Lagutskottets utlåtande Nr 24 (Utlåtande 1917:LU24 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 14 april 1917 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om expropriation m. m. dels ock i anledning
därav väckta motioner.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Gezelius, Stärner,
Rogberg, Alexanderson, greve Spens, Dahl, Permansson, Klefbeck*,
Schotte, Pettersson i Bjälbo, Persson i Norrköping, Gustafsson i
Örebro, Karlsson i Fjäl och Lindley i Söderhamn.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 27 oktober 1916 dagtecknad proposition, nr 22, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt, i statsrådet hållet
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande här nedan intagna förslag
till

1) lag om expropriation,

2) lag om ändrad lydelse av vissa §§ i förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom,

3) lag om ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni 1879 om
dikning och annan avledning av vatten,

4) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, samt

5) lag om ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907 angående
stadsplan och tomtindelning.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 saml. 21 Käft. (Nr 24 )

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

I samband med denna proposition, som hänvisats till lagutskottet,
har utskottet till behandling förehaft följande med anledning därav väckta
och till utskottet hänvisade motioner, nämligen
inom första kammaren
Nr 88 av herr K. J. Ekman samt
inom andra kammaren
Nr 37 av herr Willi. Hellberg i Ljungskile,

Nr 181 av herr Jakob Pettersson i Södertälje,

Nr 239 av herrar Herman Andersson i Grimbo och Cornelius Olsson
i Berg,

Nr 241 av herrar Anders Anderson i Råstock och Carl 0. Strid,
Nr 252 av herr Jakob Pettersson i Södertälje,

Nr 271 av herrar Carl Lindhagen, Sven Persson, Hj. Branting, Herm.
Lindqvist, Sven Linders, F. V. Thorsson, Värner Rydén, Erik Palmstierna,
Viktor Larsson och Bernh. Eriksson,

Nr 272 av herrar Sven Liibeck och E. v. Hofsten, och
Nr 286 av herrar Carl Lindhagen och Sven Persson.

I motionens Nr II: 37 syfte har herr P. Rydholm instämt.

För innehållet i dessa motioner lämnar utskottet redogörelse här
nedan, i de delar, som åsyfta ändringar i den kungl. propositionen, i samband
med behandlingen av denna.

Frågan om en ny expropriationslagstiftning har sedan flera år tillbaka
varit aktuell. Vid två tillfällen på de senare åren, nämligen 1913
och 1916, har Kungl. Maj:t förelagt riksdagen propositioner med förslag
till ny expropriationslag. Vid det förstnämnda tillfället föll frågan på
grund av kamrarnas skiljaktiga beslut, vid det senare blev den på sått
nedan närmare omförmäles icke föremål för saklig behandling.

Om de önskemål beträffande en ny expropriationslagstiftning, som
före år 1913 framkommit, och de åtgärder, som ditintills vidtagits för
åstadkommande av en dylik lagstiftning, anförde 1913 års lagutskott vid
behandlingen av den då föreliggande kungl. propositionen följande:

»Kravet på en omarbetning av expropriationslagstiftningen har, som
bekant, redan länge gjort sig gällande i vårt land såväl inom riksdagen
som från myndigheters och enskildas sida. Huvudsakligen i två avseenden
hava anmärkningar mot de nuvarande bestämmelserna framställts. Till en
början har framhållits, att grunderna och sättet för bestämmandet av ersättningen
för den exproprierade egendomen äro synnerligen otillfreds -

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

ställande och ej innebära erforderlig garanti för en rättvis bestämning av
densamma. Sålunda har i skrivelse till Konungen den 25 april 1906 kungl.
arméförvaltningen, under framhållande av att vid förvärv av mark, som
under de närmast föregående åren ägt rum för lantförsvarets behov, utgifterna
för de förvärvade områdena vid flera tillfällen icke stått i skäligt
förhållande till dessa områdens värde, hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes
taga i övervägande, huruvida icke åtgärder skulle kunna vidtagas till framtida
förekommande av detta missförhållande. De åtgärder, som härvid
särskilt ifrågasattes, gingo ut på dels att giva bindande verkan åt förberedande
avtal om försäljning av fast egendom, dels att vidtaga förändringar
i expropriationslagstiftningen, avseende bland annat införande av
permanenta expropriationsnämnder och s. k. försöksexpropriation. Vidare
har riksdagen i skrivelse den 23 april 1907 anhållit, att Kungl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag
till ändamålsenliga lagbestämmelser i fråga om grunderna och sättet för
bestämmande av de ersättningsbelopp, som skola utgivas i anledning av
jords eller lägenhets avstående för allmänt behov.

De erinringar, som enligt vad ovan nämnts, framställts mot lagstiftningen
på detta område, hava vidare avsett behovet av en utvidgning
av expropriationsinstitutets användning. Jämlikt 1 § i förordningen den
14 april 1866 om jords eller lägenhets avstående för allmänt behov kan
expropriation äga rum ''antingen till rikets försvar, till allmän väg, bro,
hamn eller lastningsplats, till torg eller gata i stad, till uttappning eller
sänkning av sjö, till strömrensning, farled eller annan vattenledning, till
allmän byggnad eller till dylikt allmänt behov’, varjämte flygsandsfält kan
exproprieras, då ägaren försummat att därom taga föreskriven vård. Ävenså
är stadgat, att då fråga är om jords eller lägenhets begagnande för utläggning
av elektriska ledningstrådar, vad för ändamålet är behövligt skall
under viss förutsättning upplåtas, utan att jorden eller lägenheten löses.

Redan kort tid efter utfärdandet av 1866 års förordning väcktes
förslag om tillägg till de sålunda i lagen medgivna expropriationsanledningarna.
Genom särskilda författningar har ock sedermera området för
expropriationsinstitutet utsträckts. Sålunda har stadgats genom förordningen
den 30 december 1880, att strandägare är pliktig tåla, att vatten,
varöver han äger råda, bortledes för någon orts förseende med dess behov
av vatten, för farled eller flottled eller för annat allmänt behov; genom
lag den 29 juni 1900, att Konungen äger föreskriva om förändringar i
egendoms bruk, som prövas erforderliga till undanröjande av fara för
vattenlednings förorenande; samt genom lag den 25 juni 1909, att expropriation
må äga rum för jordområdes avsättande såsom naturminnesmärke

4 Lagutskottets utlåtande Nr 24.

eller för avlösande av servitut^- eller nyttjanderätt, som må vara medgiven
å till nationalpark avsatt område. Därjämte har i lagen den 27 juni 1902,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, meddelats
stadganden om expropriation för framdragande av elektrisk ledning, avsedd
antingen för någon orts förseende med belysning eller drivkraft eller för
dylikt ändamål eller för beredande av drivkraft åt sådan industriell anläggning,
som finnes vara av större betydelse för det allmänna.

Slutligen må erinras om de i lagen den 31 augusti 1907 angående
stadsplan och tomtindelning meddelade bestämmelser rörande jordägarens
skyldighet att i det allmännas intresse avstå mark eller tåla inskränkning
i sin rätt att förfoga däröver.

De sålunda gjorda tilläggen till 1866 års förordning hava emellertid
’ icke motsvarat de krav på en utvidgad tillämpning av expropriationsinstitutet,
som särskilt under de senare åren gjort sig gällande och vilka bland
annat tagit sig uttryck i åtskilliga framstfdlningar i ämnet till Kungl. Maj:t.

Med överlämnande av förslag till lag om begagnande av samfärdsvägar
inom vissa områden för anläggningar, tillhörande statens telegrafeller
telefoninrättningar, anhöll kungl. telegrafstyrelsen i underdånig skrivelse
den 22 september 1903 om vidtagande av sådan lagstiftning, att
styrelsen inom område, för vilket byggnadsstadgan för rikets städer ägde
tillämpning, skulle äga rätt att på, över och under samfärdsvägar, såsom
gata, väg, allmän plats eller vattendrag, anlägga, använda och underhålla
till statens telegraf- eller telefoninrättningar hörande ledningstrådar med
stolpar, isoleringar, kabeltrummor, kabelbrunnar o. d.

Den 13 april 1904 anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t, att
Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida och under vilka villkor
rätt att medelst expropriation förvärva mark kunde medgivas för anläggning
av sådana linbanor, som kunde anses vara av större betydelse för det
allmänna, samt, därest utredningen gåve anledning därtill, för riksdagen
framlägga förslag till lagbestämmelser i angivna syfte. Vidare har riksdagen
i skrivelse den 30 april 1907 anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes
efter verkställd utredning låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag
till åtgärder, särskilt med anlitande av expropriation, i ändamål att
vid fisklägen, stationssamhällen och andra områden på landet, där en
sammanträngd befolkning bor eller kan uppstå, på ett mera tillfredsställande
sätt än hittills ordna förhållandena med avseende å redan befintlig
eller för samhällets utvidgning erforderlig tomtmark. Och i eu annan
skrivelse av samma dag hemställde riksdagen till Kungl. Maj:t om framläggande
av förslag till sådan ändring i 1902 års ovannämnda lag om
elektriska anläggningar, att expropriation av jord måtte medgivas, utom

Lagutskottets utlåtande Nr 24. 5

för ledningarnas framdragande, jämväl för kraftstation, dammfästen, vattenledningar
o. d.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 januari 1908 har skytteförbundens
överstyrelse hemställt, att Kungl. Magt täcktes vidtaga åtgärder för beredande
av lagstadgad rätt för skytteföreningar att under lämpliga villkor
förvärva mark för skjutbanor på enahanda sätt, som vore stadgat för jords
avträdande för allmänt behov.»

1913 års lagutskott erinrade vidare om de under de då senast för o flutna

sex åren inom riksdagen motionsvis framställda förslag om expropriationsrätt
i åtskilliga av motionärerna angivna syften, vilka förslag
emellertid antingen av riksdagens båda kamrar förkastats eller på
grund av kamrarnas skiljaktiga beslut förfallit. Sålunda hade föreslagits
expropriation såsom medel för att kunna i lämpliga fall åt det allmänna
med äganderätt förvärva kalmarker och annan ödelagd, skogsbördig mark
(riksdagarna åren 1907 och 1908), för bildande av kommunalskogar (1909),
för det allmännas förvärv av vattenfall (1908, 1909 och 1910), för anskaffande
av tomtmark till samlingslokaler åt sammanslutningar för social,
politisk, religiös eller kulturell verksamhet (1907, 1909, 1910 och 1912),
för anskaffande av tomtmark för sådan ekonomisk verksamhet, som omförmäldes
i 1 S av lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet
(1907 och 1909), för åstadkommande av tryggade besittningsförhållanden
för innehavare av torp och andra lägenheter å rekognitionsskogar (1911
och 1912) samt slutligen för de i herrar Lindhagens m. fl. ovan omförmälda
motion nr 271 angivna (se vidare nedan s. 47) ändamål (1909—1912).

Härefter anförde 1913 års lagutskott ytterligare:

»Med anledning av riksdagens ovanberörda skrivelser, ävensom ovannämnda
under åren 1903, 1906 och 1908 till Konungen gjorda framställningar
hade emellertid Kung]. Magt den 20 mars sistnämnda år uppdragit
åt en kommitté att verkställa revision av expropriationslagstiftningen m. in.,
därvid kommittén särskilt skulle hava att till behandling upptaga frågan
om utsträckt tillämpning av expropriationsinstitutet. Sedan kommittén
den 15 september 1910 avgivit betänkande med förslag till lag om expropriation,
lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, samt lag, innefattande
tillägg till förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i
fast egendom, inhämtades utlåtanden över förslagen från överståthållarämbetet
och Konungens befallningshavande i länen, arméförvaltningen,
marinförvaltningen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen
och vattenfallsstyrelsen, varjämte domänstyrelsen hördes över
viss del av förslaget till lag om expropriation. Dessutom hava, sedan tillfälle

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

1913 års
riksdag.

1914 års
första riksdag.

1914 års
senare riksdag.

att yttra sig i ärendet lämnats samtliga överexekutorer utom de redan nämnda,
dessa med få undantag avgivit yttranden, och jämväl svenska järnvägsföreningens
styrelse har till Kung!. Maj:t inkommit med yttrande i ämnet.»

Sedan lagrådet avgivit yttrande över de omförmälda lagförslagen och
desamma därefter jämkats samt förslag jämväl utarbetats till dels lag om
ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan avledning
av vatten och dels lag om ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti
1907 angående stadsplan och tomtindelning, blevo samtliga lagförslagen
förelagda 1913 års riksdag. Lagutskottet, till vilket propositionen
i ämnet hänvisades, hemställde, att lagförslagen måtte antagas med vissa
ändringar, som emellertid i stort sett lämnade förslagen orubbade. Första
kammaren återremitterade till utskottet åtskilliga av bestämmelserna i förslaget
till lag om expropriation, medan andra kammaren godkände utskottets
hemställan i huvudsak. Utskottet uppgjorde därefter ett samman -jämkningsförslag. Detta godkändes av andra kammaren, men avslogs av
första kammaren, vadan sålunda frågan för den riksdagen fallit.

Av den behandling, som riksdagen ägnade saken, framgår med full
tydlighet, att behovet av en ny expropriationslagstiftning ansågs otvetydigt.
Jämväl de ledamöter av kamrarna, som talade emot förslagens antagande,
vitsordade förenämnda behov. Förslagen folio på den meningsskiljaktighet,
som rådde beträffande frågan, huruvida expropriationsrätt borde medgivas
för ändamål, motsvarande de i 1 § 8 punkten av nu föreliggande
förslag upptagna. Medan andra kammaren stannade för den förra meningen,
ansåg sig första kammaren icke kunna ansluta sig därtill, i allt fall icke
utan att betryggande garantier bl. a. i fråga om de rättssubjekt, som
kunde begagna sig av denna rätt till expropriation, stadgades.

I trontalet vid 1914 års första riksdag tillkännagavs Kungl. Maj:ts
avsikt att ånyo framlägga förslag i ämnet för riksdagen. Sedan emellertid
det då sittande statsrådet avgått, innan avsikten hunnit fullföljas, kom något
dylikt framläggande icke att äga rum vare sig vid någon av 1914 års riksdagar
eller vid riksdagen år 1915.

Däremot upptogs frågan helt eller delvis av enskilda motionärer vid 1914
års senare riksdag och 1915 års riksdag. Sålunda hemställdes i en motion vid
1914 års senare riksdag, att riksdagen måtte för sin del antaga ett i motionen
framlagt förslag till provisorisk lag om expropriation av jord för vissa sociala
ändamål samt att riksdagen ville anhålla, det Kungl. Magt måtte snarast
möjligt för riksdagen framlägga dels ånyo ett förslag till allmän expropriationslag
och dels förslag till en definitiv lag om social expropriation i

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

erforderliga fall av jord från fastigheter av de slag och för de ändamål,
som i det i motionen framförda ovannämnda lagförslaget angåves. La"-utskottet avstyrkte motionen under hänvisning till att då ingen meningsskiljaktighet
framträtt angående behovet av ny expropriationslagstiftning
och då ett fullständigt utarbetat och av riksdagens båda kamrar i väsentliga
delar godkänt förslag funnes att tillgå för det fortsatta lagarbetet
på ifrågavarande område, det ej kunde vara tvivel underkastat, att frågan
i hela dess vidd inom kort tid åter komme att underställas riksdagens prövning,
varför det icke vore av nöden, att riksdagen vare sig påkallade Kung].
Maj:ts uppmärksamhet för behovet av ifrågavarande lagstiftnings förnyade
framläggande för riksdagen eller i fråga om riktlinjerna för densamma gjorde
vidare uttalande än som förut skett. Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Frågan återupptogs i tre motioner vid 1915 års riksdag. I den ena
motionen yrkades, att riksdagen måtte efter förslag av lagutskottet antaga
definitivt dels en allmän expropriationslag och dels en lag om social
expropriation eller om så ej skedde antaga provisoriskt ett i motionen
framlagt förslag till lag i sistnämnda avseendet. I den andra motionen
hemställdes om ändring i den nu gällande expropriationsförordningen i syfte
att däri införa ett nytt expropriationsändamål, nämligen att å orter med större
sammanträngd befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden. Jämväl
den tredje motionen avsåg vinnande av sistnämnda syfte. Beträffande
den första motionens yrkande om antagandet av en allmän expropriationslag
anförde lagutskottet, att det varit ifrågasatt att på grundvalen av det
vid 1913 års riksdag framlagda och då behandlade förslaget upptaga frågan
i hela dess vidd till behandling och därvid undersöka, huruvida icke
i de omstridda punkterna en brygga kunde slås mellan de skiljaktiga meningarna
och ett förslag framläggas, som hade utsikt att vinna båda kamrarnas
bifall, men att nödig tid därtill icke stått utskottet till buds. Utskottet
uttalade därjämte den mening, att de bästa utsikterna till frågans
lösning vore att vinna genom ett förnyat regeringsinitiativ. I fråga om
den första motionens yrkande om en social expropriationslagstiftning hänvisade
utskottet till vad som yttrats vid 1914 års senare riksdag. Den
andra motionen avstyrktes av utskottet under åberopande av svårigheten
att ur den allmänna expropriationslagstiftningen utbryta och särskilt behandla
någon viss del. Jämväl den tredje motionen avstyrktes av lagutskottet.
Utskottets hemställan blev av riksdagen bifallen.

Genom proposition till 1916 års riksdag framlades därefter av Kung!.
Maj:t ånyo förslag till ny expropriationslagstiftning. Vid ärendets före -

stå års
riksdag.

1916 års
riksdag.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

dragning i statsrådet hade departementschefen enligt vid propositionen
fogat protokollsutdrag, sedan han erinrat om de vid 1914 års senare riksdag
och 1915 års riksdag väckta motionerna och deras behandling, anfört
bl. a. följande:

»De av riksdagens lagutskott sålunda vid olika tillfällen uttalade förhoppningarna,
att den allmänna expropriationslagstiftningen skall ånyo
göras till föremål för en Kungl. Maj:ts proposition, vilka förhoppningar
vunnit stark tillslutning under kamrarnas förhandlingar, äro i min tanke
väl förtjänta av att förverkligas, önskemålet att åstadkomma en reform
av gällande bestämmelser i detta ämne är så viktigt, att man icke kan
avstå därifrån eller låta detsamma ställas på framtiden. Att förordningen
angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov, vilken ägt
bestånd från år 1866 och till större delen innebär ett återgivande av en
år 1845 i samma ämne utfärdad författning, i sin ordning väsentligen
byggd på bestämmelser i lagkommitténs år 1826 framlagda förslag till
allmän civillag, numera är föråldrad och otillfredsställande, utgör säkerligen
icke föremål för någon meningsskiljaktighet. En lagstiftning, som så nära
sammanhänger med och äger så stor betydelse för samhällsutvecklingen
på olika områden, framför allt på det ekonomiska men även på andra,
kan icke utan skada för det allmänna få kvarstå på en ståndpunkt, som
denna utveckling för länge sedan lämnat bakom sig. Visserligen hava
genom ändringar i och tillägg till expropriationsförordningen efter hand
en del svåra luckor blivit utfyllda och anpassning skett till nyare lagar
på närstående områden, men en tidsenlig lagstiftning i ämnet har ej härigenom
kunnat ernås och står ej heller att vinna utan en fullständig revision.
Det torde ock vara en enhällig uppfattning hos dem, som haft befattning
med expropriationsmål, att den nuvarande förordningen genom sin dunkelhet
och ofullständighet medför synnerliga svårigheter vid tillämpningen.

Det förslag till ny lagstiftning om expropriation, vilket av Eders
Kungl. Maj:t förelädes 1913 års riksdag, har vunnit allmänt erkännande
såsom, i stort sett, väl fyllande önskemålet att, med avhjälpande av de
tidigare bestämmelsernas brister, åstadkomma en efter nuvarande förhållanden
lämpad lagstiftning i ämnet. Utan att rubba huvudgrunderna för
gällande expropriationsförordning innebär förslaget en utveckling och omarbetning
av denna, som torde bereda utsikt att i större utsträckning,
snabbare och med mindre kostnad vinna tillgodoseende av betydelsefulla
allmänna ändamål. På samma gång lägges i förslaget stor vikt på att
skydda den enskilde mot obefogat intrång. Att dpt med expropriation
förenade starka ingreppet i enskild rätt stundom måste framstå såsom ett
kännbart tvång — ehuru full ersättning lämnas — är oundvikligt, men

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

intill den gräns, utöver vilken man icke kan gå utan att äventyra det
allmännas intressen, bör allt göras för att mildra ingreppets verkningar.
Förslaget, som utvidgar möjligheten till expropriation och söker hindra
oskäligt, hög värdering av skadan, giver å andra sidan åt den, från vilken
exproprieras, en i vissa avseenden tryggare ställning än han hittills åtnjutit.

Aven ur andra synpunkter än de nu angivna framstår det för mi°-såsom önskvärt, att förevarande lagstiftningsarbete må fullföljas. 1915
års riksdag har, såsom det vill synas på goda skäl, intagit den ståndpunkten,
att då frågan om en allmän expropriationslagstiftning är svävande,
det möter betänkligheter att ur det stora lagverket utbryta och särskilt
genomföra en eller annan del. De partiella reformernas väg är alltså för
närvarande på detta område, om icke stängd, åtminstone väsentligt försvårad.
Ett fullständigt stillestånd inom lagstiftningen i ett ämne, där
särskilt vissa reformer äro så angelägna, kan emellertid icke gärna få
fortfara.

Jämväl utanför det område, som är avsett att inbegripas under den
allmänna expropriationslagen, äro olägenheter förenade därmed att frågan
om dennas antagande är olöst. Om och i vilken mån det är möjligt och
berättigat att tillmötesgå de från olika håll framställda, vittutseende°önskningarna
om rätt till tvångslösen för vissa sociala syften, utöver de i 1913
års förslag beaktade, är ett spörsmål, på vilket jag icke nu vill inlåta mig.
Aven en av 1913 års riksdag avlåten skrivelse med anhållan om framläggande
för riksdagen skyndsammast möjligt av förslag i syfte att medelst stadgande
om lösningsrätt bereda ägare av byggnader å ofri grund en mera tryggad
ställning torde, i den mån den går utöver nämnda förslag, icke böra°nu
erhålla slutlig behandling. Oavsett huruvida tidpunkten i övrigt vore lämplig
för dessa ännu mera svårlösta frågors upptagande, finner jag det vara oklokt
att genom deras sammanbindande med förslaget till allmän expropriationslag
förminska utsikterna till dess genomförande. Denna lagstiftning är
grundvalen, som bör läggas först; därefter är tiden inne för de påbyggnader,
om vilka enighet kan vinnas.

Den allmänna expropriationslagstiftningen äger likaledes beröring
med en lagfråga, vars snara och lyckliga lösning är av den största betydelse
för vårt lands ekonomiska framtid och därför är förtjänt av att,
framgent liksom hittills, utgöra föremål för synnerlig omsorg; jag åsyftar
härmed den nya vattenlagstiftningen, vilken i stor utsträckning förutsätter
rått till tvångslösen. Även på detta område är expropriationslagstiftnino-en
grundläggande, och vattenlagstiftningens fortgång skulle utan tvivel IbeBihang
till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 21 käft. (Nr 24.) 2

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

främjas därigenom, att före dess avgörande en tidsenlig expropriationslag
vore antagen. En annan viktig lagstiftning, som till väsentliga delar vilar
på bestämmelserna om expropriation, innefattas i lagen om stadsplan och
tomtindelning.

Det synes mig därför vara uppenbart, att en reform av den allmänna
expropriationslagstiftningen är av synnerlig vikt såväl i och för sig som
genom denna frågas samband med andra lagstiftningsuppgifter. Vid sådant
förhållande måste det ock framstå som angeläget, att en dylik
reform genomföres så snart som möjligt. Skall man härvid kunna bygga
på det nu föreliggande förslaget, är det säkerligen förenat med avsevärd
risk att låta det uppskov, som hittills icke kunnat undvikas, få en längre
varaktighet. Gångna tiders erfarenhet saknar icke exempel på att lagförslag,
som en längre tid fått vila, så att säga kommit in i en återvändsgränd,
ur vilken det sedermera visat sig svårt eller omöjligt att
framföra dem. Det vore beklagligt om förevarande förslag skulle få dela
detta öde.

I lagutskottets» (vid 1913 års riksdag) »utlåtande över förslaget till
lag om expropriation framlades beträffande åtskilliga punkter i detsamma
ändringsförslag, som sedermera godkändes av riksdagens båda kamrar.
De av° riksdagen sålunda för dess del godtagna ändringarna hava vunnit
beaktande, då jag låtit inom justitiedepartementet uppgöra ett delvis omarbetat
förslag i ämnet. I fråga om andra punkter föreligger ej något
samstämmigt beslut av kamrarna, i det att antingen kamrarna antagit
vissa bestämmelser med olika lydelse, eller ock endera kammaren allenast
återförvisat viss bestämmelse till lagutskottet. Beträffande dessa punkter,
vilka ingå i lagutskottets sammanjämkningsmemorial, har det förefallit
mio- som om man i allmänhet bör kunna godkänna den lösning memorialet
erbjuder. De avvikelser från det tidigare förslaget, som på något
av nu angivna sätt fått anslutning inom riksdagen, avse endast undantagsvis
ämnen av större betydelse, och mot de ifrågasatta förändringarna
torde i regel ej någon anmärkning eller åtminstone ej någon mera väsentlig
sådan vara att framställa. Och även i de fall, då förändringarna
äro av större vikt och det äldre förslagets bestämmelser enligt min tanke
i vissa hänseenden äga företräde, synas de betänkligheter, som kunna
göras gällande, dock icke vara sådana, att hinder bör anses möta för godkännande
av den uppfattning, som i nämnda ordning kommit till uttryck
i riksdagen.

Vid den granskning, som det äldre förslaget underkastats, har jag
haft tillfälle bygga på förarbetena till den proposition i ämnet, som var

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

avsedd att föreläggas 1914 års förra riksdag. De ändringar, som av mig
föreslås, överensstämma i väsentliga delar med ändringsförslag, som då
framkommit. Härutöver har jag emellertid för egen del funnit anledning
att ifrågasätta vissa jämkningar i det tidigare förslaget.»

Sedan departementschefen därefter redogjort för de av honom
föreslagna ändringarna, beslöts inhämta lagrådets yttrande över lagförslagen.

Förslagen undergingo därefter ytterligare bearbetning, varefter de
förelädes riksdagen till antagande.

Sedan propositionen och i anledning av densamma väckta motioner
hänvisats till lagutskottet, anförde detta i utlåtande den 29 maj 1916:

»Utskottet tinner det icke vara möjligt att under den obestämda,
starkt begränsade tid, under vilken riksdagsarbetet ännu må komma att
fortgå, medhinna att behandla Kungl. Maj:ts förevarande proposition om
ny expropriationslagstiftning jämte i anledning därav inom riksdagen
väckta motioner så ingående och omsorgsfullt, som ämnets omfattning och
vikt oavvisligen kräver, och ännu mindre lärer det kunna påräknas, att
detta ämne skall kunna inom kamrarna erhålla den allsidiga och uttömmande
behandling, som bör föregå ett avgörande. Utskottet har därför
stannat vid den uppfattning, att förevarande kungl. proposition ej kan
komma under saklig behandling förr än vid en kommande riksdag, huru
önskvärt det än varit, att ett dylikt uppskov kunnat undvikas. Med anledning
härav och då någon särskild utväg för ett ärendes uppskjutande
till fortsatt behandling och slutligt avgörande vid en kommande riksdag
ej finnes i riksdagsordningen anvisad, finner sig utskottet nödsakat hemställa,
att förevarande proposition ej må av riksdagen bifallas samt att de i anledning
därav väckta motionerna ej må till någon riksdagens åtgärd föranleda».

Denna utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

De i 1916 års proposition innefattade lagförslagen hava nu ånyo förelagts
riksdagen utan annan ändring än beträffande bestämmelserna om lagar*
nas ikraftträdande.

Av den nu lämnade redogörelsen för de upprepade och omfattande
försök, som gjorts för åvägabringandet av en ny expropriationslagstiftning,
framgår, hurusom denna frågas lösning sedan länge ansetts vara trängande.
Då nu saken ånyo förelagts riksdagen, har angelägenheten av en lösning
synts utskottet kräva eftergifter från ömse håll av rådande olika meningar,
så att ett positivt resultat denna gång måtte kunna vinnas.
Denna synpunkt har varit för utskottet bestämmande vid den granskning
av lagförslaget, som utskottet haft att verkställa.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

Förslaget till lag om expropriation.

