Lagutskottets utlåtande Nr 24 (Utlåtande 1913:LU24 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

Nr 24.

Ankom till Riksdagens kansli den 15 april 1913 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående fri rättshjälp åt mindre jordinnehavare
i mål rörande vattenuppdämning m. m.

Närvarande: herrar Widén, Lindhagen, af Ekenstam, Söderbergh, Stämer,* GezeHus,
Alexanderson, greve Lagerbjelite, greve Spens, Dahl, Pettersson
i Södertälje, Jansson i Edsbäcken, Lindqvist i Stockholm,* Olsson i
See, Holmdahl och Johansson i Mellbyn.®

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 200, hava herrar Carl Jansson i Edsbäcken, L. J. Carlsson
i Frosterud och Nils Helger hemställt, »att Riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes snarast
möjligt låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser
i syfte att bereda fri rättshjälp och sakkunnigt biträde
åt mindre jordinnehavare i mål, som emot sådana anhängiggöras eller
i vilka de eljest hava del, såsom vattens uppdämning, expropriation
för industriella anläggningar, kraftstationer, elektriska kraftledningar
eller dylikt.»

Till stöd för denna hemställan hava motionärerna anfört följande: -

»I våra dagar göra sig strävandena att på olika områden skydda
de svaga och betryckta allt mera gällande. Denna medkänsla har
t. o. m. nått ned ända till den lägste i samhället: brottslingen,

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 23 käft. (Nr 24.) 1

Motionen.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

som inför allmän domstol åtalas för ett visst begånget lagbrott
och tager sig då uttryck i, att samhället utan ersättning ställer
rättegångsbiträde till hans förfogande för att han åtminstone skall
kunna undgå det straff eller den straffskärpning, som möjligen på
grund av okunnighet eller bristande tillgång på juridiskt bildat
rättegångsbiträde annars hade kunnat drabba honom. Och erkännas
måste, att det är en mycket vacker grundtanke i detta samhällets
handlingssätt, att ej ens lämna den grövste brottsling utan rättsbiträde.
Men hitom oss tänka efter om icke detta innebär eu paradox
gentemot de frie laglydige medborgare, som på grund av
okunnighet eller fattigdom gentemot en överlägsen part stå fullkomligt
makt- och rättslösa. Tv vi veta ju, att vår tids rättvisa
mången gång hänger på den ena eller andra partens kännedom om
lagar eller författningar, på den utveckling av sin talan, som parterna
inför rätten kunna åstadkomma.

Yi syfta på de många fall, där det förekommer, att mindre
jordbrukare ofta till stort antal utan eget förvållande bliva indragna
i processer, som icke blott för dem själva, utan även för stat och
samhälle kan ha de mest ödesdigra följder, därest de, på grund av
bristande insikter eller medellöshet, ej kunna bevaka sin rätt eller
ordentligt utveckla sin talan.

Ett flagrant exempel för dagen må här anföras. I sydöstra
Värmland, delvis gränsande till och belägen inom Närke och Västergötland
ligger sjön Sk agera. — en sjö med tio mils omkrets.
Där ha strandägarna, så gott som alla småbrukare med små kemmanslotter,
under många år kämpat eu förtvivlad kamp med det
mycket omtalade kraftaktiebolaget Gullspång—Munkfors. Senast
för en vecka sedan visste tidningarna landet runt att berätta om ett
ganska stormigt möte i Kristinehamn inför Konungens befallningshavande,
där flera hundra strandägare själva och genom ombud
gåvo sin harm över bolagets tilltänkta åtgärd tillkänna.

Målet har eu lång förhistoria. Det har redan i många år pågått
vid under- och överdomstolar, ja, såväl häradsrätt som hovrätt
ha till och med redan bifallit bolagets ansökan att få höja sjön
och mer eller mindre dränka 475 jordbruk omkring densamma. I
sista stund har bolaget mött motstånd i högsta domstolen, som för
ej länge sedan lagt frågans avgörande i Kungl. Maj:ts händer. När
detta sorgligt beryktade vattenrättsmål först förekom, gjorde småbrukarne
vid Skagern — inom den valkrets vi själva tillhöra —

