Lagutskottets utlåtande Nr •22 (Utlåtande 1916:LU22 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr •22.

Nr 22.

Ankom till riksdagens kansli den 10 april 1916 kl. 10 f. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om skyddskoppympning dels Kungl.
Maf.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse
av 127 och 128 §§ i strafflagen för krigsmakten
den 23 oktober 1914 dels och åtta med anledning av
förstnämnda proposition väckta motioner.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: herrar Alexanderson, Gezelius, Stärner,
Knut Larsson*), greve Spens, Dahl, Hult, von Sydow, Schotte, Pettersson i
Bjälbo, Persson i Norrköping, Gustafsson i Örebro, Borg, Holmdahl, Igel
och Lindqvist i Kosta.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom den 1 februari 1916 dagtecknade propositioner, nr 32 och
33, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionerna bilagda, i
statsrådet samt, vad sistnämnda proposition beträffar, jämväl i lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här nedan intagna förslag
till

l:o) lag om skyddskoppympning; och

2:o) lag om ändrad lydelse av 127 och 128 §§ i strafflagen för
krigsmakten den 23 oktober 1914.

Berörda propositioner hava hänvisats till lagutskottet; och har utskottet
i samband med propositionen nr 32 till behandling förehaft följande
i anledning därav väckta motioner, nämligen:

inom första kammaren:

nr 94 av herr Ålmer,

nr 95 av herrar Almer och Carl Eklundli, och

nr 96 av herrar Stärner och K. A. Nilson; samt

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 sand. 17 käft. (Nr 22.)

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

TJtskottet.

inom andra kammaren:

nr 226 av herr Bengtsson i Göteborg,

nr 227 av herr Bäckström,

nr 228 av herrar Vennerström och Eriksson i Grängesberg,

nr 229 av herr Thore, och

nr 230 av herr Janson i Bråten, i vilken sistnämnda motions syfte
trettiotre av kammarens ledamöter instämt.

Beträffande det närmare innehållet av de ifrågavarande lagförslagen
får utskottet, i den mån ej redogörelse därför här nedan lämnas, hänvisa
till de kungl. propositionerna jämte därvid fogade protokollsutdrag
med bilagor.

I fråga om vad motionärerna hemställt samt vad de till stöd för
sina yrkanden anfört tillåter sig utskottet hänvisa till motionerna, i den
mån desamma icke finnas införda här nedan i samband med behandlingen
av förslaget till lag om skyddskoppympning i de delar, ifrågavarande
motioner för varje särskilt fall avse.

Nu gällande bestämmelser angående skyddskoppympningen innefattas
i kungl. reglementet för skyddskoppympning i riket den 29 september
1853 (i viss del ändrat genom kungl. kungörelsen den 20 mars
1874). För Stockholm, där reglementet ej äger tillämpning, hava motsvarande
föreskrifter lämnats i kungl. brevet den 16 november 1854,
jämfört med överståthållarämbetets kungörelse den 23 januari 1855.
Bestämmelser i ämnet hava därjämte utfärdats genom kungl. kungörelsen
den 9 januari 1849 jämte kungl. sundhetskollegii cirkulär till vederbörande
chefsämbeten den 15 februari samma år angående revaccination
av rekryter samt genom kungl. brevet den 11 mars 1904 angående
revaccination av värnpliktiga.

Enligt dessa bestämmelser äro föräldrar och målsmän pliktiga att
låta med skyddskoppor ympa de till deras omvårdnad hörande barn,
innan dessa uppnå två års ålder. Denna skyldighet att undergå vaccinering
gäller dock även i avseende å barn och andra personer, vilka
redan hunnit högre ålder utan att hava haft smittkoppor eller blivit med
framgång vaccinerade. Stamrekryt skall vid antagandet vaccineras utan
avseende å tidigare smittkoppssjukdom eller vaccinering. Värnpliktig,
vilken ej med läkareintyg styrker, att han haft smittkoppor eller inom
de närmaste två åren före inryckningen till första tjänstgöringen blivit
med framgång vaccinerad, skall ympas, så framt han ej däremot gör
invändning. Även eljest förordas revaccination, dock utan några tvångsbestämmelser.
Såsom villkor för antagande till vissa tjänstebefattningar

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

samt för tillträde till undervisning vid eller för tjänstgöring vid sjukvårdsanstalter
plägar uppställas en under de närmast förflutna åren undergången
vaccinering.

Den i 1853 års reglemente allmänt påbjudna vaccineringen av barn
har emellertid, enligt vad känt är, och jämväl av de i den kungl.
propositionen meddelade siffror bestyrkes, på senare tid i ej ringa utsträckning
underlåtits. Utskottet har därför ansett sig böra, så vitt
tiden sådant medgivit, söka vinna utredning, i vad mån detta förhållande
får anses bero av brister i gällande ansvarsbestämmelser och kontrollföreskrifter
eller detsamma är att hänföra till andra, i författningarna
eller utom desamma liggande orsaker.

Enligt 23 § vaccinationsreglementet åligger det föräldrar, målsman
eller annan, som har vaccinationspliktigt barn under sin vård, att inom
två år från barnets födelse låta det vaccineras. Försummas det eller
vägrar den för barnet ansvarige att inställa det vid kungjort ympmöte
eller hindrar han eljest vaccinationens verkställande, äger den lokala
hälsovårdsmyndigheten (i regel kommunalnämnden) eller ock vederbörande
polismyndighet (magistrat i stad) vid visst mindre vite förelägga bestämd
tid, inom vilken vaccinationen skall vara verkställd, b örsummas även
detta, uttages vitet och meddelas förnyat föreläggande vid fördubblat
vite. Följer ej heller nu rättelse, anmäles förhållandet hos Kungl. Maj:ts
befallningshavande, som i anledning därav har att vidtaga »den åtgärd,
vartill omständigheterna och gällande författningar föranleda». Kungl.
Maj:ts befallningshavande tillkommer vidare enligt reglementets 24 § att
tillse bl. a., att vederbörande polismyndigheter och kronobetjänte lämna
det biträde, som på dem ankommer, för vaccinationens befrämjande.

Den Konungens befallningshavande i 23 § tillagda befogenhet och
skyldighet har tillämpats dels sålunda, att föreläggande vid vite till avsevärda
belopp meddelats att inom viss tid hava låtit företaga ympningen, dels
ock sålunda, att det föreskrivits, att det ålåge den för ympningspliktens
fullgörande ansvarige att inom förelagd tid hos vederbörande kronolänsman
förete intyg över fullgjord ympningsplikt vid äventyr, att länsmannen
eljest ägde på hans bekostnad befordra barnet till undergående
av vaccination.

Såväl det ena som det andra av dessa båda förfaranden har i särskilda
fall under år 1914, med ogillande av anförda besvär, av regeringsrätten
godkänts.

Rörande verkningskraften av de bestämmelser, för vilka ovan redogjorts,
har, enligt vad utskottet inhämtat, under den förslaget före -

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

gående utredningen väl anmärkts, att de vitesbelopp, som de lokala hälsovårdsmyndigheterna
äga förelägga, efter numera gällande penningvärde
äro för låga samt att det förfarande, som på grund härav ofta måste
tillitas, är förenat med nog stor omgång och därav följande tidsutdräkt,
men att anledningen till det otillfredsställande resultatet av nu rådande
tilllämpning av författningarna dock företrädesvis är att söka på annat
håll. Såsom huvudorsaker till att den mångenstädes rådande likgiltigheten
och på sina håll jämväl oviljan mot vaccinationsplikten icke blivit
med lagliga tvångsmedel övervunnen, framhållas tvänne omständigheter.
Den ena sammanhänger med något, som otvivelaktigt i och för sig
både måste anses och jämväl allmänt erkännes vara ett viktigt och bestämt
framsteg, nämligen övergången från användningen av humaniserat
ympämne till animalt sådant. Under övergångstiden har man emellertid
långt ifrån alltid varit tillräckligt förtrogen med den behandling och
förvaring av animalt ympämne, som erfordras för att bevara dess verkningskraft,
och följden har blivit, att de anbragta kopporna i stor utsträckning
ej »slagit an», varigenom allmänhetens lust att underkasta
sig det med ympningen förenade besväret naturligen menligt påverkats.
Berörda svårigheter kunna dock numera anses övervunna, ehuru den
ogynnsamma verkan å allmänna opinionen ännu alltjämt i viss mån
kvarstår. Såsom den andra huvudorsaken till efterlåtenhet i gällande
författnings tillämpning framhålles det förhållande, att alltsedan ett
par årtionden denna författnings stadganden varit i erkänt behov av
revision i åtskilliga stycken, bl. a. i riktning av skärpta fordringar å vaccinatörernas.
kompetens och därav följande bättre trygghet för ympningens
ofarliga handhavande. Då därjämte frågan om lindring i vissa
avseenden i ympningstvånget varit svävande, hava tjänsteläkarna, på vilkas
initiativ lagens efterlevnad i praktiken mestadels ankommer, gemenligen
ansett lämpligast att i avvaktan på ett resultat av pågående utredning
angående ny lagstiftning icke alltför strängt påyrka uppfyllandet
av vaccinationsplikten enligt den äldre författningen. På sina håll har man
emellertid, enligt vad för utskottet påvisats, börjat finna sig icke längre
vara härmed försvarad, utan ånyo begynt att kraftigare påkräva vaccineringens
genomföraude. Så har exempelvis, med synnerlig verkan i fråga
om ympningsprocentens stigning, varit fallet beträffande Örebro läns
landsbygd.

Såsom nyss antytts, har frågan om en reform av lagstiftningen rörande
skyddskoppympningen redan länge stått på dagordningen. I anledning
av eu av medicinalstyrelsen i skrivelse den 8 juni 1894 gjord

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

framställning om upphävande av 1853 års vaccinationsreglemente och
dess ersättande med ett nytt och mera tidsenligt, föreläde Kungl. Maj:t
1897 års riksdag förslag till ny förordning angående skyddskoppympning
i riket Detta förslag, som av riksdagen avslogs, förelädes efter
vissa jämkningar även 1898 års riksdag, men lyckades ej heller nu tillvinna
sig bifall.

På enskild motionärs framställning anhöll riksdagen i skrivelse den
28 maj 1908, att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om en allsidig utredning
rörande behovet av ändringar i gällande föreskrifter rörande skydds•
koppympningen i riket samt därefter till riksdagen inkomma med de
förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

Med anledning av nämnda skrivelse anbefalldes medicinalstyrelsen
att med biträde av utav styrelsen tillkallade sakkunniga verkställa en
allsidig utredning rörande behovet av ändringar i föreskrifterna om
skyddskoppympningen i riket.

Sedan styrelsen under år 1913 till Kungl. Maj:t avgivit betänkande
angående skyddskoppympningens ordnande, föreläde Kungl. Maj:t 1915
års riksdag ett med ledning av betänkandet utarbetat förslag i ämnet.
I anledning av att nämnda förslag, i likhet med gällande lagstiftning,
var byggt på principen om lagstadgad allmän vaccinationsplikt, väcktes
vid riksdagen ett flertal motioner, vari yrkades dels fullständigt frånträdande
av nämnda princip och lagstiftningens grundande på frivillighetens
grundsats, dels mera eller mindre långtgående inskränkningar i
vaccinationsplikten i riktning mot dylik fri självbestämningsrätt för den
enskilde.

Det riksdagens särskilda utskott, som till behandling förehade
nämnda Kungl. Maj:ts förslag jämte i anledning därav väckta motioner,
anförde i sitt utlåtande bland annat:

»De ändringar i nu gällande bestämmelser, som det i propositionen
innefattade lagförslag om skyddskoppympning avser att införa, äro i huvudsak
följande: l:o) åldern inom vilken barn i regeln skola vara ympade framflyttas
från två år till det kalenderår, då de fyllt sex år, 2:o) förnyad ympning
(revaccination) göres obligatorisk för vid krigsmakten fast anställda
och värnpliktiga, för utlänningar, som i riket söka arbetsanställning, för
den, som intages å tvångsarbetsanstalt, samt för utövare av vissa yrken,
som anses medföra högre grad av fara för koppsmitta, och 3:o) ympningen
skall utföras med animalt ympämne; om vid något tillfälle
animal vaccin i tillräcklig mängd icke står till buds, får, efter medicinalstyrelsens
därom meddelade särskilda förordnande, ympning med humaniserat
ympämne äga rum av läkarkunnig person under iakttagande av

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

de försiktighetsmått, som styrelsen aktar nödigt föreskriva, dock icke
mot bestridande av den ympningspliktige eller dennes målsman. Vidare
avses 4:o) att, så långt det låter sig göra, endast läkare skola anlitas
för utförande av skyddskoppympning, samt 5:o) att staten skall övertaga
en ökad del av kostnaden för skyddskoppympningen. Dessutom föreslås
en del förenklingar och. förbättringar i kontrollen över ympväsendet.

Vid en lagstiftning i förevarande ämne är det givetvis i främsta
rummet nödvändigt att söka bilda sig ett omdöme, om och i vad mån
skyddskoppympning kan anses motverka smittkoppor och deras spridning.

I detta avseende har utskottet med stöd av medicinalstyrelsens föreliggande
utredning samt den utredning, som därutöver utskottet verkställt,
bildat sig den övertygelsen, att skyddskoppympningen alltjämt
måste anses vara ett synnerligen verksamt medel för befrämjande av
det ändamål, som därmed avses. Från sakkunnigt håll synas också
meningarna härutinnan vara så stadgade, att en motsatt uppfattning
framstår såsom undantag. Den bristande tillit till skyddskoppympningens
gynnsamma verkan, som understundom kan förefinnas hos allmänheten,
torde ofta vara att tillskriva den omständigheten, att det
skydd, som ympningen bereder, ej är absolut och i varje händelse till
tiden begränsat. Uppmärksammas måste härvid också, att, enär ympningen
kan misslyckas, tilläventyrs förefintliga brister i fråga om anordning
och kontroll vid dess utförande inverkat ofördelaktigt, då det
gällt ett allmänt bedömande av ympningens värde.

Agitationen mot vaccinationen använder sig i mycket stor utsträckning
av statistiska uppgifter som bevismaterial, och det har av den anledningen
visat sig nödvändigt för utskottet att söka bilda sig en uppfattning
om beviskraften och vederhäftigheten i de från det hållet framförda
sifferuppgifterna.

En granskning härutinnan har visat, att antivaccinationsskrifterna
efter graden av vederhäftighet låta sig indela i tvänne grupper, eu
mindre, författad av vetenskapligt utbildade skriftställare, som samvetsgrann!
och ofta med stort skarpsinne framföra sina argument, och en
annan, vida större grupp, vilken omfattar samtliga de populära agitationsskrifter,
som spridas i vårt land och som till större delen röra sig med
felaktiga siffror, vilka icke kunna återfinnas i angivna ursprungsskrifter,
samt sifferuppgifter, som äro lösryckta ur sitt sammanhang och därigenom
lätta att misstyda.

Även sådana vetenskapliga arbeten, som de kända antivaccinationsskrifterna
av de tyska läkarna Böing och Vogt eller engelsmannen Russel

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Wallace, vittna emellertid allt för tydligt om en viss ensidighet. Sina
angrepp rikta de väsentligen mot de metoder, efter vilka koppstatistiken
bearbetats, samt förneka därvid, att denna äger någon som helst beviskraft,
så framt densamma icke in i detalj uppfyller vissa långt gående
metodologiska krav.

Den från vaccinationsvännernas sida framförda statistiken avser i
första hand att påvisa, dels bur i ett och samma land sjuklighet och
dödlighet i koppor sjunkit påfallande starkt och snabbt i och med vaccinationens
införande (det s. k. historiska beviset), dels hur sjukligheten
och dödligheten i koppor visar sig väsentligt mindre omfattande i länder,
där vaccinationen är jämförelsevis väl genomförd, än i länder, dar endast
en obetydlighet av befolkningen är vaccinerad (det s. k. geografiska beviset).
Mot dessa tvenne skäl anföra vaccinationens motståndare, att
man vid den historiska bevisföringen icke medräknat inflytandet av den
allmänna förbättringen i de hygieniska förhållandena, vilken enligt deras
mening i och för sig skulle varit tillräcklig för att förklara sänkningen
i sjuklighets- och dödstal. Mot den geografiska bevisföringsmetoden
anmärkes, att vid densamma folk av olika ålderssammansättning, hälsooch
hygieniska förhållanden jämföras, utan att dessa ålders- och hälsofaktorers
inverkan på koppsjukligheten och koppdödligheten först fastställas
och borträknas. Slutligen göres den anmärkningen, att man vid
jämförelser angående sjuklighet och dödlighet i koppor bland ovaccinerade
och vaccinerade icke kan fastställa, i vilken mån den omständigheten
bidrager till de ovaccinerades ofördelaktiga ställning, att dessa dels omfatta
de allra yngsta ovaccinerade årsklasserna, dels alla de kroppsligt
svaga personer, vilka just på grund av denna sin svaghet äro befriade
från vaccination.

Samtliga dessa anmärkningar äro till en viss grad berättigade.
Det statistiska materialet är merendels icke av den beskaffenhet, att det
giver tillfälle till en logisk renodling av vaccinationsspörsmålet. Men
det bör i detta sammanhang framhållas, att, även om detta material i
flertalet fall icke är absolut oangripbart, det i alla fall icke minst genom
sin omfattning och samstämmighet äger en icke obetydlig beviskraft,
samt att denna enbart talar till förmån för vaccinationen. Härtill kommer,
att man för begränsade sociala massor och perioder verkligen äger en
fullt logiskt uppbyggd statistik, och att denna klart och oomtvistligt
ådagalägger vaccinationens fördelar, varemot man till förmån för antivaccinationsståndpunkten
icke kan framföra någon som helst ur logisk
synpunkt vare sig mer eller mindre hållbar statistik.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Den mest grundliga och logiska behandling av vaccinationsspörsmålet,
som hittills företagits, den angående sjuklighet och dödlighet
bland vaccinerade och ovaccinerade på olika sjukhus i Ungern, och som
efter de strängaste regler utförts av den bekante förre chefen för Budapests
statistiska byrå, doktor Körösi, visar tvärtom, att koppsjukdomen
härjar nära fem gånger så starkt bland ovaccinerade som bland vaccinerade
samt att dödligheten bland insjuknade ovaccinerade är ungefär
sex gånger så stor som bland insjuknade vaccinerade. Dessa siffror
hava sedermera i det stora hela bestyrkts av andra likartade undersökningar.

Åven antivaccinatörerna hava tidigare för sin ståndpunkt anfört en
statistisk specialundersökning, den av Keller, över koppsjuklighet och
koppdödlighet bland österrikiska järnvägsbetjänte. Enligt Kellers utredning
skulle koppsjukligheten vara jämförelsevis högre bland vaccinerade
än ovaccinerade och dödligheten ungefär densamma i de bägge grupperna.
På senare år hava emellertid antivaccinatörerna underlåtit att
åberopa Keller som auktoritet. Det har nämligen visat sig, att han
systematiskt korrigerat primäruppgifterna, och att dessa i oförändrad
form bilda ett kraftigt bevismaterial för vaccinationens stora betydelse.

Ett med det ovan berörda nära sammanhängande spörsmål är ock,
huruvida, bortsett från skyddskoppympningens förmåga i och för sig
att fylla sin uppgift eller icke, därmed är förenad sådan fara för den
ympades hälsotillstånd, att ympningstvång icke bör upprätthållas. Denna
fara är det, som alltid av dem, vilka äro motståndare till vaccinationen,
med sådan skärpa framhålles och även beröres i de nu förevarande
motioner, som rikta sig emot den obligatoriska ympningen.

Vad angår denna fråga får utskottet hänvisa till medicinalstyrelsens
nämnda utredning och de däri omnämnda uttalanden från landets läkare.
Såsom under diskussionen i detta ämne ofta framhållits, äro härutinnan
ympämnets beskaffenhet och ympningens handhavande omständigheter
av synnerlig betydelse. Och de klagomål, som i omförmälda avseende
hos oss kunnat förspörjas, borde väsentligen bortfalla i och med de
stora förbättringar i detta hänseende, som nu tillämnas.

Största faran härvid har naturligtvis legat i att genom användande
av humaniserat ympämne överförande av sjukdom från en person till
en annan icke är fullständigt utesluten. Åven vårdslöshet vid ympningen
eller vanskötsel av ympsåret kan ju vara för den ympade menligt. Men
till hävande af dessa anledningar till fara genom ympning äro i lagförslaget
lämnade sådana föreskrifter, som synas innebära fullgoda
garantier för framtiden mot olyckliga följder av skyddskoppympningen.