Vid innevarande riksdag hava motionsvis framställts åtskilliga erinringar
mot det nu framlagda förslaget.

Utöver vad i förslaget upptagits, har i herrar Lindhagens m. fl.
motion (nr 271) hemställts om en betydande utvidgning av expropriationsinstitutet
genom yrkande i motionen, att riksdagen ville definitivt eller
provisoriskt besluta sådana tillägg eller förändringar i det framlagda förslaget,
som innefattas i ett i motionen intaget förslag till lag om expropriation
av jord för vissa sociala ändamål. Till denna fråga återkommer
utskottet senare (s. 47 tf.).

Granskningen av det utav Ivungl. Maj:t framlagda förslaget och de
i ämnet väckta motionerna har givit utskottet anledning till de uttalanden
och de ändringar, som nedan under de särskilda paragraferna anmärkas.

1 §•

Punkt 7. Herr Hellberg i Ljungskile har i sin motion hemställt, att riksdagen

Herr yille för sin del besluta att införa i förslaget bestämmelser om rätt till
Btnotion.1S expropriation för att å hamnplats, fiskläge, järnvägsstation eller annan å
landsbygden belägen ort med större sammanträngd befolkning bereda, där
Kungl. Maj:ts befallningshavande tillstyrkt därom gjord framställning, i
enlighet med lag den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning,
kommun, municipalsamhälle eller köping erforderlig ökning i område
för uppförande av bostadshus, att av kommunen tomtvis upplåtas med
äganderätt eller tomträtt att av enskilda bebyggas.

Till stöd härför har motionären anfört följande:

»Uti Kungl. Maj:ts nådiga proposition, nr 22, med förslag till lag
om expropriation förekommer i lagförslagets 1 § en punkt, nr 7, av följande
lydelse: ''för att inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats
eller fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd befolkning, åstadkomma
tryggade bostadsförhållanden’.

Varken i denna punkt eller annorstädes i lagförslaget synes emellertid
det behov vara tillmöteskommet, som framhölls i motion nr 132 i
andra kammaren 1915 och som beträffande vissa dylika platser gör sig

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

gällande, nämligen att expropriationsinstitutet må få användas till ’att å
hamnplats, fiskläge, järnvägsstation eller annan å landsbygden belägen ort
med större sammanträngd befolkning bereda, i enlighet med gällande lag
angående stadsplan och tomtindelning, kommun, municipalsamhälle eller
köping erforderlig ökning i område för uppförande av bostadshus, att upplåtas
med äganderätt eller tomträtt’.

Det gäller här möjliggörande för kommuner att åtkomma mark å
även icke bebyggt område och att å denna mark få expropriera även de
delar av området, som enligt vederbörande stadsplan är avsett till bebyggande
med bostäder, och sålunda ej endast de delar därav, som äro avsedda
till gator, torg och andra allmänna platser.

För belysande av saken torde ur förenämnda motion följande få
anföras:

A fisklägen, hamnplatser, järnvägsstationer och andra områden å
landet med större sammanträngd befolkning är det mångenstädes svårt,
ja omöjligt, att till skäligt pris erhålla mark till uppförande av bostadshus.
Den storartade utvecklingen av kommunikationsmedlen möjliggör
drivande av industriell verksamhet även uti landsorten. Tillfällen till
förvärv föranleda, att nya samhällen uppstå och att somligstädes äldre
sådana se sig i behov av större utrymme än förut. Det blir då alltid
i första hand fråga om erhållande av byggnadstomter. Om än så rika
utvecklingsmöjligheter för ett samhälle föreligga, kan dock svårighet
att erhålla mark till byggnadstomter lamslå all företagsamhet och rent av
strypa ett samhälle, som eljest kunde nå en hög grad av utveckling och
välstånd.

Som ett exempel må nämnas fiskläget Gullholmen i Bohusläns skärgård.
Själva Gullholmen är så fullständigt upptagen av byggnader, att
utrymme för flera sådana ej finnes. Holmen är medelst en bro förenad
med en större ö, Hermanö, som har god tillgång på mark, som vore tjänlig
till byggnadstomter. Ett obetydligt område av denna ö, vilket vid
skiftesförrättning blivit avsatt som samhällighet för öns åboar, är länge
sedan förvärvat till detta ändamål och lika fullständigt upptaget av byggnader
som holmen. Mera mark står där ej att på skäliga villkor erhålla.
Då de unga männen växa upp och vilja sätta eget bo, kunna de ej här
finna plats till en stuga, utan måste i så fall flytta ut ur kommunen. —
Ha de nu dittills hjälpt den gamle fadern eller annan släkting i arbetet
med storsjöfisket och i skötseln av fiskefartyg och redskap, som de kanske
varit delägare uti, så måste dylika förbindelser vid utflyttning ur samhället
brytas till skada för både samhället och staten. Mången avstår
under sådana förhållanden att bilda eget hem och emigrerar eller tager

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

hyra till sjöss. De unga krafterna gå förlorade för samhället, och emigrationen
ökas i allt större omfattning.

Statsmakternas uppmärksamhet har ju särdeles på de senaste åren
med stort intresse riktats på att bereda nya möjligheter för bildande av
egna hem. Någon annan väg till detta mål i föreliggande fall än genom
användande av expropriation torde icke iinnas. Men att till förmån för
enskild person befrämja ett sådant intrång på enskild rätt, som expropriation
innebär, skulle vara lika främmande för lagstiftningens karaktär
som för varje sunt begrepp om rättvisa, vore än den ena partens intresse
aldrig så väl grundat gent emot den andras. Ehuru man måste erkänna
en stor rangskillnad de olika intressena emellan, kan dock detta aldrig
ensamt föranleda medgivande av expropriation, det är endast rangskillnaden
intressenterna emellan, som vår lagstiftning och det sunda begreppet
om rättvisa har erkänt såsom avgörande skäl till sådan åtgärd emot den
ena partens vilja: för det allmännas intresse har den enskildes i vissa fall
fått vika. Emot denna princip torde det ej heller strida att, i de fall
här nämnts, utsträcka rätten till expropriation till mark att användas till
byggnadstomter därhän, att kommun, municipalsamhälle eller köping i enlighet
med lag den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning
kunde skaffa sig erforderlig ökning i område för uppförande av bostadshus
att i sin ordning upplåtas till enskilda personer med äganderätt eller
tomträtt.

I expropriationslagförslaget 1913 förekommer ej förslag till öppnande
av sådan utväg. Däremot uttalar en riksdagens skrivelse till Konungen
år 1907 de kraftigaste skäl till sådant förfarande, och jag tillåter mig att,
i stället för vidare motivering, därur anföra en del av vad som särskilt
rör denna sak:

’---Man har sålunda i våra dagar rikligt tillfälle att bevittna,

hurusom samhällen uppväxa på olika platser å landsbygden, där tillfälle
till näringsfång på grund av nya konjunkturer erbjuder sig, och man har
särskilt i sådant avseende anledning att fästa sig vid fisklägen, hamnplatser,
stationssamhällen och industricentra. På sådana platser samlas en
mängd personer, vilkas näringsfång, tjänst eller sysselsättning föranleder
eller kanske tvingar dem att där bosätta sig. Det ligger i sakens natur,
att en sådan stundom nödtvungen bosättning under påverkan av tillfälliga
lokala förhållanden mången gång förenas med svårigheter särskilt i avseende
på förvärvande av bostaden, vilken ju är en nyttighet, som till varje
pris måste anskaffas — — —.

Vid sådant förhållande synes ock tiden vara inne, att statsmakterna
genom sitt ingripande söka råda bot härför.---Gällande eller före -

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

slagen lagstiftning torde icke i större mån vara ägnad att avhjälpa det
onda. Expropriationsförfattningen medgiver sålunda expropriation blott till
torg eller gata i stad, och den skyldighet för tomtägare att avstå erforderlig
mark, som i förslag till lag om stadsplan föreskrives’ (antogs samma
år denna riksdagsskrivelse avläts) ''föreligger såsom regel blott för de i
fastställd stadsplan, vilken jämväl efter förordnande av Eders Kungl. Maj:t
kan upprättas inom område å landet, där större byggnadsverksamhet är att
förvänta, upptagna gator, torg och andra allmänna platser. Den i 10 §
av nyssberörda lagförslag föreslagna rätt för samhället att förvärva i fastställd
stadsplan upptaget tomtområde, som finnes vara för stadens utveckling
oundgängligen erforderligt, kan icke heller anses ägnad att på
platser, som nu äro i fråga, på ett tillfredsställande sätt avhjälpa bostadsbehovet.
—--

Med hänsyn till det nu anförda synes man vara nödsakad att tillgripa
nya åtgärder, där upplåtelse av erforderlig mark för en sammanträngd
befolknings bosättning icke kan på skäliga villkor åstadkommas. I sådant
avseende torde för anskaffande av erforderlig tomtmark vara att förorda en
utvidgning av expropriationsinstitutet, blott förfarandet därvid noga begränsas
och bestämmes.

---och vidare bestämma, att expropriationsrätten lägges i det

allmännas hand och att således denna rätt kan påkallas av det särskilda
samhället, kommunen eller staten, ty endast därigenom är man tillförsäkrad,
att förhållandena på ett ur alla synpunkter tillfredsställande sätt ordnas.
Den exproprierande institutionen hade sedan att av den exproprierade marken
på lämpligt sätt upplåta tomter till de enskilda. Att kommunen
härvidlag bör träda emellan, ligger oftast i dess eget intresse, och det bör
därför kunna antagas, att densamma skall vara villig att underkasta sig de
uppoffringar i ekonomiskt avseende, som för åtgärder av berörda .slag kunna
erfordras. Medel för expropriationens genomförande torde utan större svårighet
kunna anskaffas, helst realsäkerhet för ett upptaget lån erbjuder
sig i den exproprierade marken. I alla de fall, där ifrågavarande samhälle
är ett municipalsamhälle, ligger det närmast till hands att detsamma självt
vidtager berörda åtgärder, i andra fall lärer det ankomma på vederbörande
kommun. I vissa fall, där det allmännas intresse av frågans tillfredsställande
lösning är särskilt påtagligt, torde staten träda till för att underhjälpa
saken.

--— Står dessutom expropriationstvånget i utsikt, torde man

böra vara berättigad förutsätta, att frivilliga överenskommelser mellan tomtägare
och den expropriationsberättigade eller den enskilda i de flesta fall
låta sig åstadkomma.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

Utskottet.

Självklart torde vara, att den nu ifrågasatta expropriationsrätten bör
begränsas att användas allenast i sådana fåll, då det gäller att förvärva
nödig mark för ett samhälles bebyggande---

I sammanhang med övriga tvenne motioner angående expropriation,
som väcktes år 1915, blev även denna motion avslagen.

Såsom motivering för sitt avslagsyrkande uttalade utskottet den förmodan,
att det syntes utskottet ’som skulle redan i nu gällande lagstiftning
lämplig och tillräcklig väg vara anvisad för tillgodoseende av det
behov, som motionärerna framföra’. Därmed har lagutskottet sålunda
erkänt den i motionen gjorda hemställan vara grundad på ett verkligt
''behov’ vad själva dess innebörd beträffar. Beträffande åter behovet att
genom lagstiftningsåtgärd anvisa en lämpligare och tydligare utväg för
tillgodoseende av nämnda behov, så torde nu fullgoda skäl föreligga att,

vid införande av ny lagstiftning angående expropriation, ej underlåta att

i densamma införa ett tydligt stadgande angående ifrågavarande sak.

Fi’ånsett alltså om enligt lag den 31 augusti 1907 angående stadsplan
och tomtindelning expropriationsinstitutet får tillämpas å annan mark
än den som erfordras för i fastställd stadsplan upptagna gator, torg och
andra allmänna platser, eller endast å nu nämnda områden och icke beträffande
byggnadstomter, annat än såsom undantagsfall, så äro dock bestämmelserna
angående denna sak så pass otydliga, något varom i åberopade
motion anförda riksdagsskrivelse bär vittne, att de ej torde böra
föranleda ett uteslutande av förordnande om denna sak utur den nya

lagstiftningen i ämnet. Skulle åter, mot här uttalad förmodan, det här

ovan omhandlade behovet vara tillgodosett i nu föreliggande förslag till
lag om expropriation, vilket i 1 § mom. 6 möjligen kan vara fallet, så
torde genom utskottsutlåtandet beträffande denna motion, som härmed
väckes, detta förhållande bliva med tydlighet påpekat, och motionens syfte
i denna del är då vunnet, i det tydligheten av en dylik bestämmelses
tillvaro i de flesta fall torde vara nog att verka därhän, att jordägare ej
i oträngt mål motsätta sig tomtförsäljningen inom planlagt område.»

Såsom motionären erinrat väcktes vid 1915 års riksdag en motion
med yrkande, att i gällande expropriationsförordning måtte införas ett
stadgande om rätt till expropriation för det ändamål, som i förevarande
motion oinförmälts.

I anledning härav yttrade 1915 års lagutskott följande:

»Det synes emellertid utskottet, som skulle redan i nu gällande lagstiftning
lämplig och tillräcklig utväg vara anvisad för tillgodoseende av
det behov, som motionärerna framföra. Enligt 36 § i lag angående stads -

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

plan och tomtindelning äger Konungen förordna, att sagda lag skall äga
motsvarande tillämpning för hamnplats, tiskläge eller annan ort med större
sammanträngd befolkning. Vid utläggande av dylik stadsplan lärer hinder
icke möta mot att utsträcka densamma över hela det område, som kan
finnas för bebyggande erforderligt, oavsett om den mark, som sålunda
lägges under stadsplan, tillhör samhället eller enskild jordägare. Likaså
lärer hinder ej möta att utsträcka redan fastställd stadsplan över angränsande
mark, som'' för samhällets fortsatta utveckling kan finnas nödig.
Sedan dylik stadsplan blivit av Kungl. Maj:t fastställd, inträder jämlikt
10 § i förenämnda lag rätt för samhället att, med Konungens medgivande,
expropriationsvis förvärva i stadsplanen intagen mark, även sådan som år
utlagd till tomtområde, där marken icke annorledes kan på skäliga villkor
förvärvas för bebyggande. Vid dessa förhållanden finner utskottet anledning
icke föreligga att i anledning av nu ifrågavarande motionsvis framförda
yrkande tillstyrka någon riksdagens åtgärd.»

Utskottet kan icke finna, att motionären i sin nu föreliggande motion
anfört något, som är ägnat att rubba giltigheten av vad 1915 års lagutskott
sålunda anfört. Det finnes redan i stadsplanelagen anvisad utväg
för ernående av det mål, som motionären avser. Och då den särskilda
rätt till expropriation, som i nämnda lag finnes stadgad, icke beröres av
det nu föreliggande förslaget till allmän expropriationslag, lärer det av
motionären ifrågasatta förtydligande av hithörande bestämmelser ej kunna
anses erforderligt, vadan utskottet ej funnit skäl att i anledning av motionen
förorda någon ändring i samma förslag.

Beträffande denna punkt anförde departementschefen enligt det vid Punkt 8.
propositionen till 1916 års riksdag fogade statsrådsprotokollet följande: Departe »Den

bestämmelse i 1913 års förslag, som efter allt att döma ensam
föranledde förslagets fall, gällde rätt till expropriation av mark för uppförande
.av vissa samlings- och föreningslokaler. Enligt propositionen
skulle expropriationsrätt kunna medgivas för att bereda befolkningen eller
en väsentlig del därav å en ort plats för överläggningar i allmänna frågor
eller upplysande föredrag eller för anläggning till förbättrande av tillgången
på livsmedel eller andra förnödenheter eller för annat företag,
som är ägnat att främja något dylikt ideellt eller ekonomiskt syfte av
synnerlig vikt. Denna bestäihmelse tillstyrktes av lagutskottet, enligt vars
förslag den utgjorde 7 punkten av 1 §, samt bifölls av andra kammaren,
men återförvisades till utskottet av första kammaren. För åstadkommande
av sammanjämkning föreslog därefter utskottet betydande förändringar i
denna punkt. Därur uteslöts vad som var stadgat om expropriationsrätt
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt 21 käft. (AV 24.) 3

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

för anläggning till förbättrande av tillgången på livsmedel och andra förnödenheter
samt för annat företag, agnat att främja något jämförligt
ideellt eller ekonomiskt syfte av synnerlig vikt. Den återstående delen
av punkten omarbetades och erhöll den lydelse, att expropriationsrätt
skulle kunna meddelas för byggnad, avsedd att bereda lokal för religiös
uppbyggelse eller verksamhet till nykterhetens främjande eller eljest för
överläggningar i allmänna frågor eller upplysande föredrag å ort, där
inom befolkningen eller en väsentlig del av denna framträtt behov av dylik
lokal, men varest, på grund därav att all jord inom ett vidsträckt område
tillhör samma eller ett fatal ägare, särskild svårighet möter att genom
avtal förvärva erforderlig mark.

Då det nu för mig gällt att taga ställning till förevarande bestämmelse,
har jag icke funnit det kunna förordas att i förslaget ånyo införa
den i lagutskottets sammanjänfkningsmemorial uteslutna del därav, som
avsåg expropriation för anläggning till förbättrande av tillgången på livsmedel
eller andra förnödenheter eller för annat företag i dylikt ekonomiskt
syfte.

Vad så angår bestämmelsen i övrigt synes det under riksdagens
överläggningar därom icke hava mött någon gensaga, att det är ett missförhållande,
om en jordägare använder sin makt över vidsträckta jordbesittningar
till att omöjliggöra åstadkommandet av en samlings- och föreningslokal,
som är behövlig för ortens befolkning eller en väsentlig del
därav, t. ex. arbetarstammen vid någon större industriell anläggning. Däremot
uttrycktes tvekan, huruvida sådana missförhållanden numera i vårt
land förekomma i så stor utsträckning, att lagstiftningens ingripande kan
anses påkallat. Sant är, att någon direkt på denna fråga riktad undersökning
för riket i dess helhet icke blivit verkställd genom offentlig försorg.
För en del av riket föreligger emellertid en sådan utredning i de
nyligen till mig överlämnade andra och tredje delarna av det betänkande
angående jordförhållandena i Värmlands län, som framgått av den enligt
Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande av min företrädare i statsrådsämbetet
anordnade s. k. jordundersökningen. Vid denna undersökning har till enskilda
personer inom länets socknar, bolag, som äga jordbruksfastighet
inom länet, vissa tjänstemän m. fl. framställts skriftlig förfrågan, i vad
mån och av vilka anledningar inom .vederbörande socken mött svårigheter
att få tomter till samlingslokaler för folkliga, ekonomiska och kulturella
strävanden av olika slag och vilka utvägar i stället måst anlitas. Svaren
å denna fråga äro till sitt innehåll växlande, men från flera håll har uppgivits
att det, särskilt å mark tillhörig bolag, varit svårt eller omöjligt att
erhålla byggnadstomter för dylika ändamål, och att vissa större bolag ej

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

medgiva förvärvande av sådana tomter med äganderätt har även från bolagen
meddelats. En utredning, som är bilagd den s. k. norrlandskommitténs
betänkande av år 1904, giver likaledes bekräftelse åt den erfarenheten,
att de fastighetsägande bolagen ofta äro obenägna att avhända sig smärre
områden inom sina övriga ägor. På en del orter tillhandahåller arbetsgivaren
lokal på villkor, med vilka arbetarna äro tillfredsställda. Men
svårligen kan bestridas, att andra orter finnas, där en nöjaktig lösning av
dylika frågor icke stått att vinna genom överenskommelse. Om man medgiver
önskvärdheten av att i dessa fall bereda utväg för lokalbehovets
fyllande, synes det mig icke äga avgörande betydelse, huruvida fallens
antal är något större eller mindre. Aro de få, så är dock icke denna
expropriationsrätt den enda, som gäller eller föreslås för undantagsförhållanden.
Man har emellertid härjämte uttalat den meningen, att behovet
av samlings- och föreningslokaler bäst skulle tillgodoses därigenom, att
vederbörande kommuner, eventuellt med anlitande av rätten till expropriation
för allmän byggnad, uppförde för ändamålet erforderliga byggnader
och i dem uppläte plats till föreningssammanträden, överläggningar och
föredrag av olika slag. Härigenom skulle, har man förmenat, behövliga
lokaler finnas att tillgå, på samma gång som kommunernas bestämmanderätt
över desamma skulle innebära trygghet för att de icke användes till
ändamål, som vore mera till skada än till gagn. Den förhoppningens att
ifrågavarande behov skulle kunna avhjälpas på detta sätt, torde dock
knappast äga tillräcklig grund i verkligheten. Sannolikt skulle kommunerna
endast sällan vara benägna att ingripa, och ännu mera sällsynt bleve
säkerligen, att en arbetarförening funne sitt lokalbehov på ett nöjaktigt
sätt fyllt genom upplåtelse av plats i en kommunal byggnad. Om ett
verkligt och ej blott ett skenbart resultat skall vinnas, torde det vara nödvändigt,
att expropriation får ske till omedelbar förmån för den ortsbefolkning,
inom vilken lokalbehovet gjort sig gällande, och att den exproprierade
marken med äganderätt tillfaller denna eller representanter för
densamma.

För min del tvekar jag icke att tillstyrka en bestämmelse om expropriationsrätt
i detta syfte. I principiellt hänseende synes mig en dylik
bestämmelse kunna väl försvaras, och den ekonomiska betydelsen därav är
mycket ringa. Att i trakter, där all jord vitt omkring tillhör samma
eller ett fåtal ägare, en byggnadstomt frånskiljes mot full ersättning, kan
icke i detta avseende ingiva några farhågor. Invändningarna torde ock
mera grundas på den betydelse för jordägaren, som frågan ur andra synpunkter
kan hava. Det bör ej bestridas, att expropriation för berörda
ändamål stundom kan för jordägaren medföra påföljder av annan än eko -

Herr Petterssons
i
Södertälje
motion.

20 Lagutskottets utlåtande Nr 24.

nomisk art, mera kännbara i den mån det kan befaras, att vid expropriationsområdcts
bestämmande ej tages vederbörlig hänsyn till skäliga önskningar
från hans sida, samt att områdets användning ej kommer att i allo
motsvara det allmännyttiga syfte, som föranlett expropriationsrättens beviljande.
Men liknande förhållanden kunna föreligga även vid andra slag
av expropriation, och hänsynen till dem torde ej böra medföra underkännande
av expropriationsändainålet utan .allenast att man söker i största
möjliga utsträckning trygga såväl jordägarens rätt som det allmännyttiga
syftets uppfyllande. Redan 1913 års förslag innehöll föreskrifter i denna
riktning, och det förefaller mig möjligt och lämpligt att genom vissa jämkningar
och tilläggsbestämmelser ytterligare förminska grunden för de mot
förslaget i denna del förefintliga betänkligheterna, utan att dock ändamålet
med förslaget förfelas.»

Herr Pettersson i Södertälje har i sin motion nr 181 hemställt, att
riksdagen för sin del måtte besluta sådant tillägg till förevarande punkt,
att rätt till expropriation av fastighet medgives jämväl för att bereda
befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort plats för anläggning
till förbättrande av tillgången på livsmedel eller andra förnödenheter.

Till stöd härför har anförts:

»I det föreliggande förslaget till lag om expropriation in. in. saknar
man bestämmelser, som kunna möjliggöra för innevånarne å eu viss plats,
vilka önska bilda en konsumtionsförening, att genom expropriation förvärva
mark till uppförande av en handelslokal för sagda förening. I den k.
propositionen i samma ämne, som avlämnades till riksdagen år 1913, förefanns
en dylik möjlighet, i det att i 1 § av lagförslaget stadgades, att
fastighet kunde bli föremål för expropriation för anläggning till förbättrande
av tillgängen pa livsmedel eller andra förnödenheter. I statsrådsprotokollet
av den 7 september 1912 yttrade statsrådet och chefen för
justitiedepartementet bl. a. följande: ''Om än särskilda åtgärder för nämnda
ändamål numera icke så ofta torde vara behövliga, synes dock ett dylikt
behov, när det förefinnes, vara behjärtansvärt’. Lagutskottet tillstyrkte ock
bifall till den ifrågavarande bestämmelsen och åberopade därvid en inlaga
från Kooperativa Förbundet, vari behovet av densamma vitsordades. 1 denna
inlaga meddelades bl. a., att icke mindre än 55 av Kooperativa Förbundets
540 föreningar icke lyckats få sin lokalfråga tillfredsställande ordnad på
grund av jordäganderättsförhållandena, varjämte förbundet sade sig äga.
kännedom om ytterligare ett flertal platser, där såväl jord- som handelsmonopol
existerade, ehuru någon närmare undersökning ej ännu kunnat

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

verkställas. Av redogörelsen framgick ock, att på eu del håll visserligen
vederbörande jordägare ställt lokal till förfogande för konsumtionsförening,
antingen kostnadsfritt eller mot låg hyresavgift, men att denna anordning
ej ansetts .vara tillfredsställande. Framförallt klagades över den osäkerhet,
som präglade affärsverksamheten å dylika platser, exempelvis vid ombyte
av förvaltare eller disponent å arbetsplatsen, eller vid konflikter mellan
arbetare och arbetsgivare, vid vilka senare tillfällen särskilt föreningens
leverantörer kunde tänkas komma i en svår situation. Ehuruväl från många
håll vederbörande arbetsgivares uppskattning av konsumtionsföreningens
betydelse vitsordades, saknades ej heller uppgifter om att jordägaren ingripit
i föreningens ledning; sådana ingrepp hade bl. a. skett i form av
förbud för vederbörande förening att tillhöra Kooperativa Förbundet, varigenom
föreningen avstängts från fördelen att göra sina inköp från detta
håll. Slutligen är att märka, att innehavaren av störa jordområden ej sällan
avtalat med affärsmännen å platsen, att ingen ny handelsverksamhet finge
öppnas å sagda områden.

På en av mig gjord förfrågan hos Kooperativa Förbundet, huruvida
de till 1913 års lagutskott meddelade svårigheterna alltfort göra sig gällande,
har svarats, att så är förhållandet, varjämte förbundet ansåg sig på
goda grunder kunna försäkra, att helt visst ett mycket stort antal arbetare
skulle använda sig av kooperationen för nedbringande av sina levnadskostnader,
om de blott ägde tillfälle att erhålla för varuförmedlingen nödvändiga
lokaler. En utvidgning av expropriationsrätten till ifrågavarande
område vore därför, enligt förbundets åsikt, i hög grad av behovet påkallad.

Det synes mig, som om de nuvarande tidsförhållandena vore särskilt
ägnade att framhålla denna frågas betydelse. På grund av den väsentliga
prisfördyringen å livsmedel har från olika håll uttalats önskvärdheten
av att konsumenterna såsom ett effektivt led i kampen mot fördyringen
sammansluta sig för gemensamma inköp.

Att särskilt arbetarna, men ock tjänstemän in. fl. använt sig av denna
hjälpform för att överkomma krisens svårigheter är ju en välkänd sak.
Någon statistik över 1915 års kooperativa verksamhet föreligger visserligen
ej, men i den av dr Karl Hildebrand på offentligt uppdrag utgivna boken
''De svenska statsmakterna och krigstidens folkhushållning’ meddelas några
siffror, som belysa den betydande ökningen inom den kooperativa rörelsen.
Sålunda hade under år 1915 nybildats 106 föreningar med ett insatskapital
av 193,094 kronor, medan motsvarande siffror för år 1914 vore resp. 62 och
53,002 kronor. Antalet till Kooperativa Förbundet anslutna föreningar
uppgick vid 1915 års slut till cirka 700 med cirka 185,000 medlemmar

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

mot resp. 608 och 153,559 motsvarande tid 1914; förbundets egen affärsverksamhet
— som torde ange även föreningarnas utveckling — uppgick
år 1915 till 16,497,640 kronors omsättning, motsvarande en ökning av
66,8 % från år 1914 (ökning föregående år 29,75 %).

