Lagutskottets utlåtande Nr 23 (Utlåtande 1912:LU23 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

Nr 28.

Ankom till Riksdagens kansli den 5 mars 1912 kl. 7 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. May.ts “proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar af värnpliktslagen den
14 juni 1901.

v en ^en 19 januari 1912 dagtecknad proposition, nr 21, har

Kungl. Maj:t under åberopande af propositionen bilagda utdrag af statsrådsprotokollet
öfver 1 andtförsvarsärenden föreslagit Riksdagen att antaga
följande ö

Lag

om ändring i vissa deiar af värnpliktslagen den 14 juni 1901.

Härigenom förordnas, att § 27 värnpliktslagen skall erhålla följande
andrade lydelse, äfvensom att till samma lag skall fogas en nv S 53 af
nedanstående lydelse: J

27.

tid.

!• . VaRfffor vafnphktig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig Värnpliktigs
att tör sm utbildning tjänstgöra under fredstid i det antal da^ar som här utbildningsnedan
angifves, nämligen: ° ’

.a) V1C^ fotfolket, positionsartilleriet, fästning sartilleriet, fästningsing
en förtrupper na och trängen i sammanlagdt tvåhundrafyrtio dagar, hvilken
tjänstgöring, på sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:

med en första tjänstgöring (rekrytskola) om etthundrafemtio dagar
under andra året, samt

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt 20 höft. (Nr 23.)

2 Lagutskottets utlåtande Nr 23.

med en repetitions-(regements-)öfning om trettio dagar under hvart
och ett af andra, tredje och fjärde åren;

b) vid rytteriet, fältartilleriet samt fältingenjör- och fälttelegraftrupperna
i sammanlagdt trehundrasextiofem dagar, hvilken tjänstgöring, på
sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:

med en första tjänstgöring (rekrytskola) om tvåhundraåttioen dagar,
som tager sin början under första året, samt

med en repetitions-(regements-)öfning om fyrtiotvå dagar under hvart
och ett af andra och tredje åren;

c) vid flottan i sammanlagdt trehundra dagar, hvilken tjänstgöring,
på sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:

af de i § 25 mom. 1 a) nämnda värnpliktiga äfvensom af andra å
sjömanshus inskrifna värnpliktiga till det antal Konungen bestämmer i en
följd under första och andra året eller, där Konungen till följd af särskilda
omständigheter pröfvar nödigt, under allenast andra året,

af dem, som utan att tillhöra sjömanshus jämlikt § 25 mom. 1 b)
tilldelats flottan och som därvid inskrifvits till sjötjänst, jämväl i en följd
under andra året eller, där Konungen till följd af särskilda omständigheter
pröfvar nödigt, med en första tjänstgöring om tvåhundra dagar
under första eller andra eller under första och andra året samt med en
repetitionsöfning om etthundra dagar under fjärde året,

af till fästningstjänst inskrifna värnpliktiga med en första tjänstgöring
om tvåhundrafemtioåtta dagar, som tager sin början under första
eller andra året, och med en repetitionsöfning om fyrtiotvå dagar under
fjärde året, samt

af flottans öfriga värnpliktiga med en första tjänstgöring om tvåhundra
dagar under första eller andra eller under första och andra året
samt med en repetitionsöfning om etthundra dagar under fjärde året.

För värnpliktig, som tilldelats fotfolket och uttagits till särskild
vinterutbildning (skidlöpartjänst), må, på sätt Konungen finner godt förordna,
första tjänstgöringen taga sin början redan under första året.

Värnpliktig, uttagen till trängen i förvaltningstjänst eller egentlig
sjukvårdstjänst eller till stationstjänst vid flottan, så ock värnpliktig, som
för utbildning vid Gottlands infanteriregemente uttagits från annat regementes
inskrifningsområde, må, på sätt Konungen finner godt förordna,
fullgöra honom åliggande tjänstgöring i en följd.

Värnpliktig, som aflagt medicine kandidatexamen och fullgjort därefter
följande föreskrifna propedeutiska kurser och grundläggande tjänstgöring,
äfvensom värnpliktig, hvilken aflagt tandläkarexamen, må, på sätt
Konungen förordnar, fullgöra två eller flera repetitionsöfningar i en följd.

Lagutskottets utlåtande Nr 23. 3

. Repetitionsöfning må icke, där ej Konungen finner nödigt att för
särskilda fall annorlunda förordna, äga rum

Vld de in°m Häfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och No ri bottens län förlagda fotfolksregementen under tiden från och med
den 11 juli till och med den 31 augusti samt

vid öfriga. fotfolksregementen, med undantag af de för sjöfästningarna
afsedda, under tiden från och med den 11 juli till och med den 9 september.

2. Icke vapenför värnpliktig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig
att, på sätt Konungen närmare förordnar, för sin utbildning tjänstgöra
under fredstid i sammanlagdt etthundraåttiotvå dagar, hvilken tjänstgöring
skall fullgöras antingen i en följd med början under första eller andra
året eller med en första och en andra tjänstgöring under de tre första åren.

Värnpliktig, hvilken inskrifvits såsom vapenför, men senare befinnes
icke vapenför, är skyldig tjänstgöra i sammanlagdt det antal dagar, som
ofvan 1 detta inom. sägs. Sådan värnpliktig äger att såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring
tillgodoräkna sig den tid, han tjänstgjort såsom vapenför.

3\ Varder fartyg, därå värnpliktig tjänstgör, hindradt att återkomma
till. station af flottan och blifva afmönstradt, innan tiden för den tjänstgöring
till hvilken den värnpliktige inkallats, gått till ända, är denne
likväl skyldig, att tjänstgöra ombord, till dess afmönstringen ägt rum.

Ersättning för den Överskjutande tjänstgöringstiden erhåller den
värnpliktige enligt särskilda bestämmelser.

’ . 4; ^ar värnpliktig under i mom. 1 eller 2 föreskrifven tjänstgöring

blifvit Vild till straff för rymning eller för olofligt undanhållande af minst
ett dygns varaktighet, eller har hans tjänstgöring afbrutits för verkställighet
åt straffarbete eller omedelbart ådömdt fängelsestraff, skall den tid, under
hvilken han var rymd eller olofligen undanhöll sig eller hans tjänstgöring
sålunda var afbruten, ej tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid, där
ej Konungen för särskilda fall annorledes förordnar. I hvad mån den
värnpliktige .må tillgodoräkna sig fullgjord del af tjänstgöringen, samt i
hvilken ordning han skall fullgöra återstående tjänstgöringsskyldighet bestämmer
Konungen. ö ’

§ 53.

1. Bestämmelsen i § 27 mom. 2 om tjänstgöringstidens längd för
f vapenför värnpliktig skall tillämpas beträffande värnpliktig, som insknfves
år 1912 eller senare, med det undantag, som nedan omförmäles
1 mom. 2, så ock beträffande värnpliktig, som blifvit inskrifven tidigare än

Utskottets

yttrande.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 23.

år 1912, men till följd af laga förfall eller beviljadt uppskof påbörjar tjänstgöring
tidigast å tid, då den skolat pabörjas, om han inskrifvits ar 1912.

2. Beträffande icke vapenför värnpliktig, som inskrifvits tidigare än
år 1912 och ej innefattas i det i mom. 1 gifna stadgande, så ock beträffande
icke vapenför värnpliktig, som, efter att utan laga förfall hafva uteblifvit
från inskrifningsförrättning före år 1912, inskrifves sagda år eller senare,
äge Konungen efter utfärdandet af denna lag förordna, i hvad mån den i
hittills gällande lag stadgade tjänstgöringstid må nedsättas intill den ofvan
i § 27 mom. 2 bestämda.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande proposition,
får utskottet hänvisa till det vid densamma fogade utdrag af statsrådsprotokollet.