. Lagutskottets utlåtande Nr 22. 9

Men även om det sålunda måste anses av erfarenheten ådagalagt
och av läkarvetenskapen erkänt, att vaccinering är att anse såsom ett
betydelsefullt och, riktigt handhaft, i stort sett ofarligt medel vid bekämpande
av smittkoppssjukdomen och dess farliga följder, gäller det
att söka utröna, huruvida itilläventyrs de andra skyddsmedel mot denna
sjukdom, som stå till buds, äro av den beskaffenhet, att det tvång, som
en mer eller mindre utsträckt obligatorisk folkvaccinering måste anses
innebära, kan undvaras. .

Likasom i fråga om andra smittosamma sjukdomar är naturligtvis
även, när det gäller den nu ifrågavarande, den sjukes isolering och avstängande
från omgivningen ett påkallat och lämpligt skyddsmedel.
Med nutida utvecklade förbindelser såväl med främmande länder som
inom landet, kan dock sådan isolering ingalunda anses tillfyllest, vad angår
en så smittosam sjukdom som den nu förevarande. Då vidare isoleringsåtgärderna
blott kunna hänföra sig till fall, när sjukdomen redan utbrutit,
och då i fråga om en sjukdom, där inkubationstiden är så lång som vid
smittkoppor, nämligen iO till 14 dagar, smittan, innan sådan åtgärd kan
vidtagas, kan hinna spridas vida omkring, kan ett system, byggt ensamt
på isolering, enligt utskottets mening, ej lämna tillräckligt skydd mot
koppsjukdomen. Härtill komma framför allt de stora anspråk, särskilt
i kostnadsavseende, som eu något så när effektiv tillämpning av ett
sådant system ställa på dess handhavare, och de resurser, som därvid
måste stå till buds. Vad särskilt vårt land angår, är hela vårt epidemisjukhusväsen
å landsbygden synnerligen bristfälligt och ännu i det väsentliga
oordnat. I saknad av nödiga sjukhuslokaler har därför för
landsbygden någon allmän skyldighet för den i sadant avseende närmast
ansvariga myndigheten, kommunen, hittills icke kunnat stadgas att vid
smittosamma sjukdomar sörja för den sjukes isolering och vård. De ofta
stora avstånden och de därmed sammanhängande svårigheterna att tillräckligt
hastigt erhålla tillgång till läkare och sålunda få sjukdomsfallet
konstaterat samt den sjukes isolering genomförd äro också omständigheter,
som vad vårt land angår ej få i detta sammanhang lämnas obeaktade.
Vårt nära grannskap till ett land, där smittkoppssjukdomen
synnerligen ofta och i särdeles stor omfattning härjar, är även en betydelsefull
omständighet att härvid uppmärksamma.

I eu av de föreliggande motionerna har särskilt framhållits, att det
endast är eu jämförelsevis mindre betydande del av Sveriges befolkning,
som i betraktande bland annat av att skyddskoppympning är obligatorisk
endast för barn och med hänsyn till den tid, omkring 10 år,
varunder vaccinering anses skydda mot koppsmitta, verkligen är att i

Bihang till riksdagens protokoll 1910. 9 sand. 17 höft. (Nr 22.) 2

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

enlighet därmed anse såsom skyddad, även förutsatt att under denna tid
ympning vore ett effektivt skyddsmedel. Jämväl har med stöd av den
redogörelse angående utfallet av vaccineringen vid armén under åren
1911—1913, som lämnats i arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses berättelse
för samma år, framhållits, i hur stor utsträckning vaccinering,
där sådan sker, ej »slår an». Vid anförda förhållanden kunde, framhålles
det, den obligatoriska vaccineringen ej vara att tillerkänna den vikt för
motverkande av koppsmittas spridning, som man ville tillägga densamma.

Med avseende härå torde böra erinras, att, om också ympningen ej
skulle anses skydda mot smitta mer än under angivna tid, dess verkan
dock så till vida sträcker sig längre, som den, enligt vad erfarenheten
visat, även sedermera åtminstone under ytterligare en tioårsperiod förmildrar
inträffande smittkoppssjukdom och oftast leder sjukdomsfallet till
hälsa. Det nu föreliggande förslaget upptager för övrigt i jämförelsevis
betydande utsträckning obligatorisk vaccinering även i andra fall än för
barn. . Vad angår det jämförelsevis dåliga utfallet av ympningarna av
värnpliktiga, må uppmärksammas, att revaecination i allmänhet mindre
ofta »slår an» än den första ympningen. Anmärkta förhållande kan
också, såsom redan blivit antytt, hänföra sig till omständigheter, som
bero av vaccinens beskaffenhet, varutinnan det nu föreliggande förslaget
avser att införa väsentliga förbättringar.

Det har även ifrågasatts, att man, med övergivande av det hittills
i vårt land under över ett århundrade tillämpade systemet med obligatorisk
barnvaccinering, borde kunna åtnöjas — förutom med en helt och
hållet på frivillighet grundad rätt för den enskilde, att, om och när han
önskade, kostnadsfritt genom statens försorg undergå ympning — med
införande endast av möjlighet för Kungl. Maj:t att vid inträffande epidemi
påbjuda vaccinering i den omfattning, som i varje särskilt tillfälle kunde
påkallas. I fråga om ett sådant system kommer emellertid i betraktande
den omnämnda långa inkubationstiden vid smittkoppor i förening med
den härvid synnerligen beaktansvärda omständigheten, att beträffande en
person, som redan ådragit sig koppsmitta, vaccinationens förmåga att
motverka sjukdomens utbrott och vidare utveckling anses väsentligen
förminskad och efter förloppet av 4 å 5 dagar från det smitta åsamkats,
så gott som alldeles upphävd. Rent praktiskt skulle det för övrigt också
vålla viss svårighet och särskild kostnad att ständigt hålla i beredskap
så stora mängder av fullt användbart vaccinämne, som skulle erfordras
för att fylla de anspråk, som, därest allenast vid epidemi vaccinationen
vore obligatorisk, helt säkert skulle ställas, då fara Amrkligen vore för
handen.

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 11

Utskottet har av anförda skäl och på grund av vad som för övrigt
i detta ämne förekommit ansett sig böra i det stora hela ansluta sig till
den uppfattning om den obligatoriska vaccineringens betydelse och
tillämpning, som, i överensstämmelse med vad som gäller i flertalet kulturländer,
vunnit uttryck i den kungl. propositionen. Särskilt under de
förhållanden, som nu föreligga runt om i vår världsdel, och vilka, enligt
vad som framgår av propositionen, för Kungl. Maj:t varit ett viktigt
skäl att nu framlägga förslag om skyddskoppympningens ordnande i
vårt land, vore det säkerligen förenat med icke ringa fara att nu övergiva
den obligatoriska, skyddskoppympningen.»

På grund härav ansåg sig utskottet böra i huvudsakliga delar
tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag, men företog i en del detaljfrågor
vissa ändringar.

Utskottets förslag blev med någon jämkning antaget av första
kammaren, medan andra kammaren med 104 röster mot 101 avslog
första paragrafen i förslaget, varefter som konsekvens härav lagen i
dess helhet föll. Enligt vad åtskilliga yttranden i den förda debatten
giva vid handen, bestämdes kammarmajoritetens avslagsståndpunkt därav,
att särskilda utskottet i sitt förslag icke, på sätt vissa motionärer förordat
och reservanter inom utskottet tillstyrkt, i fråga om barnvaccinering
upptagit en s. k. samvetsklausul eller bestämmelse, enligt vilken ett
eljes vaccinationspliktigt barns föräldrar eller målsman berättigades att
undandraga barnet vaccinering genom en i viss ordning på heder och
samvete avgiven försäkran, att avgivaren ansåge vaccineringen vådlig
för barnets hälsa.

Det särskilda utskottet hade i denna fråga yttrat följande:

»Såvitt utskottet kunnat utröna, förekommer dylik s. k. samvetsklausul
endast i England, där den infördes genom en parlamentsakt,
av den 12 augusti 1898, enligt vilken straff för försummad vaccination
icke skulle inträda, om någon av barnets föräldrar inom fyra månader
efter barnets födelse vid session inför två fredsdomare eller inför magistratsperson
eller polisdomare avgåve en övertygande förklaring på heder
och samvete, att han (hon) trodde, att vaccinationen skulle vara skadlig
för barnets hälsa, samt inom sju dagar därefter till distriktets vaccinationstjänsteman
avlämnade ett av sådan domare eller magistratsperson
avgivet intyg om förhållandet. Genom en parlamentsakt av den 28
augusti 1907 skedde sådan ändring i sagda föreskrifter, att förklaring av
ovan angivna innehåll skulle få utan iakttagande av sådan inställelse, som
där avsågs, insändas med posten till distriktets vaccinationstjänsteman.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Beträffande den erfarenhet, som vnnnits vid tillämpningen av dessa
bestämmelser, har utskottet inhämtat, att, året innan 1907 års lagstiftning
trädde i kraft, det genom 1898 års lagstiftning sålunda lämnade medgivande_
begagnades för mellan 5 och 6 procent av samtliga födda.
Efter tillkomsten av 1907 års parlamentsakt har antalet barn, som på
där angivet sätt undandragits från ympning, alltjämt ökats.

Det har ansetts, att genom något medgivande i den riktning, som
sålunda skett i England, man borde i särskilda fall gå den till mötes,
som av_ verklig övertygelse, grundad på omdömesgill prövning, finner
vaccinationen förenad med den risk, att han anser orätt att underkasta
sig densamma eller tvinga sitt barn därtill. En dylik allvarlig övertygelse,
grundad exempelvis på vunnen erfarenhet om något inträffat
fall, där ympning verkligen medfört eller tros hava medfört bestående
skada, maste ju åtminstone teoretiskt sett anses förtjänt av ett visst
beaktande. Men häremot gäller å andra sidan att väga samhällets intresse,
att ympning verkligen kommer till stånd i erforderlig omfattning.

Beträffande till en början värnpliktiga, särskilt vid inträffande krigsfara,
ävensom vid hotande utbrott av epidemi lär samhällets intresse
vara av den styrka, att det ej tal eftergift. För dessa fall synes ej
heller åtminstone en av de omnämnda motionärerna vilja medgiva tilllämpning
av s. k. samvetsklausul.

I fråga om övriga fall och särskilt rörande den s. k. barnvaccineringen
är det känt, hurusom en inom en ort uppdriven mer eller mindre
tillfällig känslostämning mot vaccinationen kan vara tillräcklig att avhålla
därifrån i synnerligen stor utsträckning. Då erfarenheten vidare
visar, vilken förmåga att växa och utbreda sig dylika stämningar kunna
erhålla, är det att befara, att, såsom också skett i England, ett medgivande
av beskaffenhet, som nyss nämnts, skulle kunna komma att, om
ej särskilda garantier kunde fastställas däremot, begagnas i en utsträckning,
som skulle närma sig förhållandena under ett system med helt
och hållet frivillig vaccination. Att i praktiken finna i erforderlig grad
effektiva och samtidigt i formellt avseende ej allt för stötande dylika
garantier, har emellertid vid det allvarliga övervägande, som utskottet
ägnat frågan härom, visat sig vara förenat med stora svårigheter. Varken
förslaget om skriftlig, på heder och samvete avgiven försäkran av
angivet innehåll till prästen i församlingen eller det förslag, att sådan
skriftlig försäkran skulle göras inför vederbörande hälsovårdsmyndighet,
har utskottet funnit ur angivna synpunkter vara tillfredsställande. Utskottet
har därför måst ställa sig avvisande mot införande hos oss av
samvetsklausul med avseende å vaccineringen.

Lagutskottets utlåtande Nr 22. lo

I detta sammanhang vill utskottet framhålla dels den, i förhållande
till vad som för närvarande gäller, långa tid, som enligt lagförslaget
hinner förflyta, innan vaccination av barn behöver ske, och varunder det
således står föräldrarna öppet att för densamma välja den tid, de finna
för barnet vara lämplig, dels ock den hänsyn till barnets hälsotillstånd,
som enligt förslaget tages vid fråga om befrielse från ympning, en
hänsyn, som utskottet, på sätt nedan angives, ansett sig böra ytterligare
framhäva.

Utskottet har av anförda skäl icke kunnat tillstyrka de i nu berörda
riktning gjorda yrkanden.»

Det riksdagen nu förelagda kungl. förslaget ansluter sig i allt ^Nu fram-^
väsentligt och jämväl i de allra flesta detaljer pa det närmaste till före proposition.
gående års förslag med de jämkningar, detta erhöll genom det särskilda
utskottets överarbetning. I en punkt har dock en avsevärd avvikelse ägt
rum, i det att Kungl. Maj:t ansett sig böra genom ett tillfogat nytt
stadgande (§ 5 mom. 3 i förslaget) söka tillmötesgå önskemålet om en
samvetsklausul, i den mån så kunde ske, utan att effektiviteten av ett lagstadgat
vaccinationstvång därigenom bragtes i allvarlig fara. Ur sistnämnda
synpunkt har, enligt vad föredragande departementschefen yttrat
till statsrådsprotokollet, icke funnits kunna godtagas ett inom riksdagen
förra året framfört förslag, enligt vilket befrielse skulle tillgodokomma
envar, som vid personlig inställelse inför pastor avgivit skriftlig försäkran,
att han anser skyddskoppympning kunna. medföra skada för
barnets hälsa. Det nu framlagda förslaget i ämnet innebär,

att den avgivna förklaringen skall avse farhåga att ympningen
skall för barnet medföra ohälsa, som ej är blott tillfällig,

att denna farhåga med hänsyn till förebragta omständigheter måste
antagas grundad å personlig erfarenhet om fall av ohälsa, som inträffat
i samband med ympning av barn,

att ansökning om befrielse skall, sist under det kalenderår, da barnet
fyller tre år, ingivas till medicinalstyrelsen,

att den, som önskar befrielse från ympning av barnet, skall rörande
ovan nämnda omständigheter vid personlig inställelse i Stockholm inför
överståthållarämbetet, i annan stad inför magistraten och å landet inför
kronofogden hava förebragt utredning, varöver myndigheten för
protokoll, som i utdrag bifogas ansökningen, _ ...

samt att om medicinalstyrelsen beträffande en i rätt ordning ingiven
ansökan finner de föreskrivna villkoren icke vara uppfyllda, ärendet
skall underställas Kungl. Maj:ts prövning.

•

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Medicinalstyrelsen har i sitt över förslaget infordrade yttrande tillstyrkt
den ifrågavarande bestämmelsen. Styrelsen yttrar härom:

»En av de fordringar, som av vaccinationens motståndare i första
rummet framställas, är införandet av den s. k. samvetsklausulen. I princip
finner medicinalstyrelsen, såsom redan antytts, visserligen denna fordran
ohållbar, men då det å andra sidan måste antagas, att en del individer
verkligen hyser oro för, att vaccinationen skall medföra allvarliga skador,
och då man här rör sig på ett så ömtåligt område som det, vilket
behärskas av föräldrars känslor för sina barn, torde det vara försvarligt,
om man i ett fall som detta i viss mån låter sakskälen vika
för känsloskälen.

Medicinalstyrelsen vill dock i detta sammanhang och med hänvisning
till resultatet av de lättnader i tillvägagåendet, som infördes i och
med den engelska samvetsklausulens ändring 1907, framhålla nödvändigheten
av, att lagbestämmelserna i denna riktning avfattas så, att icke
tillfälle inrymmes för individer att av godtycklighet, lättsinne eller till
följd av tillfälligt uppagiterad stämning kunna undandraga sina barn
det skydd, ympningen skänker icke blott dem utan samhället i sin
helhet.

Med den formulering, som av herr statsrådet och chefen för
civildepartementet förslagsvis givits åt den lagbestämmelse, som motsvaras
av den i England och Skottland gällande s. k. samvetsklausulen,
är emellertid sörjt för, att de, och endast de, föräldrar och målsmän
erhålla dispens, som styrka, att deras farhågor för, att barnet skall tillföras
ohälsa genom ympningen, grunda sig på upplevda eller självständigt
iakttagna omständigheter.

Genom bestämmelsen att anmälan om dispens skall ske, innan barnet
fyllt 3 år, och med det jämförelsevis besvärliga förfarande, som erfordras
för dispens erhållande, kan man också hoppas, att framställningar
om undantag icke komma att göras utan efter moget övervägande och
i fall av mera djupt rotad övertygelse.»

Mot medicinalstyrelsens beslut, som jämlikt den för styrelsen gällande
instruktion bestämdes av generaldirektören Buhres mening, anmäldes
emellertid reservation av föredraganden, medicinalrådet Bissmark, som med
instämmande av medicinalrådet Sederholm, fann bestämmelse i denna
riktning icke kunna förordas och till stöd för sin mening anförde huvudsakligen,
att då lagförslaget i andra delar innehölle bestämmelser, genom
vilka vore sörjt för att var och en, som på grund av sjukdom kunde
antagas lida men av ympningen, utan svårighet bleve därifrån undantagen,
det syntes saknas anledning att därutöver medgiva ytterligare

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

undantag; samt vidare att den föreslagna samvetsklausulen svårligen
kunde väntas tillfredsställa vaccinationens motståndare, då mot densamma
med allt fog kunde anmärkas, att bärande grund saknades för att
göra åtskillnad i befrielsehänseende mellan den, som haft tillfälle att
taga personlig kännedom om fall av ohälsa i samband med ympning,
och den, som av t. ex. medicinsk litteratur eller offentlig handling
vunnit sådan kännedom. Liknande invändning kunde med skäl göras i
fråga om inskränkningen av rätten att söka dispens till att ej gälla
efter det kalenderår, då barnet fyllde tre år. Det kunde dessutom befaras,
att bestämmelsen skulle få till följd, att man i stor utsträckning
komme att söka skaffa sig den personliga erfarenhet, som erfordrades,
och åberopa sådan i fall, där vid prövning det emellertid skulle visa
sig, att fallet icke vore av den i lagen förutsatta art. Härav skulle å
ena sidan alstras missnöje med tillämpningen, å andra sidan myndigheterna
förorsakas en myckenhet bortspillt arbete. Anledning syntes
slutligen icke föreligga, varför medicinalstyrelsens beslut att icke godkänna
ingiven ansökning skulle i annan väg än genom anförda besvär
dragas under Kungl. Maj:ts prövning.

I anledning av det kungl. förslagets ståndpunkt till de här ovan Motioner,
berörda principspörsmålen om allmänt vaccinationstvång samt om samvetsklausul
hava i särskilda motioner olika anmärkningar gjorts och mer
eller mindre vittgående yrkanden framställts.

Till stöd för detta yrkande har i motionen anförts:

»Fjolårets kungl. proposition om skyddskoppympning föll i ändra
kammaren på grund av de tvångsbestämmelser den innehöll och varigenom
det ställdes i utsikt, att det svenska folket i fråga om vaccination
skulle underkastas ett större tvång än de flesta andra tolk i världen.

Flertalet av lagens motståndare vände sig sålunda icke mot själva
vaccinationen, men väl däremot, att folk mot sin vilja och övertygelse

1 herr Jansons i Bråten m. fl. motion, II: 230, yrkas,

Herr Jansons
i Bråten ra. fl.
motion.

»att riksdagen, med avslag å Kungl. Maj:ts proposition
nr 32 med förslag till lag om skyddskoppympning,
behagade besluta, att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t för en kommande
riksdag framlägga ett förslag till vaccinationsfrågans
ordnande på ett sådant sätt, att möjlighet till
fullt ofarlig skyddskoppympning må finnas tillgänglig
över hela landet, men att ympning ej må företagas på
någon utan eget eller målsmans samtycke.»

16 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

skulle nödgas underkasta sig och sin familj något sådant som de anse
mera skada än gagna.

Den kungl. propositionen för i år är byggd på samma huvudprincip.
Det svenska folket skall, med eller mot sin vilja, till vad pris
som helst vaccineras och revaccineras. Visserligen har vederbörande
departementschef föreslagit ett moment i 5 §, vilket han kallar för samvetsklausul,
men utom det, att i densamma föga eller intet rum lämnas
för någons samvete, innehåller den så vidlyftiga bestämmelser och enligt
medicinalstyrelsens omdöme »så besvärliga förfaranden», att den för allmänheten
är nästan värdelös. Då därtill komma alla de besvär och
skriverier myndigheterna måste bli fast för, anser jag, att den i år föreslagna
lagen genom sin s. k. samvetsklausul icke blivit mer antaglig
än fjolårets förslag utan tvärtom ännu oantagligare.

