Lagutskottets utlåtande Nr 22 (Utlåtande 1914:LU22 - b Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

JNr 22.

Ankom till riksdagens kansli den 8 augusti 1914 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till strafflag för krigsmakten, lag om krigsdomstolar
och rättegången därstädes, lag om införande av den nya
strafflagen för krigsmakten och den nya lagen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes samt vad i avseende
därå iakttagas skall, lag om ändrad lydelse av 26 § i
8 kap. strafflagen, lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§
i 10 kap. strafflagen, lag om ändrad lydelse av 4 och
6 §§ i lagen angående villkorlig straffdom den 22 juni
1906 samt lag om ändring i lagen angående förordnande
av rättegångsbiträde åt häktad den 14 september
1906, dels ock i anledning därav väckta motioner.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: herrar Petersson i Lidingö villastad,
Lindhagen, af Ekenstam, Stärner, Gezelius, greve Lagerbjelke, Alexanderson,
Johanson i Valared, Knut Larsson, Hult, Pettersson i Södertälje, Schotte,
Olsson i Broberg, Persson i Norrköping, Olsson i See och Holmdahl.

Genom en den 14 maj 1914 dagtecknad proposition, nr 57, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande
här nedan intagna förslag till

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 saml. 22 höft. (Nr 22.) 1

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

1) strafflag för krigsmakten;

2) lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes;

3) lag om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och
den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt vad
i avseende därå iakttagas skall;

4) lag om ändrad lydelse av 26 § i 8 kap. strafflagen;

5) lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen;

6) lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ i lagen angående villkorlig
straffdom den 22 juni 1906; samt

7) lag om ändring i lagen angående förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad den 14 september 1906.

I samband med denna proposition, som hänvisats till lagutskottet,
har utskottet till behandling förehaft följande, med anledning av nämnda
proposition väckta motioner nämligen

inom första kammaren

nr 76 av herrar S. H. Kvarnzelius, Alfred Petersson, Jacob Larsson,
K. G. Karlsson, Mauritz Hellberg, David Bergström, Frithiof Söderbergh,
Oskar Eklund, Carl Ekman och Anton Halm,

nr 77 av herrar Jacob Larsson, S. H. Kvarnzelius och Mauritz
Hellberg och

nr 78 av greve Carl Hamilton; samt
inom andra kammaren

nr 182 av herrar Karl Staajf, Axel Schotte, Fridtjuv Berg, Theodor
Adelsivärd, B. Karlsson, Johan Ericsson, D. Persson, B. G. Hamilton,
Linus Lundström, Per Nilsson Bosson, E. A. Nilson, J. M. Juhlin, Jakob
Pettersson, Erik Böing, J. Ström, Nils Eden och Bror Petrén,
nr 197 av herr J. Åkerman,
nr 198 av herr Johan Jönsson,

nr 199 av herrar B. Karlsson, Axel Schotte, B. G. Hamilton, Linus
Lundström och Per Nilsson Bosson,

nr 200 av herrar Carl Lindhagen och Sven Persson, och
nr 204 av herr Ernst Liljedahl.

Lagutskottets utlåtande iSV 22.

Beträffande förarbetena till den kungi. propositionen har chefen
för justitiedepartementet till statsrådsprotokollet för den 18 juli 1913
anfört, bland annat:

»Sedan Kungl. Maj:t inför 1901 års riksdag framlagt förslag om
en ny bärorganisation, vilken innebar en väsentlig utsträckning av den
allmänna värnplikten, väcktes inom riksdagen åtskilliga motioner, som
med angivande av olika synpunkter, på grund av vilka en revision av
våra nu gällande krigslagar ansågs önskvärd, utmynnade i en hemställan,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om föranstaltande av en
sådan revision.

Innan riksdagen fattat beslut i ämnet, uppdrog emellertid Kungl.
Maj:t genom nådigt brev den 1 april 1901 åt en kommitté att företaga
en revision av strafflagen för krigsmakten och förordningen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes i syfte att bestämmelserna i dessa
lagar måtte bliva lämpade efter förhållandena vid en krigsmakt, bestående
av värnpliktiga.

Ehuru sålunda redan genom Kungl. Maj:ts försorg föranstaltats
om en revision av krigslagarna, ansåg sig emellertid riksdagen med
anledning av ovannämnda motioner böra angiva vissa synpunkter och
önskningsmål, som enligt riksdagens mening borde vid den förestående
utredningen beaktas. I skrivelse den 1 juni 1901 anhöll därför riksdagen,
att Kungl. Maj:t täcktes anbefalla, att vid berörda revision måtte
tagas under omprövning, bland annat,

dels huruvida icke vissa delar av disciplinstadgan, såsom varande av
kriminallags natur, borde göras till föremål för Konungens och riksdagens
gemensamma lagstiftning och överflyttas till strafflagen för
krigsmakten;

dels huruvida icke — med iakttagande såväl därav, att ifråga-,
varande lagstiftning, såsom utgörande en undantagslagstiftning, icke
borde undantränga eller avvika från den allmänna lagstiftningen i andra
fall, än där detta med nödvändighet av krigsmaktens ändamål påkallades,
vare sig i fråga om de personer, som ställdes under krigslag, eller i
fråga om brott och straff, och att hithörande bestämmelser erhölle nödig
tydlighet och bestämdhet, som ock därav, att de stadganden, som kunde
finnas erforderliga i krigstid, icke i större utsträckning, än förhållandena
påfordrade, erhölle tillämpning jämväl under fredstid — de i den särskilda
strafflagstiftningen för krigsmakten förekommande avvikelser från
den allmänna strafflagen måtte i vissa hänseenden kunna bortfalla eller
i större mån, än nu vore fallet, begränsas;

4 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

dels huruvida icke, därest särskilda krigsdomstolar i första och
andra instans ansåges böra bibehållas, desamma för vinnande av ökad
rättssäkerhet lämpligen borde omorganiseras sålunda, att de rättsbildade
ledamöterna i samma domstolar komme att utgöra flertalet;

dels huruvida icke, med ändring av de nuvarande bestämmelserna
rörande åklagareväsendet vid krigsrätterna, stadganden borde meddelas
i syfte, att åklagarebefattningarna vid krigsrätterna anförtroddes åt
personer, som i större mån, än med den nu rådande ordningen i allmänhet
vore fallet, ägde nödiga förutsättningar för utövande av de med
nämnda befattningar förenade åliggande och befogenheter;

dels huruvida icke bestämmelser borde meddelas angående behandlingen
av militära mål i högsta instans under krigstid;

dels ock slutligen huruvida icke vid avgörande av disciplinmål,
som handlades av befälhavare, borde jämte vederbörande befälhavare
deltaga en rättsbildad person med domareansvar för därvid meddelade
beslut, därest han icke däremot reserverat sig.

Riksdagens nu berörda skrivelse blev sedermera remitterad till
ovannämnda kommitté för att vid utförande av dess uppdrag komma
under övervägande.

Till fullgörande av sitt uppdrag avlämnade kommittén med
underdånig skrivelse den 3 april 1905 särskilda förslag till strafflag för
krigsmakten samt till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes
ävensom till andra därmed sammanhängande författningar. Över kommitténs
förslag infordrades sedermera utlåtanden från krigshovrätten,
Svea hovrätt och ett stort antal militära myndigheter, varefter förslaget
och de inkomna yttrandena anmäldes i statsrådet den 7 december 1906.
Av dåvarande chefen för justitiedepartementet framhölls därvid, att en
omarbetning av lagförslagen visat sig vara erforderlig särskilt vad anginge
disciplinstraffen samt organisationen av de militära domstolarna.
Denna omarbetning hade dock till en början begränsats att gälla allenast
strafflagsförslaget. Frågan om ändrad organisation av de militära domstolarna
och vad därmed stode i samband hade däremot tillsvidare förbigåtts,
och av rättegångsförslaget i övrigt hade endast upptagits de
delar, som direkt sammanhängde med strafflagsförslaget eller eljest av
särskilda anledningar ansetts redan då böra göras till föremål för lagstiftning.

Efter vederbörlig granskning inom högsta domstolen framlades
därpå de sålunda omarbetade lagförslagen genom nådig proposition inför
1908 års riksdag, men blevo icke av riksdagen antagna eller ens underkastade
någon mera ingående prövning. Anledningen härtill synes huvud -

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

sakligen hava varit, att den militära rättegångsordningen icke i sammanhang
med strafflagsförslaget gjorts till föremål för riksdagens avgörande.

Med anledning därav verkställdes inom justitiedepartementet omarbetning
jämväl av den av kommittén framlagda rättegångsordningen,
så att denna del av krigslagstiftningen i samband med strafflagsförslaget
skulle kunna framläggas för riksdagen. Över det sålunda reviderade
förslaget bava därefter krigshovrätten och Svea hovrätt ävensom
vederbörande militära myndigheter avgivit infordrade yttranden, varefter
förslaget med anledning av dessa yttranden undergått den ytterligare
jämkning, som av nämnda yttranden föranleddes.»

Sedan strafflagsförslaget samt det reviderade förslaget till militär
rättegångsordning därefter inom justitiedepartementet omarbetats, blevo
de sålunda föreliggande förslagen överlämnade till lagrådet för granskning.

I anledning av anmärkningar, som framställts inom lagrådet, hava
förslagen underkastats ytterligare omarbetning, varefter desamma med
förevarande proposition blivit riksdagen förelagda.

Beträffande det närmare innehållet av de ifrågavarande lagförslagen
får utskottet, i den mån ej redogörelse därför bär nedan lämnas, hänvisa
till den kungl. propositionen jämte de därvid fogade utdrag av i
statsrådet och lagrådet förda protokoll.

Beträffande förslaget till krigslagstiftning i dess helhet hava herrar Herrar LändLindhagen
och Persson i Norrköping i sin förenämnda motion hemställt, hp^ot^ch
att riksdagen med anledning av den kungl. propositionen måtte antingen Norrköping
för sin del antaga en lagstiftning, byggd på grundsatsen om förenämnda motion.
speciallagstiftnings väsentliga upphörande i fredstid och de militära
brottens hänskjutande därunder till bedömande enligt allmän strafflag
och avdömande av de allmänna domstolarna eller, om detta ej kunde
nu bifallas, avslå den kungliga propositionen och hos Kungl. Maj:t
begära skyndsamt förslag till en sådan lagstiftning, som ovan sägs.

Till stöd för sin ifrågavarande hemställan hava motionärerna anfört,
bland annat:

»Den nya värnpliktslagens genomförande år 1901 köptes, såsom
merendels plägar ske i dylika fall, med stora löften. Ett sådant löfte
var en omdaning av krigslagstiftningen.

Uti 1901 års riksdagsmotioner i nämnda ämne krävdes en fullständig
och genomgående revision av krigslagarna. Det gällde, sade man, att
komma till livs den militaristiska andan, vilken skapat en militär rätts -

(j Lagutskottets utlåtande Nr 22.

åskådning, vitt- skild från den civila. Krigsmannen borde fostras att
framför allt vara medborgare. Därför måste samtliga författningar om
krigslagstiftningen dragas under riksdagens bestämningsrätt. Ledande
grundsats för revision borde vidare vara, att krigslagstiftningen såsom
en undantagslagstiftning ej fick avvika från den allmänna lagstiftningen
i andra fall, än det kunde påvisas vara oundgängligen nödvändigt.
Önskemålet vore, att all krigslagstiftning väsentligen bortfölle, och man
borde redan nu, troddes det, kunna komma åtminstone mer än halvvägs
mot detta mål.

Särskilda utskottet omfattade i väsentliga delar dessa tankar, uttunnade
dock till mera försiktiga och svävande ordalag. Andra kammaren
biföll utskottets hemställan i glad förtröstan. I första kammaren
togs också utskottsbetänkande^ ehuru med mindre entusiasm och under
betonande, att detta nu var en hjärtesak för medkammaren, vilken
syntes ovillkorligen uppställa det till villkor för sitt bifall i huvudfrågan.

I 1901 års riksdagsskrivelse kvarstod emellertid ett betonande, att
vid den begärda revisionen av krigslagarna borde fasthållas, att desamma
icke fingo avvika från den allmänna lagstiftningen i andra fall,
än när detta med nödvändighet påkallades av krigsmaktens ändamål,
vare sig i fråga om de personer, som ställdes under krigslag, eller
ifråga om brott och straff samt att undersökning också borde äga rum,
huruvida särskilda krigsdomstolar i första och andra instans borde bibehållas.
Under det arbete för revision av ifrågavarande lagstiftning, som
sedan ägt rum har väl riksdagens medbestämningsrätt vidgats men
förenämnda grundläggande principfrågor blivit väsentligen åsidosatta.
Uti 1905 års kommittéförslag till strafflag för krigsmakten samt krigsdomstolar
och rättegången därstädes är tanken på krigslagarnas principiella
avskaffande i fredstid knappast uppställd såsom något problem
i fråga om strafflagen, men däremot uttryckligen avvisad i betänkandets
avdelning om krigsdomstolarna och rättegången därstädes. De propositioner,
som sedan framlades för riksdagen år 1908 till strafflag för
krigsmakten och nu 1914 i ämnets hela vidd, upptaga ej saken till någon
som helst diskussion. Fullständig glömska breder sig över förhoppningarna
inom 1901 års andra kammare, och första kammarens verkliga åskådningssätt
har ensamt kommit till uttryck och fört talan i utredningsarbetets
olika instanser.

Beträffande de ändringar i gällande lagstiftning, som i alla fall
föreslås, har såsom resultat av revisionsarbetet framgått en strafflag och
en rättegångslag, som till sin form äro fullständigt nya. Man har icke
nöjt sig med att göra partiella ändringar i gällande lag, såsom en fort -

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

farande bestående stomme, utan förändrat uppställningen avsevärt och
omflyttat paragraferna. Lagrådet anmärker för sin del om denna formella
bearbetning, att de nya lagarna enligt lagrådets mening äro knappast
redigare och klarare än de, i vilkas ställe de skulle träda.

De ändringar i sak, som äro att anteckna, äro i regel icke heller i
och för sig av någon omfattande eller omdanande betydelse. Förhoppningarna
inom 1901 års andra kammare, att man redan då skulle kunna
komma ''åtminstone mer än halvvägs’ mot målet eller all krigslagstiftnings
väsentliga bortfallande, visar sig även tretton år efteråt varit en
fullständig illusion. Man har slagit sig i ro med att fila något mera
på ytan, under det att de gamla grundvalarna fått ligga kvar tämligen
orubbade. Något allmännare intresse erbjuda i stort sett icke heller de
små skilj aktigheterna i några detaljer mellan 1905 års kommittébetänkande,
propositionen till 1908 års riksdag och propositionen till 1914 års
andra riksdag. Man kan dock möjligen säga, att det nu vid denna riksdag
framlagda förslaget i allmänhet ehuru icke utan undantag gått ett och
annat litet fjät längre på reformstråten än de båda föregående förslagen.

Under sådana förhållanden kunna de, som anse 1901 års avsikter
böra fullföljas, icke giva sitt bifall till det nu framlagda förslagets
huvudgrunder. Den säkerligen obestridliga grundsatsen, att krigslagstiftningen
skall vara en undantagslagstiftning, som inskränker sig till
det minsta möjliga, har nämligen som sagt uti förslaget icke vunnit
någon behjärtad tillämpning. Denna erinran gäller icke så mycket
stadgande^ för krigstid, i fall en sådan tid trots vår hundraåriga fred
till äventyrs någon gång skulle komma. I ett sådant undantagsfall
bliva undantagen regel och även på krigslagstiftningens område måste
då extra ordinära förhållanden göra sig gällande. En helt annan betydelse
har frågan för fredstider eller det samhällstillstånd, under vilket
krigslagstiftningen i regel och sannolikt undantagslöst kommer att verka.
I samma mån fredstankarna inplantas i sinnena och folken allt mer börja
kräva de ofantliga militärbördornas avlyftande, komma förberedelserna
och banandet av vägarne för denna stora befrielse allt mera till sin rätt.
En avskrivning av krigslagarna i fredstid kan således i själva verket
anses vara ett bidrag i sitt slag till minskning av militärbördorna fram
emot awäpning, och 1901 års svenska tankar hava sedan dess låtit
höra av sig mångenstädes i världen. I Norge har till och med en
regeringskommitté för revision av krigslagstiftningen i december 1913
enhälligt avgivit förslag till dels en lag om rättegångsförfarandet i
militära straffsaker i fredstid, byggd på grundsatsen att de militära
straffsakerna böra i fred helt överlöras till de allmänna domstolarna,

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

dels en lag om rättegångsförfarandet i militära straffsaker i krigstid
och dels en lag om förändringar i och tillägg till den militära strafflagen
av den 22 maj 1902, föranledda av rättegångslagens och disciplinärbestämmelsernas
omarbetning, men även därutöver syftande till en ytterligare
begränsning av den militära strafflagens undantagsstadganden.
I Frankrike har deputeradekammaren den 11 juni 1909 antagit eu lag
om avskaffande av krigsdomstolarna i fredstid och de kriminella krigsmålens
överförande till de ordinarie domstolarna. Saken har sedan hänskjutits
till senaten, som tillsatt en kommission, vilken avgivit utlåtande
över förslaget, så vitt det rörer hären, men lärer ännu icke givit något
betänkande om flottan. Nämnda franska lagförslag omfattar emellertid
icke blott en reorganisation av den militära jurisdiktionen utan även en
omläggning av straffbestämmelserna i de gamla militära strafflagarna
av 1857 för hären och 1858 för flottan, i syfte att inflicka de militära
förbrytelserna såsom en särskild avdelning i den allmänna franska strafflagen
(code pénal).»

Motionärerna anföra vidare:

»De särskilda brottsarterna enligt strafflagen för krigsmakten hava
icke heller i det nu framlagda förslaget undergått någon väsentlig
ändring från vad gällande lag stadgar. Man kan här urskilja företrädesvis
två skilda kategorier. Den ena utgöres av så kallade rent militära
förbrytelser, där endast militärpersoner eller med dem likställda kunna
vara gärningsmän. Sådana förbrytelser, för vilka straff merendels ej
förekomma i strafflagen, äro så vitt rörer fredstid, rymning och olovligt
undanhållande från krigstjänst och insubordinationsbrott av olika slag,
ävensom eu och annan ytterligare speciell förseelse. För dessa brottsarter
måste naturligtvis finnas särskilda bestämmelser, men de kunna
lika naturligt inflickas såsom ett särskilt kapitel uti allmänna strafflagen
vid sidan av det, som handlar om ämbetsbrott i allmänhet. Så har som
sagt skett enligt det ovannämnda av franska deputeradekammaren antagna
lagförslaget.

Den andra kategorin vanligen benämnd militärt kvalificerade förbrytelser
omfattar sådana brott, som väl kunna begås jämväl av andra,
men när de förövas av militärpersoner anses erhålla en särskild karaktär
på grund av gärningsmannens tjänsteställning eller andra speciellt militära
intressen. Sådana förbrytelser äro enligt vår militära strafflag,
såvitt rörer fredstid, uppror och upplopp inom krigsmakten, deltagande
av krigsman med väpnad hand i uppror emot offentlig myndighet i
allmänhet samt uppmaning till uppror, då densamma sker muntligen
inför samlat krigsfolk eller i skrift som bland krigsfolket utsprides;

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

våld eller annan misshandel å samt förolämpning mot förman eller annan
överordnad, vare sig brottet sker i eller för tjänsten eller utom densamma,
ävensom dylikt brott mot underordnad eller mot sidoordnad i
eller för tjänsten; våld eller annan misshandel å vakter eller andra i
likartad tjänstgöring stadda personer i vissa fall; oljud, oväsende eller
annat förargelseväckande beteende samt fylleri å allmän plats inom
garnisons- eller stationsort, då sådant brott begås av krigsman; samt
skadegörelse, förskingring och olovligt begagnande samt stöld, snatteri
och rån i vissa fall av egendom, som tillhör krigsmakten eller är för
dess behov avsedd. Av dessa brottsarter böra, förefaller det, egendomsbrotten
utan vidare kunna överföras till den allmänna strafflagen såsom
också skett enligt gällande norska strafflag av 1902. Mot detta synes
ej heller anmärkts annat än att praktiska skäl tala för dessa brotts
avdömande av krigsdomstol. Häremot kan dock invändas, att olägenheterna
ej äro större än för behandling av en myckenhet andra mål
vid de allmänna domstolarna, en fråga som kommer att närmare beröras
i sammanhang med spörsmålet om det militära rättegångsväsendet.

Uppror och upplopp samt misshandel och förolämpningar böra
också, liksom liknande förbrytelser under fredstid i andra fall kunna
lämpligen hänskjutas till avgörande enligt den allmänna strafflagens
bestämmelser. Möjligen kan i något fall en närmare undersökning visa,
att en särskild bestämmelse är oundgänglig, och då må den också
insättas under det föreslagna särskilda kapitlet i allmänna strafflagen för
militära förbrytelser.

Något hinder bör icke heller finnas att bedöma förargelseväckande
beteende och fylleri å allmän plats inom garnisonsort annorlunda än
andra dylika förseelser å annan allmän plats. Detta utesluter dock ej,
att de må istället kunna lindrigare beivras genom disciplinstraff eller
tillrättavisning, och då har kravet på snabbt och omedelbart avgörande
kommit till sin rätt.

