Lagutskottets utlåtande Nr 23 (Utlåtande 1911:LU23 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

Nr 23.

Ankom till Riksdagens kansli den 16 mars 1911 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj.t angående beredande af tillfälle för värnpliktige,
som af samvetsbetänkligheter anse sig förhindrade deltaga
i militär tjänstgöring, att i stället utföra annat
arbete för statens räkning.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion''

V -?3i° ha^ herr J'' Byström hemställt, att Riksdagen ville besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Makt taga i öfvervägande,
huruvida och på hvilket sätt sådana värnpliktige, som på grund
åt religiös öfvertygelse finna sig af samvetsbetänkligheter förhindrade att
deltaga i vapenöfning eller annan militär tjänstgöring, må i stället få utföra
annat arbete för statens räkning.

Till stöd för berörda hemställan har motionären anfört hufvudsakligen
följande: ö

. . ,I)å frågan om samvetsömma beväringsynglingars befrielse från militärönnngar
var före i Riksdagen 1909, uttalade en ledamot af Första kammaren,
nämligen redaktören för Stockholms Dagblad, d:r Karl Hildebrand
att han sympatiserade med yrkandet på att de, som hyste religiösa samvetsbetänkligheter
mot exercisen, måtte på något sätt kunna befrias därifrån
och han talade för att motionen måtte komma åter med delvis annan motivering
än den, jag hade anfört. Detta har jag nu sökt göra.

Bihang till Riksd. prat. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 22 Höft. (Nr 23).

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

År 1898 väcktes i vår Riksdag, såvidt jag vet, den första motion,
som yrkade på befrielse från krigstjänst för sådana, som af sin religiösa
öfvertygelse ansågo sig förhindrade att låta öfva sig i vapnens bruk.

De personer, som ansågo sig för sitt samvetes skull ej kunna exercera,
tillhörde eller tillhöra i flesta fall ett kristligt samfund, som i början kan
sägas vara en utbrytning från baptistsamfundet i Sverige. De benämna
sig fribaptister. I en del frågor hafva de samma uppfattning som kväkame
eller vännernas samfund. Särskildt gäller detta läran om de kristnas förhållande
till krigstjänsten.

I den ofvan nämnda motionen relaterades flera exempel på huru
samvetsömma ynglingar blifvit behandlade, dömda och kastade i fängelse,
och huru för dem oftast enda utvägen varit, för att undgå upprepade domar
och fängelsestraff, att emigrera till ett land, där man haft mera respekt
för den religiösa öfvertygelsen, än hvad fallet många gånger varit i Sverige.

Frågan var emellertid ny för Riksdagen, och lagutskottet yrkade afsteg
på motionens framställning. Men då frågan kom inför kamrarne,
hade herr S. A. Hedin ett så sakrikt och lifligt anförande, att det öfvertygade
Andra kammaren om, att man borde besluta att sända en skrifvelse
till Kling!. Maj:t med begäran om närmare utredning.

Kungl. Maj:t hänsköt sedermera frågan till värnpliktskommitténs bepröfvande,
hvilken fann det ''synnerligen önskvärd!, om ändring kunde
åstadkommas i det förhånande, att värnpliktig vid upprepad, af samvetsbetänkligheter
föranledd vägran att deltaga i vapenöfning måste dömas tffl
frihetsstraff på längre tid,’ men kommittén kunde inte finna någon utväg
till lindring i de straff, som tilldömdes ifrågavarande värnpliktige.

Vid 1901 års riksdag väcktes frågan på tal ånyo genom motion i
Andra kammaren. I denna motion anföres ett flertal personer, hvilka
på grund af samvetsbetänkligheter vägrat deltaga i krigstjänst och därför
ådömts och undergått kortare eller längre frihetsstraff af ända till mer än
två års straffarbete.

Särskilda utskottet nr 1 fann visserligen, att ''de förhållanden, som
motionären berört, onekligen ej sällan äro af synnerligen ömmande beskaffenhet’,
men utskottet fann sig likväl icke kunna tillstyrka bifall till
det gjorda yrkandet, utan ansåg sig böra hemställa, att Riksdagen måtte,
med erkännande af ifrågavarande motions behj ärtans värda syfte, uttala sig
för önskvärdheten däraf, att genom särskildt af Kungl. Maj:t meddeladt
stadgande vederbörande truppbefälhafvare bemyndigas att, i den mån omständigheterna
kunde därtill föranleda, meddela värnpliktige, som funnes

Lagutskottets utlåtande Nr 23. 3

hysa samvetsbetänkligheter mot vapentjänst, befrielse från sådan tjänst och
i stället använda dem till annan lämplig tjänstgöring vid truppen’. Utskottets
hemställan bifölls.