Dessa siffror torde tydligt uttrycka, i vilken hög grad konsumtionsföreningarna
bevisat sig vara ett gott hjälpmedel under en tryckande dyrtid.
Det synes därför naturligt, att staten såvitt möjligt underlättar användningen
av detta konsumenternas egna hjälpmedel i kampen för uppehället.
Detta skulle i ej ringa mån ske, om den mångenstädes förefintliga
svårigheten att erhålla mark för handelslokal undanröjdes på samma sätt,
som föreslås beträffande tillvägagåendet å andra intresseområden, nämligen
genom expropriation.»

Herr K. J.
Ekmans
motion.

Herr K. J. Ekman har i sin motion hemställt, att riksdagen ville
besluta, att 1 § 8 punkten skall erhålla följande lydelse: »för att bereda
befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort mark till uppförande
av byggnad för överläggningar eller föredrag, som åsyfta antingen religiös
uppbyggelse eller folkbildning eller ock nykterhetens främjande».

Till stöd härför har motionären anfört:

»1 proposition till årets riksdag, nr 22, med förslag till lag om expropriation
m. in. har Kungl. Maj:t, i anslutning till det av 1913 års
lagutskott framställda sammanjämkningsförslag i ämnet men likväl med
någon ändring därav, i lagförslagets 1 § 8 punkt föreslagit, att expropriation
skulle få äga rum för att bereda befolkningen eller en väsentlig
del därav å en ort mark till uppförande av byggnad för överläggningar
eller föredrag, som åsyfta religiös uppbyggelse, folkbildning, social utveckling,
nykterhetens främjande eller avse annat dylikt ändamål av synnerlig
vikt.

Expropriation innebär en betydande inskränkning i den enskilde
jordägarens rätt. Att en dylik inskränkning göres gällande till förmån
för det allmänna, d. v. s. för kommunen eller för samhället i dess helhet,
har sedan länge ansetts riktigt och befogat. Mera tvivelaktigt är, huruvida
och i vad mån en dylik inskränkning må anses befogad till förmån
för allmänna strävanden, som uppbäras allenast av mer eller mindre privata
sammanslutningar, sådana som de i 102 § omnämnda aktiebok ig och
registrerade föreningar. I sådant fall måste med nödvändighet den fordran
uppställas, att expropriationsrätten icke utsträckes utöver vissa klart och
bestämt angivna gränser. Då fråga är om expropriation för samhällelig
räkning kan man, såsom i förslaget skett, inskränka sig till att i lagen
uppräkna vissa dithörande fall såsom exempel samt i övrigt åt Kungl.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

Maj:t överlåta att efter eget beprövande medgiva expropriation i andra
därmed jämförliga fall. Kung]. Magt kan därvid icke gå utöver den allmänna
begränsning, som ligger däri, att expropriationen dock skall ske
för ett erkänt samhälleligt ändamål. Men betänkligare är att åt Kungl.
Maj:t överlämna en dylik generell fullmakt, då fråga är om att för ett
ändamål, som icke direkt avser det allmänna, göra ingrepp i den privata
äganderätten. Någon allmän begränsning av den art, som nyss nämnts,
linnes icke i sådant fall till återhållande av en obehörig utsträckning av
expropriationsrätten. Den enda garanti, som här erbjuder sig, ligger uti
det sätt, på vilket stadgandet om rätten till expropriation avfattas. Och
givet är, att denna garanti blir synnerligen otillfredsställande, om därvid
al 1'' näst vissa exempel uppräknas med rätt för Kungl. Magt att icke allenast
i de sålunda uppräknade tallen utan jämväl i andra därmed likartade
medgiva expropriation.

Med den uppfattning av den enskilda jordäganderättens betydelse,
som kännetecknar vår rättsordning, låter det sig svårligen förena att i
en så ömtålig fråga som den om expropriation av jord för ett icke statligt
eller kommunalt ändamål åt Kungl. Maj:t överlämna att i administrativ
väg träffa avgörande om, huru långt expropriationsrätten utöver
de i lagen angivna exemplen bör utsträckas. Omsorgen om rättsordningens
behöriga upprätthållande synes fordra, att härvid expropriation
icke må ifrågakomma i andra än vissa i lagen bestämt uppräknade fall.
Skulle sedermera under den fortgående utvecklingen behov yppas av expropriation
för något annat liknande ändamål, lärer prövningen av en
sådan fråga böra förbehållas åt Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt
och medgivande därtill sålunda kunna beredas endast genom det nya behovets
inskrivande i lagen.

I fråga om de särskilda ändamål, för vilka uti ifrågavarande hänseende
expropriation skulle kunna ifrågakomma, innehöll 1913 års sammanjämkningsförslag
— mot vilket dock reservation anmäldes av 7 av
utskottets ledamöter — att expropriation skulle få äga rum för främjande
av ''religiös uppbyggelse eller verksamhet till nykterhetens främjande eller
eljest för överläggningar i allmänna frågor eller upplysande föredrag’.
Denna . avfattning är uppenbarligen alldeles för svävande för att kunna
tjäna till säker ledning vid utövningen av rätten att medgiva expropriation.
I Kungl. Maj:ts proposition till årets riksdag formuleras stadgandet så,
att rätten skulle avse lokaler för ''överläggningar eller föredrag som åsyfta
religiös uppbyggelse, folkbildning, social utveckling, nykterhetens främjande
eller avse annat dylikt allmänt ändamål av synnerlig vikt’. I vissa
avseenden innebär sålunda Kungl. Maj:ts förslag eu närmare begränsning

Utskottet.

24 Lagutskottets utlåtande Nr 24.

av expropriationsrätten. Men i själva verket kvarstår samma obestämdhet
och tänjbarhet som i det förra förslaget. De nu begagnade uttrycken
torde väl så mycket som de i sammanjämkningsförslaget begagnade fresta
till en obehörig utsträckning av expropriationsrätten till förfång för den
privata jordäganderätten. Härförutom synes det föreslagna stadgandet
lida av en viss oklarhet så till vida, att det kan förefalla osäkert, huruvida
orden ''överläggningar eller föredrag’ verkligen hänföra sig till alla
de därefter uppräknade verksamhetsgrenarna eller endast till den först
nämnda, nämligen åstadkommande av ''religiös uppbyggelse’.

Vad särskilt angår det i Kungl. Maj:ts proposition upptagna nya
ändamålet ''överläggningar eller föredrag, som åsyfta social utveckling’,
synes något särskilt behov av expropriation för dess tillgodoseende icke
förefinnas" Den sociala utvecklingen framgår ur det religiösa, kulturella
och ekonomiska livet i samhället och är icke någon fristående företeelse
utom eller vid sidan därav. Att medgiva expropriation för beredande av
tillfälle till överläggningar eller föredrag som avse ''social utveckling’,
skulle i själva verket vara att ställa expropriationsrätten till förfogande
för allt, som på något sätt berör samhällets religiösa, kulturella eller ekonomiska
och därmed även politiska utveckling eller, med andra ord, det
vore att medgiva möjlighet till expropriation i en fullkomligt obegränsad
utsträckning.»

Motionerna äro uttryck för den meningsskiljaktighet, som, enligt vad
kant är, fortfarande förefinnes i fråga om de expropriationsändamål, som
omförmälas i förevarande punkt av det kungl. förslaget. Från ena hållet
betraktar man såsom en avsevärd brist i detta förslag, att det icke medgiver
expropriationsrätt jämväl till främjande av vissa kooperativa företag,
särskilt konsumtionsföreningar. Från annat håll icke blott motsätter man
sig en dylik utvidgning, utan anför även betänkligheter i fråga om vissa
i det-kungl. förslaget upptagna expropriationsändamål.

•Emellertid torde den önskan vara ganska utbredd, att meningsmotsättningen
i förevarande punkt icke må få verka till hinder för ett positivt
riksdagsbeslut i detta viktiga lagärende. Utskottet har trott sig bäst tjäna
detta önskemål genom att framlägga ett förslag till samlingslinje; och har
utskottet vid arbetet härå kommit till den uppfattning, att anslutning i sak
till den av det kungl. förslaget intagna medlingsståndpunkten är den väg, å
vilken den åtrådda enigheten bäst står att vinna. Vid sådant förhållande
har utskottet funnit sig icke böra förorda bifall vare sig till herr Jakob
Petterssons eller till herr K. J. Ekmans motion, den senare, i vad den
avser saklig ändring i det kungl. förslaget. I redaktionellt hänseende åter har

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

utskottet förordat vissa jämkningar i riktning mot en närmare överensstämmelse
med det av 1913 års lagutskott framlagda sammanjämkningsförslaget.

Herrar Andersson i Grimbo och Olsson i Berg hava uti sin motion
yrkat, att förevarande punkt och såsom följd därav jämväl 106 och 107 §§
i lagförslaget icke måtte av riksdagen bifallas.

Till stöd härför hava motionärerna anfört:

»Uti Kungl. Maj:ts proposition, nr 22, i förslag till lag om expropriation
är bland annat upptaget, när expropriationsrätt skall få förekomma.

Det är tydligt, att dylik rätt ej bör medgivas annat än, då det föreligger
trängande skäl, i så måtto nämligen, att, då det gäller mark, det jordområde
det är fråga om, är absolut nödvändigt för något visst allmänt ändamål,
eller att område för avsett ändamål ej på annat sätt kan anskaffas.

I Kungl. Maj:ts berörda förslag föreslås i 1 § mom. 9, att expropriationsrätt
skulle tillämpas ''för åstadkommande på det allmännas bekostnad
av skogs återväxt å skogsmark, som är genom kalhuggning eller på
annat sätt ödelagd och ej utgör nödig betesmark’.

Av §§ 106 och 107 framgår det, att dylik rätt skulle tillkomma
kronan, den kommun där området förefinnes, eller landsting eller skogsvårdsstyrelse
inom landstingsområdet.

Gärna medgives, att allt vad som kan göras för skogsodlingens främjande,
bör göras, men här föreliggande förslag i detta avseende torde vara
opåkallade. Visserligen får en del markområden, som äro lämpliga för
skogskultur, ligga öde, men denna anmärkning drabbar både stat och kommun
såväl som den enskilde. Ja, det torde vara en lätt sak påvisa många
fall, där det får anses för en oförlåtlig försummelse av såväl staten som
kommunerna att låta deras nu ägande, mången gång stora markområden
ligga för ''fäfot7. Vad skulle det tjäna till att i detta avseende utsträcka
expropriationsrätten? Jo, säkerligen en mängd trakasserier och bråk inom
kommunerna.

Det torde ej heller för staten föreligga något behov att på så sätt
anskaffa skogsmark, förty hittills har årligen erbjudits staten till inköp
femton å tjugu gånger så mycket som den kunnat köpa.

Beträffande kommuner, landsting och skogsvårdsstyrelser torde ej
kunna påvisas ett enda fall, då dessa ej kunnat få köpa så mycket skogsmark
de önska — men väl att den mark de möjligen innehaft blivit vanskött
eller icke blivit skött alls.»

Förevarande bestämmelse i 9 punkten av 1 § var upptagen i det
för riksdagen år 1913 framlagda förslaget utan att då bliva föremål för
någon gensaga. Dessförinnan har, såsom framgår av redogörelsen å sid. 5,
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 saml. 21 käft. (Nr 24.) 4

Punkt 9.

Herrar
Anderssons
i Grimbo
och Olssons
i Berg
motion.

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

Flinkt 12.

Herrar
Andersons
i Råstock
och Strids
motion.

frågan om rätt till expropriation för ifrågavarande ändamål ett par gånger
motionsvis dragits under riksdagens prövning. Det synes utskottet, som
om den föreslagna bestämmelsen borde godkännas. Ur nationalekonomisk
synpunkt kan den bliva av betydelse till åstadkommande av återväxt på
sådana före tillkomsten av nuvarande lagstiftning om enskilda skogar skövlade
skogsmarker, åt vilka deras ägare icke ägna någon omsorg. Dessutom
är den till ägarnas skyddande mot obefogade ingrepp i deras rätt genom
stadgandena i 106 och 107 §§ av förslaget omgärdad med enligt utskottets
förmenande fullt betryggande garantier. Utskottet har därför icke i anledning
av motionen föreslagit någon ändring i den kungl. propositionen.

Herrar Anderson i Råstock och Strid hava i sin motion yrkat, att
riksdagen ville besluta, att förevarande punkt måtte erhålla följande lydelse:

»för linbana — — — — — — — — — — — —
orten, så ock för torvindustri, därest fråga är om företag, vilket prövas
vara till större gagn för det allmänna»;

och i sammanhang därmed hemställt, att till 10 § måtte göras följande
tillägg:

»Vid expropriation av torvmosse må vid fastställande av expropriationsersättning
icke heller tagas i beräkning värdestegring, som uppkommit
genom köp och försäljning i spekulationssyfte, utan endast till det
värde, som torvmossen i och för sig kan anses innehava.»

Till stöd härför har anförts:

»I en av huvudstadens morgontidningar lästes följande: ''De småländska
torvmossarna ha börjat stiga i pris. Långväga spekulanter resa omkring
för att på ort och ställe undersöka torvmossarna, men bönderna, som ana,
att de gömt på något värdefullt, vilja icke sälja, utan dyrka upp priset
på mossarna.’ Tidningen sluter därav: ''Spekulationen är sålunda redan
i full gång, innan ännu torvfrågan är löst.’

Liknande notiser observeras allt emellanåt i pressen, och det saknas
ej heller uppgifter om att till och med utländskt kapital hållit sig framme
i ändamål att för en billig penning förvärva svensk jord, som kan antagas
bliva värdefull. Enligt uppgifter, som torde vara fullt tillförlitliga, innehaves
för närvarande äganderätten till omkring 20,000 hektar mossar direkt
eller indirekt av utländskt kapital. Även om man utgår från att sannolikt
endast den mindre delen av denna areal utgöres av bränntorvmossar, så
framgår dock otvetydigt den tendens till även utländsk spekulation, som
ovan antytts.

Om således redan tidigare spekulationslusten framträtt i fråga om torvmossar,
så torde de f. n. rådande exceptionellt höga priserna på bränntorv
vara ägnade att ännu mera stimulera en osund spekulation även på detta område.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

I utlandet har den stora vikten av att det allmännas intresse tillvaratagos
i avseende å jämväl torvmossar allmänt insetts. Så lärer t. ex.
såväl i Holland som Tyskland särskild lagstiftning om mossars utnyttjande
vara för handen, och enligt uppgift torde man i Norge snart vara färdig
att lagstifta angående förvärv av större mossar, i det att lagförslag redan
skall finnas utarbetat.

Även om det i samband med i prop. nr 22 framlagda förslag till lag
om expropriation icke kan upptagas, vare sig frågan om vad som bör
iakttagas för ett rationellt utnyttjande av våra bränntorvmossar, eller frågan
om bestämmelser rörande förvärv av dylika, torde dock därutav ingalunda
följa, att man bör underlåta att nu göra vad göras kan, och anse vi fördenskull
att ett införande av rätt till expropriation för torvindustriens
behov kan ifrågasättas.

Ett förhållande, som vi i detta sammanhang icke anse oss kunna uraktlåta
att beröra, är det värde, som borde beräknas för den händelse att
vid förvärv av torvmosse för det allmännas räkning eller för företag av
större gagn för orten det skulle behöva anlitas expropriationsförfarande.
Även om man, från samhällelig synpunkt sett, borde hava full rätt att,
vid expropriation av en torvmosse, som i ägarens hand varit fullkomligt
eller i det närmaste värdelös, endast taga hänsyn till det intrång och de
övriga olägenheter, som genom mossens exploaterande i syfte att åstadkomma
billigt bränsle åsamkas innehavaren-ägaren, och alltså för helt liten
ersättning borde kunna förvärva torvmos''se, torde med nuvarande samhällsförhållanden
en dylik inlösningsgrund hava ringa utsikt att bliva av statsmakterna
fullt godkänd, och anse vi oss därför för det närvarande icke
böra ifrågasätta ett helt införande av en sådan värderingsprincip.

Under alla förhållanden, och då väl i grunden ett expropriationsförfarande
avser att tjäna stora allmänna intressen genom åstadkommande
av så rimliga inlösningsvillkor som möjligt, anse vi oss böra på det kraftigaste
framhålla vikten av att vid bestämmande av inlösningspris vid expropriation
av torvmossar största möjliga hänsyn måtte tagas till här anförda
samhälleliga synpunkter. Vi anse oss ha så mycket större anledning att
framhålla detta, som redan i gällande lag och även i det nu framlagda
lagförslagets paragraf 10 med full rätt fastslagits principen om, att vad
som företagits i avsikt att otillbörligt höja expropriationsersättning icke må
tagas i beräkning vid ersättnings bestämmande.

Samma grundsyn skall enligt vår mening anläggas vid värdering av
torvmosse, som inköpts i spekulationssyfte, och alltså i sådant fall icke hänsyn
tagas till genom spekulation uppkommen konstlad värdestegring.

Vi anse således fullt berättigat och av behovet oundgängligen påkallat,
att från det allmännas sida åtgärder vidtagas, som åtminstone i någon mån

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

Utskottet.

äro ägnade att motverka ett hänsynslöst uppjobbande av priset på våra för
bränntorvstillverkning tjänliga mossar, emedan eljest enligt vårt förmenande
en utav de viktigaste, för att icke säga den viktigaste förutsättningen för
en rationellt bedriven torvindustri, nämligen tillgången på för ändamålet
lämpliga mossar till rimligt pris, äventyras.

En dylik åtgärd, som torde vara ägnad att något avkyla spekulationslusten
i fråga, vore helt säkert ett införande av torvmossar som expropriationsobjekt
i den av Kungl. Maj:t i proposition nr 22 föreslagna nya expropriationslagen
och därjämte vissa normer att följa vid fastställande av
expropriationsvärde.»

Med sitt förevarande förslag; svnas motionärerna avse väsentligen att
förebygga osund spekulation i torvmossar och den uppdrivning av priset
å detta slag av jordegendom, som till hinder för en rationellt bedriven
torvindustri kan vara att av nämnda anledning befara. För vinnande av
detta syfte, även om det må vara behj ärtan svårt, lärer emellertid expropriationsrätt
ej kunna tillgripas, så mycket mindre som motionärerna ej
ens antytt, vem en sådan rätt skulle tillkomma. Skulle missförhållanden
i angiven riktning framträda, lära andra botemedel däremot böra sökas.
Om och i den mån tvångsförvärv av torvmossar må vara nödigt lör något
allmänt ändamål av den art, som i övriga punkter av 1 § angives, är
givetvis expropriation på sådan grund medgiven; men att därutöver för
detta slag av fastighet stadga en särskild expropriationsrätt, för vilken
annan grund än den ovan angivna ej kan uppställas, lärer icke kunna tillrådas.
Utskottet har av sådan anledning funnit motionärernas framställning
icke föranleda till ändring i Kungl. Maj:ts förslag.

4 §•

Utöver de handlingar, som enligt 1913 års förslag skulle fogas vid
expropriationsansökningen, har i nu framlagda förslaget i första stycket
av förevarande paragraf tillagts utdrag av fastighetsregistret såvitt fastigheten
angår, därest sådant register är för orten upplagt. Tydligen bör
dylikt utdrag fogas jämväl vid ansökan enligt andra stycket, och har utskottet
i nämnda stycke företagit en ändring för detta ändamål.

Enligt förslagets tredje stycke skall fastighetens ägare och innehavare
lämnas tillfälle att avgiva yttrande, huruvida han med anledning
av den olägenhet expropriationen kan medföra för honom eller eljest har
något att erinra mot ansökningen. Understundom kan emellertid en dylik
erinran med fog göras jämväl av annan, t. ex. granne, och har det därför
synts utskottet lämpligt, att tillfälle till yttrande lämnas utom ägare

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

och innehavare av den fastighet, som skall tagas i anspråk för cxpropriationsändamålet,
jämväl annan, som kan av expropriationen lida men. Särskild
bestämmelse angående det sätt, varå yttrande från annan än fastighetens
ägare och innehavare bör inhämtas, torde ej vara erforderlig. Kungörelse
på sedvanligt sätt i orten om den sökta expropriationen med erinran
om den rätt att däröver avgiva yttrande, som här avses, lärer vara
för ändamålet tillräcklig.

5 §•

I andra stycket har utskottet i överensstämmelse med sin vid 4 §

3 stycket uttalade uppfattning därom att även andra berättigade intressen
än ägarens eller innehavarens av den fastighet, som av expropriationen direkt
beröres, här skola vinna skäligt beaktande, föreslagit uteslutning av
orden »vars rätt är i fråga».

10 §.

Såsom följd av vad utskottet om herrar Andersons i Råstock och
Strids motion vid 1 § anfört, har utskottet icke heller vid 10 § i anled- Råstock och
ning av nämnda motion hemställt om någon ändring i det kungl. förslaget. Str\^nmo''

36 §.

Utskottet finner det ligga i sakens natur, att expropriationsnämnden
även utan det i andra stycket föreslagna stadgandet äger rätt att införskaffa
det underlag för sitt avgörande, som den kan finna nödigt, och att
i sådant syfte höra part eller sakkunnig eller att på annat sätt inhämta
närmare upplysningar. Ett uttryckligt angivande av denna nämndens
befogenhet skulle tilläventyrs kräva ytterligare processuella föreskrifter
angående parts rätt att, åtminstone under vissa förhållanden, få före
avgörandet avgiva påminnelser och eventuellt förebringa motbevisning eller
dylikt. Vad nämnden i ena eller andra hänseendet lämpligen bör åtgöra
synes tryggt kunna överlämnas till nämndens eget bedömande, och har utskottet
av sådan anledning ansett lämpligast, att ifrågavarande andra stycke
av paragrafen utgår.

48 §.

Utskottet har här företagit en ändring av redaktionell natur.

53 §.

hör undvikande av den tolkning, att orden »expropriationsersättningen
i sin helhet» skulle innebära förutom ersättning, som enligt 47 §

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

Herrar Liibecks
och
v. Hofotens
motion.

Utskottet.

blivit av rätten fastställd, jämväl ränta därå, har utskottet ansett lämpligt,
att orden »i sin helhet» utgå.

59 §.

Herrar Liibeck och v. Hofsten hava i sin motion påyrkat den ändring
i förevarande paragraf, som framgår av följande anförande i motionen:

»Förfarandet vid fastställande av enskild överenskommelse synes, då det
gäller elektriska ledningar och dylikt, vara mycket besvärligt. Rätten borde
i stället kunna få avgöra, om den träffade överenskommelsen är av sådan
betydelse, att tredje mans rätt beröres. Bevisning härom kan vid fråga
om elektriska ledningar i flertalet fall ganska lätt förebringas medelst
gravationsbevis och taxeringsbevis jämte utredning om intrångets storlek.
Om rätten finner, att intrånget icke rubbar säkerheten för inteckningshavare
och andra fordringsägare, vilket nog är det vanligaste vid fråga
om elektriska ledningar, bör det enskilda avtalet kunna utan vidare fastställas.
— Endast i motsatt fall torde särskilt medgivande från fordringsägare
böra ifrågakomma.»

Utskottet har funnit motionen vara av praktiska skäl förtjänt av
bifall. Emellertid har utskottet ansett lämpligast, att de därav föranledda
ändringarna icke införas i 59 § utan bland de särskilda bestämmelserna
om expropriation för elektriska svagströmsledningar, där de återfinnas i
95 § i dess av utskottet föreslagna lydelse.

65 §.

Med den formulering, denna paragraf fått i Kungl. Maj:ts förslag,
är den möjligheten icke utesluten, att en person, som fått sitt yrkande om
återförvisning enligt 64 § genom laga kraftägande utslag ogillat, skulle
kunna få sitt sålunda ogillade yrkande om ersättning för skada eller intrång
ånyo prövat i vanlig doinstolsväg. För undvikande av den uppfattning, att
så skulle kunna ske, har utskottet föreslagit en ny lydelse av 65 §.

I sammanhang härmed har utskottet ansett lämpligt att i lagtexten
något närmare angiva, vad förevarande paragraf innebär. Om skada, som
föranledes av expropriationen, är sådan att den kunnat förutses vid expropriationsnämndens
förrättning, anses den vara förutsedd och uppskattad av
nämnden. Den av nämnden bestämda expropriationsersättningen innefattar
alltså gottgörelse för all dylik skada, oavsett när den uppkommer. År
skadan däremot av den beskaffenhet, att den icke kunnat förutses av nämnden,
har man att skilja mellan det fallet, att skadan uppkommer före

Lagutskottet» utlåtande Nr 24.

expropriationsrnålets slutliga avgörande, och det fallet, att den uppkommer
först efteråt. I det förra fallet tillerkännes den skadelidande i 64 § rätt
att begära återförvisning till expropriationsnämnden, som värderar skadan
enligt vanliga expropriationsgrunder. Men begagnas icke denna möjlio-het
eller uppstår skadan först efter expropriationsrnålets slut, har expropriationslagstiftnmgen
ej vidare någon tillämpning. Huruvida och till vilket belopp
den skadelidande äger rätt till ersättning för skadan, skall då bedömas
etter samma grunder, som om skadans uppkomst icke stode i samband
med . expropriationen, och tvist om sådan ersättning får prövas av domstol
i vanlig rättegångsväg.

66 §.

Herrar Liibeck och v. Hofsten hava i sin motion hemställt om sådan HZT
ändring i denna paragraf, som kunde föranledas av följande anförande i v. HofsTen»
motionen: motion.

»På sätt svenska vattenkraftföreningen och svenska elektricitetsföreningen
i gemensam skrivelse till Konungen redan den 28 juni 1910 framhållit
har erfarenheten givit vid handen, att dagarvoden för expropriationsnämnders
ledamöter i regeln beräknades oskäligt högt, nämligen 50 å 75
kronor förutom resor och vivre. Som följd härav hade det visat sio-, på
sätt i berörda inlaga utförligt exemplifierades, att i fråga om elektriska
kraftledningar expropriationskostnaden ofta översteg själva skadeersättningen.
Det var därför med tillfredsställelse man fann, att 1910 års kommitteförslag
upptog bestämmelser om resekostnadsersättnino- efter tredje
klass i gällande resereglemente samt därutöver 25 kronor per da<» till ordföranden
och 15 kronor till ledamot i nämnden. Denna begränsnino- föreoannor
eJ * nu föreliggande förslag, enligt vilket expropriationskostnad
bestämmes av rätten, om överenskommelse ej träffas. Emellertid synes
det på anförda skäl önskligt att återinföra samma eller liknande be°Tänsmng
som i 1910 års försko-.»

De av motionärerna omförmälda i 1910 års kommittéförslag intagna utskottet.
bestämmelserna om vissa grunder för ersättning åt ordföranden och ledamöterna
i expropriationsnämnder blevo i det till grund för propositionen
till 1913 års riksdag ursprungligen utarbetade, till lagrådet remitterade
förslaget utbytta mot en hänvisning till vad därom särskilt kunde bliva
stadgat, därvid såsom skäl åberopades, att nämnda grunder torde böra
bestämmas i administrativ ordning.

Stadgandet fick i samma proposition sin jämväl nu föreslao-na lydelse
efter hemställan av lagrådet, som anförde: °

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

»Att, såsom i förevarande lagrum förutsattes skola ske, fastställa
allmängiltiga grunder, efter vilka ordförande oeh ledamöter i expropriationsnämnd
skola åtnjuta ersättning för uppskattningen, torde stöta på
stora praktiska svårigheter. Ena gången kan det gälla ett vidlyftigt och
invecklat expropriationsärende, varför kräves ett tidsödande förberedande
studium av handlingarna, åtminstone från ordförandens sida, den andra
o-åno-en åter ett ärende, vars hela behandling av nämnden är undangjord
på °en eller annan timme. Vid expropriation för en järnväg inträffar i
allmänhet, att flera särskilda expropriationsmål handläggas samma dag av
expropriationsnämnder med delvis växlande sammansättning.

Med hänsyn till det anförda hemställes, att bestämmelsen i fråga
undergår sådan ändring, att i enlighet med nu gällande ordning det anförtros
åt rätten att bestämma beloppet av den ersättning för uppskattningen,
som skall utgå till ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd,
för den händelse överenskommelse därom ej träffas.»

Med åberopande av vad lagrådet sålunda anfört får utskottet hemställa,
att herrar Löbecks och v.^Hofstens motion i nu ifrågavarande del
icke måtte föranleda någon ändring i det kungl. förslaget.

68—70 §§.