Kommittén förklarade emellertid, att den ej funnit skäl frångå i
större utsträckning den uppfattningen, att alla dylika militärt kvalificerade
förbrytelser borde inordnas under den militära strafflagen. Något
annat skäl för det oundgängliga i en sådan undantagsåtgärd kan kommittén
knappast sägas hava anfört än, att det var uppenbart och lämpligt att
så borde äga rum.

Förutom de ovan omnämnda brotten upptagas i gällande lag liksom
i förslaget även åtskilliga andra förbrytelser såsom fallande under
den militära strafflagen. En närmare undersökning skall till äventyrs
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 höft. (Nr 22.) 2

TJtskottet.

Herr Jacob
Larssons m. fl.
samt herr
Karlssons i
Fjät m. fl.
motioner.

10 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

giva vid handen, att även åtskilliga av dessa förseelser böra kunna
bedömas enligt allmän lag.»

Utskottet finner det icke för närvarande kunna ifrågasättas, att, i
enlighet med vad herrar Lindhagen och Persson i Norrköping i sin
motion hemställt, all speciallagstiftning på ifrågavarande område skall
upphöra och i stället straffbestämmelser om vissa militära brott upptagas
i allmänna strafflagen. I denna uppfattning styrkes utskottet av
den utredning, som kommittén lämnat rörande de grupper av brott,
som lämpligen böra göras till föremål för en särskild militärlagstiftning.
En så genomgripande omarbetning av den allmänna strafflagen, som
den motionärerna ifrågasatt, lärer icke heller kunna åvägabringas utan
att ett väsentligt uppskov äger rum med hela krigslagsreformens genomförande,
vilket enligt utskottets mening icke kan vara önskvärt.

Utskottet, som senare i annat sammanhang vill yttra sig om
motionärernas förslag att de militära målen skola överflyttas till de allmänna
domstolarna, har vid granskning av de föreliggande lagförslagen
funnit dessa vara av beskaffenhet att, med de ändringar utskottet här
nedan föreslagit, böra av riksdagen godkännas.

För innehållet i herrar Lindhagens och Perssons i Norrköping
motion, såvitt densamma behandlar särskilda stadganden i lagförslagen,
ävensom för övriga i anledning av den kungl. propositionen väckta
motioner lämnar utskottet redogörelse här nedan i samband med behandlingen
av de delar av lagförslagen, som ifrågavarande motioner för
varje särskilt fall avse.

I den följande framställningen har utskottet i avseende å paragrafbeteckningen
följt Kungl. Maj:ts proposition, där den i detta avseende
skiljer sig från utskottets förslag.

Förslaget till strafflag för krigsmakten.

§ !■

Herr Jacob Larsson m. fl. samt herr Karlsson i Fjäl m. fl. hava
i sina ovanberörda motioner hemställt, att sådan ändring måtte vidtagas
i den kungl. propositionen, att eleverna vid skeppsgosseskolorna måtte
undantagas från att hänföras till krigsmän och således ej lyda under
strafflagen för krigsmakten.

Till stöd för sitt yrkande hava motionärerna bland annat anfört
följande:

»Enligt vår mening bör krigslagstiftningen icke äga tillämpning

Lagutskottets utlåtande Nr 22 11

å skeppsgossarna, förrän de ''bliva karlskrivna’, vilket i allmänhet torde
ske vid 18-årsåldern. Därförinnan äro de elever, skolgossar allena, och
böra icke genom en onödig konstruktion omskapas till ''krigsmän'', ett
rubricerande som icke saknar en nyans av löjlighet.

Visserligen äro straffen för minderåriga lägre, men därmed är
icke frågans kärnpunkt träffad. Det kan icke vara riktigt, att överhuvud
övermaga personer falla under en dylik separatlagstiftning. Bland
dessa unga gossar bör disciplin kunna upprätthållas med andra medel
än krigslagar. Man har alltjämt velat undantaga sjökadetterna i de
tre lägsta klasserna från krigslagarna — det förslag i motsatt riktning,
som gjordes av krigslagstiftningskommittén, vann ej avseende i 1908
års kungl. proposition. Men alldeles samma skäl, som i denna proposition
anförts om sjökadetterna, synas oss gälla skeppsgossarna.»

I kungl. propositionen till 1908 års riksdag har anmärkts, att
skeppsgossarne äro att hänföra till det vid flottan fast anställda manskapet.
Skeppsgossarne äro därför med den avfattning stadgandet i
andra punkten av förevarande paragraf i förslaget erhållit att räkna
såsom krigsmän, ehuru de icke, såsom i gällande lag är fallet, särskilt
omnämnts i paragrafen.

Utskottet vill gärna medgiva, att vissa skäl kunna anföras emot,
att minderåriga personer ställas under en undantagslagstiftning sådan
som strafflagen för krigsmakten. Från militärt håll har man även vid
flera tillfällen gjort gällande, att det vore lämpligare att ställa skeppsgossarne
under en särskild ordningsstadga än under krigslagarne. Härigenom
skulle det nämligen bliva möjligt att giva befälet andra medel
att upprätthålla disciplinen inom skeppsgossekåren än i nu gällande
krigslagstiftning är medgivet, i vilket hänseende särskilt framhållits,
att kroppsaga borde införas såsom straff för skeppsgossar.

Vid övervägande av denna fråga har utskottet emellertid stannat
vid den uppfattningen, att skeppsgossarne fortfarande såsom hittills böra
räknas såsom krigsmän. Skulle de undantagas från att lyda under krigslagarne,
bleve det säkerligen nödvändigt att utfärda särskilda ordningsföreskrifter
med straffbestämmelser för vissa av skeppsgossar under
tjänsten begångna förseelser; och det torde enligt utskottets mening
ingalunda vara säkert, att en _ dylik ordningsstadga vore att föredraga
framför krigslagarne. Åven ur synpunkten av förhållandet
mellan befälet och skeppsgossarne synes lämpligt, att dessa senare
äro att anse såsom krigsmän. Därigenom vinnes jämväl, att samma
skydd mot oriktig och olämplig behandling från överordnads sida,

Utskottet.

Herr Liljedahla
motion.

12 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

som enligt krigslagarne är underordnad krigsman tillförsäkrat, även
kommer skeppsgossarne tillgodo.

§ 6.

Herr Liljedahl har i sin ovannämnda motion yrkat, att orden
»Under denna lag lyda» i början av förevarande § måtte ändras till

»Under--lyda vid tjänstens utövning, i vad som angår tjänsten och

då tjänstedräkt bäres».

Motionären anför till stöd för sin framställning följande:

»I skrivelse den 1 juni 1901 anhöll riksdagen bland annat, att
Kungl. Maj:t täcktes anbefalla, att vid den förestående revisionen av
krigslagarna måtte tagas under omprövning, huruvida icke ifrågavarande
lagstiftnings karaktär av undantagslagstiftning måtte tydligt framhävas.

Enligt det statsrådsprotokoll av den 18 juli 1913, som bilagts den
kungl. propositionen nr 57 vid innevarande riksdag angående ny strafflag
för krigsmakten, anförde chefen för justitiedepartementet statsrådet
Sandström de skäl, som tala för att den personal, som hör till krigsmaktens
reserver, endast under den tid, då den fullgör sin tjänstgöringsskyldighet,
bör lyda under strafflagen för krigsmakten. Sålunda heter
det i nämnda motivering följande (sid. 117): ''Något militärt intresse
synes i allmänhet icke kräva, att nämnda personal lyder under krigslagarna
vid andra tillfällen, än då den tjänstgör vid krigsmakten eller
eljest skall fullgöra något militärt åliggande’. I samma riktning uttalar
sig nuvarande justitieministern å sid. 415. Denna uppfattning synes
mig vara fullt riktig, och den har trots statsrådet Mörckes avstyrkande
inom lagrådet, där han som överste deltog i lagförslagets granskning,
fått uttryck i nu föreliggande förslag till strafflag för krigsmakten.

Det synes mig dock vara klart och konsekvent, att den ovan uttalade
principen, att krigsmaktens reservpersonal ej bör stå under krigslagarna,
när den befinner sig utanför sfären av sin militära tillvaro,
även blir tillämpad å alla krigsmän.

Disciplinen är krigsmaktens levande ande, och den måste vara
stark och sund. Därför böra de sjuka punkter, som ännu ömma för
ett otillbörligt tryck från överordnade, avlägsnas. Dit höra alla sådana
åtgärder, som de med bestraffningsrätt utrustade militära befälhavarna
eller krigsdomstolarna kunna tillgripa för att utanför den militära tjänsten
eller vad därmed står i direkt samband beröva svenska medborgare
någon eller några av deras lagliga rättigheter. Bakom detta tryck,
som motverkar disciplinens krav på ett gott förhållande mellan över -

Lagutskottets utlåtande dsr 22.

och underordnade, ligger vanligen en mycket stor okunnighet i sociala
och politiska ämnen, vilken kan förleda en befälhavare att kanske i god
tro anse sig vara kallad att i en viss riktning och med hjälp av den
bestraffningsrätt, han äger, påverka det sociala och politiska livet. Som
militärchef har han dock ingen annan uppgift än sin militära, och hans
otillbörliga inblandning i underlydandes politiska åsikter och uppträdande
utanför tjänsten är en rättskränkning. En militärchef bär i det fallet
endast att efterse, att ingen som helst politik bedrives av hans underlydande
i tjänsten, och därför bör han också själv föregå med gott
exempel.

Den disciplin, som skall hålla provet i krigets dagar, måste grundfästas
i fredens. Det kan ej ske på någon annan väg än den sant
mänskliga, där ömsesidigt förtroende utgör det eftersträvansvärda målet.
Uppsättes fruktan för förmannen såsom mål istället för aktningen för
honom, så är därmed ett grundskott satt i det disciplinens hälleberg,
varpå krigsmakten bör vila. Till denna aktning, som möjliggör ömsesidigt
förtroende och disciplinär enhet mellan trupp och befäl, hör i
första och sista hand förmannens personliga sätt mot de underlydande,
hans rättvisa och godhet eller med ett ord hans blick för människan
i den underlydande. Ur människan framgår medborgaren och ur medborgaren
soldaten. Skall vår krigsmakt kunna bliva vad den bör bliva,
så måste den giva utrymme även åt mänskliga rättigheter och medborgerliga
intressen, icke utrymme inom sig i större utsträckning än att
den fulla politiska neutraliteten där upprätthålles, men däremot obegränsat
utrymme vid sidan av sitt militära område åt nämnda rättigheter och
intressen. En officer och en underofficer stå in i grånad ålder i aktiv
militärtjänst, och de kunna lika litet som andra människor leva isolerade
mitt i det nutida samhället med dess alltmer framträdande sociala
ansvarskänsla utan att förlora sig själva som personligheter. Armén
och marinen ha genom den allmänna värnpliktens utsträckta tillämpning
blivit en medborgarmakt på den mest breda bas, så att befälet numera
icke kan leva i någon fariseisk ståndsisolering utan måste förstå de
tänkesätt, som bära tiden framåt.

Det brukar mot den tankegång, jag här antytt, hävdas, att officeren
och underofficeren ej böra syssla med sociala och politiska frågor.
En militär befälhavare möter dock varje år den sociala frågan, då han
tar befäl över sin trupp. Han ser några bleka ynglingar i ledet och
kan ana sig till deras hem- och yrkesförhållanden. Han ser hur uppenbar
eller hemlig last gått över de unga anletsdragen och hör vid första
rasten under eu marsch hjärtskärande svordomar. Nykterhetsfrågan,

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

sedlighetsfrågan, alla det sociala lidandets många problem stå som skuggor
med i ledet bland hans soldater. Han skulle äga ett stenhjärta, om han
ej kände, hur samhället i mycket är det levande försvarets fiende, och
därmed blir han socialt besjälad. Fackmannen får ej döda människan
och medborgaren i honom. Han vet, att hans trupp vid en mobilisering
huvudsakligen kommer att bestå av kroppsarbetare, och att därför
allt, som kan sedligt, intellektuellt och ofta även ekonomiskt höja denna
samhällsklass, ökar hans och hans soldaters utsikter att med framgång
värna hem och härd, om kriget kommer. Han kan icke fatta den politiska
åskådningen, vilken låter soldatmaterialet skadas i osunda fabriker
och mörka, fuktiga gruvor genom en onaturligt lång arbetsdag. Därmed
intar en sådan officer eller underofficer sin givna plats i den socialpolitiska
kampen. Han kan ej ingå allians med dem, som trots allt vackert
programtal om ett starkt försvar arbeta på att försvaga den levande
trupp, som skall värna landet i farans stund.

Officeren och i likhet med honom all vid krigsmakten fast anställd
personal måste sålunda äga full medborgerlig rörelsefrihet utanför sin
militära verksamhet och vad därmed står i direkt samband. Plan bör
äga samma medborgerliga rättigheter som andra myndiga samhällsmedlemmar.
Men därav måste följa, att han gives samma lagliga skydd
och ansvar som dessa andra. Han bör liksom de ställas under allmän
lag i fråga om sin sociala och politiska verksamhet, när den bedrives
utanför tjänsten. Då först blir han oåtkomlig för den storpolitiska anda,
vilken i kraft av den militära bestraffningsrätten kan giva en regering
eller en regementschef motiv till ett ingripande i den helt och hållet
civila verksamhet, som en underlydande bedriver såsom föredragshållare,
riksdagsman, riksdagsmannakandidat, landstingsman, landstingsmannakandidat
o. s. v. De nuvarande förhållandena äro olidliga och böra ej
längre bestå. Den underlydande behöver blott i ett föredrag yttra —
såsom ett inträffat fall visat — att officerare böra föregå de värnpliktige
med gott exempel genom att ej medtaga spritdrycker under fälttjänstövningar
samt relatera en sann händelse, som visar, att detta bruk
kan leda till onykterhet bland befälet, eller med stöd av flera aktstycken
relatera ett krigshistoriskt exempel på faran av alkoholbruk i krig, såsom
den ryska flottans beskjutande av de värnlösa fiskarbåtarna vid
Doggersbank år 1904, för att detta kan giva en fanatisk ''militärisk
anledning att i ''officersärans’ namn avsända en anmälan med yrkande
av straff till den myndighet, som har bestraffningsrätt över den föredragshållande
officeren. Anmälan kan då leda till ett arreststraff eller
ett offentligt brännmärkande genom en i pressen publicerad tjänsteskri -

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

velse om Oanständigt uppförande’. Så godtyckligt kan förfarandet
bliva och är det tack vare den bestämmelsen, att en militär även utom
tjänsten eller vad därmed har direkt samband står under krigslagarna.

Det innebär ur rättslig synpunkt en abnormitet, att personer, som ej
äro villkorligt dömda, skola i 30 år varje dag stå under en särskild
undantagslagstiftning, vilken gör dem fågel fria i de politiska smädelsernas
jakt efter oliktänkandes goda namn och rykte.

Givetvis kräver den här angivna synpunkten, att den kungl. propositionens
§ 97 i strafflag för krigsmakten, motsvarande § 102 i den nuvarande
lagen, helt och hållet borttages. Det är en gummiparagraf,
som kan uttänjas till att betjäna nästan vilket godtycke som helst. I
den mån den avser att komma åt verkligt moraliska brott, såsom fylleri,
oljud m. m. å allmän plats utanför krigsmaktens område, begångna av
civilklädda militärer, bör nämnda paragraf kunna fullt ersättas av vad
allmän lag stadgar för dylika brott. Det ligger ju ännu mer i det civila
samhällets intresse att upprätthålla allmän ordning inom dess rayon än
det kan intressera krigsmakten. För denna förefinnes det egna intresset
företrädesvis när den brottslige är iklädd tjänstedräkt, i vilket fall han
bör lyda under krigslagarna även då han uppträder utanför tjänsten.
I övrigt hänvisas till vad herr Karl Staaff i denna punkt yttrat å siål
264 i andra delen av det betänkande, som 1901 års krigslagstiftningskommitté
avgivit.

Strävandena att behålla det aktiva militärbefälet under krigslagarna
även i det civila livet och civila arbetet utgå icke från krigslydnadens
nödvändighet, icke från några som helst verkligt militära krav
utan från tendenser, vilka otillbörligt söka lägga under sig social och
politisk mark, där den militära lagskipningen icke kan utföra det kulturarbete,
som fordras, utan tvärtom lätt tar formen och andan av kulturfientlighet.
Det sker under den skyddande förklädnaden av förmansskapets
upprätthållande och grundfästandet av det militära kamratskapet
med dess specifika hedersbegrepp. Sålunda yttra — givetvis i god tro
— justitierådet Svedelius och överste Mörcke i sin reservation mot lagrådet,
när de yrka på att även reservbefälet i dess civila arbete ställes
under krigslagarna, följande (sid. 334): ’Då en reservofficer skulle vara
krigsman endast under tjänstgöring eller då han eljest är iförd uniform,
följer härav, att endast under sådana förhållanden bestämmelserna om
''förman’ med dess motsats ''underordnad’ skulle vara för honom gällande.
Han skulle sålunda visserligen tillhöra ett visst regemente och äga
militär grad och titel, men regementets chef skulle icke vara hans förman
i militär mening och han skulle i förhållande till sina regements -

Utskottet.

16 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

kamrater på stat intaga eu av militära hänsyn fullkomligt obunden
ställning.’

En sådan argumentering synes mig ej vara hållbar. Förhållandet
mellan över- och underordnade liksom mellan förmän och underlydande
är fastställt i §§ 2 och 3 av föreliggande lagförslag och avser att fylla
tjänstens behov av en klar fixering i fråga om dessa begrepp. Men utanför
tjänsten och vad därtill hör, föreligger ej detta behov utom då vederbörande
bära tjänstedräkt. Om exempelvis krigsman under tiden mellan
infanteriets vapenövningar, då han icke är inkallad till tjänstgöring men
skyldig att insända en viss anmälan, så föreligger, om han försummar
detta, ett tjänstefel, ehuru han icke är inkallad till tjänstgöring. Han
bör även då kunna ställas till ansvar enligt krigslagarna. Men om han
vare sig mellan vapenövningarna eller under desamma på permissionstid
och civilklädd begår mitt i det civila samhället en handling, som
kan anses åtalvärd, så finnes intet som helst skäl för att eu militär
domstol eller myndighet skall taga den saken om hand. Militära domstolar
och myndigheter böra syssla med militära mål och civila domstolar
med civila. Det större utrymme, som den i propositionen nr 57 föreslagna
sammansättningen av krigsdomstolar tillerkänner det juridiska
^ementet liksom den föreslagna skyldigheten för regementschefen att
inhämta auditörens åsikt, innan han ålägger ett straff, upphäva icke den
här betonade principen.»

Med avseende å det i denna motion framställda yrkandet vill
utskottet till en början erinra, att de allra flesta i strafflagen för krigsmakten
upptagna straffbestämmelserna gälla förseelser, som antingen
till sin natur äro sådana, att de endast kunna begås under tjänstens
utövning eller också innefatta försummelse vid fullgörande av någon
militär tjänsteplikt.

Motionärens allmänna syfte med hans förslag rörande lydelsen av
förevarande paragraf torde sålunda vara i stort sett på annan, i lagtekniskt
avseende mera tillfredsställande väg uppnått. Ett undantag härifrån
utgör dock den i 97 § i förslaget upptagna straffbestämmelsen för den
som ’i eller utom tjänsten genom anstötligt eller ovärdigt uppförande
gör sig skyldig till uppenbar vanvård av den aktning och tillit, han på
grund av sin befälsställning bör äga hos sina underlydande’. Av motionärens
motivering framgår ock att hans uppmärksamhet i synnerhet
varit riktad mot nämnda stadgande. Då nu, på skäl, som utskottet
senare får anledning närmare utveckla, utskottet funnit sig böra föreslå,
att bestämmelsen i 97 § ur lagen uteslutes, synes därmed motionärens

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 17

önskemål vara i det väsentliga uppfyllt. Åven i vissa andra fall upptager
visserligen förslaget förseelser, som kunna begås jämväl utom
tjänsten, såsom t. ex. våld och förolämpning mot militär förman utom
tjänsten (§§ 81 och 82) eller fylleri, oljud och förargelseväckande beteende
å offentlig plats inom förläggningsort (96 §); men i dessa fall synes
det icke böra förnekas, att för brottets upptagande i den militära strafflagen
med fog kan åberopas, att sådan förbrytelse är ägnad att menligt
inverka på ordningen och disciplinen inom krigsmakten.

I den av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping väckta motionen
anföra motionärerna:

»Beträffande de personer, som skola lyda under strafflagen för krigsmakten
indelar gällande lag dem i stort sett i två kategorier, nämligen
krigsmän och vad man med en gemensam benämning plägar kalla civilmilitära
personer och innehåller lagen en närmare uppräkning av de
personer, som skola anses inbegripna under de båda kategorierna. Förslaget
gör häruti ej någon annan huvudsaklig ändring än att det för
tydlighetens skull närmare specificerar de olika kategorierna. Några
mindre undantag ha emellertid gjorts. Sålunda skola ej vidare såsom
krigsmän anses eller under lagen lyda lots- och fyrinrättningarnas personal
samt officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren, annat än då de fullgöra
sin tjänstgöringsskyldighet i krigsmakten. Likaså skall reservpersonalen
anses såsom krigsmän eller lyda under lagen allenast då den
fullgör sin tjänstgöringsskyldighet samt dessutom i några undantagsfall
särskilt i fråga om rymning och i vissa fall, då de äro iförda tjänstedräkt.
Vidare undantagas från civilmilitära personer, som lyda under
lagen, präster, vid krigsdomstolarna tjänstgörande domare och åklagare,
lärare vid militära läroanstalter, kyrkobetjänte, civila betjänte vid militära
läroanstalter och kvinnliga betjänte vid militära sjukhus.