Vid behandlingen af detta ärende har utskottet i den ordning, som
i § 46 riksdagsordningen föreskrifves, inhämtat uppgifter dels angående
antalet yrkesmän på hvarje truppförband eller station vid flottan, dels angående
antalet arbetstimmar i medeltal per dag på truppens verkstäder
och dels angående storleken af timpenningen i de olika orterna för dylikt
arbete; och hafva i anledning däraf till utskottet öfverlämnats från cheferna
för generalstaben och marinstaben samt från kommerskollegium i
ämnet infordrade uppgifter.

Därjämte har utskottet från landtförsvarsdepartementet fått emottaga
åtskilliga handlingar, uträkningar och tabeller rörande det i propositionen
behandlade ärendet.

Enligt nu gällande bestämmelser i ämnet, hvilka innefattas i § 27
värnpliktslagen den 14 juni 1901, utgör tjänstgöringstiden för icke vapenför
värnpliktig: om han tilldelats fotfolket, positionsartilleriet, fästningsartilleriet,
fästningsingenjörtrupperna och trängen sammanlagdt tvåhundrafyrtio
dagar, om han tilldelats rytteriet, fältartilleriet samt fältingenjörsoch
fälttelegraftrupperna sammanlagdt trehundrasextiofem dagar samt om
han tilldelats flottan sammanlagdt trehundra dagar.

Enligt kungl. förordningen den 5 december 1901 angående inskrifning
och redovisning af värnpliktiga samt deras tjänstgöring m. m. skola
samtliga icke vapenföra värnpliktiga inskrifvas till värnpliktstjänst; och i
de särskilda föreskrifter angående värnpliktigas fördelning mellan hären
och flottan, hvilka utfärdats i enlighet med sistnämnda förordning, upptages
bland befattningar, till hvilka icke vapenföra värnpliktiga skola in -

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

skrifvas vid de olika truppslagen och tjänstegrenarna af hären samt tjänsterna
vid flottan, en särskild kategori, militärarbetare. Enligt generalorder den 14
mars 1902 — angående utbildning af värnpliktiga till reservunderbefäl
och fackmän — skola dessa såsom militärarbetare inskrifna, i den mån
de därtill äro användbara, deltaga i nytillverkning, reparationer, rengöring
och vård af persedlar och materiel af olika slag, samt i öfrigt användas
såsom handräckning i kasärn (barack), läger, förråd o. s. v., såsom
markörer under skjutöfningarna och vid artilleriet såsom målhandräckning,
till bevakning, där så är lämpligt, äfvensom till öfriga ifrågakommande
göromål, allt på det att de vapenföra värnpliktiga ej mer än oundgängligen
kräfves skola tagas i anspråk för andra arbeten och handräckningsgöromål
än dem, som kunna anses ingå i soldatutbildningen.

Antalet icke vapenföra värnpliktiga vid armén och flottan har under
utbildningsåret 1910—1911, inberäknadt dem, som inskrifvits såsom vapenföra
men sedermera öfverförts till de icke vapenföra, uppgått till i rundt
tal 6,200, däraf inemot fyra femtedelar utgjorts af militärarbetare och
återstoden tjänstgjort såsom yrkesmän eller skrifbiträden.

Rörande den föregående behandlingen af förevarande ärende finner
sig utskottet böra här erinra om följande:

I anledning af väckt motion anhöll Riksdagen i skrifvelse den 19
maj 1904, det täcktes Kungl. Maj:t efter nödig utredning rörande det
antal af icke vapenföra värnpliktiga, som borde tilldelas hvarje truppförband
samt flottan och kustartilleriet, för Riksdagen framlägga förslag till
sådana bestämmelser, att endast det antal icke vapenföra, som motsvarade
det verkliga behofvet, komme att uttagas till eller användas i tjänstgöring.

På sätt af propositionen framgår, förordade den kommitté, som tillsattes
i anledning af Riksdagens berörda skrifvelse, den s. k. kommittén
angående icke vapenföra värnpliktigas tjänstgöring, i sitt den 25 juli 1905
afgifna betänkande en för alla ifrågavarande värnpliktiga lika tjänstetid af
180 dagar. Till stöd för detta sitt förslag erinrade kommittén, att, under
det att man vanligen bestämde tjänstgöringstidens längd för de vapenföra
värnpliktiga med hänsyn till den utbildning, som i fält erfordrades för
dem, torde däremot i fråga om de icke vapenföra hufvudändamålet med
deras fredstjänstgöring icke vara att utbilda och förbereda sig till sin
tjänst vid krigstillfälle, utan att utföra vissa arbeten och handräckningar.
Antalet icke vapenföra borde därför i främsta rummet rättas efter behofvet
af arbetskraft för dessa arbeten. Vidare anförde kommittén, att då
det gällde att undersöka, i hvilken utsträckning de icke vapenföra värnpliktigas
uttagning och användning kunde minskas, syntes man böra utgå
ifrån, att de icke vapenföra värnpliktiga fortfarande, om möjligt, borde

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

användas till militära handräckningar i sådan omfattning, att de vapenföra
värnpliktiga ej behöfde anlitas för handräckningsgöromål mera än
som erfordrades för deras fältmässiga utbildning, under det att de civila
arbeten, hvilka för närvarande utfördes af de icke vapenföra, åtminstone
till största delen kunde öfverlämnas åt civila arbetskrafter. De jämförelsevis
fåtaliga egentliga yrkesmännen bland de icke vapenföra borde dock
allt framgent användas till civila arbeten, hvar och en i sitt fack, dels
emedan den arbetsprodukt, de härigenom lämnade, blefve vida värdefullare,
än om de fullgjorde vanliga handräckningsgöromål, dels emedan det måste
anses ligga en omedelbar krigsförberedelse af ganska stor betydelse däri,
att icke vapenföra skräddare, skomakare och sadelmakare m. fl. yrkesmän
utbildades i samma slags arbeten, som de skulle utföra vid mobilisering.

Det åsyftade ändamålet syntes kommittén lämpligast skola nås
genom anlitande af två utvägar — minskning af såväl antalet icke vapenföra
som deras tjänstgöringstid. Genom ändring i gällande föreskrifter
angående värnpliktigas duglighet till krigstjänst syntes antalet icke vapenföra
kunna nedbringas med 10 procent af det nuvarande. För de återstående
90 procenten af dem borde tjänstgöringstiden minskas till omkring
3A af den i värnpliktslagen bestämda. Då det ojämförligt största antalet
icke vapenföra tjänstgjorde vid truppslag med 240 dagars utbildning, ansåg
kommittén, att man sannolikt komme nämnda mål ganska nära genom
att för alla icke vapenföra minska tjänstgöringstiden till 3U af 240 dagar
d. v. s. till 180 dagar. Att, såsom föresloges i riksdagsskrifvelsen, inkalla
de icke vapenföra värnpliktiga i grupper blefve också lättast, om tjänstgöringstiden
för dem sattes till ett hälft år eller för jämnhetens skull till
180 dagar. Efter år 1908, om ej förr, komme nämligen samtliga truppförband
att blifva åtminstone i viss mening garnisonerade och därför att
behöfva icke vapenföra värnpliktiga under hela året.