Nej, skall målet vinnas, att få hela svenska folket vaccinerat, så
få andra medel tillgripas än våldets. Här om någonsin är upplysningsverksamhet
på sin plats för att bortarbeta oppositionen. När vetenskapsmännen
kunna med fakta bevisa vaccinationens verkligt skyddande
egenskap och å andra sidan bevisa, att verklig fara hotar de ovaccinerade
i så hög grad, som det nu påstås, så kommer nog vårt folk frivilligt
att söka skydd för faran och försäkra sig om den välsignelse,
som erbjudes genom skyddskoppympningen. Erfarenheten från tillbudet
till epidemien i Stockholm år 1913 visar, hur villigt folket är att söka
skydd vid verklig fara. Med risk att räknas såsom okunnig och »kulturfientlig»
dristar jag uttala såsom min mening, att denna fråga ej bör
lösas med dessa föreslagna tvångsbestämmelser, med böter och en mängd
trakasserier av oförvitliga svenska medborgare, utan då de lärda själva
äro av alldeles motsatta meningar om nyttan eller skadligheten av vaccinationen,
bör hela folket ha full frihet att handla efter tro och övertygelse
i denna angelägenhet.

De, som hava förtroende för ympningen, må beredas tillfälle att
på ett för deras hälsa fullt betryggande sätt få undergå denna operation,
de åter, som av övertygelse om ympningens onödighet eller skadlighet
icke vilja låta vaccinera sig eller sina barn, må helt enkelt få slippa,
utan några inkvisitoriska förhör inför kronofogdar eller magistrater.

Jag anser, det en lag bör komma till stånd, men en sådan, som
mera ansluter sig till 1908 års riksdagsskrivelse i ämnet och i vilken inrymmes
personlig frihet i stället för de nu föreslagna tvångsåtgärderna.

Sålunda:

1) upplysningsarbete, för att undanskaffa okunnighet och opposition mot

vaccination,

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 17

2) möjlighet till fullt effektiv och för hälsan ofarlig skyddskoppympning,

3) personlig frihet i denna sak för hela svenska folket.»

Vidare hava herrar Stärner och K. A. Nilson i sin motion, I: 96, yrkat,

»att riksdagen måtte besluta, att vaccinationen må
vara en för alla medborgare frivillig sak, och i enlighet
därmed upphäva alla tvångsbestämmelser i den
nuvarande och avslå alla sådana i den nu föreslagna
vaccinationslagen.»

Därest detta yrkande icke skulle vinna bifall, påyrka motionärerna
— förutom vissa andra ändringar, för vilka skall i sitt sammanhang
redogöras — sådan ändring i det kungliga förslaget,

»att befrielse från vaccinationsplikten må lämnas
den, som på heder och samvete inför vederbörande
hälsovårdsmyndighet skriftligen försäkrar sig hysa betänkligheter
mot vaccinationen på grund av därmed
förenad risk för den vaccinationspliktiges hälsa, i vilket
fall fader, moder eller målsman äger föra talan
för sin myndling.»

Till stöd för sina yrkanden hava motionärerna anfört:

»Efter att vid 1915 års riksdag Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om skyddskoppympning blivit av riksdagen avslagen, har
Kungl. Maj:t till årets riksdag framlagt nytt förslag i ämnet.

Med hänsyn till det motstånd, som det föreslagna vaccinationstvånget
rönte i riksdagen och som föranledde andra kammarens avslag
på lagen, mot vars tvångsbestämmelser delade meningar även gjorde sig
gällande i första kammaren, har Kungl. Maj:t i den nu framlagda propositionen
föreslagit viss ändring i lagen i syfte att tillmötesgå dem,
vilka av samvetsskäl eller praktisk erfarenhet icke vilja låta vaccinera
sina barn.

Man hade väntat, att i det nya förslaget större hänsyn skulle tagits
till de önskningar, som kommo till uttryck i ett flertal motioner vid
förra riksdagen angående införandet av eu verklig samvetsklausul i viss
anslutning till den engelska bestämmelsen. Man hade också väntat någon
lindring i de straffbestämmelser, som införts i 1915 års förslag. Bakom
de motioner, som framfördes förra riksdagen, stod ett så betydande antal
av riksdagens representanter med ett så avgjort stöd i den allmänna
folkmeningen, att vaccinationsmotståndarnas krav icke borde ännu en
gång kunnat skjutas åt sidan. Så har emellertid skett. Det nu av

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 samt. 17 käft. (Nr 22.) 3

Herrar
Stärnera och
K. A. Nilsons
motion.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

regeringen föreslagna tillägget om »samvetsklausul» kan icke anses vara
i någon mån tillfredsställande.

Mot den föreslagna »samvetsklausulen» äro huvudsakligen följande
erinringar att göra:

1. Den utesluter alla, som äro över tre år. Det finns inom vårt
land tusentals barn över tre år och äldre personer, som äro ovaccinerade.
Många av dessa äro givetvis ovaccinerade just på grund av samvetsbetänkligheter.
Skulle nu alla dessa utan vidare underkastas straff,
upprepade böter och fängelse, om de eller deras målsmän känna sig förpliktade
att följa sin övertygelse? Att, på samma gång man erkänner
samvetsprincipen, utesluta alla över tre år från densamma är en uppenbar,
en ohållbar självmotsägelse.

2. Från samvetsklausulen äro de värnpliktige uteslutna. Vi behöva
endast hänvisa till den allmänna vaccinationsvägran, som förekommit å
våra lägerplatser, för att på det allvarligaste avråda från försöket att "
påtvinga våra värnpliktiga vaccinering mot deras eget medgivande. Då
samvetsprincipen med avseende på vaccinationen är erkänd, bör den
gälla även de värnpliktige. Och absolut tvång över dessa i nämnda
hänseende skulle utan tvivel medföra en menlig verkan på den allmänna
disciplinen inom armén.

3. Från samvetsklausulen äro uteslutna alla medborgare i händelse
av påbud om vaccinering vid epidemi. Något tvång vid epidemi bör
först och främst kunna anses alldeles överflödigt, då erfarenheten visat,
att de allra flesta i förskräckelsen låta vaccinera sig frivilligt. Men det
fåtal, som även i sådant fall undandrager sig vaccinering, har givetvis
därigenom alldeles avgjort ådagalagt sin övertygelse om att de icke
anse vaccinationen vara för dem ofarlig. Dessa kunna åläggas särskild
isolering. Man skulle väl också kunna säga, att de ovaccinerade endast
äro farliga för sig själva och icke för de vid epidemien nyvaccinerade,
som ju skola vara »absolut skyddade». Men om de förstnämnda anses
vara farliga för de senare, så visar detta en svag tro på vaccineringens
skydd.

4. Den föreslagna samvetsklausulen hänskjuta'' det faktiska avgörandet
till medicinalstyrelsen. Detta -måste anses såsom synnerligt olämpligt.
Medicinalstyrelsen har nämligen visat sig oförstående för samvetsskäl,
då don uppsatte förslaget till vaccinationslag. Denna styrelse har ävenledes
vid alla de ansökningar, som hittills gjorts om befrielse, konsekvent
avstyrkt varje undantag från vaccinationsplikten. Därtill kommer, att
två medlemmar av styrelsen reserverat sig mot varje undantag från
vaccinationstvånget.

Lagutskottets utlåtande Kr 22.

Med hänsyn till dessa omständigheter är det tydligt, att en samvetsklausul,
där avgörandet faktiskt lägges i medicinalstyrelsens hand,
är nästan sämre än ingen. Ty den skulle föranleda människor att hoppas
på befrielse och för den skull underkasta sig de besvärligheter, som den
föreslagna klausulen förordar. Men det kan ej gärna vara tvivelaktigt,
att nästan alla skulle komma att se sig besvikna i sina förhoppningar.

5. Såsom samvetsskäl antages endast det fall, att den, som begär befrielse,
anför fall av vaccinskada. Visserligen möter väl icke svårighet
att finna fall, då vaccinationen medfört menliga verkningar. Och om var
och eu, som kunde påvisa något sådant fall — t. ex. inom det vaccinationsdistrikt,
där han är bosatt eller varit bosatt — också verkligen
bleve garanterad möjlighet till befrielse, så kunde en klausul med sådan
förutsättning möjligen vara antaglig. Men någon sådan garanti finnes
icke i förslaget, icke ens med avseende på barn under tre år.

Samvetsbetänkligheter kunna emellertid grunda sig icke blott på
erfarenheten, att vaccinationen i ett och annat fall åstadkommer uppenbar
skada, utan även på övertygelsen, att vaccinationen i sig själv
verkar menligt på hälsotillståndet. Ingen kan bevisa, att så icke kan
vara fallet. Men ännu mera: Samvetsbetänkligheter kunna även bestå i
övertygelsen, att hela läran om vaccinationen är en villfarelse, som
uppehälles genom vilseledande framställningar. Och detta skäl för införandet
av en verklig samvetsklausul anse vi vara mycket tungt vägande
Vaccinationstvångets motståndare ha även fått det kraftigaste stöd för
denna uppfattning genom, den behandling vaccinationsfrågan tätt redan
i medicinalstyrelsens betänkande och ytterligare genom riksdagsförhandlingarne
föregående år.»

Motionärerna uttala vidare, att »nödvändig förutsättning för antagandet
av en så rigorös vaccinationslag som den föreslagna, med en
så verkningslös befrielseklausul, som den för årets riksdag framlagda»,
vore att en verklig allsidig utredning föregått och givit lagens nödvändighet
till resultat. Motionärerna göra gällande, att den förébragta utredningen
brustit härutinnan, i det att statistiska fakta och data, som
tala mot vaccinationstvång, blivit utan giltiga grunder förbigångna. Såsom
stöd för denna kritik åberopas en vid motionen fogad tryckt bilaga, innefattande
en av »Förbundet mot vaccinationstvång» föranstaltad utredning.

I tvänne andra motioner, av herr Bäckström, 11:227, och av herrar
Vennerström och Eriksson i Grängesberg, II: 228, har, med godtagande
av förslagets allmänna princip rörande lagstadgat vaccinationstvång, den
i förslaget upptagna samvetsklausiden kritiserats och yrkande framställts

20 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

om lättnader såväl i fråga om kravet på den avgivna förklaringen som
i fråga om det föreskrivna förfarandet för befrielses ernående.

Herr Bäckströms
motion.

Herr Bäckström yrkar i sin motion:

»att riksdagen, med anledning av förevarande proposition
nr 32 måtte, om däruti framlagda lagförslag
annars antages, med avslag å § 5 mom. 3 i samma
lagförslag besluta om antagande av en s. k. samvetsklausul,
som utan besvärligt och kostsamt förfarande
öppnar möjlighet till undantag från ympning av barn
för föräldrar och målsmän, vilka kommit till en allvarlig
och grundad uppfattning om skyddskoppympningens
menlighet för barnets hälsa.»

Till stöd för sin hemställan har motionären anfört:

»I uti Kungl. Maj:ts proposition nr 32 framlagda förslag till lag
om skyddskoppympning har ''för att’, såsom herr statsrådet och chefen
för civildepartementet yttrar, ''med större utsikt komma till ett praktiskt
resultat beträffande denna viktiga lagstiftning’ frågan om införande
av en s. k. samvetsklausul upptagits. Detta får väl tolkas så,
att man numera kommit till insikt om, att de krafter, som påyrkat dess
upptagande, ändock betyda så mycket, att kravet måste beaktas. Till
och med kungl. medicinalstyrelsen, som hållit så hårt på tvångsvaccinationen,
måste medgiva, att ’då man här rör sig på ett så ömtåligt
område som det, vilket behärskas av föräldrars känslor för sina barn,
torde det vara försvarligt, om man i ett fall som detta i viss mån
låter sakskälen vika för känsloskälen’.

Men vad giver man då uti den nu föreslagna s. k. samvetsklausulen,
som skulle visa någon hänsyn för om vaccinationens gagn mera
misstrogna föräldrar och deras känslor för sina barn? Svaret återfinnes
i § 5 mom. 3 uti nämnda kungl. proposition åtföljande förslag till lag
om skyddskoppympning, vilket har följande lydelse:

’Säger sig någon, som är ansvarig för barns befordran till ympning
enligt 2 §, hysa farhåga för, att ympningen skall för barnet medföra
ohälsa, som ej är blott tillfällig, och måste det med hänsyn till
av sökanden förebragta omständigheter antagas, att sådan farhåga har
sin grund i personlig erfarenhet om något fall av dylik ohälsa, som
inträffat i samband med ympning av barn, må, i den ordning nedan sägs,
barnet undantagas från ympning enligt nämnda §.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Den, som av nu nämnd anledning vill hava barn undantaget från
ympning, göre skriftligen ansökning därom hos medicinalstyrelsen senast
under det kalenderår, då barnet fyller 3 år. Innan ansökningen göres,
åligger det sökanden att personligen inställa sig i Stockholm inför överståthållarämbetet,
i annan stad inför magistraten och på landet hos
kronofogden i orten samt förebringa utredning angående skälen för sina
betänkligheter mot ympningen. Protokoll skall föras över vad vid sökandens
inställelse förekommit, och har sökanden att vid sin ansökning
foga utdrag av detta protokoll.

Finner medicinalstyrelsen vid prövning av ansökning, som rätteligen
skett, sådana skäl icke vara förebragta, att undantagande från ympning
må meddelas, har styrelsen att underställa ärendet Kung]. Maj:ts
provning’.

Enligt hr statsrådets uttalande skulle detta stadgande innebära, att
undantagande från ympning av barn skulle kunna ske, om vederbörande
föräldrar eller målsmän kunna till stöd för sin uppfattning om
ympningens menliga följder åberopa sin egen erfarenhet om ett inträffat
fall, där en viss grad av sannolikhet talar för att skalla i följd
av ympning uppkommit’. Medgivas måste, att ovan anförda moment
jämfört med nyss citerade uttalande, i första ögonblicket synes i icke
ringa mån öppna möjlighet för undantagande från ympning av barn,
när föräldrar eller målsmän så anse nödvändigt.

Men då man så tänker på konsekvenserna av stadgandet om ansökning
hos medicinalstyrelsen och om att person, som vill ha barn
undantaget från ympning, före ansökning härom måste personligen inställa
sig ''på landet hos kronofogden i orten samt förebringa utredning
angående skälen för sina betänkligheter mot ympningen’ m. m.,
börjar man märka, att garantierna för den obligatoriska skyddskoppympningen
avfattats så, att den föreslagna s. k. samvetsklausulen, särskilt
för vidsträckt och glest befolkad landsbygd med stora avstånd
och brist på kommunikationer, i synnerhet som förhållandena äro i
Norrland, blir så gott som meningslös. Man behöver blott erinra om,
att avståndet till fogden i orten kan utgöra ända upp till 10 och 15
mil och däröver. Och man står spörjande, huru herr civilministern verkligen
kunnat föreslå för den stora allmänheten sa krävande och besvärliga,
för att icke säga omöjliga garantistadganden, som stå i fullständig
motsats till hans egna ord om lagförslaget: ’men hänsyn bör härvid
också tagas till att allmänheten icke betungas mer än oundgängligt’.
Ty detta uttalande måste väl få antagas åsyfta alla landets medborgare
och främst de mindre bemedlade och i övrigt missgynnade.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Jämför man sedan herr statsrådets uttalanden om innebörden av
den föreslagna samvetsklausulen med ett par punkter om samma sak
uti medicinalstyrelsens utlåtande, inser man, att här kan till fullo tilllämpas:
vad den ena handen ger, det tar den andra tillbaka; ty i
nämnda utlåtande framhåll es, att med den föreslagna formuleringen
är emellertid sörjt för, att de, och endast de, föräldrar och målsmän,
erhålla dispens, som styrka, att deras farhågor för, att barnet skall tillföras
ohälsa genom ympningen, grunda sig på upplevda eller självständigt
iakttagna omständigheter.

Genom bestämmelsen att anmälan om dispens skall ske, innan barnet
fyllt 3 år, och med det jämförelsevis besvärliga förfarande, som
erfordras för dispens erhållande, kan man också hoppas, att framställningar
om. undantag icke komma att göras utan efter moget övervägande
och i fall av mera djupt rotad övertygelse.’

Ja, medicinalstyrelsen kunde gärna ha sagt, att med det besvärliga
förfarande, som erfordras för dispens, bleve det helt enkelt omöjligt
för det stora flertalet bland dem, som efter moget övervägande och av
djupt rotad övertygelse ville ha sina barn undantagna från ympning,
att ens försöka göra framställningar i sådant syfte, särskilt då allmänheten
vet, att det är just samma myndighet, som ger förutnämnda utläggning,
som skall pröva ansökning om undantag från ympning.

Skulle någon det oaktat förhoppningsfullt vilja tro, att vid en blivande
tillämpning av den föreslagna samvetsklausulen någon hänsyn
till föräldrars känslor för sina barn skulle visas, torde medicinalråden
Bissmarks och Sederholms till kung], propositionen fogade reservation
så tydligt säga ifrån om den reella innebörden av mom. 3 i § 5 av
lagförslaget i fråga, att någon tvekan icke bör förefinnas om att formuleringen
avser praktiskt taget absolut vaccinationstvång och ingenting
annat. Nämnda medicinalråd äro ju också uttolkare av lagförslagets
innebörd, och de uttala oförbehållsamt, ’att det stora flertalet sådana
fall (ansökningar om undantag från ympning) vid närmare granskning skola
befinnas icke vara av i lagförslaget avsedd art. Antalet barn, som på
grund av förslagets bestämmelser skulle komma att undantagas från
ympning, bleve sannolikt helt obetydligt. Den praktiska följden av
förslagets antagande torde därför kunna misstänkas huvudsakligen bliva
ökade utredningar med ökat skrivarbete. Missnöje bland dem, vars
ansökningar avslås, torde icke heller utebliva.’

\ar och en, som i denna sak verkligen önskar något hänsynstagande
till föräldrars känslor för sina barn, måste vara nämnda medicinalråd
mycket tacksam för att de i det anförda talat rent språk. Och

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 23

deras sluterinran om att medgivande till ytterligare undantag från ympningsplikt
utöver vad som innefattas uti lagförslagets § 5 mom. 2 synes
dem obehövligt visar, att den föreslagna s. k. samvetsklausulen knappast
är att likna vid något annat än en i första ögonblicket tilltalande
etikett, som anbragts för att häva andra kammarens förut avvisande
hållning till en motbjudande tvångslag, som tusen och åter tusen upplysta
svenska medborgare anse barbarisk och grym. Ty åberopade
medgivande bar följande lydelse:

''Från skyddskoppympning skall den undantagas, som vederbörande
ympare, där han äger behörighet att utöva läkarkonsten, å ympningseller
besiktningsmöte eller eljest vid av honom företagen undersökning
finner till följd av sjukdom eller sjukdomsanlag eller allmän svaghet
kunna komma att erhålla men av ympningen eller beträffande vilken
i sådant hänseende företes läkarintyg, avfattat enligt av medicinalstyrelsen
meddelade föreskrifter.

Undantagande från ympning gäller för ett år i sänder. Om efter
nämnda tid ympningsplikt föreligger och förlängt undantagande från
ympning sökes, skall undersökning ånyo ske eller nytt läkarintyg företes
om förhållande, som förut nämnts.’

Ett medgivande av detta slag måste tvärtom, särskilt för nordliga
Sverige, där avståndet till närmaste läkare ej sällan är 5 till 10 mil och
däröver, stundom genom väglös mark, bliva så gott som värdelöst, synnerligast
som barnets hälsotillstånd skall årligen, så länge undantag
från ympning önskas, undersökas av läkare.

När man sammanställer det* ena med det andra uti ifrågavarande
lagförslag, måste man, ehuru icke principiell motståndare till vaccinationen,
förvänta, att riksdagen, då det gäller ett för samvetsfrihetens
värn och för kommande släktens uppväxt till kraft och hälsa så ingripande
lagförslag, icke skall låta påverka sig av, låt vara i bästa mening
framlagda, smidiga och snärjande formuleringar, utan som förutsättning
för lagens antagande kräva en samvetsklausul, som i enkla, klara och
bestämda ordalag och utan föreskrifter om ett besvärligt och kostsamt
förfarande öppnar möjlighet till undantag från ympningsplikt å barn
för föräldrar eller målsmän inom alla samhällslager och landsändar,
som på för dem avgörande skäl avgiva försäkran på heder och samvete,
att de anse skyddskoppympningen kunna medföra skada för barnets
hälsa.»

