Lagutskottets utlåtande Nr 22 (Utlåtande 1915:LU22 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Nr 22.

Ankom till riksdagens kansli den 13 april 1916 kl. 11 t. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t i fråga om lagbestämmelser angående ordnande av
brandväsendet å landsbygden.

Närvarande: herrar Lindhagen, af Ekenstam, Söderbergh, Trana, Gezelius,
Johanson i Valared*, Lars Olsson, greve Spens, Hult* Pettersson i
Södertelje, Pettersson i Bjälbo, Gustafsson i Örebro, Holmdahl*, Igel,
Lindley i Söderhamn och Lindqvist i Kosta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad Motionen.
motion, nr 28, har herr Emil Molin i Dombäcksmark hemställt, tätt
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes efter verkställd utredning för riksdagen framlägga förslag till
lagbestämmelser angående ordnandet av brandväsendet å landsbygden».

Till stöd för sin berörda hemställan har motionären hänvisat dels
till en av herr G. N". Torgén vid 1914 års första lagtima riksdag i
ämnet väckt motion, nr 24 i andra kammaren, dels till en vid lagutskottets
utlåtande i anledning av sistnämnda motion fogad reservation
av herr Jakob Pettersson i Södertälje, dels ock till den inom andra
kammaren i ärendet förda debatten.

I sin ovan omförmälda motion, anförde herr Torgén följande : Herr Torgén*

»I Sveriges lag finnes ingen enda bestämmelse om huru förfaras mottonskall,
då vådeld uppkommer i by. Ingen har annat än sin moraliska rätt
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 19 käft. (Nr 22.) 1

2 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

att hjälpa. Ingen har laglig rättighet eller skyldighet att vare sig taga
någon ledning eller biträda, och vid behov av vakt eller eftersläckning,
då stora allmänna värden stå på spel, saknas både möjlighet till handräckning
och medel. Länsmän och Konungens befallningshavande stå
maktlösa.

Många äro de bevis, som givits på nuvarande oefterrättlighetstillstånd.
Vaktmanskapet i en eftersläckning vid ett sågverk avlägsnar
sig, enär ingen ersättning kunde fås, och de hade dock tillkallats genom
länsman och Konungens befallningshavande, som låtsade rätt därtill, enär
stor fara förelåg för eldens utbredning. En länsman söker ordna vattenkedja
vid en eldsvåda i en bondgård i närheten av ett järnvägsbygge,
men fick till svar att ingen hade någon skyldighet. En gång, då fara
förelåg, att en stor by i sin helhet skulle brinna upp, gällde det att
fort få ut den största sprutan, som var kyrkans, men då lär vederbörande
svarat nej, förr än han fått veta vem som skulle betala lånet.
115 kap. byggningabalken finnas redan goda bestämmelser om hur vid
släckningen av skogseld skall förfaras, och ännu ytterligare och mera
skärpta och preciserade bestämmelser väntas. 24 kap. innehåller just
intet mer än titeln »Om vådeld i by» och några ersättningsskyldigheter
samt en hänvisning till strafflagens 19 kap., som i sak ej har annat
att säga än om förhöjt straff för den, som anlagt eld och hindrar
eldens släckning.

Yad har sagts, gäller givetvis ej städer och municipalsamhällen, där
brandkår eller ordnat brandväsende finnes.

Då här tydligen förefinnes en brist i lagstiftningen, får jag
med stöd av det anförda hemställa, att riksdagen måtte besluta
en skrivelse till Kungl. Maj:t, att det täcktes Kungl. Maj:t att utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i motionens
syfte.»

Lagutskottets I avgivet utlåtande (nr 15) avstyrkte lagutskottet herr Torgéns
utidtande ^ifrågavarande motion. Till stöd för sin hemställan anförde utskottet:

»En lagstiftning i ändamål att förebygga eldsolycka och dess följder
måste uppenbarligen röna inflytande av den naturliga olikheten emellan
stad och landsbygd. Brand väsendets ordnande är härvid en uppgift,
som betingas av väsentligen skiljaktiga förutsättningar. En åtskillnad
framträder ock såväl till omfattning som innehåll hos de bestämmelser,
vilka i nu berörda hänseende meddelats i vårt land. Under det att för