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

de mest förtvivlade försök att försvara sin torva utan anlitande av
rättshjälp. När de slutligen insågo, att de ej ensamma kunde framställa
sina rättsanspråk med den kraft och skärpa, som gentemot
av bolaget anlitade Sveriges skickligaste advokater och sakkunnige
vore av nöden, sökte de engagera advokat, men antingen stötte de
här på personer, som ej ägde nödig sakkunskap, eller ock fingo de
»nej» på grund av bristande medel att betala en sådan. När de
slutligen — trots redan havda stora ekonomiska uppoffringar — och
sedan målet vunnits av bolaget i såväl häradsrätt som hovrätt, kommo
under fund med, att enda utvägen till en för denf lycklig utgång i
målet vore anlitandet av eu på området skicklig jurist, funno de
eu sådan, som var villig att åtaga sig deras viktiga angelägenhet
och som slutligen nog även genom sin om förmåga och skicklighet
vittnande utredning av frågan inför högsta domstolen bidragit till
de för dem något ljusare utsikter, som genom högsta domstolens
beslut yppat sig. Man kan knappt tänka sig, vilka ekonomiska
uppoffringar detta kostat dem. 99 av 100 av dessa strandägare äro
i avsaknad av annan förmögenhet än den de äga i sin lilla hemmanslott,
som oftast ej uppgår till mera än ett dussintals tunnland.
Deras gårdar äro dessutom ofta mer eller mindre intecknade och
de ha att betala dryga räntor därå. Den lilla jordlappen ger emellertid
en nödtorftig bärgning för dem och deras familjer, de önska
ej mera, ty det är ett förnöjsamt och arbetsamt folk. Yad skall
eu sådan liten jordbrukare ta sig till, om han utan förskyllan överfailes
av ett kapitalstarkt och mäktigt bolag?

Allrahelst om han — som i Gullspångss friden varit fallet •—
berövats det stöd, som kapitalstarkare större strandägare annars
kanske skulle kunna giva. (Ty här är att märka, att Gullspångsbolaget
noga sett till, att alla störa jordägare, från vilka det kunnat
vänta något motstånd, med rundliga summor förmåtts gorå upp i
godo). Ja, han har ingen annan utväg än att gripa till lånevägen,
för att med nog styrka kunna föra sin talan mot den mäktiga motparten.
Vid Skagern till exempel har detta sorgliga mål kostat de
små jordägarne tusentals kronor, vilket för dem måste vara mycket
kännbart. För att få ihop dessa medel har man måst tillgripa den
åtgärden att antingen belåna sina hemman eller ock taga lån mot
borgen hos bankerna. Och man kan mycket väl göra sig eu föreställning
om deras små ekonomiska omständigheter, om man betänker,
att ett lån i bank åt vederhäftig person å endast 300 kronor

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

erfordrat en borgen av tre till fyra småbrukare. På detta sätt ka
de, den ene efter den andre, fått skuldsätta sig och ändå ej — märk
väl — kunnat skaffa sig det försvar inför rätta, som de hade kunnat
fått, därest de hade haft råd att genom så kallad sakkunnig låta
från sin sida utreda frågan. Bolaget däremot — med sina stora
resurser — har kunnat anskaffa eu mängd juridiska och sakkunnigas
uttalande i frågan med tillstyrkande av bolagets ansökan, oaktat —
såsom vid mötet i Kristinehamn även påpekades — dessa i många
fall innehålla de mest stridiga uppgifter. Nu är här att märka, att
det ej blott gäller några tusentals småbrukares lagliga besittningsrätt
till den torva de från fädren ärvt och brukat, ej en strid för
den lagenliga och rättmätiga rätt till dessa små jordbruk, som väl
ingen förr kunnat bestrida dem, och som väl ingen borde kunna förneka,
utan det gäller någonting mera, något vidsträcktare, vida
viktigare: bevarandet av en självständig småbrukarestam åt landet
och orten, det gäller i ett mål som detta att bevaka de från statens
sida sedda oerhört stora ideella värden, som här sättas på spel, det
gäller en fråga av den allra största sociala betydelse och vikt. Stat
och samhälle ha här oerhörda intressen att bevaka, ty det är väl
ej meningen, att saken så ensidigt skall betraktas från den juridiska
sidan, att alla de allmän-mänskliga och ideella värden och samhälleliga
intressen, som sättas på spel, helt förgätas och staten sedan —
samtidigt som dess strävan går ut på att skaffa utkomstmöjligheter
och bereda hem för så många småbrukare som möjligt inom Sveriges
landamären -—- skall få se eu befolkning, som släktled efter släktled
verkat och levat ostörd på samma fläck, draga bort från den
kär vordna torvan, kanske i hundratal emigrera eller avflytta från
orten — på grund av att ett bolag tillåtits att dränka deras jord och
jaga dem bort därifrån för att sedan låta samhället dragas med
konsekvenserna av detta upprörande tillvägagångssätt.