Osökt uppställer sig här den frågan, om några tvingande skäl
föreligga för att civilmilitära personer över huvud taget skola under
fredstid lyda under strafflagen för krigsmakten. Redan gällande lag
liksom förslaget medgiver, att åtskilliga av de bestämmelser, som innehållas
i lagen icke behöva eller kunna utsträckas att gälla civilmilitära
personer. Förslaget upptager dessutom såsom nämnts fullständig befrielse
för några civilmilitära personer. Kommittén antecknade själv, att 1901
års riksdagsskrivelse i motiveringen åsyftade ett övervägande av befrielse
för samtliga civilmilitära personer, men kom för egen del till den slutBihang
till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 höft. (Nr 22.) 3

Herr Litidhagens
m. fl.
motion.

18 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

satsen att ''med hänsyn till arten av de befattningar varom här vore
fråga och de därmed förenade åligganden’ borde de civilmilitära personerna
fortfarande vara underkastade nämnda lag i huvudsakligen enahanda
utsträckning, som nu vore fallet. Något annat skäl än nyssnämnda
korta angivande av ett tycke har knappast anförts. Till samma
resultat har som sagt även det föreliggande förslaget kommit.

Redan denna underlåtenhet att inlåta sig på en närmare motivering,
som verkar övertygande, plägar ofta vara ett tecken på att man bestämt
sin ståndpunkt under väsentligt inflytande av vaneföreställningar. Vad
i lag en gång blivit stadgat sedan gammalt och under långliga tider
tillämpats innästlar sig på ett ofta nästan outrotligt sätt uti tänkesätten.
I all synnerhet måste detta bliva fallet hos de myndigheter och befattningshavare,
som blivit satta till författningens vårdare och tillämpare,
och vanligen är det såsom även i detta fall just dessa, som tillmätts
det största inflytandet på frågan om ändringar i författningen.

En belysande verifikation till den rent militära yrkesuppfattningens
överväldigande inflytande på ifrågavarande utredningsarbete utgör, utom
det fullständiga grusandet av 1901 års förväntningar, även det anmärkningsvärda
förhållandet, att de civilmilitära yrkesgruppernas uppfattningar
och krav skjutits alldeles åsido. Betecknande är att ingen representant
för dessa grupper insattes i kommittén. Något yttrande från dem över
kommittéförslaget lär även ansetts obehövligt. Enligt vad som blivit
upplyst under hand förefinnas dock inom samtliga civilmilitära grupper
önskningar, som icke blivit i kommittéförslaget eller 1908 års proposition
beaktade och, trots att detta missförhållande framhölls i en reservation
till lagutskottets betänkande vid 1908 års riksdag, spanar man förgäves
även i den nu framkomna propositionen efter någon tanke ägnad åt
saken under det fortsatta utredningsarbetet. Ett exempel bland andra,
hur detta missförhållande satt märken i lagens detaljbestämmelser, är den
fortfarande kvarstående föreskriften i förslagets tredje paragraf, enligt
vilken en civilmilitär, som innehar högre tjänstegrad än en krigsman, ej
är att betrakta såsom överordnad över den senare. Denna bestämmelse
för med sig åtskilliga konsekvenser för de civilmilitära såväl, i deras
tjänstgöring enligt tjänstgöringsreglementet som i det personliga inbördes
förhållandet till krigsmännen och särskilt officerarne. Det vore kanske
nyttigt, om i lagarna och författningen fastsloges, att det går för sig,
att en civilmilitär kan vara överordnad över en krigsman, vilken innehar
lägre tjänstegrad än den förre. Det skulle i sin mån innebära ett
hävdande av det civilas jämbördighet med det militära.

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 19

Då man emellertid finner, hurusom civilmilitärerna ansetts obehövliga
under utredningsarbetet och förbisetts i lagtexten i vissa fall, giver detta
ytterligare styrka åt den tanken, om de civilmilitära personerna över
huvudtaget äro behövliga såsom föremål för den militära strafflagens
omtanke. De synas säkerligen alldeles kunna gå bort ur densamma
under fredliga förhållanden. Den starkare disciplin, som ofta framhålles
såsom en nödvändighet gentemot vanartiga element inom armén, har
väl knappast sin klientel inom de civilmilitära yrkesgrupperna. För dem
räcker säkerligen, blott saken en gång prövades, medvetandet om deras
tjänsteplikt samt äventyret för dess åsidosättande enligt de allmänna
lagarna. Genom ett sådant grepp på lagstiftningen, som uteslutandet
av hela den civilmilitära personalen skulle innebära, komma krigslagarna
att på ett avsevärt sätt hänvisas till sitt verkliga område och därigenom
skulle även många anledningar till den ovilja och därav flytande disciplinbrott,
som lydnaden under dylika tvångslagar medför, för den civilmilitära
personalen förminskas. Detta utesluter emellertid icke, att en
närmare undersökning av de särskilda detaljbestämmelserna i lagen kan
giva vid handen, att för ett eller annat enstaka fall av överträdelse,
som ej är belagd med straff efter allmänna strafflagen eller kan på
disciplinär väg rättas, må kunna i händelse av behov beläggas med straff
enligt den militära strafflagen.»

Med anledning av vad motionärerna sålunda anfört och då, såsom
även blivit framhållet i 1901 års riksdagsskrivelse, området för krigslagarnas
tillämplighet icke bör utsträckas till andra personer, än förhållandena
med nödvändighet kräva, har utskottet ansett sig böra taga
under övervägande, om civilmilitära personer i något större utsträckning,
än som skett i förslaget, kunna undantagas från krigslagarnas
tillämpning.

Vad då först angår de personer, som finnas upptagna under 2:o)
i förevarande paragraf eller civila ämbets- och tjänstemän vid krigsmakten,
har utskottet för sin del funnit, att någon ändring icke bör ske i dessa
personers ställning. Nämnda ämbets- och tjänstemän hava nämligen i
stort antal verkliga militärpersoner under sitt befäl, och det skulle
säkerligen medföra mycket väsentliga olägenheter, om dessa krigsmän
icke skulle hava samma lydnadsplikt gent emot sina civilmilitära som
gent emot sina militära förmän, så att exempelvis en sjukvårdssoldat,
som anställes såsom biträde i tjänsten åt en militärläkare, komme att
intaga en annan ställning i förhållande till nämnde läkare än till det

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

militära befälet. Motionärerna synas också i viss mån hava beaktat
detta, då de framhålla vikten därav, att civilmilitärer till och med i
större utsträckning, än vad nu är fallet, likställas med krigsmän i vad
angår deras ställning till militärpersoner av lägre grad. Åven om det
icke kan sättas i fråga att på detta sätt giva civilmilitärerna en ställning,
som skänker dem befogenhet gent emot andra än dem, som de
vid tjänstens utövning hava under sitt befäl, synes det enligt utskottets
uppfattning i varje fall icke vara lämpligt att på något sätt försvaga
det civilmilitära befälets ställning gent emot dessa sistnämnda. För
övrigt torde ifrågavarande civilmilitärers arbete och tjänstgöring så ofta
och så väsentligt sammanhänga med den rent militära tjänstgöringen,
att det knappast låter sig göra att ställa civil militärerna utanför krigslagarna.

Nu angivna synpunkter kunna i stort sett sägas vara tillämpliga
på de flesta av de olika kategorier av civila ämbets- och tjänstemän,
som finnas inom vår krigsmakt, bland vilka de viktigaste äro: vid armén fältläkarekåren,
fältveterinärkåren, intendenturkåren, vid artilleriets tygstater
och fortifikationsförråden anställda civila ämbets- och tjänstemän samt vid
truppförbanden på stat anställda gevärshantverkare ävensom vid marinen
mariningenjörkåren, marinläkarekåren, marinintendenturkåren och flottans
poliskår. Alla dessa civila ämbets- och tjänstemän böra alltså enligt
utskottets uppfattning lyda under strafflagen för krigsmakten på det
sätt som i förslaget är stadgat beträffande andra än krigsmän.

Jämte de personer, som redan äro undantagna i Kungl. Maj:ts
förslag, har utskottet emellertid ansett, att även professorn och krigsarkivarien
i generalstaben på grund av dessa befattningars mera vetenskapliga
natur kunna undantagas från lagens tillämplighetsområde.

Utskottet har härefter att övergå till de under 3:o) i 6 § omnämnda
personer eller dem, som utan att vara att hänföra till ämbetseller
tjänstemän, äro anställda vid krigsmakten i sådan befattning, som
finnes'' uppförd i vederbörligen fastställd stat, Härmed synes vara avsedda
vissa civila s. k. betjänte, vilka företrädesvis i egenskap av vaktmästare
finnas anställda vid arméns förråd samt vid de militära sjukhusen
och vissa staber. I den mån dessa personer handhava verkliga
vaktmästaresysslor eller förrätta sitt arbete utan närmare sammanhang
'' med den militära tjänstgöringen i övrigt, synes något starkare skäl icke
föreligga att låta dem lyda under krigslagarna. Utskottet har därför
icke ansett, att andra hithörande personer böra upptagas i denna punkt
än de civila betjänte, vilka äro anställda såsom förråds vaktmästare vid

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 21

de särskilda truppförbandens och fortifikationens förråd. Däremot finner
utskottet i likhet med kommittén, att icke allenast kvinnliga utan även
manliga betjänte vid de militära sjukhusen utan olägenhet kunna undantagas
från att lyda under lagen.

Under 4:o) i denna paragraf äro bland annat upptagna månads- och
daglönare vid flottan. Hithörande personer, av vilka flertalet äro anställda
vid flottans varv i Stockholm och Karlskrona kunna enligt utskottets
uppfattning, med hänsyn såväl till sättet för deras anställning
som till löneförhållandena och det arbete, som av dem utföres, närmast
jämnställas med verkmästare och arbetare vid vanliga industriföretag. De
innehava icke heller fasta tjänster vid krigsmakten, utan antagas genom
kontrakt i allmänhet på viss uppsägningstid. Den omständigheten att
de understundom i sitt arbete sysselsättas tillsammans med krigsmän
synes knappast i och för sig utgöra tillräcklig grund för deras ställande
under krigslag; och annat giltigt skäl därtill torde ej heller föreligga.
Enahanda synes förhållandet även vara med de vid truppförbanden anställda
manliga hantverkare, maskinister och eldare, vilka jämväl finnas
upptagna under denna punkt i 6 §. Hit höra nämligen maskinister och
eldare vid belysnings-, värme-, tvätt- och kokinrättningar samt hantverkare
vid de verkstäder av olika slag, som finnas inom kasernetablissementen.
Aven dessa befattningar äro icke uppförda på stat, utan anställningen
grundar sig på kontrakt med vederbörande truppförbands
förvaltning, och något militärt intresse av mera väsentlig betydelse
synes knappast kräva, att dessa personer lyda under krigslagarne. Utskottet
har därför ansett, att såväl månads- och daglönare vid flottan
som nämnda vid truppförbanden anställda manliga hantverkare, maskinister
och eldare icke längre böra lyda under krigslagarna. Undantag
synes dock böra göras för det fall, att den avdelning, vid vilken de äro
i tjänstgöring, blivit mobiliserad.

§§ 22-27.

Herr Kvarnzelius m. fl. och herr Staaff m. fl. hava i sina ovan omförmälda
likalydande motioner hemställt, bland annat, att vad i 22 §
förekommer om sträng arrest måtte utgå och att lagförslagen i övrigt
måtte undergå den jämkning, som föranledes av den stränga arrestens
borttagande.

Till stöd för sitt berörda yrkande hava motionärerna anfört:

»Huvudsyftet med det arbete på förändrad strafflagstiftning för

Motioner av
lierr Kvamzelius
m. fl.
och av herr
Staaff m. fl.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

krigsmakten, som länge pågått och som resulterat i de lagförslag, vilka -nu förelagts riksdagen till prövning, har alltjämt uppgivits vara att
humanisera den gällande lagstiftningen i överensstämmelse med nutidens
i många avseenden förändrade uppfattning och särskilt med hänsyn därtill,
att vår krigsmakt numera är i väsentlig grad grundad på allmän
värnplikt.

I det förslag till ny strafflag för krigsmakten, som av den föregående
regeringen utarbetats och överlämnats till lagrådets granskning,
synes också nämnda syfte hava blivit på ett i det hela tillfredsställande
sätt tillgodosett. Även det av den nuvarande regeringen delvis omarbetade
och nu för riksdagen framlagda förslaget måste erkännas innefatta
betydelsefulla förbättringar ur humanitär synpunkt. Men i åtskilliga
viktiga avseenden har man vid förslagets omarbetning funnit
sig höra återgå till den ensidigt militäriska ståndpunkt, som är utmärkande
för nu gällande lagstiftning.

Härvid faller främst i ögonen, att lagförslaget bland disciplinstraffen
bibehållit den mörka eller stränga arresten. Huvudanledningen
härtill synes vara det starka motstånd, som borttagandet av denna straffart
mött såväl hos det högre militärbefälet som hos lagrådet. Lagrådet
har icke kunnat förneka, att detta straff under vissa förhållanden kan
visa sig hälsovådligt, men anser detta icke vara fallet i sådan grad,
att det utgör tillräcklig grund för straffets borttagande, om disciplinära
skäl tala för dess bibehållande. Och lagrådet förnekar alldeles, med
stöd av ett uttalande av krigsbefälet, att den mörka arresten kan anses
i någon mån hava karaktären av ett förnedrande straff, ägnat att verka
nedsättande för människovärdet. För ett opartiskt betraktelsesätt vill
det emellertid synas, som om insättandet av fullvuxna män i mörkrum
innebure en behandling, som ej kan undgå att i kamraters och andras
ögon verka i viss män nedsättande och skymligt för den sålunda bestraffade.
Och lagrådet skulle säkerligen erhållit ett mera sakkunnigt
och tillförlitligt uttalande i denna fråga, om det vänt sig till de underordnade
myndigheter, som hava någon erfarenhet om denna bestraffningsform,
i stället för till krigsbefälet. Dettas uttalande verkar ej heller övertygande,
om man ser det i belysningen av det motstånd, som alltjämt
från militärt håll rests mot tillämpningen av ifrågavarande straflfart på
officerare, och som jämväl kommit till uttryck i senaste krigslagskommitténs
utlåtande. Kommittén motiverar sin ståndpunkt därutinnan med,
att den mörka arrestens tillämpning på officerare skulle vara ägnad att
undergräva befälets auktoritet. Det torde vara svårt att förneka, att

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

bakom denna tankegång ligger den uppfattningen, att det mörka arreststraffet
bar en i viss mån förnedrande biverkan och denna biverkan blir
ingalunda mindre med det sätt, varpå lagförslaget lagt detta straff,
(''synnerlig råhet eller grovt trots’).

Lagrådets huvudsakliga skäl för mörka arrestens bibehållande äro
emellertid följande två. A ena sidan framhålles, att medan nu i många
fall förseelser, som strängt taget äro av beskaffenhet att böra hänvisas
till krigsrätt och av denna bestraffas med fängelse, i stället av vederbörande
befälhavare bestraffas å disciplinär väg genom åläggande av
mörk arrest, denna praxis efter borttagandet av stränga arresten skulle
komma att upphöra, och alltså detta arreststraff i avsevärd omfattningkomma
att utbytas mot fängelsestraff. Häri skulle alltså ligga en utveckling
av rättsskipningen på det militära området i inkumanitär riktning.
Å andra sidan betonas, att mörka arresten är det enda disciplinära
bestraffningsmedel, för vilket de sämre krigsmannaelementen hava
någon respekt, och att dess borttagande skulle beröva befälhavaren hans
effektivaste medel för disciplinens upprätthållande.

Det torde till en början vara tydligt, att de anförda skälen i viss
grad upphäva varandra. I samma mån borttagandet av den mörka
arresten skulle komma att föranleda, att vissa förseelser, som nu beläggas
med disciplinstraff, skulle komma att bestraffas strängare, kan
det ju ej bliva tal om, att respekten för straffet skulle minskas och
disciplinen äventyras. Och i den mån åter mörka arrestens borttagande
skulle föranleda till åläggande av mildare, låt vara mindre effektiva
disciplinstraff, så innebär ju detta icke någon förändring av den militära
straffpraxis i inhumani tär riktning.

Man kan vidare ej undgå att ställa sig ganska tveksam i fråga
om lämpligheten av den praxis, som uppgives hava hittills följts i dessa
fall, och som skulle bestått däri, att brott, som enligt lagen skolat hänskjutas
till krigsdomstol och bestraffas med fängelse, i stället avdömts
disciplinärt och bestraffats med mörk arrest. Det är nämligen uppenbart,
att detta innebär en praxis emot lagen. Och de fördelar ur humanitär
synpunkt, som man förmenat vara förenade med en dylik praxis, motvägas
i avsevärd mån av den påtagliga och ganska betänkliga olägenheten,
att brott som enligt lag bort på grund av sin beskaffenhet underkastas
den mera omsorgsfulla prövning och utredning, som krigsdomstolens
handläggning innebär, sålunda kommit att i stället behandlas i
den summariska ordning, som är utmärkande för befälhavarens disciplinära
bestraffningsrätt. Anser man, att fängelse är ett alltför strängt
straff i dylika fall, synes rättelse härutinnan böra åstadkommas genom

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

ändring av lagen, men icke genom ett befälhavarens inkräktande på
krigsdomstolens rättsskipningsområde.

Lagrådets farhåga, att mörka arrestens borttagande skulle medföra
vådor för disciplinen, torde ej heller vara befogad. Vad särskilt angår
den grupp av förseelser, som innebär största faran för disciplinens upprätthållande,
nämligen brott mot krigslydnaden, så är att märka, att
här i varje fall står till buds möjligheten att ådöma fängelse eller
understundom straffarbete, så snart förbrytelsen är av allvarlig art.
Endast när synnerligen förmildrande omständigheter förekomma, kan
förseelsen försonas med disciplinstraff. Att i dessa fall den mörka
arrestens borttagande skulle medföra någon våda för disciplinen, låter
sig därför näppeligen antagas. Föreligga synnerligen förmildrande omständigheter,
synes vaktarrest (med eller utan skärpning av hårt nattläger)
innebära ett tillräckligt straff. Saknas åter dessa förmildrande
omständigheter, är det lagens klara föreskrift, att påföljden skall bliva
fängelse och icke mörk arrest.

Vad nu sagts om förbrytelser mot krigslydnaden, torde äga motsvarande
tillämplighet på de flesta andra brott, i fråga om vilka mörka
arreststraffet under nu gällande lagstiftning plägat komma till användning.
Ty i de flesta fall gäller även här såsom regel, att brottet får
beläggas med disciplinstraff, endast när synnerligen förmildrande omständigheter
föreligga.

Ett annat förhållande, som är ägnat att väcka starka betänkligheter
emot bibehållande av mörka arresten, är den stora förkärlek, som
krigsbefälet i alla tider visat sig hysa för tillämpningen av detta det
strängaste disciplinstraffet. Av krigslagskommitténs betänkande inhämtas,
hurusom under åren 1906 —1910 vaktarrest ådömts i 15,829 fall och
sträng arrest i icke mindre än 11,867 fall. Och under år 1911 uppgick
— enligt departementschefen — antalet ådömda straff av sträng arrest
till 4,062 mot 5,862 vaktarreststraff. Av dessa siffror torde tillfyllest
framgå, att det hos militärbefälet förefinnes en stark tendens att tillämpa
den stränga arresten långt utöver de gränser, som kunna sägas vara
betingade av behovet att äga ett kännbart disciplinärt straffmedel mot
de sämre elementen av manskapet. Det är påtagligt, att den stränga
arresten under den gångna tiden blivit ådömd i talrika fall, där ett
mildare disciplinstraff skulle bättre motsvarat förseelsens beskaffenhet och
den subjektiva brottsligheten. En så vidsträckt tillämpning av den
stränga arresten har säkerligen aldrig varit av lagstiftaren avsedd. Och
det torde ej kunna bestridas, att militärbefälets sålunda ådagalagda
benägenhet att utsträcka tillämpningen av ifrågavarande straffart långt

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

utöver vad lagen åsyftat och förhållandena betingat, är ägnat att i
avsevärd mån förringa värdet av samma befäls omdöme om ifrågavarande
straffarts behövlighet. Det är ju ganska förklarligt, att detta straff, som
förenar korthet och eftertrycklighet, är synnerligen tilltalande för det
militära kynnet. Och lika förklarligt är, att denna förkärlek, som hittills
yttrat sig i straffets tillämpning i överdriven utsträckning, jämväl är
ägnad att föranleda ett överskattande av straffets oumbärlighet överhuvud.