Beträffande värdet af de civila arbeten, de icke vapenföra värnpliktige
utförde, meddelar kommittén, att detta under 1904 års vapenöfningar inom
andra arméfördelningen uppskattats till 1 krona 35 öre för hvarje tjänstgöringsdag,
under det att kostnaden för eu icke vapenför värnpliktig under
en dag uppginge till 1 krona 30 öre. Förklaringen till att den uppkomna
vinsten icke blifvit större läge åtminstone delvis däri, att de icke vapenföra
värnpliktiga under omkring en ä två timmar dagligen erhållit rekrytutbildning
och allmänt medborgerlig utbildning samt däri, att de, där tillgången
på icke vapenföra varit riklig, äfven användts till arbeten, hvilka
i det civila lifvet vanligen utfördes af arbeterskor, exempelvis tvätt, och
hvilka därför betingade ett jämförelsevis lågt arbetspris.

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

Sedan Kungl. Maj:t den 5 januari 1906 åt cheferna för generalstaben
och för flottans stab uppdragit att i samråd utarbeta ett förslag
till samfälld plan för rikets försvar, afgåfvo nämnda chefer den 18 oktober
1906, förutom förslag till sådan samfälld plan, tillika ett förslag till
lag om ändrad lydelse af vissa delar af värnpliktslagen, i hvilket förslag
för ordnande af förevarande angelägenhet föreslogs att man skulle inom
den föreskrifna längsta tjänstgöringstiden reglera de icke vapenföras af
olika kategorier tjänstgöring genom att, där tillgången öfverstege behofvet,
i motsvarande grad afkorta tjänstgöringen.

1907 års generalskommission, hvars behandling denna fråga därefter
underställdes, yttrade beträffande denna fråga, att tjänstgöringen borde,
såvidt anginge militärarbetarna, ordnas i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med det förslag, som afgifvits af kommittén angående icke vapenföra värnpliktigas
uttagning och tjänstgöring. Yrkesmännen och skrifbiträdena bland
de icke vapenföra värnpliktiga borde däremot erhålla lika lång tjänstgöring
som de vapenföra eller enligt generalskommissionens förslag 365 dagar.

I samma riktning uttalade sig 1907 års försvarskommitté, som
emellertid föreslog, att antalet tjänstgöringsdagar för militärarbetare
skulle sättas till 182 samt att, för beredande af möjlighet att i någon
mån utjämna antalet militärarbetare mellan olika år, tjänstgöringen skulle
kunna fullgöras antingen i en följd med början under första eller andra
året eller med en första och en andra tjänstgöring under de tre första
åren, hvarvid de värnpliktigas egna önskningar borde så långt ske kunde
röna tillmötesgående. I likhet med generalskommissionen ansåg kommittén,
att yrkesmän och skrif biträden borde undergå längre tjänstgöring
än militärarbetarna och förordade en tjänstgöringstid för dessa värnpliktiga
af 365 dagar.

På grundvalen af sistnämnda förslag aflat Kungl. Maj:t proposition
till 1911 års riksdag, däri föreslogs bland annat, att militärarbetare
skulle tjänstgöra i sammanlagdt 182 dagar, hvilken tjänstgöring skulle
fullgöras antingen i en följd med början under första eller andra året
eller med en första och en andra tjänstgöring under de tre första åren;
samt att annan icke vapenför skulle tjänstgöra i det antal dagar, som enligt
nu gällande bestämmelser vore föreskrifvet för vapenför värnpliktig
vid vederbörligt truppslag af hären eller vid flottan, hvilken tjänstgöring
skulle fullgöras i en följd med början under första eller andra året. Värnpliktig,
som inskrifvits såsom vapenför men sedermera befunnits icke vapenför,
skulle vara skyldig att tjänstgöra under den tid, som föreslagits
beträffande militärarbetare eller andra icke vapenföra, allteftersom den värnpliktige
komme att hänföras till den ena eller andra af dessa kategorier.

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

Kungl. Maj:ts förslag förordades af lagutskottet, som emellertid på
anförda skäl tillika hemställde, att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och
i hvad mån genom ändring i meddelade föreskrifter i afseende å icke vapenföra
åliggande tjänstgöringsskyldighet ytterligare besparing af kostnad
kunde åvägabringas samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill
utredningen kunde föranleda.

Vid utskottets utlåtande var fogad en af herrar S. F. E. Söderbergh,
B. P. Ersson, C. P. Jansson, B. A. Petrén och H. Lindqvist afgifven reservation,
däri, närmast i anslutning till 1905 års kommittéförslag, yrkades,
att tjänstgöringstiden för alla icke vapenföra värnpliktiga måtte, utan
afseende å yrke och vapenslag, sättas till 182 dagar.

Första kammaren biföll, i enlighet med Kungl. Maj:ts proposition och
utskottets hemställan, berörda ändringar i värnpliktslagen, men afslog förslaget
till skrifvelse i ämnet till Kungl. Maj:t. Andra kammaren åter fattade
sitt beslut i enlighet med en af herr S. H. Kvarnzelius i ämnet väckt
motion, afseende att tjänstgöringstiden för alla icke vapenföra värnpliktiga
skulle bestämmas till hälften af den tjänstgöringstid, som gällde för vapenför
värnpliktig vid det truppslag, som den icke vapenföre blifvit tilldelad.
Därjämte biföll kammaren lagutskottets nämnda skrifvelseförslag.

I afgifvet sammanjäinkningsförslag hemställde lagutskottet om bifall
till berörda vid utskottets förut afgifna utlåtande af herr Söderbergh m.
fl. fogade reservation. Denna hemställan bifölls af Andra kammaren, men
afslogs af den Första, hvadan alltså hela frågan för 1911 års Riksdag förföll.

Frågan om nedsättning i de icke vapenföra värnpliktigas tjänstgöringstid
har därefter hänskjutits till de jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den
1 december 1911 tillsatta försvarsberedningarna för afgifvande af yttrande
utan afbidan på resultatet af beredningarnas arbete i öfrigt.

Af anförda skäl hafva beredningarna hemställt, att den tid, under hvilken
icke vapenför värnpliktig skall vara skyldig att för sin utbildning tjänstgöra
under fredstid, för samtliga icke vapenföra måtte nedsättas till 182 dagar; och
hafva beredningarna ansett, att, såsom förutsattes såväl beträffande militärarbetarna
i Kungl. Maj:ts proposition till förliden riksdag som beträffande
samtliga icke vapenföra i lagutskottets förutberörda sammanjämkningsförslag,
tjänstgöringen i fråga bör fullgöras antingen i en följd med början
under första eller andra året eller med en första och en andra tjänstgöring
under de tre första åren. Äfven beträffande värnpliktig, hvilken
inskrifvits såsom vapenför, men senare kefinnes icke vapenför, borde enligt
beredningarnas mening sistnämnda förslag lända till efterrättelse.

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

Därjämte hafva beredningaima, med hänsyn ej minst till den afsevärda
kostnadsbesparing, som skulle följa af den föreslagna nedsättningen
i tjänstgöringstiden för de icke vapenföra, framhållit önskvärdheten
af att densamma, i den mån det befinnes möjligt, vinner tilllämpning
redan å de värnpliktiga, som under år 1911 inskrifvits för
tjänstgöring, eller som inskrifvits tidigare, men på grund af erhållet
uppskof med tjänstgöringen eller af laga förfall i tjänstgöringsafseende
borde med dem likställas. I betraktande af de olikheter i fråga om tjänstgöringstidens
början och slut samt andra särskilda omständigheter, som i
fråga om icke vapenföra äro rådande äfven vid samma vapenslag och som,
med hänsyn exempelvis till fall, där dessa värnpliktiga redan vid ikraftträdandet
af den ifrågasatta lagändringen i större omfattning börjat fullgöra
sin tjänstgöring, göra det svårt att gifva en dylik tillämpning generell,
i värnpliktslagen uttryckt giltighet, hafva beredningarna ifrågasatt,
att det öfverlämnas åt Kungl. Maj:t att, med beaktande af förhållandena
vid de olika truppförbanden inom armén samt vid marinen, bestämma
i hvad mån och på hvad sätt den föreslagna nedsättningen lämpligen
bör komma äfven nu afsedda inskrifna till godo.