Nu skulle någon kanske kunna invända, att strandägare ju
ha utsikter att få tillbaka de utgifter de haft i målet. Men — det
ha de föga eller ingen utsikt till. Ty de ha ej haft förstånd att
begära det, eller ock har en stor del av rättegångskostnaderna tillkommit
sedan tiden för yrkandens ingivande till högsta domstolen
försuttits. De ha därför föga annan utsikt än att själva dyrt få
vidkännas vad de nedlagt på en process, som de själva ej ha minsta
skuld till.

Vi vilja ej vidare orda om detta mål, dess förhistoria, dess

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

behandling vid domstolen med alla dess många detaljer, utan med
det anförda velat påvisa, huru svårt det är, ja, rent av omöjligt för
mindre bemedlade att med tillräcklig skärpa låta representera sig
och försvara sin rätt inför en mängd av de mest framstående jurister,
sakkunniga och experter på alla områden, som exempelvis ett mäktigt
bolag kunnat bestå sig med. 475 jordbrukares, på praktik
och erfarenhet grundade uttalanden gå härvidlag i kvav, gentemot
de skäl och uttalanden, som framställas av en så kallad
sakkunnig.»

I motionens syfte hava herrar J. P. Igel, Alfred Persson i
Björsbyholm, Albert Mossberg, Julius Söderbom och Gast. Olson i
Torsby förklarat sig instämma.

På rättslivets område har den moderna samhällsutvecklingen
övat en vittgående och betydelsefull inverkan. Ej minst den ständigt
ökade ekonomiska samfärdseln i dess olika former och industriens
alltfort växande betydelse hava medfört nya och ofta invecklade
rättsförhållanden, som under äldre tider saknat motsvarighet.
Strävandet till lagstiftningens anpassning efter de nya behoven
har på snart sagt alla rättsområden skapat nya normer, delvis såsom
utbyggnader på den gamla allmänna lagens grund, men ock i
stor utsträckning utanför dess ram. Den enkelhet, som i gångna
tider präglade rättslivet, och den lagens folkliga karaktär, som gjorde
dess innehåll lätt tillgängligt för en var, hava icke kunnat bestå
under de nutida samfundsförhållandena med deras alltmer omfattande
lagstiftning. För den enskilde samhällsmedlemmen erhåller
den förändring, som sålunda inträtt, sin väsentligaste betydelse, då
han har att på rättslig väg söka hävda något sitt intresse. Under
det att förut medborgarn e i stor utsträckning kunde till följd av förekommande
rättstvisters enkla beskaffenhet själva utan biträde utföra
sin talan, ställas numera vida större krav på parterna och deras förmåga
att i rättegången framföra de synpunkter och skäl, som bliva
bestämmande för tvistens utgång. Utsikten till framgång blir därför
i många fall för parten beroende av den sakkunskap och insikt,
varmed hans talan ntföres. Då dessa egenskaper givetvis i allmänhet
icke stå parten själv till buds, hänvisas han att söka dem hos

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

för uppgiften särskilt rastade personer, juridiskt eller tekniskt utbildade
biträden. I de flesta länders rättegångsväsen har också sakförare
stitutionen erhållit en allt större betydelse, visserligen något
växlande efter det processuella förfarandets olika beskaffenhet, men
överallt ingående såsom ett led i rättegångsväsendets anordning.
I vårt land har däremot sakförareerksamheten städse utövats såsom
ett fritt yrke utan någon som helst rättslig reglering. På grund
härav ankommer det hos oss helt och hållet på den enskilda parten
själv att skaffa sig stödet av ett rättsbildat biträde, och han lämnas
därvid fullkomligt utan ledning av några i lag eller eljest givna
föreskrifter eller anordningar. Om han skall få det ofta nödvändiga
stödet av ett dylikt biträde beror alltså dels på hans egen insikt
om behovet av sådant samt hans förmåga att anskaffa det och bestrida
därmed förbundna kostnader, dels också på tillgången av lämpliga
och skickliga personer, som kunna vara villiga att åtaga sig ett
dylikt uppdrag. Saknar parten insikt om sagda behov eller förmåga
att skaffa sig en på antytt sätt kvalificerad medhjälpare, går han
därmed också ofta i saknad av möjligheten att i rättegången förebringa
den utredning, som kan vara för målets utgång avgörande.

Den olikhet i samhällsmedlemmarnas rättsliga läge, som sålunda
i angivna hänseende betingas av deras ekonomiska eller sociala
ställning, måste uppenbarligen betraktas såsom ett allvarligt missförhållande.
I de fall, som här avses, kan grundsatsen om allas
likhet inför lagen näppeligen sägas vara i verkligheten genomförd.
Då staten såsom rättssamhälle har till uppgift att åt alla sina
medlemmar bereda samma rättsskydd, bör härav följa, att dess
verksamhet för detta syftemåls uppnående även kommer att omfatta
åtgärder till åstadkommande därav, att rättshjälp eller åtminstone
tillfälle att erhålla sådan lämnas de medborgare, vilka utan
detta stöd sakna förmågan att hävda sin rättsliga ställning och vare
sig av bristande insikt eller otillräckliga ekonomiska resurser förhindras
att själva förskaffa sig de förmåner i detta avseende, som
stå andra, bättre utrustade medborgare till buds.