Av de i dessa paragrafer innefattade stadganden hava 68 § 1 stycket
och 69 § 1 stycket 2 punkten samma innehåll som 68 § i 1913 års
sammanjämkningsmemorial. De övriga stadgandena inflöto i det år 1916
till lagrådet remitterade förslaget och anförde departementschefen angående

dem bl. a. följande: . , „ . , .

Departe- »Då lösesumman för fastigheten ej skall inbegripa ersättning foi

mentschefen d&rk verkställda anläggningar, har den lösningsberättigade ej heller något
befogat anspråk på att allenast genom denna lösesummas erläggande bliva
ä^are av dylika anläggningar. Antingen få dessa särskilt lösas av honom,
efler också måste ägaren vara berättigad att bortföra desamma, i den mån
sådant är möjligt. Ehuru den, som löser fastigheten, icke bör vara skyldig
att lösa jämväl anläggningarna, torde rätt därtill böra tillerkännas
honom. Om ''lösningsförfarandet sålunda utsträckes till hela fastigheten i
dess dåvarande skick, är detta utan tvivel i de flesta fall till synnerlig
fordel för ägaren; han får därigenom anläggningarnas fulla värde ersatt,
under det att vid deras bortförande endast någon mycket ringa del av
värdet torde kunna bevaras. Kommer lösen av anläggningarna ej till
stånd och vill ägaren därför bortföra dem, bör han emellertid vara skyldig
att dessförinnan lämna ersättning för ämnen, som tilläventjn-s för desamma
tagits från fastigheten. Att så skett i någon mera betydande om -

Lagutskottets utlåtande Nr 24. 33

fattning torde dock bliva sällsynt, då i regel endast smärre fastighetsdelar
exproprieras.

Enligt nu angivna huvudgrunder hava i förslaget införts bestämmelser,
vid vilkas avfattande ledning hämtats från vad i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom är stadgat för den händelse, att arrendator,
som skall lämna arrendet, nedlagt kostnad å fastigheten. Den ersättning,
som skall förekomma, bör i varje särskilt fall bestämmas av expropriationsnämnden
och tiderna för de olika lösnings- och ersättningsanspråkens
framställande hava därför utsatts så, att detta skall låta sig göra. Bestämmelse
om rätt att lösa anläggningar har intagits i 68 §, som sålunda
kommer att angiva de fall, i vilka lösen får ske. Stadgandena om lösesummans
bestämmande samt om rätt att bortföra ei lösta anläggminsar
mot ersättande av ämnen, som till dem tagits från fastigheten, hava fått
sin plats i två nya §§, med numren 69 och 70.»

Vid dessa paragrafer anförde två ledamöter av lagrådet följande vid Lagrådet
förslagets granskning: 1916-

»Därest den, som instämmer talan om lösningsrätt, icke i stämningen
yrkar att jämväl få lösa byggnad eller annat, som påkostats fastigheten,
blir exproprianten ställd i valet mellan att avstå detta mot ett av
motparten bestämt pris eller att bortföra detsamma och återställa, fastigheten
i det skick, vari den vid expropriationen befann sig. Den förlust,
som i regel är en given följd av denna expropriantens ogynnsamma ställning,
får i viss mån karaktären av ett förverkande, som åtminstone i de
fall, då lösningsrättens förutsättningar inträtt utan expropriantens eget
förvållande, icke kan anses överensstämma med billighet. Men även där
exproprianten genom försummelse eller annorledes kan anses själv hava
föranlett, att lösningstalan kunnat anställas, synes det mindre billigt, att
i anledning härav stadgas en påföljd, som för exproprianten innebär en
förmögenhetsförlust, vilken icke kan lämpas efter försummelsens beskaffenhet.
Det kan ock anmärkas, att de från arrendelagen hämtade bestämmelserna
i 70 § av förslaget icke äro lämpliga, då här fråga icke är om
kostnad, som nedlagts å annans fastighet. Om eu arrendator å den av
honom arrenderade fastigheten nedlägger kostnad utan att därtill vara
förpliktad, torde han i allmänhet med större eller mindre säkerhet kunna
beräkna den vinst, han under arrendetiden härav kan hämta, men någon
motsvarighet härtill föreligger icke i förevarande fall.

Därest man föreskriver, att lösningsrätten skall omfatta fastigheten i
dess helhet och således även avse därå uppförd byggnad och annat, som
tillhör fastigheten, ävensom att i övrigt beträffande fastighetens värde regBiliang
till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 21 käft. (Nr 24). 5

34 Lagutskottets utlåtande Nr 24.

lerna om expropriationsersättning skola tillämpas, då lösningsrätten utövas,
synas häremot avgörande betänkligheter icke kunna anföras. Det för
1913 års riksdag framlagda förslaget intog ock denna ståndpunkt, vilken
jämväl företräddes av lagutskottet. Om med hänsyn till vad ovan anförts
en återgång till det äldre förslagets bestämmelser härutinnan synes påkallad,
följer härav, att 68 § sista stycket, 69 § första stycket första
punkten samt andra stycket ävensom 70 § böra utgå.»

Departe- Vid ärendets förnyade föredragning i statsrådet förmälde departe ån«/oårtfliiS.

mentschelen: . .

»Jämte det lagrådets flesta ledamöter till stöd för sin uppfattning,
att stadgandena i 5 § tredje stycket av förslaget äro obehövliga, hänvisat
till bestämmelserna om rätt att'' under vissa förutsättningar lösa exproprierad
egendom, hava två av samma ledamöter vid 68—70 §§ i förslaget
hemställt om ändringar, genom vilka lösningsrätten skulle erhålla väsentligt
mindre betydelse än enligt det remitterade förslaget. Anledningarna
till att sistnämnda förslag i denna del skiljer sig från tidigare förslag angåvos
av mig vid remissen till lagrådet, och jag kan nu i all huvudsak
mskränka mig till att åberopa vad jag då anförde. Obestridligt är, att
lösningsrättens utövande enligt det remitterade förslagets bestämmelser
stundom kan leda till förlust för den, från vilken egendom löses, men
då skulden till lösningsrättens inträdande ligger hos honom, synes det vara
mindre obilligt, att han utsättes för möjligheten av en sådan förlust, än
om den lösningsberättigade vid utövning av sin rätt skulle underkastas
alltför ogynnsamma ekonomiska villkor. De föreslagna stadgandena, som
till sina grunder överensstämma med motsvarande bestämmelser i gällande
expropriationsförordning och av två ledamöter i lagrådet lämnats utan anmärkning,
torde därför böra bibehållas.»

Herr Pet- Herr Pettersson i Södertälje har i sin motion nr 252, med åbero Södertäije

pande av ovanintagna yttrande utav två ledamöter av lagrådet, yrkat, att
motion. 68 § 2 stycket, 69 § 1 stycket 1 punkten och 2 stycket samt 70 §
måtte utgå ur förslaget.

Utskottet. Med hänvisning till vad departementschefen anfört hemställer ut skottet,

att nämnda motion icke måtte föranleda någon ändring i det
kungl. förslaget.

71 §•

Herrar Lti- Vid första stycket i denna paragraf hava herrar Liibeck och v. Hof becks

och v. ~ J *

Hofstens sten anfört:
motion.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

»Rätt till undersökning (stakning och dylikt) kan av Konungens
befallningshavande medgivas, då ändamålet är sådant som i 1 § avses.

Då emellertid i sistnämnda paragraf elektriska starkströmsledningar ej
finnas upptagna, torde för tydlighets skull i 71 § böra intagas hänvisning
jämväl till 1 § i lagen den 27 juni 1902 om elektriska anläggningar.
»

Då i 1 § av lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestäm- utskottet.
melser om elektriska anläggningar, stadgas, att då jord eller lägenhet enligt
nämnda § skall avstås eller upplåtas, vad i lagen om expropriation i
allmänhet stadgas skall äga motsvarande tillämpning, finner utskottet det
i motionen påyrkade förtydligandet icke vara erforderligt.

Vid andra stycket i 71 § hava herrar LiibecJc och v. Hof sten i
motion anfört:

Sill Herrar Lwbecks
och

Enligt andra stycket i 71 § skall sökanden minst 14 dagar i förmotion™

väg underrätta

fastighets ägare eller innehavare om förundersökning.

Denna bestämmelse torde hava tillkommit med tanke närmast på enstaka
fastigheter och kan därvid anses lämplig, men skulle beträffande stakning
av järnväg, landsväg, 4 kraftledning, linbana eller andra ledningar
av större utsträckning stundom göra rätten till förundersökning ganska
illusorisk eller vålla betydande dröjsmål, då man sällan kan på förhand
avgöra vilka fastighetsägare respektive arrendatorer, som av stakningen
kunna beröras. Till undvikande av denna olägenhet synes bestämmelse
böra tillfogas om delgivning i dylika fall endast genom annons i ortens
tidningar enligt närmare föreskrift av Konungens befallningshavande.»

Otvivelaktigt kan i sådana fall som motionärerna omförmäla under- utskottet.
rättelseplikten bliva ganska betungande. Men det synes utskottet, som
om fastighetens ägare bör kunna hava grundade anspråk på, att skäliga
garantier finnas för att han erhåller underrättelse om undersökningen. I
anledning härav har utskottet ansett sig icke kunna förorda ett så förenklat
underrättelsesätt som motionärerna föreslagit. Däremot har det
synts utskottet, att det i förevarande avseende kunde vara tillräckligt
sörjt för ägarens intresse, om sökanden kan visa, att underrättelse blivit
avlåten. Utskottet har jämväl funnit det böra meddelas särskilda föreskrifter
för det fall, att ägaren icke vistas å känd ort inom riket. I
enlighet härmed har utskottet givit ifrågavarande stycke en ny lydelse.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

82 §.

Enligt andra punkten av denna paragraf i Kungl. Maj:ts förslag
skall ägare eller den, som kan åberopa sig på arrende- eller hyresavtal,
icke vara pliktig att avflytta från av honom bebodd byggnad å det av
den avsedda expropriationen berörda området förr än å den nästinstundande
fardagen för avträde av förhyrd lägenhet. Det synes emellertid,
som om även den, som bebor byggnad på grund av undantagsavtal eller
annat avtal, som icke kan anses omfattat av begreppen arrende- och
hyresavtal, borde hava samma rätt till fardag. Utskottet har med anledning
härav föreslagit en jämkning i paragrafen.

94 §.

Utskottet föreslår en ändring i denna paragraf i syfte att dess bestämmelser
må gälla vid expropriation av nyttjanderätt för elektriska
svagström sledningar icke endast då fråga är om egendom, som i 90 §
sägs, utan i varje fall och oavsett av vad beskaffenhet egendomen är. Då
expropriation av nyttjanderätt för dylik ledning äger rum, kan ledningen
vara av jämförelsevis ringa omfattning och därav förorsakat intrång eller
men skäligen obetydligt. Erfarenheten visar emellertid, att dylika ledningar,
särskilt i närheten av större samhällen, ofta växa i omfattning
och trådantal, så att de bliva ej blott synnerligen vanprydande utan även
allvarsamt menliga för den, över vars område de äro framdragna. Att
expropriationsnäinnden alltid skulle kunna taga behörig hänsyn till en
dylik möjlig utveckling lärer ej kunna påräknas. En uppskattning, som
stadgade ersättning ej blott för vid expropriationen förhandenvarande
skada och intrång utan även för sådan skada och sådant intrång, som beräknades
kunna följa av ledningens möjliga utbyggnad, skulle alltså lätt
kunna bliva obillig mot antingen jordägaren eller expropriationssökanden.
Utskottet har för undvikande av att vare sig den ene eller den andre må
bliva lidande på uppskattningen ansett lämpligt, att ersättningen städse
bestämmes efter den redan uppkomna skadan eller det redan gjorda intrånget
och att i fråga om skada eller intrång, som senare inträffat, talan
må i brist på åsämjande föras vid domstol.

95 §.

Beträffande det av utskottet i denna § föreslagna stadgandet får
utskottet hänvisa till vad ovan vid 59 § anförts. De i Kungl. Maj:ts för -

Lagutskottets utlåtande Nr 24. 37

slag i 95 § intagna bestämmelserna hava av utskottet sammanförts såsom ett
första stycke i 96 §.

96 §.

Utskottet har som första stycke i denna paragraf sammanfört bestämmelserna
i 95 § i Kungl. Maj:ts förslag, infört ett nytt andra stycke
och som tredje stycke upptagit 96 § i Kungl. Maj:ts förslag.

Vid andra stycket av 95 § i Kungl. Maj:ts förslag hava herrar
Lubeck och v. Hofsten i sin motion anfört:

»I andra stycket föreskrives, att ledning, som på grund av ändrade
förhållanden vållar betydande olägenhet för fastighet, må på bekostnad
av ledningens ägare ändras eller flyttas, där sådant kan ske utan synnerligt
men för ledningen. Denna bestämmelse kan bliva mycket betungande
för ledningar i närheten av bebyggda orter, där redan vid ledningars
framdragande marken ofta nog betraktas som byggnadstomt och ersättning
utbetalats därefter. Enligt 1910 års kommittéförslag skulle flyttning
av ledning i sådana fall ske på fastighetens bekostnad. Under alla förhållanden
synas uttryckliga föreskrifter om reglerande av tidigare utgiven
skadeersättning böra lämnas.»

I propositionen till 1913 års riksdag föreslogs ett stadgande av innebörd,
att kostnaden för ändring eller flyttning av förevarande slag skulle
gäldas av fastighetens ägare. Lagutskottet ansåg det vara billigt, att jämväl
i de fall, då ändring eller flyttning jämlikt andra stycket ifrågakomme,
kostnaden därför borde gäldas av ledningens ägare, synnerligast
som denne i regel måste antagas vara i stånd att ombesörja en dylik åtgärd
för mindre kostnad än fastighetens ägare.

Utskottet finner anledning ej föreligga att frångå denna av riksdagen
1913 godkända ståndpunkt.

För att ledningens ägare skall kunna anses skäligen pliktig att på
egen bekostnad ändra eller flytta ledningen, måste naturligen såsom jämväl
. föreslagits förutsättas, att ledningen medför betydande olägenhet för
fastigheten. Även om ledningen ej åstadkommer olägenhet, som kan anses
betydande, kan dock olägenheten vara sådan, att fastighetens ägare
skäligen bör ha anspråk på ledningens flyttning eller ändring, därest han
själv står kostnaden därför. Utskottet har i det nya andra stycket infört
stadgande för detta fall, innefattande särskilda bestämmelser till tryggande
av båda parternas intressen.

Herrar Liibecks
och
v. Hofstens
motion.

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

100 §.

Något stadgande av denna innebörd fanns ej i det år 1913 framlagda
förslaget. Däremot framfördes motionsvis yrkande därom. Lagutskottet
hemställde om bifall till propositionen i denna del. Medan första
kammaren biträdde utskottets hemställan, beslöt andra kammaren att införa
eu bestämmelse av innehåll, att i värdet icke finge inräknas förbättring,
som härledde sig från besittningshavaren, ej heller jord värdestegring, som
skett under besittningstiden, dock att denna tid ej finge räknas längre tillbaka
än 10 år. I sammanjämkningsmemorialet vidhöll utskottet sin tidigare
hemställan.

På av departementschefen enligt statsrådsprotokollet vid 1916 års
proposition anförda skäl blev nu förevarande bestämmelse införd i det då
framlagda förslaget. Därvid förmälde departementschefen:

»För min del anser jag det icke gärna kunna leda till ett gott resultat,
om man skulle söka för detta särskilda fall giva en fristående
lösning åt den svåra och på så många områden ingripande frågan om rätt
till jordvärdestegring, som uppstår genom ett samhälles tillväxt. Jag kan
därför icke tillstyrka, att någon bestämmelse i detta syfte upptages i förslaget.
Vad åter beträffar en värdeförökning, som härleder sig från besittningshavarens
arbete eller av honom nedlagda kostnader å området,
förefaller det mig mera ovisst, huruvida icke med hänsyn till densamma
ett fullständigande av förslaget i själva verket skulle vara ändamålsenligt
och önskvärt. Utan tvivel vore det oriktigt, om besittningshavaren skulle
nödgas utgiva ersättning för ett värde, som han själv skapat utan att därtill
°hava någon förpliktelse gentemot jordägaren. I väsentlig mån torde
detta vara förhindrat därigenom att, såsom lagutskottet påpekat, expropriationsnämnden
uppenbarligen icke bör tillerkänna jordägaren ersättning
för sådant som besittningshavaren införlivat med jorden men äger åter
bortföra därifrån. Till detta bar ju besittningshavaren redan före expropriationen
bättre rätt än jordägaren. Den av lagutskottet åberopade bestämmelsen
om nyttjanderättshavares befogenhet att bortföra vad han påkostat
gäller emellertid endast för sådana nyttjanderättsavtal, beträffande
vilka lagen om nyttjanderätt till fast egendom äger tillämpning, sålunda
ej andra avtal för ''bestämd tid utan ömsesidig uppsägningsrätt än dem,
som ingåtts tidigast den 1 januari 1908. Den föreslagna expropriationsrätten
torde däremot företrädesvis få betydelse för äldre avtal. Vilken
ställning nyttjanderättshavaren enligt dessa intager i berörda hänseende är
svårare att avgöra. Skulle upplåtelsen utgöra en jordavsöndring på viss tid
eller livstid, har man ej annat stadgande att tillgå än bestämmelsen om

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

rätt för avsöndrad lägenhets innehavare eller, vid livstidsupplåtelse,
hans arvingar att vid besittningstidens slut från lägenheten bortföra
honom eller dem tillhörig åbyggnad eller stängsel, som stamhemmanets
innehavare ej vill lösa. Väl må det vara sannolikt, att rättsåskådningen i sistberörda
fall skulle tillerkänna lägenhetshavaren befogenhet att bortföra även
annat, som han påkostat, än åbyggnad och stängsel, samt att en liknande uppfattning
skulle göra sig gällande i fråga om de nyttjanderättsavtal, för vilka
varje bestämmelse i ämnet saknas. Men nyttjanderättshavarens rätt är i
dylika fall dock icke så klar, att jämväl i dem en expropriationsnämnd kan
förutsättas vid värderingen alltid göra undantag för sådant av honom påkostat,
som är av beskaffenhet att kunna bortföras. Härtill kommer att,
oavsett huru långt nyttjanderättshavarens befogenhet sträcker sig, bortförande
är faktiskt uteslutet beträffande resultatet av en del på värdet väsentligt
inverkande arbeten, såsom planering, uppodling eller jordförbättring.
Den genom dem åstadkomna värdeförökningen kan säkert påräknas
tillfalla jordägaren vid nyttjanderättstidens slut, och vid sådant förhållande
torde en expropriationsnämnd kunna känna sig tveksam, om icke denna
förbättring även bör inräknas i det värde, efter vilket jordägaren skall få
ersättning för det som genom expropriationen frånvinnes honom.

På grund härav finner jag skäl tala för att i förslaget införa en
bestämmelse, att vid uppskattning av område, som exproprieras till
förmån för ägare av därå uppfört hus, hänsyn icke må tagas till förbättring,
vilken området vunnit genom arbete eller kostnad, som husägaren
eller föregående innehavare, vars rätt övergått å denne, utöver vad honom
ålegat nedlagt å området. Denna bestämmelse har fått sin plats såsom
100 §.

Under arbete eller kostnad, som ålegat nyttjanderätthavaren, skall
enligt min uppfattning av nämnda bestämmelses innebörd hänföras ej
blott vad som ålagts honom genom uttryckligt åtagande utan även sådant
som på annat sätt ingått bland förutsättningarna för nyttjanderättsavtalet.
Har nyttjanderättsavgiften bestämts särskilt lågt eller upplåtelsen skett
utan avgift, och framgår av förhållandena uppenbart, att anledningen härtill
varit den vinst jordägaren kunde påräkna genom områdets förbättrande,
bör arrendator^ i den mån han sålunda genom upplåtelsevillkoren
redan åtnjutit gottgörelse för sitt arbete eller sin kostnad, icke
kunna göra anspråk på att till hans förmån ersättningen till jordägaren
skall bestämmas endast efter områdets ursprungliga värde.»

Utskottet ansluter sig till vad departementschefen sålunda anfört.
Det synes emellertid som om åt den med ifrågavarande bestämmelse av -

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

sedda innebörd kunde givas ett klarare uttryck i lagtexten, och har utskottet
i sådant syfte föreslagit en jämkning i ordalagen.

102—105 §§.

Dessa bestämmelser, som saknades i det år 1913 framlagda förslaget,
infördes första gången i det år 1916 till lagrådet remitterade förslaget i
huvudsakligen samma lydelse, som nu föreslagits.

Utskottet har funnit bestämmelserna i några avseenden höra undergå
någon jämkning.

Den i 103 § uppställda förutsättning för beviljande av expropriationsrätt
för förevarande ändamål åt aktiebolag eller förening, att i bolagsordningen
eller föreningens stadgar skall hava intagits noggrann uppgift
— utom å ändamålet för bolaget eller föreningen — jämväl huru dess
verksamhet skall bedrivas, synes, såvitt angår sistnämnda uppgift, vara
strängare än som skäligen torde böra ifragasättas särskilt med hänsyn till
den påföljd, som enligt 105 § av förslaget är stadgad för det fall, att
fastigheten använts i strid mot föreskrift i bolagsordningen eller stadgarna.
Då en noggrann uppgift å ändamålet för bolaget eller föreningen
torde vara tillfyllest för att trygga det fastigheten ej kommer till användning
för verksamhet, som är för samma ändamål främmande, har utskottet
ansett, att orden »samt huru dess verksamhet skall bedrivas» kunna ur
paragrafen utgå.

Såsom herr K. J. Ekman i sin motion påpekat, bör för här ifrågavarande
ändamål ej medgivas expropriation av mark, som redan förut är
bebyggd av ägaren för något hans ändamål; och har utskottet ansett
lämpligt att häråt gives uttryck jämväl i lagtexten. Likaså är givetvis
avsett,°att den som söker expropriation för ändamål, varom här är fråga,
skall styrka, att sådana förhållanden äro förhanden, som i lagen uppställas
såsom villkor för expropriationen. Utskottet finner ett förtydligande härutinnan
erforderligt. Med anledning härav hava ett par mindre ändringar
skett i 104 § första stycket.

I 104 § andra stycket har av Ivungl. Maj:t föreslagits ett stadgande,
att innan expropriationsrätt av förevarande slag beviljas aktiebolag eller
förening, kommunalstämman skall höras. Det har synts utskottet, som en
lagstadgad föreskrift i dylikt hänseende icke vore behövlig, under vissa förhållanden
kanske icke ens lämplig.

I 105 § har utskottet företagit några av ändringen i 103 § föranledda
jämkningar, om vilka annat yttrande ej synes erforderligt, än att
utskottet funnit det icke vara med billighet överensstämmande, att ett

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

användande av fastigheten för annat ändamål än i bolagsordningen eller
stadgarna angivits tilläventyrs skulle kunna, även om avvikelsen vore av
ringa betydelse eller omfattning, medföra en tillämpning av de otvivelaktigt
stränga bestämmelserna om lösningsrätt. Då sådant ej heller torde
hava varit avsett, har utskottet i förtydligande syfte i paragrafen insatt orden
»i avsevärd mån».

Herr Hellberg har i sin motion anfört följande:

»Uti 1 § 8 mom. av föreliggande Kungl. Majrts nådiga proposition
nr 22 har föreslagits, att expropriation skulle kunna äga rum ’för att
bereda befolkningen eller väsentlig del därav å en ort mark till uppförande
av byggnad för överläggningar eller föredrag, som åsyfta religiös
uppbyggelse, folkbildning, social utveckling, nykterhetens främjande eller
avse annat dylikt ändamål av synnerlig vikt’. Detta moments formulering
skiljer sig således rätt avsevärt från den formulering, som förekommer
uti det genom Kungl. Maj:ts proposition nr 46 vid 1913 års riksdag
framlagda lagförslag om expropriation, där motsvarande bestämmelse tinnes
angiven uti 6:e stycket i 1 §.

Emellertid kan man sätta i fråga, huruvida i själva verket skillnaden
emellan nu föreslagna formulering och den år 1913 angivna praktiskt
taget kommer att bliva så stor.

Det är med ett ord så, att bedömandet av föreliggande fråga givetvis
är i synnerligt hög grad beroende av den allmänna sociala, politiska
och ekonomiska uppfattningen hos den Kungl. Maj:ts regering, som har
att bedöma det föreliggande expropriationsärendet.

Denna nu angivna synpunkt gör att man efter undertecknads uppfattning
måste ställa sig synnerligen tveksam även mot nu föreslagna lagstiftning
i nu berörda hänseende, ehuru man ju icke å andra sidan kan
helt och hållet bestrida, att icke bestämmelser meddelats, som i någon
mån minska faran av ingrepp i enskild äganderätt för syften, som icke
kunna sägas befordra allmänna intressen.

Under diskussionen vid 1913 års riksdag i ifrågavarande ärende
framhölls att, förutom synpunkten av obehörigt ingrepp i den enskilda
äganderätten, ägaren av den jord, som exproprierades för nu antydda
syften, jämväl skulle kunna tillskyndas i synnerlig hög grad rent personliga
olägenheter och obehag från de event. i närheten av ägarens bostad
belägna byggnader, vilka uppförts å det exproprierade området. Visserligen
bestreds denna synpunkt från visst håll i debatten 1913, men ingen
torde väl kunna förneka, att det ligger rätt nära till hands att så kan
komma att ske. Jag syftar nu på, att dessa å de exproprierade områdena
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 21 käft. (Nr 24). 6

Herr

Hellbergs

motion.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

uppförda byggnader kunna komma att upplåtas till dansnöjen och andra
närboendes lugn störande förlustelser. Det torde nämligen icke kunna
förnekas, att t. ex. i för nykterhetsloger och jämväl i för andra dylika
ändamål avsedda lokaler rätt ofta anordnas dans- och andra nöjestillställningar,
vilka, man må nu än i övrigt hava vilken uppfattning som helst
om dylika tillställningar, dock ej torde förnekas kunna vara i hög grad
störande för närboendes lugn och trevnad. Undertecknad menar således,
att det skulle vara önskvärt och i någon mån kunna förtaga förefintliga
olägenheter, om uti nu föreslagna lagstiftning kunde inryckas en bestämmelse
därom, att i byggnader uppförda å mark, som exproprierats enligt
1 § 8 mom. i föreliggande lagförslag, samt å den sålunda exproprierade
marken icke inom viss tid efter expropriationen finge förekomma danseller
andra folknöjestillställningar. Jag vill än en gång medgiva, att formuleringen
av lagtexten i angivna mom. icke direkt giver anledning till
en sådan åtgärd, men jag vidhåller dock, att dylika förhållanden kunna
inträffa, och jag förmodar å andra sidan, att befogade invändningar icke
egentligen kunna från något håll framställas gentemot bestämmelser av
antydd art.

Den i 68 § avhandlade lösningsrätten till exproprierad egendom
torde i flera fall vara verksam gentemot förenämnda missbruk, men man
kan ock tänka sig fall, då vederbörande av dylika skäl visserligen vore
därtill berättigad och gärna ville, men tillfölje ekonomiska skål ej kunde
begagna sig av lösningsrätten. Det vore därför, synes det mig, gott, om
en sådan bestämmelse, som ovan antytts, komme att införas i lagtexten,
och att sådan bestämmelse skulle vara gällande beträffande resp. lokal
under ett visst antal år, räknade från det år då resp. expropriation fastställdes.
Förslagsvis nämnes här tjugu år.