Herrar Vennerström och Eriksson i Grängesberg hemställa i sin
motion i förevarande del,

Herrar Vennerströms
och
Erikssons
motion.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

att i förslagets 2 § måtte infogas ett 2 mom. av
följande lydelse:

y>2 mom. Ympningsplikt enligt 1 mom. föreligger
icke i de fall, att den, som är ansvarig för barns befordrande
till ympning inom tiden för ympningspliktens
fullgörande vid personlig inställelse, i Stockholm
hos överståthållareämbetet, i annan stad hos
magistraten och på landet hos kronofogden eller länsmannen
i orten, avgivit skriftlig försäkran på heder
och samvete, att han anser skyddskoppympningen
kunna medföra skada för barnets hälsa, därjämte bifogande
intyg av tjänsteläkare inom distriktet, att han
vid personlig inställelse med denne rådgjort om sina
betänkligheter»;

att i följd härav 5 § 3 mom. allenast skulle innehålla
en hänvisning av följande lydelse:

»3 mom. Undantagande från ympning medgives
som i 2 § 2 mom. sägs»;

varjämte erforderliga redaktionella följdändringar
skulle vidtagas i 3 §:ns ingress ävensom i i5 § 1 mom.

Till stöd härför anföra motionärerna:

»När Kungl. Maj:ts proposition om ny vaccinationslag 1915 föll i
riksdagens andra kammare, var anledningen förnämligast den, att varken
Kungl. Maj:ts proposition eller särskilda utskottets tillstyrkande förslag
tog någon som helst hänsyn till det starka kravet på lättnader i
vaccinationstvånget. Såväl av motionärer inom riksdagen som av reservanterna
Hult och Vennerström inom särskilda utskottet framfördes
förslag om införande av en s. k. samvetsklausul, varigenom föräldrar
med en fast rotad övertygelse om, att vaccinationen kunde medföra
fara för deras barns hälsa, skulle kunna befrias från vaccinationspliktens
fullgörande. Särskilda utskottets majoritet fäste emellertid intet avseende
vid denna hemställan. Ett genomläsande av andra kammarens
förhandlingar vid vaccinationslagens avgörande ger oförtydbart vid
handen, att lagens fall förorsakades av att förslaget om en samvetsklausul
under en eller annan form icke accepterades av dem, som påyrkade
det strängaste vaccinationstvång.

I den nu till 1916 års riksdag framlagda propositionen nr 32 om
ny vaccinationslag har ock statsrådet och chefen för civildepartementet
erkänt riktigheten av ovanstående. Trots sin i riksdagen år 1915 ut -

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

tryckligen deklarerade motvilja mot en samvetsklausul av vad slag det
vara må, har han nu ändock i Kungl. Maj:ts proposition infört en
sådan. Detta tillmötesgående är dock icke mycket värt. En verklig
samvetsklausul hade andra kammarens majoritet icke heller anledning
att vänta, då herr statsrådet och chefen för civildepartementet i fjol i
riksdagen förklarade, att samvetsbetänkligheterna enligt hans mening
saknade varje reell grund och över huvud taget voro uppkonstruerade.
Den nu av Kungl. Maj:t föreslagna samvetsklausulen är för anhängarna
av minskat vaccinationstvång absolut otillfredsställande. Den synes uteslutande
vara skriven med sikte på önskvärdheten av att inom andra
kammaren locka över nätt och jämt så många "röster, som behövas för
att Kungl. Maj:ts förslag skall upphöjas till lag. Departementschefen
medger själv, att han upptagit frågan om införande av en samvetsklausul
enbart för att nå ett ''praktiskt resultat’ med vaccinationslagstiftningen.

Tillmötesgåendet mot de samvetsbetänkliga föräldrarna kunde icke
vara mindre. En av riksdagens ledamöter, själv ivrig anhängare av
tvångsvaccinationen, yttrade efter genomläsande av propositionen, att
Kungl. Maj:ts samvetsklausul var en humbugsklausul. Hans uppfattning
torde ha träffat sanningen ganska nära. I varje fall är samvetsklausulen
i Kungl. Maj:ts redigering en trasselklausul, som icke medför den
ringaste lättnad för största antalet verkligt samvetsömma. Den är
absolut oantaglig och motsvarar icke ens tillnärmelsevis andrakammaremajoritetens
uppfattning.

Man måste resa opposition mot densamma redan därför, att den
icke erkänner det berättigade i den princip, som samvetsklausulens förslagsställare
förfäktat. Inom medicinalstyrelsen är man enig om att
stämpla fordran på en samvetsklausul såsom i princip ohållbar. På
samma sträng spelar även departementschefen i sin motivering. Mot
denna tvångsåskådning måste alltjämt energiskt hävdas, att införandet
av en samvetsklausul är principiellt fullt berättigat. Medicinalstyrelsens
och departementschefens ståndpunkt vore oangriplig, om de kunde försäkra
varje far, som låter vaccinera sitt barn, att vaccinationen i och
för sig icke kan medföra någon som helst fara. En sådan försäkran
kunna de icke avlämna. Departementschefen nödgas på ett ställe i
motiveringen tala om vaccinationens ''relativa ofarlighet’. Han säger
icke ''absoluta ofarlighet’, medger alltså, att en viss fara föreligger.
På ett annat ställe talar departementschefen om vaccinationens ’i allmänhet
ofarliga förlopp’. Han säger icke ''alltid ofarliga förlopp’, medBihang
till riksdagens protokoll 1916. 9 saml. 17 käft. (Nr 22.) 4

26 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

ger alltså ännu en gång, att vaccinationsingreppet medför fara, låt
vara liten.

Likaså har medicinalstyrelsen i sin till 1915 års proposition fogade
utredning nödgats erkänna, att vaccinationen, till och med med animal
lymfa, kan åstadkomma skada, i värsta fall döden. De från landets
läkare infordrade utlåtandena lämna talrika exempel på sådana sjukdomar,
som obestridligen vållats av vaccinationen, och även dödsfall
inrapporteras av läkarna själva. Då så är förhållandet, kan man svårligen
förstå, hur det kan förnekas, att samvetsklausulen har ett principiellt
berättigande. När läkarne icke kunna taga på sitt ansvar en
försäkran, att vaccinationen är absolut ofarlig för hälsa och liv, så har
man just från läkarehåll lagt en stark saklig grund under samvetsklausulen.
Man fordrar därföre icke för mycket, om man begär, att
införandet av samvetsklausulen i vaccinationslagen skall åtföljas av ett
uttryckligt erkännande, att den princip, varpå den vilar, är riktig. *

Kungl. Maj:ts samvetsklausul är alldeles för trång. Vid strävandet
att forma den så, att den icke blir en slöhets- och liknöjdhetsklausul,
har Kungl. Maj:t gått för långt och slagit över till en motsatt ytterlighet.
Befrielse blir möjlig att uppnå endast för dem, vilkas övertygelse
om vaccinationens faror är grundad på egen personlig erfarenhet
om något fall av ohälsa, som inträffat i samband med ympning av
barn. Blott den, som kan peka på upplevda eller självständigt iakttagna
omständigheter, har hopp om att erhålla dispens från vaccinationsplikten.
Kungl. Maj:t har icke tagit i betraktande, att övertygelsen
om vaccinationens fara kan grundas på helt andra skäl, som äro fullt
ut lika så respektabla. Personer finnas, som icke på grund av egen
iakttagelse men på grund av djupa och samvetsgranna studier i vaccinationsfrågan
ha blivit bestämda motståndare till vaccinationstvånget.
Dessa personers åskådning är ännu fastare rotad än deras, som bygga
endast på en isolerad personlig iakttagelse. Det är icke rättfärdigt att
skjuta samvetsbetänkligheter av denna art åt sidan och vägra att taga
någon som helst hänsyn till dem.

I samband härmed kan mot Kungl. Maj:ts samvetsklausul anmärkas
det egendomliga i att kravet på personlig kännedom om något fall, då
vaccinationen med stor visshet kan antagas ha skadat det vaccinerade
barnet, uppställes som förutsättning för befrielse. Finnes ett sådant
fall, så bör väl dess kraft som förutsättning för befrielsen vara precis
lika stort, oavsett huruvida den befrielsesökande personligen iakttagit
detsamma eller ej. I detta avseende kan en hänvisning göras till det
uttalande, i vilket medicinalrådet Bissmark med instämmande av medi -

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

cinalrådet Sederholm, vilka äro motståndare till alla samvetsklausuler,
kritiserar den av Kungl. Maj:t föreslagna. De säga: ''förfäktarna av
en samvetsklausul enligt engelskt mönster skola helt visst icke underlåta
att framhålla det egendomliga uti, att personlig erfarenhet av fallet
i fråga skall uppställas såsom villkor för undantag från ympning, då
väl huvudsaken bör anses vara att ett fall inträffat, som uppfyller de
nämnda fordringarna och därför enligt förslaget kan godkännas såsom
grund för ansökan om undantag. Av mera underordnad vikt är väl,
om den besökande haft tillfälle att skaffa sig personlig kännedom av
fallet eller, om han fått sin kännedom därom t. ex. ur en medicinsk
facktidskrift eller en offentlig handling. För min del kan jag icke
annat än erkänna det berättigade i en sådan uppfattning. År ett fall
av ohälsa i samband med ympningen av den art, att det anses böra
vara giltig grund för meddelande av undantag från ympning i ett fall,
så är det tämligen svårt att förstå, varför det icke skulle anses böra
ha samma verkan i ett annat fall’.

Logiken i detta uttalande torde icke av någon kunna bestridas.
Ord för ord kan medicinalråden Bissmarks och Sederholms kritik av
Kungl. Maj:ts samvetsklausul underskrivas av dem, som i motsats till
herrar Bissmark och Sederholm önska en verklig samvetsklausul. Detsamma
är förhållandet i frågan om herrar Bissmark och Sederholms
anmärkning, att bestämmelsen om att ansökning om befrielse skall vara
gjord inom tre år efter ett barns födelse har till följd, att en person,
som först efter sagda tid får personlig kännedom om ett fall av ohälsa
i samband med vaccinationen, berövas möjligheten till befrielse. Det
måste anses som en uppenbar orättvisa, att dessa personer icke tillerkännas
samma undantagsförmån som de, vilka före sagda tid ha personlig
vetskap om något inträffat fall av föreskriven natur.

Kungl. Maj:t lägger faktiskt rätten att meddela befrielse i medicinalstyrelsens
hand. Därigenom kommer säkerligen befrielse att meddelas
blott i ytterst sällsynta undantagsfall. Medicinalstyrelsen i dess
helhet har deklarerat sig vara principiell motståndare till samvetsklausulen.
Några medicinalråd ha ej ens velat böja sig för den politiska
nödvändigheten. Vilket hopp om befrielse kunna föräldrar hysa,
då det faktiska avgörandet sker inom medicinalstyrelsen? Så gott som
intet. Det antal barn, som kommer att undantagas från ympning, bleve
säkert mycket, mycket obetydligt. I praktiken komme klausulen att
ha mycket minimal betydelse för de verkligt samvetsömma föräldrarna.
Klausulen skulle ingiva dem alldeles obefogade förhoppningar, vålla
dem eu massa besvär och utgifter i onödan och slutligen frammana en

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

ännu starkare förbittring mot vaccinationstvånget än den som redan
finnes. Medicinalstyrelsen jämte de lokala myndigheterna, som få med
befrielseansökningarna att skaffa, skulle av Kungl. Maj:ts klausul vållas
en myckenhet arbete och bråk, även detta utan resultat.

Vid strävandet att skapa en annan samvetsklausul än Kungl. Maj:ts
kan man välja olika vägar. I den Hult-Vennerströmska reservationen
föreslogs vid 1915 års riksdag, att befrielse från vaccinationsplikten
skulle lämnas, om en på heder och samvete avgiven deklaration om
samvetsbetänkligheter personligen överlämnades till pastor i församlingen.
Från andra håll har man tänkt sig, att inlämnandet skulle ske
till skolrådet, någon lagens representant o. s. v.

Kungl. Maj:t har föreslagit, att sökanden först skall personligen
inställa sig, i Stockholm inför överståthållareämbetet, i annan stad inför
magistraten och på landet hos kronofogden i orten. Det torde vara
skäl att här följa Kungl. Maj:ts förslag och yrka, att den personliga
inställelsen bör ske inför en lagens representant. Både den engelska
och den skottska samvetsklausulen föreskriva ock, att hänvändelse bör
göras ^ till en lagens representant. När det gäller att avlämna en deklaration
på heder och samvete, har man givetvis mycket större respekt
för en lagens representant än för någon annan. Dock torde det vara
skäl föreskriva, att på landsbygden deklarationen inlämnas antingen till
länsmannen eller kronofogden. I vissa delar av landet äro nämligen
avstånden till kronofogden så stora, att det ställer sig hart när omöjligt
för en sökande att inställa sig inför honom. Men blott i detta stycke
synes det lämpligt att följa Kungl. Maj:t. Den engelska och skottska
lagen föreskriver, att myndigheterna icke äga betvivla god tro hos den
som avgiver förklaring. Samma bestämmelse bör införas i den svenska
samvetsklausulen. Genom kravet på personlig inställelse bryter man
väsentligen av udden av påståendet, att samvetsklausulen skulle tillåta
de lata och bekvämliga att slinka med i de verkligt samvetsbetänkliges
skara.

Till yttermera visso kan ännu en garanti skapas. Från motståndarna
till en samvetsklausul invändes även, att ren okunnighet eller
en tillfälligt uppagiterad fanatism kan vara orsaken till ovilligheten att
låta barnen underkastas vaccination. För att undvika denna olägenhet
bör man laga så, att den, som vill ha befrielse för sina barn, får av
läkare upplysning angående vaccinationsfrågan. Denna garanti åstadkommes
genom att i samvetsklausulen införa en bestämmelse, att den
sökande, då han hos vederbörande lämnar en deklaration på heder och
samvete, även måste inlämna ett intyg från distriktets tjänsteläkare, att

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

ban dessförinnan med denne vid personligt besök rådgjort om saken.
Genom skapandet av dessa dubbla hinder torde det allt övervägande
flertalet icke verkligt samvetsömma gallras bort på samma gång de
verkligt samvetsömma erhålla befrielse.

Därför tillåta vi oss föreslå en i denna riktning formulerad samvetsklausul.
Den infogas som ett moment 2 till § 2 och föranleder
även ett annat moment 3 till § 5 än det Kungl. Maj:ts proposition
innehåller».

Slutligen hava herrar Almer och C. Eklundh i sin motion, 1:95, i Herrar Aimers
förevarande del hemställt, lundhsmoöon.

att riksdagen måtte för sin del ur förslaget utesluta
mom. 3 i 5 §.

Till stöd härför har anförts:

»Beträffande mom. 3 § 5 (s. k. samvetsklausulen) anse vi densamma
såsom obehövlig helt böra utgå. Den är endast vetenskapens kompromiss
med det politiskt möjliga, och den öppnar möjligheterna på
vid gavel för mycket trakasseri och godtycklighet. Rätten för vederbörande
att mot läkarebetyg bliva befriad för ett år i sänder är en
tillräcklig garanti mot den fara, som från vissa håll förmenas föreligga.
Ser man på resultatet av samvetsklausulen i länder, där den införts,
finner man lätt, att spåren avskräcka. Härutinnan hänvisa vi närmast
på den utredning som utförts av medicinalstyrelsens hälsovårdsbyrå, samt
i övrigt till medicinalrådet Bissmarks uttalande till medicinalstyrelsens
protokoll. (Bil. A och B till den kungl. propositionen.)»

Utskottets yttrande.

I likhet med särskilda utskottet vid 1915 års riksdag finner utskottet Vaccinationsvikten
och betydelsen för vårt land av en så allmänt och fullständigt tvång''

som möjligt genomförd skyddskoppympning vara genom den i ärendet
tidigare förebragta utredningen till fullo ådagalagd; och vill utskottet i
allt väsentligt åberopa vad särskilda utskottet i sitt här ovan intagna
yttrande därom uttalat. Mot den förenämnda utredningen hava från
vaccinationens motståndare framförts talrika sifferuppgifter från skilda
länder, vilka förmenats utvisa, dels att infört ympningstvång icke förmått
skydda vederbörande land från koppsmitta, och dels att underlåten ympning
icke medfört de befarade vådorna. Men i den mån ifrågavarande
sifferuppgifter verkligen äro så bestyrkta, att avseende vid dem rimligen
bör fästas, eller de icke rent av äro bevisligen oriktiga — något som i

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

stor utsträckning befunnits vara fallet — synas i allt fall de å desamma
byggda slutsatserna i väsentlig mån bero av förbiseende av
tvenne för frågans bedömande högst viktiga moment. Å ena sidan
kräver nämligen ett beslut om införande av allmänt ympningstvång i
ett land, där ympning förut endast ofullständigt förekommit, i regeln
en avsevärd tid för sitt realiserande. Jämväl i de fall, där beslutet verkligen
avsett ympning även av den redan vuxna befolkningen och icke endast
barn, gäller detta, beroende på tillgång till ympämne, den energi, med
vilken beslutet genomföres, den likgiltighet eller ovilja, som därvid är
att övervinna o. s, v. Siffror, som utvisa, att ännu ett antal år efter
beslutet om vaccinationstvång en koppepidemi av avsevärd omfattning
kunnat utbryta, äro således icke i och för sig något bevis för ympningens
oförmåga att skydda. Å andra sidan kan naturligen ej heller, beträffande
ett land, som övergått från fullständigt till ofullständigt ympningstvång,
den omständighet att efter övergången ett antal år förflutit, som visa
gynnsamma siffror både för vaccinerade och ovaccinerade, i och för sig
tillmätas någon verklig beviskraft. Först i händelse en allvarlig koppepidemi
under ifrågavarande tidrymd utbrutit, vinnes verklig erfarenhet
om vilka verkningar den inträdda förändringen medför. Således kunna
t. ex. de i bilaga till den kungl. propositionen anförda engelska siffrorna
icke i detta hänseende med någon framgång åberopas, ty såsom
den engelska högsta hälsovårdsmyndigheten framhållit, har landet under
de senare åren »icke varit underkastat det prov, en koppepidemi
innebär».

Ytterligare bekräftelse för uppfattningen av vaccinationens betydelsé
i kampen mot smittkopporna vinnes, enligt utskottets mening, av vissa
erfarenheter, som gjorts under det nu pågående världskriget. Enligt
vad man med visshet känner, har under kriget skyddskoppympning^
energiskt genomförts inom såväl de tyska och österrikiska som de
franska och engelska arméerna samt enligt vad som uppgivits, ehuru
en närmare kunskap om förhållandena icke stått att vinna, jämväl inom
de ryska. Anledningen är uppenbar. Erfarenheterna från föregående
krig hava lärt, vilka faror försummelser härutinnan kunna medföra.
Följden av de företagna åtgärderna har också, enligt vad för utskottet
tillgängliga berättelser av kompetenta personer, som ingående studerat
förhållandena, utvisa, blivit, att smittkopporna inom arméerna varit under
kriget praktiskt taget borta. Såvitt känt är, har ingen smittkoppsepidemi
uppträtt inom de kämpande arméerna; blott enstaka sjukdomsfall
hava förekommit.

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 31

Inom den civila befolkningen hava förhållandena på sina håll gestaltat
sig annorlunda.

I Tyskland, där skyddskoppympningen är synnerligen väl genomförd,
förekommo bland den civila befolkningen under år 1915 150 och bland
krigsfångar 12 sjukdomsfall. I Frankrike, där skyddskoppympningen
under de senare åren med kraft genomförts, torde smittkopporna likaledes
jämväl inom den civila befolkningen hava uppträtt endast sporadiskt;
exakta siffror hava ännu ej varit tillgängliga. I Österrike åter, där
ympningstvång för den civila befolkningen icke finnes, anmäldes däremot
under år 1915 ej mindre än 25,319 smittkoppsfall; de flesta av
dessa inträffade i trakterna av rysk-österrikiska gränsen och till vida
övervägande del bland den civila befolkningen. Men även i Wien hade
redan under tiden från krigets utbrott till omkring 1 juni 1915 inträffat
över 1,500 smittkoppsfall, därav endast 71 bland de där förlagda stora
truppmassorna.