Om det alltså för staten i dess nämnda egenskap icke kan vara
likgiltigt, att någon dess medborgare oförskyllt utsättes för rättsförlust,
måste det uppenbarligen i ännu högre grad anses vara ett
samhällsintresse av trängande vikt att förhindra, det grupper, större
eller mindre, av medborgare i för dem vitala intressen ställas inför
utsikten att icke med erforderlig styrka kunna göra sin rätt gäl -

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

lande. Det spörsmål, å vilket förevarande motion velat rikta upp
märksamheten, synes fördenskull utskottet förtjäna ett allvarligt
och noggrant övervägande.

I den modernare utländska lagstiftningen har åt nu föreliggande
fråga ägnats ett vida större beaktande, än som hittills kommit densamma
till del i vårt land. Såsom ovan antytts, äger sakförareinstitutionens
användning ett nära sammanhang med rättegångsförfarandets
allmänna grunder. I de länder, vilkas civilprocess behärskas
av muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna, är sakförarståndet i
regel en av staten autoriserad institution under offentlig kontroll
och med i lag bestämt verksamhetsområde. I vissa länder gäller i
större eller mindre utsträckning sakförartvång, d. v. s. skyldighet
för parterna att i rättegången låta sig företrädas av rättskunniga
ställföreträdare. Utan att i detta sammanhang må närmare beröras,
vilka fördelar och olägenheter, som äro förenade med detta system,
torde dock böra framhållas, att därigenom varje part äger garanti
att för utförande av sin talan kunna påräkna en kompetent sakförare.
I de länder, där för mindre betydande mål finnes infört
ett särskilt förfarande (»bagatellförfarande»), är dock part berättigad
att i mål av denna beskaffenhet själv utföra sin talan.

Åtskilliga nyare processlagar hava jämväl upptagit särskilda bestämmelser
om fri rättshjälp. Sålunda har i den tyska »Civilprozessordnung»
av år 1877 stadgats, att part, som icke utan saknad av vad
till hans och hans familjs nödtorftiga uppehälle erfordras kan vidkännas
de med en rättegång förenade kostnaderna, är berättigad till fri
rättshjälp (»Armenrecht»), såvitt hans talan icke anses vara ohemul
eller sakna all utsikt att kunna vinna bifall. Den rättshjälp, som
sålunda lämnas parten, innefattar icke allenast befrielse från alla
med rättegången förenade avgifter samt från skyldighet att ställa
säkerhet för rättegångskostnad, utan jämväl i de mål, där parten
bär skyldighet att låta sin talan utföras av rättskunnig sakförare,
att sådant biträde kostnadsfritt ställes till hans förfogande. Befrielsen
från ifrågavarande kostnader är emellertid allenast preliminär,
i det att part, som vunnit dylik befrielse, sedermera kan förpliktas
återgälda kostnaderna, om detta kan ske utan att han eller hans
familj då kommer att sakna nödigt underhåll. Prövning av frågan,
huruvida »Armenrecht» bör medgivas, tillkommer den domstol, som
bär att handlägga målet. — I Danmark gäller enligt den nya rättegångsförfattningen
(Lov om Kettens Pleje den 26 mars 1909) i huvudsak