I sammanhang med påpekandet av rent personliga obehag, som
kunna befaras uppstå för ägaren av sålunda exproprierad mark, vill jag
även framhålla, att det vore synnerligen önskvärt, om i lagtexten kunde
inryckas jämväl bestämmelser därom, att antydda byggnader icke finge
uppföras i omedelbar närhet av jordägarens bostad, utan å visst därifrån
angivet minimiavstånd, som finge underskridas endast efter medgivande
av bostadsägaren. Det må medgivas, att det kan synas vanskligt att få
direkta bestämmelser härom inryckta i lagtexten, men å andra sidan torde
det dock ej vara riktigt att underlåta att beröra denna synpunkt. Enär
nämligen expropriation av mark i nämnt syfte alltid förutsätter ett intrång
på viss ägares mark emot dennes vilja, borde ju åtminstone inom viss
gräns hänsyn tagas vid lagstiftningen därtill, att hans personliga önskan
ej må trädas alltför nära. Ovan har redan antytts, huru i synnerligt hög

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

grad rent personliga olägenheter och obehag kunna uppstå för ägaren av
exproprierad mark, om nära hans bostad uppförd lokal komme att användas
till dans- och andra nöjestillställningar, som ditlockade folk i stort
antal, men även om detta förstnämnda bleve genom lagstiftningen uteslutet,
så tinnes dock lätt att åtskilliga av de i mom. 8 uppräknade ändamål,
vartill dessa lokaler skulle användas, komme att föranleda folksamlingar
och kunde giva anledning till obehag av åtskilligt slag, om dessa
lokaler uppfördes alltför nära intill ägarens bostad. Detta gäller i synnerhet
där denna är förut fritt belägen, och den bestämmelse, som här åsyftas,
torde av flera skäl ej kunna tillämpas å mark, å vilken stadsplan blivit
upprättad. Men å övriga platser torde en bestämmelse om visst avstånd
från ägarens bostad, inom vilket dylik lokal ej finge utan ägarens medgivande
uppföras, kunna bestämmas. Att genom dylik bestämmelse hinder
skulle resas mot att expropriation finge ske från ägare av visst mindre
område, kan ju endast vara ägnat att ytterligare motivera dylik bestämmelses
införande i lag, ty det må ju vara berättigat att skydda ägare av
till arealen så obetydligt markområde från ett intrång, som för honom
måste kännas vida mer motbjudande än för person, som innehar ett område
av större areal. Förslagsvis nämnes här som minimiavstånd 1,000 meter.

Man torde ock utan svårighet finna skäl för att tillämpa samma bestämmelse
om minimiavstånd beträffande kyrka i landsorten.

Jag hemställer alltså, med vördsam begäran till lagutskottet att på
lämpligt sätt formulera förslagen, att riksdagen ville för sin del besluta
att införa i förslaget till lag om expropriation bestämmelser om:

l:o) — — — (detta yrkande intaget vid 1 §);

2:o) att dans eller dylika nöjestillställningar icke må få förekomma
vare sig i de lokaler, som byggts eller förvärvats å mark som exproprierats
enligt förslagets 1 § mom. 8 eller å den exproprierade marken inom
tjugu år, räknade från det år expropriationen stadfästes;

3:o) att dylika byggnader ej må å landsbygden, där ej stadsplan är
upprättad, utan markägarens medgivande, uppföras på mindre avstånd från
ägarens bostad än 1,000 meter;

4:o) att dylika byggnader ej må å landsbygden, där ej stadsplan är
upprättad, uppföras å mindre avstånd från kyrka än 1,000 meter.»

Vad beträffar det av motionären under mom. 2:o) framställda yrkandet
anser utskottet nödig trygghet mot missbruk av fastigheten vara
vunnen genom den åt stadgandet om expropriationsändamålet givna formuleringen
och genom bestämmelserna om lösningsrätt. Det av motionären
påyrkade stadgandet torde därför icke vara erforderligt.

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

Herrar
Liibecks och
v. Hofstens
motion.

I fråga om motionärens övriga yrkanden får utskottet som sin mening
uttala, att ett generellt stadgande om visst avstånd från jordägarens
bostad eller från kyrka näppeligen kan anses vare sig nödigt eller lämpligt.
Frågan om tjänligaste platsen för en byggnad av ifrågavarande slag
måste bedömas även ur andra synpunkter och kräver otvivelaktigt en friare
prövning i varje särskilt fall. Utskottet anser, att de bestämmelser,
som meddelas dels i 4 och 5 §§ om expropriation i allmänhet dels ock i
104 § särskilt angående ifrågavarande slag av expropriation, innefatta nöjaktiga
garantier för, att varje berättigat intresse, som kan beröras av expropriationen,
jämväl skall bliva beaktat och komma till sin rätt. Utskottet
har därför ansett, att herr Hellbergs ifrågavarande yrkanden ej böra
föranleda till någon åtgärd.

106 och 107 §§.

Beträffande det i herrar Anderssons i Grimbo och Olssons i Berg
motion framställda yrkandet, att dessa paragrafer måtte utgå, får utskottet
hänvisa till vad om nämnda motion anförts vid 1 § (s. 25).

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 27 juni 1902,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Utskottet, som icke haft något att mot förevarande lagförslag erinra,
vill emellertid framhålla angelägenheten därav, att då expropriation av
vattenfall äger rum för åstadkommande av belysning eller drivkraft att
tagas i anspråk för eu på långt avstånd från vattenfallet belägen ort, det
måtte tillses, att vattenkraften icke tages i anspråk i vidare mån än att
den ort, där fallet finnes, icke går miste om möjligheten att för sina egna
skäliga behov utnyttja detsamma.

Herrar Lubech och v. Hofsten hava i sin motion anfört följande:

»Den här medgivna rätten till expropriation synes endast gälla
elektrisk starkströmsledning, men icke transformatorstationer, kopplingsoch
mätarestationer m. m., som därtill nödvändigtvis måste kunna anknytas
för att ledningarna skola kunna fylla sin uppgift. Smärre transformatorer
och dylikt anbringas stundom på stolpar, större sådana i byggnader,
som dock sällan äro av större omfattning. — En komplettering i
berörda hänseende synes följaktligen vara erforderlig.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

1910 års kommittéförslag upptog expropriationsrätt till mark såväl
för elektrisk kraftstation med dammar och kanaler m. in. som för ledningar
och övriga ''starkströmsanläggningar’, vari då transformatorstationer
och dylikt kunde innefattas. Expropriationsrätten till mark vid kraftanläggningen
avhandlas visserligen i samband med förslaget till ny vattenlag
och har av denna anledning utelämnats i expropriationslagen. Med
hänvisning till angelägenheten av att under rådande förhållanden underlätta
tillkomsten av vattenkraftanläggningar för kraftdistribution, synes det
oberoende av vattenlagsförslaget förtjäna allvarligt övervägas att i samband
med expropriationslagen åstadkomma en åtminstone provisorisk lösning
i den vidare omfattning, som här ovan och i 1910 års kommittéförslag
avses. Bestämmelserna borde därvid tydligt täcka jämväl behovet
av mark för kommunala och andra allmännyttiga elektricitetsverk, drivna
med ångkraft eller dylikt, vilka tydligen ändock icke komma att innefattas
i en blivande vattenlag.

_ Slutligen föreskrives i sista stycket av förevarande paragraf, att ersättning
vid expropriation för starkströmsledning skall utgå med hälften
utöver eljest lagstadgat belopp, då nämligen jord eller lägenhet skall
användas för annans räkning än kronans. Det synes höra övervägas,
huruvida en dylik förhöjning just i fråga om starkströmsledningar är
motiverad, så mycket mer som erfarenheten torde ha givit vid handen,
att ersättningarna ändock tillmätas ganska rundligt och att skadan eller
intrånget i regel blir vida mindre än man brukar föreställa sig. Under
alla förhållanden synes emellertid anledning saknas att tillämpa olika
ersättningsgrunder för å ena sidan kronans, å den andra kommuners
och enskildas starkströmsledningar; för markägaren, som lider skadan
eller intrånget, är det tydligen likgiltigt vem som äger ledningen. Den
undantagsställning, som kan ifrågakomma då det gäller absoluta statsändamål,
synes icke böra utsträckas att gälla statens affärsdrivande verk,
arbetande under samma former som motsvarande kommunala och enskilda.
Det kan förtjäna nämnas, att likartad fråga rörande ersättning
för skada tillfölje uppdämning av vatten upptagits till prövning av tillkallade
sakkunnige för överarbetning av förslaget till vattenlag.»

Dessa frågor torde icke kunna erhålla en lösning annorlunda än i
samband med åvägabringandet av en ny vattenlagstiftning, varmed de på
det närmaste sammanhänga.

Såsom motionärerna omförmäla, hade 1910 års kommittéförslag till
genomförande av den i riksdagens skrivelse den SO april 1907 uttryckta
önskan (se ovan sid. 4) i 1902 års lag inarbetat bestämmelser om expro -

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

priation jämväl för kraftstationer, dammfästen, vattenledningar o. d. Vid
förslagets granskning anförde departementschefen:

»Berörda riksdagsskrivelse har varit föremål för behandling även i
ett den 17 december 1910 avgivet kommittébetänkande med förslag till
vattenlag m. m. I motiveringen till nämnda förslag har anförts, att den
av riksdagen ifrågasatta lagändringen syntes knappast hava sin plats i
1902 års lag. Rätten att å främmande fastighets grund fästa damm eller
göra ledning för vattnet erfordrades icke allenast, där fråga vore om vattnets
användande såsom kraftkälla vid en elektrisk kraftstation. Av lika
stor betydelse syntes det mången gång vara, att vattnets tillgodogörande
på annat sätt underlättades genom medgivandet av en dylik rättighet.
Det syntes vid sådant förhållande ej lämpligt att införa bestämmelse härom
i en lag, som handlade uteslutande om elektriska anläggningar, synnerligast
som under lagens tillämpningsområde folie även andra dylika anläggningar
än de, vid vilka kraftkällan utgjordes av ett vattenfall. I viss mån gällde
detsamma i fråga om rätten till utmål för kraftanläggning. Stadganden i
förevarande hänseende hade sin naturliga plats i sammanhang med lagföreskrifter
rörande de villkor, under vilka ett tillgodogörande av vatten
finge äga rum.

Av det sålunda anförda synes mig framgå, att frågan, i vad mån
och på vilket sätt syftet för riksdagens berörda framställning bör tillgodoses,
icke lämpligen kan upptagas till avgörande förr än i samband med
den föreslagna nya vattenlagstiftningen. Till den del det av expropriationslagskommittén
uppgjorda förslaget avser att utvidga omfattningen av 1902
års lag har detsamma därför nu fått förfalla.»

Motionärerna hava emellertid framhållit angelägenheten av åtminstone
en provisorisk lösning av denna fråga. Då det utarbetade förslaget till
ny vattenlag numera är remitterat för granskning i lagrådet och det sålunda
kan antagas, att detsamma inom ej alltför lång tidrymd kan komma att
föreläggas riksdagen, hemställer utskottet, att förevarande frågas lösning
må till dess anstå.

Den av motionärena sist upptagna frågan torde jämväl lämpligen
kunna vila i avbidan på den nya vattenlagstiftningens framläggande. Lagen
om dikning och annan avledning av vatten tillerkänner i vissa fall fastighetsägare
ersättning med fulla värdet och hälften därutöver. Det synes, som
om vid meddelandet av bestämmelser i nu nämnda fråga i den nya vattenlagstiftningen
jämväl lämpligheten av den av motionärerna påyrkade ändringen
i 1902 års lag kunde tagas under övervägande.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

lörslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907 an
gående stadsplan och tomtindelning.

Genom till årets riksdag avlåten proposition, nr 23, har Kungl. Makt
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till la" om
fastighetsbildning i stad och till andra därmed sammanhängande la"ar
renligt förslaget till lag om fastighetsbildning i stad skulle genom nämnda
lag upphävas lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtmdelning.
1 ropositionen nr 23 är för närvarande föremål för behandla
av ett sammansatt stats- och lagutskott, som inom kort kommer att i anledning
av densamma avgiva utlåtande. I avbidan på detta utlåtande
hnner sig lagutskottet icke nu böra till vidare behandling upptaga propositionen
nr 22 i nu förevarande del. ° F

Övriga lagförslag.

Mot övriga i den kungl. propositionen upptagna lagförslag, nämligen
„ y<7 om andrad lydelse av vissa §§ i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom samt

lag om ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning
och annan avledning av vatten

här utskottet icke funnit ättledning till anmärkning

° Ö*

har slutligen

att avgiva yttrande i anledning av vissa
fl. motion nr 271 framställda förut icke berörd;

Utskottet

herrar Lindhagens m.
yrkanden.

I denna motion har anförts:

( ,0*1*1 ^15 riksdag väcktes inom andra kammaren en motior

(nr 124) däri på anförda skäl yrkades:

•ho) att riksdagen måtte för sin del efter förslag av lagutskottet
antaga definitivt dels en allmän expropriationslag och dels en lag om social
expropriation i erforderliga fall av jord från fastigheter av det sia" och
tor de ändamål, som i § 1 av nedan framförda lagförslag angivas, ”eller,

Motionen
II: 271.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

om detta ej kan bifallas, anhålla att Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt

för riksdagen framlägga sådant förslag; . . . ,

2;o) att riksdagen, för den händelse ej definitiv lagstiftning varder
av riksdagen nu antagen, måtte för sin del i dess helhet eller åtminstone
i mest angelägna delar antaga följande provisoriska

Lag om expropriation av jord för vissa sociala ändamål.

1 §•

Från fastighet, som är av större omfattning och ej tillhör stad,
kommun eller municipalsamhälle, samt från fastighet, tillhörig bolag, lörenino-
för ekonomisk verksamhet eller enskild person, vilken ej har sitt bo
eller hemvist å fastigheten och uppenbarligen besitter den huvudsakligen
för att tillgodogöra sig skogsavkastning, må jord tagas i anspråk genom

expropriation, om det prövas nödigt:

1) för att bereda torpare, bolagsarrendatorer och andra på liknande
sätt beroende jordbrukare tryggad förfoganderätt över jordbruket med erforderlig
skog, odlingsmark, bete eller annat nödigt tillbehör; _

2) för att bereda den jordlösa obemedlade befolkningen jord med

nödigt tillbehör till nya jordbruk; .

B) för att bereda innehavare av egna hus pa ofri grund trygöad

besittningsrätt till marken;

4) för att bereda synnerligast den mindre bemedlade befolkningen
erforderlig tillgång på tomtmark för bostadsändamål;

5) för att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort
plats för överläggningar i allmänna frågor eller upplysande föredrag eller
för anläggning till förbättrande av tillgången på livsmedel eller andra
förnödenheter eller för annat företag, som är ägnat att främja något
dylikt ideellt eller ekonomiskt syfte.

2 §.

Skyldighet att avstå jord, som i 1 § sägs, äger ej rum, då marken
kan anses oundgängligen behövlig för befintlig eller tillämnad anläggning
å huvudfastigheten eller dess brukande i annat avseende eller markens
avstående eljest med avseende på förekommande omständighet ej synes
kunna skäligen åläggas jordägaren.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

3 §•

hrågan om skyldighet att avstå jord enligt denna lag prövas för de
sex nordligaste länen av vederbörande »jordbrukskommissioner», och inom
övriga län av jordkommissioner, som böra för varje sådant län tillsättas
enligt enahanda grunder. Intill dess för sistnämnda län jordkommissioner
kommit till stånd, utövas prövningsrätten liksom övriga enligt denna lag
kommission åliggande uppgifter av Konungens befallningshavande.

Avslås framställning om expropriationen helt eller delvis eller har
bifallen ansökan helt eller delvis blivit bestridd av jordägaren, skall frågans
slutliga avgörande underställas Konungens prövning.

4 §•

Expropriationen utföres genom statens försorg. Kommissionen tillkommer
i sådant avseende att i väckt fråga om jords avstående föranstalta
utredning samt vidtaga de övriga åtgärder, som för sakens bringande till
slut erfordras, ävensom att i alla mål och ärenden, som föranledas av dylik
fråga, utföra statens talan.

5 §•

Inom varje kommun bör i mån av behov och alltid, i fall kommissionen
därom gör framställning, för en tid av två år väljas en jordkommitté
av minst tre högst fem personer, vilken uti frågor om avstående av
jord, som är belägen i kommunen, äger medverka vid utförandet av kommissionens
uppgift. Vid valet, som hålles å kommunalstämma, äger envar
i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad person rösträtt; och
har varje röstande en röst. Vid lika rösträtt skiljer lotten.

6 §•

Fråga om viss jords avstående kan hos kommissionen väckas av den,
som önskar besittningsrätt till jorden, samt vidare av kommunens jordkommitté,
kommunens beslutande myndighet eller minst tio i kommunens
allmänna angelägenheter röstberättigade personer. Kommissionen äger ock
omedelbart upptaga dylik fråga till behandling.

7 §•

1. För jord, som exproprieras, skall erläggas löseskilling i penningar,
motsvarande jordens värde. Såsom jordens värde skall anses dess

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 21 käft. (Nr 24). 7

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

taxeringsvärde eller vad av huvudfastighetens taxeringsvärde må anses a
jorden belöpa, därest ej uppenbarligen framgår, att verkliga värdet övereller
understiger taxeringsvärdet.

2. Vid värdering av jord, som enligt 1 § mom. 1 eller 3 skall
avstås, må hänsyn icke tagas till den förbättring jorden kan hava vunnit
genom arbete eller kostnad, som nedlagts dära av nyttjanderättsinnehavaren
eller ock av föregående brukare, vilkens rätt övergått å nyttjanderättsinnehavaren.

3. Vid värdering av jord, som enligt 1 § mom. 1 eller 3 skall avstås,
må icke heller hänsyn tagas till den stegring i jordens värde, som
utan jordägarens åtgöranden uppkommit under den tid nyttjanderättshavaren
eller föregående brukare, vilkens rätt övergått a nyttjanderättshavaren,
varit i besittning av jorden; dock att denna tid ej må räknas längre tillbaka
än högst tio år.

4. Beträffande jord, som enligt 1 § mom. 1 skall avstås, får vid
uppskattning av inägor och skogsmark å fastighet, som av ägaren förvärvats
huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen, i allmänhet
ej tagas hänsyn till inägornas och skogsmarkens värde för jordbruksändnmål
utan endast till vad de kunna anses värda såsom skogsmark.
Tillika bör i detta fall vid bestämmande av lösen för såväl inägor och
skogsmark som åbyggnader jämväl fästas avseende å de utgifter ägaren i
verkligheten kan i god tro antagas hava fått vidkännas för desamma; och
må lösen ej överskrida dessa utgifter, där ej särskilda omständigheter anses
böra därtill föranleda.

5. Skada, som annan än ägaren lider, bestämmes till dess skäliga
belopp.

8 §•

Kan ej överenskommelse träffas om lösen för den jord, som skall
avstås, eller om ersättning för skada, som annan än ägaren lider, varde
lösen eller ersättningen bestämd av kommissionen. Klagan mot beslutet
må föras i den ordning, som för ekonomiinal i allmänhet är stadgad. Sådan
klagan må föras jämväl av den, som innehar nyttjanderätt till jorden.

Finner kommissionen, jordägaren och den, som söker jord, utan meningsskiljaktighet
lämpligare, att lösen bestämmes i den ordning gällande
lag om expropriation föreskriver, må denna ordning i stället lända till
efterrättelse, dock att, där parterna ej enas om val av nämnd, denna skall
uto-öras av ordföranden och två ledamöter, av vilka parterna välja var sin.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

9 §•

Bestående avtal om nyttjanderätt till jord, som avstås, vare fortfarande
gällande, där ej staten före bestämmandet av jordlösen påyrkat
avtalets upphörande; och må förty någon ersättning för förlust av nyttjanderätten
ej kunna ifrågakomma annat än då uppsägning, på sätt nyss
är sagt, ägt rum.

10 §.

Mark, som genom statens försorg exproprieras enligt denna lag, blir
statens egendom. Kommissionen äger å statens vägnar upplåta jorden
främst till den, för vilkens räkning expropriationen ägt rum, med en besittningsrätt,
som är fullt betryggande för jordinnehavaren och tillika
upprätthåller ändamålet med jordens avlösning. Upplåtelsen skall ske
mot en avgift, som förräntar den utgivna jordlösen och kostnaden för expropriationen.
Tvist om avgiftens belopp prövas av domstol.

Äganderätt till exproprierad mark må ock kunna överlåtas å kommun
eller rnunicipalsamhälle mot villkor av oförytterlig!^, erläggande av
en köpeskilling, motsvarande den utgivna jordlösen och kostnaden för expropriationen
samt jordens upplåtande till enskilde efter enahanda grunder,
som ovan sägs. Tvist om köpeskillingens belopp prövas av domstol.

Då jord, som enligt 1 § mom. 1 eller 3 avstås, är på arrende upplåten
till någon, som ej innehar annat avsevärt jordbruk, bör arrendatorn
äga företrädesrätt till egendomens övertagande, och vare därför sådan
arrendator, där arrendet ej med jordens avstående upphört, berättigad att
även före arrendetidens slut övertaga jorden på stadgade villkor.

11 §•

Sedan ägaren till den jord, vars avstående ifrågasättes, delgivits
därom framställt yrkande, må frågans fullföljande ej förhindras därav, att
jorden övergår till sådan ägare, som enligt denna lag icke är skyldig att
avstå jord.

12 §.

I allt övrigt, varom i denna lag rörande expropriationen ej särskilt
stadgats, galle i tillämpliga delar gällande lag om expropriation.

*•■13 §.

Erforderliga föreskrifter för kommissionens verksamhet utöver vad
denna lag innehåller meddelas av Konungen.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

14 §.

Rörande expropriation av fastighet för att inom bebyggt område
vid järnvägsstation, hamnplats eller fiskläge eller å annan ort med större
sammanträngd befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden är
särskilt stadgat.

Denna lag träder genast i kraft samt gäller tillsvidare intill den
1 juli 1919.’

Uti propositionen nr 95 för år 1916 framlades förslag till lag om
expropriation m. m., vilket förslag i väsentliga delar överensstämde med
1913 års proposition i samma ämne. Den sociala expropriationen för
jordbruk och bostäder var således fortfarande väsentligen utesluten fiån
förslaget. De många framställningarna därom i riksdagen och de kommittébetänkanden,
som norrlandskommitténs förslag och jordundersökningens i
Värmlandsutredningen gjorda yrkande, hade ännu icke vunnit avseende.
I propositionen yttrades det därom endast: ''Om och i vilken mån det är

möjligt och berättigat att tillmötesgå de från olika håll framställda, vittutseende
önskningarna om rätt till tvångslösen för vissa sociala syften utöver
de i 1913 års förslag beaktade, är ett spörsmål, på vilket jag icke
nu vill inlåta mig. Aven en av 1913 års riksdag avlåten skrivelse med
anhållan om framläggande för riksdagen skyndsammast möjligt av förslag
i syfte att medelst stadgande om lösningsrätt bereda ägare av byggnader
å ofri grund en mera tryggad ställning torde, i den mån den går utöver
nämnda förslag, icke böra nu erhålla slutlig behandling. Oavsett huruvida
tidpunkten i övrigt vore lämplig för dessa ännu mera svårlösta frågors
upptagande, finner jag det vara oklokt att genom deras sammanbindande
med förslaget till allmän expropriationslag förminska utsikterna till
dess genomförande. Denna lagstiftning är grundvalen, som bör läggas
först; därefter är tiden inne för de påbyggnader, om vilka enighet kan
vinnas.’

Då emellertid denna synnerligen brådskande fråga ingalunda tålde
det ifrågasatta upprepade uppskovet samt erinringar kunna göras även
mot en del detaljer i propositionens förslag, väcktes vid 1916 års riksdag
i andra kammaren en motion med yrkande, att riksdagen med anledning
av propositionen nr 95 med förslag till lag om expropriation in. in. ville
för sin del definitivt eller provisoriskt besluta sådana tillägg eller förändringar
i det framlagda förslaget, som innefattas i de särskilda bestämmelserna
i ovan intagna vid 1915 års riksdag motionsvis framlagda lagförslag.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

Na har till 1917 års riksdag framlagts en ny proposition i ämnet
nr -22), som allenast hänvisar till den nästföregående propositionens motivering
och innehåll. Det hemställes alltså med åberopande av skälen i
lf)13 ars motion nu ånyo, att riksdagen med anledning av propositionen
nr 22 med förslag till lag om expropriation m. in. ville för sin del definitivt
eller provisoriskt besluta sådana tillägg eller förändringar i det framlagda
förslaget, som innefattas i de särskilda bestämmelserna i ovan intagna
lagförslag.»

De i det framlagda lagförslaget upptagna ändamål, som icke förut
berörts, äro de, som i 1 § upptagits under punkterna 1, 2 och 4 samt
punkt 3, såvitt fråga är om s. k. ensittare.

Uti en senare avgiven motion nr 286 hava motionärerna av förekommen
anledning ansett sig böra återgiva den motivering, som anförts i
förutnämnda vid 1915 års riksdag av motionärerna i ämnet avgivna motion
(nr 124). ö

I fråga om innehållet i denna motivering får utskottet hänvisa till
motionen.

De av motionärerna framställda yrkandena hava, såsom framgår av
departementschefens här ovan (s. 52) återgivna yttrande, varit föremål för
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet, liksom även riksdagen i en år 1913 avlåten
skrivelse gjort framställning om lagstiftning i vissjdel av ämnet. På de
av departementschefen anförda skälen finner jämväl utskottet för sin
del dessa frågor icke böra nu upptagas. Sedan en ny expropriationslagstiftning
blivit åvägabragt, må tiden vara inne att på grundvalen av densamma
upptaga till övervägande, huruvida och i vad mån det må finnas
möjligt och lämpligt att tillmötesgå de av motionärerna framförda önskemålen.

Med anledning av vad utskottet sålunda anfört får utskottet, med
anmälan att utskottet icke nu till behandling företagit det i propositionen
innefattade förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 31
augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning, hemställa,

A) att riksdagen måtte

I:o) med tillkännagivande, att det i förevarande
proposition framlagda förslag till lag om expropriation

Motionen
II: 286.

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, i
anledning av sagda proposition och i ämnet väckta
motioner, för sin del antaga följande förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

Lag om expropriation.

Härigenom förordnas som följer:

. Allmänna bestämmelser.

Om expropriationsrätt.

1 §•

Fastighet, som tillhör annan än
kronan, må tagas i anspråk genom
expropriation, om Konungen prövar
det nödigt:

1. för befästning, övnings- eller
förläggningsplats för krigsmakten,
skjutbana, som äger betydelse för
den allmänna skjutskicklighetens utveckling,
eller eljest för rikets försvar; 2.

för allmän väg på landet eller
i stad, järnväg eller spårväg för allmän
trafik, bro, hamn, lastningsplats,
kanal eller annan farled, flottled,

1 §•

Fastighet, som tillhör annan än
kronan, må tagas i anspråk genom
expropriation, om Konungen prövar
det nödigt:

1. för befästning, övnings- eller
förläggningsplats för krigsmakten,
skjutbana, som äger betydelse för
den allmänna skjutskicklighetens utveckling,
eller eljest för rikets försvar; 2.

för allmän väg på landet eller
i stad, järnväg eller spårväg för
allmän trafik, bro, hamn, lastningsplats,
kanal eller annan farled, flott -

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

telegraf- eller telefonanläggning eller
arman anläggning för den allmänna
samfärdselns främjande;

3. för allmän byggnad;

4. för ändamål, som det enligt
lag eller författning tillkommer kommun
eller annan dylik samfällighet
att tillgodose;

5. för att förse en ort med vatten
eller förhindra förorenande av vattenledning,
som är anlagd för sådant
ändamål;

6. för annat ändamål, som är
jämförligt med något under 1, 2, 3,
4 eller 5 angivet och äger väsentlig
betydelse för det allmänna;

7. för att inom bebyggt område
vid järnvägsstation, hamnplats eller
fiskläge eller å annan ort med större
sammanträngd befolkning åstadkomma
tryggade bostadsförhållanden;

8. för att bereda befolkningen
eller en väsentlig del därav å en ort
mark till uppförande av byggnad
för överläggningar eller föredrag,
som åsyfta religiös uppbyggelse, folkbildning,
social utveckling, nykterhetens
främjande eller avse annat dylikt
allmänt ändamål av synnerlig vikt;

9. för åstadkommande på det
allmännas bekostnad av skogsåterväxt
å skogsmark, som är genom
kalhuggning eller på annat sätt ödelagd
och ej utgör nödig betesmark;

10. för kronans övertagande av
flygsandsfält, varom ägaren försummat
att taga föreskriven vård;

(Utskottets förslag.)

led, telegraf- eller telefonanlåggning
eller annan anläggning för den allmänna
samfärdselns främjande;

3. för allmän byggnad;

4. för ändamål, som det enligt
lag eller författning tillkommer kommun
eller annan dylik samfällighet
att tillgodose;

5. för att förse en ort med vatten
eller förhindra förorenande av
vattenledning, som är anlagd för
sådant ändamål;

6. för annat ändamål, som är
jämförligt med något under 1, 2, 3,
4 eller 5 angivet och äger väsentlig
betydelse för det allmänna;

7. för att inom bebyggt område
vid järnvägsstation, hamnplats eller
fiskläge eller å annan ort med större
sammanträngd befolkning åstadkomma
tryggade bostadsförhållanden;

8. för att bereda befolkningen
eller en väsentlig del därav å en
ort mark till uppförande av byggnad
för överläggningar eller föredrag
i allmänna frågor eller åsyftande
religiös uppbyggelse, folkbildning,
nykterhetens främjande eller annat
därmed jämförligt ideellt ändamål
av synnerlig vikt;

9. för åstadkommande på det
allmännas bekostnad av skogsåterväxt
å skogsmark, som är genom
kalhuggning eller på annat sätt ödelagd
och ej utgör nödig betesmark;

10. för kronans övertagande av
flygsandsfält, varom ägaren försummat
att taga föreskriven vård;

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag. (Utskottets förslag.)