Åven i fråga om samvetsklausul intager lagutskottet samma ståndpunkt
som fjolårets särskilda utskott. Det låter sig icke förnekas, att
det motstånd mot tvångsvaccinationen, som faktiskt föreligger, i vissa
fall orsakats av en verklig, fast rotad övertygelse om vaccinationens
hälsofarlighet. Men å andra sidan torde obenägenheten mot vaccinationen
i blott alltför många fall bero på en uppagiterad, mer eller mindre
tillfällig känslostämning. Den nedgång i de vaccinerades antal, som de
senare åren konstaterats, har säkerligen till icke ringa del sin grund
jämväl i ren likgiltighet inför en fara, som förmenas vara imaginär, i
''obenägenhet att underkasta sig det besvär och de olägenheter, som kunna
vara förenade med vaccinationen, samt i den på många håll gjorda erfarenheten,
att vaccinationsskyldighetens fullgörande utan laga påföljd
kunnat uraktlåtas. Det torde emellertid vara utomordentligt svårt, om
ens möjligt att utfinna en anordning, genom vilken å ena sidan kravet
på obligatorisk vaccinering av barn verkligen upprätthålles, men å andra
sidan rätt till befrielse medgives i fall, där verkliga samvetsbetänkligheter
föreligga, och endast i sådana fall. I det kungl. förslaget har
man sökt lösa svårigheten genom att visserligen öppna möjlighet till
dispens från ympningsplikt på grund av allvarliga betänkligheter, men
endast för det fall, att dessa genom förebragt utredning visats grunda
sig på personlig kännedom om ohälsa, som framträtt i samband med
ympning av barn. Tillika har uppenbarligen avsetts, att det föreskrivna
förfarandet i dispensärendet, på samma gång det giver garantier för
nämnda utrednings tillförlitlighet, skall framstå såsom alltför besvär -

Samvetsklausul.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

ligt och ingivande ringa hopp om framgång för varje annan än den,
som drives av verklig samvetsnöd.

Men det har synts utskottet, att de anmärkningar, som inom medicinalstyrelsen
framförts mot det kungliga förslagets bestämmelser i ämnet
och vilka i ett flertal av de väckta motionerna ytterligare utvecklats, äro
alltför tungt vägande, för att den föreslagna utvägen skulle kunna accepteras.
Sålunda framstår det såsom något i hög grad stötande, att befrielse
skall kunna vinnas av den som förmår åberopa och styrka personlig
kännedom om fall av vaccinskada, men däremot icke av den, som
vunnit dylik kännedom t. ex. ur en medicinsk facktidskrift eller offentlig
handling. Och lika litet tillfredsställande är, att den, som icke förrän
hans barn redan uppnått tre års ålder blivit i tillfälle att åberopa sådan
personlig erfarenhet, blott och bart av detta skäl skulle berövas en —
enligt hans sätt att se — förmån som eljest tillkommit honom. Tvivelsutan
skulle det ock i praktiken ofta ställa sig synnerligen svårt att
förebringa erforderlig utredning av den art förslaget kräver. Det ligger
därför nära till hands att antaga, att i ett stort antal fall ansökningarna
bleve fruktlösa och anordningen endast komme att förorsaka bittra missräkningar
för de sökande, som utan resultat underkastat sig ett besvärligt
och omständligt förfarande, samt en härav alstrad misstämning mot
den tillämpande myndigheten.

Dessa brister, vilka för utskottet utgöra ett bestämt hinder för tillstyrkande
av ifrågavarande bestämmelser, i det skick de framträda i det
kungliga förslaget, hava vidare synts utskottet icke vara av beskaffenhet
att kunna genom lämpliga modifikationer i någon mera avsevärd mån
xmdanröjas. De torde nämligen väsentligen bero icke av ett mindre
lyckligt genomförande av det fullföljda uppslaget, utan av en grundbrist,
som vidlåder detta uppslag självt. Finner man upprätthållandet av tvångsprincipen
vara ur allmän hälsovårdssynpunkt nödvändigt, men det oaktat
tror sig böra låta en subjektiv uppfattning om vaccinationens skadlighet
hos den för ympningspliktens fullgörande ansvarige grunda rätt till befrielse,
så drives man antingen till en lösning, enligt vilken villkoren
för befrielse i sakligt och formellt avseende ställas så stränga, att medgivandet
ter sig såsom dels orättvist, dels skäligen värdelöst, eller ock
till en lösning, som allvarligen sätter själva syftet med lagstadgat ympningstvång
i fara att förfelas.

Det sistnämnda bleve enligt utskottets mening uppenbart följden,
därest en samvetsklausul skulle införas av den typ, som herr Bäckströms
motion synes avse, och som i herrar Vennerströms och Erikssons i
Grängesberg motion blivit utformad. Enligt sistnämnda motionärers

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

yrkande skulle en på heder och samvete avgiven skriftlig försäkran, att
avgivaren anser vaccinationen kunna skada barnets hälsa, vara till fyllest
för vinnande av befrielse. Men då det nu knappast från något sakkunnigt
håll bestrides, att fara för menlig påföljd icke är absolut utesluten
— låt vara att densamma med ett omsorgsfullt handhavande av
skyddskoppympningen nedbringas till ett minimum av risk, som förståndiga
människor icke låta i andra livets förhållanden inverka på sitt
handlingssätt — så öppnar en bestämmelse, sådan som den av motionärerna
föreslagna, tydligen dörren för envar att undandraga sig vad
lagen genom att ställa sig på tvångsprincipens ståndpunkt likvisst betraktar
som en medborgerlig plikt. Om än åtskilliga i frågan mera likgiltigt
icke skulle underkasta sig besväret av den av motionärerna fordrade
personliga inställelsen först hos tjänsteläkare och därefter hos
polismyndighet, så måste likvisst befaras, att en betänklig ofullständighet
i ympningens genomförande skulle bliva följden. Tv en dylik samvetsklausul
bleve uppenbarligen ett det yppersta underlag för fortsatt bedrivande
av agitationen mot vaccination, och det kan tyvärr icke förväntas,
att de av denna agitation påverkade skulle i tillräcklig omfattning
hava sinnet tillgängligt för tj änsteläkarens upplysningar och föreställningar.

Utskottet har på grund av det anförda funnit sig böra, i likhet med
fjolårets särskilda utskott, ställa sig avvisande mot upptagande i lagen
av någon samvetsklausul av det ena eller andra slaget. Erkännandet
av att det i samhällets bjudande intresse de enskilda pålagda ympningstvånget
icke är fritt från varje risk, bör icke få leda till att vare sig
direkt eller på omvägar ställa till den enskildes eget gottfinnande, huruvida
han vill underkasta sig det påbjudna. Däremot bör det tydligen
föranleda till allvarlig prövning, huruvida allt är gjort som rimligen göras
kan för att avlägsna möjligheten av ogynnsamma påföljder av koppympningen.
Desto mera maktpåliggande är detta, som den obenägenhet för
vaccinationen, vilken framkallat kravet på samvetsklausul, ytterst torde
kunna delvis härledas från att vaccinationen ej alltid handhafts med all
den omsorg, som önskligt varit. Som bekant är det ock nuvarande
vaccinationsreglementes brister i detta hänseende, som ursprungligen föranlett
reformarbetet. Kungl. Mai:ts förslag erbjuder ock i detta hänseende
åtskilliga högst beaktansvärda fördelar. Åldern, inom vilken
barn skola vara ympade, har framflyttats från två till sex år. Uppskov
med yrapningen skall enligt förslaget medgivas i fall av sjukdom eller
svaghet. Ympningen skall, så långt man funnit det utan stor olägenhet
låta sig göra, verkställas av läkare och i regel utföras med animalt

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 sand. 17 käft. (Nr 22.) 5

Hygieniska
förbättringar
i det kungl.
förslaget.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Ympar es
kompetens.

}Tmpämne. Emellertid vill utskottet ifrågasätta, huruvida icke genom
vissa ändringar i lagförslaget än större säkerhet skulle kunna vinnas för
att vaccinationen, så långt på vetenskapens nuvarande ståndpunkt är
möjligt, varder riskfri.

I fjolårets kungl. proposition yttrar chefen för civildepartementet
bland annat:

»Det torde av den förut lämnade redogörelsen otvetydigt framgå,
att de olägenheter och sjukdomstillstånd av övergående natur, som kunna
följa på en ympning, mindre ofta förekomma och bliva av mera ofarlig
beskaffenhet, i den mån ympningen verkställes av fullt kompetenta
ympare och animal vaccin användes.

Det torde också vara klart, att ympningen måste betraktas som ett
kirurgiskt ingrepp, vilket kräver nära nog samma sakkunskap och noggrannhet
som andra operationer, samt att ympning med animal vaccin
erfordrar mera utbildad teknik och ställer större fordringar på ymparens
utbildning, än om humanisera! ympämne användes.

För statsmakterna måste det vara en oavvislig plikt, när de påbjuda
en tvångsvaccinering, framför allt då denna gives en sådan omfattning,
som av medicinalstyrelsen ifrågasatts och av mig i det väsentliga förordats,
att också träffa sådana anordningar, att denna ympning sker i
den möjligast riskfria form.

Konsekvensen av allt detta borde vara ett stadgande om förbud
för annan än läkare att befatta sig med skyddskoppympning. Nästan
överallt i utlandet, där vaccinationstvång införts, är det också läkarna,
och dessa allena, som utföra ympning.

Ehuru medicinalstyrelsen väl erkänt betydelsen av att skyddskoppympningen
anförtros allenast åt läkare, har styrelsen dock ansett, att
detta steg, med hänsyn till vårt lands förhållanden, icke nu kan helt
uttagas. Efter ytterligare överläggning med medicinalstyrelsen har också
jag kommit till den uppfattning, att ett ovillkorligt förbud för ympning
genom annan än läkare skulle kunna medföra vissa svårigheter å en
del orter. Men om således undantag från en regel, som helst borde
helt upprätthållas, tillsvidare böra ifrågasättas, måste detta emellertid ske
under starka garantier för att icke undantagen bliva regel.»

De av departementschefen uttalade betänkligheterna, om än beaktansvärda,
synas dock ej utskottet vara av den tvingande art, att man
för deras skull skall finna sig nödgad till en onekligen föga tillfredsställande
avvikelse från principen, att endast den som äger behörighet att
utöva läkarkonsten må utföra skyddskoppympning. Det torde, även utan
en sådan avvikelse, med god vilja låta sig göra att jämväl i avlägsna

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

trakter anordna ympningsmöten i erforderlig utsträckning. Utskottet förbiser
naturligen icke, att kostnaderna för vaccinationen genom den av
utskottet ifrågasatta ändringen komma att ej oväsentligt ökas, såväl till
följd av ökade dagtraktamenten och resekostnader, som ock därigenom
att extra läkarekrafter måste anlitas på sina håll, där tjänsteläkarens tid
icke kan tagas i anspråk för ympningen, i allt fall ej mer än delvis.
Till frågan om kostnadsökningens storlek återkommer utskottet nedan.

För det fall, som i lagförslagets 4 § omförmäles — ympning vid
inträffande epidemi — torde av praktiska skäl undantag böra göras;
dock synes det icke utskottet nödvändigt att ens för nämnda fall gå
längre än till ett medgivande att, där i dylika fall för viss ort saknas
annan möjlighet att på tillfredsställande sätt ordna skyddskoppympningen,
medicinalstyrelsen äger till ympare förordna medicine kandidat,
som genomgått föreskriven undervisningskurs i skyddskoppympning.

I 9 § av förslaget stadgas, i överensstämmelse med vad medicinalstyrelsen
hemställt, att skyddskoppympning skall ske med animal vaccin
men att, där sådan vid något tillfälle ej står till buds i tillräcklig mängd,
medicinalstyrelsen äger förordna, att ympning under iakttagande av
vissa försiktighetsmått får ske jämväl med humaniserad lymfa. Dylik
ympning skall dock endast få verkställas av läkare eller medicine kandidat,
som genomgått föreskriven kurs i skyddskoppympning, och skall
för ympningen erfordras särskilt medgivande av den ympningspliktige
eller dennes målsman.

Om motsvarande bestämmelse i fjolårets förslag yttrade särskilda
utskottet:

»I propositionen framhålles, att användande av humaniserad lymfa
knappast komme att äga rum, om förslaget bleve lag, men att en säkerhetsventil
härvid erfordrades, för att man ej skulle bliva strandsatt i de
sällsynta undantagsfall, då av en eller annan anledning animalt ympämne
i tillräcklig mängd icke funnes tillverkat eller kunde från utlandet
anskaffas.

Åven efter utskottets uppfattning skulle det vara lyckligast, om
användande av annan än animal vaccin kunde absolut förbjudas, men
då medicinska myndigheter, härom åtsporda, förklarat sig icke kunna
garantera, att under alla omständigheter animal vaccin i tillräcklig
mängd skall kunna tillhandahållas, har utskottet icke kunnat förorda
ett sådant förbud. Emellertid vill utskottet kraftigt framhålla önskvärdheten
av, att förrådet av animal vaccin alltid hålles så stort, att det
endast i sällsynta undantagsfall behöver ifrågakomma att använda annat
ympämne.»

Animal

vaccin.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Enligt vad utskottet erfarit, lära emellertid numera förhållandena i
fråga om vaccintillgång hava ytterligare förbättrats därhän, att, åtminstone
såvitt angår den i lagförslaget föreskrivna ordinära vaccinationen,
faran för brist på animal vaccin kan sägas vara praktiskt taget utesluten.
Skulle i rena undantagsfall situationen bliva en annan, lära
icke svårigheter möta att från andra länders ympanstalter erhålla det
tillskott i animal lymfa, som möjligen kan erfordras. Endast för det
fall att vid en inträffande epidemi mycket stora krav skulle komma att
ställas på vaccintillgången i och för en mera allmän revaccinering, torde
det vara nödvändigt att fortfarande bibehålla den omförmälta säkerhetsventilen.

I anslutning till vad nu uttalats rörande fordringarna å ympares
kompetens ävensom å använt ympämne, har utskottet föreslagit ändringar
i 7, 8 och 9 §§ av det kungl. förslaget.

Genomföras dessa ändringar och läggas dessa till de övriga betryggande
anordningar, som i det kungliga förslaget innehållas, synes
det utskottet, som om befogade klagomål över vaccinationens handhavande
knappast mera skulle behöva förekomma. Utskottet förutsätter,
att närmare föreskrifter rörande ympämnes handhavande och förvaring
samt vad ympnings- och besiktningsförrättare hava att iakttaga komma
att utfärdas till ytterligare betryggande, såväl att de anbragta skyddskoppor^
»slå an», som att skadliga biverkningar, i den mån det står i
mänsklig förmåga, uteslutas. Men utskottet har ansett det vara på sin
plats, att i själva lagen hänvisning lämnas till de föreskrifter av mera
generell giltighet i dessa hänseenden, vilka det enligt utskottets mening
lämpligen bör ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda.

I enlighet härmed har utskottet utarbetat ett stadgande, som infogats
såsom § 14 i utskottets redaktion av förslaget.

I detta sammanhang vill utskottet instämma med särskilda utskottet
vid 1915 års riksdag i dess uttalande om det angelägna att upplysningsverksamhet
genom det allmännas försorg bedrives till skingrande
av fördomar och missuppfattningar rörande vaccinationen och dess betydelse.
Utskottet får emellertid erinra, att vikten härav behjärtas i uttalanden
i Kungl. Maj:ts till denna riksdag avgivna proposition nr 34,
där den ekonomiska sidan av saken, som i annan ordning kommer under
riksdagens prövning, jämväl avhandlas.

Innan utskottet övergår till de särskilda detaljerna i förslaget, torde
ännu en fråga av mera allmän räckvidd böra beröras, nämligen frågan

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

om den utsträckning, i vilken kostnaderna för vaccinationen böra bestridas
av statsmedel. Spörsmålet om beviljande av statsanslag för
vaccineringens genomförande bar väl blivit föremål för en särskild kungl.
proposition, nr 34, vilken av kamrarna till annat utskott remitterats.
Men då förevarande lagförslag i sin 13 § innehåller stadgandena om
de grunder, enligt vilka statsverket deltager i kostnaderna för vaccinationen,
lärer frågan om dessa grunder böra i detta sammanhang upptagas
av lagutskottet.

Föregående års kungl. förslag var i förevarande del byggt på följande
grundsatser: All ympning, som sker på ympnings- eller besikt ningsmöte

eller eljest på föranstaltande av hälsovårdsmyndighet, skulle vara
fri för den ympade. Kostnaden skulle bestridas dels av staten, dels av
kommunen. Staten hade att gälda civil tjänsteläkares resekostnads- och
traktamentsersättning för hans inställelse till möte å annan ort än stad,
köping eller municipalsamhälle. Kommunen åter hade att utgiva ersättning
för varje vid mötet ympad person med därtill av Konungen fastställt
belopp. Nämnda belopp var enligt uppgift i propositionen av
medicinalstyrelsen föreslaget att under närvarande tid utgöra 50 öre för
varje ympad. I övriga fall, nämligen dels å landet, där ympningen
förrättades av annan än tjänsteläkarna, dels alltid i stad, köping och
municipalsamhälle, skulle kostnaden i dess helhet bäras av vederbörande
kommun. Den kostnad, som statsverket sålunda skulle åtagit sig, var
i fjolårets proposition beräknad till c:a 35,000 kronor, under erinran
likvisst, dels att stora svårigheter mötte för tillförlitlig beräkning och dels
att i den mån framdeles läkare i större utsträckning komme att anlitas
för ympningen, det erforderliga beloppet givetvis komme att stiga.

I anledning av en i ärendet väckt motion föreslog emellertid särskilda
utskottet, med hänsyn särskilt till den ojämnhet i kostnadshänseende,
varmed förslagets bestämmelser skulle drabbat olika landskommuner,
ävensom till det förhållande att det enligt förslaget skulle stå
allmänheten fritt att låta ^vaccinera sig, att all ersättning till ympare,
vare sig i form av reseersättning, dagtraktamente, eller arvoden, skulle,
såvitt landsbygden anginge, bekostas av statsmedel, varemot stad, köping
och municipalsamhälle skulle hava att, som i den kungl. propositionen
föreslagits, själva bekosta sina innebyggares vaccination. Den merkostnad
för statsverket, som utskottets ändringsförslag, därest det antoges,
skulle medföra, beräknades av utskottet, under reservation för
beräkningens riktighet, till 64,000 kronor.

Mot den sålunda föreslagna utsträckningen av statsverkets ekonomiska
förpliktelser förekom, enligt vad föredragande departementschefen

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

i förevarande kungl. proposition erinrat, ingen anmärkning inom riksdagen.
Särskilda utskottets förslag har ock blivit i årets kungl. förslag
upptaget; till stöd härför anför departementschefen — som jämväl godtagit
den av utskottet gjorda kostnadsberäkningen — följande:

»Den allmänna folkympningen är icke närmast en individens eller
ortens sak utan fastmer en hälsovårdsangelägenhet, vars betydelse
sträcker sig vida därutöver, ett skyddsmedel mot en förhärjande utomordentligt
smittsam farsot och därmed också i hög grad en statsangelägenhet.
Obestridligt torde dessutom vara, att vaccinationens jämna
gång och rationella handhavande i den utsträckning, som avses, kommer
att väsentligt främjas icke blott av att läkare i så stor utsträckning
som möjligt anlitas som ympare, utan också genom att kostnaderna
för denna läkarympning i allt väsentligt pålägges staten. Jag har
därför, och då riksdagen icke funnit några betänkligheter vid att staten
i så hög grad som särskilda utskottets förslag upptager bidrager till
skyddskoppympningens anordnande, anslutit mig till utskottets förslag i
nu förevarande hänseende.»

Emellertid hava herrar Almer och C. Eklundh i sin ovan omförmälda
motion, 1:95, uttalat, att de av departementschefen förebragta
skälen i själva verket borde föranleda, att städer och landsbygd i förevarande
hänseende jämställdes och statsverket således övertoge kostnaderna
för vaccinationen jämväl i städerna, varför motionärerna påyrkade,
att 3 mom. av 13 § finge ur förslaget utgå.

Utskottet, som för sin del funnit de av departementschefen anförda
synpunkterna förtjäna avgörande vitsord vid frågans bedömande, har
å andra sidan funnit följdriktigheten fordra, att steget till vaccinationskostnadernas
överflyttande på statsverket tages fullt ut, på sätt i nyssnämnda
motion yrkats. Utskottet har i enlighet därmed föreslagit ändringar
i 13 §. Såsom en naturlig konsekvens av att skydsskoppympningen
sålunda i kostnadshänseende behandlas som en ren statsangelägenhet
och för att ytterligare främja det angivna syftet att befordra
vaccinationens jämna gång och. rationella handhavande hava i 8 § vidtagits
ändringar, enligt vilka befattningen med antagande av annan
ympare än tjänsteläkare skall tillkomma medicinalstyrelsen.