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

med de tyska likartade bestämmelser. »Fri process» åtnjutes emellertid
även av den, som i följd av utgifterna för processen skulle
komma att sakna medel till fortsatt utövning av näring eller yrke.
Såsom villkor för beviljande av denna förmån stadgas tillika, att
efter de upplysningar, som kunna erhållas om målets beskaffenhet,
det skall kunna antagas, att parten har »rimelig Grund» för sin
talan. Rätten till fri process avser befrielse ej blott från erläggandet
av de egentliga rättegångsavgifterna och därmed likartade utlagor,
utan även från gäldande av ersättning åt vittnen, synemän
och sakkunniga, vilka utgifter bestridas av allmänna medel. Om
biträde av rättsbildad sakförare ej prövas vara för målets utförande
onödigt eller icke av parten påkallas, meddelas jämväl förordnande
för sakförare att utan kostnad för parten utföra dennes talan. De
sakförare, som vid varje särskild domstol hava att utföra dylika
processer, utses till lämpligt antal av justitieministern, varefter åt
någon bland dessa sålunda utsedda domstolens ordförande utfärdar
förordnande för varje särskilt mål, där fri process beviljats. Bestämmanderätt
i sistnämnda hänseende tillkommer i fråga om mål vid
underrätt i Köpenhamn överpresidenten och i övriga delar av landet
vederbörande amtman, samt beträffande mål, som äro anhängiga
vid Landsret eller Höiesteret, justitieministern. Medgivandet av fri
process kan återkallas, när förutsättningarna därför visas antingen
icke hava förelegat eller ock senare upphört. Däremot saknas bestämmelse
om skyldighet för part att efter senare inträdd förbättring
i förmögenhetsvillkor återgälda processomkostnaderna. — I Norge
medgives fri process utan hänsyn till partens förmögenhetsställning
i sådana mål, som angå något statens eller en offentlig stiftelses
direkta intresse, såsom exempelvis tvist om offentlig egendom eller
angående utförande av vissa ämbetsåtgärder. Angående fri process
på grund av fattigdom hava utförliga bestämmelser upptagits i det
sedan den 21 december 1907 föreliggande »Udkast til lov om rettergangsmaaden
i tvistemaal», vilka bestämmelser i allt väsentligt torde
överenstämma med den i Norge nu tillämpade praxis i detta avseende.
Enligt förslaget kan »fri rettergang» helt eller delvis
medgivas den, som »ikke liden föleligt savn for eget eller familjes
nödtorftige underhold kan avse de med förelsen af en retssag forbundne
utgifter». Denna rättshjälp omfattar befrielse från alla avgifter
till det allmänna i anledning av rättegången samt ersättning
till vittnen och sakkunniga eller offentliga ämbetsmän, som med

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

målet taga befattning, ävensom arvode til] sakförare i de mål, där
part skall företrädas av sådan eller där efter omständigheterna i
målet anlitande av sakförare finnes böra äga rum. Part erhåller
därjämte gottgörelse av allmänna medel för personlig inställelse, då
domstolen funnit sådan av nöden. Beslut om beviljande av fri
process meddelas av domstolens ordförande. Ansökning om fri
process kan utan hänsyn till partens behov förvägras, när partens
talan »findes aabenbart ugrundet eller haablös eller er af länge betoning
for barn, eller hvor han har vist sig uvillig til rimelig ordning».
Till förekommande av allt för dryga kostnader för det allmänna
har domstolen tillagts befogenhet att från den medgivna befrielsen
helt eller delvis undantaga processhandlingar, som finnas
vara uppenbart onödiga eller företagna på onödigt kostsamt sätt.
Särskilt åligger det domstolen att tillse, att icke på det allmännas
bekostnad onödigt antal vittnen höras eller i övrigt annan bevisning
föres angående samma faktum. Medgivandet av fri process
skall upphöra, om förutsättningarna därför ej längre äro för handen,
eller om det ådagalägges, att medgivandet lämnats på grund av
falska uppgifter. Part kan även förpliktas att gottgöra staten dess
utgifter bland annat i det fall, att part befinnes hava saknat skälig
anledning att upptaga eller fortsätta processen. -— I Finland, där
rättegångsförf aran det ännu vilar på bestämmelserna i 1734 års lag
och sålunda i allt väsentligt överensstämmer med det svenska, föreligger
sedan år 1901 ett fullständigt reformförslag på processens
område, vilket förslag därefter varit föremål för överarbetning av
finska lagberedningen. I detta förslag hava i nu förevarande hänseende
upptagits åtskilliga bestämmelser »om befrielse från erläggande
av avgifter för rättegång», enligt vilka s. k. fattigrätt skulle
medgivas i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande stadganden
i den tyska civilprocessen.

Vår svenska rätt står visserligen av gammalt icke främmande
för tanken, att rättshjälp åt obemedlade är ett samhällsintresse, som
bör befordras genom dess organ. 1734 års lag innehåller i 15 kap.
9 § Rättegångsbalken följande ännu gällande stadgande: »Den som
fått av rätten lov, att rättegångs saker driva, vare skyldig att utan
betalning hjälpa de fattiga till rätta, då domaren det pålägger».
Den förutsättning av autoriserade sakförare vid domstolarna, varifrån
detta stadgande utgår, blev emellertid som bekant icke förverkligad;
och detsamma har därför kommit att stå som en före jBihang