Uti nu förevarande proposition har Kungl. Maj:t föreslagit, att tjänstgöringstiden
för alla icke vapenföra värnpliktiga, oberoende af huruvida
de äro att hänföra till militärarbetare eller icke, skall bestämmas till
182 dagar.

Därjämte har Kungl. Maj:t i en till värnpliktslagen fogad ny paragraf,
§ 53, föreslagit bestämmelser rörande tiden och sättet för de nya
lagbestämmelsernas genomförande. Bestämmelsen om 182 dagars tjänstgöringstid
skulle utan vidare göras tillämplig å de icke vapenföra värnpliktiga,
som inskrifvas år 1912 eller senare och som icke därförinnan utan
laga förfall uteblifvit från inskrifningsförrättning, äfvensom å de icke
vapenföra värnpliktiga, som inskrifvits tidigare än år 1912, men till följd
af laga förfall eller beviljadt uppskof påbörja tjänstgöring tidigast å tid,
då den skolat påbörjas, om de inskrifvits år 1912. Beträffande öfriga
icke vapenföra värnpliktiga, särskildt den stora gruppen af värnpliktiga,
som inskrifvits år 1911 och fullgöra tjänstgöring år 1912, skulle Konungen
äga att förordna, i hvad mån en afkortning intill 182 dagar i tjänstgöringstiden
må kunna äga rum.

Den sålunda föreslagna afkortningen i tjänstgöringstiden för icke
vapenföra värnpliktiga har enligt propositionen beräknats medföra en årlig
minskning i vissa ordinarie anslag, uppgående till omkring 660,000 kronor
under fjärde och omkring 136,000 kronor under femte hufvudtiteln.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 sand. 20 käft. (Nr 23.)

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

Af de utredningar och yttranden, som i denna fråga afgifvits af
1905 års kommitté, af 1907 års generalskommission, af den samma år
tillsatta stora försvarskommittén samt af de förra året anordnade s. k.
försvarsberedningarna, finner utskottet klarligen framgå, på sätt departementschefen
i sitt yttrande till statsrådsprotokollet jämväl framhållit, att
eu nedsättning i tjänstgöringstiden för icke vapenföra värnpliktiga kan och
bör äga rum. Rörande omfattningen af denna nedsättning hafva, hvad
angår militärarbetarne eller sådana icke vapenföra värnpliktiga, som ej äro
yrkeskunniga eller användas såsom skrifbiträden, utgörande den ojämförligt
största delen eller omkring fyra femtedelar af hela antalet, samtliga de
i saken hörda myndigheterna varit ense därom, att en nedsättning i deras
tjänstgöringstid kan ske åtminstone till 182 dagar. En sådan nedsättning
föreslogs ock till förlidet års Riksdag; och båda kamrarne enades i realiteten
om lämpligheten af en dylik nedsättning.

Hvad härefter angår sådana icke vapenföra, som äro yrkeskunniga,
äfvensom skrifbiträdena, hafva såväl 1905 års kommitté som försvarsberedningarna
jämväl för dessa förordat en nedsättning af tjänstgöringstiden
till åtminstone 182 dagar. Detta öfverensstämmer också med det beslut,
som vid 1911 års riksdag i anledning af lagutskottets ofvanberörda sammanjämkningsförslag
enhälligt fattades af Andra kammaren.

I likhet med försvarsberedningarna finner utskottet tillräckliga skäl
icke vara anförda, hvarför den ifrågasatta nedsättningen icke skulle få
verka äfven till förmån för icke vapenföra yrkesmän och skrifbiträden.
Här gäller icke, att det för deras utbildning behöfves en längre tjänstgöringstid;
utan en sådan skulle här motiveras allenast af det gagn, som
deras under tjänstgöringstiden utförda arbete kunde medföra för det allmänna.
I sistberörda hänseende må emellertid erinras därom, att, enligt hvad
af 1905 års kommittés utredning framgår, värdet af de af dessa icke
vapenföra utförda civila arbeten icke kan skattas så särdeles högt och endast
med en obetydlighet, om ens något, öfverstiger kostnaden för deras
underhåll; samt att för öfrigt, äfven om deras arbeten synas kunna tillföra
statsverket någon vinst, denna i allt fall är ringa i förhållande till
de nationalekonomiska hänsyn, som tala emot de icke vapenföras användning
till dylika arbeten.

Af de till utskottet från landtförsvarsdepartementet öfverlämnade
handlingar har för öfrigt framgått, att det endast är i högst ringa omfattning,
som arméns och flottans behof af yrkesmässig arbetskraft fylles
genom de icke vapenföra yrkesmännen. Till och med reparationsarbeten
hafva allenast till en mycket obetydlig procent kunnat utföras af dessa
yrkesmän; utan den ojämförligt största delen äfven af dylikt arbete har

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

måst utlegas till civila arbetare eller på entreprenad. En så ringa ökning
i de å truppförbanden utförda arbeten som den, hvilken skulle vinnas
genom en längre tjänstgöringstid för de yrkeskunniga icke vapenföra,
synes utskottet icke kunna innebära giltigt skäl att frångå den med rättvisa
och billighet öfverensstämmande principen att, såvidt möjligt, af
samtliga ifrågavarande värnpliktiga fordra samma tjänstgöringstid, då hänsyn
till deras utbildning icke kräfver någon olikhet därutinnan.

Slutligen vill utskottet i allmänhet framhålla, att genom ett ändamålsenligare
anordnande af de icke vapenföra värnpliktigas arbete och ett
bättre till våldtagande af deras arbetskraft, något som är att eftersträfva
jämväl ur annan än kostnadssynpunkt, enligt utskottets uppfattning mycket
är att vinna med hänsyn till besparing af arbetstid och arbetskraft vid
detta arbete.

Utskottet finner sig därför för sin del böra tillstyrka bifall till propositionen
i hvad afser såväl den ena som den andra kategorien af icke
vapenföra värnpliktiga.

Hvad därefter angår de af Kungl. Maj:t föreslagna stadgandena
rörande tiden och sättet för de nya lagbestämmelsernas genomförande, synes
utskottet icke något vara att erinra mot desamma. Därvid må framhållas,
att, enligt hvad från landtförsvarsdepartementet till utskottet öfverlämnade
handlingar utvisa, den nedsättning i värnpliktstiden, som enligt det föreslagna
öfvergångsstadgandet skall ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma,
beräknats blifva allenast 30 dagar för samtliga truppslag

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa.

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition må af
Riksdagen bifallas.

Stockholm den 4 mars 1912.

På utskottets vägnar:
JOHAN WIDÉN.

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

Reservationer:

dels af herrar HäJcanson, Gezelius och von Baumgarten, hvilka
anfört:

»Den med anledning af Riksdagens skrifvelse den 19 maj 1904 åt
Kungl. Maj:t den 3 februari 1905 tillsatta kommittén kunde grunda sitt
betänkande och sitt förslag endast på de yttranden från truppförbandscheferna,
som från dem infordrats genom skrifvelse den 30 maj 1904
hvilka yttranden sålunda å sin sida hufvudsakligen måste grunda sig på
erfarenhet under åren 1902 och 1903 äfvensom på chefens för
generalstaben öfver dessa yttranden afgifna utlåtande.