I enlighet med Biksdagens beslut utfärdade sedermera Kungl. Maj:t
ett cirkulär, hvari vederbörande regementschefer bemyndigades att befria
ifrågavarande värnpliktige från den egentliga vapentjänsten och i stället
använda dem till annat arbete vid truppen.

För många samvetsömma beväringsynglingar vardt detta cirkulär till
stort gagn. En humanare och något mera förståelig behandling kom
dem till del.

Emellertid blef ej frågan fullständigt löst. Det finnes nämligen årligen,
om ej så många, så dock några värnpliktige, som vägra deltaga i
allt slags militär tjänstgöring och som skäl därför anföra, att sådan tjänstgöring
är stridande mot deras religiösa uppfattning, hvilka ynglingar för
sådan vägran ådömas längre eller kortare fängelsestraff. I motion nr 178
vid 1909 års riksdag anföras flera exempel på ynglingar sålunda straffade.
En har varit. i fängelse åtta gånger, för att hans samvete ej tillåter honom
att öfva sig i vapnens bruk.

Emellertid kan det nu tyckas vara inskränkt af dessa ynglingar att
inte kunna för sitt samvetes skull uträtta arbeten vid exercisen, men
de resonera så, att den som lagar mat åt truppen är delaktig med truppen,
och den som laddar bössan är delaktig med den, som skjuter med densamma.

En erfarenhet, o som en af landets fängelsepredikanter, nämligen regementspastorn
P. Aberg, gjort, och som anföres till fångvårdsstyrelsens
ämbetsberättelse för 1905, är följande:

* Bland årets fångar har en varit föremål för mitt särskilda deltagande
och intresse. Det var en yngling, som nu för andra gången aftjänade
honom ådömdt straff för vägran att fullgöra sin vapenöfning såsom värnpliktig
— hans vägran var förestafvad af religiösa skrupler. Jag inser
visserligen svårigheten uti att stifta och tillämpa några undantagslagar för
sådana personer, men bittert var att se denne ynglings ödmjuka lidande
för sin tros skull.»

Under år 1910 är det fem ynglingar, som suttit i fängelse för att de
ej kunnat låta öfva sig i vapnens bruk, nämligen Otto Jönsson från Ynde
i närheten af Sölvesborg, Alf. Xelsson från Yinslöf, Ernst Dahlbäck, Visby,
Martin Palmgren, Linde, och Enoch Lundberg, Karbennig. Om sina
erfarenheter i fängelset hafva en del af dessa skrifvit bref till fribaptisternas
tidning »Upplysningens Vän».

4 Lagutskottets utlåtande Nr 23.

Då denna fråga förevar vid 1907 års riksdag, fann sig lagutskottet
föranlåtet att tillstyrka bifall till motionen. — -----—---

Då ärendet föredrogs till behandling i Första kammaren, yttrade doktor
Carl Nyström: »Dessa män, som vägra fullgöra sin värnplikt, äro

absolut orubbliga och oemottagliga för hvarje skäl och för hvarje straff. Både
skäl och straff äro bortkastade för dem, och de stå som martyrer och
säga nej, naturligtvis utan att gifva andra skäl än att militärarbete strider
mot deras samvete. Det är den pinsammaste situation, då man har att
tvinga samveten med våld. Det går ju icke; och vidare är att märka att
dessa personer äro absolut orubbliga äfven i det hänseendet, att de icke
antaga något surrogat för den egentliga militäröfningen. Hvad man än
förelägger dem att göra, det må vara aldrig så oskyldigt såsom väganläggning
och dylikt, så svara de: »nej det står i sammanhang med kriget,
och hvad som står i sammanhang därmed, det göra vi icke». Sålunda

nej öfver hela linjen! Hvad skall man då gorå? Skall man börja med

att straffa och öka straffet efter brottets iteration, så blir stämningen

till sist så olidlig, att man finner det omöjligt att gå vidare på denna väg».

Generaldirektör Sigfrid Wieselgren sade: »Det finnes viljeriktningar,
hvilka staten icke är i stånd att behärska. Det har varit så i alla tider.
Det finnes en liten makt — ack, den anses ju i våra dagar af ett stort
flertal så oändligt liten, den makten, att den icke är värd att tala om
och det är samvetet.

Men den gör sig för somliga, för ett mindretal, så starkt gällande,
att när de sätta denna individuella samvetssak emot statens stora tvångsmakt,
så får dock den senare erkänna: allt härintill men icke vidare.