Departementschefen, som visat sig äga öppen blick för det anmärkta
missförhållandet, att den stränga arresten hittills tillämpats i
alltför stor omfattning, har gjort försök att åstadkomma en väsentlig
inskränkning i dess användande. I sådant syfte har han föreslagit,
att sträng arrest ej må åläggas ’i annat fall, än då synnerlig råhet
eller grovt trots mot gällande ordning genom förbrytelsen ådagalagts’.
Men han synes ha förbisett, att nämnda bestämmelse blir mycket svår
att förena med det förhållandet, att i de flesta fall, då sträng arrest
kan komma ifråga att tillämpas, första förutsättningen för brottets
beläggande med disciplinstraff — inklusive sträng arrest — är, att brottet
är begånget under synnerligen förmildrande omständigheter. För att
ett brott skall kunna bestraffas med sträng arrest, skulle sålunda enligt
förslaget komma att i regel förutsättas, att förbrytelsen å ena sidan är
kännetecknad av synnerlig råhet eller grovt trots mot gällande ordning,
men å andra sidan är begången under synnerligt förmildrande omständigheter.
Det är påtagligt, att dessa förutsättningar äro i väsentlig grad
mot varandra stridande, och att det torde bliva skäligen svårt att uppleta
fall, då båda kunna sägas samtidigt föreligga. Detta kan ju från en
synpunkt sägas innebära en fördel, i det den stränga arrestens tillämpningsområde
härigenom skulle bliva av lagen synnerligen begränsat.
Men å andra sidan måste det anses icke blott teoretiskt otillfredsställande,
utan även praktiskt olämpligt att binda tillämpningen av en straffart
vid förutsättningar, som i väsentlig grad stå i strid emot och upphäva
varandra. Att riktigt tillämpa dylika bestämmelser bleve för de militära
befälhavarne ingalunda lätt, även om man tar i betraktande, att de i de
flesta fall hava att tillgå auditörens råd. Och sannolikt torde vara, att
den militära praxis i fråga om den stränga arrestens användande efter
den nya lagens antagande bleve ungefär detsamma som hittills. Ty så
länge det för det militära domaresinnet tilltalande stränga arreststraffet
bibehålies i lagen, kommer tendensen att i praxis giva detsamma största
möjliga användning att fortleva, och de av lagen stadgade förutsättningar
för straffets tillämpande kunna knappast förväntas få avsevärd
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 22 höft. (Nr 22.) i

Herr Liljedahls
motion

26 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

effekt, i synnerhet som de äro svårtolkade och sinsemellan motsägande.

Departementschefens försök att strängt begränsa tillämpningen
av den stränga arresten synes därför hava föga utsikt att lyckas. Och
skulle det lyckas att inskränka dess användning till det fåtal fall, som
i allo uppfylla de lagstadgade förutsättningarna för straffets åläggande,
torde det med fog kunna sägas, att den stränga arresten skulle komma
att få en så underordnad betydelse för den militära rättsskipningen, att
den lika väl kunde utan olägenhet helt och hållet borttagas.

På grund av det anförda, och då de mildringar i själva straffet,
som av Kungl. Maj:t föreslagits, icke äro tillräckliga att i nämnvärd
mån betaga detsamma vare sig dess psykiskt menliga inverkan på
känsliga individer eller dess förnedrande biverkan, synes det oss ur
alla synpunkter riktigast, att den stränga arresten helt och hållet upphäves,
och att strafflagen för krigsmakten i denna del får det innehåll,
som den hade i det till lagrådet remitterade förslaget.»

Herr Liljedahl har i sin ovanberörda motion yrkat, bland annat,
att alla bestämmelser om sträng arrest måtte ur lagförslaget utgå.

Till stöd för sitt yrkande har motionären anfört:

»§ 22 av det kungl. lagförslaget upptager bland arrestformer
även sträng arrest, ehuru i något mildrad form och med minskat tilllämpningsområde.
För dess bibehållande har lagrådet uttalat sig enhälligt
efter framställning av överste Mörcke och sedan arméfördelningscheferna
samt regements- och kårcheferna sammanträtt med lagrådet.
Av 59 bland krigsbefälet uttalade sig samtliga, som yttrade sig inför
lagrådet eller efter sammanträdet avgåvo sitt yttrande, tillsammans 58,
för den stränga arrestens bibehållande (sid. 351), och inför denna enhälliga
opinion ansåg sig lagrådet ej kunna annat än tillstyrka nämnda
arrestforms bibehållande. Tre ledamöter av den för lagförslagets omarbetande
tillsatta kommittén, däribland nuvarande chefen för generalstaben,
hava däremot uttalat sig för ett fullständigt avskaffande av den
stränga arresten. Av de myndigheter, som yttrat sig över förslaget,
ha en arméfördelningschef och en regementschef anslutit sig till samma
åsikt, medan det övervägande antalet av de militära myndigheter, liksom
även krigshovrätten, ansett berörda straffart nödvändig för disciplinens
upprätthållande.

Av medicinalstyrelsen har uttalats, att den icke hade sig bekant

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 27

något fall, där permanent skada för hälsa uppstått genom användande
av den stränga arresten, men någon grundligare utredning av frågan
har icke verkställts i vårt land såsom skett i Tyskland (sid. 419).

Under år 1911 utgjorde antalet ådömda straff av sträng arrest ej
mindre än 4,062 mot 5,682 av vaktarrest (sid. 420). I denna statistik
jämte vad det döljer och knappast i hälsoskälet synes mig ligga en
avgörande anvisning om behovet av en humanare grundsyn på det
militära straffsystemet. Den stränga arresten är ett avsevärt svårare
straff, betonar statsrådet Hasselroth (sid. 421), än den vanliga vaktarresten,
och han föreslår dess begränsning till fall av ''synnerlig råhet
eller grovt trots mot gällande ordning’.

De flesta förseelser av militär ungdom bero just av dess egenskap
av ungdom. Bristande uppfostran i hemmet och militärbefälets
oförmåga eller olust att på ett pedagogiskt sätt taga hand om det unga
manskapet äro grundorsakerna till bestraffningarna vid krigsmakten.
Den unge behöver ledning av en allvarlig vän i sitt befäl. Finns det
i förmannen ej mer än en utsägare av kommandoord, så blir den vapenföra
ungdomens sämre element lämnade vind för våg. De många ådömda
straffen av sträng arrest torde nog i en del fall röja ett befälets främlingskap
inför den uppfostrargärning, som tillkommer varje befälhavare,
då han har ung trupp under sig. En korpral eller beväring begår ett
fel, t. ex. olovligt undanhållande eller onykterhet, förhör anställes, den
skyldige erkänner, får sin dom och buras in — allt snabb expedition.
Men hur lätt expedieras ej hans moraliska människa genom detta summariska
förfarande! Istället borde man icke blott förhöra, d. v. s. utreda
förseelsen, och bestraffa den såsom nu sker, utan också kärleksfullt
försöka hjälpa den felande in på en bättre väg. Statsrådet Mörcke
påpekar (sid. 347) hur särskilt inom skeppsgossekåren, där sträng arrest
på grund av underårigheten ej får användas utan måste förvandlas till
vaktarrest, ''talrika exempel kunna hämtas på befälets maktlöshet att
hålla ordning, då kännbara straff saknas’. Men med den stora förmånen
att få leva med ungdomen som en folkhögskolelärare med sina elever
och lära dem genom eget föredöme att kunna glädjas åt livet på ett
rent sätt står icke befälet maktlöst. Anser man däremot, såsom flottans
myndigheter göra enligt avgivna yttranden, som i bilagor åtföljde andra
kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 8 vid 1913 års riksdag,
att livet ombord för de vuxna matroserna ej kan erhålla omväxling
och glädje utan Öl och att sålunda skeppsgossarna, även om de ej tilldelas
Öl såsom minderåriga, med nödvändighet få sin uppfostran lagd

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

efter en sådan andemening, som den de sjömilitära yttrandena angiva,
så är därmed ett odugligt uppfostringssystena ställt i en blixtbelysning,
som ingen kritik kan göra skarpare än dessa militära utlåtanden själva
genom sitt försvar av detsamma. Fylleriförseelserna inom armén och
marinen, både de bestraffade och de obestraffade, som befälet ej får
kännedom om, torde vara den vanligaste orsaken till disciplinära brott.
Om vederbörande befäl på ett mänskligt sätt tar sig an den felande och
genom strängt allvar söker leda honom in på en rätt väg, så skola straff
mera sällan behöva tillgripas. Borttagandet av sträng arrest betyder,
att befälet måste mer lita till sin personliga makt än brutala straffmetoder.

Det är frihetens förlust, som bör vara lidandet i ett arreststraff, och
vad därutöver är synes mig kunna betecknas som eu bestial rest av
forna tiders tortyr. Mörkret i den stränga arresten hör ihop med
mörkret i den hedendom, som vill öga för öga och tand för tand. Väl
kan det inträffa inom krigsmakten fall av sällsynt råhet och grova subordinationsbrott,
men en längre tids förlust av friheten genom vaktarrest
torde i allmänhet verka kännbart, om vederbörande befäl under
arresttiden och efter straffets utstående allvarligt talar med den felande,
så att han verkligen lär sig moraliskt känna brottets art. Ett ord ur
ett hjärta finner ofta dörren till ett annat, är den ock hårt tillsluten.
Där befälet ej är vuxet sin uppgift i detta hänseende, bör regementspastorn
åläggas att handhava arrestantens själavård.»

Herrar Lindhagens
och
Persson i
Norrköping
motion.

Herrar Lindhagen och Persson i Norrköping hava i sin ovanberörda
motion anfört:

»En strävan har länge från många håll gjort sig gällande, att den
stränga arresten med mörkt rum och hårt nattläger skulle liksom skett
i den norska militära strafflagen 1902 även hos oss borttagas. Häremot
har invänts från militärt håll, dock ej utan reservationer, att den
stränga arresten vore oumbärlig för disciplinens upprätthållande. Det
framhålles också att av denna anledning ett borttagande av skärpningsmedlen
för den vanliga arresten skulle medföra att förseelser mindre
ofta fånge umgällas med disciplinstraff, pålagda av befälhavarne, utan i
stället hänvisades till krigsdomstol för bedömandet enligt ett lagrum,
där ofta även frihetsstraff ingick i strafflatituden, vadan en alltför
stor mildhet i stadgandena om arrest skulle lätt kunna motvägas av
ännu strängare straffs utdömande vid krigsdomstolarna.

Uti det år 1913 inom justitiedepartementet utarbetade förslaget

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 29

voro skärpningarna av den vanliga arresten borttagna, och det var på
lagrådets hemställan som dessa skärpningar återinfördes i det nu framlagda
förslag om än med ovannämnda modifikationer. Vi måste här
helt ställa oss på den ståndpunkt, som intogs av 1913 års förslag, och
påyrka det mörka enrummets och det hårda nattlägrets borttagande.
Det synes vara på tiden att man något börjar överväga de olika anledningarna
till svårare disciplinbrott inom krigsmakten, och ej blott
såsom botemedel anvisar uteslutande sådana medel som de nu ifrågasatta.
Disciplinen störes väsentligt i följd av den stora oviljan inom
de djupa leden mot militärväsendet i dess nuvarande organisation, och
endast genom verkliga reformer kan man hoppas på någon minskning
i missnöjet. För övrigt gäller det här som alltid att även vädja till
människornas ambition och visa förtroende för dem. Ett sådant bemötande
och en dylik uppfostran skulle verka på ett helt annat sätt, än
det ensidiga hotet med kroppsliga lidanden. Under sådana förhållanden
borde hellre vid tjänstgöringens början avfordras de värnpliktige ett
högtidligt löfte om ett gott uppförande i erforderliga avseenden, än möta
dem företrädesvis med hot om straffdomar. Farhågorna för att genom
borttagandet av straffskärpningarna de värnpliktiga skulle drabbas svårare
på annat sätt, synes förslaget självt underkänt genom att söka förmildra
skärpningarna på många sätt. A andra sidan får man väl icke antaga,
att en befälhavare av en sådan anledning som nyss sagts söker på omvägar
åstadkomma högre straff, än vederbör och tillika kan räkna med
att domstolen understödjer ett sådant förehavande.»

Beträffande disciplinstraffen har, såsom även framgår av de i ämnet
väckta motionerna, delade meningar framför allt gjort sig gällande i
vad angår frågan, huruvida den mörka arresten bör bibehållas eller icke.
Under det nämnda strafform bibehölls såväl i kommitténs förslag som
i kungl. propositionen till 1908 års riksdag, uteslöts densamma i det
under år 1913 till lagrådet remitterade förslaget, varemot i samma förslag
medgavs, att den vanliga vaktarresten under vissa villkor finge
skärpas i affliktiv riktning genom användande av hårt nattläger. Efter
lagrådets hörande ändrades förslaget ånyo. I den nu föreliggande propositionen
föreslås nämligen, att sträng arrest bestående i inneslutning
i mörkt enrum skall få åläggas. Den stränga arrestens användning har
dock begränsats till sådana fall, då synnerlig råhet eller grovt trots mot
gällande ordning genom förbrytelsen ådagalagts, varjämte dels strafftiden
nedsatts från 8 till 6 dagar, dels straffets verkställighet blivit i

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

någon mån mildrat genom föreskriften, att den arresterade, där så kan
ske, skall lämnas tillfälle att vistas i fria luften under en halv timme
varje dag. Därjämte föreslås i 27 §, att såväl vaktarrest som sträng
arrest skola kunna åläggas med skärpning genom hårt nattläger under
högst 10 dagar av strafftiden, vilken skärpning dock endast skulle få
åläggas, då det med hänsyn till av den straffskyldige förut undergångna
bestraffningar eller andra särskilda omständigheter finnes icke kunna
antagas, att arreststraffet, verkställt i vanlig ordning, skulle å honom
utöva tillbörlig verkan.

Utskottet delar i denna fråga i huvudsak den uppfattning, som
ligger till grund för det till lagrådet remitterade förslaget. Utskottet
finner sig alltså icke kunna förorda, att all skärpning av den vanliga
arresten bortfaller i enlighet med det förslag, som framställts i den av
herr Lindhagen m. fl. avgivna motionen. Då det vanliga arreststraffet
av naturliga skäl måste begränsas till att omfatta en ganska kort tidrymd,
synes man för disciplinens behöriga upprätthållande icke kunna
undvara alla affliktiva straffmedel. Åven om vaktarrest i de flesta fall
må vara ett tillräckligt effektivt straff, måste man dock, såsom det framhållits
i dåvarande departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet
den 18 juli 1913, ihågkomma, att den allmänna värnplikten ställer samhällets
hela ungdom med undantag av den del därav, som är behäftad
med fysiska brister, under fanorna och således även för med sig, att
de i moraliskt hänseende sämre elementen komma i tjänstgöring vid
krigsmakten, varför det är tydligt, att inom densamma alltid måste
finnas individer, som endast kunna låta sig påverkas, då det ådömda
straffet är förenat med ett strafflidande av kännbarare art än frihetens
förlust i och för sig.

Utskottet håller dock före, att det för fyllandet av behovet av ett
mera kännbart disciplinärt bestraffningsmedel icke ovillkorligen kräves,
att, såsom i propositionen föreslagits, bibehålla den mörka arresten.
Mörk arrest är ett straffmedel, som i vida kretsar betraktas med stor
motvilja och förefintligheten av detta straff har antagligen i sin mån
bidragit till de anmärkningar om bristande humanitet, som riktats mot
vår nuvarande krigslagstiftning. Ur denna synpunkt synes det därför
vara önskvärt, att den mörka arresten utmönstras ur vår militära strafflagstiftning.
Rent humanitära hänsyn torde ock tala för, att från straffarterna
uteslutes ett straff, som medför ett kroppsligt och andligt lidande
av den art, att det understnndom kan inverka menligt på mera känsliga
naturer. Ej heller får man alldeles bortse därifrån, att mörkcellstraffet

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

av åtskilliga uppfattas såsom ett för människovärdigheten nedsättande
straff. Av lagrådet har visserligen — med åberopande av uttalanden
från militärbefälet — framhållits, att mörkcellstraffet icke kan sägas
vara ett nesligt straff i den mening, att den straffades sociala anseende
blir i någon mån rubbat, men det torde dock knappast kunna undvikas,
att detta straff — särskilt om dess användning avsevärt inskränkes —
i allmänhetens och kamraters ögon lätt får karaktären av något nedsättande
och skymflig^ som ej väl stämmer med disciplinstraffens uppgift
och ändamål.

Med hänsyn till vad nu blivit anfört och med avseende jämväl å
de anmärkningar, som i övrigt blivit framställda mot den mörka arresten
såväl i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den 18 juli
1913 som i de i ämnet väckta motionerna finner utskottet ett bibehållande
av den mörka arresten icke böra ifrågakomma under annan förutsättning
än att något annat disciplinärt bestraffningsmedel av lämpligare beskaffenhet
icke skulle kunna anvisas för sådana fall, då det vanliga arreststraffet
icke kan anses tillräckligt effektivt, Ett sådant bestraffningsmedel,
som med fördel torde kunna komma till användning utan att vara behäftat
med samma olägenheter som den mörka arresten, har upptagits
i det till lagrådet remitterade förslaget, nämligen vaktarrest,
skärpt genom hårt nattläger. Åven utskottet får för sin del förorda,
att denna bestraffningsform upptages i lagstiftningen. Den mot detta
straffmedel framställda invändningen, att detsamma icke skulle utöva
tillräcklig inverkan på en stor del av de individer, å vilka det kan
komma i fråga att användas, torde icke vara bestyrkt av erfarenheten
från fängelserna, där ifrågavarande skärpningsmedel i icke ringa utsträckning
kommit till användning såväl här i landet som i utlandet. Om
arrest med hårt nattläger ålägges under tillräckligt antal dagar, torde
det för de allra flesta innebära ett så avsevärt lidande, att straffet
säkerligen får en kraftigt avhållande verkan även gent emot mera svårhanterliga
individer. Att ifrågavarande medel att skärpa arreststraffet
för närvarande kommer till mycket ringa användning, lärer icke utgöra
något avgörande bevis på dess bristande effektivitet. Så länge mörk
arrest enligt lag får användas, är det naturligt, att de militära myndigheterna
huvudsakligen använda detta straff, som för dem "sedan
gammalt framstår såsom det enda medlet att ernå eu eftertrycklig
bestraffning.

Utskottet vill icke heller medgiva riktigheten av den utav lagrådet
uttalade uppfattningen, att ett utmönstrande av den mörka arresten

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

nödvändigt behöver medföra ådömande av fängelsestraff i ett ökat antal
fall. Visar sig, såsom det är anledning att förmoda, arrest med hårt
nattläger som ett tillräckligt verksamt straffmedel i de svårare fall, i
vilka eljest mörk arrest skulle komma till användning, lärer man nämligen
icke behöva tillgripa fängelsestraffet i andra fall än då användande
av sådan bestraffning verkligen är påkallat.

Att med bibehållande av den mörka arresten inskränka dess användning
i så hög grad som skett i den kungl. propositionen är enligt
utskottets mening icke heller att förorda. I denna del ansluter sig
utskottet väsentligen till de anmärkningar, som i de av herr Kvarnzelius
m. fl. samt herr Staaff m. fl. avgivna motionerna blivit riktade mot den
i förslaget gjorda begränsningen av den stränga arrestens användning
till sådana fall, då »synnerlig råhet eller grovt trots mot föreskriven
eller eljest gällande ordning genom förbrytelsen ådagalagts».

Med anledning av vad nu blivit anfört har utskottet ansett, att
alla bestämmelser om sträng arrest böra uteslutas ur förslaget. Den
arrest med hårt nattläger, som i stället skulle komma till användning,
lärer lämpligen böra erhålla formen av en särskild straffart, vilken torde
kunna benämnas skärpt arrest. Såsom lagrådet påpekat, erbjuder nämligen
detta vissa fördelar såväl vid sammanläggningen av straff som i
de fall, då skärpning genom hårt nattläger av någon anledning icke
kan komma till verkställighet och därför förvandling av straffet till
vanlig arrest måste äga rum. Beträffande förhållandet mellan skärpt
arrest och vaktarrest har utskottet ansett, att en dags skärpt arrest bör
svara mot två dagars vaktarrest. Om exempelvis någon ådömts 5 dagars
skärpt arrest, men den bestraffade av hälsoskäl icke kan undergå detta
straff, skall han alltså i stället undergå 10 dagars vaktarrest. Beträffande
den skärpta arresten har utskottet funnit det lämpligt att även i
övrigt i viss mån giva detta straff en särskild karaktär, som skiljer
detsamma från den vanliga vaktarresten. Så har stadgats, att den
arresterade icke får åtnjuta annan kost än manskapet vanligen bestås
eller annan dryck än vatten samt att den arresterade icke under arresttiden
får deltaga i tjänstgöring. Såsom villkor för den skärpta arrestens
användande har i överensstämmelse med propositionen föreskrivits, att
detta straff icke får åläggas i annat fall än då det med hänsyn till av
den straffskyldige förut undergångna bestraffningar eller andra särskilda
omständigheter finnes icke kunna antagas, att arrest av annat slag skulle
å honom utöva tillbörlig verkan.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

29 §.

1 samband med de ändringar, som av utskottet föreslagits i fråga
om disciplinstraffen har utskottet vidtagit den ändring i förevarande §,
att den här stadgade påföljden — avsättning eller skiljande från tjänsten
— oberoende av arresttidens längd skall kunna inträda, så snart ett av
de tidigare ådömda straffen varit skärpt arrest.

33 §.

Beträffande mom. 2 i förevarande § har i herr Kvarnzelius'' in. fl.
samt herr Staafls in. fl. ovanberörda motioner yrkats, att nämnda lagrum
skulle erhålla samma lydelse som i det till lagrådet remitterade
förslaget.