Det är påtagligt, att den grund, på hvilken kommittén sålunda
måste bygga, — erfarenheten från allenast de två år, som följde närmast
efter året. för den nya härordningens antagande — måste vara skäligen
osäker. Äfven en ganska flyktig granskning och jämförelse af truppförbandschefernas
yttranden gifver tydligt vid handen, att dessa chefer vid
tidpunkten för yttrandenas afgifvande icke kunde med full säkerhet fastställa
behofvet af icke vapenföra värnpliktiga ens under då rådande kända
förhållanden och således än mindre lämna tillförlitligt stöd för bedömandet
af detta behof under de ändrade förhållanden, som härordningens genomförande
skulle skapa. Chefen för generalstaben framhåller äfven detta i
sitt nyssnämnda yttrande sålunda: »Först när infanteriets nya förläggning
blifvit ordnad och sedan den ökade tjänstgöringstiden med år 1908
inträdt, kan man få någon erfarenhet, huru det för framtiden kan ställa
sig med behofvet af icke vapenföre och deras tjänstgöring» (se kommittébetänkandet
sid. 52, 53).

Kommittén var ju emellertid tvungen att söka lösa sitt uppdrag, hur
vanskligt det än kunde synas den att träffa det riktiga; och då det kunde
påvisas, att ifrågavarande värnpliktiga väl funnit full användning under
sin tjänstetid men härunder användts jämväl till sådana arbeten, som
utan olägenhet kunnat utföras af civila arbetare, ansåg sig kommittén berättigad
antaga en minskning af deras antal eller tjänstgöringstid möjlig.
Utgående från förhållandena under ett år vid en enda arméfördelning
(kommittébetänkandet sid. 84, 85), vid hvilken ungefärligen 1h af dessa
värnpliktigas arbetsdagar användts till »civila arbeten», drog kommittén vidare
den slutsatsen, att teoretiskt taget de icke vapenföras tjänstgöringstid
borde kunna minskas med Med stöd af de ingifna yttrandena och

vissa ganska tänjbara synpunkter (se betänkandet sid. 86—88) har kom -

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

mitten därefter gjort en beräkning af det minsta behofvet af sådana värnpliktiga
för de olika truppförbanden. Denna beräkning kunde dock tydligen
ej blifva vidare tillförlitlig, då man ju saknade hvarje erfarenhet om
huru förhållandena skulle gestalta sig, sedan den nya härordningen trädt
i full kraft, medförande bland annat ökad tjänstetid för de värnpliktiga,
minskadt antal fast anställdt manskap och samtliga truppförbands kasernering,
allt omständigheter, som måste utöfva väsentligt inflytande på
frågan.

Resultatet hlef emellertid, att kommittén fasthöll vid minskningen
med 73, hvilket beräknades ungefärligen motsvara en nedsättning af samtliga
icke vapenföra värnpliktigas tjänstgöringstid till 180 dagar. Ehuruväl
något säkrare resultat vid denna tidpunkt väl knappast stod att vinna,
kan det dock icke anses pålitligt för all framtid.

Det är dock ytterst på detta kommittébetänkande, som Ivungl. Maj:ts
nu föreliggande nådiga proposition äfvensom utskottet stödja sig, på enahanda
sätt som tillförne tid efter annan skett af generalskommissionen
år 1907, af försvarskommittén år 1910 och i Kungl. Maj:ts nådiga proposition
nr 2 till nästlidet års riksdag. Därvid har man icke inlåtit sig på
frågan, huruvida icke under årens lopp grunden för 1905 års kommittébetänkande
rubbats. Ej heller hafva, såsom det vill synas, vederbörande
truppförbandschefer och andra myndigheter varit satta i tillfälle att ånyo
yttra sig i frågan, åtminstone icke i dess helhet.

I fråga om nyssnämnda proposition till nästlidet års riksdag är
emellertid att ihågkomma, att däri jämväl framställdes förslag, som ostridigt
skulle verka till försvarets stärkande. Vid sådant förhållande och
då man antog sig kunna förmoda, att propositionen i dess helhet skulle
af riksdagen bifallas, ansåg man sig kunna bortse därifrån, att fullständigare
utredning icke framlagts i frågan om minskning af tjänstgöringstiden
för icke vapenföra »militärarbetare».

Då den nu föreliggande propositionen icke innefattar något förslag
till’ försvarets stärkande eller utveckling, utan endast till minskning af de
icke vapenföra värnpliktigas tjänstgöringstid, synas ofvan upptagna förhållanden
gifva full anledning att påkalla en förnyad utredning, innan någon
som helst dylik minskning företages. En sådan minskning kan ju nämligen
medföra, att volontärer och vapenföra värnpliktiga obehörigt måste
tagas i anspråk för handräckningsgöromål, hvaraf följden skulle blifva kortare
öfningstid och sämre utbildning för dessa, något som vi under inga
förhållanden anse tillrådligt. Ett ytterligare stöd för yrkande på förnyad
utredning finna vi däruti, att inom militära kretsar den uppfattningen
synes så godt som enarådande, att antalet militärarbetare inom armén i

14 Lagutskottets utlåtande Nr 23.

dess helhet snarare är för litet än motsatsen. Väl har det kunnat inträffa,
att deras antal vid ett eller annat infanteriregemente något år varit onödigt
stort — hvilket ju icke heller är underligt, då, enligt de till utskottet
lämnade uppgifterna, betydliga variationer i antalet finnas regementena
emellan, t. ex. år 1911 vid Dalregementet 306 st. mot endast 75 st. vid
Västmanlands regemente — dock ej större än att motsvarande brist funnits
på andra håll. Vid de beridna truppslagen har i regel brist på han dräckningsmanskap
ständigt varit rådande. Skulle nu tjänstgöringstiden för
militärarbetare vid dessa truppslag nedbringas till hälften, så måste tydligen,
därest förhållandena icke rent af skola blifva sämre än förut, deras
antal fördubblas. Vid marinen skulle äfven säkerligen en ökad uttagning
blifva nödvändig. Till de beridna truppslagen och marinen komme på
grund häraf åtminstone 1,000 militärarbetare att behöfva tagas från de nu
till infanteriet afdelade. Minskas därefter tjänstgöringstiden för de återstående
från 240 till 182 dagar d. v. s. med ungefär en fjärdedel, så blir
den totala reduktionen vid infanteriet så betydlig, att det återstående antalet
förmodligen skulle blifva alldeles otillräckligt för fullgörande af de
militära handräckningarna.

Då det emellertid kan vara möjligt, att någon minskning i dessa
icke vapenföras tjänstgöringstid utan olägenhet skulle kunna äga rum genom
en klok uppdelning på truppförbanden och fördelning på olika perioder,
så synes oss, särskild! som därmed möjligen äfven kunde vinnas en ur
flera synpunkter önskvärd lika lång tjänstgöringstid för alla icke vapenföra,
hvilket truppslag de än tilldelas, en förnyad utredning i ärendet böra
verkställas. Vid denna utredning, som torde böra grunda sig på inedelförhållandena
under senaste år, synes en fullständig plan för de icke vapenföras
fördelning och inkallelse i olika perioder för de olika truppförbanden
böra uppgöras, så att Riksdagen fullt kan öfverblicka innebörden af en
reduktion.