Här har nu ett litet antal — i utskottets utlåtande talas det om 10

_ således ett tiotal ynglingar satt denna sin samvetsmakt emot statens

makt. Jag behöfver ju icke säga herrarna, att jag anser denna samvetsmakt
vara fullkomligt missriktad. Jag har tillräckligt ofta sammanträffat
med sådana här stackars andligen svaga i fängelserna, för att ha fått den
bestämda uppfattningen, att man bedömer dem riktigast, om man bedömei
dem, såsom jag sade, som andligen svaga. Men som de båda föregående
talarna sade, gör just denna andliga svaghet tillika med deras starka samvetsömtålighet,
att de äro oöfvervinnliga. Nåväl, då frågar jag mig: har
staten, som här icke kan vinna något i realitet, något att vinna i det
formella genom att hitta på det ena sättet eller det andra för att ändå
visa sig mäktig nog att i det formella trumfa sin vilja igenom gentemot

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

dessa 10, kanske 20 individer? Och jag svarar därpå nej. Lika välsom
det vid hvarje mönstring förekommer en hel mängd kroppsligt svaga, som
utan vidare _ afsöndra* ifrån denna från min synpunkt härliga uppgift att
få utbilda sig till fosterlandets försvar, lika otvetydigt förefaller det mig,
att man måste bereda sig på att då ock träffa andligen svaga, andligen
ömtåliga, hvilka icke heller duga att anlita för den nämnda uppgiften och
som därför också böra kunna helt enkelt frikallas från att anlitas för vare
sig det ena eller andra statsarbetet, hvilket för öfrigt kanske kostat mer
än det smakar. Jag tror också, att om vi blott hade klart för oss, att
det gällde ett helt ringa antal andligen ömtåliga och samvetssvaga individer,
skulle vårt medlidande med dem vara stort nog för att vi alla skulle
kunna enas om att säga: låt dem vara, låt dem gå, lika väl som vi låta
de kroppsligen vanföra och svaga gå; staten tar däraf ingen skada!»

Herr von Mentzer yttrade: »Då man — hvilket ju här är hufvudsaken
vill sätta staten öfver den enskildes samvete, synes det mig,

att man har glömt historiens lärdomar, och jag tror att det är af vikt,
att vi behålla de grundsatser, som förfädren i detta stycke fastslagit. Gorå
vi icke det, är det icke alldeles uteslutet, att vi framdeles kunna få ångra
det. Det är icke otänkbart att staten en annan gång — det dock Gud
förbjuda skulle kunna komma att kräfva något, som på ett annat område
kränker våra samveten».

Vid ärendets föredragning i Andra kammaren yttrade herr Staaff:
»Det måste man säga om dessa människor, hvad det än är för ett fel
med deras förståndsgåfvor, att då de äro färdiga att lida och gång på
gång lida fängelsestraff för sina religiösa åsikters skull, då äro de i afseende
på karaktären kanske dock människor, som stå långt öfver det
vanliga måttet. Och då vill det väl i alla fall förefalla de flesta af oss
som någonting både upprörande och hjärtslitande att tänka oss sådana
människor gång på gång utan barmhärtighet kastade i fängelse. Det är
ur denna synpunkt, som jag för min del har trott, att Riksdagen i detta
fall bort gå ännu ett steg längre, än man förut kommit — att man borde
söka medgifva ännu ett steg till befrielse från det arbete, som synes för
dessa värnpliktige så tryckande, sålunda icke blott från själfva vapenföringen,
utan äfven från sådant arbete, som, ehuru icke vapenföring, dock
måste anses som militärt arbete.

Men utskottet har ju i detta fall begärt ett öfvervägande
och en utredning, och det synes mig i alla fall, som om man icke på förhand
bör förklara denna väg omöjlig. Jag tror sålunda, att såsom saken

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

nu ligger har utskottet tillstyrkt kammaren ett förslag, som innebär ett
godt försök att komma ur den förlägenhet, hvari jag nästan förmodar att
en bra stor del af kammarens egna ledamöter beträffande detta förhållande
befunnit sig. Ty jag tror icke, att det är så många här i kammaren,
som alldeles utan all medkänsla kunna tänka på dessa värnpliktige, hvilka

_ må vara — kanske äro förvirrade och enfaldiga, men som dock synas

vara mycket goda, ärliga och bra medborgare.»

