med
bestämmelserna i föreliggande lag.

oo o

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 24 höft. (Nr 25.)