11. för att i kronans ägo överförajordområde
av synnerligen märklig
naturbeskaffenhet, för dess avsättande
såsom naturminnesmärke, eller
ock synnerligen märklig fast fornlämning,
vars bevarande ej kan på
annat sätt tryggas, jämte därför erforderlig
mark; eller

12. för linbana, som är behövlig
för ett företag av större gagn för
orten.

Särskild rätt, som i avseende å
fastighet tillkommer annan än kronan,
må ock exproprieras, om Konungen
prövar det nödigt för ändamål,
som nu är sagt; och må expropriation
enligt Konungens förordnande
jämväl äga rum för upphävande
av särskild rätt till område,
som är avsatt till nationalpark.

11. för att i kronans ägo överföra
jordområde av synnerligen märklig
naturbeskaffenhet, för dess avsättande
såsom naturminnesmärke,
eller ock synnerligen märklig fastfornlämning,
vars bevarande ej kan på
annat sätt tryggas, jämte därför erforderlig
mark; eller

12. för linbana, som är behövlig
för ett företag av större gagn för
orten.

2 §•

Ägare av fastighet, i avseende varå rätt till expropriation meddelats,
vare pliktig att, enligt vad i denna lag stadgas och Konungen i förordnandet
om expropriation föreskrivit, avstå fastigheten eller upplåta nyttjanderätt
eller servitutsrätt till densamma.

Har expropriationsrätt meddelats i avseende å särskild rätt, som besvärar
fastighet, vare rättighetens innehavare, enligt vad nyss är sagt,
pliktig avstå rättigheten eller underkasta sig inskränkning därav.

Avstås på grund av expropriation fastighet, till vilken särskild rätt
innehaves av annan än kronan, vare ock innehavaren pliktig avstå rättigheten.

Angående motsvarande tillämpning, då tomträtt eller vatten fallsrätt
exproprieras, av bestämmelserna om expropriation av fastighet är särskilt
stadgat.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

3 §•

Är särskild rätt till fastighet föremål för expropriation utan att
fastigheten avstås, skall vad nedan stadgas om expropriation av fastighet
i tillämpliga delar gälla.

4 §.

Den, som vill hos Konungen
söka rätt till expropriation, foge vid
ansökningen karta över fastigheten
med beskrivning, utvisande, därest
det är fråga om fastighet å landet,
till vilken jordeboksenhet den hör,
så ock styrkt uppgift å fastighetens
ägare och innehavare samt, om i något
avseende överenskommelse träffats,
redogörelse därför. År fastighetsregister
för orten upplagt, skall
vid ansökningen fogas jämväl utdrag
av registret, såvitt fastigheten angår.

År fråga endast om expropriation
av särskild rätt till fastighet, äge
vad nu stadgats om bifogande av
karta med beskrivning samt uppgift
å ägare och innehavare tillämpning
i avseende å den fastighet, som är
föremål för rättigheten; dock må

expropriationsrätt beviljas, utan att
ansökningen åtföljes av karta och

beskrivning, om Konungen icke finner
dem vara av nöden för ärendets
prövning. Innehaves den rätt sö kanden

vill expropriera av annan än
fastighetens ägare, skall, förutom

ovan omförmälda handlingar, styrkt
uppgift å innehavaren bifogas ansökningen.

Bihang till riksdagens ''protokoll 1911.

4 §•

Den, som vill hos Konungen söka
rätt till expropriation, foge vid ansökningen
karta över fastigheten med
beskrivning, utvisande, därest det
är fråga om fastighet å landet, till
vilken jordeboksenhet den hör, så ock
styrkt uppgift å fastighetens ägare
och innehavare samt, om i något avseende
överenskommelse träffats, redogörelse
därför. Är fastighetsregister
för orten upplagt, skall vid ansökningen
fogas jämväl utdrag av registret,
såvitt fastigheten angår.

År fråga endast om expropriation
av särskild rätt till fastighet, äge
vad nu stadgats om bifogande av
karta med beskrivning, uppgift å
ägare och innehavare samt utdrag
av fastighetsregistret tillämpning i avseende
å den fastighet, som är föremål
för rättigheten; dock må expropriationsrätt
beviljas, utan att ansökningen
åtföljes av karta och beskrivning,
om Konungen icke finner dem
vara av nöden för ärendets prövning.
Innehaves den rätt sökanden vill
expropriera av annan än fastighetens
ägare, skall, förutom ovan omförmälda
handlingar, styrkt uppgift å
innehavaren bifogas ansökningen.

9 sand. 21 käft. (Nr 24).

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(.Kungl. Maj:ts förslag.)

Då rätt till expropriation blivit
sökt, skall tillfälle lämnas fastighetens
ägare och innehavare att
avgiva yttrande, huruvida den avsedda
markens avstående eller upplåtande
är med särskild olägenhet
förenat, eller annan lämplig mark
kan med mindre olägenhet tagas i
anspråk, eller eljest något är att erinra
i anledning av ansökningen.

5 §•

. Konungen bestämme, vilket område
expropriationen må omfatta.

Finnes mer än ett område vara
tjänligt för det avsedda ändamålet,
må expropriationsrätt ej meddelas
beträffande område, vars avstående
eller upplåtande medför större olägenhet
än nödigt är; och skall jämväl
i övrigt tillses, att ändamålet
må, utan oskälig kostnad för den
exproprierande, vinnas med minsta
olägenhet för annan, vars rätt är i
fråga.

Prövas särskilda bestämmelser erforderliga
för att trygga fastighetens
användande för det avsedda ändamålet,
meddele Konungen sådana bestämmelser;
tillkommande det Konungens
befallningshavande att hålla
hand över meddelade bestämmelsers
efterlevnad.

Konungen utsätte viss tid, inom
vilken den, som erhållit expropriationsrätt,
skall fullfölja frågan ge -

Utskottets förslag.)

Då rätt till expropriation blivit
sökt, skall tillfälle lämnas fastighetens
ägare och innehavare så ock
annan, som kan av expropriationen
lida men, att avgiva yttrande, huruvida
den avsedda markens avstående
eller upplåtande är med särskild
olägenhet förenat, eller annan lämplig
mark kan med mindre olägenhet
tagas i anspråk, eller eljest något
är att erinra i anledning av ansökningen.

5 §•

Konungen bestämme, vilket område
expropriationen må omfatta.

Finnes mer än ett område vara
tjänligt för det avsedda ändamålet,
må expropriationsrätt ej meddelas
beträffande område, vars avstående
eller upplåtande medför större olägenhet
än nödigt är; och skall jämväl
i övrigt tillses, att ändamålet må,
utan oskälig kostnad för den exproprierande,
vinnas med minsta olägenhet
för annan.

Konungen utsätte viss tid, inom
vilken den, som erhållit expropriationsrätt,
skall fullfölja frågan genom
ansökning om stämning till

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

nom ansökning om stämning till domstol, vid äventyr att expropriadomstol,
vid äventyr att expropria- tionsrätten upphör,
tionsrätten upphör.

6 §.

Expropriationsrätt må ej från innehavaren övergå på annan, utan
att Konungen det medgiver.

Om expropriationsersättning.

7 §•

För fastighet, som exproprieras, skall erläggas löseskilling motsvarande
fastighetens fulla värde. Exproprieras en del av en fastighet och
lider återstoden skada eller intrång genom expropriationen eller den exproprierade
delens användande, skall full ersättning därför gäldas. Uppkommer
eljest genom expropriationen skada för ägaren, skall ock sådan
skada fullt ersättas.

År den exproprierande på grund av åtagande eller av annan anledning
pliktig vidtaga åtgärd till förebyggande eller förminskande av skada
eller intrång, värde expropriationsersättningen därefter jämkad. Innebär
sådant åtagande utfästelse av servitut till förmån för fastighetsdel, som ej
exproprieras, och sker ej expropriationen för kronans räkning, må, om
fastighetsdelens ägare det yrkar, hänsyn icke tagas till utfästelsen, utan
att den gjorts i sådan form, att inteckning för servitutet kan meddelas.

Expropriationsersättningen skall bestämmas i penningar, att utgå på
en gång.

8 §•

Vid bestämmande av löseskillingen för fastighet, som exproprieras,
må hänsyn icke tagas till sådan förändring i värdet därå, som uppstår
allenast till följd av expropriationsrättens beviljande eller det avsedda ändamålets
genomförande.

9 §•

Exproprieras en del av en fastighet och föranleder expropriationen
eller den exproprierade delens användande skada eller intrång å den återstående
delen men i annat hänseende jämväl nytta för densamma, skall
ersättning för sådant men gäldas endast i den män det överstiger nyttan.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

10 §.

Har, efter det fråga om expropriation blivit väckt, kostnad nedlagts
å fastigheten i uppenbar avsikt att höja expropriationsersättningen, må
genom sådan kostnad åstadkommen förökning av fastighetens värde icke
tagas i beräkning vid ersättningens bestämmande.

11 §•

Vad i 7—10 §§ stadgas om fastighet äge motsvarande tillämpning
beträffande särskild rätt till fastighet, som avstås på grund av expropriation.

Om utvidgning av expropriationen.

12 §.

Har expropriationsrätt meddelats beträffande en del av en fastighet
och lider genom expropriationen eller den exproprierade delens användande
en återstående del av fastigheten synnerligt men, varde jämväl
denna del exproprierad, om ägaren det begär. Skall nyttjanderätt eller
servitutsrätt upplåtas och föranledes därav synnerligt men för fastigheten
eller någon del därav, vare ock ägaren berättigad fordra, att område, som
lider sådant men, skall lösas.

Om vid expropriation av en del av en fastighet ersättningen för
skada eller intrång å en återstående del skulle uppgå till två tredjedelar
av den delens värde, eller ersättning vid upplåtelse av nyttjanderätt eller
servitutsrätt till fastighet skulle motsvara två tredjedelar av värdet å
fastigheten, äge den exproprierande lösa det område, som lider sådant
men eller utgör föremål för rättigheten. Kostnaden för åtgärd, som i 7 §
andra stycket avses, varde inberäknad i ersättning som nu är sagd.

Om expropriationsmåls förberedande handläggning vid domstol.

13 §.

Expropriationsmål skall instämmas till underrätten i den ort, där
fastigheten är belägen.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Majsts förslag.) (Utskottets förslag.)

Skall expropriation ske från särskilda inom olika underrätters domvärjo
belägna fastigheter, som ej lämpligen kunna för expropriationsersättningens
bestämmande uppskattas annat än såsom en enhet, förordne
Konungen, att för sådan uppskattning frågan om expropriationen skall i
sin helhet instämmas till den av underrätterna Konungen bestämmer.

14 §.

På ansökning av den exproprierande utfärde rätten i stad och domaren
på landet stämning å fastighetens ägare så ock å andra ersättningsberättigade,
om sådana sakägare av sökanden uppgivas. Kätten eller
domaren föranstalte ock att, till underrättelse för möjligen befintliga
okända sakägare, kungörelse om tiden för målets företagande vid rätten
minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan för den församling, där fastigheten
är belägen, samt införes i allmänna tidningarna och tidning inom
orten. Målet varde tillika, om det ej angår allenast upphävande av särskild
rätt, som ej är intecknad i fastigheten, antecknat i rättens inteckningsprotokoll,
på landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting och i stad
å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden, samt anmärkt i inteckningseller
fastighetsboken.

Avser på grund av förordnande, som i 13 § andra stycket sägs,
stämning i expropriation smål fastighet utanför rättens domvärjo, åligger
den, som utfärdat stämningen, att därom ofördröjligen göra anmälan hos
rätten eller domaren i den ort, där fastigheten är belägen, för anteckning
enligt vad nyss är sagt.

Vistas känd sakägare utrikes eller å okänd ort, och finnes ej någon,
som äger att för honom föra talan, förordne rätten god man att i saken
företräda den frånvarande.

15 §.

Vad i denna lag stadgas om sakägare galle ej innehavare av
fordran, för vilken inteckning i fastigheten är sökt eller beviljad eller
fastigheten häftar jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken.

16 §.

Vid rätten skall företes gravationsbevis rörande fastigheten.

62 Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kung!. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

17 §.

Fastighetens ägare vare pliktig att uppgiva övriga sakägare i avseende
å samma egendom. Underlåter han det utan laga skäl, och uppstår
skada för sakägare, som saknat kännedom om expropriationen, skall han
hålla sådan sakägare skadeslös. Erinran härom varde införd i den stämning,
som utfärdas å fastighetens ägare.

18 §.

Har under målets handläggning sakägare uppgivits eller eljest blivit
känd, värde han stämd i målet, om han ej ändå kommit tillstädes.

19 §.

Tvistas om fastighet, som exproprieras, vare den av de tvistande,
som innehar fastigheten, berättigad att med laga verkan tala och svara
för densamma, till dess den lagligen vinnes från honom.

Ny ägare må ej rubba överenskommelse, som förre ägaren ingått,
eller annan 1 målet vidtagen, för denne bindande åtgärd. Har förre ägaren
varit stämd eller kommit tillstädes i målet, vare stämning å nye ägaren
ej behövlig.

Vad sålunda stadgas äge motsvarande tillämpning beträffande särskild
rätt till fastighet, som avstås på grund av expropriation.

20 §.

Prövas särskilda inom rättens domvärjo belägna fastigheter, från
vilka expropriation skall ske, ej lämpligen kunna för expropriationsersättningens
bestämmande uppskattas annat än såsom en enhet, törordne rätten
om sådan uppskattning.

21 §•

Då målets förberedande handläggning vid rätten avslutats, skall, om
ej stadgandena i 59 § annat föranleda, inför rätten tillsättas nämnd för
bestämmande av expropriationsersättningen.

Kan tid för målets fortsatta handläggning vid rätten ej bestämmas,
förklare rätten målet vilande.

Rätten tillställe nämnden protokoll och övriga handlingar i målet.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungi. Majds förslag.)

(Utskottets förslag.)

Om expropriutionsnämnd.

22 §.

Komma parterna överens om val av expropriationsnämnd, äge de
bestämma, huru många och vilka personer skola deltaga i nämnden; dock
vare antalet alltid ojämnt.

Eljest skall nämnd utses på sätt nedan sägs.

23 §.

Konungens befallningshavande skall för en tid av tre kalenderår till
ordförande i expropriationsnämnder inom länet utse en i praktiska värv
väl förfaren man ävensom förordna ersättare för denne. För Stockholms
stad skola ordförande och ersättare enligt vad nu är sagt utses av överståthållarämbetet.

Till ledamöter i expropriationsnämnder vare inom varje län följande
valbara, nämligen tjugofyra av landstinget utsedda och, om stad, som ej
deltager i landsting, tinnes, tolv av stadsfullmäktige i varje sådan stad
valda ävensom så många av Konungens befallningshavande utsedda, som
motsvara antalet av dem landstinget och stadsfullmäktige valt. Finnas
inom ett län två landsting, skall vartdera utse tolv valbara. De valbara
skola utses för en tid av tre kalenderår. I den mån möjligt är skall iakttagas,
att länets olika delar och de särskilda slag av sakkunskap, som för
expropriationsnämnder inom länet äga den största betydelsen, bliva behörigen
företrädda bland de valbara; börande minst halva antalet av dem
landsting och tolv av dem Konungens befallningshavande utser vara ägare
av jordbruksfastighet.

Ersättaren för ordföranden i expropriationsnämnder vare ock, med
iakttagande av vad i 27 § sägs, valbar till ledamot i nämnd.

Då ordförande och ersättare för ordföranden skola utses, äge sådant
rum, innan landstinget för året sammanträder, och lämne Konungens befallningshavande
landstinget samt, om stad, som ej deltager däri, finnes,
stadsfullmäktige därstädes meddelande, vilka blivit utsedda. Stadsfullmäktige
företage sitt val, efter det de från landstinget mottagit underrättelse,
vilka landstinget utsett. Sist fullgöre Konungens befallningshavande,
efter erhållet meddelande om landstingets och stadsfullmäktiges
val, vad i fråga om utseende av valbara på Konungens befallningshavande
ankommer.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(.Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Stockholms stad och län utgöre i fråga om utseende av valbara ett
område. Antalet valbara skall vara nittiosex, av vilka landstinget i Stockholms
län, Stockholms stadsfullmäktige, överståthållarämbetet och Konungens
befallningshavande i Stockholms län var för sig i nu angivna ordning
utse tjugofyra. I övrigt äge vad ovan i denna § stadgas motsvarande
tillämpning.

24 §.

Avgår ordföranden eller ersättaren för ordföranden i expropriationsnämnder
eller till ledamot i sådana nämnder valbar före den bestämda
tidens utgång, skall vederbörande valmyndighet utse någon i den avgångnes
ställe för den tid, som för honom återstått. Sådant val må, om det
skall förrättas av landsting, anstå till landstingets näst därefter infallande
agtima möte. År valmyndigheten annan än Konungens befallningshavande,
erhålle befallningshavanden genom valmyndighetens försorg underrättelse
om valet.

25 §.

En förteckning upptagande ordföranden och ersättaren för ordföranden
i expropriationsnämnder samt de inom länet eller, beträffande Stockholms
stad och län, inom deras område till ledamöter i sadana nämnder
valbara skall av Konungens befallningshavande varje år, sedan vad i 23 §
stadgas blivit för året fullgjort, införas i länskungörelserna samt tillställas
rätten i stad och domaren på landet. Inträffar ändring i förhållande, som
är upptaget i förteckningen, skall ock tillkännagivande därom göras på
sätt nu är sagt.

Rätten och domaren hålle förteckningen tillgänglig för allmänheten.

26 §.

Den, som är bosatt utom länet, eller ej uppnått tjugofem års ålder,
eller ej råder över sig och sin egendom, eller enligt domstols utslag är
förlustig medborgerligt förtroende eller ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas eller att föra annans talan inför rätta, må ej utses till ordförande
eller ersättare för ordföranden i expropriationsnämnder eller uppföras bland
de till ledamöter i sådana nämnder valbara; dock må för Stockholms stad
och län valbara utses inom såväl staden som länet.

Uppdrag, varom nu är fråga, må ej annan undandraga sig än den,

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

som uppnått sextio års ålder eller sex år innehaft sådant uppdrag, samt
tjänsteman, som är av sin tjänst förhindrad att mottaga uppdraget.

27 §.

Expropriationsnämnd skall utgöras av ordföranden och fyra ledamöter.
Vardera parten äge utse en ledamot och rätten två ledamöter i
nämnden. Aro å någondera sidan två eller flera, som hava gemensam del
i saken, och bliva de ej ense, vein de skola utse, välje rätten ledamot i
deras ställe. Samma lag vare, om part utan styrkt laga förfall underlåter
att fullgöra valet. Har av flera samägare en utövat valrätt, sälle det för
dem alla.

Ersättaren för ordföranden i expropriationsnämnder må ej av annan
än rätten utses till ledamot i nämnd.

Kunna ägaren av fastighet och annan sakägare i avseende å samma
fastighet ej enas om val av ledamot i nämnden, äge de var för sig utse
en ledamot att vid sakens prövning, såvitt en var av dem rör, deltaga i
nämnden.

Ersättare för ledamöterna i nämnden skola ock, särskilt för varje
ledamot, utses enligt vad om ledamöter är stadgat.

28 §.

Skola särskilda fastigheter, som tillhöra olika ägare, uppskattas såsom
en enhet enligt vad i 13 eller 20 § sägs, gälle om val av nämnd vad
i 27 § stadgas för det fall att två eller flera hava gemensam del i saken.

29 §.

Då nämnd blivit utsedd, kalle ordföranden, så snart ske kan, ledamöterna
i nämnden till sammanträde i den ort, där fastigheten är belägen.

Underrättelse om tid och ort för sammanträdet skall genom ordförandens
försorg minst en vecka förut med posten sändas till sakägarna.

30 §.

Emot ordföranden eller ledamot i nämnd gälle dessa jäv: om han
är med part i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäv
Bihang till riksdagens protokoll 1.917. 9 sand. 21 Käft. (Nr 24.) 9

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

mot domare; om han eller någon, som är med honom sålunda skyld eller
besvågrad, har del i saken eller kan vänta synnerlig nytta eller skada
därav; om han såsom domare eller eljest å ämbetets vägnar deltagit i
åtgärd eller beslut, som rör saken; om han varit fullmäktig i saken eller
däri vittnat eller yttrat sig däri såsom sakkunnig; om han är part i en
lika sak; om han är parts vederdeloman eller uppenbare ovän; om han
står under någondera partens förmanskap eller är i hans tjänst eller av
honom åtnjuter lön eller underhåll; samt om han står under tilltal för
brott, som kan medföra förlust av medborgerligt förtroende.

Har expropriationsmålet varit handlagt vid häradsrätt, må ej den,
,som därvid suttit i häradsnämnden, av sådan orsak anses jävig. Ej heller
vare den, som av kronan åtnjuter lön eller underhåll, därför jävig i mål,
vari kronan är part.

Söker någon sak med ordföranden eller ledamot i expropriationsnämnd
eller tillfogar honom något med ord eller gärning i ändamål att
därmed göra honom jävig, skall det ej räknas för jäv.

31 §.

Ändring i nämnds sammansättning skall ej föranledas därav, att
ordföranden eller ledamot flyttar utom valområdet eller den i 23 § omförmälda
tid för honom utlöper.

Ej heller må ordföranden eller ledamot avgå ur nämnd på den grund
att han uppnått sextio års ålder eller sex år varit ordförande eller ersättare
för ordföranden i expropriationsnämnder inom valområdet eller
uppförd bland de till ledamöter i sådana nämnder valbara.

32 §.

Är ordföranden eller ledamot, då nämnden tillsättes, bosatt utom
valområdet, eller finnes för ordföranden eller ledamot annat hinder, som
i 26 § första stycket sägs, eller finnes jäv mot ordföranden eller ledamot,
må part framställa anmärkning därom antingen inför rätten vid nämndens
tillsättande eller, om den omständighet, varå anmärkningen grundas, då
ej var för handen eller parten kunnig, inför nämnden å första dag, då
den, som anmärkningen angår, har säte i nämnden och parten om sagda
omständighet äger kännedom. Visas mål, som varit av nämnd handlagt,
åter till nämnden, pröve rätten därvid sådan inför densamma under den

Lagutskottets utlåtande Nr 24. 67

(Kungl. Maj:ts förslag.) ( Utskottets förslag.)

senare handläggningen gjord anmärkning, som ej, enligt vad nu är sagt,
kunnat förut inför rätten eller inför nämnden framställas; och skall beträffande
nämndens nya sammanträde stadgandet om parts rätt att vid det
tidigare sammanträdet framställa anmärkning äga motsvarande tillämpning.

C öres anmärkning, som nu är sagd, inför nämnden, varde den av
nämnden prövad. Ogillas anmärkningen, skall förrättningen fortsättas.
Anmäler part vid det första rättegångstillfälle, då målet åter förekommer
till handläggning, missnöje med beslut, varigenom nämnden ogillat anmärkning,
pröve rätten anmärkningen.

över rättens beslut i fråga om anmärkning, som ovan sägs, må
klagan ej föras.

Hinder, som i 26 § första stycket avses, må ock, om anmärkning
därom ej gjorts inför rätten, på anmärkning inom nämnden av denna
prövas.

33 §.

År ordföranden av laga förfall hindrad att deltaga i nämnden eller
har han funnits jävig, och kan ej heller ersättaren fullgöra uppdraget,
namne Konungens befallningshavande särskild ordförande.

Har ledamot på grund av laga förfall eller jäv avgått ur nämnd,
och är jämväl ersättaren av sådant förfall hindrad eller är han jävig, skall ny
ledamot utses enligt vad eljest för val till nämnden gäller. Dock äge, om
val av ny ledamot skall ske efter det målet överlämnats till nämnden, å
landet domaren taga den befattning med valet, vilken eljest tillkommer rätten.

Vad ovan i denna § stadgas äge motsvarande tillämpning, om hinder
för deltagande i nämnd prövats föreligga på grund av förhållande, som i
26 § första stycket avses.

34 §.

Utebliver ordföranden eller ledamot utan laga förfall från sammanträde,
och föranleder hans utevaro kostnad, skall denna av honom gäldas.
År ersättaren tillstädes, inträde han i nämnden; och ankomme i annat fall
pa nämnden, huruvida ersättaren skall inkallas i den uteblivnes ställe.

Konungens befallningshavande äge på anmälan förelägga den uteblivne
vite.

35 §.

Nämnden må ej, utöver vad i 34 § stadgas, vidtaga åtgärd, med
mindre ordföranden och alla ledamöter äro tillstädes.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

36 §.

Part äge att inför nämnden andraga
vad han aktar nödigt samt att
låta höra sakkunniga inför nämnden.

Finner nämnden skäl att höra part
eller sakkunnig eller att på annat
sätt inhämta närmare upplysningar,
hane rätt därtill.

Vid förrättningen skall genom
ordförandens försorg föras protokoll.

(Utskottets förslag.)

36 §.

Part äge att inför nämnden andraga
vad han aktar nödigt samt att
låta höra sakkunniga inför nämnden.

Vid förrättningen skall genom
ordförandens försorg föras protokoll.

37 §.

Vid nämndens överläggningar till beslut må ej någon utom nämnden
närvara.

38 §.

Ersättning må ej bestämmas lägre än vad den exproprierande i
målet erbjudit eller högre än motparten begärt.

Till förfång för innehavare av fordran, för vilken fastighet svarar,
må dock ej löseskilling för fastigheten eller, om endast en del av fastigheten
exproprieras, ersättning för skada eller intrång å den återstående
delen och ej heller ersättning för upplåtelse av särskild rätt till fastigheten
sättas lägre än till fulla värdet, även om ägaren mindre begärt.

Har den exproprierande enligt vad i 54 § sägs tagit fastighet i besittning,
sedan uppskattning för ersättningens bestämmande ägt rum
men innan ersättningen blivit slutligt bestämd, må ej vid ny uppskattning
ersättningen sättas lägre än till det värde, som framgått av den
tidigare uppskattningen.

39 §.

Då fastighet exproprieras, uppskatte nämnden ej mindre fastighetens
värde än även värdet av all särskild rätt, som i avseende å fastigheten
tillkommer sakägare och ej jämlikt utfästelse av den exproprierande lämnas
orubbad. Medför särskild rätt, som tillkommer sakägare, förminskning av
fastighetens värde, skall uppskattningen av fastigheten avse det värde denna
med därå vilande besvär äger. År fastighet, vilken svarar för fordran

Lagutskottets utlåtande Nr 24. (jö

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

som skall utgå ur ersättningen, tillika besvärad av annan särskild rätt,
som förminskar fastighetens värde och åtnjuter sämre rätt än fordringen,
uppskatte nämnden jämväl det värde fastigheten utan sådant besvär
skulle äga.

Ersättningen skall bestämmas särskilt för varje sakägare. Löseskilling
för exproprierad fastighet, ersättning för skada eller intrång å
fastighet och annan ersättning till ägaren varde ock bestämda var för sig.

40 §.

Har fråga om expropriation av fastighet enligt 12 § blivit väckt,
varde jämväl denna fastighet värderad av nämnden.

41 §.

Yad de flesta i nämnden säga galle för nämndens beslut.

Aro flera meningar och kunna de till varandra jämkas, gälle den
mening, som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna.

