Lagutskottets Utlåtande Nr 25

Utlåtande 1910:LU25

Lagutskottets Utlåtande Nr 25.

1

Nr 25.

Ankom till Riksdagens kansli den 8 mars 1910 kl. 4 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående förpliktelse för arbetsgivare,
som- antager utlänning i arbete, att ersätta där af möjligen
uppkommande kostnader för fattigvård m. m.

Lagutskottet har till behandling förehaft nedanintagna inom Andra
kammaren af herr N. Edv. Lindberg väckta, till utskottet hänvisade
motion, nr 164, uti hvilken herr Sven Linders instämt.

Motionen är af följande lydelse:

»På den svenska arbetsmarknaden strida alltjämt arbetare och arbetsgivare
om sina tyvärr alltför vidt skilda intressen. Antalet utvandrande
arbetare ökas år för år i oroväckande grad. Svensk kultur och
svenskt arbete lida härigenom oersättliga förluster.

Bland de hemmavarande arbetareskarorna anställer den hvarje år
återkommande arbetslösheten fruktansvärda härjningar. Ännu utan
nämnvärdt resultat har på senare tiden såväl i Riksdagen som annorstädes
framförts kraf på statsmakternas och de kommunala myndigheternas
ingripande för att i någon män förhindra de lidanden och
olyckor, som arbetslösheten tillfogar en mycket stor del af det arbe- •
tande folket. Samhället har härutinnan knappast hunnit längre än till
att sätta räknemaskinen i gång.

Samtidigt med att dessa förhållanden bland landets egna arbetare
snarare förvärras än förbättras, pågår, synnerligast i landets sydligare
provinser, en import af utländsk arbetskraft, som, om den skall fortsätta
på den inslagna vägen, utan tvifvel kommer att medföra olägenheter,
som redan börjat göra sig kännbara och tvifvelsutan komma att förvärras.

Samhället kan icke likgiltigt åse dessa förhållanden.

Vid föregående riksdag väcktes af undertecknad motion, hvari på
Bill. till Likså. Prof. 1910. 7 Sami. 29 Käft (Nr 25.)

2 Lagutskottets Utlåtande Nr 25.

anförda skäl hemställdes, »att Riksdagen ville i skrifvelse till Kung!
Maj:t anhålla om utredning och därpå grundad! förslag till lag, hvarigenom
arbetsgivare i Sverige, som genom kontrakt eller annan öfverenskommelse
antager utländing i arbete, förpliktas att ersätta alla kostnader
för stat eller kommun, som kunna uppstå, därest sådan arbetare
faller allmänna fattigvården till last eller genom det allmännas försorg
måste hemsändas till sitt land igen.»

Lagutskottet, till hvilket motionen remitterades, afstyrkte densamma
med reservation från flertalet af Andra kammarens utskottsledamöter,
och vid behandlingen i Riksdagen bifölls motionen i Andra kammaren,
men afslogs i Första kammaren.

Som skäl för sitt afstyrkande af motionen i fråga anförde lagutskottet
det kända förhållande, att såväl fattig vårdsförordning som ock
näringsfrihetsförordning och legostadga ålägga husbonde och arbetsgivare
försörjningsplikt gentemot tjänstehjon, statfolk samt fabriks-,
handtverks-, bruks- eller grufarbetare, äfvensom för deras hustrur och
hemmavarande minderåriga barn, samt i fall, där dessa förordningar äro
tillämpliga, att husbonde äfven måste svara för sjukvård och under viss
förutsättning äfven för ålderdomsvård åt tjänstetagare.

Därjämte synes utskottet hafva hyst den öfvertygelsen, att, där
anställning af utländsk arbetskraft ifrågakommer, arbetsgifvaren i sådana
fall kontraktsenligt förbinder sig att ansvara för kostnader för arbetande
återtransporterande till hemlandet, och att det sålunda ej gärna torde
ifrågakomma, att sådana arbetare falla den allmänna fattigvården
till last.

Att kontrakt upprättas mellan arbetsgifvaren å ena sidan och hos
honom anställda utländska arbetare eller dessas arbetsförman å andra
torde numera vara ganska vanligt, men då dessa kontrakt i regeln affattas
godtyckligt och utan något officiellt formulär, utgöra de ingalunda
någon garanti för hvad som rätteligen borde vara, nämligen husbondes
eller arbetsgifvares plikt att åtaga sig vård eller försörjning gentemot
sjuk eller tillskadakommen arbetare eller dennes medföljande anhöriga.