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 3

städer och med dem jämförliga samhällen en enhetlig reglering av brandväsendet
kommit till stånd genom en särskild författning, brandstadgan
för rikets städer den 8 maj 1874, inskränker sig motsvarande allmänna
lagstiftning för landsbygden till byggningabalkens ålderdomliga och
knapphändiga stadganden »om skogseld» (15 kap.) och »om vådeld i
by» (24 kap.). I fråga om skogseld har riksdagen år 1903 uttalat sig
för införande av mera tidsenliga bestämmelser, och i anledning av denna
framställning föreligger numera ett av norrländska skogsvårdskommittén
utarbetat lagförslag i ämnet. Särskilda skäl hava beträffande detta slag
av eldfara ansetts påkalla mer vittgående bestämmelser än eljest för
landsbygden funnits lämpligt. Såväl i 15 kap. byggningabalken som i
nyssberörda lagförslag uppställes nämligen för vederbörande ortsbefolkning
såsom en medborgerlig plikt, vars eftersättande medför straffansvar,
att lämna biträde vid släckning av skogseld. I 24 kap. byggningabalken
saknas föreskrift av motsvarande innehåll.^''Av de bestämmelser
i sistnämnda kap., som ännu äga formell giltighet, torde någon, om
ock ringa, praktisk betydelse tillkomma allenast dem, som avse straff
för ovarsamt umgående med eld och sättet för förebringande av bevisning
i visst fall vid skada i följd av eldsolycka.

Då det egentliga brandväsendet å landsbygden sålunda lämnats så
gott som fullständigt oberört av lagstiftningen, har dess ordnande berott
av det lokala och enskilda initiativet. I följd härav hava förhållandena
i detta hänseende länge varit mindre tillfredsställande. Näppeligen lärer
det kunna betvivlas, att eldens förödande verkningar i mer än ett fall
kunnat förekommas eller åtminstone begränsas genom bättre släekningsanordningar
och lämpligare organisation av släckningsarbetet än mångenstädes
stått till buds. Försäkringsväsendets utveckling har väl varit
ägnat att motverka de svåraste ekonomiska följderna av eldsolyckor,
men de anordningar i förebyggande syfte, som försäkringsanstalterna
vanligen föreskriva sina försäkringstagare, kunna tydligen härvid fylla
endast en ganska begränsad uppgift. En avgjord förbättring har emellertid
under senare tid inträtt, sedan brandväsendet i allt större utsträckning
blivit föremål för kommunernas omvårdnad. För landskommunerna
hava vidgade möjligheter till verksamhet i sådan riktning öppnats
genom en förlidet år införd ändring uti 74 § i förordningen om
kommunalstyrelse på landet. Enligt detta stadgande i dess nya lydelse
tillkommer efter Konungens befallningshavandes godkännande gällande
kraft kommunala beslut, vilka äro ämnade att såsom kommunal -

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

stadgar tillämpas till befrämjande av, bland annat, vård om brandväsendet.
Denna åt kommunerna sålunda inrymda befogenhet torde
komma att erhålla särskild betydelse på grund av det livliga intresse,
som under de senaste åren ägnats åt arbetet för brand väsendets ordnande
på frivillighetens väg. Efter föredömen i åtskilliga främmande länder,
främst Tyskland och Österrike-Ungern, hava nämligen på skilda håll i
vårt land bildats frivilliga brandkårer i ändamål att vid eldfara utföra
det arbete, som i följd av bristen på åtgärder från det allmännas sida
kan vara erforderligt, äfvensom att tillhandahålla nödig eldsläckningsmateriel.
Dessa kårer, vilka hittills i allmänhet tillhöra rikets sydligare
delar, hava sammanslutit sig till särskilda provinsförbund och numera
jämväl till ett riksförbund. Enligt en utskottet från riksförbundet tillhandakommen
uppgift utgör antalet av till förbundet anslutna kårer för
närvarande 78, av vilka endast tre hava sin verksamhet förlagd till
städer. Eiksförbundet, som under de båda senaste åren åtnjutit statsunderstöd,
har utfört ett omfattande upplysningsarbete samt i ganska
avsevärd utsträckning biträtt kommuner vid ordnandet av eldsläcknings -väsendet och särskilt vid upprättandet av brandordningar.

Då med det växande intresset för en betryggande ordning i nu
förevarande hänseende redan på åtskilliga håll tillkommit bestämmelser
i detta syfte samt genom ovan omnämnda utvidgning av den kommunala
beslutanderätten ett vidare fortgående å samma väg torde vara att
emotse, har helt naturligt uppstått tanke på en allmän lagstiftning i
detta ämne. Framställning till Kungl. Maj:t i sådant hänseende har
redan för tre år sedan gjorts av Skånska brandkårsförbundet, som jämväl
ingivit förslag till en brandstadga för landsbygden. Riksförbundet för
Sveriges frivilliga brandkårer har ock ägnat frågan sin uppmärksamhet
och uttalat sig för åtgärder i samma riktning. Efter det vissa myndigheter
blifvit hörda och ärendet gjorts till föremål för utredning inom
civildepartementet, är detsamma, enligt vad utskottet inhämtat, fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Vid övervägande av det spörsmål, som genom förevarande motion
föreligger till riksdagens prövning, har utskottet för sin del i likhet med
motionären funnit ett ordnande, eventuellt genom lämpliga lagstadganden
av det för närvarande i många fall mindre tillfredställande brandväsendet
å landsbygden synnerligen önskvärt. På samma gång har utskottet
dock icke kunnat undgå att finna lösningen av denna uppgift förenad