Kunna icke, då flera meningar äro, dessa jämkas till varandra, gälle
den, som biträdes av flera röstande än någon annan. Finnes ej, enligt
vad nu är sagt, röstövervikt, skall ny omröstning anställas mellan de
meningar*, som erhållit mer än en röst var, och varde den mening gällande,
om vilken de flesta i nämnden då förena sig. Har var sin mening,
gälle vad ordföranden säger.

I fråga om uppskattningen må ej i protokollet införas eller eljest
kungöras, huru nämnden inom sig röstat, och ej heller skälen för beslutet
uppgivas.

42 §.

Nämndens beslut skall avfattas skriftligen och undertecknas av nämnden;
och insände ordföranden, så snart ske kan, beslutet jämte det vid
förrättningen förda protokoll till rätten eller domaren.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.

Om expropriationsinåls slutliga handläggning.

43 §.

Har expropriationsmålet förklarats vilande, skall tillkännagivande
om tiden för dess förnyade företagande vid rätten genom rättens eller
domarens försorg minst fjorton dagar förut såväl med posten sändas till
den exproprierande som uppläsas i kyrkan för den församling, där fastigheten
är belägen, samt införas i allmänna tidningarna och tidning inom
orten.

44 §.

Under målets förnyade handläggning vid rätten må ej upptagas ny
fråga, som kunnat väckas tidigare och enligt denna lag tillhör expropriationsnämnds
behandling.

45 §.

År ersättning av expropriationsnämnden bestämd till lägre belopp
än den exproprierande i målet erbjudit, eller är annan ersättning ån som
avses i 38 § andra stycket av expropriationsnämnden bestämd till högre
belopp än den till ersättningen berättigade i målet yrkat, varde sådan
ersättning av rätten jämkad till det belopp, som erbjudits eller yrkats.
Strider expropriationsnämndens uppskattning mot vad i 38 § tredje stycket
stadgas, varde den ock av rätten jämkad till överensstämmelse därmed.
Eljest må rätten ej göra ändring i uppskattningen.

Har nämnden ej iakttagit vad i 39 och 40 §§ sägs eller eljest ej
förfarit i enlighet med bestämmelserna i denna lag, förvise rätten målet
eller den del, vari rättelse tarvas, åter till nämnden.

Finner rätten, att nämnden vid bestämmande av ersättning, som
avses i 38 § andra stycket, gått utöver fastighetsägarens yrkande, meddele
rätten därom besked; och skall, därest överskott, som ej faller inom det
yrkade beloppet, uppstår efter gäldande av de fordringar, som skola utgå
ur ersättningen, vad för sådant fall i 57 § stadgas äga tillämpning.

46 §.

Har någon yrkat expropriation av fastighet enligt 12 §, give rätten
besked, huruvida yrkandet är lagligen grundat.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Klingl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

47 §.

_ Expropriationsnämndens uppskattning varde, med iakttagande av
vad i 45 och 46 §§ sägs, fastställd av rätten.

I fråga om belopp, som blivit erdigt uppskattningen bestämt, må
ändring i rättens utslag ej sökas.

Om expropriationsersättnings erläggande och tillträde av fastigheten.

48 §.

Expropriationser sättningen skall
nedsättas hos Konungens befallningshavande
inom nittio dagar från det
rättens utslag vunnit laga kraft.

Vid nedsättningen ingive den
exproprierande till Konungens befallningshavande
gravationsbevis rörande
fastigheten, rättens utslag samt
bevis att och när utslaget vunnit
laga kraft.

48 §.

Expropriationsersättning, som enligt
41 § blivit av rätten fastställd,
skall nedsättas hos Konungens befallningshavande
inom nittio dagar från
det rättens utslag vunnit laga kraft.

Vid nedsättningen ingive den
exproprierande till Konungens befallningshavande
gravationsbevis rörande
fastigheten, rättens utslag
samt bevis att och när utslaget vunnit
laga kraft.

49 §.

Då vad i 48 § första stycket stadgas blivit fullgjort, vare expropriationen
fullbordad och nye ägaren berättigad att genast taga fastigheten i
besittning.

Exproprierad fastighet skall övergå till nye ägaren fri från all särskild
rätt, som innehavaren jämlikt 2 § tredje stycket är pliktig avstå;
dock häfte fastigheten fortfarande för särskild rätt, som tillkommer sakägare
och som jämlikt utfästelse av nye ägaren lämnas orubbad. Fastighetens
ansvar för allmänna utskylder eller för fordringar, som åtnjuta
förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § första stycket handelsbalken, förändras ej
genom expropriationen.

Genom expropriation förvärvad särskild rätt till fastighet äge företräde
framför all annan rätt till samma fastighet.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(.Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

SO §.

Försummas vad i 48 § första stycket är stadgat, och har ej den
exproprierande enligt medgivande av fastighetens ägare eller stadgande i
denna lag tagit fastigheten i besittning, vare expropriationsrätten förverkad.

Visar fastighetens ägare vid rätten att förverkande ägt ruin, äge
vad i 14 § stadgas om anteckning i inteckningsprotokollet samt intecknings-
eller fastighetsboken motsvarande tillämpning. Sker sådan anteckning
inom nittio dagar från förverkandet, skall rätten om anteckningen
genast göra anmälan hos Konungens befallningshavande.

Varda de handlingar, som i 48 § andra stycket avses, ej ingivna
till Konungens befallningshavande vid nedsättning av expropriationsersättningen,
åligger Konungens befallningshavande att ofördröjligen på den
exproprierandes bekostnad anskaffa nämnda handlingar.

51 §.

Med fastighetsägarens medgivande må inom nittio dagar från det
expropriationsrätten förverkats efter vad i 50 § första stycket sägs
expropriationen fullbordas genom nedsättande av expropriationsersättningen.

Fastighetsägaren må ock inom nämnda tid från expropriationsrättens
förverkande hos Konungens befallningshavande påfordra expropriationens
fullbordande; och åligger det i sådant fall Konungens befallningshavande
att låta uttaga expropriationsersättningen av den exproprierande.

Expropriationen må ej enligt vad nu är sagt fullbordas, sedan anteckning
enligt 50 § andra stycket skett.

52 §.

Har den exproprierande enligt medgivande av fastighetens ägare
eller stadgande i denna lag tagit fastigheten i besittning utan nedsättande
av expropriationsersättningen, och försummas vad i 48 § första stycket är
stadgat, må sakägare hos Konungens befallningshavande påkalla uttagande
av den sakägaren tillkommande ersättning.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

53 §.

Vid ansökning, som i 51 §
andra stycket eller 52 § avses, skola
fogas rättens utslag samt bevis att
och när utslaget vunnit laga kraft;
och skola utsökningslagens stadganden
om verkställighet av lagakraftägande
dom i tvistemål, varigenom
betalningsskyldighet blivit någon
ålagd, äga motsvarande tillämpning
vid expropriationsersättningens uttagande.

Har expropriationsersättningen i
sin helhet inkommit till Konungens
befallningshavande, vare expropriation
en fullbordad.

(Utskottets förslag.)

53 §.

Vid ansökning, som i 51 § andra
stycket eller 52 § avses, skola fogas
rättens utslag samt bevis att och
när utslaget vunnit laga kraft; och
skola utsökningslagens stadganden
om verkställighet av lagakraftägande
dom i tvistemål, varigenom betalningsskyldighet
blivit någon ålagd,
äga motsvarande tillämpning vid expropriationsersättningens
uttagande.

Har expropriationsersättningen
inkommit till Konungens befallningshavande,
vare expropriationen fullbordad.

54 §.

Vill den exproprierande taga fastigheten i besittning, innan x-ättens
utslag vunnit laga kraft, vare berättigad därtill, om han hos Konungens
befallningshavande nedsätter den i utslaget bestämda expropriationsersättning
samt ställer pant eller borgen för den ytterligare ersättning han på
grund av ändring i utslaget kan bliva skyldig gälda. Är fall, som i 12 §
sägs, för handen, må den fastighet eller rättighet tillståndet till expropriation
omfattar tillträdas av den exproprierande mot nedsättande av därå
belöpande expi’opriationsersättning och säkerhets ställande enligt vad nyss
är sagt.

Varder till följd av klagan över rättens utslag expropriationsersättningen
slutligt bestämd till högre belopp än det enligt stadgandena i
första stycket nedsatta, galle om nedsättande av det öfverskjutande beloppet
vad i 48 § sägs. Bestämmes ersättningen ej till högre belopp, göre den exproprierande,
sedan utslag i målet vunnit laga kraft, anmälan härom hos
Konungens befallningshavande; och vare expropriationen fullbordad, då
sådan anmälan skett.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 saml. 21 käft. (Nr 24.)

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(.Kung!. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

55 §.

Erlägges expropriationsersättning efter den i 4-8 § bestämda tid eller,
om fastigheten förut tagits i besittning, efter tiden härför, skall tillika
gäldas sex procent årlig ränta i förra fallet från den bestämda tidens utgång
och i senare fallet från tillträdesdagen; dock må expropriation gå i
fullbordan, ändå att räntebetalningen ännu ej fullgjorts.

56 §.

Medel, som nedsatts eller uttagits enligt vad ovan sägs, skola av
Konungens befallningshavande ofördröjligen insättas i bankinrättning för
att där innestå mot ränta.

57 §.

Konungens befallningshavande utbetale nedsatta eller uttagna medel

o o er?

jämte därå upplupen ränta till den, som är till desamma berättigad.

Besväras fastighet av sökt eller beviljad inteckning för fordran, eller
kan fastighet jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för
ogulden köpeskilling, skola i fråga om löseskilling för fastigheten samt,
om endast en del av fastigheten exproprierats, beträffande ersättning för
skada och intrång å den återstående delen, så ock angående ersättning för
upplåtelse av särskild rätt till sådan fastighet, stadgandena om fördelning
hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom hava
motsvarande tillämpning. Är fastigheten förutom av fordran besvärad av
annan särskild rätt, som förminskar fastighetens värde och åtnjuter sämre
rätt än fordringen, erhålle fordringsägaren, i den mån det tarvas för fulla
gäldandet av hans fordran, betalning såsom om fastigheten icke vore av
nämnda rätt, besvärad, och varde ersättningen för rättigheten i motsvarande
mån förminskad. Har vid bestämmande av ersättning, som i första punkten
avses, nämnden gått utöver det belopp fastighetsägaren yrkat, och uppstår
efter gäldande av de fordringar, som skola utgå ur ersättningen, överskott,
som ej faller inom nämnda belopp, må fastighetsägaren ej uppbära
överskottet, utan varde detta återställt till den exproprierande.

Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart ske kan. Kallelse
till sammanträdet skall genom Konungens befallningshavandes försorg
med posten sändas till fastighetens ägare samt kända innehavare av fordran,
som skall utgå ur ersättningen, och innehavare av annan särskild rätt,

Lagutskottets utlåtande Nr 24. 75

(Kungl. Majds förslag.) (Utskottets förslag.)

som nyss är sagd; är innehavare av fordran okänd, läte ock Konungens
befallningshavande kungöra dagen för sammanträdet på sätt i 14 § om
kungörelse stadgas.

Innehades exproprierad fastighet såsom fideikommiss, hålle Konungens
befallningshavande den innehavaren tillkommande ersättning inne, till
dess Konungen förordnat, huru därmed skall förfaras.

58 §.

Då expropriation, vilken ej avsett allenast upphävande av särskild
rätt som ej är intecknad i fastigheten, blivit fullbordad, åligger det Konungens
befallningshavande att därom ofördröjligen göra anmälan på landet
hos domaren och i stad hos rätten; och skall anteckning om att fastighet
exproprierats eller om särskild rätt, som genom expropriationen förvärvats,
göras i inteckningsprotokollet, på landet å nästa rättegångsdag
under lagtima ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden,
samt införas i intecknings- eller fastighetsboken.

Utfaller, då en del av intecknad fastighet eller eu eller flera av gemensamt
intecknade fastigheter exproprieras eller särskild rätt till intecknad
fastighet genom expropriation förvärvas, vid fördelning av expropriationsersättning
likvid å intecknings huvudstol, åligger ock Konungens befallningshavande
att därom, sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit
laga kraft, ofördröjligen göra anmälan enligt vad nyss sagts och tillika
insända fördelningslängden.

Om överenskommelse rörande expropriationsersättningen.

59 §.

Hava parterna träffat överenskommelse rörande expropriationsersättningen
för fastighet eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet, och
visas att fastigheten ej besväras av sökt eller beviljad inteckning för fordran
och ej heller kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand
häfta för ogulden köpeskilling, eller att den avtalade ersättningen förslår
till full betalning av de fordringar, som vid fördelning av ersättningen
skola därur utgå, eller att överenskommelsen godkänts av de fordringsägare,
som ej skulle erhålla full betalning, värde överenskommelsen fastställd
av rätten.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

{Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Vill den exproprierande, utan att förhållande som i första stycket
sägs blivit visat, erhålla fastställelse å överenskommelse om ersättningen
för fastighet eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet, låte han till
rätten stämma de kända fordringsägare, som ej godkänt överenskommelsen.
Är fordringsägare okänd, varde ock tiden för frågans företagande vid rätten
kungjord på sätt i 14 § oinförmäles. Bestrider vid rätten fordringsägare,
att överenskommelsen må fastställas, varde, om ej full betalning för
hans fordran lämnas honom, expropriationsnämnd tillsatt. I annat fall
må, därest expropriationen avser endast en ringa del av fastigheten eller
upplåtelse av särskild rätt, som medför ringa men, och uppenbarligen icke
rubbar säkerheten för fordringsägare, som ej godkänt överenskommelsen,
rätten meddela fastställelse.

Överenskommelse om annan expropriationsersättning än ersättningen
för fastighet eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet varde ock,
på anmälan av part, fastställd av rätten.

Fastställelse må ej meddelas å överenskommelse om att expropriationsersättning
skall utgå annorledes än på en gång, ej heller å överenskommelse
om expropriationsersättning för fastighet, som innehaves såsom
fideikommiss.

60 §.

Har överenskommelse om expropriationsersättning blivit av rätten
fastställd, galle i tillämpliga delar vad i 48—58 §§ stadgas. Skall enligt
överenskommelsen expropriationsersättning ej utgå, göre den exproprierande,
i stället för att nedsätta ersättning, anmälan hos Konungens befallningshavande;
och vare, då rättens utslag vunnit laga kraft och sådan
anmälan blivit gjord, expropriationen fullbordad.

Om återkallaxnle av expropriationsanspråk.

61 §•

Vill den, som genom ansökning om stämning till rätten fullföljt an
språk på expropriation, återkalla anspråket, göre han, sist innan rätten
meddelat utslag i målet, hos rätten eller domaren skriftlig anmälan om
återkallelse^ med bifogande av bevis att han fullgjort vad i 62 § andra
stycket sägs, eller vare rättigheten till återkallelse försutten. Den, som

Ijag utskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

återkallat, åligger att ofördröjligen giva motparten samt, om expropriationsnämnd
har saken under behandling, nämndens ordförande del av
återkallelse^ Vad i 14 § stadgas om anteckning av expropriationsmål
äge, sedan rätten skilt målet från sig, motsvarande tillämpning beträffande
anteckning av återkallelse.

Återkallelse må gälla hela den fastighet expropriationsanspråket omfattar,
så ock någon del därav, om ej genom expropriationen eller den
exproprierade delens användande den återstående delen skulle lida synnerligt
men. Ej må återkallelse göras i avseende å mark, som den exproprierande
tagit i besittning,

62 §.

Har på grund av expropriationsanspråket skada uppstått för sakägare,
vare, då återkallelse skett, den exproprierande skyldig ersätta skadan.

Innan återkallelse göres, ställe den exproprierande hos Konungens befallningshavande
pant eller borgen för gäldande av skadeersättning som
nu är sagd.

Om förändring i grunderna för expropriationsnämndens uppskattning.

63 §.

Har, sedan expropriationsnämndens förrättning avslutats men innan
expropriationsmålet slutligen avgjorts, fastigheten genom naturhändelse
eller annorledes så förändrats, att dess värde uppenbarligen väsentligt
understiger värdet vid tiden för förrättningen, äge den exproprierande
erhålla ny uppskattning; och varde på hans begäran målet för sådant ändamål
av rätten återförvisat till nämnden.

Vad i första stycket stadgas galle ej i fråga om fastighet, som den
exproprierande tagit i besittning, innan förändringen inträffade.

64 §.

Visas före expropriationsmålets slutliga avgörande, att fastighet lider
skada eller intrång, som uppkommit efter det expropriationsnämndens förrättning
avslutats och ej kunnat förutses vid förrättningen men enligt 7 §
skall ersättas, varde, om någon till ersättning berättigad det begär, målet
återförvisat till nämnden för uppskattning av skadan eller intrånget.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

65 §.

Har ej enligt 64 § återförvisning
till expropriationsnämnden ägt rum
för uppskattning av skada eller intrång,
som i samma § omförrnäles,
äge bestämmelserna i denna lag ej
tillämpning i fråga om skadan eller
intrånget.

(Utskottets förslag.)

65 §.

Har rätten genom utslag, som
vunnit laga kraft, ogillat yrkande
om återförvisning för uppskattning
enligt 64 § av skada eller intrång,
må talan om ersättning för skadan
eller intrånget ej vidare föras.

Begäres ej före expropriationsmålets
slutliga avgörande återförvisning
för uppskattning av skada eller
intrång, som i 64 § avses, men räckes
därefter fråga om ersättning för
skadan eller intrånget, äge bestämmelserna
i denna lag ej tillämpning
vid frågans prövning.

Ej heller äge bestämmelserna i
denna lag tillämpning i fråga om
ersättning för skada eller intrång,
som uppstår efter expropriation målets
slutliga avgörande och ej kunnat
förutses vid expropriationsnämndens
förrättning.

Om expropriationskostnad.

66 §.

Ordföranden och ledamöterna i expropriationsnämnd njute ersättning
för uppskattningen samt ordföranden därjämte för kallelser, protokollsföring
och beslutets avfattande i skrift med belopp, som bestämmes av
rätten, om överenskommelse ej träffas.

Har expropriationsmålet återförvisats till nämnden enligt vad i 45 §
andra stycket sägs, skall ersättning för det arbete, som härav föranledes,
ej tillkomma nämnden, om ej rätten av särskild anledning det föreskriver.

67 §.

Den exproprierande vare pliktig gälda all av expropriationsmålets
handläggning, expropriationsersättningens bestämmande och fördelning eller

Lagutskottets utlåtande Nr ‘24.

(Kunf/l. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

eljest av expropriationen följande kostnad. Dock äge lian, om han utgivit
kostnad, som i 34 § första stycket avses, söka kostnaden åter av den,°som
därför svarar.

Om lösningsrätt till exproprierad egendom.

08 §.

Har exproprierad fastighet eller genom expropriation förvärvad särskild
rätt ej kommit till användning för det avsedda ändamålet eller dess
användande för ändamålet upphört och är nämnda ändamål såvitt angår
dylik fastighet eller rätt att anse såsom övergivet, eller användes fastighet
eller rätt som nyss sagts i väsentlig omfattning för annat ändamål än
det avsedda, må fastigheten eller den särskilda rätten lösas, därest talan
om dess avträdande instämmes inom tjugo år från det expropriationen
fullbordats. Lösningsrätt tillkomme, när hel fastighet exproprierats, den,
som närmast före expropriationens fullbordande var fastighetens äo-are''
eller hans rättsinnehavare och, om en del av en fastighet °exproprierats^
ägaren av den återstående delen samt, då fråga är om särskild rätt, ägaren
av den fastighet, som därav besväras.

Har, efter det fastighet exproprierats, byggnad uppförts å fastigheten
eller eljest därå nedlagts kostnad, må vad sålunda påkostats jämväl
lösas, om det i stämningen yrkas.

69 §.

•ii j Vld löS6n enli^ 68 § första stycket må värdet ej sättas högre än
till den expropriation sersättning, som utgivits. I övrigt skola beträffande
lösen, sorn i 68 § sägs, denna lags bestämmelser om expropriation i tilllämpliga
delar gälla; dock ankoinme på rättens prövning, huru kostnad,
som i 67 § avses, skall i första hand gäldas.

Strider expropriationsnämnds uppskattning mot vad i första stycket
första punkten av denna § stadgas, varde den av rätten jämkad till överensstämmelse
därmed.

70 §.

Löses ej vad å exproprierad Listighet blivit påkostat, vare ägaren
berättigad att det bortföra; återställe dock fastigheten i det skick, vari
den vid expropriationen befann sig.

Är ej vad sålunda må från fastigheten skiljas bortfört därifrån inom

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj ds förslag.) (Utskottets förslag.)

nittio dagar från det fastigheten må av nye ägaren tagas i besittning, tillfälle
det honom utan lösen.

Äro till byggnad eller annan anläggning ämnen hämtade från fastigheten,
vare nye ägaren berättigad till gottgörelse för värdet av vad från
fastigheten tagits, om han under domstolens förberedande handläggning
av målet eller inför nämnden det yrkar; och varde värdet, om överenskommelse
ej träffas, av nämnden bestämt enligt vad i denna lag stadgas.
Innan gottgörelse, som alltså tillkommer nye ägaren, lämnats, må anläggningen
ej bortföras från fastigheten.

Om förundersökning.

71 §.

Vill någon för ansökning om
rätt till expropriation låta upprätta
karta över fastighet eller eljest verkställa
nödig förundersökning därå,
äge Konungens befallningshavande
på ansökning föreskriva, att erforderligt
tillträde till fastigheten under
viss tid skall lämnas. Dylik
föreskrift må dock ej meddelas, om
Konungens befallningshavande finner
det uppgivna ändamålet icke vara
sådant, som i 1 § avses.

Om undersökningens påbörjande
underrätte sökanden minst fjorton
dagar förut fastighetens ägare och,
därest fastigheten är utarrenderad,
arr endatorn.

Växande träd må ej för undersökningen
fällas, med mindre Konungens
befallningshavande det särskilt
medgivit.

71 §•

Om undersökningens påbörjande
sände sökanden minst fjorton dagar
förut med. posten underrättelse till
ägaren, om denne vistas å känd ort
inom riket; har ägare, som är utrikes
eller å okänd ort, inom riket
känt ombud, skall underrättelsen
sändas till ombudet. År fastigheten
utarrenderad, erhälle ock arrendatorn
underrättelse enligt vad nu är
sagt.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kun yl. Maj ds förslag.) (Utskottets förslag.)

Växande träd må ej för undersökningen
fällas, med mindre Konungens
befallningshavande det särskilt
medgivit.

72 §.

Föranleder undersökning, som i 71 § avses, skada, skall ersättning
därför gäldas av den, som påkallat undersökningen. Ersättningen skall,
om överenskommelse ej träffas, bestämmas av domstol.

Innan undersökningen börjas, skall sökanden hos Konungens befallningshavande
ställa pant eller borgen för ersättningens gäldande.

Om pant eller borgen.

73 §.

Skall någon enligt denna lag ställa pant eller borgen, och är ej
sådan säkerhet godkänd av den, till vars förmån den ställes, varde säkerheten
prövad av Konungens befallningshavande.

Borgen må ej godkännas av Konungens befallningshavande, utan att
löftesmännen förbundit sig en för alla och alla för en såsom för egen skuld.

74 §.

Vad i denna lag stadgas om ställande av pant eller borgen galle
ej kronan.

2. Särskilda bestämmelser om expropriation av naturminnesmärke eller

fornlämning.

75 §.

Fråga om att jordområde skall exproprieras för att avsättas såsom
naturminnesmärke må väckas endast av vetenskapsakademien.

Fråga om att för bevarande av fast fornlämning denna skall jämte
därför erforderlig mark exproprieras må väckas endast av vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 saml. 21 höft. (Nr 24.)

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

3. Särskilda bestämmelser om expropriation för allmänna vägar.

76 §.

Ansökning om expropriationsrätt för anläggning eller förändring av
allmän väg skall åtföljas av fullständig beskrivning över det tillämnade
företaget med avfattning på karta av vägens sträckning, styrkt uppgift på
ägare och innehavare av fastighet, varöver vägen skall framdragas, samt,
om i något avseende överenskommelse träffats, redogörelse därför.

77 §.

Konungen äge, utan att området för expropriationen närmare bestämmes,
giva den, av vilken vägarbetet skall utföras, rätt att expropriera
den mark, som härför erfordras.

78 §.

Den exproprierande äge taga marken i besittning, sedan stämning
i expropriationsmålet utfärdats och hos Konungens befallningshavande
ställts pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent
årlig ränta därå från tillträdesdagen.

79 §.

Har den exproprierande enligt medgivande av ägaren eller stadgande
i denna lag tagit mark i besittning utan att ersättningen blivit
bestämd av expropriationsnämnd, och kan sådan uppskattning icke lämpligen
äga rum, innan den anläggning, för vilken expropriationen sker,
längre fortskridit, äge rätten på framställning av part låta anstå med tillsättande
av nämnd.

4. Särskilda bestämmelser om expropriation för järnvägar.

80 §.

Innan expropriationsrätt sökes för byggande av järnväg, äge renstakning
av banlinjen rum.

Vid ansökningen foge sökanden karta och däröver upprättad beskrivning,
utvisande järnvägens sträckning samt i fråga om stationer, last -

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

och hållplatser och andra platser, där ansökningen avser mark utanför
banlinjen, angivande sådant områdes läge och storlek ävensom till vilken
jordeboksenhet område å landet hör. Sökanden bifogc tillika styrkt uppgift
å ägare och innehavare av den mark ansökningen avser samt, om i
något hänseende överenskommelse träffats, redogörelse därför. Är fastighetsregister
för orten upplagt, skall vid ansökningen fogas jämväl utdrag
av registret, såvitt angår mark utanför banlinjen.

81 §.

I fråga om de platser, där ansökningen avser mark utanför banlinjen,
bestämme Konungen visst område för expropriationen.

För banlinjen give Konungen sökanden rätt att expropriera mark å
ömse sidor om den renstakade linjen intill visst avstånd från denna. Vidtages
sedermera, enligt vad för byggande av järnväg må vara medgivet,
ändring av banlinjens sträckning, varde avståndet räknat från den linje,
som för ändringens genomförande renstakas.

Prövas anledning förefinnas, att på grund av förhållanden, som icke
kunna med säkerhet bedömas på förhand, under anläggningens utförande
skall bliva av nöden att taga i anspråk jämväl mark utanför det bestämda
området eller det bestämda avståndet från den renstakade linjen,
förordne Konungen tillika, i vilken omfattning och under vilka förutsättningar
sådan expropriation må äga rum.

82 §.

Sedan stämning i expropriationsmålet
utfärdats, äge den exproprierande
taga mark i besittning, om
han hos Konungens befallningshavande
ställer pant eller borgen för
expropriationsersättningen jämte sex
procent årlig ränta från tillträdesdagen
samt sist å fjortonde dagen
före nämnda dag giver ägaren och,
om arrendators eller hyresgästs rätt
beröres, denne underrättelse om att
marken skall tagas i besittning. Dock

82 §.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

vare, därest å området finnes byggnad,
där dess ägare eller på grund
av arrende- eller hyresavtal annan
har sin bostad, .bostadens innehavare
ej pliktig att därifrån avflytta förr
än å den fardag för avträde av förhyrd
lägenhet, som efter underrättelsens
mottagande först inträffar;
och vare enligt vad i 83 § stadgas
i vissa fall även nedsättande av expropriationsersättning
erforderligt.

(Utskottets förslag.)

vare, därest å området finnes byggnad,
där dess ägare eller på grund
av avtal annan har sin bostad, bostadens
innehavare ej pliktig att därifrån
avflytta förr än å den fardag
för avträde av förhyrd lägenhet, som
efter underrättelsens mottagande först
inträffar; och vare enligt vad i 83 §
stadgas i vissa fall även nedsättande
av expropriationsersättning erforderligt.

83 §.

Vägrar ägaren den exproprierande att utan gäldande av ersättning
taga mark i besittning, förordne därom Konungens befallningshavande.