Vidare synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke särskilda bestämmelser
behöfva utfärdas för att en så vidsträckt öfverföring af ifrågavarande
värnpliktiga från ett inskrifningsområde till annat som möjligen kan
erfordras, lagligen må låta sig verkställas. Det torde jämväl böra undersökas,
huru simulering, som säkerligen i stor utsträckning kommer att
försökas, om de icke vapenföras tjänstetid blir kortare än vapenföras, skall
kunna förebyggas.

En betydlig svårighet vid uppgörandet af plan för militärarbetarnas
lämpliga fördelning uppkommer därigenom, att deras antal under tjänstgöringens
fortgång afsevärdt växer genom öfverföring från vapenföra till
icke vapenföra. Genom eftergift af återstående tjänstgöringstid för sådana

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

öfverförda icke vapenföra skulle man möjligen kunna vinna två fördelar
nämligen dels att den för inskrifningen uppgjorda planen af de icke vapentöras
fördelning icke komme att behöfva rubbas, dels att simulerino- icke
blefve så lockande.

Det finnes, synes oss, många omständigheter som kunna behöfva
tagas under öfvervägande i samband med frågan om en förändring af de
icke vapenföras tjänstgöringstid, äfven om man anser, att den kan lösas
oberoende af frågan om de vapenföras tjänstetid, med hvilken den dock
pa det allra intimaste sammanhänger. Häraf styrkas vi ytterligare i vår
uppfattning om nödvändigheten af en förnyad och grundlig utredning
hvarvid äfven frågans ekonomiska sida fullständigt bör belysas.

. . 1 den nådiga propositionen angifves, att den föreslagna afkortning

i tjänstgöringstiden för de icke vapenföra beräknats medföra en årlfö
minskning i vissa ordinarie anslag, uppgående till 660,000 kronor under
fjärde och 136 000 kronor under femte hufvudtiteln. Dessa summor angifva
emellertid tydligen alls icke den besparing för statsverket, som genom
afkortning^ vinnes, utan endast minskningen i kostnad för dessa värnp
lktigas underhåll och aflöning. Denna minskning motväges naturligtvis
åt värdet af det arbete, som under den bortskurna tiden skulle blifvit utfördt
af dessa värnpliktiga, hvilket arbete på något sätt måste ersättas,
iy det är väl att märka, att 1905 års kommitté då den föreslog afkortningen,
utgick därifrån, att civila arbetare skulle utföra det arbete, som
genom minskning i de värnpliktigas tjänstgöringsdagar gick förloradt. Att
detta icke skulle vara nödvändigt har oss veterligen icke heller sedermera
gjorts gällande, än mindre bevisats.

För att kunna bedöma den ekonomiska sidan af frågan, sådan den
nu torde ställa sig, hafva vi, då någon beräkning häröfver icke blifvit utskottet
förelagd, sökt, med ledning af de uppgifter, Kungl. Maj:t ställt till
utskottets förfogande rörande förhållandena under utbildningsåret 1910—
1911, beräkna statsverkets verkliga vinst af den föreslagna afkortnirmen
och därvid kommit till det resultat (se bilagda beräkning), att denna

Von nnn T6rket ar T förlust> som> räknadt, uppgår till omkring

190 000 kronor pa fjärde och 28,000 kronor på femte hufvudtiteln — ett
resultat som ju alls icke bör öfverraska, då man betänker att kostnaden
per dag och värnpliktig i allmänhet aldrig öfverstiger kr. l,si, men väl
för flertalet dagar endast uppgår till kr. l,si, och att sålunda dessa värnpliktiga
maste lämna staten en mycket billig arbetskraft.

M hvad vi här ofvan anfört synes oss otvetydigt framgå såväl önskvärdheten
af att föreliggande fråga tages i förnyadt öfvervägande som ock

Ig Lagutskottets utlåtande Nr 23.

att ett uppskof med densammas afgörande icke föranleder kostnad eller
förlust för statsverket.

På grund häraf hemställa vi,

att Riksdagen, med förklarande att förevarande proposition
icke kan bifallas, måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville efter företagen ny
fullständig och allsidig utredning af frågan om de icke
vapenföra värnpliktigas tjänstgöring taga i öfvervägande,
huruvida och under hvilka villkor lika lång tjänstgöringstid
kan bestämmas för alla icKe vapenföra samt
tjänstgöringstiden för dem minskas utan men för de
vapenföras soldatutbildning, äfvensom för riksdagen framlägga
de förslag, som häraf må föranledas.

Härvid har fogats följande bilaga:

»Beräkning

af den kostnad statsverket fått vidkännas, därest under öfningsåret 1910
—1911 tjänstgöringstiden för samtliga icke vapenföra värnpliktiga vant
bestämd till 182 dagar.

1. Beträffande armén.

Med stöd af till lagutskottet öfverlämnade a) »Sammandrag af uppgifter
rörande antalet tjänstgöringsdagar för icke vapenföra samt rörande
timpenning och ackords priser för civil arbetskraft vid truppförbandets
verkstäder under utbildningsåret 1910—1911», upprättadt å generalstabens
organisationsafdelning, b) Tabell öfver »Tjänstgörings- m. fl. förhållanden
för vissa yrkeskunniga icke vapenföra värnpliktiga under år 1911», uppgjorda
inom arméförvaltningens intendentsdepartement, samt c) kommerskolleo-ii
uppgifter angående löner för vissa yrkesarbetare å förläggningsorter&
för armén och flottan, har nedanstående för beräkningarna grundläggande
tabell uppgjorts, gällande ifrågavarande år.

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

	Antal tjänstgöringsdagar för icke vapenföra.	Daglön för motsvarande civila arbetare.
Yrkeskategori.	Tjänstgöringsskyldige	Enligt general- stabens sam- man- drag. a)1 2 3 * * * *	Enligt inten-dents-departe-mentets 1 tabell, b) 1	Enligt kom-	Lagd till grund för
	i 365 dagar.	i 240 dagar.	Summa.	mers- kolle- gium. c)*	nedan-stående beräk-ningar. 8
				kronor.	kronor.	kronor.	kronor.
Läkare..............	—	248	248	-	—	—	-
Läkarbiträden..........	—	385	385		—	_	- \|
Hofslagarpersonal........	2,851		2,851	—	—	—	4 2,08
Målare..............	2,825	1,826	4,651	4,34	—	—	4,34
Skräddare ..........	3,338	16,339	19,677	2,18	2,80	3,70	2,18
Skomakare..........	2,397	17,159	19,556	2,5!)	2,80	3.60	2,59
Sadelmakare........	2,803	2,161	4,964	3,25	2,80	6,30	2,80
Smeder...............	4,720	9,634	14.354	2,59	3,15	6,60	2,59
Träarbetare ..........	8,755	30,185	38,940	2,80	3,16	7.00	2,80
Bagare, magasinsmanskap, plåtslagare, bokbindare, kockar, sjukbärare, eldare	2,264	4,395	6,659	—	—	4 6,20	4 2,08
Skrifbiträden.........	22,311	71,243	93,554	~	12,80 0. t 1 4,20 )	—	2,80
Militärarbetare........	221,009	703,162	924,171	—	—	4 6,20	4 2,08
Summa	278,273	856,787	1.130,010				i

A. Värdet af det arbete som skall ersättas. Beräkningsgrunder.

Ehuru för enstaka truppförband endast verkliga arbetsdagar blifvit
upptagna såsom tjänstgöringsdagar, antages, att det verkliga antalet arbetsdagar,
emedan afdrag för söndagar bör ske, varit endast Gh af de i tabellen
upptagna tjänstgö ringsd agarna. För enkelhetens skull beräknas tjänst 0

Enligt uppgiften timlön och 7 timmars arbete pr dag.