1 detta sammanhang får utskottet erinra, att ökade kostnader för
statsverket jämväl medföras av ett annat, ovan berört, av utskottet framställt
ändringsförslag, enligt vilket annan ympning än den vid epidemi
särskilt påbjudna endast skulle få verkställas av den som äger behörighet
att utöva läkarkonsten. Beträffande storleken av det statsanslag, som
i följd av båda de föreslagna ändringarna ytterligare må erfordras, till -

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

kommer det, såsom redan erinrats, annat utskott att i sinom tid avgiva
yttrande. För att emellertid giva en föreställning om de ifrågavarande
ändringsförslagens ekonomiska räckvidd anser sig utskottet böra nämna,
att utskottet kommit till den uppfattning, att kostnadsökningen i allt
fall icke torde komma att överskrida ett belopp av 50,000 kronor.

T fråga om de särskilda bestämmelserna i förslaget till lag om
skyddskoppympning får utskottet uttala följande:

2 §•

I avgiven motion, I: 94, har herr Almer under åberopande av en
av honom i enahanda syfte vid 1915 års riksdag väckt motion, I: 80,
vilken avstyrktes av särskilda utskottet, men vann första kammarens
bifall, yrkat sådan ändring i förevarande paragraf, att den tid, inom
vilken barn senast skall undergå skyddskoppympning, måtte, i likhet med
vad härutinnan för närvarande gäller, bestämmas till det kalenderår, under
vilket bai-net fyller två år.

Rörande denna fråga uttalade fjolårets särskilda utskott följande:

»Till stöd för det kungl. förslaget i denna del har av medicinalstyrelsen
och i propositionen anförts huvudsakligen, att den tidigaste
barnaåldern, såsom statistiken utvisar, är den för sjukdomar och dödsfall
mest utsatta. Många av de sjukdomar, som träffa barn i denna ålder,
tros nu, ehuru helt visst med orätt, bero på skyddsympningen, som sålunda
ofta får bära skulden för dessa åkommor. Det kan därför ur
denna synpunkt vara befogat att uppskjuta ympningen till en tidpunkt,
då barnet vunnit bättre krafter och stadigare hälsa, men innan det nått
skolåldern och blir mera utsatt för smitta från andra håll än hemmet
och dess omgivning samt därigenom även i sin tur mera farligt för
andra. Vidare har framhållits, att det otvivelaktigt är förbundet med
viss svårighet att få barnen i den tidigaste åldern inställda till ympnings-
och besiktningsmöten, särskilt på landet, och att mödrarna också
helt naturligt äro mera känsliga för ingrepp å barnen under deras tidigaste
år, än om ympningen förlägges till en senare barnålder. Framilyttningen
av vaccinationsåldern på sätt, som föreslagits, giver därjämte
ett effektivare skydd mot smittkoppssjukdom just under skolåldern än
nu gällande bestämmelser. Kontrollen blir dessutom lättare, om ympningsplikten
sammanfaller med skolåldern.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Det kan ock erinras, att, då ympningen kan företagas när som
helst före utgången av det sjätte kalenderåret efter barnets födelse, det
torde kunna förväntas, att föräldrar skola låta ympningen företagas å
den tid dessförinnan, som i olika fall, med hänsyn till barnets hälsa och
andra omständigheter, anses lämpligast, och att, medan härvid flera
torde föredraga en tidigare ålder framför en senare, andra åter anse en
senare ålder fördelaktigare.»

Under åberopande av vad sålunda anförts, finner utskottet sig böra
biträda det kungliga förslaget oförändrat i förevarande del.

Vidkommande det i herrar Vennerströms och Erikssons i Grängesberg
ovan omförmälda motion framställda yrkande om tillfogande av
ett 2 mom. i paragrafen, innehållande en samvetsklausul avsedd att ersätta
de i det kungliga förslagets 5 § 3 mom. upptagna bestämmelserna,
får utskottet hänvisa till vad i den allmänna motiveringen yttrats.

3 §•

I herrar Stärners och K. A. Nilsons motion hemställes, »att den i
kungl. propositionen föreslagna revaccinationsskyldigheten ej måtte av
riksdagen bifallas, utan revaccinationen som hittills vara fullt frivillig».

Herrar Vennerström och Eriksson i Grängesberg hava påyrkat uteslutande
ur förevarande § av de under a) och b) upptagna stadganden.

Rörande dessa yrkanden, som jämväl vid 1915 års riksdag av
samma motionärer framfördes, yttrade särskilda utskottet — under hänvisning
till den i fjolårets kungl. proposition och medicinalstyrelsens
betänkande förebragta utredningen — bl. a. följande:

»Det skulle tydligen vålla avsevärd omgång och svårighet att vid
inträffande krigsfara i stor utsträckning genomföra en vaccinering av
de värnpliktiga och vid krigsmakten fast anställda. Erfarenheten har
visat, att den nu gällande frivilliga vaccinationen av de värnpliktiga i
fredstid icke lett till vaccination av dem i tillräcklig omfattning. Det
lär sålunda knappast återstå annat än att införa skyldighet för dem att
redan i fredstid undergå vaccinering, som är påkallad i främsta rummet
av nödig hänsyn till kxdgsberedskapens krav. Med den ståndpunkt utskottet
för övrigt intagit till frågan om skyddskoppympningens betydelse,
och enär genom antagande av förslaget i denna del en ^vaccinering av
så gott som hela den manliga befolkningen kommer att ske i en ålder,
då den på grund av undergången barnvaccinering en gång erhållna
immuniteten mot smittkoppssjukdomen kan vara försvunnen, har utskottet
ansett sig böra förorda Kungl. Maj:ts förslag, i vad det avser såväl

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

värnpliktiga som vid krigsmakten fast anställda, samt alltså icke kunnat
tillstyrka berörda motioner i förevarande del.

I detta sammanhang vill dock utskottet framhålla lämpligheten av
att, i den mån så låter sig göra, tillfälle beredes de till fredstjänstgöring
inkallade värnpliktiga, att, innan ympningen vid truppförbanden sker,
genom föredrag av vederbörande läkare eller på annat lämpligt sätt
vinna kännedom om skyddskoppympningens betydelse för dem.

Med avsende å de under d) och e) av denna paragraf omnämnda
kategorier, vissa utlänningar och tvångsarbetsfångar, synas fullgiltiga
skäl föreligga för att ålägga dem ympningsplikt.»

Under åberopande av nämnda yttrande får utskottet hemställa om
bifall till det kungliga förslaget i denna § oförändrat.

5 §■

I andra momentet av denna § har i herrar Vennerströms och Erikssons
i Grängesberg motion föreslagits den jämkning, att jämväl annan
ympare än den som äger behörighet att utöva läkarekonsten skall äga
pröva, huruvida sådan anledning till undantagande föreligger, som i
momentet omförmäles.

Till stöd härför hava motionärerna yttrat:

»I § 5 mom. 2 hade Kungl. Maj:ts proposition vid 1915 års riksdag
föreslagit, att endast vederbörande tjänsteläkare skulle ha rätt att meddela
undantag från ympning på grund av barnets sjukdom. Särskilda
utskottet 1915 föreslog, att även annan ympare än läkare skulle få
rätt att efter undersökning meddela undantag.

Medicinalstyrelsen har avstyrkt denna förändring, och departementschefen
har godtagit medicinalstyrelsens uppfattning. Särskilda utskottets
ändringsförslag var förestavat av önskvärdheten av att bereda en
lättnad åt den allmänhet, som bor i Sveriges mest avlägsna bygder. Faktiskt
äro, särskilt mångenstädes i Norrland, förhållandena sådana, att
många familjer bo så långt bort i obygderna, fjärran från ordentliga
vägar, att läkaren icke besöker deras ort på många år, och för innebyggarna
själva kan det vara så gott som omöjligt att komma med
barnen till läkaren, då barnen äro sjukliga och kommunikationerna över
all beskrivning vidriga. Skälen för särskilda utskottets förslag äro så
behjärtansvärda, att de fullt motivera ett yrkande på att även annan
ympare än läkare må efter egen undersökning lämna temporär befrielse
åt ett sjukt barn. Några nämnvärda risker av ett sådant yrkandes
antagande torde icke behöva befaras.»

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 samt. 17 käft. (Nr 22.)

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Här berörda fråga kommer i ett förändrat läge, därest utskottets i
7 §:ns bestämmelser föreslagna ändring antages. Enligt detta ändringsförslag
skulle såsom ympare godtagas endast den, som äger behörighet
att utöva läkarkonsten; dock skulle vid påbjuden ympning enligt 4 §
även medicine kandidat, som, utan att äga sådan behörighet, undergått
kurs i skyddskoppsympning, få anlitas. Åven åt ympare av
sistnämnda kategori torde utan betänklighet kunna anförtros den prövning,
som här är i fråga. Vid sådant förhållande har utskottet funnit
orden: »där han äger behörighet att utöva läkarekonsten» i första stycket
av förevarande moment lämpligen kunna uteslutas.

Beträffande det i samma stycke omförmälda läkarintyg synes fordran
på en avfattning i enlighet med särskilda av medicinalstyrelsen affattade
föreskrifter kunna frånfallas, därest å andra sidan kräves, att intyget,
för att vara ovillkorligen gällande, skall hava avgivits av tjänsteläkare.

En i herrar Almers och C. Eklundhs motion framställd anmärkning,
att första och sista styckena i momentet syntes stå i mindre god överensstämmelse
med varandra, torde bero av ett missförstånd. Den befogenhet
att medgiva undantag, som i sista stycket omförmäles, lärer nämligen
vara beroende av, att de i första stycket angivna förutsättningarna
äro för handen.

I fråga om grunderna till att 3 mom. av paragrafen i utskottets
redaktion uteslutits får utskottet hänvisa till den allmänna motiveringen.

6 §•

I ett flertal motioner hava påyrkats mer eller mindre vittgående
ändringar i denna paragraf.

Herrar Stärner och K. A. Nilson hava hemställt om sådan ändring,
»att vaccination ej må utgöra villkor för inträde i vare sig enskilda eller
statens skolor och läroanstalter eller för tillträde till offentliga tjänster
eller ämbeten».

Herr Thore har i sin motion (II: 229) med förnyande av en vid förra årets
riksdag väckt motion (II: 216) och under hänvisning till där given motivering
påyrkat uteslutning av föreskriften om vaccinering såsom villkor
för inskrivning på sjömanshus. Motionären har ytterligare i ämnet anfört:

»Vill man åstadkomma en effektiv mildring: i revaccinationsolägenheterna
för sjöfolket, men samtidigt hålla på kravet, att en i utrikes
sjöfart någorlunda stadigt sysselsatt sjöman bör vara revaccinerad, kan
man ju föreskriva, att revaccinationsplikten inträder först efter det en
sjöman varit inskriven vid sjömanshus exempelvis 2 år Samt härunder

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

minst 12 månader varit sysselsatt i utrikes sjöfart. Genom en sådan
modifiering skulle eu hel del av de vid sjömanshusen årligen nyinskrivna,
nämligen de som sluta med yrket allaredan efter den första
eller de första sjöresorna, de som endast befara inrikes farvatten och de
som endast tillfälligtvis göra en utrikes resa (vanligen till Tyskland, Danmark
eller Norge) eller gå på fiske, bliva befriade från revaccineringen.

De särbestämmelser för sjöfolket, som innehållas i § 6 a, förekomma
helt säkert icke i någon utländsk lagstiftning; man har i varje fall
icke påvisat någon motsvarighet. Dess bortfallande i den svenska
vaccinationslagen kan ju näppeligen göra varken från eller till i fråga
om smittkoppors förekomst i riket. Kvar står ju § 4, vilken bestämmelse
vid förefallande behov medgiver sådana åtgärder, att spridning
av smittkoppor genom de sjöfarande kan förhindras.»

Herr Bengtsson i Göteborg har i sin motion (II: 226) hemställt om uteslutande
av stadgandet om vaccinationsplikt såsom villkor för anställningvid
tullverket, och har motionären till stöd därför yttrat bl. a.:

»Som motiv för kravet på tullpersonalens skyldighet till revaccination
anför medicinalstyrelsen följande:

’Då koppornas smittämne är synnerligen livskraftigt, och därför ej
sällan vidhäftar begagnade kläder, lump, m. fl. artiklar, bör även tullverkets
personal, som, förutom vid beröringen med fartygsbesättningarna,
även kan utsättas för smitta vid sysslandet med sådana varor, bliva underkastad
förnyad ympning.’

I det avseendet att söka hindra koppsmittans införande i riket sjövägen
på grund av beröring med folk och gods å fartyg och därvid låta
^vaccinera enbart tullpersonalen, synes förslaget mig sakna praktisk betydelse.
I beröring med fartygsbesättningarna äro icke endast tullpersonalen
utan i ännu högre grad mäklarebiträden, lossningsarbetare, packhuskarlar
m. fl. Det synes mig också rätt egendomligt att för hindrande
av koppsmittämnets spridning från t. ex. importerade begagnade kläder,
särskilda åtgärder anses påkallade, då kläderna passera genom tullen, utan
att liknande försiktighetsmått vidtagas sedan varan en gång blivit utlämnad,
det oaktat att vid klädernas uppackning minst lika stor, för att
icke säga större risk föreligger för smittans spridning.»

Herrar Vennerström och Eriksson i Grängesberg hava i sin motion
hemställt om båda de ändringar som i de båda sistnämnda motionerna
påyrkats.

Härom anföres i deras motion:

»Mot revaccinationsplikten för sjömän har från representanter för
sjöfarten och sjöfolket riktats bestämd kritik. Denna kan icke från -

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

erkännas stor bärkraft. Stor olägenhet vållas sjöfarten och sjöfolket.
Därtill kommer, att bestämmelsen om revaccination av sjömän blir av
mycket litet värde, så länge som icke en mängd andra hål, genom
vilka smittan kan tänkas inkomma i landet, äro tilltäppta. En mycket
avsevärd del av Sveriges internationella förbindelser gå över land. De
in- och utländska passagerarna på båtar från utlandet kunna medföra
smitta. De otaliga utländska sjömännen, som komma in i svenska
hamnar, likaså. När inga skyddsåtgärder föreskrivas i fråga om dessa
uppräknade beröringspunkter med utlandet, förefaller tvångsvaccinering
av svenska sjömän enbart vara tämligen opåkallad.

Samma resonemang gäller i det stora hela även beträffande revaccination
av tullpersonalen. Vaccinationstvånget i fråga om tullmännen
är förestavat av deras beröring med utländska varor och utländskt
folk, som kunna tänkas medföra koppsmitta. Det finnes en mängd
andra medborgargrupper i Sverige, som lika mycket som tullpersonalen
äro i beröring med varor och människor från utlandet. De tusentals
hamn- och stuveriarbetarna, packhuskarlarna, konduktörerna å järnvägarna
o. s. v. För dem ifrågasättes ingen revaccination. Revaccinationsplikt
för tullpersonalen enbart blir utan nämnvärd praktisk betydelse
och drabbar orättvist.»

Bestämmelserna i förevarande paragraf av det kungliga förslaget
överensstämma med vad fjolårets särskilda utskott föreslagit. Såsom
nämnda utskott erinrat, hava de viktigaste invändningar, som mot stadgandena
ifråga framställts, väsentligt förlorat i praktisk betydelse genom
de undantag, som stadgas i paragrafens inledningsord, jämförda med
3 § av förslaget. Rörande de av detta års motionärer gjorda erinringarna
må framhållas, beträffande sjömän, att vaccineringen naturligen
ej blott avser att skydda den i landet boende befolkningen för smitta,
utan i första hand att skydda sjömännen själva och de besättningar de
tillhöra för de risker, som bl. a. uppehållen i främmande hamnar kunna
medföra, samt beträffande tullpersonalen, att densamma synes vid sina
obligatoriska besök ombord å fartyg vid dess ankomst utsättas för en
särskild risk, som icke i lika mån är förenad med ett lossningsarbete,
som föregåtts av undersökning av de sanitära förhållandena ombord.

I fråga om övriga i paragrafen upptagna fall synes det utskottet
än mindre kunna ifrågakomma att eftergiva på här uppställda krav,
vadan utskottet ansett förslaget böra oförändrat godkännas.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

7 och 8 §§.

I fråga om grunderna för de av utskottet i dessa paragrafer föreslagna
ändringar hänvisas till vad i den allmänna motiveringen (sid.
33—35) därom uttalats.

Enligt lagen om behörighet att utöva läkarkonsten den 21 september
1915 tillkommer undantagsvis dylik behörighet även person, som ännu
ej avslutat sina medicinska examensstudier, nämligen på grund av vikariatsförordnande
eller tjänstgöring såsom underläkare eller amanuens o. s. v.

Första punkten av 7 § utgår tydligen från den förutsättning, att
den formella kompetens såsom ympare, som på grund härav tillägges
dylika studerande, även äger reell motsvarighet genom redan undergången
utbildning. Också har detta förhållande beaktats genom ett uttalande i
föregående års kungl. proposition, varom utskottet funnit sig böra erinra.

Med utskottets redaktion av 8 § har jämväl avsetts att tydligt utmärka,
att tjänsteläkares befriande från befattning med ympningen
kan avse allenast en del av hans distrikt eller verksamhetsområde.

9 §.

Jämväl beträffande i denDa § föreslagen ändring får utskottet åberopa
den allmänna motiveringen (sid. 35—36).

u §•

Den i utskottets förslag strängt genomförda principen att endast den,
som äger behörighet att utöva läkarekonsten, eller i visst undantagsfall medicine
kandidat, som genomgått kurs i skyddskoppympning, må vara ympare,
kan tydligen icke utan stora kostnader och olägenheter utsträckas att jämväl
gälla förrättare av besiktning efter företagen ympning. Ej heller torde i
detta hänseende något verkligt behov av denna högre kompetens föreligga.
Den jämkning, utskottet föreslagit i lydelsen av 1 mom., betingas av att,
därest utskottets förslag i fråga om 7 § antages, kurser i skyddskoppympning
för andra än blivande läkare ej längre lära ifrågakomma att
anordnas, utan endast kurser för besiktningsförrättare.

13 §.

Av den ståndpunkt, utskottet under den allmänna motiveringen ovan
utvecklat, enligt vilken kostnaderna för vaccinationen även i fråga om
städer och stadsliknande samhällen övertagas helt och hållet av statsverket,
följer att 3 mom. i denna § enligt det kungl. förslagets lydelse

46 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

bör helt och hållet utgå. En härav föranledd jämkning föreslås i 2
momentets lydelse.

20 och 21 §§.

I herrar Stämers och K. A. Nilsons motion har yrkats, att därest
ansvarsbestämmelser för underlåten uppfyllelse av vaccinationsskyldighet
bibehölles, desamma i allt fall icke måtte skärpas utöver vad nu
gällande lagstiftning därom innehölle.

I anledning av ett liknande yrkande i motioner vid fjolårets riksdag
yttrade särskilda utskottet beträffande då framlagda proposition, att
utskottet funne sig böra förorda en komplettering av den föreslagna
lagstiftningen med stadganden i strafflagen för krigsmakten i det syfte
Kungl. Maj:ts nu framlagda proposition nr 33 avser att tillgodose, men
att utskottet i övrigt funnit de föreslagna påföljderna för överträdelse
av den tillämnade lagens föreskrifter varken vid jämförelse med gällande
vaccinationsreglemente eller eljest giva anledning till erinran. I detta
uttalande vill utskottet instämma. Särskilda utskottet erinrade med skäl
i detta sammanhang, att det i förslaget ej ifrågasatts att bibehålla den
handräckning för ympnings verkställande, vartill gällande reglemente
öppnar möjlighet och som — enligt vad ovan påvisats — stundom
praktiseras. Vid sådant förhållande lärer det av motionärerna framställda
yrkandet desto mindre böra bifallas.

Slutbestämmelserna.

De av utskottet föreslagna ändringarna i lagens särskilda paragrafer
torde icke föranleda annan jämkning i övergångsstadgandena än att det
sista i det kungl. förslagets redaktion förekommande stycket uteslutes,
såsom stridande mot den princip i fråga om fordringarna på ympares
kompetens, vars fulla och omedelbara genomförande utskottet för sin del
ansett vara så maktpåliggande, att härmed förbundna svårigheter icke få
verka till hinder.

Emot Kungl. Maj:ts i proposition nr 33 avgivna förslag till lag om
ändrad lydelse av 127 och 128 §§ i strafflagen för krigsmakten, vilket
till sin syftning helt överensstämmer med ett av särskilda utskottet förra
året framställt förslag, har utskottet icke något att erinra.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

l:o) att riksdagen, med förklarande, att Kungl.
Maj:ts proposition nr 32 icke kunnat i oförändrat skick
av riksdagen bifallas, måtte för sin del antaga följande

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. 3Iaj:ts förslag.