Händelser, som under förlidet år tilldragit sig i Skåne, äro bevis
nog och här må ett af dessa anföras.

På Stureholms gård i Wälinge socken utbröt under april månad
förra året smittkoppor bland de å gården anställda polska arbetarne.
Kommunalnämnden vidtog i enlighet med provinsialläkarens föreskrifter
åtgärder för de sjukas vård och förhindrande af smittans spridning,
hvilket åsamkade kommunen kostnad af omkring 1,400 kronor. En
sedermera af kommunalsstämman gjord hemställan att af allmänna

Lagutskottets Utlåtande Nr 25. 3

medel erhålla godtgörelse för i saken häfda omkostnader har resulterat
i ett yttrande från medicinalstyrelsen, hvari tillstyrktes en ersättning för
vakthållning med omkring 400 kronor.

För så vidt man skulle förutsätta, att dylika omkostnader skola
bestridas af allmänna medel, kan det visserligen synas vara af underordnad
betydelse, huruvida de skola betalas af staten eller kommunen,
men å andra sidan kan det dock knappast anses rättvist, att en dylik
betydande utgiftspost helt oförskyldt skall komma att drabba en kommun,
som kanske redan förut är nedtyngd af en alltför tung skattebörda,
och under nu rådande förhållanden kan hvilken kommun som helst, till
hvilken import af utländska arbetare försiggår, komma att vidkännas
sådana utgifter, ja, kanske samtidigt utbetala fattigunderstöd åt inom
kommunen boende arbetare och deras familjer, då dessa, på grund af
bristande tillgång på arbete, äro oförmögna att sig själfva försörja.

Fmellertid kan det väl knappast anses öfverenstämmande med
billighet och rättvisa, att ifrågavarande utgifter skola bestridas vare
sig af stat eller kommun. I stället bör det väl vara en skyldighet för
de arbetsgifvare, som importera utländsk arbetskraft, att vidkännas
kostnader af det slag, jag ofvan relaterat.

I sammanhang härmed, vill jag påpeka, att i de officiella kontrakt,
som upprättas mellan arbetsgifvare och utländska arbetare i Danmark,
förbinder sig arbetsgifvaren att bekosta utgifterna vid hos honom anställd
arbetares sjukdom, för sjukvård, inberäknad läkarehjälp, medikamenter
och, om nödvändigt, sjukhusafgifter inom en tidrymd af 6
månader.

På grund af hvad jag här anfört, tillåter jag mig vördsamt anhålla,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla om utredning
och därpå grnndadt förslag till lag, hvarigenom arbetsgifvare i
Sverige, som genom kontrakt eller annan öfverenskommelse antager
utländing i arbete, förpliktas att ersätta alla kostnader för stat eller
kommun, som kunna uppstå, därest sådan arbetare faller allmänna
fattigvården till last eller genom det allmännas försorg måste hemsändas
till sitt land igen, eller därest i öfrigt genom införande af utländsk
arbetskraft kostnader åsamkas det allmänna.»

På sätt motionären erinrat, hemställdes uti en af honom vid 1909
års riksdag väckt motion om samma utredning och förslag beträffande
skyldighet för arbetsgifvare att ansvara för fattigvård och hemsändnings -

TJtshottets

yttrande.

4

Lagutskottets Utlåtande Nr 25.

kostnad i fråga om af honom antagen utländsk arbetare som i den nu
förevarande motionen yrkas. I denna motion hemställes ytterligare,
att ersättningsskyldighet måtte åläggas arbetsgivare äfven därest i
öfrigt genom införande af utländsk arbetskraft kostnader åsamkas det
allmänna.