till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 23 käft. (Nr 24.) 2

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

skrift utan egentlig tillämpning. Dock bär detsamma utan tvivel
så tillvida haft betydelse, som med stöd därav domare funnit sig befogade
att i enskilda, särskilt ömmande fall förmå vid rätten praktiserande
advokat att kostnadsfritt meddela rättshjälp. I övrigt
torde den enda lättnad, som genom lagstiftningen beretts obemedlade
rättssökande, innefattas i de uti kungi. förordningen om expeditionslösen
den 7 december 1883 och kung! förordningen angående
stämpelavgiften den 18 september 1908 meddelade bestämmelserna
om rätt för medellös person att utan lösen och stämpel utfå nödiga
expeditioner. Då emellertid kostnaden i detta avseende ingår såsom
en jämförelsevis obetydlig del i rättegångsutgifterna, hava
nämnda stadgande!! föga inflytande på nu ifrågavarande spörsmål.
Däremot har genom lagen angående förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad den 14 september 1906 på straffprocessens område
i vårt land ett första steg tagits för förverkligande av de
grundsatser om beredande av nödigt skydd för den tilltalades berättigade
intressen, som i den moderna lagstiftningen gjort sig gällande
med alltjämt växande styrka.

Under det tidigare reformarbetet på rättegångslagstiftningens
område i vårt land har frågan om beredande av rättshjälp åt enskilda
parter endast i ganska ringa mån blivit föremål för beaktande.
I lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag till rättegångsbalk
framhölls såsom en kännbar olägenhet, att en rättssökande
ofta komme i svårigheter vid sin rätts bevakande hos domstol, enär
han ej ägde kännedom om någon person, till vilken han med tillförsikt
kunde vända sig för att få sina angelägenheter uträttade.
Av sådan orsak meddelades i förslagen den bestämmelsen, att vid
varje rätt skulle minst två skickliga män vara förordnade att såsom
fullmäktige tillhandagå de parter, som anlitade dem. — Frågan
om införande av en dylik anordning, varigenom i viss mån ett
autoriserat sakförarstånd skulle utvecklats, blev sedermera vid åtskilliga
tillfällen föremål för Riksdagens behandling. Sålunda beslöto
Rikets Ständer vid 1859—1860 års riksdag för sin del antaga ett av
enskilda motionärer framlagt förslag till införande i 15 kap. rättegångsbalken
av bestämmelser av nyss angivna innehåll. Men detta
liksom ett av 1869 års riksdag fattat beslut av enahanda innebörd
blev icke av Kungl. Maj:t godkänt. Vid 1872 års riksdag återkom
samma fråga, ehuru i något modifierad form, men förföll på grund
av kamrarnas skiljaktiga beslut. — I sitt den 6 juni 1884 avläm -

Lagutskottets utlåtande Nr 24

ande betänkande angående rättegångsväsendets ombildning föreslog
nya lagberedningen visserligen åtskilliga bestämmelser rörande sakförarverksamhetens
ordnande, men dessa lämnade frågan om beredande
av fri rättshjälp åt parter i tvistemål fullständigt oberörd.

Såsom ett uppslag, vilket väl icke hittills föranlett någon lagstiftningsåtgärd
eller annat statsmakternas ingripande, men dock i
detta sammanhang förtjänar att beaktas, torde böra framhållas ett
uttalande av den s. k. norrlandskommittén i dess den 27 oktober
1904 avgivna betänkande. I samband med frågan om bolagens inflytande
på det kommunala livet m. m. anförde kommittén:

»Kommittén kan icke underlåta att fästa uppmärksamheten på,
att allmogen knappast ännu är i stånd att erhålla tillräckligt juridiskt
biträde vid deras många rättskonflikter med sågverksindustrien.
De dugligaste sakförarne hava i regel mer eller mindre fast anställning
i trävaruindustriens tjänst eller engageras åtminstone lättast
av sågverksbolagen, vilka hava råd att utfästa de rikligaste honoraren.
Den rättshjälp, allmogen kan erhålla, blir därför ej sällan
av underordnat värde. Målen bliva från dess sida illa utredda, vilket
särskilt är betänkligt i mål, där såsom i de typiska norrlandsmålen
så mycket är beroende på rena bevisfrågor. Därtill kommer,
att de långa avstånden i regeln betydligt försvåra anlitandet av verkligt
pålitliga ombud.» I anslutning till detta kommitténs uttalande,
vilket emellertid icke utmynnade i någon särskild hemställan från
dess sida, framställdes av kommitténs ledamot herr Lindhagen i en
av honom till betänkandet fogad reservation det yrkandet, »att ett
försök till anskaffande av rättshjälp åt lantbefolkningen borde göras
genom anställande åtminstone i de två nordligaste länen av någon
lämplig person, som mot skälig taxa och eventuellt arvode av staten
skulle på anmodan gå den mera obemedlade lantbefolkningen
till banda med biträde i rättsangelägenheter».