Herr Branting sade bland annat: »Jag bär velat säga mitt ord till
försvar för karaktären hos dem, som utaf humanitära — låt vara utaf
missförstådda humanitära skål — kunna visa, att de hafva allvar med
sin öfvertygelse så långt, att de taga fängelsestraff vid sidan åt sina religiösa
kamrater. Jag gillar icke — det behöfver jag icke här säga —
deras åskådningssätt. Jag tror att det är en förvänd uppfattning, som
de förfäkta. Men det är en sak för sig.

Således, se vi saken sådan den här föreligger, kan jag icke finna
annat, än att det vore i öfverensstämmelse med Andra kammarens bästa
traditioner och med en humanitär åskådning i det hela, om Andra kammaren
under nu föreliggande förhållanden bifölle utskottets plan och således
läte det komma till Kungl. Maj:ts pröfning, huruvida någonting verkligen
kan göras för att få annat civilt arbete för sådana, som på grund
af samvetsömhet icke vilja hafva med det militära att skaffa.»

Då denna sak förevar inför Riksdagen 1909, hade emellertid lagutskottet
fått en något annan sammansättning och motionen afstyrktes af
utskottet, men herrar Zetterstrand, Widén, Lindhagen, Petterson i Södertälje,
Jansson, grefve Hamilton och Forsberg hade reserverat sig och den
mening, som de företrädde, hvilken var den samma som Andra kammaren
förut intagit, blef nu af Andra kammaren godkänd utan votering.

Men i Första kammaren blef motionen afslagen och hade sålunda frågan
åter fallit i Riksdagen.

Efteråt skref på sitt originella sätt öfverste Emil Melander under
rubriken: »De samvetsömma» följande i Stockholms Dagblad.

»Det gjorde mig ondt att se den Byströmska motionen om de så kallade
samvetsömmas fullständiga befrielse från krigstjänst afstyrkt af lagutskottet. Ty
jag är lifligt öfvertygad om att motionären har rätt i princip, och att det här
gäller afhjälpandet af ett i flera hänseenden svårt missförhållande. Denna min
öfvertygelse kan jag bibehålla på samma gång jag tillfullo behjärtar förstakammarledamöternas
motivering för afslag. .

Jag tror som de, att de samvetsömma fara vilse i sin uppfattning angående
bibelns utsagor rörande krigstjänst, och sväfvar ej på målet, när det gäller ut -

Lagutskottets utlåtande Nr 23. 7

talandet af den satsen, att det är hvarje vapenför svensk medborgares icke blott
rätt utan oafvisliga skyldighet att försvara Sveriges land. Klart för mig står
ock att, där statsintressen sta på spel, staten ej kan ändra sina lagar, därför att
en eller annan samhällsmedlem fått för sig, att de kränka hans privata rättsmedvetande.
Jag är äfven fullt) öfvertygad om att i regeln de samvetsömmas
krigsmän st vägran grundar sig på rent teoretiska spekulationer. Dessa kunna

ha gifvit dem en så viss öfvertygelse, att de gå i fängelse för sin tro; men
gäller det, står nog ej en karl med hjärta i bröstet — äfven om han är samvetsöm
— och ser beskedligt på, när en inkräktare härjar hem och härd. Han
vägrar nog ej att hjälpa sin bror i striden för hustru och barn. Så gjorde ej
ens kväkarne under nordamerikanska frihetskriget.

Men med alla dessa medgifvanden vidhåller jag dock, att de verkligt samvetsömma
krigstjänstvägrarna böra slippa krigstjänst.

Jag vidhåller denna mening icke så mycket därför att dessa krigstjänstvägrare,
som lyda sitt samvetes bud, äro modigt folk, som taga konsekvenserna
åt sm lära, som fastmera därför att jag ej alls inser, hvad fara statens intressen
löper genom en lagändring, som befriar armé och flotta från att taga befattning
med dem.

Kan någon människa förklara, hvad fäderneslandet har för nytta af att
släpa med i fält människor, som icke blott anse som en dödssynd att deltaga i
en strid, utan till och med få ett såradt samvete af att sköta blesserade kamrater.
Och kan någon människa säga mig, hvad försvaret har för gagn af dem,
som man inte ens får med utan som sitta i hemorten i fängelse. Genom sitt trosmt
verka de icke ens afskräckande utan tvärtom tilldragande på dem, som hafva
läggning åt samma håll, så icke ens på det sättet gör deras bestraffande nytta.