Lagutskottets utlåtande AV 22. 5

med svårighet. I betraktande att de svenska landskommunernas starki
växlande storlek och befolkningsförhållanden är det uppenbart, att en
allmän lagstiftning uti här ifrågavarande avseende måste framgå med
synnerlig varsamhet för att densamma icke skall medföra onödiga och
olämpliga avvikelser från en ordning, som efter de lokala förhållandena
bäst motsvarar ändamålet. Hess huvudsakliga uppgift måste därför begränsas
till att utgöra en sammanhållande ram för de skilda orternas
ordningsföreskrifter. Även i sådant skick torde den ifrågasatta lagstiftningen
dock icke komma att sakna verklig betydelse. Särskilt med
hänsyn till kommunernas nyvunna beslutanderätt på detta område synes
det antagligt, att enhetliga och allmänt normerande bestämmelser i ämnet
kunna bliva till gagn, icke minst såsom ledning och stöd för kommunerna
vid fastställandet av deras brandordningar. Då innehållet av dylika
lokala föreskrifter på grund av deras gemensamma ändamål måste
bliva i vissa delar överensstämmande, torde en för hela riket gällande
författning kunna vara ägnad att på detta område införa reda och överskådlighet,
som eljest lätt nog kunna äventyras.

Ehuru utskottet alltså icke ställer sig avvisande till det huvudsakliga
syftet med förevarande motion, har utskottet likväl icke ansett sig kunna
tillstyrka riksdagen att i anledning av motionen vidtaga någon åtgärd.
I frågans närvarande skede och utan nödig utredning har utskottet nämligen
icke kunnat bilda sig någon bestämd uppfattning om lämpligaste
sättet för vinnande av här ifrågavarande syfte samt om grundlinjerna
för en eventuellt behövlig lagstiftning. Motionären synes i sistnämnda
hänseende främst vilja framhålla såsom ett önskemål, att lagen skulle
inrymma föreskrifter, åsyftande skyldighet för närboende att vid eldsvåda
lämna biträde med släckningsarbete. Den erfarenhet, från vilken motionärens
framställning i denna del utgår, eller att verksamt deltagande i
släckningsarbete ej skulle vara att påräkna från ortsbefolkningens sida,
kan, enligt vad representanter för skilda landsdelar inom utskottet vitsordat,
ingalunda anses bestyrkt såsom allmängiltig. I de främmande
länder, där brandväsendets utveckling nått högst, har lagstiftningen
stannat vid att ålägga befolkningen allenast en skyldighet att vidtaga
åtgärder för ett ordnat brandväsen. Först sedan andra utvägar efter
noggrann utredning visats icke leda till målet, böra därför enligt utskottets
mening lagbestämmelser av den inllebörd, motionären angivit,
införas i vårt land, där en dylik förpliktelse för lantbefolkningen i
många fall skulle bliva ganska betungande. På denna liksom andra

jHerr Petterssons
i Södertälje
reservation.

6 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

huvudpunkter torde meningarna i frågan vara ganska delade. Då såsom
ovan omnämnts, Kungl. Maj:ts uppmärksamhet blivit fäst å frågan och
densamma redan är föremål för utredning, synes vid nu anmärkta omständigheter
anledning till något riksdagens uttalande i ämnet ej föreligga,
utan i stället utredningens resultat böra avvaktas.»

I sin av herr Molin åberopade, till utlåtandet fogade reservation
hemställde emellertid herr Pettersson i Södertälje, att riksdagen måtte
avlåta en skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t av enahanda innebörd,
som i nu förevarande motion avses.