I det utlåtande, som af 1909 års lagutskott afgafs i anledning af
den då väckta motionen, anförde utskottet följande:

»Enligt 4 § af gällande fattigvård sförordning skall husbonde ansvara
för försörjning af tjänstehjon, statfolk samt fabriks-, handtverks-,
bruks- eller grufarbetare äfvensom för deras hustrur och hemmavarande
minderåriga barn, under den tid arbetsaftalet gäller, så att de ej falla
fattigvården till last. Dessa bestämmelser kompletteras af legostadgans
och näringsfrihetsförordningens föreskrifter om skyldighet för arbetsgivare
att vid arbets aftal, hvarå dessa författningar äro tillämpliga,
svara för sjukvård och under viss förutsättning äfven för ålderdomsvård
åt tjänstetagare. Härutöfver finnes — bortsedt dels från stadgandena
i fattig vårdsförordningens 34 § angående skyldighet för dem som å landet
i större utsträckning drifva rörelse af viss omfattning m. fl. att under
vissa förutsättningar lämna tillskott till fattigvården, dels ock från arbetsgivares
skyldighet enligt lagen angående ersättning för skada i
anledning af olycksfall i arbete den 4 juni 1901 — icke i allmän lag
någon skyldighet ålagd arbetsgifvare att ansvara för fattigvård åt hos
honom anställd arbetare eller därför vidkännas kostnad, arbetaren må
vara svensk undersåte eller utlänning.

Motionären yrkar nu, att dylik skyldighet måtte åläggas arbetsgifvare,
som genom aftal hos sig anställt utlänning i arbete, samt att
skyldigheten måtte omfatta äfven kostnaden för det allmänna för sådan
persons hemsändning till sin hemort.

Beträffande den af motionären sålunda väckta frågan, vill utskottet
till en början framhålla, att i de fall, där arbetsgifvare för längre
eller kortare tid eller för tillfälligt behof i större omfattning införskrifver
utländsk arbetskraft, lärer annat knappast ifrågakomma, än att arbetsgifvaren
kontraktsenligt förpliktas att ansvara för kostnaden för
arbetarnas återtransporterande till hemlandet. Att i sådana fall arbetare
falla allmänna fattigvården här i landet till last, torde ej gärna
förekomma. Den ifrågavarande lagstiftningen skulle därför blifva
verksam hufvudsakligen med afseende å de fall, då här i landet redan
varande utländska arbetare erhålla arbetsanställning. För dessa fall kan
emellertid med skäl ifrågasättas, om ej en sådan lagstiftning skulle få
alltför ingripande verkningar. Det är ett kändt sakförhållande, att

Lagutskottets Utlåtande Nr 25. 5

många af vårt lands näringar ej kunna undvara den utländska arbetskraften.
Särskildt i landets nordligaste delar och i gränstrakterna gör
sig behofvet af utländsk arbetskraft ofta starkt gällande. Det är vidare
tydligt, att då tillgången och efterfrågan på arbete ofta är synnerligen
olika i olika länder, det är till båtnad för folken, att denna
olikhet, tack vare vår tids utvecklade internationella förbindelser, alltmer
utjämnas. Under sådana omständigheter synes det utskottet
knappast välbetänkt att ålägga arbetsgivare så vidsträckta skyldigheter
som dem, hvarom här är fråga, och sålunda försätta den här i
landet arbetssökande utlänningen i den i förhållande till inländska arbetare
ogynnsamma ställning, som däraf skulle följa, och hvartill motsvarighet
saknas i fråga om svenska arbetare i våra grannländer.

Att den af motionären förordade lagstiftningen jämväl skulle kunna
komma att drabba arbetsgivare här i landet ej blott tämligen betungande,
utan framför allt synnerligen oberäkneligt, framgår af en närmare undersökning
angående möjligheten för återsändande till hemorten af en
utländsk undersåte, som här i landet blifvit föremål för fattigvård. I
detta hänseende äro särskilda konventioner afslutade med Norge och
Danmark om ömsesidigt omhändertagande, dock endast under vissa villkor,
af hvartdera landets fattiga. 1 öfrigt ankommer det i regel på
pröfning för hvarje särskildt fall af det uppgiga hemlandets regering,
om detta land emottager personen i fråga till försörjning. Detta beror
naturligtvis hufvudsakligen på de i det landet gällande regler angående
förvärf och förlust af medborgarrätt, men understundom äfven på andra
särskilda omständigheter. Enligt utskottet tillhandakomna upplysningar
plägar i allmänhet i bortåt hälften af alla de fall, där hemsändning af
svenska regeringen påyrkas, hemsändning af olika skäl vägras af det
land, hvarom är fråga. Den person, saken gäller, måste då behållas
här i landet. I dessa fall skulle alltså en sådan lagstiftning, som den
af motionären föreslagna, leda till, att vederbörande arbetsgivare, hos
hvilken utlänning varit anställd, måhända aldrig så kort tid, måste underhålla
honom, kanske under hela hans återstående lif. I andra fall åter
kunna underhandlingarna angående hemsändningen draga så långt ut
på tiden, att ensamt i afbidan på resultatet däraf afsevärda kostnader
kunna tillskyndas för den persons försörjning, hvarom är fråga. Det
torde alltså ej låta sig göra att utan begränsning ålägga arbetsgivare
de förpliktelser motionären påyrkat. Att i det af honom åsyftade hänseendet
träffa för alla fall lämpliga bestämmelser, torde i hvarje händelse
stöta på ganska stora praktiska svårigheter.»