Och är det ej upprörande, att i ett kristet land människor — och detta
ofta de allra finkänsligaste och samvetsgrannaste — skola för sin tros skull sättas
1 * -e’ s.^PPas ut> sättas in igen, släppas ut och sättas in därför att de äro

ståndaktiga i sin tro, så långt de begripa, och inte vilja gifva med sig, när det
för dem gäller en samvetssak?

Jag är viss om att äfven förstakammarledamöterna i utskottet tycka detta
vara upprörande. Men de anse det tydligen vara deras plikt att kväfva sina
känslor inför den befarade följden af en lagändring, att en massa folk, som
tyckte metoden lämpa sig bra för att slippa exercisen, ett tu tre blefve mycket
religiösa och samvetsömma. Äfven den Byströmska motionen i oförändradt skick
skulle nog öppna dörren för sådana, ty ett civilt arbete af samma längd som
det militära skulle säkerligen också skapa ej så ringa »samvetsömhet».

Men gör då det civila under verklig disciplin ställda ersättningsarbetet
varaktigare en half gång längre eller dubbelt så långt — pröfva hjärtan och
njurar på det viset, så skall man se, att människornas hjärtans tankar skola
blifva uppenbara.

Att ej denna tanke upptagits i den Byströmska motionen anser jag vara
eu brist hos densamma. Motionären skulle satt den slån för inkörsporten, så
kunde man varit säker, att inga ungsocialister eller deras gelikar kört under den

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

in i sitt fridsrike. Men de verkligt samvetsömma, de skulle af hjärtat tackat
och bedt få krypa in i sitt äfven på så hårda villkor.

Genom dylik census hade vunnits tre fördelar: Man hade sluppit skapa
martyrer, sluppit underhålla folk i fängelse och fått ett nyttigt, fredligt arbete
utfördt af samvetsgranna människor. De kunde ju användas vid större dikningsföretag
eller kommunikationsbyggnader. Det är intet latmansgöra.

Men är ej detta just martyrium? — frågas det. De samvetsömma — just
de allra samvetsgrannaste — skulle ju få plikta genom längre tjänstgöring än
kamraterna i knektrockar.

Jo, på sitt sätt. Men jag tror de hellre taga detta martyrium, under hvib
ket de veta sig vara det allmänna till nytta, än att de sitta i bur ingen människa
till ringaste gagn, men vederbörande insättare säkerligen till ej ringa samvetsagg.
Insättaren är staten, och den bör ock hafva ett samvete.

För de uppriktiga skulle - därom är jag viss — en dylik hård lag vara
till verklig glädje. Och de andra hade ju ej ringaste skäl att knota, ty de behöfde
aldrig underkasta sig den. De hade ju bara att klä sig i knektrocken,
så finge de sin kortare tjänstgöring.

Men, säger någon — och så har ju ock den ena utskottshalfvan sagt —
nästa steg är ju att man blir så samvetsöm, att man ej heller vill betala skatt
(den del som beräknas komma på försvaret).

Egendomligt nog äro de samvetsömma ännu så inkonsekventa, att de ej
ifrågasatt dylik skattevägran. Men omöjligt är ju ej, att den tiden kan komma.

Jag tror emellertid, att staten reder sig godt ur det dilemmat — och de
samvetsömma med. Staten utmäter bara sin fordran och de samvetsömma, som
tvingas att lämna sina penningar, äro ju inför sin Gud utan skuld. Pengarna
kan man sålunda till båda parternas belåtenhet utmäta. Men krigstjänsten kan
man ej utmäta ur folk. Däri ligger skillnaden.

Inte tror jag man behöfver se svårigheterna så stora för tillämpningen af
en lag sådan som den föreslagna. Äfven om andra knutar än de påpekade
måste lösas, tror jag på möjligheten häraf. Och nog har Sveriges riksdag löst
svårare problem.

Det vore väl också ett riktigt kuriosum i historien, om ej alla våra kloka
karlar i riksdagen — eliten af allt hvad vi hafva i god vilja, kunskaper och
skarpsinne — ej skulle kunna taga bukt på ett missförhållande, som föranleder,
att några hederliga, präktiga och samvetsgranna gossar så där hvart och hvartannat
år måste till ingen människas nytta eller glädje sättas i bur eller att andra
flytta till landet i väster, vårt land till ingen båtnad och vår civilisation till skam.

Stockholm den 30 mars 1909.

E. Melander.»

Det yrkande, som jag nu gör, är detsamma, som lagutskottet tillstyrkte
1907 och som Andra kammaren uttalat sig för.