Till stöd för sitt yrkande anförde reservanten:

»Såsom utskottet framhållit, är ett ordnande av brandväsendet på
landsbygden synnerligen önskvärt. Såväl släckningsanordningarna som
organisationen av släckningsarbetet hava länge varit otillfredsställande
och försäkringsbolagens ävensom den frivilliga brandkårsrörelsens ansträngningar
att härutinnan åstadkomma förbättringar hava endast i vissa
trakter krönts med framgång. Med allt erkännande av det förtjänstfulla
arbete, som sålunda på enskilt initiativ utförts för allmänt gagn, måste
man dock göra klart för sig, att den enskilda verksamheten icke är tillräcklig
att åstadkomma en allmän betryggande ordning i detta avseende.
För sådant ändamål kräves oundgängligen lagstiftningens medverkan.
Den omständigheten, att lösningen av denna lagstiftningsuppgift är förenad
med svårighet — liksom de flesta andra lagstiftningsuppgifter
medför visserligen nödvändigheten att därvid iakttaga en viss varsamhet,
men kan enligt mitt förmenande ingalunda åberopas såsom ett skäl, varför
man skulle skjuta uppgiften ifrån sig. Utskottet synes för övrigt
alldeles riktigt hava beaktat ovannämnda svårighet, då utskottet angivit
den ifrågasatta lagstiftningens huvudsakliga uppgift vara att giva »en
sammanhållande ram för de skilda orternas ordningsföreskrifter». Såsom
utskottet även medgiver, skulle lagstiftningen i sådant skick »icke
komma att sakna verklig betydelse», — — — »icke minst såsom ledning
och stöd för kommunerna vid fastställandet av deras brandordningar».
Särskilt skulle nog en lag i ämnet »vara ägnad att på detta område
införa reda och överskådlighet, som eljest lätt nog kunna äventyras».

Gent emot de starka skäl, som sålunda även enligt utskottets mening
tala för en sådan lagstiftning, som i motionen föreslagits, synas ej
tillräckliga grunder ha blivit åberopade för förslagets avstyrkande. Utskottet
anför i sådant avseende, dels att utskottet ej kunnat komma till

Lagutskottet» utlåtande Nr 22. 7

någon bestämd uppfattning om lämpligaste sättet för vinnande av ifrågavarande
syfte, samt om den tilltänkta lagstiftningens grundlinjer, dels
att motionärens påstående om ortsbefolkningens bristande intresse att
biträda med släckningsarbete icke är allmängiltigt, och dels att Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet å frågan redan blivit fäst genom en framställning
från Skånska brandkårsförbundet. Yad de allmänna grundlinjerna för
lagstiftningen beträffar, synas de ha blivit av utskottet självt genom
ovan citerade uttalande med tillräcklig tydlighet angivna. Yidkommande
sedan motionärens misstag i en detalj, så bör det ej få undanskymma
det berättigade i hans framställning i övrigt. Även om ortsbefolkningen
i regel är villig att biträda vid släckningsarbete, så är därmed icke visat,
att en allmän reglering av eldsläckningsväsendet å landsbygden ej skulle
vara av behovet påkallad. Slutligen torde det vara uppenbart, att en
från enskilt håll ingiven framställning till Kungl. Maj:t om behovet av
vissa lagstiftningsåtgärder icke kan tillmätas samma betydelse som ett
uttalande i samma riktning från riksdagens sida. Ett sådant uttalande
skulle säkerligen i hög grad vara ägnat att påskynda en lösning, som
eljest kan komma att dröja länge nog.»

Vid ärendets behandling i kamrarna biföll första kammaren utan
votering utskottets hemställan, varemot andra kammaren med 82 röster
mot 79 beslöt att med avslag å utskottets hemställan bifalla den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Av lagutskottets ovan intagna, vid sistlidet års januaririksdag avgivna
yttrande framgår, att utskottet ingalunda ställde sig avvisande till
syftet med den i ämnet då väckta motionen. Tvärtom framhöll utskottet,
hurusom den omständigheten, att brandväsendet på landsbygden lämnades
så gott som fullständigt oberört av lagstiftningen, föranlett, att förhållandena
i detta hänseende länge varit mindre tillfredsställande. Utskottet förklarade
sig till och med i likhet med motionären finna »ett ordnande,
eventuellt genom lämpliga lagstadganden, av det för närvarande mindre
tillfredsställande brandväsendet å landsbygden synnerligen önskvärt.»

Då utskottet det oaktat icke ansåg sig kunna tillstyrka bifall till
det väckta förslaget, berodde detta väsentligen dels därpå att utskottet
icke kunde bilda sig någon bestämd uppfattning »om grundlinjerna för
en eventuellt behövlig lagstiftning», dels ock på det förhållandet, att
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet blivit fäst å frågan och denna redan vore

Utskottets

yttrande.