Utskottets förslag.

Förslag

till

Lag om skyddskoppympning.

Med upphävande av nådiga reglementet för skyddskoppympningen i
riket den 29 september 1853 ävensom av övriga mot vad här nedan
stadgas stridande föreskrifter förordnas som följer:

Om ympningsplikt.

1 §■

Till förekommande av smittkoppsjukdom och sådan sjukdoms spridning
är envar pliktig att, i enlighet med vad i denna lag stadgas,
undergå ympning med skyddskoppor (vaccination eller revaccination).

2 §•

Barn skall undergå skyddskoppympning senast under det kalenderår,
då det fyller sex år.

3 §•

Oberoende av skyddskoppympning, som äger rum enligt 2 §, åligger
ympningsplikt:

a) dem, som börja fullgöra tjänstgöring på grund av fast anställning
bland manskapet vid hären eller marinen;

b) värnpliktiga, som börja första tjänstgöring under fredstid för sin
utbildning;

c) värnpliktiga, som inkallas till tjänstgöring för rikets försvar, om
och i den omfattning Konungen prövar nödigt påbjuda ympning;

d) utländska jordbruksarbetare eller andra utlänningar, som inkomma
i riket för att söka arbetsanställning, därest hälsovårdsmyndigheten
å den ort, dit de inkommit eller där de vinna anställning-, finner

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

K mull. Majas förslag. Utskottets förslag.

anledning befara att smittkoppsjukdom genom dem kan införas i riket,
och därför förordnar om deras ympande; samt

e) den, som intages å tvångsarbetsanstalt.

'' 4 §.

\ id inträffad eller hotande smittkoppsepidemi må ympningsplikt
påbjudas i den omfattning, som finnes erforderlig.

Beslut därom meddelas av Konungens befallningshafvande på framställning
av vederbörande tjänsteläkare eller hälsovårdsmyndighet. I
beslutet skola noggrannt angivas tid och område för ympningsplikten
samt dess omfattning i övrigt.

För truppförband eller del därav eller för flottans station eller för
flottavdelning meddelas beslut, varom här är fråga, av vederbörande chef.

5 §■

1 mom. Ympningsplikt enligt
denna lag föreligger icke beträffande
den, som förut haft smittkoppor
eller som tre gånger eller någon
gång efter början av de närmast
föregående fem kalenderåren här i
riket undergått vederbörlig skyddskoppympning.

2 mom. Från skyddskoppympning
skall den undantagas, som
vederbörande ympare, där han äger
behörighet att utöva läkarkonsten, å
ympnings- eller besiktningsmöte eller
eljest vid av honom företagen undersökning
finner till följd av sjukdom
eller sjukdomsanlag eller allmän
svaghet kunna komma att erhålla
men av ympningen eller beträffande
vilken i sådant hänseende företes
läkarintyg, avfattat enligt av medicinalstyrelsen
meddelade föreskrifter.

5 §•

2 mom. Från skyddskoppympning
skall den undantagas, som
vederbörande ympare å ympningseller
besiktningsmöte eller eljest
vid av honom företagen undersökning
finner till följd av sjukdom
eller sjukdomsanlag eller allmän
svaghet kunna komma att erhålla
men av ympningen eller beträffande
vilken i sådant hänseende företes
intyg av tjänsteläkare.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kunyl. Maj:ts förslag.

Undantagande från ympning
gäller för ett år i sänder. Om efter
nämnda tid ympningsplikt föreligger
och förlängt undantagande från
ympning sökes, skall undersökning
ånyo ske eller nytt läkarintyg företes
om förhållande, som förut nämnts.

Undantagande medgives i fråga
om ympningsplikt enligt 3 § a), b)
eller c) eller 4 § tredje stycket av
vederbörande chef, i fråga om ympningsplikt
enligt 3 § e) av direktören
för anstalten samt eljest av
vederbörande ympare.

3 mom. Säger sig någon, som
är ansvarig för barns befordran till
ympning enligt 2 §, hysa farhåga för,
att ympningen skall för barnet medföra
ohälsa, som ej är blott tillfällig,
och måste det med hänsyn till av
sökanden förébragta omständigheter
antagas, att sådan farhåga har sin
grund i personlig erfarenhet om något
fall av dylik ohälsa, som inträffat
i samband med ympning av barn,
må, i den ordning nedan sägs, barnet
undantagas från ympning enligt
nämnda §.

Den, som av nu nämnd anledning
vill hava barn undantaget från
ympning, göre skriftligen ansökning
därom hos medicinalstyrelsen senast
under det kalenderår, då barnet fyller
3 är. Innan ansökningen g öres,
åligger det sökanden att personligen
inställa sig i Stockholm inför överst
åt h äHärdrnbctet, i annan stad inför
magistraten och på landet hos krono Bihang

till riksdagens protokoll 1916.

Utskottets förslag.

Undantagande från ympning
gäller för ett år i sänder. Om efter
nämnda tid ympningsplikt föreligger
och förlängt undantagande från
ympning sökes, skall undersökning
ånyo ske eller nytt läkarintyg företes
om förhållande, som förut nämnts.

9 samt. 17 höft. (Nr 22.) 7

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

fogden i orten samt förebringa utredning
angående skälen för sina
betänkligheter mot ympningen. Protokoll
skall föras över vad vid sökandens
inställelse förekommit, och har
sökanden att vid sin ansökning foga
utdrag av detta protokoll.

Finner medicinalstyrelsen vid
prövning av ansökning, som rätteligen
skett, sådana skäl icke vara förebragta,
att undantagande från ympning
må meddelas, har styrelsen att
underställa ärendet Kungl. Maj:ts
prövning.

6 §•

Den, som icke förut haft smittkoppor och som ej heller tre gånger
eller någon gång efter början av de närmast föregående fem kalenderåren
här i riket undergått vederbörlig skyddskoppympning må icke

a) inskrivas å sjömanshus;

b) vinna anställning vid tullverket eller vid den allmänna sjukvården
eller vid hälsopolis;

c) efter avlagd medicine kandidatexamen börja tjänstgöring vid
sjukvårdsanstalt; eller

d) antagas till elev vid undervisningsanstalt för barnmorskor eller
vid sjuksköterskekurs.

Om ympare.

t §•

1 mom. Skyddskoppympning må
verkställas endast av

a) den, som äger behörighet att
utöva läkarkonsten; och

b) medicine kandidat, som fullgör
värnpliktstjänstgöring och genomgått
föreskriven undervisningskurs i
skyddskoppympning.

7 §•

Skyddskoppympning må verkställas
endast av den, som äger behörighet
att utöva läkarkonsten.

Utan hinder av vad sålunda stadgats
må dock, där möjlighet eljest saknas
att på tillfredsställande sätt ordna
ympning, som enligt 4 § påbjudits, till
verkställande av sådan ympning kunna

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

2 mom. Utan hinder av vad i
l mom. stadgas, ma, där för viss ort
eller för viss tid möjlighet saknas
att på tillfredsställande sätt ordna
skyddskoppympning en med anlitande
allenast av ympare, varom ovan förmärs,
jämväl annan lämplig person
i den ordning, som stadgas i 8 §,
antagas till ympare (särskild ympare).

Till särskild ympare må antagas
allenast den, som genomgått föreskriven
undervisningskurs i skyddskoppympning;
och bör därvid i främsta
rummet barnmorska ifrågakomma.

8 §.

1 mom. Annan civil tjänsteläkare
än förste provinsialläkare må
icke, utan att Konungens befallningshavande
ef ter förste provinsialläkarens
hörande det medgivit, undandraga
sig att vara ympare inom sitt tjänstgörings
distrikt eller huvudsakliga
verksamhetsområde.

2 mom. Har efter ty i 1 mom.
sägs civil tjänsteläkare erhållit befrielse
från att vara ympare, tillkommer
det hälsovårdsmyndigheten
att, med iakttagande av vad i 7 §
stadgats, efter samråd med tjänsteläkaren
antaga ympare för kommunen
eller del därav.

3 mom. Utan hinder av vad i
denna § stadgats, må för område,
inom vilket enligt 4 § skyddskoppympning
påbjudits, hälsovårdsmyndigheten
med vederbörande tjänsteläkares
medgivande tillfälligt antaga särskild
ympare.

Utskottets förslag.

förordnas jämväl rnedicine kandidat,
som undergått föreskriven kurs i
skyddskoppympning.

8 §•

1 mom. Annan civil tjänsteläkare
än förste provinsialläkare må
icke, i vidare mån än medicinalstyrelsen
efter förste provinsialläkarens
hörande sådant medgivit, undandraga
sig att vara ympare inom
sitt tjänstgöringsdistrikt eller huvudsakliga
verksamhetsområde.

2 mom. Har efter ty i 1 mom.
sägs civil tjänsteläkare erhållit befrielse
från att vara ympare, förordnar
medicinalstyrelsen efter förste
provinsialläkarens hörande annan
ympare för distriktet eller verksamhetsområdet
eller del därav.

3 mom. För område, inom vilket
skyddskoppympning enligt 4 §
påbjudits, må på därom gjord framställning
medicinalstyrelsen tillfälligt
förordna ympare.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

4 mom. Om antagna särskilda
ympare samt deras tjänstg öring sområden
och tjänstgöringstid skall anmälan
av hälsovårdsmyndigheten
göras hos tjänsteläkaren^ Konungens
befallningshavande och medicinalstyrelsen.

Utskottets förslag.

4 mom. Om förordnande av
ympare, som i 2 och 3 mom. sägs,
samt om den förordnades tjänstgöring
sområde och tjänstgöringstid
meddelar medicinalstyrelsen underrättelse
till Konungens befallningshavande,
tjänsteläkaren och hälsovårdsmyndigheten.

Om ympämne.

9 §•

1 mom. Skyddskoppympning
skall ske med animalt ympämne
(animal vaccin).

2 mom. Skulle vid något tillfälle
animal vaccin i tillräcklig
mängd icke stå till buds, äger medicinalstyrelsen
förordna, att ympning
jämväl med bumaniserat ympämne
må äga rum under iakttagande
av de försiktighetsmått, som
styrelsen aktar nödigt föreskriva.

Sådan ympning må icke verkställas
av annan ympare, än som
omförmäles i 7 § 1 mom., och ej heller
företagas utan särskilt medgivande
av den ympningspliktige eller dennes
målsman.

3 mom. Om tillhandahållande
och försäljning av animal vaccin
förordnar Konungen på framställning
av medicinalstyrelsen.

9 §•

1 inom. Skyddskoppympning
skall ske med animalt ympämne
(animal vaccin).

2 mom. Skulle ifråga om
ympning, som påbjudits enligt 4 §,
vid något tillfälle animal vaccin i
tillräcklig mängd icke stå till buds,
äger medicinalstyrelsen förordna,
att ympning jämväl med humanisera!
ympämne må äga rum under
iakttagande av de försiktighetsmått,
som styrelsen aktar nödigt föreskriva.

Sådan ympning må icke företagas
utan särskilt medgivande av
den ympningspliktige eller dennes
målsman.

3 mom. Om tillhandahållande
och försäljning av animal vaccin
förordnar Konungen på framställning
av medicinalstyrelsen.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl JIaj:ts förslag.

Utskottets förslag.

Om skyddskoppympningens verkställande och anordnande.

10 §.

Föräldrar, förmyndare eller annan, som det åligger att hava vård
om person, för vilken plikt att undergå ympning föreligger, svare för
att denne befordras till föreskriven ympning.

11 §•

1 mom. Efter undergången
ympning skall, för utrönande av
dess resultat, den ympade besiktigas
av vederbörande ympare, som
äger härför utsätta tid och plats;
dock är den, som på grund av stadgandet
i 4 § undergått ympning, befriad
från sådan besiktning.

Föreligger för annan ort än
stad, köping eller municipalsamhälle
med egen tjänsteläkare behov
att för besiktning, varom ovan sägs,
anlita annan än vederbörande ympare,
och är den sistnämnde legitimerad
läkare, må efter hans medgivande
sådan särskild besiktningsförrättare
antagas av hälsovårdsmyndigheten.

Till särskild besiktningsförrättare
må antagas endast den, som,
enligt vad i 7 § sägs, är behörig att
verkställa skyddskoppympning.

Särskild besiktningsförrättare
skall om verkställd besiktning och
dess resultat ofördröjligen insända
bevis till ymparen.

11 §•

1 mom. Efter undergången ympning
skall, för utrönande av dess
resultat, den ympade besiktigas av
vederbörande ympare, som äger härför
utsätta tid och plats; dock är
den, som på grund av stadgandet
i 4 § undergått ympning, befriad
från sådan besiktning.

Föreligger för annan ort än
stad, köping eller municipalsambälle
med egen tjänsteläkare behov
att för besiktning, varom ovan sägs,
anlita annan än vederbörande ympare,
och är den sistnämnde legitimerad
läkare, må efter hans medgivande
sådan särskild besiktningsförrättare
antagas av hälsovårdsmyndigheten.

Till särskild besiktningsförrättare
må antagas endast den, som
undergått föreskriven kurs i besiktning
av skyddskoppympade.

Särskild besiktningsförrättare
skall om verkställd besiktning och
dess resultat ofördröjligen insända
bevis till ymparen.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl Maj:ts förslag.

2 mom. Visar sig vid besikD
ning, att skyddskoppympningen icke
slagit an, skall ympningen upprepas
sist inom ett år från den förra
ympningen. Slår ympningen ej
heller då an, anses vederbörlig
skyddskoppympning ändock hava
ägt rum.

3 mom. Det åligger ympare
att, efter avslutad ympning, som av
hälsovårdsmyndighet anordnats, för
varje ympad person kostnadsfritt
utfärda intyg, enligt av medicinalstyrelsen
fastställt formulär, om
ympningen och dess resultat.

Har ympning ägt rum enligt
2 §, är ymparen dock icke pliktig
att utan särskild begäran utfärda
intyg, som nu sagts.

Vid ympning, som förrättas
på grund av stadgandet i 3 § a),
b) eller c) eller varom beslut meddelats
enligt 4 § tredje stycket,
skall anteckning om ympningen
och dess resultat göras i den ympades
inskrivningsbok eller i däremot
svarande bok.

TJiskottets förslag.

2 mom. Visar sig vid besiktning,
att skyddskoppympningen icke
slagit an, skall ympningen upprepas
sist inom ett år från den förra
ympningen. Slår ympningen ej
heller då an, anses vederbörlig
skyddskoppympning ändock hava
ägt rum.

3 mom. Det åligger ympare
att, efter avslutad ympning, som
av hälsovårdsmyndighet anordnats,
för varje ympad person kostnadsfritt
utfärda intyg, enligt av medicinalstyrelsen
fastställt formulär,
om ympningen och dess resultat.

Har ympning ägt rum enligt
2 §, är ymparen dock icke pliktig
att utan särskild begäran utfärda
intyg, som nu sagts.

12 §.

1 mom. I stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare
åligger det hälsovårdsmyndigheten att, efter ty lämpligast prövas,
anordna skyddskoppympning för allmänheten.

2 mom. Å landet i övrigt bör skyddskoppympningen i den omfattning,
som befinnes möjlig, företagas å ympnings- och besiktningsmöten.

Plan för dylika möten uppgöres av hälsovårdsmyndigheten i samråd
med vederbörande ympare och underställes, när ymparen är civil tjänsteläkare,
förste provinsialläkaren i länet för fastställelse.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Hälsovårdsmyndigheten har att för mötet upplåta lämplig lokal, där
så erfordras, belyst och uppvärmd.

3 mom. Skyddskoppympning enligt 3 § a), b) och c) ävensom
ympning, som påbjudits enligt 4 § tredje stycket, anordnas av vederbörande
chef. Om ympning enligt 3 § e) föranstaltar direktören för
anstalten.

13 §.

1 mom. Skyddskoppympning,
som verkställes å ympnings- och
besiktningsmöte eller eljest på föranstaltande
av hälsovårdsmyndighet,
ävensom ympning, varom förmäles
i 3 § eller varom beslut meddelats
enligt 4 § tredje stycket, är avgiftsfri
för den ympade.

2 mom. Verkställes å annan
ort, än i 12 § 1 mom. sägs, skyddskoppympning
å ympnings- eller besiktningsmöte
eller eljest på föranstaltande
av hälsovårdsmyndighet,
utgår till ympare eller besiktningsförrättare
för varje ympad eller besiktigad
person, för vilken ympningen
enligt 1 mom. är avgiftsfri,
ersättning av statsmedel med belopp,
som Konungen bestämmer.
Ympare eller besiktningsförrättare,
som icke är bosatt å orten, äger därjämte
rätt till resekostnads- och
traktamentsersättning av statsmedel
enligt grunder, som Konungen föreskriver.

3 mom. För skyddskoppympning,
som enligt 1 mom. härovan är
avgiftsfri för den ympade, utgår d
ort, som i 12 § 1 mom. sägs, ersätt -

13 §.

2 mom. Verkställes skyddskoppympning
å ympnings- eller besiktningsmöte
eller eljest på föranstaltande
av hälsovårdsmyndighet,
utgår till ympare eller besiktningsförrättare
för varje ympad eller besiktigad
person, för vilken ympningen
enligt 1 mom. är avgiftsfri,
ersättning av statsmedel med belopp,
som Konungen bestämmer.
Ympare eller besiktningsförrättare,
som icke är bosatt å orten, äger
därjämte rätt till resekostnads- och
traktamentsersättning av statsmedel
enligt grunder, som Konungen föreskriver.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

ning till ymparen av vederbörande
stod, köping eller municipalsamhälle
i enlighet med träffat avtal.

4 mom. Har staten eller kommun
fått vidkännas särskild kostnad
för ympning, varom stadgas i 3
§ d), är arbetsgivare, med vilken
arbetaren därförut träffat avtal om
arbetsanställning, pliktig gottgöra
sådan kostnad.

(Utskottets förslag.)

3 mom. Har statsverket fått
vidkännas särskild kostnad för ympning,
varom stadgas i 3 § d), diar
betsgivare, med vilken arbetaren
därförut träffat avtal om arbetsanställning,
pliktig gottgöra sådan
kostnad.

14 §.

På Konungen ankommer att rörande
framställning och handhavande
av ympämne samt om vad ympare
och besiktningsförrättare hava att iakttaga
meddela de allmänna föreskrifter,
som för en ur hälsovårdssynpunkt
betryggande anordning av skyddskoppympningen
erfordras.

Om kontrollen över skyddskoppympniiigen.

14 §.

1 mom. Ympare skall göra
anteckning om varje av honom utförd
ympning i en, enligt av medicinalstyrelsen
fastställt formulär,
förd ympningsjournal.

2 mom. Före den 10 januari
varje år skall uppgift om ympning,
som under tiden från och med den
1 januari till och med den 31 december
nästföregående år ägt rum
på grund av stadgandet i 2 § eller

15 §.

1 mom. Ympare skall göra
anteckning om varje av honom utförd
ympning i en, enligt av medicinalstyrelsen
fastställt formulär,
förd ympningsjournal.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kungl. Majtts förslag.)

eljest utförts på förut icke ympad
person, genom utdrag av ympningsjournalen
av ymparen insändas till
vederbörande pastorsämbete, som
därefter ofördröjligen skall i församlingsboken,
med ledning av utdraget,
göra anteckning om sålunda
fullgjord ympningsplikt. Sedan dylik
anteckning ägt rum, skall utdraget
sist den 31 januari av pastorsämbetet
insändas till vederbörande
tjänsteläkare.

Före den 31 januari varje år
skall ympare dessutom till vederbörande
tjänsteläkare insända uppgift
genom utdrag av ympningsjournalen
om antalet ympningar, som under
det föregående kalenderåret utförts
på förut med framgång ympade
personer.

15 §.

1 mom. I allmän eller enskild
skola eller läro- eller uppfostringsanstalt
må icke till undervisning
eller vård mottagas lärjunge, som
icke undergått skyddskoppympning
eller på grund av 5 § är därifrån
undantagen; dock att lärjunge på
grund därav, att han icke undergått
skyddskoppympning, ej må
förmenas inträde i folkskola, dövstumskola
eller anstalt för blinda
eller för sinnesslöa och intagande i
uppfostringsanstalt efter domstols
förordnande ej heller av sådan grund
förvägras.

Bihang till riksdagens protokoll 1916.

(Utskottets förslag.)

eljest utförts på förut icke ympad
person, genom utdrag av ympningsjournalen
av ymparen insändas till
vederbörande pastorsämbetete, som
därefter ofördröjligen skall i församlingsboken,
med ledning av utdraget,
göra anteckning om sålunda
fullgjord ympningsplikt. Sedan dylik
anteckning ägt rum, skall utdraget
sist den 31 januari av pastorsämbetet
insändas till vederbörande
tjänsteläkare.