Lagutskottets utlåtande Nr 23. 9

Såsom motionären erinrat, har liknande yrkande som det nu af motionären
framställda tillstyrkts af lagutskottet vid 1907 års Riksdag. Därvid
anförde lagutskottet följande:

»Såsom motionären framhåller, har redan förut ifrågavarande grannlaga
ämne varit föremål för Riksdagens behandling åren 1898 och 1901,
och vid båda dessa tillfällen hafva framlagda förslag mottagits med mycken
sympati. Uppå Riksdagens anhållan har ock Kungl Maj.t i cirkulär
af den 21 februari 1902 bemyndigat vederbörande truppförbandschefer
att, därest efter inhämtande af erforderliga upplvsningar de vid noggrann
pröfning af omständigheterna i hvarje särskilt fall finna öfvertygande
skal föreligga till antagande, att värnpliktig, som vägrar att fullgöra
vapentjänst, därtill föranledes af allvarliga samvetsbetänkligheter
mot sådan tjänst, förordna, att dylik värnpliktig skall användas till annan
lämplig tjänstgöring vid truppförbandet. I enlighet med dessa föreskrifter
hafva där afsedda värnpliktige befriats från vapentjänsten och i stället
användts vid förefallande handräckningsgöromål och dylikt vid lägerplatserna.
Såsom emellertid af motionen synes och inom utskottet vitsordats
samt för öfrigt torde vara allmänt bekant, hafva hos visse värnpliktige
på religiös grund hvilande samvetsbetänkligheter rest sig mot utförandet
af hvarje med militär tjänstgöring på ett eller annat sätt förbunden sysselsättning,
och således äfven mot den, hvartill de enligt bestämmelserna
1 ofvannämnda cirkulär hänvisats. I flere fall hafva dessa betänkligheter
varit af den afgörande art, att vederbörande värnpliktige antingen föredragit
— stundom upprepade gånger — de stränga straff, hvarmed krigslagarna
belägga insubordinationsbrott, eller ock emigrerat.

Att detta käntyder på en öfvertygelse af djupt grundad art, torde
1 de flesta fall vara visst. Utskottet är ock af den meningen, att en
sådan på uppriktiga samvetsbetänkligheter af religiös art hvilande uppfattning
. vid värnpliktens utkräfvande bör af staten respekteras, där sådant
utan åsidosättande af statens intresse kan ske, hvilket jämväl, såsom motionären
framhåller, är fallet i flere främmande länder. Att ett dylikt
åskådningssätt ej heller är främmande för svensk rätt, framgår däraf, att
gällande lag hos oss öppnar möjlighet för person af sådan lära, som ej
tillstadjer honom att aflägga ed, att på annat tillfredsställande sätt bekräfta
riktigheten af en vid domstol afgifven utsaga.

När staten, såsom nu är fallet, genom höga straff söker reagera mot
ifrågavarande värnpliktiges af religiösa motiv förestafvade insubordination sBihang
till Itiksd. prot. 1911. 7 Sami. 1 A/d. 22 Höft. 2

Utskottets

yttrande.

10 Lagutskottets utlåtande Nr 23.

brott, torde det vara uppenbart, att straffet alldeles förfelar sitt ändamål.
De, som däraf drabbas, anse sig lida för en rättfärdig sak, och på kamraterna
vid truppen verkar tvifvelsutan de tredskandes ådagalagda motvilja
mot militärtjänsten och därpå följande stränga bestraffning demoraliserande.
Ur försvarets och särskildt disciplinens synpunkt torde därför
deras fullständiga aflägsnande från lägerplatserna endast vara att förorda,
så mycket mera som ifrågavarande värnpliktiges årliga antal är så ringa,
att deras uteslutande från de med militärtjänsten förenade göromål, hvartill
de nu hänvisas, icke i någon mån kan sägas minska försvarskrafterna.

Om utskottet alltså på anförda skäl finner den föreliggande motionen
synnerligen behjärtansvärd och för sin del vill tillstyrka bifall till densamma,
anser dock utskottet, att en nödvändig förutsättning därför är, att
fullt betryggande garantier uppställas mot missbruk från sådana värnpliktiges
sida, som för att komma i åtnjutande af den ifrågavarande befrielsen
ej skulle sky att hyckla samvetsbetänkligheter.