6 Lagutskottets Utlåtande Nr 25.

På grund af hvad sålunda anfördes hemställde lagutskottet, att
motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Hvad 1909 års lagutskott sålunda anfört beträffande arbetsgifvares
skyldighet att ansvara för fattigvårds- och hemsändningskostnad med
afseende å utländsk arbetare liar utskottet ej funnit anledning frångå.

Vidkommande motionärens yrkande på skyldighet för arbetsgifvare
att svara för all kostnad i öfrig!. som genom införande af utländsk
arbetskraft kan komma att åsamkas det allmänna, kan utskottet så
mycket mindre tillstyrka detta yrkande som motionären ej ens uppgifvit,
hvilka kostnader härmed af honom åsyftats.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 mars 1910.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservationer:

l:o) af herrar Widén, Pettersson från Södertälje och Ersson, hvilka
anfört följande:

»I reservation till 1909 års lagutskotts i förevarande betänkande
åberopade utlåtande yttrade herrar Zetterstrand m. fl.:

''Motionärens framställning synes oss värd beaktande. Låt vara
att hittills, såvidt kändt är, arbetsgifvare, hvilka införskrifvit utländska
arbetare, i allmänhet bekostat deras fattigvård och hemsändande, sålärer
dock detta icke innebära någon garanti mot att dylika kostnader
kunna komma att framdeles vältras öfver på staten eller kommunerna.
Till förebyggande af en dylik eventualitet kräfvas nog vissa lagstiftningsåtgärder.
Härvid torde jämväl böra tagas i öfvervägande, huruvida
och i hvad mån det skall kunna åläggas äfven sådana arbetsgifvare,
hvilka ej själfva införskrifvit eller låtit införskrifva utländska

Lagutskottets Utlåtande Nr 25. 7

arbetare men dock längre eller kortare tid haft dem i sitt arbete att
gälda kostnader af ifrågavarande slag.

Väl är. det uppenbart, att ett lagstiftande i ämnet på ett med rättvisa
och billighet öfverensstämmande sätt skall stöta på svårigheter,
likasom och att hänsyn måste tagas till internationella förhållanden.
Men då en praktisk lösning af frågan om arbetsgifvarnes ifrågasatta
ei sättningsskyldighet till det allmänna väl borde kunna vinnas, samt
faran föi konflikt med utländsk rättsåskådning synes mindre i förevarande,
fall än beträffande den af Riksdagen begärda invandringslagen,
med hvilken denna fråga står i ett ganska nära sammanhang, få vi
hemställa,

att Riksdagen med föranledande af herr Lindbergs m. fl. ifrågavarande
motion måtte anhålla, det Kung!. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
i hvad män arbetsgivare i Sverige., som genom kontrakt eller
annan öfverenskommelse antager utlänning i arbete, må kunna förpliktas
att ersätta de kostnader för stat eller kommun, som kunna uppstå,
därest sådan arbetare faller allmänna fattigvården till last eller genom
det allmännas försorg måste till sitt land hemsändas, samt för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill utredningen kan föranleda.’

På de i berörda reservation anförda skäl och då vi icke anse lämpligt
eller af utredningen föranledt att nu gå längre, hafva vi ansett, att
utskottet bort hemställa om en skrifvelse sådan i ofvan berörda reservation
föreslagits».

2:o) af herr Bergendahl i fråga om motiveringen af utskottets utlåtande;
samt

3:o) af herrar Jansson i Edsbäcken och Lindqvist.

Herrar Lindhagen och Olsson i Broberg hafva begärt få här antecknadt,
att de ej deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.