Före den 31 januari varje år
skall ympare dessutom till vederbörande
tjänsteläkare insända uppgift
genom utdrag av ympningsjournalen
om antalet ympningar,
som under det föregående kalenderåret
utförts på förut med framgång
ympade personer.

16 §.

1 mom. I allmän eller enskild
skola eller läro- eller uppfostringsanstalt
må icke till undervisning
eller vård mottagas lärjunge, som
icke undergått skyddskoppympning
eller på grand av 5 § är därifrån
undantagen; dock att lärjunge på
grund därav, att han icke undergått
skyddskoppympning, ej må
förmenas inträde i folkskola, dövstumskola
eller anstalt för blinda
eller för sinnesslöa och intagande i
uppfostringsanstalt efter domstols
förordnande ej heller av sådan grund
förvägras.

9 samt. 17 käft. (Nr 22.)

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kungl. Maj;ts förslag.)

2 mom. När årligen förteckning
upprättas över de barn inom
skoldistriktet, vilka under året inträda
i den för skolgång bestämda
åldern, åligger det pastorsämbete
att i förteckningen för varje barn
göra anteckning därom, huruvida
barnet undergått skyddskoppympning.

3 mom. Sist inom en månad,
sedan barnen intagits i skolan, skall
skolrådet anmana föräldrar eller
andra, som vården om de barn,
vilka ej undergått skyddskoppympning,
åligger, att ombesörja, att
sådan ympning inom en månad
efter anmaningen verkställes.

Skolrådet skall därefter, så snart
ske kan, till hälsovårdsmyndigheten
i kommunen insända förteckning
dels å de i skolan intagna barn,
som, oaktat anmaningen, icke inom
föreskriven tid undergått skyddskoppympning,
dels ock å de skolpliktiga
men icke i skolan intagna
barn, som icke undergått sådan
ympning, ävensom uppgift om sistnämnda
barns uppehållsort.

4 mom. Efter mottagande av
sådan förteckning, som i 3 mom.
sägs, skall hälsovårdsmyndigheten
beträffande de barn, vilka uppehålla
sig inom kommunen, själv övervaka,
att dessa befordras till skyddskoppympning,
samt beträffande de barn,
som vistas å annan ort, göra anmälan
hos hälsovårdsmyndigheten
därstädes, som därefter har att tillse,

(Utskottets förslag.)

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

att skyddskoppympning behörigen
äger rum.

16 §.

Föreligger för stad anledning
till avvikelse från de i 14 och 15
§§ givna kontrollbestämmelser, må
medicinalstyrelsen, på framställning
av hälsovårdsmyndigheten eller
stadsfullmäktige, medgiva de ändringar
eller undantag, som finnas
påkallade och icke försvåra kontrollen
över skyddskoppympningen i
övrigt.

Utskottets förslag.

att skyddskoppympning behörigen
äger rum.

n §.

Föreligger för stad anledning
till avvikelse från de i 15 och 16
§§ givna kontrollbestämmelser, må
medicinalstyrelsen, på framställning
av hälsovårdsmyndigheten eller
stadsfullmäktige, medgiva de ändringar
eller undantag, som finnas
påkallade och icke försvåra kontrollen
över skyddskoppympningen i
övrigt.

Om tillsynen över skyddskoppympningen.

17 §.

Högsta tillsynen över skyddskoppympningen
i ''riket tillkommer
medicinalstyrelsen i enlighet med
den för styrelsen gällande instruktion.

Tillsynen över skyddskoppympningen
av värnpliktiga eller vid
krigsmakten fast anställda tillkommer
i samråd med medicinalstyrelsen
armé förvaltningens sj ukvårdsstyrelse,
vad beträffar hären, och marinöverläkaren,
vad angår marinen.

18 §.

Konungens befallningshavande
har att vaka däröver, att hälsovårds •
myndigheterna i länet fullgöra vad

18 §.

Högsta tillsynen över skyddskoppympningen
i riket tillkommer
medicinalstyrelsen i enlighet med
den för styrelsen gällande instruktion.

Tillsynen över skyddskoppympningen
av värnpliktiga eller vid
krigsmakten fast anställda tillkommer
i samråd med medicinalstyrelsen
arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse,
vad beträffar hären, och marinöverläkaren,
vad angår marinen.

19 §.

Konungens befallningshavande
har att vaka däröver, att hälsovårdsmyndigheterna
i länet fullgöra vad

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. MaJ:ts förslag.

dem åligger med hänsyn till skyddskoppympningen,
för vilket ändamål
Konungens befallningshavande jämväl,
då sådant finnes av nöden, äger
förelägga lämpliga viten.

19 §.

Beträffande förste provinsialläkares,
provinsial- eller extra provinsial-,
stads-, köpings- och municipalläkares
åligganden med avseende
å skyddskoppympningen stadgas i
gällande läkarinstruktion.

Utskottets förslag.

dem åligger med hänsyn till skyddskoppympningen,
för vilket ändamål
Konungens befallningshavande jämväl,
då sådant finnes av nöden, äger
förelägga lämpliga viten.

20 §.

Föreskrifter i avseende å lagens efterlevnad.

20 §.

Underlåter någon, som är ansvarig
för fullgörande av den i 2 §
omförmälda ympningsplikt, att uppfylla
vad honom sålunda åligger, äger
hälsovårdsmyndigheten att medelst
föreläggande av viten, som tillhopa
ej må överstiga tjugu kronor, tillhålla
den försumlige att fullgöra sin
skyldighet. Tredskas han ändock,
må myndigheten anmäla förhållandet
hos Konungens befallningshavande,
som äger att vid förhöjda viten giva
enahanda föreläggande.

21 §.

Underlåter någon att fullgöra
ympningsplikt, som på grund av 4 §
ålagts, eller att till undergående av

21 §.

22 §.

Underlåter någon att fullgöra
ympningsplikt, som på grund av 4 §
ålagts, eller att till undergående av

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

sålunda ålagd ympning befordra
annan, för vars befordrande till ympning
han enligt 10 § ansvarar

eller underlåter ympningspliktig,
som i 3 § a), b) eller d) omförmäles,
att fullgöra sin ympningsplikt,

straffes med böter från och
med fem till och med femtio kronor.

Lag samma vare, om ledamot
av styrelse för skola eller läro- eller
uppfostringsanstalt eller, där sådan
styrelse ej finnes, vederbörande föreståndare
i strid mot vad i 15 § 1
mom. stadgas i skolan eller anstalten
intager lärjunge, vilken icke må
där mottagas,

eller om någon i strid mot vad
i 6 § stadgas anställer eller mottager
person, som där omförmäles.

Ej må straff enligt denna §
tillämpas, där förseelsen enligt allmänna
strafflagen bör beläggas med
strängare straff.

Att den, som är i tjänstgöring
vid mobiliserad avdelning av krigsmakten
eller eljest inkallats till tjänstgöring
för rikets försvar, för underlåtenhet
att fullgöra honom åliggande
ympningsplikt är underkastad
straff efter strafflagen för krigsmakten,
därom är i nämnda lag
stadgat.

22 §.

1 mom. Verkställer någon
skyddskoppympning, utan att vara
därtill behörig, straffes med böter

Utskottets förslag.

sålunda ålagd ympning befordra
annan, för vars befordrande till ympning
han enligt 10 § ansvarar

eller underlåter ympningspliktig,
som i 3 § a), b) eller d) omförmäles,
att fullgöra sin ympningsplikt,

straffes med böter från och
med fem till och med femtio kronor.

Lag samma vare, om ledamot
av styrelse för skola eller läro- eller
uppfostringsanstalt eller, där sådan
styrelse ej finnes, vederbörande föreståndare
i strid mot vad i 16 § 1
mom. stadgas i skolan eller anstalten
intager lärjunge, vilken icke må
där mottagas,

eller om någon i strid mot vad
i 6 § stadgas anställer eller mottager
person, som där omförmäles.

Ej må straff enligt denna §
tillämpas, där förseelsen enligt allmänna
strafflagen bör beläggas med
strängare straff.

23 §.

1 mom. Verkställer någon
skyddskoppymning, utan att vara
därtill behörig, straffes med böter

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

från och med tio till och med tvåhundra
kronor.

2 mom. Den, som under tid,
då han är ställd under tilltal för
förseelse, som i 1 mom. sägs, fortsätter
samma förseelse, skall, när
han varder därtill lagligen förvunnen,
för varje gång åtal emot honom
ägt rum och han därav undfått del,
fällas till de böter, som för sådan
förseelse äro stadgade.

3 mom. Visar ympare eller
besiktningsförrättare vid skyddskoppsympnings
verkställande eller
eljest vid fullgörande av vad honom
enligt denna lag åligger vårdslöshet,
oförstånd eller oskicklighet,
straffes med böter från och med 5
till och med 100 kronor, där ej förseelsen
är belagd med strängare
straff enligt allmänna strafflagen.

23 §.

Förseelse mot denna lag hör
under allmänt åtal.

24 §.

Åtal för förseelse mot denna
lag skall, där ej målet hör till
krigsdomstols behandling, anhängiggöras
vid polisdomstol, där särskild
sådan är inrättad, men eljest hos
poliskammare, och, där sådan ej
finnes, vid allmän underrätt i den
ort, där förseelsen skett.

Utskottets förslag.

från och med tio till och med tvåhundra
kronor.

24 §.

Förseelse mot denna lag hör
under allmänt åtal.

25 §.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

25 §.

Böter och viten, som enligt
denna lag åläggas, tillfalla kommunens
kassa. Saknas tillgång till
böternas eller vitenas fulla gäldande,
skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

Utskottets förslag.

26 §.

Böter och viten, som enligt
denna lag åläggas, tillfalla kommunens
kassa. Saknas tillgång till
böternas eller vitenas fulla gäldande,
skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

Om besvär m. m.

26 §.

Över beslut, vilka enligt denna
lag ankomma på Konungens befallningskavande
eller hälsovårdsmyndighet,
må besvär anföras, över
Konungens befallningshavandes beslut
hos Konungen inom tid, som
för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut
är bestämd, samt över hälsovårdsmyndighets
beslut hos Konungens
befallningshavande inom tid,
som är stadgad för överklagande i
stad av stadsfullmäktiges och på
landet av kommunalstämmas beslut;
dock länder beslutet, utan hinder av
besvär, till efterrättelse, intilldess
annorlunda kan varda vederbörligen
förordnat.

27 §.

Med hälsovårdsmyndighet förstås
i denna lag hälsovårdsnämnd
eller, där sådan ej finnes, kommunalnämnd.

27 §.

Över beslut, vilka enligt denna
lag ankomma på Konungens befallningshavande
eller hälsovårdsmyndighet,
må besvär anföras, över
Konungens befallningshavandes beslut
hos Konungen inom tid, som
för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut
är bestämd, samt över hälsovårdsmyndighets
beslut hos Konungens
befallningshavande inom tid,
som är stadgad för överklagande i
stad av stadsfullmäktiges och på
landet av kommunalstämmas beslut;
dock länder beslutet, utan hinder av
besvär, till efterrättelse, intilldess
annorlunda kan varda vederbörligen
förordnat.

28 §.

Med hälsovårdsmyndighet förstås
i denna lag hälsovårdsnämnd
eller, där sådan ej finnes, kommunalnämnd.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Denna lag skall träda i kraft
den 1 januari 1917;

dock att Konungen äger förordna,
att 3 och 4 §§, helt eller
delvis, jämte de bestämmelser i övrigt,
som därmed sammanhänga,
skola dessförinnan å dag, som Konungen
bestämmer, träda i kraft.

Skyddskoppympning, verkställd
i enlighet med nådiga reglementet
för skyddskoppympningen i riket
den 29 september 1853, gäller såsom
vore den förrättad enligt denna
lag.

Beträffande ympning, som enligt
nämnda reglemente skall ske
under år 1916, skola de i 8, 11,
12, 13 och 15 §§ i reglementet givna
kontrollbestämmelserna tillämpas;
dock att stadgandena om föreläggande
av vite ej må tillämpas, sedan
denna lag trätt i kraft. Föreläggande
av vite, som redan dessförinnan
ägt rum, vare förfallet, där
ej vitet före den 1 januari 1917
blivit utdömt genom utslag, som
vunnit laga kraft eller ej överklagat
varder.

Det åligger vederbörande hälsovårdsmyndighet
att i god tid före
den 1 januari 1917 vidtaga på densamma
enligt denna lag ankommande
åtgärder för ordnande efter
nämnda tid av skyddskoppympningen
inom kommunen eller samhället.

Utskottets förslag.

Denna lag skall träda i kraft
den 1 januari 1917;

Skyddskoppympning,verkställd
i enlighet med nådiga reglementet
för skyddskoppymningen i riket
den 29 september 1853, gäller såsom
vore den förrättad enligt denna
lag.

Beträffande ympning, som enligt
nämnda reglemente skall ske
under år 1916, skola de i 8, 11,
12, 13 och 16 §§ i reglementet givna
kontrollbestämmelserna tillämpas;
dock att stadgandena om föreläggande
av vite ej må tillämpas, sedan
denna lag trätt i kraft. Föreläggande
av vite, som redan dessförinnan
ägt rum, vare förfallet, där
ej vitet före den 1 januari 1917
blivit utdömt genom utslag, som
vunnit laga kraft eller ej överklagat
varder.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Vid lagens utfärdande anställd
ympare, som varken är jämlikt 7 §

1 mom. behörig att verkställa skyddskoppympning
eller kan enligt 7 § 2
mom. antagas till särskild ympare,
må dock kunna till särskild ympare
eller besiktningsförrättare antagas, om
vederbörande tjänsteläkare härtill lämnar
medgivande.

2:6) att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts
proposition nr 33, måtte antaga följande

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 127 och 128 §§ i strafflagen för krigsmakten

den 23 oktober 1914.

Härigenom förordnas, att 127 och 128 §§ i strafflagen för krigsmakten
den 23 oktober 1914 skola erhålla följande ändrade lydelse:

127 §.

Här någon för obehörig uppenbarar sådana handlingar, avbildningar
eller andra föremål eller sådana sakförhållanden, vilkas uppenbarande
för främmande makt kan skada rikets försvar och som han vet böra
hemliga hållas, eller obehörigen sätter sig i besittning av hemlighet,
varom nu är sagt, då skall vid straffets bestämmande efter allmän lag
brottet anses vara begånget under försvårande omständigheter.

Vad i 1 mom. är stadgat gälle ock, om någon gör försök till brott,
som där sägs, och försöket är i allmän lag med straff belagt.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. .9 sand. 17 höft. (Nr 22.)

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

128 §.

Underlåter någon, som är 1 tjänstgöring vid mobiliserad avdelningav
krigsmakten eller eljest inkallats till tjänstgöring för rikets försvar,
att fullgöra ympningsplikt, som enligt därom gällande särskilda bestämmelser
ålagts honom, straffes för brott mot krigslydnaden efter ty i 79 §
är stadgat.

Sker det i andra fall, varde den skyldige straffad efter allmän lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1917; dock äger Konungen
förordna, att lagen skall träda i kraft dessförinnan å dag, som Konungen
bestämmer.

samt

3: o) att de i ärendet, väckta motioner, därest de
icke kunna anses besvarade genom vad utskottet ovan
hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 7 april 1916.

På lagutskottets vägnar:

NILS ALEXANDERSON.

Reservationer:

l:o) av herrar Stämer och Igel, som anfört:

Enär utskottet icke i någon punkt upptagit de yrkanden, som framställts
i motionen I: 96, att helt upphäva eller lätta på föreslagna tvångsbestämmelser
för vaccination, då utskottet ur Kung!. Maj:ts förslag uteslutit
mom. 3 i § 5, som innebar en möjlighet till befrielse från ympning
av barn i vissa fall, samt i övrigt avvisat alla yrkanden i ovannämnda
motion och andra motioner om införande av en annan samvetsklausul
för dylik befrielse från ympning, då vidare i lagförslaget upptagits tvångsbestämmelser
om ^vaccination, om vaccination som villkor för inskriv -

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

ning på sjömanshus och för anställning vid tullverket samt då alla högre
bötesbestämmelser, vari yrkats nedsättning, blivit bibehållna, så hava vi
vid ärendets slutbehandling i utskottet ansett oss nödsakade yrka avslag
på det föreliggande lagförslaget.

Det förnämsta skälet härtill är, att i lagen icke upptagits någon
som helst bestämmelse om möjlighet till befrielse från vaccinationsplikt
för dem, vilka av samvetsbetänkligheter motsätta sig ympning på grund
av sin uppfattning om därmed förenad risk för den vaccinerades hälsa.

Då såväl riksdagens skrivelse i ämnet 1908 som andra kammarens
avslag på samma lagförslag förra året måste anses innebära ett krav på
garantier för en i högsta möjliga grad ofarlig behandling vid skyddskoppympningen
ävensom befrielse från densamma för samvetsömma, så
bör en förnyad framställning till Kungl. Maj:t i sådant syfte kunna leda
till en grundligare prövning av samtliga i motionen framförda ändringsyrkanden
och främst ett bättre utformande av en rymligare och enklare
sam vetsklausul.

På grund härav och i anslutning till vad som i samma syfte framförts
i motionen II: 230, tillåta vi oss hemställa,

att riksdagen, med avslag å Kungl. Maj:ts proposition
nr 32 och utskottets förslag till lag om skyddskoppympning,
beslutar att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t för en kommande
riksdag framlägga nytt förslag till lag om skyddskoppympning
med undantagsbestämmelser för dem,
vilka på heder och samvete förklara sig hysa betänkligheter
mot vaccination på grund av därmed förenad
risk för den vaccinerades hälsa.

2:o) av herrar Hult, Borg och Lindqvist i Kosta, vilka anfört:

Andra kammarens avslagsståndpunkt vid behandlingen av denna
fråga vid förra årets riksdag bestämdes, såsom utskottet framhåller, därav,
att i förslaget icke, på sätt vissa motionärer förordat och reservanter
inom särskilda utskottet tillstyrkt, i fråga om barnvaccinering upptagits
en s. k. samvetsklausul.

Den samvetsklausul, som Kungl. Maj:t i anledning därav inrymt i
det av utskottet nu behandlade förslaget, hava vi varit ense med utskottets
majoritet om att avstyrka. För vår del hava vi funnit den
föreslagna bestämmelsen otillfredsställande och i det närmaste värdelös
för tillgodoseende av det syfte, som vi avsett att främja.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Däremot hava vi vid behandlingen inom utskottet av 2 § i det
framlagda lagförslaget yrkat, att en samvetsklausul i huvudsaklig överensstämmelse
med det förslag, som innefattas i herrar Vennerströms och
Erikssons i Grängesberg motion, måtte inarbetas vid nämnda §. Vidare
hava vi yrkat bifall till vad samma motionärer hemställt, nämligen att
ur lagförslaget måtte - uteslutas mom. a) och b) i 3 §, som avse revaccination
av fast anställda manskapet vid hären och marinen samt värnpliktiga,
som börja första tjänstgöring under fredstid. Slutligen hava vi
hemställt om bifall till nämnda motionärers och herr Thores i motion
framställda yrkande, att mom. a) i 6 § angående ^vaccination av den.
som skall inskrivas å sjömanshus, måtte utgå, samt till yrkandet i herrar
Vennerströms och Erikssons i Grängesberg samt herr Bengtssons i
Göteborg motioner, att mom. b) i samma 6 § så omformuleras, att
^vaccination såsom villkor för vinnande av anställning vid tullverket
måtte bortfalla.

Som utskottet emellertid icke på någon enda punkt velat tillmötesgå
motionärernas enligt vår mening mycket behjärtansvärda hemställan om
en smula tillmötesgående mot de medborgare, som, på grund av samvetsbetänkligheter
eller djupt rotad övertygelse om ympningens eventuella
skadlighet, bestämt vägra att fullgöra sin ympningsplikt, och då
vi icke vågat hoppas, än mindre ifrågasätta, att riksdagen skulle antaga
av enskild motionär eller av reservant inom utskottet formulerad lagtext,
som icke blivit av utskottet granskad, har för oss icke återstått
annat än att ansluta oss till yrkandet om avslag å Kungl. Maj:ts förevarande
proposition samt hemställa,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära utarbetande och framläggande
för riksdagen av nytt förslag till lag om skyddskoppympning
med beaktande av de önskemål, som inom
utskottet av oss förordats.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1916.