Yäl torde man i allmänhet vara berättigad antaga, att sådant endast
undantagsvis skulle inträffa, och att de, som af uppgifna samvetsbetänkligheter
skulle göra anspråk på befrielse, i dessa sina uppgifter vore ärliga
och uppriktiga. Fordringen på ett tillfredsställande och objektivt ådagaläggande
af ärligheten i deras uppsåt skulle väl ock till en del kunna
tillgodoses genom intyg af församlingsföreståndare eller annan trovärdig
person. Men frånsedt svårigheten för vederbörande att i alla förekommande
fall kunna afgifva ett sådant intyg, innebär icke detta en i ututskottets
tanke fullgod garanti mot missbruk af den ifrågasatta^ befrielsen.
Motionären har i detta afseende anvisat den säkraste vägen. Alägges
den, som af ifrågavarande motiv ej anser sig kunna fullgöra värnplikten,
att i stället för statens räkning utföra annat verkligt arbete, lärer faran
för missbruk få anses helt vara aflägsnad. Sådant arbete af flerfaldig art
torde lätteligen erbjuda sig. Motionären har föreslagit arbete med torrläggningar
å domäner eller kronoparker samt väganläggningar, och vid
frågans föregående behandling har ifrågasatts arbete vid utdikning af mossar,
odlande af jord, järnvägsbyggnader, broarbeten, skogsskötsel, vissa ångbåtsfarleders
upprensning och dylikt. Emellertid anser sig utskottet gifvetvis
icke i tillfälle angifva, hvad som härvid skulle vara lämpligast samt hur
anvisadt arbete skulle närmare ordnas och utföras, utan torde en af Kungl.
Maj:t verkställd utredning härutinnan anvisa den bästa lösningen.»

Lagutskottets utlåtande Nr 23. 11

Med åberopande af hvad 1907 års lagutskott sålunda anfört, får utskottet
hemställa,

att Riksdagen, med bifall till förevarande motion,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida och på
hvilket sätt sådana värnpliktige, som på grund af religiös
öfvertygelse finna sig af samvetsbetänkligheter förhindrade
att deltaga i vapenöfning eller annan militärtjänstgöring,
må i stället få utföra annat arbete för statens
räkning.

Stockholm den 10 mars 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

Reservation.

Herrar Håkanson, Gustaf Andersson, Skatte, Stendahl, von Baumgarten
och Wmdahl hafva ansett, att utskottet bort afstyrka ifrågavarande
motion.

Till stöd härför har åberopats motiveringen i lagutskottets vid 1909
års liksdag afgifna utlåtande i anledning af en då väckt motion med enahanda
hemställan som i den nu ifrågavarande. Denna motivering hade
följande lydelse:

»Huru ifrågavarande ämne redan förut vid olika tillfällen varit föremål
för Riksdagens behandling, har i motionen närmare påvisats. År 1901
beslöt Riksdagen att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville taga i öfvervägande, huruvida icke vederbörande regementschefer
kunde berättigas att efter noggrann pröfning, i den mån omständigheterna
därtill föranledde, meddela värnpliktiga, som funnes hysa samvetsbetänkligheter
mot vapentjänst, befrielse från sådan tjänst och i stället använda

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

dem till annan lämplig tjänstgöring vid truppen. I anledning af denna
Riksdagens skrifvelse utfärdade Kungl. Maj:t den 21 februari 1902 ett
cirkulär, enligt livilket vederbörande truppförbandsckefer bemyndigades att,
därest de, efter inhämtande af erforderliga upplysningar, vid noggrann
pröfning af omständigheterna i hvarje särskildt fall finna öfvertygande skäl
föreligga till antagande, att värnpliktig, som vägrar att fullgöra vapentjänst,
därtill föranledes af allvarliga samvetsbetänkligheter mot sådan
tjänst, förordna, att dylik värnpliktig skall användas till annan lämplig
tjänstgöring vid truppförbandet. Af innehållet i berörda cirkulär framgår,
hurusom med detsamma afsetts att tillgodose deras önskningar, hvilka af
verklig religiös öfvertygelse anse sig förhindrade att fullgöra dem åliggande
värnplikt. I enlighet med cirkulärets föreskrifter hafva ock däri afsedda
värnpliktiga befriats från vapentjänst och i stället användts till förekommande
handräckningsgöromål, sjukvård och annat dylikt. Nu ifrågasättes
emellertid ett utvidgande af det sålunda lämnade medgifvandet därhän, att
värnpliktiga skulle kunna befrias från all slags militärtjänstgöring och i
stället få utföra annat arbete för statens räkning; och åberopas såsom skäl
härför, att åtskilliga värnpliktiga anse militärtjänstgöring öfver hufvud vara
stridande mot deras religiösa öfvertygelse. Den mening, som sålunda vill
göra sig gällande, har dock utskottet för sin del icke ansett sig kunna
biträda.