Ansatser till praktisk lösning av det föreliggande spörsmålet
hava emellertid icke helt och hållet uteblivit i vårt land. Utskottet
har redan förut erinrat om de i senare tid införda bestämmelserna
angående rättegångsbiträde åt häktade personer. I civilmål torde
under vissa omständigheter rättshjälp i någon mån beredas enskilda
parter genom de åtgärder, som i åtskilliga rättegångar vidtagas till
bevakande av det allmännas rätt, såsom exempelvis förordnande av
kronoombud i vattenprocesser m. fl. mål. Då i dylika mål enskilda
sakägares intressen understundom i väsentlig grad sammanfalla med

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

kronans, kommer givetvis till någon del den verksamhet, som av
kronans sakkunnige representanter utföres i rättegången, också dessa
enskilda parter till godo, ehuru denna rättshjälp, såsom icke egentligen
avsedd, uppenbarligen måste bliva ganska ofullständig..

Då frågan om fri rättshjälp åt obemedlade icke blivit löst
på den allmänna lagstiftningens väg, men behovet av dylik rättshjälp
särskilt i de större städerna visat sig synnerligen trängande,
har denna fråga på vissa håll upptagits såsom en kommunal
angelägenhet. I några städer hava stadsfullmäktige sålunda
anslagit medel till anställande av s. k. fattigsakförare. I Stockholm
uppfördes dylikt anslag första gången i 1884 års stat och enligt
den därstädes gällande instruktionen åligger det fattigsakförare att
med juridiskt biträde utom rätta samt vid domstol i Stockholm tillhandagå
medellösa medlemmar av kommunen. Institutionen tiar
emellertid en ganska begränsad verksamhet och torde för att rätt
kunna fylla sin uppgift vara i behov av ytterligare utveckling. — Eu
i viss män härmed likartad verksamhet i samma syfte utövas i
Stockholm av två enskilda sammanslutningar, Centralförbundet för
socialt arbete och Svenska fattigvård sförbundets barnavårdsbyrå.

På sätt den föregående framställningen utvisar, har på skilda
områden ett starkt behov gjort sig gällande att fylla den brist, som
icke minst vid jämförelse med främmande länders lagstiftning måste
anses vidlåda den svenska rätten i nu förevarande avseende. Spörsmålets
betydelse både för talrika enskilda medborgare och för staten
själv torde ock med växande styrka kräva dess lösning. Visserligen
lärer det kunna antagas, att i sammanhang med det nu pågående
arbetet för rättegångsväsendets ombildning efter modernare grunder
jämväl denna fråga kommer att upptagas till behandling. Först i
samband med sakförarverksamhetens rättsliga ordnande torde densamma
ock kunna slutgiltigt lösas. Utskottet har likväl icke ansett
den fråga, som genom nu förevarande motion förelagts Riksdagen,
böra undanskjutas i avbidan å den ovissa tidpunkt, då det nyssnämnda
stora och vittomfattande lagarbetet kan vara bragt till avslutning.
Med hänsyn till frågans förut här ovan utvecklade principiella
vikt och det starkt framträdande praktiska behovet av åtgärder
i detta avseende har utskottet ansett det angeläget, att ärendet
nu av Riksdagen underställes Kungi. Maj:ts beprövande.

Utskottet har härvid ingalund:; förbisett, att frågans ordnande

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

även med den begränsning, som i motionen angivits, för närvarande
måste möta betydande svårigheter, särskilt med hänsyn till det sätt,
varpå i vårt land sakförarverksamheten är ordnad.'' Med hänsyn
till det avsevärda antal rättsbildade personer med olika kvalifikationer,
som numera i vårt land finnes att tillgå, torde det dock
kunna antagas, att redan under för handen varande förhållanden
genom åtgärder från det allmännas sida utväg skall kunna beredas
för ett närmande till det angivna målet.