8 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

föremål för utredning. Det synes emellertid som om lagutskottets dåvarande
ordförande i sin emot lagutskottets utlåtande avgivna reservation
med rätta framhållit, att utskottet emot de starka skäl, som enligt utskottets
mening talade för en lagstiftning på ifrågavarande område, knappast
åberopat tillräckligt starka grunder för förslagets avstyrkande. Yad
det angår att Kungl. Maj-.ts uppmärksamhet redan blivit fästad å frågan,
hänvisar utskottet till vad i berörda reservation anförts mot att låta
denna omständighet inverka på riksdagens beslut i ämnet. Vidkommande
åter de principer, som böra läggas till grund för en dylik lagstiftning,
är det naturligt nog förenat med svårigheter att utan en
omfattande utredning i detalj angiva desamma, men det synes som
om utskottet härvidlag träffat det rätta, då utskottet framhållit såsom
dess huvudsakliga uppgift »att utgöra en sammanhängande ram för
de skilda orternas ordningsföreskrifter». Med fullt fog tillägger utskottet,
att »även i sådant skick torde den ifrågasatta lagstiftningen
dock icke komma att sakna verklig betydelse». Det förtjänar i detta sammanhang
omnämnas, att det av norrländska skogsvårdskommittén utarbetade
förslaget till lag om förekommande och släckning av skogseld,
som i utskottets meranämnda yttrande berörts och av 1914 års senare
riksdag med vissa jämkningar antogs, i stort sett utgick från samma
allmänna ståndpunkt. Kommittén yttrade härom i sitt i ärendet avgivna
betänkande, att behörig hänsyn till de många växlande ortsförhållandena
i landet krävde, att i lagen endast upptoges sådana bestämmelser, vilka
kunde tilläggas en allmännare giltighet, under det att antagandet av de
för de olika orterna behövliga särskilda föreskrifterna överlämnades åt
de lokala myndigheterna. Särskilt framstår för övrigt behövlighet av en
lagstiftning i ämnet för sådana delar av landsbygden, där en sammanträngd
befolkning bor, utan att tillräckliga förutsättningar förefinnas för
ett sådant områdes utbrytning till municipalsamhälle.

Det kunde visserligen ifrågasättas, huruvida icke en allmän lagstiftning
rörande brandväsendet på landsbygden gjorts obehövlig därigenom
att landskommunerna genom den år 1913 vidtagna ändringen i 74 § i
förordningen om kommunalstyrelse på landet fått möjlighet att själva
genom antagandet av brandordningar vidtaga nödiga åtgärder i förevarande
avseende. Enligt vad för utskottet upplysts lärer emellertid
denna möjlighet icke av någon kommun hava utnyttjats. Utskottet vill
för övrigt framhålla, att med ändringen av berörda lagrum aldrig avsetts
att tillfredsställa kravet på en allmänrättslig reglering av ifrågavarande

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

spörsmål. Då förslaget till ifrågakomna lagändring förelädes riksdagen,
gjordes tvärtom av föredragande departementschefen gällande, att behovet
av stadganden angående brandväsendet i vissa landskommuner vore »så
trängande, att möjlighet bör beredas kommunerna att, i avvaktan på full''
ständig are lagstiftning i ämnet, själva fatta beslut om tillämpning av de
föreskrifter, som för olika kommuners vidkommande kunna vara erforderliga.
Och i sitt yttrande över Kungl. Maj:ts förslag framhöll konstitutionsutskottet,
att det visserligen ifrågasatts, att den av Kungl. Maj:t
föreslagna lagändringen borde anstå till dess en allmän för landsbygden
gällande brandstadga kommit till stånd, men att utskottet hölle före, att
ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag ingalunda skulle kunna verka hindersamt
för en snar lösning av berörda större fråga. Medan således ändringen
av 74 § i förordningen om kommunalstyreise på landet ingalunda kan
anses göra en allmän lagstiftning på ifrågavarande område obehövlig,
torde det däremot, såsom lagutskottet framhöll i sitt sistlidet år avgivna
utlåtande, vara antagligt, »att enhetliga och allmänt normerande bestämmelser
i ämnet kunna bliva till gagn, icke minst såsom ledning och
stöd för kommunerna vid fastställandet av deras brandordningar.»

Med stöd av vad sålunda anförts samt under hänvisning till lagutskottets
ovanintagna, vid 1914 års tidigare lagtima riksdag i ämnet
avgivna utlåtande jämte den därvid fogade reservationen får utskottet
hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och,
såvitt på riksdagens medverkan ankommer, för riksdagen
framlägga förslag till stadganden angående ordnandet
av brandväsendet å landsbygden.

Stockholm den 12 april 1915.

På lagutskottets vägnar:

CAKL LINDHAGEN.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 19 käft. (Nr 22.)

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Reservation:

av herrar Trana, Gezelius och greve Spens, som ansett, att utskottet bort
hemställa, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1915.