Motionärerna anföra härom följande:

»I 33 § 2 mom. har befälhavaren å fartyg, där han ej ådömes
svårare straff än disciplinstraff, befriats från skadeståndsskyldighet jämväl
för enskild egendom. Skälet för den avvikelse, som härmed skett
från det remitterade förslaget, synes närmast vara farhågan för att
därmed befälets fostran till handlingskraft, beslutsamhet och djärvhet
skulle äventyras samt rekryteringen av befälsstammen försvåras. Dessa
farhågor synas oss vara i hög grad överdrivna. Det gäller ju här åtgärder
i fredstid, och fordran på en viss grad av försiktighet kan därvid
med skäl böra ställas på den navigerande. Varken övningars
rationella bedrivande eller befälets fostran till framstående duglighet, än
mindre befälets rekrytering, kunna rimligen lida avbräck genom fordran
på en dylik försiktighet. Det allmänna anspråket på en statens tjänsteman
att icke genom sitt vållande utsätta enskild egendom för skada
eller förstörelse synes oss böra upprätthållas jämväl i förevarande fall.

Vi anse därför, att nu berörda lagrum bör återföras till den lydelse,
som det remitterade förslaget upptager.»

Föreliggande paragraf i Kungl. Maj:ts förslag har avfattats i enlighet
med ett av lagrådet gjort yrkande och företer den olikheten mot
nu gällande lag, att befälhavare, som vid manövrering eller navigering
av kronans fartyg gjort sig skyldig till fel, därför han ej dömts till
svårare ansvar än disciplinstraff, fritages från att gälda skadestånd för
uppkommen skada icke allenast, såsom nu är stadgat, till kronan utan
även till enskild person. Med avseende å den i detta hänseende gjorda
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 käft. (Nr 22.) 5

Herr Kvarn -zelius’ m. fl.

samt herr
Staaffs m. fl.
motion.

Utskottet.

34 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

ändringen är emellertid att märka dels att, da gällande bestämmelse i
ämnet antogs, det otvivelaktigt var avsett, att befrielse från ersättningsskyldighet
skulle äga rum i fråga om skada icke blott å kronans fartyg
och materiel utan även å annan egendom, dels att befälhavare i regel
faktiskt torde hava undgått ersättningsskyldighet till. enskild målsägare
därigenom, att dennes skadeståndsanspråk riktats i första hand mot
kronan, som i sin egenskap av redare för fartyget nödgats utbetala den
begärda ersättningen. I ett dylikt, fall är nämligen kronan på grund
av paragrafens nuvarande lydelse icke berättigad till regresstalan mot
befälhavaren. I följd härav har frågan om ersättningsskyldighet för
befälhavaren i själva verket blivit beroende pa den tillfälliga omständigheten,
om målsäganden gjort sitt krav gällande mot kronan eller direkt
mot befälhavaren. Genom den ändring, som nu vidtagits i paragrafens
ordalydelse, har tydligen uttalats, att befälhavaren i såväl det ena som
det andra fallet är fri från ersättningsskyldighet. I det remitterade förslaget,
som i denna del upptagits i de av herr Kvarnzelius m. fl. väckta
motionerna, har föreslagits sådan inskränkning i nu gnällande stadgande,
att befälhavaren visserligen skulle befrias från ersättning för den direkta
skada som skett å kronans egendom, men däremot icke för den skada,
som medelbart tillskyndats kronan därigenom, att kronan såsom redare
fått ersätta tredje man för uppkommen skada. Såsom lagrådet påpekat,
har emellertid ifrågavarande bestämmelse i det remitterade förslaget fått
en sådan avfattning, att befälhavaren endast kan befrias från att ersätta
direkt skada å egendom, men däremot icke kostnader, som kronan ikläder
sig för avvärjande av skada såsom t. ex. bärgningskostnader och dylikt.
Onekligen skulle det även i andra hänseenden ofta medföra betänkliga
inkonsekvenser, att, i fall då förseelsen i övrigt är av alldeles likartad
beskaffenhet, låta skadeståndsskyldigheten bero på om egendomen tillhör
kronan eller enskilda. Vid sådant förhållande och då det mål, som man
ur. allmän synpunkt velat vinna genom ifrågavarande bestämmelse, skulle
väsentligen äventyras genom en inskränkning av den art, som motionärerna
påyrkat, finner utskottet sig icke kunna förorda den föreslagna
ändringen utan hemställer, att Kungl. Maj:ts förslag måtte i oförändrat
skick av riksdagen bifallas.

39 §.

I enlighet med vad förut blivit uttalat rörande de olika arreststraffens
förhållande till varandra har här stadgats, att en dags vaktarrest
skall anses svara mot en halv dags skärpt arrest.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

40 §.

Åven enligt utskottets uppfattning bör någon förhöjning i den
eljest stadgade högsta strafftiden bestämmas i det i denna paragraf avsedda
fall. Denna förhöjning har i vad angår arrest utan bevakning
och vaktarrest blivit upptagen på samma sätt som i Kungl. Maj:ts förslag
eller till 24 dagar. I fråga om skärpt arrest har utskottet åter
ansett maximitiden lämpligen böra fastställas till 12 dagar, vilken strafftid
enligt förvandlingsreglerna i 39 § svarar mot 24 dagars vaktarrest.

41 och 42 §§.

Såsom en följd därav, att enligt utskottets förslag skärpning av
arreststraff vare sig med mörkt enrum eller med hårt nattläger icke
längre skulle förekomma, hava dessa paragrafer uteslutits ur förslaget.
För bibehållande av paragrafföljden hava de olika momenten i 40 och
43 §§ i stället upptagits såsom särskilda paragrafer.

62 §.

Då något skäl icke synes föreligga att utesluta användningen av
den nya strafformen »skärpt arrest» i det fall, varom fråga är i sista
punkten av förevarande paragraf, har utskottet ansett att straffet i
nämnda fall bör bestämmas till vaktarrest i minst 10 dagar eller skärpt
arrest i minst 5 dagar. Samma ändring har även skett i de övriga fall,
i vilka straffet i gällande lag är bestämt till sträng arrest och i det
remitterade förslaget till vaktarrest i minst 10 dagar.

65 §.

Den i denna paragraf gjorda ändringen är av uteslutande redaktionell
betydelse.

71 §•

I greve Hamiltons och herr Åkermans i Stockholm förut nämnda
motioner hemställa motionärerna, att åt förevarande paragraf måtte givas
en vidsträcktare omfattning enligt de synpunkter, som närmare angivas
i motionen, i vilken motionärerna anföra följande:

Qreve
Hamiltons
och herr
Åkermans i
Stockholm
motioner.

Utskottet.

Herr Kvarnzelius’
m. fl.

och herr
Staaffs m. fl.
motioner.

36 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

»I nuvarande strafflag för krigsmakten finnes en paragraf (nr 80),
som med straff belägger den, vilken på något ställe, där krigsfolk är
samlat, med högljudd röst eller med häftighet eller på annat anstötligt
sätt utfar i klander emot någon överordnads förhållande eller åtgärder
eller över lön, underhåll eller beklädnad eller företager sig annan dylik
handling, därav uppror eller upplopp lätt kan föranledas.

I överensstämmelse med krigslagstiftningskommitténs förslag har
denna paragraf ersatts med eu annan (nr 71 i förslaget), som begränsar
ansvaret till det fall, att någon muntligen inför samlat krigsfolk eller
genom utspridande av egen eller annans skrift sökt förleda till ohörsamhet
mot förmans eller överordnads befallningar i tjänsten eller sökt upphetsa
till ovilja mot krigsmakten.

Det torde emellertid kunna sättas i fråga, huruvida denna paragraf
i tillräcklig utsträckning är tillämplig på det fall, att någon eller några
av manskapet inom en samlad trupp skulle begå sådan förseelse, som
faller under nuvarande § 80, och som är för ordningen synnerligen farlig,
så att den måhända icke lämpligen anses kunna bestraffas enligt § 96
(för oskickligt beteende) i det nya förslaget.

Det torde därför vara nödvändigt att giva § 71 en formulering,
som närmare ansluter sig till § 80 i nu gällande lag.»

Utskottet har icke ansett sig böra biträda den av motionärerna
uttalade meningen. Redan av kommittén har utan någon meningsskiljaktighet
anförts, att 80 § i nu gällande lag till sitt innehåll vore
alltför svävande och vittgående och därför borde ersättas med ett stadgande,
som uttryckligen begränsade ansvaret till sådana fall, som angivas
i förevarande paragraf av förslaget. Genom det föreslagna stadgandet,
som utgör en motsvarighet till allmänna strafflagens 10 kap.
14 §, har man enligt utskottets mening även träffat de viktigaste av de
fall, som avses i den nuvarande 80 §.

73 §.

Beträffande denna paragraf har herr Kvarnzelius m. fl. samt herr
Staaff m. fl. i sina förut omnämnda motioner yrkat, att densamma
skulle erhålla samma lydelse som i det till lagrådet remitterade förslaget.

Till stöd för detta yrkande anföra motionärerna:

»I 73 § har, efter hemställan av lagrådet, föreslagits, att ''förmäns
förhållande eller åtgärder’ skola vara helt förbjudna att avhandlas å
sammankomst mellan krigsfolk. Enligt det till lagrådet remitterade

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

förslaget skulle dylikt avhandlande vara förbjudet under förutsättning
att därigenom fruktan eller misströstan kan hos krigsfolket utbredas
eller brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas. Sammankomster
t. ex., som hava naturen av ett protestmöte mot en militär förman,
bleve enligt det remitterade förslaget förbjudna. Oss synes också, att
man därmed tillräckligt träffar de sammankomster av förevarande slag
mellan krigsmän, som kunna sätta disciplinen i fara. Att gå längre
torde vara att utan tvingande skäl kringskära en så viktig allmän
medborgerlig rättighet som församlingsfriheten. En rent saklig överläggning
om vissa av förmän vidtagna åtgärder behöver ingalunda
skada förhållandet mellan över- och underordnade eller utgöra en fara
för krigslydnaden.

Vi anse därför, att 73 § bör bibehållas i den avfattning, som
det remitterade förslaget upptager.»

Greve Hamilton och herr Åkerman i Stockholm hava åter i sina Greve Eamiu
ovanberörda motioner yrkat att paragrafen skulle få följande lydelse: tons och herr

Stockholm

»§ 73. motioner.

Håller krigsfolk sammankomst för rådplägning i ämnen, genom
vilkas avhandlande fruktan eller misströstan kan hos krigsfolket utbredas
eller brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas, såsom:

om faran eller olämpligheten av företag eller tjänsteförrättning,
därtill befallning är given eller förväntas;

om vådan av den ställning vari krigsmakten eller någon del
därav sig befinner;

om förmans förhållande eller åtgärder; eller

om otillräckligheten av lön, beklädnad eller underhåll;

då skola de, som deltogo i sammankomsten, beläggas med disciplinstraff
eller, där faran var större, dömas till fängelse.

Har officer eller underofficer, i ändamål, som ovan är sagt, kallat
underlydande till sammankomst eller givit dem tillstånd att sådan sammankomst
hålla, dömes till avsättning, mistning av ämbete eller tjänst
på viss tid eller fängelse och varde tillika, om sammankomsten ledde
till uppror, upplopp eller annat brott, såsom anstiftare därav straffad,
men de underlydande vare för sitt deltagande i sammankomsten från
straff fria.»

I motiveringen till motionerna anföres härom följande:

»Den motivering, som av krigslagstiftningskommittén och även

Utskottet.

Greve Uamiltons
och herr
Åkermans i
Stockholm
motioner.

38 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

av vissa övriga myndigheter eller ämbetsverk givits för borttagande
bland exemplen på förbjudna överläggningsämnen av ''otillräckligheten
av lön, beklädnad eller underhåll’, synes icke vara fullt hållbar och
beror på en missuppfattning av vissa psykologiska faktorer, som äro
starkt framträdande hos kollektiviteter. Det är också synnerligen antagligt,
att samhällsfientliga element inom eller utom truppen skola begagna
den nya lagen för att anordna rådplägning i hithörande ämnen,
och att de härvid på ett sätt, som kan vara ytterst svårt att för befälet
kontrollera, småningom undergräva krigslydnaden. Under sådana förhållanden
blir paragrafen i sin nya avfattning lätt till en fälla för manskapet,
som, kanske utan att sådant från början varit avsett, under intrycket
av försåtligt lagda ord låter förleda sig till brott, som måste
strängt bestraffas.

Uteslutandet av det åsyftade exemplet synes så mycket mindre
vara erforderligt, därest, såsom ju är att vänta, den nödvändiga inskränkningen
i militärpersonalens allmänt medborgerliga rättigheter finner
sin motvikt genom inrättandet av ett militieombudsmansämbete, vars
innehavare jämväl har rätt att påpeka fel och brister i bestämmelser,
som röra manskapets behandling och förmåner.»

Efter övervägande av de skäl, som anförts till stöd för de olika
förslag rörande denna paragrafs avfattning, som blivit framställda, har
utskottet ansett sig böra förorda bifall till det av Kungl. Maj:t nu
framlagda förslaget, som är likalydande med det, som ursprungligen
framställts av krigslagstiftningskommittén.

76 §.

Beträffande mom. 2 i förevarande paragraf har i greve Hamiltons
och herr Åkermans förut omnämnda motioner yrkats, att nämnda lagrum
måtte erhålla följande lydelse:

»Sker brottet i närvaro av trupp eller ombord å krigsfartyg i närvaro
av någon bland besättningen, må straffet höjas till straffarbete i
två år.»

Till stöd för sitt yrkande anföra motionärerna:

»Det synes icke ändamålsenligt att såsom villkor för straffskärpning
stadga, att brottet skall ske i närvaro av ''samlad trupp’, särskilt
som med denna definition kan avses en under befäl uppställd trupp.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Det är tydligt, att de omständigheter, som föranlett införandet av möjlighet
till straffskärpning, i fullt lika hög grad kunna vara till finnandes,
om brottet sker i närvaro av trupp, låt vara att denna måhända
ej kan betecknas såsom samlad, utan t. ex. rastar i omedelbar närhet
till den plats, där brottet begås. Ordet ''samlad’ torde därför höra utgå;
härigenom vinnes ock något större likställighet med det ombord å krigsfartyg
stadgade skärpningsmotivet, att brottet sker i närvaro av ''någon
av besättningen’.»

Enligt kommitténs motivering skall med uttrycket »samlad trupp» utskottet.
i förevarande paragraf förstås varje under befäl uppställd trupp, hur fåtalig
den än ma vara. Att någon under nu nämnda förhållanden visar olydnad
mot sin förman måste även enligt utskottets uppfattning betraktas
såsom en särskild försvårande omständighet, vilken i vissa fall må föranleda
till straffets höjande utöver det eljest stadgade maximistraffet.

Då eu trupp är uppställd under sitt befäl, framträder nämligen tjänstens
krav på ovillkorlig lydnad på ett alldeles särskilt sätt. Skäl till
straffskärpning gör sig däremot icke enligt utskottets mening i samma
grad gällande i de fall, då truppen icke är uppställd. I dylika fall synes
därför det eljest stadgade maximistraffet straffarbete i ett år vara tillräckligt.
Utskottet finner sig därför böra avstyrka det av motionärerna
vid förevarande paragraf gjorda yrkande.

78 §.

Beträffande denna paragraf har utskottet ansett, att högsta straffet
för andra än ämbets- och tjänstemän bör nedsättas till fängelse i 6
månader. Detta motsvarar enligt 2 kap. 17 § allmänna strafflagen det
högsta straff, som kan ådömas en ämbets- eller tjänsteman, vilken gjort
sig skyldig till nu ifrågavarande förbrytelse men icke längre är i besittning
av sitt ämbete eller sin tjänst.

79 §.

Herr Kvarnzelius m. fl. samt herr Staaff m. fl. hava i de av dem Herr Kramväckta
motionerna yrkat, att 79 § måtte erhålla samma lydelse som i
det till lagrådet remitterade förslaget. stånds m. g.

motioner.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Härom anföra motionärerna följande:

»I 79 §, som motsvarar 78 § i det remitterade förslaget, har gjorts
den ändring, att straffriheten inskränkts till det fall, att befallningen
avsett utförande av gärning, som enligt lag icke är tillåten. Då en
dylik bestämmelse, såsom departementschefen också medger, icke täcker
alla de fall, då straff enligt 76, 77 eller 78 § icke bör ådömas, anse
vi, att denna paragraf bör återföras till den lydelse, som den har i det
remitterade förslaget.»

Greve Hamn- Greve Hamilton och herr Åkerman i Stockholm framställa för sin

tona och her? ^el yrkandet, att paragrafen skall erhålla följande lydelse:

Stockholm

motioner. , ))^ 79

Straff efter 76, 77 eller 78 § må icke ådömas, då befallningen
avsåg utförande av brottslig gärning.»

Till stöd för detta yrkande anföra motionärerna:

»Lagrådet har framhållit, att ett införande i strafflagen av en bestämmelse,
som fritager den underlydande från ansvar för vägran att
åtlyda en befallning, vilken åsyftar utförandet av en icke tillåten handling,
är onödigt och kan vara förenat med våda för disciplinen. Om ett
dylikt stadgande infördes, borde det åtminstone uttryckligen föreskrivas,
att befallningen avsåg utförandet av en verkligt brottslig handling,
vilken alltså för den underlydande skulle medföra kriminellt ansvar.

Ur denna synpunkt sett förefaller det, som om § 79 borde ändras
därhän, att i stället för ’i lag icke tillåten gärning’ sättes ''brottslig
gärning’, ty det kan- icke förnekas, att en underlydande kan genom
den föreslagna formuleringen anse sig befogad att vägra lydnad även
åt en befallning, vars utförande visserligen icke kunnat med stöd av
gällande lagar anbefallas, men vars verkställande likväl icke kan medföra
ansvar för den, som utför befallningen. En på dylikt missförstånd
vägrad lydnad skulle utan tvivel kunna ådraga den underlydande ett
strängt straff.»

utskottet. i det remitterade förslaget har det mot ifrågavarande paragraf svarande

stadgandet i 78 § följande lydelse: »Straff efter 75, 76 eller 77 § må
icke ådömas, då den förman, som utfärdade befallningen, därvid uppenbarligen
överskridit sin befogenhet.» Av motiveringen till detta stadgande
synes framgå, att anledningen till dess införande i lagen närmast
varit, att man på något sätt velat i lagen giva uttryck åt den grund -

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 41

satsen, att undertydande icke är skyldig att åtlyda förmans befallning,
om denna skulle gå ut på utförande av gärning, som otvivelaktigt
är brottslig eller moraliskt otillåten. Redan i departementschefens
yttrande till statsrådsprotokollet den 18 juli 1913
har framhållits, att det mötte mycket stora svårigheter att i detta
hänseende fastställa fullt tydliga regler. Den form, stadgandet erhållit
i det remitterade förslaget, torde icke heller enligt utskottets mening
vara tillfredsställande. Stadgandet inskränker sig nämligen icke till
att stadga straffrihet i sådana fall, då befallningen avsåg utförande
av brottslig eller moraliskt otillåten gärning, utan paragrafen har erhållit
tillämplighet i varje fall, då förmannen uppenbarligen överskridit sin
befogenhet. Såsom lagrådet erinrar skulle emellertid härunder även falla
t. ex. det fall, då en befälhavare uppenbarligen handlar i strid mot erhållna
order, utan att dock hans befallning går ut på något, som kan
för de underlydande föranleda ansvar, eller på något för dem ur moralisk
synpunkt förkastligt. Å andra sidan synes åter propositionen hava
givit en alltför inskränkt tillämplighet åt den ifrågavarande rättsregeln,
då den begränsat densamma till befallning, som avser utförande av gärning,
som enligt lag icke är tillåten. Då enligt förslagets motivering
med detta uttryck allenast skulle förstås befallning, som avser utförande
av ett verkligt brott, täcker den föreslagna lydelsen, såsom även av
departementschefen medgives, icke det fall, att befallningen går ut på
något ur moralisk synpunkt förkastligt.

De svårigheter, som sålunda gjort sig gällande vid paragrafens
avfattning, äro enligt utskottets mening ägnade att bekräfta den uppfattningen,
att det svårligen låter sig göra att genom ett direkt lagstadgande
på ett fullt tillfredsställande sätt bestämma gränserna för underlydandes
lydnadsplikt gent emot förman. Utskottet vill därför för sin del
förorda, att paragrafen helt och hållet uteslutes ur lagen samt att det
överlämnas åt rättsskipningen att i varje fall avgöra huru långt lydnadsplikten
sträcker sig. Att lagen icke avser att stadga s. k. »blind» lydnad
i den mening, att underlydande skulle vara skyldig att på förmans
befallning utföra handling, som uppenbarligen är brottslig eller från
moralisk synpunkt förkastlig, är även enligt utskottets mening uppenbart,
och då givetvis en annan mening ej heller kan ifrågasättas hos
domstolarne, lärer det skydd för underordnad, som det föreslagna stadgandet
avser att giva, på ett bättre och säkrare sätt vinnas, om åt domstolen
lämnas att efter allmänna rättsgrundsatser uppdraga lydnadspliktens
gränser.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 22 höft. (Nr 22.) 6

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

81 §.

Beträffande den ändring, som blivit gjord i denna paragraf, hänvisas
till utskottets yttrande under 62 §.

95 §.

Herr Lilje- I herr Liljedalils ovannämnda motion yrkar motionären, att före dahU

motlon- varande paragraf måtte erhålla följande tillägg:

»— — sägs.