Då i . saknad av den fasta grundval, ett modernt rättegångsväsen
erbjuder, eu lösning av den räckvidd, som fullt motsvaras
av ändamålet, icke nu står att vinna, måste den föreliggande uppgiften
tydligen begränsas med hänsyn till närvarande förutsättningar
för åvägabringande av den bär avsedda rättshjälpen. I enlighet
med utskottets förut uttalade uppfattning synes i sådant avseende
betydelse främst böra tillmätas rättstvister, i vilka utredningen och
utförandet av parternas talan i särskild grad betingas av juridisk
eller teknisk sakkunskap och där parternas ekonomiska eller sociala
ställning för dem utesluter eller i avsevärd mån försvårar utsikten
att kunna bereda sig lämpligt biträde i rättegången. Såsom exempel
ur båda eller endera av dessa synpunkter torde kunna anföras processer
av det slag, som närmast föranlett motionärernas framställning,
vissa jordatvister, rättegångar emellan trävarubolag och skogsägare
angående avverkningsrätt och liknande ämnen, mål angående
utfående av barnuppfostringsbidrag, m. in. Till äventyrs kunde Kungi.
Maj''t tilläggas befogenhet att i dylika mål förordna rättegångsbiträde ,
åt de parter, som därav äro i behov, eller eljest föranstalta om fri
rättshjälp i lämplig form. Det saknas icke exempel, att sådant på
senaste tiden i visst fall ägt rum, om än i annan form, än här närmast
avses. Så har genom skrivelse till domänstyrelsen den 20 december
1912 angående åtgärder för underlättande av uppgörelser om återgång
av avverkningskontrakt, huvudsakligen inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker, Kung!. Maj:t låtit för vederbörande skogsstatstjänstemän
i Norrland och Dalarne framhålla önskvärdheten av
att av dem lämnades biträde åt vederbörande hemmansägare med
utredning i fråga om återköp av å respektive hemman vilande avverkningsrätt
till skog. En annan möjlighet till lösning av frågan
torde ■ kunna tänkas på det sätt, att för vissa förvaltningsområden,
t. ex.. län, av Kung].. Maj.t eller enligt dess uppdrag av de lokala
myndigheterna förordnades lämpliga rättskunniga personer med upp -

14 Lagutskottets utlåtande Nr 24.

gift att i de fall, där sådant funnes erforderligt, tillhandagå enskilda
parter med rättshjälp antingen mot ett mindre arvode av parten
och fyllnadsersättning av allmänna medel eller ock mot gottgörelse,
som helt och hållet bestredes av statsverket. — I övrigt lärer det
icke kunna ankomma på utskottet att nu närmare angiva vare sig
den omfattning, i vilken rättshjälp, som här avses, bör lämpligen
beredas, eller de anordningar, som därför böra vidtagas; utan måste
det uppenbarligen överlämnas till Kungl. Maj:t att göra dessa frågor
till föremål för ett noggrant övervägande, därvid såväl de uppslag,
som redan givits, som ock andra möjliga utvägar böra komma
under bedömande.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte, i anledning av förevarande
motion, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t taga under övervägande,
huruvida och i vilken omfattning åtgärder
må kunna redan under nu gällande rättegångsordning
vidtagas för beredande genom det allmännas
försorg av rättshjälp åt parter, som på grund av
svag ekonomisk ställning eller oförmåga att tillvarataga
sina intressen därav kunna vara i behov,
samt för Riksdagen framlägga det förslag, som av
detta övervägande kan föranledas.

Stockholm den 11 april 1913.

På lagutskottets vägnar:
JOHAN WIDÉN.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

Reservationer:

dels av herr Widén;

dels av herrar af Ekenstam, Gezelms, greve Lagerbjelke, greve
Spens och Holmdahl, som ansett,

, ifr*lB''avarande motion ej bör till någon Riksdagens åtgärd
roi anleda.

Till stöd härför har herr af Ekenstam anfört:

»Den fråga, som av motionärerna framkastats, kan ingalunda
anses hava den omfattning, som i utskottets hemställan upptagits.

•1 neller har i utskottet behandlats frågan om rättshjälp i större
omfattning genom det allmännas försorg åt mindre bemedlade.
„ er min uppfattning kommer således utskottets hemställan att vida
övergå ej blott motionens ram utan även det ämne, som utgjort
föremål för utskottets egentliga behandling vid frågans företagande.
Under sådana förhållanden yrkar jag avslag å utskottets hemställan.»

dels ock av herr Lindhagen, vilken med huvudsakligt instämmande
av herr Jansson i Edsbäcken ansett, att i slutet av utskottets
motivering bort inflyta även följande uttalande:

»Det synes slutligen böra erinras, att den väckta motionen närmast
är föranledd av ett nu förefintligt behov för småbönderna
ikring sjön Skagern att erhålla rättsligt bistånd genom det allmännas
försorg i. de brydsamma omständigheter, vari de anse sig kommit
uti den vidlyftiga saken om nämnda sjös uppdämning. Genom utskottets
förslag hinner givetvis ingen sådan hjälp lämnas dem.
Utskottet anser sig därför böra framhålla, att utskottets hemställan,
därest den i sak gillas, lämpligen bör föranleda till ett övervägande
av Kungl. Maj.t även därom, huruvida sådant biträde omedelbart
kan ställas till ifrågavarande jordbrukares förfogande samt för ändamålet
erforderliga penningar genom skyndsam proposition till riksdagen
eller annorledes på skäliga villkor anslås för detsamma.»