Utskottet kan icke finna, att en värnpliktig med något som helst
fog kan åberopa sin religiösa öfvertygelse såsom afgörande skäl för vägran
att, till fromma för vårt lands försvar, deltaga i sådan tjänstgöring, som
endast är afsedd att möjliggöra och underlätta arbetet för de stridande.
Samvetsfrihet får, äfven på det religiösa området, icke gifvas den innebörd,
att den enskilde skulle äga obegränsad rätt att uti sitt görande och låtande
allenast följa det egna, understundom förvillade samvetets bud. En sådan
frihet skulle lätt komma i strid med förutsättningarne för statens eget
bestånd och måste följaktligen vika för statens egen själfbevarelserätt.

Och för öfrigt, hvar skulle väl gränsen sättas för en ytterligare undfallenhet
för dessa samvetsömma? Skulle de icke framdeles kunna med samma skäl
fordra att äfven varda fritagna från skyldigheten att med sina penningai,
genom skatter, bidraga till ett försvarsväsen, som enligt deras uppfattning
är fördömligt. Skulle de icke till och med i krig kunna med lika fog
åberopa sina samvetsbetänkligheter såsom skäl för vägran att fullgöra de
för arméns och flottans räkning gjorda rekvisitioner?

Lagutskottets utlåtande Nr 23. 13

Genom ofvannämnda i cirkuläret af den 21 februari 1902 gifna bestämmelser
synes utskottet staten hafva gått så långt i eftergift för
de mera samvetsömmas öfvertygelse och åsikter, som den rimligen kan gå
utan att åsidosätta sina viktigaste intressen och äfventyra sin egen säkerhet.
Intet land har hittills gått längre; de ojämförligt flesta, däribland
alla stormakterna, hafva icke vågat visa ens en dylik eftergifvenhet.
Endast i Norge synes man vara benägen att söka en lösning af frågan i
den riktning motionären anvisat.

Yäl kan det till förmån för denna motion sägas, att de, som af
samvetsskäl vägra att deltaga i vapenöfningar eller annan militär tjänstgöring,
för närvarande äro jämförelsevis få. Men det finnes icke någon
säkerhet, att förhållandet i nämnda hänseende framgent skulle blifva oförändradt.
Fastmer håller utskottet före, att om det ifrågasatta utbytet af
militärtjänstgöring mot civilt arbete blefve genom lag medgifvet, samvetsömheten
skulle komma att sprida sig i allt vidsträcktare kretsar. Utsikten
att slippa ifrån den militära tjänstgöringen skulle otvifvelaktigt — då ju
friheten från dylik tjänstgöring såsom konsekvens skulle medföra frihet
från att i krig offra sitt lif för fosterlandet — hos den mindre modiga,
låt vara omedvetet, medföra en benägenhet att omfatta den åskådning, som
anser dylik tjänst stridande mot Guds ord. Mången skulle kanske ej ens sky
att hyckla samvetsbetänkligheter blott för att komma i åtnjutande af ifrågavarande
förman. Ån vidare. Gifver staten de religiöst samvetsömma en
sådan undantagsställning som den nu föreslagna, synes staten få svårt att
neka samma förmån jämväl åt dem, som af andra än religiösa motiv åberopa
sin öfvertygelse såsom grund för värnpliktsvägran. Gränsen mellan
det religiösa samvetet och det sociala samvetet är nämligen utan tvifvel
flytande. De garantier mot missbruk, som skulle ligga däri, att de värnpliktiga
i stället skulle för statens räkning utföra sådant annat arbete, som
motionären ifrågasatt, kunna enligt utskottets förmenande ingalunda anses
tillräckligt betryggande. Hvad dylikt civilt arbete för öfrigt angår, kan
utskottet icke underlåta att erinra om de knappast öfvervinneliga svårigheter,
som skulle möta för staten att under alla omständigheter anordna
allmänna arbeten af sådan beskaffenhet, att värnpliktige, oafsedt föregående
olika uppfostran och verksamhet, skulle kunna i desamma med fördel
användas.

För öfrigt — skulle någon likställighet upprätthållas mellan sådana
värnpliktiga, som göra militärtjänst, och sådana, som därifrån befriats på

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

grund af samvetsbetänkligheter, måste tydligen de senare, under hela den
tid, Sverige vore inveckladt i krig, fullgöra civilt arbete för statens
räkning.

Herrar af Ekenstam, Bergendahl, Lorentz Petersson, Gezelius, Trana,
Pettersson i Södertälje, Lindhagen och Olsson i Broberg hafva begärt få
här antecknadt, att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom
utskottet.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1911.