En var, som under tjänsteutövning använder svordomar, dömes
till disciplinstraff.»

Till stöd för sitt yrkande anför motionären följande:

»Av § 95 framgår, att svordomar vid samlad trupp endast under
gudstjänst liksom inför krigsdomstol leda till straffpåföljd. Denna begränsning
i fråga om förbud mot svordomars användande under tjänstgöring
vid trupp häntyder på, att det inom krigsmakten får finnas en
söndagsmoral och en vardagsmoral. En dylik uppdelning är stridande
mot moralens väsen, som till sin grund är enhetligt och reagerar mot
allt moraliskt skenväsen. Svordomar böra förbjudas under all militär
tjänsteutövning. Det är på tiden att vi i strafflagen för krigsmakten
återupptaga den tanke, som redan Gustav II Adolf insatte i sina berömda
krigsartiklar av år 1621, där det i artikeln 4 heter: Alt Guds
nampns missbruk med sveriande och bannande skall vara förbudit.»

utskottet. Förevarande paragraf har erhållit sin avfattning med ledning av

11 kap. 2 och 6 §§ i allmänna strafflagen, i vilka lagrum straff finnes
stadgat för, bland annat, svordom under förutsättning att därmed åstadkommes
förargelse vid den allmänna gudstjänsten eller inför allmän
domstol m. m. I allmänna strafflagen liksom i nu ifrågavarande paragraf
är det emellertid icke svordomen i och för sig, som är föremål för bestraffning,
utan det förargelseväckande beteende, vartill den felande gör
sig skyldig. Endast i det fall att hans beteende verkligen kan karakteriseras
såsom störande eller förargelseväckande är det i lagen belagt
med straff. Det synes vid sådant förhållande vara att gå för långt, om
straff införes för svordom under tjänsteutövning. Det må även framhållas,
att med förslagets nuvarande avfattning straff för användande
av svordomar under tjänsteutövning lärer kunna ådömas med stöd
av 96 § under förutsättning att den felande därigenom gjort sig

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 43

skyldig till ett beteende, som enligt den allmänna uppfattningen är
förargelseväckande. — Utskottet finner sig därför sakna anledning att
på grund av den väckta motionen föreslå någon ändring i Kungl. Maj:ts
förslag.

96 §.

Herr Kvarnzelius m. fl. samt herr Staajf m. fl. hava i sin motion
yrkat, att denna paragraf skulle erhålla samma lydelse som i det till
lagrådet remitterade förslaget.

Till stöd för sitt yrkande anföra motionärerna.

»I 96 § har andra momentet gjorts tillämpligt även å vid krigsmakten
anställd civil ämbets- eller tjänsteman, då han uppträder i militär
tjänstedräkt. Förslaget i denna del har tillkommit på yrkande av
2 ledamöter av lagrådet (därav en av de civila ledamöterna). Då krigslagstiftningskommitténs
förslag ej upptog ett dylikt stadgande, då
så ej heller var fallet i det till lagrådet remitterade förslaget samt två
civila medlemmar av lagrådet ej heller förordat den nämnda utsträckningen,
synes Kungl. Maj:t ej haft tillräckliga skäl för det ändringsförslag,
som härutinnan framlagts. Under åberopande av vad vederbörande
departementschef i sitt yttrande den 18 juli 1913 i detta avseende
anfört, finna vi i följd härav, att förevarande paragraf och därmed
sammanhängande stadganden böra omarbetas, så att det remitterade
förslagets bestämmelser i förevarande delar bliva gällande.»

Åven utskottet finner någon ändring i vad gällande lag i denna
del innehåller icke vara av behovet påkallad. Orden »eller vid krigsmakten
anställd civil ämbets- eller tjänsteman, då han uppträder i dylik
dräkt» anser utskottet därför böra uteslutas. I samband därmed har även
ändring skett i 98 §, så att mom. 2 i 96 § icke blir tillämplig på andra
till reserven hörande personer än sådana, som under sin tjänstgöring äro
att hänföra till krigsmän.

97 §.

Med avseende å denna paragraf hava herr Kvarnzelius m. fl. samt
herr Staaff m. fl. i sina förutberörda motioner yrkat, att paragrafen
måtte ur förslaget utgå.

Motionärerna anföra till stöd för detta yrkande följande:

»I 97 § har upptagits en bestämmelse i anslutning till vad i 102 §

Herr Kvarnzelius’
m. fl.

samt herr
Staaffs m. fl.
motion.

Utskottet.

Herr Kvarnzelius’
m. fl.

samt herr
Staaffs m. fl.
motion.

Herr Liljedahls
motion.

Herrar Lindhagens
och
Perssons i
Norrköping
motion.

44 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

2 mom. i nu gällande lag stadgas. En dylik bestämmelse fanns icke
i det till lagrådet remitterade förslaget, utan har tillkommit i följd av
erinringar från lagrådet. Enligt vår mening äro skälen för den ståndpunkt,
som det remitterade förslaget upptager, i allo hållbara. Lagrådet
har särskilt fäst avseende vid befälets ställning såsom ledare och uppfostrare
av landets värnpliktiga ungdom. Aven vi finna denna ställning
betydelsefull och innebärande en särskild förpliktelse för militärbefälet att
vårda sig om en god moralisk anda och en rätt känsla av sina plikter.
Men denna bör vila på andra grunder än ett straffhot. Vad lagrådet
åberopat rörande bestämmelser om andra tjänstemäns förhållanden utom
tjänsten synes ej heller giva tillräcklig anledning att avvika från det
remitterade förslaget. Åberopade instruktioner för tjänstemän inom
vissa affärsdrivande verk m. fl. hava ganska svävande bestämmelser
(t. ex. ''klandervärt uppförande’ o. dyl. uttryck), och meningen är ej
allestädes fullt klar, i vad mån det också gäller uppförande utom tjänsten.
Dessa instruktioner äro utfärdade i administrativ ordning, och man får
tydligen icke ställa liknande anspråk på uttiyckens korrekthet i en
sådan författning, som då det gäller allmän lag. Och vad angår de
likaledes åberopade bestämmelserna i analogt syfte med avseende å
präster och lärare, bör bemärkas, att dessa bestämmelser avse uppfostrare
i mer egentlig mening. I allt fall synas oss de av Kungl.
Maj:t föreslagna stadgandena — ehuru lämpligare avfattade än de i
gällande lag innehållna — svävande och obestämda; och erfarenheten
har mer än tillräckligt visat, att bestämmelser i nu förevarande hänseende
tillämpats mycket olika och att det, såsom vederbörande departementschef
anfört i sitt yttrande den 18 juli 1913, icke kan anses uteslutet, ’att
bestämmelsen vid tillämpningen snarare kommer att tjäna till upprätthållande
av sådana hos militärerna ännu befintliga åskådningar och
klassfördomar, vilka rätteligen böra bortarbetas, än att bliva ett medel
för åvägabringande av en god medborgerlig anda’.

Under åberopande av departementschefens berörda yttrande jämväl
i övrigt, anse vi härför, att 97 § bör utgå ur förslaget.»

Samma yrkande har framställts i herr LiljedaJils ovannämnda
motion, för vars motivering utskottet i annat sammanhang lämnat redogörelse.

Herrar Lindhagen och Persson i Norrköping hava beträffande denna
paragraf i sin förut omnämnda motion anfört följande:

»Uti kommittéförslaget föreslogs (97 §) med anslutning till det mot -

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

svarande stadgandet i gällande lag (102 § 2 mom.) straff för officer,
underofficer eller underbefäl av manskapet, som i eller utom tjänsten
genom anstötligt eller ovärdigt uppförande gjorde sig skyldig till uppenbar
vanvård av den aktning och tillit han på grund av sin tjänsteställning
av andra borde äga. Ett stadgande av huvudsakligen samma innehåll
upptogs i 1908 års proposition. I det inom justitiedepartementet år
1913 upprättade förslaget, som remitterades till lagrådet, hade detta
stadgande uteslutits. På lagrådets hemställan har det emellertid i den
föreliggande propositionen återupptagits i den form som 97 § närmare
utvisar. Formuleringen är där så ändrad, att det talas om vanvård av
den aktning och tillit ''han på grund av sin befälsställning bör äga hos
sina underlydande’. Lagrådet har för sitt förslag särskilt erinrat om
''befälets ställning såsom medlare och uppfostrare av landets värnpliktiga
ungdom’. Genom den begagnade formuleringen anser lagrådet även
den anmärkningen bortfalla, att det icke kan vara riktigt, att en handling,
som är straffbar då den begås av någon tillhörande befälet, skall
anses tillåten för manskapet. Tillika åberopade lagrådet, att enligt instruktioner
för vissa civila organisationer ävensom för åtskilliga befattningshavare,
som hade anställning såsom uppfostrare, stadgades ansvar ej
endast för fel och försummelser i tjänsten utan även för klandervärt
uppförande utom tjänsten. Av lagrådets fyra ledamöter ansåg en ehuru
han delade de övrigas skäl saken icke vara av den vikt, att något särskilt
yrkande påkallades. Två ledamöter höllo åter före, att bestämmelsen
borde göras tillämplig även å vid krigsmakten anställd civil
ämbete- eller tjänsteman, då han uppträder i tjänstedräkt.

Denna brottsart synes ur förslaget böra utgå. Det kan icke vara
annat än olämpligt, att militärer tilläggas ett särskilt hedersbegrepp till
skillnad från den civila befolkningen och de flesta andra ämbetsmannakårer.
Enligt gällande lag gäller stadgandet krigsmän i allmänhet, men
då det nu liksom i kommitténs förslag och 1908 års proposition begränsas
att gälla endast för befälet, förvärrar detta blott saken, då det därigenom
får en ännu större anstrykning av en grundlag för ett militärt
kastväsende. Någon jämförelse med den uppfostringsverksamhet, som
tillkommer lärare vid skolor och prästerskapet, kan knappast göras i
förevarande fall. Militärbefälets uppgifter betraktas knappast såsom
någon uppfostran i den allmänna meningen, utan företrädesvis såsom
ett nödtvång, skapat av värnpliktslagen. Erfarenheten torde ock ej
ådagalägga, att stadgandet är behövligt i förevarande fall mer än för
andra människor, även om man kan förstå, att den förträfflige och an -

Utskottet.

46 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

språkslöse officeren finner något tilltalande i en dylik vädjan till hans
heder. Snarare måste stadgandet kunna vara till skada, enär det ofta
inbjuder till skapandet av en yrkesmoral av ganska tvivelaktig beskaffenhet.
Att stadgandet också kan utnyttjas till rena missbruket under
intrycket av partipolitiska ståndpunkter, har icke minst den senare tidens
erfarenheter ådagalagt. En högersinnad officer vid flottan, som händelsevis
överkommit ett privatbrev och sedan låter offentliggöra det i
politiskt syfte, förklaras av vederbörande icke hava vanvårdat den omskrivna
aktningen, under det att däremot en officer, tillhörande liberala
partiet, erhållit. tillrättavisning för att han i ett föredrag återgivit en
mångenstädes förut offentligen gjord skildring av ryska flottbefälets faktiska
överilningar vid Doggersbank under rysk-japanska kriget. Den
på lagrådets tillstyrkan gjorda modifikationen i formuleringen kan svårligen
innebära någon modifikation i stadgandets innebörd och tillämpning.
Ty icke är det väl någon skillnad mellan den aktning och tillit,
någon på grund av sin befälsställning bör äga av sina underlydande,
och den aktning och tillit, samma person på grund av sin tjänsteställning
bör äga av andra.»

Det torde enligt utskottets mening knappast vara av behovet påkallat,
att ifrågavarande straffbestämmelse upptages i lagen. Mot anstötligt
och ovärdigt uppförande i tjänsten lära nämligen nödiga korrektiv finnas
i lagens övriga stadganden, och mot dylikt uppförande utom tjänsten
torde vederbörande befälhavare kunna på grund av 96 § inskrida i
sådana fall, då förhållandet ur militär synpunkt kräver rättelse. Vid
sådant förhållande och då den möjlighet förefinnes, att bestämmelsen
— även med den lydelse densamma erhållit i den kungl. propositionen —
någon gång skulle kunna leda till obehörigt intrång från de överordnades
sida i de underordnades rent privata förhållanden, får utskottet
för sin del tillstyrka, att paragrafen uteslutes ur lagen.

102 §.

Då överensstämmelse synes böra åvägabringas mellan det straff,
som enligt denna paragraf kan ådömas officerare och underofficerare, å ena,
samt manskap å andra sidan, har utskottet i andra momentet av paragrafen
upptagit den bestämmelsen, att även officerare och underofficerare,
som andra gången begå sådan förbrytelse, som här avses, kunna
dömas till straffarbete i högst två år.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

103 §.

I enlighet med vad som skett i det remitterade förslaget har utskottet
i en särskild paragraf upptagit straffbestämmelse för olovligt
bortledande av elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning.
Andringen är icke av saklig natur, utan avser endast att möjliggöra ett
bibehållande av paragrafföljden i lagen.

112, 113 och 116 §§.

I likhet med vad som skett i 78 § och på de skäl, som vid nämnda
paragraf anförts, har en nedsättning gjorts i det straff, som i förevarande
tre paragrafer finnes stadgat för andra än officerare och
underofficerare.

116 §.

Herr Kvarnzelius m. fl. samt herr Staaff m. fl. hava med hänvisning
till vad i statsrådsprotokollet för den 18 juli 1913 yttrats rörande
det obehöriga och olämpliga i en dylik straffbestämmelse i de av dem
avgivna motionerna yrkat, att mom. 2 i förevarande paragraf måtte utgå.

Då enligt utskottets mening förseelser av här ifrågavarande art
torde kunna bestraffas med tillämpning av andra stadganden i lagförslaget
i sådana fall, som böra bliva föremål för bestraffning, får utskottet
för sin del tillstyrka, att momentet måtte ur förslaget utgå.

129 och 130 §§.

Liksom i flera föregående paragrafer har utskottet ansett, att
straffet även i de förevarande kan något nedsättas för andra än officerare
och underofficerare.

130 §.

I avseende å denna paragraf hava herr Kvarnzelius m. fl. samt herr
Staaff m. fl. i sina ovannämnda motioner yrkat, att paragrafen måtte
erhålla samma lydelse som i det till lagrådet remitterade förslaget.

Herr Kvarnzelius’
m. fl.

samt herr
Staaffs m. fl.
motion.

Utskottet.

Herr Kvarnzelius’
m. fl.

samt herr
Staaffs m. fl.
motioner.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

I motionernas motivering anföres följande:

»I § 130 av det till lagrådet remitterade förslaget var ansvar stadgat
för värnpliktig endast för det fall, att lian visade vårdslöshet eller
försummelse i fullgörandet av sina tjänsteplikter, varemot annan krigsman
kunde fällas till ansvar jämväl för oförstånd och oskicklighet.
Skillnaden motiverades därmed, att de värnpliktige, i olikhet med övriga
till krigsmän hänförliga personer, icke själva valt militäryrket eller
åtagit sig de förpliktelser för vilkas rätta fyllande fordras ''förstånd och
skicklighet’, och således ej heller iklätt sig någon garanti för, att de
vore i besittning av nyssnämnda egenskaper, varför det vore orimligt
att av dem vid ansvarspåföljd utkräva desamma.

Lagrådet, som förordade bibehållande av nu gällande bestämmelse
i förevarande avseende, vilken icke gör någon skillnad mellan
värnpliktige och andra krigsmän, anmärkte, att en god del av de funktionärer,
å vilka den motsvarande bestämmelsen i 25 kap. 17 § strafflagen
är tillämplig, icke heller frivilligt åtagit sig de förpliktelser, för
vilkas fyllande fordras förstånd och skicklighet, utan innehade sina
sysslor på grund av medborgares val utan rätt att avsäga sig valet.
Lagrådet ansåg vidare, att den föreslagna ändringen vilade på en alltför
mekanisk tolkning av ifrågavarande stadgande, sådant detsamma nu
är formulerat, samt förmenade, att det i realiteten skulle bliva utan
betydelse, huruvida stadgandet finge den ena eller andra lydelsen. Departementschefen
ansluter sig till samma tankegång och utvecklar den
närmare på det sätt, att, även om paragrafens nuvarande lydelse bibehålies
oförändrad, något straff icke lär kunna ådömas en värnpliktig i
annat fall, än då han försummat att göra bruk av de förståndsgåvor och
den skicklighet, varav han är i besittning.

Det torde emellertid vara uppenbart, att en dylik tillämpning av
stadgandet, huru rimlig den än är, när det är fråga om dess tillämpning
å värnpliktige, icke stämmer väl överens med ordalydelsen, som
uttryckligen innebär, att ansvar kan ådömas för ådagalagt oförstånd
eller oskicklighet, utan att därvid behöver underförstås någon försummelse
att begagna befintliga förståndsgåvor eller förvärvad skicklighet.
Och det torde ej sällan förekommit, att stadgandet ifråga gent emot
officerare och underofficerare, liksom den motsvarande bestämmelsen i
25 kap. 17 § strafflagen gent emot civila ämbetsmän, tillämpats på
tjänsteåtgärder, som ådagalagt en grad av oförstånd eller oskicklighet,
som ansetts oförenlig med tjänsteställningen, men som icke i någon mån
behövt äga något moment av försumlighet, utan allt för väl kan stå
tillsammans med att vederbörande i all skröplighet sökt göra sitt bästa.

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 49

En dylik tillämpning av stadgandet synes ock, så snart det gäller personer
i verklig tjänsteställning, vara befogad. Men anser man med
departementschefen, att bestämmelsen bör tillämpas på annat sätt gent
emot de värnpliktige, så lär enda sättet att vinna trygghet härför vara
att för dylika fall giva stadgandet en annan lydelse.

Det må hava sin riktighet, att såsom lagrådet anmärkt, stadgandet
i 25 kap. 17 § strafflagen jämväl gäller sådana tjänstemän, som utsetts
genom val utan rätt till avsägelse. Att på dylika tjänstemän ställa
fordran på förstånd och skicklighet vid straffansvar synes oss emellertid
vara en oegentlighet, vars utsträckande jämväl till det militära området
ingalunda synes tillrådlig. Detta desto mindre, som de värnpliktige icke
äro att likställa med tjänstemän.

Det ifrågavarande stadgandet synes oss därför böra återställas till
den ordalydelse, det hade i det remitterade förslaget, och som det till
denna paragraf förda momentet i propositionen icke synes oss tillräckligt
motiverat torde 130 § i sin helhet godkännas enligt det remitterade förslaget.
»

Utskottet, som anser att den föreslagna ändringen icke kan bliva
av synnerlig betydelse vid paragrafens tillämpning, bär vid övervägande
av vad ur olika synpunkter blivit anfört icke funnit skäl att föreslå
någon ändring i Kungi. Maj:ts förslag.

161 §.

Enligt den avfattning förevarande paragraf erhållit torde densamma
icke bliva tillämplig i det fall, som behandlas i 78 §, eller då gärningsmannen
icke är krigsman. Även i detta fall synes dock ett högre straff
vara påkallat, då brottet begås under de särskilt försvårande omständigheter,
varom här är fråga, helst det i 78 § stadgade straffet skulle enligt
utskottets förslag i någon mån bliva nedsatt.

Utskottet har därför i paragrafen infört ett nytt moment, i vilket
straffet i nu berörda fall bestämmes till straffarbete i högst sex år.

185 §.

De ändringar, som blivit gjorda i denna paragraf, äro föranledda
av vad utskottet i det föregående föreslagit beträffande åtskilliga paragrafer
i strafflagens speciella del.

Bihang Ull senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 22 höft. (Nr 22.) 7

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Greve
Hamiltons
och herr
Åkermans
i Stockholm
motioner.

V t skott et.

191 §.

Med anledning av ifrågasatta organisationsförändringar inom kustartilleriet
har utskottet ansett det även beträffande kustartilleriet —
liksom i förslaget skett i fråga om armén — böra stadgas, att chef
för med regemente likställt truppförband äger oinskränkt bestraffningsrätt
i disciplinmål.

194 §.

Till följd av de ändringar, som av utskottet äro föreslagna i fråga
om disciplinstraffen, har utskottet föreslagit, att de befälhavare, som i
denna paragraf avses, icke få ålägga vaktarrest över 10 dagar eller
skärpt arrest.

202 §.

Vid denna paragraf hava greve Hamilton och herr Åkerman i
Stockholm i sina förut omförmälda motioner framställt det yrkandet,
att paragrafens andra moment skulle erhålla följande lydelse:

»Vid förhöret, därvid någon av den tilltalades överordnade eller av
de med honom likställda bör, där så ske kan, vara tillstädes, skall målsägande,
om sådan finnes, och han det äskar, varda hörd, den tilltalade
lämnas tillfälle att förklara sig samt i övrigt iakttagas, vad för utredningav
förseelsens beskaffenhet och prövning av den tilltalades straffbarhet
är av nöden. Beror rapporten på anmälan från befälhavare för kompani
eller motsvarande truppförband, skall dennes yttrande i fråga om det
straff, som bör komma till användning, inhämtas. Vad vid förhöret
huvudsakligen förekommit skall i korthet antecknas, där ej i krig hinder
därför möter.»