Finnes å området byggnad, där ägaren har sin bostad eller vars
avstående eljest medför särskild olägenhet för ägaren, eller är området av
väsentlig betydelse för ägarens bärgning, eller prövar Konungens befallningshavande
ägaren eljest hava giltigt skäl för sin vägran, må föreskrift
om markens upplåtande ej meddelas, innan, jämlikt förordnande av
Konungens befallningshavande, ordföranden i expropriationsnämnder eller
hans ersättare eller vid förfall för dem annan lämplig person ävensom en
lantmätare och en tredje person, vilken utses bland de till ledamöter i
expropriationsnämnder valbara, efter besiktning av området avgivit förslag
till expropriationsersättning samt sökanden hos Konungens befallningshavande
nedsatt tre fjärdedelar av det föreslagna beloppet.

Vad om ägare sålunda stadgas äge motsvarande tillämpning beträffande
arrendator eller hyresgäst.

Vid nedsättningen ingive den exproprierande till Konungens befallningshavande
gravationsbevis rörande fastigheten.

84 §.

Då expropriationsersättning enligt 83 § blivit nedsatt, galle i tilllämpliga
delar vad i 56 och 57 §§ samt 58 § andra stycket stadgas.

Uppgift å det nedsatta beloppet skall av Konungens befallningshavande
ofördröjligen översändas till rätten eller domaren för att, om
uppskattning genom expropriationsnämnd sker, tillställas nämnden.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Över Konungens befallningshavandes beslut, varigenom enligt 88 §
förordnats om uppskattning eller tillträde, må klagan ej föras.

85 §.

Expropriationsnämnd må ej bestämma ersättningen lägre än till belopp,
som enligt 83 § blivit hos Konungens befallningshavande nedsatt.
Strider expropriationsnämnds uppskattning mot vad sålunda stadgas, varde
den av rätten jämkad till överensstämmelse därmed.

86 §.

I fråga om expropriation för järnvägar skall tillämpas vad i 79 §
är stadgat.

5. Särskilda bestämmelser om expropriation för farleder.

87 §.

Skall expropriation äga rum för inrättande eller förändring av farled,
bestämme Konungen visst område för expropriationen.

Prövas anledning förefinnas, att på grund av förhållanden, som icke
kunna med säkerhet bedömas på förhand, under anläggningens utförande
skall bliva av nöden att taga i anspråk jämväl mark utanför det bestämda
området, bestämme Konungen tillika, i vilken omfattning och under vilka
förutsättningar sådan expropriation må ske.

88 §.

Vad i 79 samt 82—85 §§ är stadgat skall tillämpas beträffande
expropriation för farleder.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

6. Särskilda bestämmelser om expropriation för elektriska
svagströmsledningar.

89 §.

Ansökning om expropriationsrätt för framdragande av telegraf- eller
telefonledning eller annan elektrisk svagströmsledning skall åtföljas av
fullständig beskrivning över det tillämnade företaget med avfattning på
karta av den föreslagna ledningens sträckning, styrkt uppgift å ägare och
innehavare av fastighet, varöver ledningen skall framgå eller i vars mark
den skall nedläggas, samt, om i något avseende överenskommelse träffats,
redogörelse därför.

90 §.

I fråga om gata, torg, allmän plats eller vattendrag inom område,
för vilket byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, eller inom
fastställt hamnområde må expropriation ej avse egendoms avstående utan
endast upplåtelse av nyttjanderätt.

91 §.

Bifalles ansökning, som i 89 § sägs, må fastigheten, sedan stämning
i expropriationsmålet utfärdats, genast tagas i användning av den exproprierande,
om han hos Konungens befallningshavande ställer pant eller
borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent årlig ränta därå
från tillträdesdagen.

Vad i 79 § stadgas äge motsvarande tillämpning.

92 §.

Påstår vid rätten ägaren av annan fastighet än i 90 § avses, att
fastigheten lider synnerligt men och fördenskull, jämlikt 12 § första stycket,
bör lösas, men bestrides sådant av motparten, varde, om annat ej
avtalas, expropriationsnämnd ej tillsatt, innan denna tvist blivit av rätten
avgjord genom lagakraftägande utslag. Mot rättens utslag i fråga som nu
är sagd må särskild talan föras.

Vad i 12 § andra stycket stadgas äge ej tillämpning.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

93 §.

Skall fastighet avstås, gälle om tillsättande av expropriationsnämnd
de allmänna bestämmelserna i denna lag.

Då fastighet ej avstås utan endast nyttjanderätt upplåtes, skall nämnden,
om annat ej avtalas, bestå av en av rätten utsedd ordförande samt
två ledamöter, av vilka vardera parten väljer en. Till ordförande skall
utses ordföranden i expropriation snämnder inom länet eller ersättaren för
honom eller eljest någon, som är upptagen å den i 25 § omförmäla förteckning;
och galle om valbarhet till ledamot vad i allmänhet är stadgat.

94 §.

Vid expropriation av nyttjanderätt
till egendom, som i 90 § sägs,
må ersättning icke av expropriationsnämnden
bestämmas för skada
eller intrång, som ännu ej uppkommit.
Uppstår därefter skada eller
intrång, som enligt 7 § skall ersättas,
varde ersättningen därför, om
överenskommelse ej träffas, bestämd
av domstol.

94 §.

Vid expropriation av nyttjanderätt
må ersättning icke av expropriationsnämnden
bestämmas för skada eller
intrång, som ännu ej uppkommit.
Uppstår därefter skada eller intrång,
som enligt 7 § skall ersättas, varde
ersättningen därför, om överenskommelse
ej träffas, bestämd av domstol.

95 §.

Hava vid upplåtelse av nyttjanderätt
parterna träffat överenskommelse
om expropriationser sättning en,
äge, ändå att ej sådant fall, som i
59 § första stycket avses, är för
handen och ej heller vad i andra
stycket av samma § stadgas blivit
iakttaget, rätten meddela fastställelse
å överenskommelsen, därest upplåtelsen
medför ringa men och uppenbarligen
icke rubbar säkerheten för
fordringsägare, som ej godkänt överenskommelsen.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Majds förslag.)

95 §.

Har eljest nyttjanderätt upplåtits
för framdragande av ledning, och
medför denna på grund av ändrade
förhållanden betydande olägenhet för
fastigheten, vare ledningens ägare
pliktig på sin bekostnad ändra eller
flytta ledningen, i den mån sådant
erfordras för olägenhetens undanröjande
och kan ske utan synnerligt
men för ledningen.

Tvist i fråga, som nu är sagd,
skall prövas av domstol.

(Utskottets förslag.)

96 §.

Är egendom, som i 90 § avses,
använd för lednings framdragande,
och visar sig, att ledningen hindrar
eller varaktigt försvårar samfärdsel
å egendomen eller hindrar någon för
samhället nödig anläggning, såsom
gas-, vatten- eller avloppsledning,
spårväg, elektrisk ljus- eller kraftledning,
eller utgör hinder för egendomens
underhåll eller eljest för behövliga
arbeten å egendomen eller
är synnex-ligen vanprydande, skall
ledningen på bekostnad av dess ägare
ändras, flyttas eller borttagas, i
den mån sådant erfordras för hindrets
eller olägenhetens undanröjande.
Har eljest nyttjanderätt upplåtits
för framdragande av ledning, och
medför denna på grund av ändrade
förhållanden betydande olägenhet
för fastigheten, vare ledningens ägare
pliktig på sin bekostnad ändra eller
flytta ledningen, i den mån sådant
erfordras för olägenhetens undanröjande
och kan ske utan synnerligt
men för ledningen. Tvist i fråga,
som nu är sagd, skall prövas av
domstol.

Vill ägare av fastighet, där ledning
är framdragen, för undanröjande
av därmed förenad olägenhet
för fastigheten på egen bekostnad få
ledningen ändrad eller flyttad, må
Konungens befallningshavande, i den
mån sä prövas skäligt med hänsyn
å ena sidan till nämnda olägenhet

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

96 §.

Upphör egendom att vara av den
i 90 § angivna beskaffenhet, vare
förut förvärvad rätt att hava ledning
där framdragen ej längre gällande.

(Utskottets förslag.)

och å andra sidan till det av ändringen
eller flyttningen följande men
för ledningen, giva fastighetsägaren
rätt att, om erforderlig ändring eller
flyttning ej inom viss, av Konungens
befallningshavande förelagd tid utföres
av ledningens ägare, själv vidtaga
sådan åtgärd; och vare fastighetsägaren
skyldig att ersätta såväl
uppkommande men för ledningen som
ock, om han ej själv utfört ändringen
eller flyttningen, kostnaden härför
med belopp, som i händelse av
tvist bestämmes av domstol.

Upphör egendom att vara av den
i 90 § angivna beskaffenhet, vare
förut förvärvad rätt att hava ledning
där framdragen ej längre gällande.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 saml. 21 käft. (Nr 24.)

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

7. Särskilda bestämmelser om expropriation för linbanor.

97 §.

Ansökning om expropriationsrätt för framdragande av linbana skall
åtföljas av fullständig beskrivning över det tillämnade företaget med avfattning
på karta av den föreslagna banans sträckning och av den jord, som
erfordras för banan, styrkt uppgift å ägare och innehavare av den fasta
egendom, varöver banan skall framdragas eller som, utan att banan skall
framdragas däröver, är belägen på mindre avstånd än tjugo meter från
densamma, samt, om i något avseende överenskommelse träffats, redogörelse
därför; dock att om banan skall framdragas inom område, för vilket
byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, uppgift å ägare och
innehavare erfordras allenast såvitt angår egendom, varöver banan skall
framgå.

98 §.

Menighet vare ej pliktig att inom område, för vilket byggnadsstadgan
för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställt hamnområde
för linbanas framdragande avstå eller upplåta gata, torg, allmän
plats eller vattendrag.

Ej heller vare, därest linbana skall inom område, för vilket nämnda
stadga icke är tillämplig, framdragas på mindre avstånd än tjugo meter
från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats
eller trädgård, som tillhör fastighetens ägare, denne skyldig avstå eller
upplåta något, utan så är att Konungen finner annan sträckning för banan
icke kunna användas utan synnerlig olägenhet.

Lagutskottets utlåtande Nr 24. 91

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

8. Särskilda bestämmelser om expropriation för åstadkommande av tryggade

bostadsförhållanden.

99 §.

Rätt till expropriation för ändamål, som i 1 § 7 sägs, må, om den
ej skall utövas av kronan, icke beviljas annan än kommun eller municipalsamhälle,
inom vars område den mark, expropriationen skall avse, är
belägen.

Sådan expropriation må allenast avse område, som är bebyggt med
boningshus, tillhöriga annan än markens ägare.

100 §.

Exproprieras mark för ändamål,
som i 1 § 7 omförmäles, må vid
uppskattning av det till boningshus
hörande område hänsyn icke tagas
till förbättring, vilken området vunnit
genom arbete eller kostnad, som
husägaren eller föregående innehavare,
vars rätt övergått å denne, utöver
vad honom ålegat nedlagt å
området.

100 §.

101 §.

Har mark exproprierats för ändamål, som i 1 § 7 avses, vare nye
ägaren pliktig att till varje husägare, som det begär, försälja eller upplåta
det till hans hus hörande område med den jämkning, som kan erfordras
för genomförande av stadsplan och tomtindelning.

Vill ej markägaren enligt vad nedan sägs upplåta sådant område
till husägaren med tomträtt, därest dylik upplåtelse kan ske, och träffas
ej heller mellan dem arrendeavtal rörande området, vare husägaren berättigad
köpa detta för en köpeskilling motsvarande den för området utgivna

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

expropriationsersättning och å området belöpande del av expropriationskostnaden
jämte fem procent årlig ränta från expropriationens fullbordande;
har husägaren, efter det expropriationen fullbordats, innehaft området på
grund av honom förut tillkommande besittningsrätt, varde avgiften härför
avräknad från köpeskillingen. Sker upplåtelse med tomträtt, varde avgiften
för den upplåtelse, som först äger rum, beräknad efter den för
försäljning angivna grund. Tvist om vad husägaren sålunda har att
erlägga varde prövad i den ordning, som stadgas i gällande lag om
skiljemän.

Vad ovan i denna § är stadgat äge ej tillämpning, med mindre
husägaren inom två år från expropriationens fullbordande hos markägaren
gör framställning om försäljning eller upplåtande av området.

Expropriationen medföre ej förändring i den husägaren förut tillkommande
besittningsrätt till området, utan vare, om försäljning eller upplåtelse
ej kommer till stånd, husägaren berättigad att under den tid, som
för nämnda rätt kan återstå, fortfarande åtnjuta densamma mot fullgörande
av de därför stadgade villkor.

9. Särskilda bestämmelser om expropriation av mark till uppförande av
byggnader för överläggningar eller föredrag.

102 §.

Rätt till expropriation för ändamål, som i 1 § 8 sägs, må ej beviljas
annan än kommun eller municipalsamhälle, inom vars område den
mark expropriationen skall avse är belägen, aktiebolag eller registrerad
förening.

Sökes sådan rätt av annan förening än ekonomisk förening, och finner
Konungen ansökningen förtjäna avseende, förordne Konungen att vad
i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar är stadgat skall äga
tillämpning i fråga om föreningen; och skall därefter med prövning av
ansökningen anstå under skälig tid i avbidan på föreningens registrering.

103 §. 103 §.

Ej må expropriationsrätt för ända- Ej må expropriationsrätt för ända mål,

som i 1 § 8 avses, beviljas aktie- mål, som i 1 § 8 avses, beviljas aktie -

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

bolag eller förening, utan att i bolagsordningen
eller föreningens stadgar
intagits noggrann uppgift å ändamålet
för bolaget eller föreningen samt
huru dess verksamhet skall bedrivas;
och må bolagsordningens eller stadgarnas
bestämmelser härom ej ändras
utan Konungens medgivande, så
länge bolaget eller föreningen är ägare
av fastighet, som genom expropriationen
förvärvats. Konungens befallningshavande
äge tillse, att dylika
bestämmelser, vilka ej må ändras
utan Konungens medgivande, varda
efterlevda.

104 §.

Expropriationsrätt för ändamål,
som i 1 § 8 sägs, må beviljas endast
i fråga om mark belägen å sådan
ort på landet, varest särskild
svårighet att genom avtal förvärva
erforderlig mark möter på grund därav
att all jord inom ett vidsträckt
område tillhör samme eller ett fåtal
ägare.

Innan expropriationsrätt för dylikt
ändamål beviljas aktiebolag eller förening,
skall yttrande över ansökningen
inhämtas från kommunalstämman
i den kommun, där marken är belägen.

105 §.

Har fastighet, som exproprierats
för det i 1 § 8 angivna ändamål, överlåtits
å annan ägare, eller har sådan
fastighet använts i strid mot bestäm -

(Utskottets förslag.)

bolag eller förening, utan att i bolagsordningen
eller föreningens stadgar
intagits noggrann uppgift å ändamålet
för bolaget eller föreningen; och
må bolagsordningens eller stadgarnas
bestämmelser härom ej ändras utan
Konungens medgivande, så länge bolaget
eller föreningen är ägare av
fastighet, som genom expropriationen
förvärvats. Konungens befallningshavande
äge tillse, att dylika
bestämmelser, vilka ej må ändras
utan Konungens medgivande, varda
efterlevda.

104 §.

Expropriationsrätt för ändamål,
som i 1 § 8 sägs, må beviljas endast
i fråga om obebyggd mark belägen
å sådan ort på landet, varest
särskild svårighet att genom avtal förvärva
erforderlig mark visas möta
på grund därav att all jord inom
ett vidsträckt område tillhör samme
eller ett fåtal ägare.

105 §.

Har fastighet, som exproprierats
för det i 1 § 8 angivna ändamål,
överlåtits å annan ägare eller använts
i strid mot bestämmelse som

Lagutskottets utlåtande Nr 24

(Kungl. Maj:ts förslag.)

melse som avses i 5 § tredje stycket,
eller har fastighet, som aktiebolag
eller förening exproprierat för dylikt
ändamål, använts i strid mot föreskrift
i bolagsordningen eller stadgarna,
skall, även om fall som avses
i 68 § ej är för handen, lösningsrätt
äga rum enligt vad i 68—70 §§
sägs.

(Utskottets förslag.)

avses i 5 § tredje stycket, eller har
sådan av aktiebolag eller förening
exproprierad fastighet i avsevärd mån
använts för annat ändamål än i bolagsordningen
eller stadgarna angivits,
skall, även om fall som avses i 68 §
ej är för handen, lösningsrätt äga
rum enligt vad i 68—70 §§ sägs.

10. Särskilda bestämmelser om expropriation av ödelagd skogsmark.

106 §.

Rätt till expropriation för ändamål, som i 1 § 9 avses, må, om
rätten ej skall utövas av kronan, icke beviljas annan än den kommun,
inom vars område marken är belägen, eller landstinget eller skogsvårdsstyrelsen
inom landstingsområdet.

107 §.

Prövar Konungen framställning om expropriationsrätt för ändamål,
som i 1 § 9 sägs, förtjäna avseende, men erbjuder markens ägare, att han
skall själv ombesörja återväxt, give Konungen honom skälig tid därtill.

Gör ej markens ägare sådant erbjudande eller varda nödiga åtgärder
för återväxt ej vidtagna inom förelagd tid, och bifalles framställningen
om expropriationsrätt, bestämme ock Konungen, därest denna rätt skall
tillkomma annan än kronan, viss tid, inom vilken nye ägaren skall sörja
för återväxt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918. Dock skola stadgandena
om val av ordförande och ersättare för ordförandena i expropriationsnämnder
samt personer valbara till ledamöter i sådana nämnder tilllämpas
redan under år 1917. Av de valbara personer, som då utses,

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kung!. Maj-.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

väljes en tredjedel för ett, en tredjedel för två och en tredjedel för tre
kalenderår.

Genom denna lag upphäves förordningen den 14 april 1866 angående
jords eller lägenhets avstående för allmänt behov jämte de stado-ånden,
soin innefatta ändring i eller tillägg till nämnda förordning; dock
skall i fråga om expropriationsmål, vari stämning utfärdats före den 1
januari 1918, vad i. sagda förordning stadgas äga tillämpning, och skola,
ändå. att stämning ej utfärdats före nämnda dag, beträffande fastighet eller
särskild rätt, som den exproprierande före samma dag tagit i besittning
stadgandena i 13 § första stycket och första punkten av andra stycket°i
omförmälda förordning tillämpas i stället för bestämmelserna i 7 § första
stycket,. 8, 9 och .11 §§ i denna lag. Förekommer i lag eller särskild
författning hänvisning till bestämmelse, som sålunda upphäves, skall i
stället motsvarande bestämmelse i denna lag tillämpas. Eljest göres ej
genom denna lag ändring i vad lag eller särskild författning innehåller
om fast egendoms avstående eller upplåtande för visst allmänt ändamål.

ir;°) godkänna följande genom ifrågavarande proposition
framlagda förslag till

i:°) Lagom
ändrad lydelse av vissa §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 16, 24, 36, 45 och 63 §§ i förordningen
den 16 j''um 1875 angående inteckning i fast egendom skola erhålla följande
ändrade lydelse:

16 §.

Kanal eller annan därmed jämförlig anläggning, vartill marken till
större eller mindre del blivit förvärvad enligt gällande bestämmelser om
expropriation, må ej med inteckning enligt denna lag belastas.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

24 §.

1 mom. Varder i enlighet med gällande bestämmelser om expropriation
eller om ändring eller ntrivning av vattenverk fast egendom avträdd
och ersättningen å behörig ort nedsatt, skall vad sålunda avträtts
ej vidare häfta för inteckning, som meddelats i egendomen; skolande därom,
sedan till rätten eller domaren inkommit anmälan om förhållandet,
göras anteckning i inteckningsprotokollet så som i 23 § sägs.

2 mom. Kommer vid fördelning av ersättning, som enligt lagerom
dikning och annan avledning av vatten tillkommer vattenverksägare
för skada eller intrång, eller av lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna
i gruvestadgan avträtts till gruvägare, betalning att utfalla å huvudstolen
av inteckning i egendomen, eller utfaller vid fördelning av medel,
som jämlikt föreskrifterna i utsökningslagen skola fördelas mellan rättsägare
i fast egendom ändå att försäljning av egendomen ej skett, betalning
å^huvudstolen av intecknad fordran, för vars gäldande försäljningen skolat
ske, vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan; och varde
därom, sedan fördelningen visats vara godkänd eller hava vunnit laga kraft,
anteckning gjord i inteckningsprotokollet som nyss sagts.

Vad sålunda stadgats skall jämväl tillämpas, där enligt gällande bestämmelser
om expropriation intecknad egendom tages i besittning av
den exproprierande före expropriationens fullbordande eller allenast till en
del varder till honom avträdd eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt till
intecknad egendom upplåtes samt i något av de fall nu sagda äro vid
ersättnings fördelning betalning utfaller å huvudstol av inteckning, så ock
där enligt gällande bestämmelser om ändring eller utrivning av vattenverk
allenast en del av intecknad egendom avträdes och vid fördelning av löseskillingen
betalning utfaller å intecknings huvudstol.

36 §.

1 mom. Har egendom, som gemensamt med annan häftar för inteckning,
blivit såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall
egendomen, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts,
icke vidare häfta för större del av intecknade beloppet än köparen enligt
131 § utsökningslagen kan hava fått avräkna å köpeskillingen eller som
enligt 117 § 1 mom. samma lag skall innestå i egendomen; och varde därom,
''&efter ty i 23 § sägs, anteckning gjord i inteckningsprotokollet.

Lagutskottets utlutande AV 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Varda av gemensamt intecknade egendomar en eller flera utmätningsvis
sålda, skola de övriga ej vidare häfta för vad av inteckningen kunnat
utgå ur köpeskillingen för de egendomar, som sålts; skolande därom, när
det visas, huru köpeskillingen fördelats och att fördelningen blivit godkänd
eller vunnit laga kraft, göras anteckning i inteckningsprotokollet.

2 mom. Ej heller skola i det fall, att enligt gällande bestämmelser
om expropriation en eller flera av gemensamt intecknade egendomar helt
eller delvis avträdas till den exproprierande eller av honom före expropriatiönens
fullbordande tagas i besittning eller ock nyttjanderätt eller
servitutsrätt till en eller flera av gemensamt intecknade egendomar upplåtes,
eller att en eller flera av gemensamt intecknade egendomar varda helt eller
delvis avträdda enligt gällande bestämmelser om ändring eller utrivning
av vattenverk, eller att frälseränta, som gemensamt med annan fast egendom
häftar för inteckning, varder inlöst för statsverkets räkning eller
avlöst, de övriga egendomarna häfta för intecknat belopp, varför betalning
utfallit vid ersättnings fördelning; skolande jämväl därom göras anteckning
i inteckningsprotokollet enligt vad i 1 inom. andra stycket sägs.

45 §.

Har den tid, för vilken nyttjanderätten upplåtits, gått till ända, eller
visas, att nyttjanderätten av annan anledning upphört, må på begäran av
fastighetsägaren inteckningen dödas, även om inteckningshandlingen ej
företes.

Har egendomen blivit utmätningsvis försåld utan förbehåll om nyttjanderättens
bestånd, då skall, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen
erlagts, inteckningen vara utan verkan; skolande därom, sedan
från auktionsförrättaren inkommit uppgift om förhållandet, göras anteckning
i inteckningsprotokollet, å landet å nästa rättegångsdag under lagtima
ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden.

Vad i 24 § 1 mom. är stadgat med avseende å inteckning för fordran
äge motsvarande tillämpning i fråga om inteckning för nyttjanderätt, som
på grund av egendomens avträdande skall upphöra att gälla.

63 §.

Inteckningsärende må av rätten upptagas, å landet endast på lagtima
ting samt i stad endast å måndag eller, om helgdag då inträffar,
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 21 käft. (Nr 24.) 13

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj;ts förslag.) (Utskottets förslag.)

nästa söckendag därefter; dock att fråga om inteckningsförnyelse må av
rätten handläggas på landet, så som i 20 § andra stycket sägs, och i stad
jämväl å annan rättegångsdag än måndag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

2:o) Lagom
ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan

avledning av vatten.

Härigenom förordnas, att 71 § i lagen den 20 juni 1879 om
dikning och annan avledning av vatten skall erhålla följande ändrade
lydelse: .

År fast egendom, för vilken löseskilling blivit nedsatt, intecknad,
åligge Konungens befallningshavande att, sedan egendomen blivit avträdd,
därom ofördröjligen göra anmälan å landet hos domaren och i stad hos
rätten. Häftar den avträdda egendomen gemensamt med annan egendom
för inteckningen, eller utgör det som avträtts allenast en del av den egendom,
vari inteckningen är meddelad, och har vid fördelning av löseskillingen
likvid utfallit å inteckningens huvudstol, åligge ock Konungens
befallningshavande att därom, sedan fördelningen godkänts eller vunnit
laga kraft, göra anmälan efter ty nyss sagts och tillika insända fördelningslängden.
Har vid fördelning av ersättning, som i 67 § avses, likvid
utfallit å huvudstol av intecknad gäld, vare lag samma.

Utan hinder därav att fördelning av löseskilling eller av ersättning,
som i 67 § avses, ägt rum och blivit godkänd eller vunnit laga kraft,
äge inteckningshavare, vars fordran icke blivit till fullo betäckt, den rätt,
varom i 69 § 3 mom. förmäles.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918, men skall ej
tillämpas, där egendomen blivit avträdd före nämnda dag.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kanyl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

3:o) Lag

om ändrad lydelse av I § i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Har, för någon orts förseende med belysning eller drivkraft eller
för dylikt ändamål eller för beredande av drivkraft åt sådan industriell
anläggning, som finnes vara av större betydelse för det allmänna, Konungen
prövat nödigt, att jord eller lägenhet, som tillhör enskild man, menighet
eller inrättning, användes till framdragande av elektrisk starkströmsledning,
skall vad för ändamålet erfordras, emot ersättning, avstås eller upplåtas.

Menighet vare dock ej pliktig att inom område, för vilket byggnadsstadgan
för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställt hamnområde
avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag.

Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för vilket nämnda
stadga icke är tillämplig, framdragas på mindre avstånd än etthundrafemtio
meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats
eller trädgård, som tillhör jordens eller lägenhetens ägare, denne
skyldig något avstå eller upplåta, utan så är, att Konungen finner annan
sträckning för ledningen icke kunna utan synnerlig olägenhet användas.

Skall enligt vad i denna paragraf är stadgat jord eller lägenhet avstås
eller upplåtas, äge vad i lagen om expropriation i allmänhet stadgas samt
de i nämnda lag meddelade- särskilda bestämmelserna om expropriation
för elektriska svagströmsledningar motsvarande tillämpning; dock att, där
jorden eller lägenheten skall användas för annans räkning än kronans,
förhöjning i ersättningen skall äga rum med hälften av det belopp, som
jämlikt de i samma lag stadgade grunder skall utgå.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

100

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

B) att de i ämnet väckta motionerna, i den mån
de icke kunna anses besvarade genom vad utskottet
under moment A) hemställt, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 13 april 1917.

På lagutskottets vägnar:
ALBERT PETERSSON.

Reservationer:

a) av herrar Lindhagen, Persson i Norrköping och Lindley i Söderhamn,
som anfört:

Med åberopande av motionerna nr 271 och 286 och i viss mån
motionen nr 37 få vi hemställa:

l:o) att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte till nästa riksdag framlägga definitivt förslag till
lag om social expropriation, innefattande bestämmelser
om expropriation i erforderliga fall av jord från fastigheter
av i motionen nr 271 angivet slag för att bereda

1) torpare, bolagsarrendatorer och andra på liknande
sätt beroende jordbrukare tryggad förfoganderätt
över jordbruket med erforderlig skog, ^dlingsmark, bete
eller annat nödigt tillbehör;

2) den jordlösa obemedlade befolkningen jord med
nödigt tillbehör till nya jordbruk;

3) innehavare av egna hus på ofri grund tryggad
rätt till själva marken i den mån en sådan rätt ej genom
det nu av utskottet förordade lagförslaget tillerkännes
sådana nyttjanderättshavare;

4) synnerligast den mindre bemedlade befolkningen
erforderlig tillgång på tomtmark för bostadsändamål.

Lagutskottet» utlåtande Nr 24.

101

2:o) att riksdagen med behjärtande av det för
inånga föreliggande nödläge, som ej medger uppskov, ville
i avvaktan på en definitiv lagstiftning för sin del antaga
den provisoriska lag om expropriation av jord för ovannämnda
sociala ändamål, som i motionen nr 271 föreslagits.

b) av herr Lindhagen.