2) Medeltal af veckolön fördelad på 6 arbetsdagar.

3) Lägsta af myndigheterna angifna daglön.

l) Kommerskollcgii uppgift gäller grofarbctare. Den daglön, som blifvit lagd till

grund för beräkningarna^ (2,os kr.) och som måste betecknas såsom särdeles låg i synnerhet

för vissa grupper af ifrågavarande arbetare, motsvarar daglön för daglönare på landet, som

bundit sig längre tid (minst Vä år), hvilken lön enligt »Meddelanden från b. kommerskollegii
afdelning för arbetsstatistik», nr 12, år 1911 i genomsnitt för hela riket är 2,47 kronor
under sommaren och 1,88 kronor under vintern, hvilket, om sommaren räknas till 4 och vintern
till 8 månader, blir i medeltal för hela året 2,08 kronor.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 saml. 20 käft. (Nr 23.) 3

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

göringstiden för värnpliktiga med 365 och 240 dagars tjänstgöringsskyldighet
minskad med respektive hälften och en fjärdedel.

"Värdet förlorädc

målare - dagsverken blir: 6/? (Va X 2,825 + V4 X 1,826) 4,34 = 6/7 x 8,111
skräddare * » 6/i (V2 X 3,338 + V4 X 16,339) 2,is = 6/i x 12,534

skomakare » » 6/i (V2 X 2,397 + V4 X 17,159) 2,69 = 6ft x 14,214

sadelmakare » » 6h (V2 X 2,803 + V4 X 2,161) 2,so — 6/tx 5,437

smeds » » 6/t (Va x 4,720 + V4 X 9,634) 2,59 = 6/i x 12,350

träarbetare » » 6/7 (Va X 8,755 + x/4 X 30,185) 2,so = ®/7 x 32,858

skrit biträdes » » ®/7 (Va x 22,311 +• V4 X 71,243) 2,so = 6h X 81,323 — 142,994 kr.

öfriga dagsverken blir: 8/»(V8X 226,124 4-V4X 707,557)2,os=6/7 x 603,100=516,917 js>

Summa värde åt förlorade dagsverken 659,911 kr.

eller afrundadt 660,000 kronor.

B. Besparing genom minskadt underhåll och lön.

Statens kostnad för armén tilldelad värnpliktig kan högst antagas

vara pr dag:

för mathållning............0,58 kronor

» munderingsutrustning........0,33 »

» intendenturbehof..........0,06 »

» kasernutredning..........0,12 »

> sjukvård.............0,o2 »

» lön......... 0,2o »

Summa 1,31 kronor

Härtill kommer penningtillskott å 0,20 kronor för tjänstgöringsdag,
som öfverskjuter 240 dagar.

Med dessa kostnadssiffror och tabellens uppgifter å antalet tjänst,-göringsdagar för olika kategorier värnpliktiga blir statens kostnad, om
nuvarande tjänstgöringsbestämmelser gälla:

1,130,010 X l,3i + 365-24Q X 273,273 X 0,2 = 1,499,030 kr.,

ob5

men blir, om tjänstgöringen minskas till 182 dagar:

(— X 856,737 X 273,273) X l,si = 1,029,589 »

''240 365 / _________

hvadan besparingen blir skillnaden — 469,441 kr.

eller afrundadt 470,000 kr.

Stockholm. P. A. Norstedt & Söner 1912.

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

C. Kostnadsökning för statsverket.

Värdet af förlorade dagsverken är enligt A......= 660,000 kr.

Besparingen genom minskadt underhåll och lön enligt B . = 470,000 »

hvadan skillnaden blir statsverkets kostnadsökning .... 190,000 kr.

Anmärkningar.

1. Vid beräkningarna har arbetsvärdet upptagits så lågt som möjligt,
underhåll och lön så högt som möjligt.

2. Beräkningen kan icke lämna exakt riktigt resultat, särskildt därför
att hänsyn icke kunnat tagas därtill, att en del tjänstgöringsdagar
härröra från sådana värnpliktiga, hvilka först efter påbörjad tjänstgöring
öfverförts till icke vapenföra, ett förhållande, som inverkar till höjande af
såväl arbetsvärdet (under A) som besparingen (under B), dock kraftigare
på det förra.

3. I den nådiga propositionen beräknas minskningen i ordinarie
anslag under fjärde hufvudtiteln till 660,000 kronor, hvilket belopp med
190,000 kr. öfverstiger det ofvan funna. Denna stora skillnad kan icke
ensamt förklaras af det i anm. 2 omförmälda förhållandet. Då i föregående
års nådiga proposition motsvarande minskning beräknades till 363,000
kr. för endast militärarbetare, borde, då dessa utgöra ungefär 4/5 af samtliga
icke vapenföra, om samma beräkningsgrund användes, minskningen
bil 5A X 363,000 kr. eller 454,000 kr.

4. I lagförslaget förutsättes, att en del »icke vapenföra» skola inkallas
två gånger. Häraf föranledes ökad kostnad för statsverket, hvilken
dock här lämnats utan afseende.

II. Beträffande marinen.

Enligt lämnade uppgifter utgjorde de icke vapenföra, tilldelade marinen
året 1910—1911:

Vid flottan.....yrkesmän 147, militärarbetare 266, summa 413 och

» kustartillariet . . » 20, » 315, » 335

Summa yrkesmän 167, militärarbetare 581, summa 748.

Daglönen för yrkesmannen torde kunna sättas till 3 kronor och för
militärarbetarna till 2,08 kronor. *

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

A. Värdet af det arbete, som skall ersättas.

Genom minskning från 300 till 182 dagars tjänstgöring minskas
arbetsdagarna till 6/i X 118 dagar d. v. s. till 101 dagar.

Värdet af förlorade dagsverken blir då:

(167 X 3,oo + 581 X 2,os) X 101 = 172,657 kr.

B. Besparing genom minskadt underhåll och lön.

Statens kostnad för flottan tilldelad värnpliktig är högst pr dag

a) för militärarbetare för beklädnad.......0,35

» portion........0,73

»lön..........(+0 i?2s

b) för yrkesman tillkommer öfningskostnad......1,66

2,94

Motsvarande kostnad för kustartilleriet tilldelad värnpliktig är

för beklädnad.............0,35

» portion..............0,58

» lön..............• 0>2(> l,i3 kr.

För samtliga tillkommer penningtillskott ä 0,2o kr. för tjänstgöringsdag,
som öfverskjuter 240 dagar.

Besparing blir (2 6 6X 1,28 + 147 X 2,94 + 3 3 5Xl,i3)X118 + 748 X 0,2o
X 60 = 144,819 kr.

C. Kostnadsökning för statsverket.

Värdet af förlorade dagsverken är enligt A........ 172,657 kr.

Besparingen genom minskadt underhåll m. in. enligt B. . . 144,819 »

hvadan skillnaden blir statsverkets kostnadsökning..... 27,838 kr.

eller afrun dadt 28,000 kronor.

dels af herr Trana, som anfört:

»Instämmande i den mot utskottets förslag af herr Håkanson in. fl.
afgifna reservationen, tillåter jag mig för egen del beledsaga densamma
med följande tillägg.

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

Såsom i den kungl. propositionen namnes, har den föreliggande
frågan af Kungl. Maj:t hänskjutits till de den 1 december 1911 tillsatta
försvarsberedningarna.