I motiveringen yttra motionärerna:

»För att samtliga åsyftade fördelar med disciplinstraffs riktiga avvägning
må vinnas, och med hänsyn till den framhållna vikten av
kompanichefs inflytande på manskapet, torde dessutom i § 202 böra
intagas den bestämmelsen, att, om förhör beror på anmälan från kompanichef,
dennes yttrande i fråga om det straff, som med hänsyn till den
anmäldes föregående uppförande och förseelsens karaktär synes lämpligt,
i regeln inhämtas.»

Det torde enligt utskottets mening knappast vara lämpligt att
låta disciplinstraffets åläggande föregås av yttranden såväl av auditören

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 51

som av vederbörande kompanichef. Åven torde böra beaktas, att en
bestämmelse i angivet syfte möjligen kan medföra den verkan, att kompanicheferna
få ett större inflytande på straffens bestämmande än som
är önskvärt.

Utskottet finner sig därför icke böra föreslå någon ändring i
Kungl. Maj:ts förslag.

210 §.

Med avseende å denna paragraf hava herr Kvarnzelius m. fl. samt
herr Staaff m. fl. i sina förut berörda motioner yrkat, att densamma måtte
erhålla samma lydelse som i det till lagrådet remitterade förslaget.

Motionärerna hava härom anfört, att då de av lagrådet och departementschefen
åberopade skäl för den föreslagna lydelsen av 210 § icke
syntes vara tillräcklig för en avvikelse från det remitterade förslaget,
förevarande paragraf borde erhålla samma lydelse som i sistnämnda
förslag.

Greve Hamilton samt herr Åkerman i Stockholm hava i sina ovan
omnämnda motioner framställt det yrkandet, att 210 § i förslaget skulle
erhålla följande lydelse:

»§ 210.

För mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning, må,
på sätt och i den ordning av Konungen närmare förordnas, i stället
för disciplinär bestraffning såsom tillrättavisning användas:

a) varning, meddelad enskilt eller i närvaro av några den felaktiges
överordnade eller med honom likställda,

b) vägran, ombord å fartyg, av landpermission för viss bestämd
tid, högst trettio dagar, eller för högst sex landpermissionsdagar,

samt, för manskap dessutom:

c) åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd
tid, högst femton dagar, att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten,

d) vaktgöring, högst tre gånger, utom vanlig ordning,

e) inskränkning under viss bestämd tid, högst femton dagar, i
friheten att vistas utom kasernområde, läger, motsvarande område eller
åt kompani eller likställt truppförband upplåten del av dylikt område, och

Herr

Kvarnzelius
m. fl. samt
herr Staaffs
m. fl. motioner.

Greve
Hamiltons
samt herr
Åkermans
i Stockholm
motioner.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

f) mistning av dagavlöning eller avlöningstillägg till ett sammanlagt
belopp av högst fyra kronor.

Tillrättavisning, varom nu är sagt, må ej användas av mer än
ett slag för samma förseelse eller fel, ej heller tillrättavisning, varom i
c) och d) förmäles, i något fall så användas, att genom överansträngning
eller annan orsak men för den felaktiges hälsa och tjänstbarhet därav
kommer.

Om tillrättavisningar, som få användas för barn, vilka ej fyllt
femton år, därom förordnar Konungen.»

Motionärerna anföra följande till stöd för sitt yrkande:

»I förslaget har den nyheten införts, att arrest utan bevakning får
användas jämväl för manskap. Denna förändring har motiverats därmed,
att på så sätt en fullständig likhet inför lagen skulle bliva genomförd.

Det kan emellertid på goda grunder betvivlas, att nämnda form
av arrest kan med fördel tillämpas på manskapet, som ju bor i logement,
där ett betydligt antal personer äro inkvarterade. Det synes icke ligga
i arreststraffets natur, att det skall undergås utan nämnvärd inskränkning
i den arresterades samvaro med andra personer; men bestämmelsen
om eventuellt förbud att mottaga besök blir i fråga om manskapet av
naturliga skäl verkningslöst, enär det näppeligen kan ifrågakomma, att
manskap, som undergår arrest utan bevakning, erhåller eget rum. Straffet
överensstämmer fullständigt med i nuvarande disciplinstadga såsom
tillrättavisning upptaget förbud att lämna visst kasernrum, och för den
bestraffade skulle enda förändringen bliva, att hans förseelse infördes i
straffregistret, d. v. s. förändringen verkar i detta avseende icke i den
humana riktning, som i allmänhet inslagits av den nya strafflagen.

Om sålunda arrest utan bevakning icke skulle tillämpas för manskapet,
så motiveras detta avsteg från likställigheten av rent praktiska
skäl och verkar, såsom nämnts, snarast till manskapets bästa, enär
större möjligheter att rätta förseelser utan att tillgripa arrestering finnas,
när flera graderade slag av tillrättavisningar kunna användas.

Emellertid skulle naturligtvis ur krigstuktens synpunkt intet vara
att erinra mot införande av här ifrågavarande slag av arrest, därest samtidigt
de befälhavare, som nu kunna ålägga förbud att lämna visst
kasernrum, erhölle befogenhet att ålägga arrest utan bevakning. Detta
var också föreslaget i den reservation, som nuvarande chefen för generalstaben
anförde till den senaste krigslagstiftningskommitténs betänkande,
en reservation, i vilken kommitténs ledamot, herr Staaff, förklarade sig
beträffande systemet för disciplinstraffen instämma.

Förslaget innebär emellertid i detta liksom även i andra fall en

Lagutskottets utlåtande Kr 22.

minskning av kompani- och motsvarande chefers befogenhet att ålägga
tillrättavisningar. Såsom dylika kvarstå, beträffande armén, endast: varning,
åläggande att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten
samt förbud, under högst femton dagar, att vistas utom kasernområde,
läger eller däremot svarande områden. Bland de tillrättavisningar, som
borttagits, märkas s. k. straffvakt, avdrag på lön samt förbud att vistas
utom bestämt kasernrum.

Borttagandet av den sistnämnda av dessa tillrättavisningar, vilket
skett i samband med ifrågavarande tillrättavisnings överflyttande till
arrest utan bevakning, innebär ett ogynnsamt försvagande av kompanichefens
myndighet.

Kompaniet är det lägsta truppförbandet med jämförelsevis självständig
förvaltning, det är i förläggnings- och utbildningsavseende ett
slutet förband, vars medlemmar sammanhållas av vissa gemensamma
intressen och gemensam känsla för truppförbandets heder och anseende.
Kompanichefen är i första hand ansvarig för sina underlydandes enhetliga
utbildning och disciplin, han är på en gåug icke blott den lägste
befälhavare med ett permanent disciplinärt och administrativt ansvar
utan även den högste befälhavare, som kan lära känna sina samtliga
underlydandes anlag, företräden och svagheter. På kompanichefens
auktoritet och sätt att utöva befälet beror i alldeles eminent grad arméns
krigsduglighet och manstukt.

När nu, såsom inom lagrådet med rätta yttrats, det centrala i krigslagstiftningen
är stadgandena till upprätthållande av tukt och disciplin,
torde det ligga i öppen dag, att en befälhavare, vilken är betrodd med
ett sådant ansvar och som har rikare tillfällen än andra militära befälhavare
att lära känna sina underlydandes egenskaper, också bör äga tillräckliga
medel för att kunna upprätthålla sin auktoritet utan att — även
i jämförelsevis obetydliga fall — anlita regementschefens stöd.

I princip synes också vikten av kompanichefernas myndighet vara
allmänt erkänd.

Sålunda säger förutvarande chefen för justitiedepartementet vid
föredragning inför Konungen den 18 juli 1913 av förslag till ny strafflag
för krigsmakten bland annat:

’Det ligger nämligen i sakens natur, att kompanicheferna till skillnad
från de högre befälhavarna måste äga en större individuell kännedom
om det dem underlydande manskapet, vilket ju är underkastat deras
personliga uppfostran och handledning. På det sätt, varpå de i nämnda
hänseende fullgöra sina skyldigheter, och de medel, de för ändamålet

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

hava till sitt förfogande, beror säkerligen i icke oväsentlig mån, om en
god disciplin kan upprätthållas inom krigsmakten, och genom användande
av tillrättavisningar blir det ofta möjligt för dem att redan i början
kväva indisciplinära yttringar hos enskilda individer, så att icke en
dålig anda vinner insteg hos en hel avdelning. De ledamöter i kommittén,
som uttalat sig för tillrättavisningarnas avskaffande såsom sådana,
hava också — på samma gång som de, såsom ovan är nämnt, påyrkat,
att vissa slag av de nuvarande tillrättavisningarna skulle bibehållas såsom
disciplinstraff — även velat åt lägre befälhavare än regementschefer och
med dem likställda inrymma befogenhet att ålägga dylikt disciplinstraff.’

Lagrådet yttrar också i sitt yttrande över nyssnämnda förslag
bland annat:

''Lagrådet har redan tidigare framhållit vikten av lämpliga anordningar
för ett snabbt och verksamt rättande av indisciplinära företeelser.
Spörsmålet härom framträder redan å tillrättavisningarnas område. I
sitt yttrande till statsrådsprotokollet har departementschefen framlagt
enligt lagrådets mening övertygande skäl för att tillrättavisningsrätten
bör bibehållas och att densamma bör tillkomma kompanicheferna. Till
vad av honom härutinnan anförts torde måhända kunna läggas, att en
betydelse, som ej må skattas ringa, otvivelaktigt bör fästas därvid, att
ju mindre den krets är, inom vilken de indisciplinära företeelserna få
sin bestraffning, desto mera har man att vänta av rättelsens verkan
såväl å dem, som förgått sig, som beträffande kamraterna. Kompanimedlemmarna
hava tvivelsutan en känsla av samhörighet, som gör det
till en hederssak, att uppgörelserna träffas inom kompaniet. Slappas
denna känsla, innebär det alltid en viss fara för den goda andan inom
kompaniet. Och eu dylik menlig inverkan kan i större eller mindre
grad alltid vara att befara, då kamratens bestraffning ej kan ske vid
kompaniet, utan regementschefens eller domstols åtgärd därför måste
påkallas. Man bör fördenskull, enligt lagrådets tanke, söka avvinna
tillrättavisningsrätten alla de fördelar, som stå att ernå.’

Nuvarande chefen för justitiedepartementet yttrar vid föredragning
av det nu föreliggande förslaget bl. a.:

''Allmänt är erkänt, att tillrättavisningarna äro av synnerligen stor
betydelse för disciplinens och ordningens upprätthållande inom krigsmakten.
Såväl i departementschefens yttrande vid remissen till lagrådet
som i lagrådets eget utlåtande hava enligt min mening avgörande skäl
blivit förebragta för att tillrättavisningsinstitutet skall bibehålla sin nuvarande
ställning, så att ifrågavarande rättelsemedel varken bliva helt och

Lagutskottets utlåtande Sr 22.

hållet borttagna eller överflyttade till disciplinstraffen. Jag anser mig
i huvudsak i denna del kunna instämma i nämnda förut avgivna yttranden
och vill nu endast ytterligare betona, vad jag förut i annat
sammanhang käft anledning framhålla, eller att man genom att äga tillgång
till effektiva rättelsemedel för lindrigare förseelser i väsentlig mån
bör kunna förekomma mera allvarliga förbrytelser och därmed även
minska användningen av det verkliga straffet.’

Som synes, framhålles här särskilt, att tillrättavisningsinstitutet är
på en gång ett kraftigt och ett humant medel för krigstuktens vidmakthållande.

Även inom de flesta utländska arméer har kompanichefernas möjlighet
att självständigt beivra förseelser blivit tillgodosedd, och detta
vanligen i betydligt större utsträckning än här.

1 Norge stadgar sålunda den militära strafflagen av den 22 maj
1902, att kompanichef kan ålägga honom underlydande officer två dagars
hus- eller vaktarrest, underbefäl fyra dagars vaktarrest samt menig sex
dagars vaktarrest. Frihetsinskränkning, även innefattande förbud att
beträda närmare begränsad del av kvarteret eller kasernen, kan av kompanichef
åläggas under fjorton dagar, vanligt permissionsförbud under
en månad.

I Holland, där arrest utan bevakning även kan åläggas manskap,
har kompanichef rätt att ålägga icke blott detta straff, utan även inom
vissa gränser andra arreststraff.

I Schweiz liksom även i Frankrike hava t. o. m. underbefäl rätt
att ålägga tillrättavisning. Kompanichef har, liksom även i Tyskland
och de flesta andra länder, en icke obetydlig bestraffningsrätt.

Det lärer väl icke kunna förnekas, att den utländska lagstiftningen
talar om en allmänt insedd erfarenhet i fråga om behovet för kompanichef
att kunna personligen kraftigt beivra förseelser. Särskilt torde
böra framhållas, att erfarenheten kraftigt bestyrkt chefens för justitiedepartementet
yttrande, att tillgången till effektiva rättelsemedel för
lindrigare förseelser i väsentlig mån bör kunna förekomma mera allvarliga
förbrytelser.

I den italienska armén blev år 1907 samtliga förmäns disciplinära
straffmyndighet väsentligt inskränkt, med den följd att antalet krigsrättsmål
steg i högst betydande grad, så att man redan efter två år fann
sig nödsakad att, icke minst i den verkliga humanitetens intresse, återgiva
de militära befälhavarna deras bestraffningsrätt. Ehuru det i föreliggande
fall i allmänhet rör sig om verkliga straff, torde exemplet vara

56 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

tillämpligt även i fråga om tillrättavisningar, vilkas inskränkning utan
tvivel kommer att medföra en ökning i antalet arreststraff.

I Frankrike blev år 1911 de lägre befälhavarnas (även underbefälets)
bestraffningsrätt, vilken under några år varit något inskränkt,
ej obetydligt ökad.

Om man nu i Sverige av humanitetsskäl vill medgiva kompanichef
endast s. k. tillrättavisningsmyndighet, så torde det i alla händelser vara
nödvändigt, att denna myndighet icke inskränkes, utan förbliver effektiv.

Det sistnämnda blir emellertid näppeligen förhållandet enligt den
föreslagna nya lagen. Ett vanligt permissionsförbud är i många fall
föga kännbart och föga verksamt. Vid de regementen, som ännu äro
förlagda på mötesplatsen, och där alltså manskapet under arbetsdagarna
sällan begär permission att begiva sig utom lägerområdet, blir tillrättavisningen
föga kännbar. Men även vid kasernerad trupp blir medlet
snart ineffektivt, i synnerhet som den permissionsförbjudne har rätt att
vistas inom gemensam mäss, i till kasernen hörande park och dylikt.
Kontrollen blir också svår, ja, stundom illusorisk.

Ännu ogynnsammare ställa sig förhållandena vid fälttjänstövningar
och i fält, där vid de tillfällen, då icke extra handräckning kan användas,
knappast något effektivt medel står kompanichef till buds att självständigt
beivra förseelser, om han icke kan ålägga felande att vistas
inom kompaniets kvarter.

Av dessa anledningar och med hänsyn till möjligheten att så
länge som möjligt gentemot förseelser tillämpa tillrättavisningsinstitutet
och sålunda inskränka bestraffningarnas antal, är det i hög grad viktigt,
att kompanichef får sin rätt att förbjuda underlydande att gå utom viss
del av kasernområde, läger m. m. bibehållen. Fördelaktigast vore naturligtvis,
om nuvarande bestämmelse i denna del finge kvarstå, allenast
med den tidsbegränsning, som utan tvivel är högst befogad.

Skulle det emellertid anses olämpligt att stryka den föreslagna
bestämmelsen om arrest utan bevakning för manskap, torde det möjligen
vara tillräckligt att giva kompanichef rätt att meddela manskap
förbud att vistas utom kasernområde, läger, däremot svarande område
eller för kompani anvisad del av dylikt område. På sådant sätt bibehålies
i det väsentliga kompanichefens tillrättavisningsbefogenhet. Denna
lösning torde ock vara den humanaste av alla, i det att den ger möjlighet
att använda flera slag av tillrättavisningar, innan arreststraff tillgripes,
samt att det oaktat vid dylik bestraffning i första hand använda
en mildare form än som nu står till buds. Skillnaden mellan att nödgas
vistas inom ett och samma rum och att röra sig inom hela kom -

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 57

paniet med dess dagrum är i alla fall så stor, att de båda åtgärdernas
hänförande till olika kategorier kan till fullo motiveras.

Om sålunda det måste anses viktigast att bibehålla kompanichefernas
rätt till frihetsinskränkning i ungefärligen nuvarande utsträckning,
får man icke underskatta betydelsen av ett par andra tillrättavisningsformer,
vilka föreslagits till avskaffande. Lagrådet har sålunda framhållit,
hurusom mistning av dagavlöning enligt erfarenheten visat sig
vara ett synnerligen gott medel att bruka mot dem, som använda avlöningen
till inköp av spritdrycker och i följd av deras förtärande bliva
i mer eller mindre grad vårdslösa i tjänsten. Bibehållandet av ifrågavarande
tillrättavisningsform är ur denna synpunkt synnerligen önskvärt.

Åven åläggande av vaktgöring utom vanlig ordning kan vara en
synnerligen lämplig tillrättavisningsform för förseelser under utövandet av
vakttjänst. Visserligen har det framhållits, att vaktgöringen är ett
förtroendeuppdrag, vars åläggande såsom bestraffning lätt skulle bibringa
truppen den uppfattningen, att tjänsten icke är en heder, utan en besvärlig
börda, som man bör söka komma ifrån så lindrigt som möjligt.
Häremot torde kunna invändas, att till vaktgöring i allmänhet kommenderas
manskap enligt turlista, och att ifrågavarande tjänstgöring alltså
icke är förbehållen särskilt pålitliga individer, något som vore omöjligt
just av den anledningen, att vaktgöringen i själva verket är en av de
mera besvärliga tjänsteförrättningarna. Särskilt under fältförhållanden
är det av eu viss betydelse, att fel som begås under vaktgöring tillrättavisas
genom åläggande av dylik tjänst utom tur. Härigenom kan man
också bereda tillfälle för de mera plikttrogna att erhålla någon lindring
i vakttjänsten. Det torde av denna anledning vara mycket önskvärt,
att vaktgöring utom tur ingår bland tillrättavisningsmedlen.»

Tillrättavisningarna äro icke straff i egentlig mening, utan utgöra
lindrigare rättelsemedel, som företrädesvis ställts till det lägre befälets
förfogande för att i första hand komma till användning vid rättande av
mindre förseelser. Från disciplinstraffen skilja de sig dels därutinnan
att eu meddelad tillrättavisning icke får överklagas hos krigsdomstol,
varemot det står den tillrättavisade till buds att göra anmälan hos vederbörande
högre befälhavare, om han anser sig hava lidit orätt genom
tillrättavisningens meddelande, dels därutinnan att tillrättavisning gives
utan iakttagande av de former, som enligt förslaget äro föreskrivna vid
disciplinmålens behandling, såsom förhör inför högre befälhavare och
auditörs hörande, dels ock slutligen därutinnan att tillrättavisning icke
antecknas i straff]ournal och således icke heller kommer i betraktande
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 käft. (Nr 22.) 8

Utskottet,

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

vid senare ifrågak omm ande bestraffning. Tillrättavisn ingen bar alltså
karaktär av en mera enskild näpst av väsentligen lindrigare art än
disciplinstraffet och med dess syfte instämmer, såsom kommittén framhållit,
att den bör följa så snabbt som möjligt å den förseelse, för vilken
densamma meddelas.

Att tillrättavisningarne måste vara av mycket stor betydelse för
upprätthållande av en god anda och disciplin inom krigsmakten är uppenbart
och har även med styrka framhållits i de olika yttranden, som föregått
framläggandet av Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag. Särskilt äro
tillrättavisningarne av betydelse därigenom, att de utgöra det rättelsemedel,
som får användas av kompanicheferna och med dem likställda
lägre befälhavare. Med hänsyn till den närmare kännedom, som dessa
befälhavare äga om det dem underlydande under deras personliga uppfostran
och handledning stående manskapet blir det, såsom framhållits
i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den 18 juli 1913,
dem ofta möjligt att genom ett klokt användande av tillrättavisningar
redan från början kväva indisciplinära yttringar, så att icke en dålig
anda vinner insteg hos en hel avdelning.