Dessa beredningar hafva i sitt yttrande anfört, bland annat,

att det icke varit dem möjligt att afgifva ett förslag, som kunde
anses slutgiltigt, utan att hvarje förslag i denna del måste till sin framtida
giltighet anses i främsta rummet beroende af resultatet af beredningarnas
uppgift i öfrigt;

att det icke vore utan svårighet att af den utredning, som förelegat,
bilda sig ett fullt tillförlitligt omdöme i ämnet;

att beredningarna funnit antalet icke vapenföra vid de särskilda
truppförbanden samt flottan och kustartilleriet böra rättas efter det oundgängliga
behofvet af arbetskraft för de flesta af de arbeten, som af dem
borde verkställas; och

att den af 1905 års kommitté verkställda utredning, som förelåge,
grundade sig på uppgifter från tiden närmast före sistnämnda år, hvilka
uppgifter icke utan vidare kunde äga giltighet för bedömande, i den mån
förläggnings- och kaserneringsförhållandena ändras, af behofvet af icke
vapenfört manskap.

Det är vid sådant förhållande alldeles klart, synes det mig, att det
af beredningarna afgifna förslaget, på hvilket den kungl. propositionen
grundar sig, till och med enligt beredningarnas egen mening saknar det
fasta underlag, hvarpå den kungl. propositionen bör hvila för att kunna
till sin innebörd rätt bedömas, och att ett sådant underlag icke kan vinnas,
med mindre frågan behandlas i sammanhang med beredningarnas
uppgifter i öfrigt. Jämväl ur denna synpunkt sedd torde frågan om ordnande
af de icke vapenföras tjänstgöringstid icke kunna annat än vinna
på den ytterligare utredning, som af oss föreslagits.»

dels af herr af Ekenstam, som yttrat:

»Då frågan om afkortning af öfningstidcn för vissa icke vapenföra
behandlades vid 1911 års riksdag, framkom den som ett moment i en
kungl. proposition, däri genom andra åtgärder vår försvarskraft otvifvelaktigt
skulle hafva ökats rätt väsentligt. Majoriteten i Första kammaren
lät af detta förhållande bestämma sig att medge den föreslagna afkortningen.
Att det var detta samband som bestämde kammarens beslut och
icke vare sig hänsyn till en omförmäld minskning i ordinarie anslag eller
öfvertygelse om att denna åtgärd skulle vara alldeles betydelselös för försvaret,
ligger i öppen dag, då man betänker, att kammaren sedermera af -

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

slög den ifrågasatta sammanjämkningen af kamrarnas olika beslut — en
sammanjämkning som endast afsåg öfningstiden för de icke vapenföre, men
där rum ej längre fanns för Kungl. Maj:ts förslag att genom nya lagbestämmelser
stärka försvaret, hvilket förslag genom Andra kammarens
beslut var bortfallet. Efter min uppfattning kan därför hvarje medlem af
Första kammarens majoritet i fjol fullt obunden gå till pröfningen af den
nu af Kungl. Maj:t framlagda propositionen.

I motiven till denna finner man vid jämförelse med 1911 års proposition
i hufvudsak inga andra nyheter än ett utdrag af det utlåtande af de nu
sittande försvarsberedningarna och uppgiften, att den i utsikt ställda minskningen
af ordinarie anslag uppgår till 796,000 kronor mot 363,000 kronor
i fjol. Betydelsen af försvarsberedningarnas utlåtande bör ses i ljuset af
hvad de själfva säga (sid. 19) »att det i betraktande af omfattningen af
den uppgift, som åligger beredningarna, icke varit dem möjligt att nu afgifva
ett förslag, som med hänsyn till denna uppgift kan anses slutgiltigt,
utan måste hvarje förslag för närvarande från deras sida i denna del till
sin framtida giltighet anses i främsta rummet beroende af resultatet af
deras arbete i öfrigt» — och angående minskningen i ordinarie anslag kan
det vara skäl att genast säga, att äfven om denna minskning formellt kan
inträda, är det lika säkert att äfven ökade utgifter af afkortningen föranledas.
Om dem lämnar den kungl. propositionen ej minsta upplysning,
och det har därför varit omöjligt att annat än approximativt beräkna dem.
Såsom af vid annan reservation fogad tabell synes, blir slutresultatet af
besparingar och nya utgifter sådant, att alldeles säkert ingen ekonomisk
vinst för staten kan af afkortningen uppstå. Tvärtom är det ytterst sannolikt
att ett bifall till kungl. propositionen kommer att ej oväsentligt öka
statens utgifter.

I afseende på en åtgärd, som synes vara så populär, som en afkortning
af de icke vapenföres öfningstid, torde man emellertid icke allt
för mycket böra lägga vikten på detta förhållande, därest icke kostnadsökningen
för staten verkligen blir hög. Men hvad man enligt min uppfattning
ovägerligen måste vidhålla, är att man icke genom en sådan åtgärd
minskar försvarskraften hos de vapenföre värnpliktige. Detta kan
ske därigenom att efter en sådan afkortning det blir nödvändigt använda
vapenföra till handräckningar och andra af icke vapenföra nu utförda arbeten
i sådan omfattning att därigenom deras utbildning i vapentjänst
kommer att lida.

I detta fall liksom beträffande de ekonomiska förhållandena saknar
jag tillräckligt material för att bilda min mening. Mot försäkringar af
sakkunnige på ett håll att någon sådan menlig inverkan för de vapenföre
icke skulle uppstå genom en afkortning i de icke vapenföres öfningstid,

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

stå ännu flere försäkringar i motsatt riktning af andra sakkunnige. Känslan
af att ett statsintresse här verkligen står på spel har hos många varit
så stark, att den manat dem att t. o. in. i nu till utskottet inkomna utlåtanden
— där egentligen några omdömen ej varit afsedda — framhålla,
att det vapenföra manskapets utbildningstid kommer att förminskas därigenom
att detta måste utföra arbeten och sysslor, som förut tillkommit
de icke vapenföra, »hvaraf med ovedersäglig konsekvens följer svagare militära
färdigheter och kunskaper hos mannen i ledet eller med andra ord
minskad krigsduglighet».

Af hvad jag sålunda anfört må det vara tydligt, att den icke sakkunnige
i detta ärende icke har några fasta hållpunkter. Försvarsberedningarna,
som tillstyrka den åsyftade lagen, reservera sig dock genast från
början, under hänvisning till att deras arbeten kunna lämna resultat som
kräfva något helt annat. De sakkunnige, som varit böjda att tillstyrka
reformen, börja nu mer och mer reagera däremot. Den besparing i utgifter,
som man hoppats på, är i bästa fall ingen. Själ!'' har jag trott på
denna besparing, och jag har också trott på att en afkortning af de icke
vapenföras öfningstid ej behöfde menligt inverka på de vapenföras utbildning.
Då nu nya fakta kommit till, som synas kullslå min föregående
uppfattning, kan jag icke besluta mig för att med min röst stödja den
kungl. propositionen. Men då det är min öfvertygelse, att ändock något
i den riktning som kungl. propositionen åsyftar möjligen kan göras, har
jag för min del, och då äfven dessa förhållanden skola i noggrannaste mån
undersökas af försvarsberedningarna, ansett det både naturligt och klokt
att icke intaga rent afvisande hållning utan förklara, att jag vill afvakta
vidare utredning eller åtminstone det »slutgiltiga förslag», till hvilket beredningarna
kunna komma.

På grund af det anförda tillåter jag mig instämma i det slut till
hvilket herr Håkanson in. fl. kommit.»

och dels af herr Pettersson i Bjälbo
beträffande viss del af utskottets motivering.

Herrar Gustaf Andersson och Alb. Petersson i Lidingö villastad
hafva begärt att få här antecknadt, att de ej deltagit i behandlingen af
detta ärende inom utskottet.