Den betydelse, som tillrättavisningsinstitutet sålunda äger, bör
enligt utskottets mening föranleda därtill, att detsamma icke utmätes
alltför snävt. Visserligen lärer det vara fullt befogat, att, såsom
skett redan i kommitténs förslag och i ännu högre grad i de följande
förslagen, arten av och gränserna för de olika tillrättavisningarne med
större noggrannhet angivas, så att de icke komma att innebära samma
stränghet som verkliga straff. Men enligt utskottets uppfattning är det
jämväl av vikt, att icke alltför få olika slag av tillrättavisningar finnas
att tillgå, utan att i varje förekommande fall det lämpligaste rättelsemedlet
kan stå till buds. Utskottet kan därför icke tillstyrka att tillrättavisningarne
begränsas i så hög grad som skett i det remitterade
förslaget och får i detta hänseende hänvisa till det yttrande, som lagrådet
i denna fråga avgivit, vilket yttrande bland annat innehåller
följande:

»Av farhåga för missbruk i utövningen av tillrättavisningsrätten
har man däråt givit ett så reducerat innehåll, att man icke lärer vidare
vara berättigad vänta några egentliga fördelar av anordningen. Så hava.
till en början lämnats kvar såsom rättelsemedel — om man frånser
varning, som ej kan vara av större betydelse — endast förbud att vistas
utom kasernområde samt beträffande sjötjänst vägran av landpermission.
Dessa slag av tillrättavisningar äro otvivelaktigt mycket lämpliga, men
skola de tillgripas för varje fall, förlora de i viss mån sin betydelse.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Befälhavaren bör äga tillgång jämväl till andra rättelsemedel att användas
ett vart då det prövas Vara mest avpassat efter förseelsens art. Av
de slag av tillrättavisningar, som upptogos i 1908 års proposition, kar
förslaget borttagit dels åläggande att utom tur förrätta handräckningseller
andra arbeten och dels mistning av dagavlöning eller avlöningstillägg.
De för deras borttagande anförda skäl, såvitt de angå olämpligheten
av dessa rättelsemedel i och för sig, torde icke vara övertygande.
Och om borttagandet skulle anses vara betingat av farhågor
för missbruk, är det svårt att föreställa sig, att missbruk vore mindre
att förvänta i fråga om förbud att vistas utom kasernområde, en tillrättavisning,
som helt säkert av den felande anses vida svårare än t. ex.
att utom tur få förrätta ett obetydligt handräckningsarbete. Vad särskilt
angår sådant arbete, har en tillrättavisning i den riktningen även den
fördelen, att plikttroget manskap kan uppmuntras genom fritagande från
dylikt arbete, som de felande i stället få utföra. Och mistning av dagavlöning
har enligt erfarenheten visat sig vara ett synnerligen gott
medel att bruka mot dem, som använda avlöningen till inköp av spritdrycker
och i följd av deras förtärande bliva i mer eller mindre grad
vårdslösa i tjänsten.»

De i Kungl. Maj:ts förslag upptagna formerna för tillrättavisning
synas sålunda under alla förhållanden böra komma till användning.
Såsom departementschefen yttrat i sitt anförande till statsrådsprotokollet
den 14 maj 1914, äro nämligen de fall säkerligen mycket vanliga, då,
oaktat det är vida lämpligare att använda ett lindrigare rättelsemedel
än att genast ålägga disciplinstraff, förhållandena äro sådana att såväl
varning som permissions- och landgångsförbud sakna all betydelse eller
icke lämpligen kunna användas. I de av greve Hamilton och herr Åkerman
i Stockholm väckta motionerna hava även enligt utskottets mening
vägande skäl blivit anförda för att mistning av dagavlöning och vaktgöring
utom vanlig ordning fortfarande skola få användas såsom tillrättavisning.
Härjämte finner utskottet det vara nödigt, att den i
Kungl. Maj:ts förslag medgivna rätten att såsom tillrättavisning meddela
förbud att lämna kasernområde, läger eller däremot svarande område,
så bestämmes, att förbudet kan avse även åt kompani eller likställt
truppförband upplåten del av ett dylikt område. Jämväl i denna del
får utskottet alltså hemställa om bifall till det i sistberörda motioner
gjorda yrkandet.

I det remitterade förslaget fanns en bestämmelse införd av innehåll,
att tillrättavisning icke finge meddelas någon med mindre än att

Herrar Lindhagens
och
Perssons i
Norrköping
motion.

60 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

han på tillfrågan förklarat sig icke påkalla förseelsens bedömande i den
ordning, som för disciplinmål finnes stadgad.

Enligt utskottets mening skulle tillrättavisningarnas användbarhet
i hög grad förringas, om en dylik bestämmelse inflöte i lagen, vilket
återigen kunde medföra, att verkliga bestraffningar komme till större
användning än som får anses lämpligt. I detta hänseende får utskottet
hänvisa till det yttrande, som lagrådet avgivit rörande denna fråga.

Utskottet finner det alltså icke heller i denna del tillrådligt att
paragrafen återföres till den lydelse den erhållit i det remitterade förslaget.

Förslaget till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Beträffande de i denna lag föreslagna bestämmelserna i vad angår
organisationen av de militära domstolarna hava herrar Lindhagen och
Persson i Norrköping i sin ovanberörda motion anfört:

»Enligt gällande författning är första domstol vid krigsmakten så
kallad krigsrätt. Denna utgöres av fyra ledamöter och en auditör.
Det föreliggande förslaget åter föreskriver, ått krigsrätt utgöres av eu
krigsdomare såsom ordförande, två militära ledamöter och en auditör.

I förslaget är det juridiska elementet således lika manstarkt som
det militära och kommer enligt reglerna för utslag i brottmål att bli
utslagsgivande, när det mildare bedömandet ligger på deras sida. Däremot
tager förslaget avstånd från tanken att väsentligen upplösa krigsrätterna
i fredstid och låta de militära målen gå till de allmänna domstolarna
på sätt de ovan omnämnda franska och norska lagförslagen
förordat och även 1901 års riksdagsskrivelse ifrågasatt. I de^nna skrivelse
framkastades nämligen bland annat den frågan, huruvida särskilda
krigsdomstolar fortfarande borde bibehållas eller de mål, som nu handläggas
av dessa, skulle kunna utan skada överflyttas till de allmänna
domstolarna, särskilt rådhusrätterna. Denna fråga beröres ej närmare i
1908 och 1914 års propositioner till riksdagen, förmodligen därför att
man ansett tanken hava blivit slutgiltigt avvisad av 1905 års kommitté,
som däremot upptog saken till närmare behandling.

För bedömandet av denna fråga bör det till en början konstateras,
att något hinder för krigsmålens överförande till de allmänna domstolarne
ur synpunkten av de senares arbetsbörda ej förefinnes. Materiel
för frågans bedömande föreligger redan i den i krigslagstiftningskommitténs
betänkande intagna statistiska tabellen över de vid krigsrätterna
handlagda målen åren 1893—1902. Denna tabell visar, att vid 53 av

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

63 krigsrätter handlagts i medeltal mindre än 10 mål om året och vid
60 krigsrätter mindre än 20 mål om året. De enda mera betydande
siffrorna äro dels 149 och 65.5 för stationskrigsrätterna i Karlskrona
och Stockholm, dels den sammanlagda siffran för de till Stockholm förlagda
regementena (omkring 82 mål). Nu är det visserligen sant, att
efter övningtidens utsträckning någon ökning i krigsrättens arbetsbörda
under de senaste åren inträtt, såsom man kan inhämta av den officiella
statistiken. Ännu 1912, det senaste år, för vilket statistiska uppgifter
finnas tillgängliga, voro emellertid siffrorna så låga, att de icke rubba
totalomdömet. Under nämnda år handlades vid 8 krigsrätter icke något
mål, vid 33 krigsrätter 1—10, vid 13 krigsrätter 11—20, vid 8 krigsrätter
21—30, vid 6 mera än 30 mål, därav vid stationskrigsrätten i
Stockholm 106 och i Karlskrona 169.

Kommittén har emellertid som sagt avstyrkt saken och åberopar
därför även för sin del, att granden till den särskilda militära jurisdiktionen
vore att söka, förutom i rent praktiska lämplighetshänsyn,
betingade av militärens särskilda tjänstgöring, däri att de militära målen
ansetts för sitt rätta bedömande kräva icke blott lagkunskap utan även
särskilda militära insikter och militär erfarenhet. Av den civila domaren
kunde man svårligen fordra eller förvänta, att han utan tillfälle till
samarbete med militära bisittare skulle vara i stånd att förskaffa sig den
kännedom om de militära förhållandena, som hos eu domare i krigsrättsmål
bör fordras.

Gärna skall medgivas, att det ligger något under dessa synpunkter.
Men för det första gälla de endast föga sådana militära förbrytelser,
som enligt vad ovan utvecklats rätteligen böra utbrytas ur den militära
strafflagen och bedömas som andra liknande förbrytelser efter allmän
strafflag. Vidare har den militära sakkunskapen å andra sidan sina
olägenheter genom att de militära bisittarna ofta komma att skatta åt
ensidiga militära fördomar. Slutligen skulle vad sålunda anförts om
behovet av bisittare i domstolen av yrkesmän också kunna sägas om
en myckenhet andra mål och ärenden, som nu handläggas av de allmänna
domstolarna utan att något sådant bisittarskap äger rum eller
ens blivit ifrågasatt. Man måste för övrigt fasthålla, att de militära
förhållandena icke äro mera svårbegripliga för ett vanligt tränat domareomdöme
än andra mål, som måste bedömas ur synpunkten av speciella
livsförhållanden och för dem stiftade speciallagar.

Kommittén nödgades emellertid medgiva, att med dess uppfattning
läte sig förena att förlägga de militära målen till de allmänna domstolarna,
om dessa förstärktes genom militära bisittare, representerande
den speciella sakkunskapen som ansågs nödig. Härmed är man inne

62 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

på frågan, om behov föreligger i sådant fall av representation inom domstolen
för de militära synpunkterna. Härtill saknas icke analogier på
andra rättsområden. Sålunda kunna rådhusrätterna förstärkas med sakkunniga
bisittare vid handläggning av handelsmål, vissa patentmål och
vissa sjörättsmål. Den viktigaste sakkunskapen, som här kunde komma
till nytta, vore i många fall den personliga kännedomen om den tilltalade
och förhållandena på platsen, som härigenom skulle tillföras domstolen.
En sådan kännedom skulle kanske också i många fall leda till
ett mildare bedömande av förseelsen, och det är kanske denna personkännedom,
som i sin mån medverkar till att, såsom det förmäles, understundom
militära'' bisittare i de nuvarande krigsrätterna äro mildare i
sitt bedömande än auditören, som, frånsett de viktiga personliga fallenheterna,
lättare tillämpar företrädesvis en juridisk regel på det individuella
fallet. Mindre trängande synes behovet av dessa bisittare vara för att
utreda rent tekniska frågor och för bedömande av författningarna. Man
skulle ock för detta militära bisittarskap i domstolen kunna åberopa
angelägenheten av lekmäns deltagande i rättsskipning i allmänhet.
Emellertid syftar detta mera till att erhålla bidrag av det vanliga civila
sunda omdömet, under det att den speciella sakkunskapen ofta är ensidig,
ofta splittrad i skilda ståndpunkter och ofta företrädare helt enkelt
av ett partiintresse. Regeringsförslaget utgår i likhet med 1905 års
kommittéförslag därifrån, att militärer skola sitta i domstolen endast
och allenast för att tillföra denna sakkunskap på det militära området.
I alla de undantagsfall, då verklig militär sakkunskap erfordras om
person eller sak för ett militärmåls bedömande, har domstolen i sin
hand att inför sig höra de sakkunniga som finnas behövliga, på samma
sätt som i varje annat mål. Då krigslagskommittén talar om behovet
av militära domare för sådana fall, där den tilltalades brottslighet av
lagen göres beroende av vad militärtjänsten i det ifrågavarande fallet
med avseende å föreliggande förhållanden av honom kan anses hava
fordrat, är den inne på en oriktig väg. I de angivna fallen är det
vida riktigare, att de antydda synpunkterna komma offentligen till
uttryck under rannsakningens lopp, medan ännu möjlighet till ett bemötande
från den tilltalades sida föreligger, än att de skola under den
hemliga överläggningen av de militära synpunkternas företrädare söka
bibringas de civila ledamöterna. Det finnes ingen anledning att antaga,
att våra domstolar skulle i fråga om militära förbrytelser vara mindre
skickade att tillämpa lag och författning under tillbörligt hänsynstagande
till förebragt sakkunnig eller annan utredning än i fråga om varje annat
slag av brott.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Det förut omnämnda norska lagförslaget om krigsdomstolarnas
avskaffande i fredstid inlåter sig också på spörsmålet, huru de allmänna
domstolarna skola beredas erforderlig militär sakkunskap. Den norska
kommittén uttalar därvid i sitt betänkande, att den, om än med viss
tvekan från en och annan medlems sida, kommit till det resultat, att
det militära elementet kan helt hållas borta från själva domstolen, men
att militärer kunna tillkallas och höras såsom sakkunnige, när det behöves,
såsom plägar ske i andra straffrättsmål, då det undantagsvis prövas
nödigt att erhålla uttalanden från sakkunnigt håll. En meddomsfätt
för militärer medförde också vanskligheter med hänsyn till den norska
juryinstitutionen, hör övrigt kunde den speciella sakkunskapen lätt gå
över till ensidighet och det vore därför att föredraga att låta sakkunniga,
när sådana verkligen behövdes, tillkallas av rätten för varje tillfälle för
att i domstolen höras i frågan. Det, som därvid framkom av föregiven
eller verklig sakkunskap, kunde kontrolleras och kritiseras. Den norska
kommittén trodde till sist, att behovet av sådant tillkallande av militär
sakkunskap icke så ofta skulle göra sig gällande.

Emellertid kan ju denna fråga, om militärer böra sitta som bisittare i de
allmänna domstolarna eller endast vid behov tillkallas för att höras inför
domstolen såsom sakkunniga, ställas såsom en öppen fråga med hänsyn
därtill, att mången, ja, kanske de flesta, som har avgörandet i sin hand,
måhända ej mäktar språnget från så gott som uteslutande militära domstolar
till rent civila domstolar, och ur denna synpunkt kan det ju
tänkas, att anordnandet av militära bisittare vid de allmänna domstolarna
kunde vara en brygga, på vilken man kunde komma över från
de nuvarande extraordinarie till ordinarie förhållanden.

Trots kommitténs medgivande, att dess krav på militär sakkunskap
kunde vid de allmänna domstolarna fyllas genom militära bisittare,
har kommittén som sagt i alla fall icke kunnat gå med på en sådan
anordning, utan förordnat bibehållandet av särskilda krigsdomstolar, och
detta av de utav kommittén antydda praktiska lämplighetshänsynen, som
kommittén anser föreligga i fyra huvudsakliga avseenden.

Den första huvudgrunden skulle vara, att genom de militära
målens överflyttande till de allmänna domstolarna uppkomme tidsutdräkt
och omgång samt olägenheter i tjänstgöringen. »Det synes», säger kommittén,
»för det första vara påtagligt, att den militära tjänstgöringen
till sin beskaffenhet är sådan, att det svårligen kan anses ändamålsenligt
eller lämpligt, att de, som tillhöra krigsmakten, ryckas ifrån denna sin
tjänstgöring för att för fel i ämbetet eller tjänsten svara inför allmän
domstol. Det hinder i tjänstgöringen och den tidsutdräkt och omgång,

64 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

som därav skulle uppkomma, innebära nämligen sa stora olägenheter, att
en dylik anordning helt visst icke skulle befinnas tillfredsställande. Vad
särskilt angår våra allmänna underrätter, sådana de nå äro organiserade,
faller detta lätt i ögonen. Synnerligast gäller detta om häradsrätterna.
Men detsamma synes, om än ej i fullt samma grad, gälla även radstuvurätterna,
vilka man närmast torde hava tänkt sig skulle kunna komma
i fråga att upptaga de mål, som nu tillhöra krigsdomstolarna. Utom det
att vissa avdelningar av krigsmakten äro förlagda å orter, där rådstuvurätt
icke finnes, har nämligen en väsentlig del av krigsmakten
under en stor del av året sin tjänstgöring å övningsplatser, belägna på
tämligen långt avstånd från närmaste stad. Att under sådana förhållanden
en överflyttning av ifrågavarande mal till statsdomstolarna även
i praktiskt avseende skulle medföra åtskilliga ganska betänkliga olägenheter,
synes vara oemotsägligt. Särskilt skulle den snabbhet i målens
avgörande, som speciellt beträffande ifrågavarande mål utgör ett önskemål
och genom särskilda krigsdomstolars inrättande kan vinnas, tydligen
därigenom delvis gå förlorad eller åtminstone kunna uppnås endast
på bekostnad av andra viktiga intressen».

I den mån krigsrättsmålen skulle upptagas av rådhusrätten i samma
ort, där eljest krigsrätten skulle hava sammanträtt, år det svårt att se,
på vad grund den ena anordningen skulle leda till större »hinder^ i
tjänstgöringen, tidsutdräkt och omgång» än den andra. Kommittén
avser också med sin kritik särskilt de fall, då avdelningar av krigsmakten
äro förlagda å orter, där rådhusrätt icke finnes (sa är exempelvis
förhållandet med Norrbottens regemente i Boden och Norrlands
trängkår i Sollefteå) eller hava sin tjänstgöring å övningsplatser, belägna
på tämligen långt avstånd från närmaste stad (så är exempelvis förhållandet
med Jönköpings regemente med övningsplats i Skillingaryd och
de skånska regementen, som hava sin övningsplats å Ljungby hed).
Mot dessa anmärkningar må till en början erinras, att den. långsamhet
i avgörandet, för vilken sålunda de till största delen skäligen viktiga
krigsrättsmålen skulle bliva utsatta, är ett ont, varav ett oändligt mycket
större antal vida viktigare mål redan lider. Härtill kommer, att denna
långsamhet för de verkligt brådskande fallen skulle kunna väsentligen
avhjälpas genom vida enklare åtgärder än inrättandet av specialdomstolar,
nämligen därigenom att vederbörande domstol hölle extra sammanträde
på själva lägerplatsen. Med hänsyn till de ytterst fa fall, där sådana
extra sammanträden kunde finnas behövliga, skulle de icke för domstolen
bliva oskäligen betungande. Och kostnaderna för reseersättning åt

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

domstolsledamöterna bleve naturligtvis en ren obetydlighet i jämförelse
med kostnaden för de särskilda krigsrätternas upprätthållande.

Det andra av kommittén åberopade skälet för den nuvarande ordningens
bibehållande är humanitära b ev ehelseg rund e r: »Väl äro», säger
kommittén, »överträdelse av krigslag och åsidosättande av militära tjänsteplikter,
såväl som överträdelser av den allmänna lagens bud, förbrytelser
och förseelser. Men vad angår den stora massan av dem, som
stå under krigslagarne — de värnpliktige — hava dessa icke efter fritt
yrkesval själva ställt sig, utan på grund av statsmakternas bud blivit
ställda under dessa lagar. Bryta de emot dem, så att de måste stå till
rätta inför dömande myndighet, synes det likväl vara synnerligen angeläget,
att icke de former, under vilka rannsakning och dom komma
dem till del, göras mera kännbara för deras göda namn och medborgerliga
anseende än som är oundgängligt. Men detta skulle säkerligen
bliva fallet, om de militära målen förlädes till allmän domstol.
Den värnpliktige, som gjort sig skyldig till eu rent militär överträdelse,
skulle då komma att skylta på domstolens uppropslista mellan grova
missdådare. Hans förhållande skulle rannsakas i närvaro av de stora
menigheter, som pläga samla sig såsom åskådare och åhörare vid de
allmänna domstolsförhandlingarna. Hans med dylik stor offentlighet
avkunnade straff skulle, i stället för att det är avsett att vara eu näpst
utan följder för hans efter tjänstens avslutande rent civila bana, lätteligen
kunna sätta en verklig fläck på hans anseende, måhända just
i den ort, där han skall framleva sitt liv. Det är vid övervägande
härav, som kommittén anser sig med rätta kunna beteckna bibehållandet
av de militära specialdomstolarna såsom ett ingalunda oviktigt humanitetsintresse».

Dessa så kallade humanitära skäl har man svårt att taga på allvar.
»Grova missdådare» förekomma lyckligtvis mera sällan även på de allmänna
domstolarnas uppropslistor. Rätta siittet att vara humanitär mot
de värnpliktiga är för övrigt icke att låta dem enligt undantagslagar
dömas av låt vara än så missaktade specialdomstolar. Nej, humanisera
strafflagen, låt offentlighetens fulla ljus falla över dess tillämpning, och
de värnpliktiga skola säkert finna det mest humanitärt att få sina gärningar
bedömda av den allmänna civila domstolen. Det kan ha sitt
kuriositetsintresse att återgiva den åberopade norska kommitténs polemik
mot den svenska kommittén i denna punkt. »Vad i det svenska utkastet»,
yttras det, »är anfört om det mindre humana i att ställa militärer
inför borgerliga domstolar, har hos oss liten eller ingen betydelse.»
Sedan kommittén erinrat om några speciellt norska utvägar, yttrar den
Bihang till senare riksdagens protokoll 1014. 9 samt. 22 käft. (Nr 22.) 9

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

vidare: »Dessutom är att märka, att rättsförhandlingarna hos oss äro
offentliga vid alla domstolar, såväl militära som civila. Kommittén är
till och med av den uppfattningen, att uti flera hänseenden skulle vara
lyckligt, att straffet genom att avdömas av eu allmän borgerlig straffrättsdomstol
får en annan vikt än om det har avkunnats av en militär
rätt, i det att agitationen mot försvaret i allmänhet och de militära
domstolarna i synnerhet har fört till att ett militärt utslag icke sällan
betraktas som ett martyrium, som på åtskilliga håll kastar eu viss glans
över den dömde. Ett upphävande av de militära domstolarna skall
säkerligen bidraga till att hindra att motvilliga värnpliktige göra ett
nummer av siua militära straffmål, vartill de nu till skada för försvaret
understundom visa benägenhet.»

För det tredje framhåller kommittén att de särskilda krig sdomstolar,
som under krig verkligen erfordras, svårligen skulle kunna gå ett
tillfredsställande sätt fylla sin uppgift, därest icke en liknande organisation
funnes inrättad även under fred. Detta är verkligen en alltför
långt driven förtänksamhet och ett ansträngt överskattande både av
behovet utav övning och av den övning, som skulle i fredstid äga rum
för att kunna bliva i stånd att fälla domar i krigstider, om nu sådana
verkligen någon gång skulle inträffa. Det må ock bemärkas, att någon
vana vid tillämpning av krigsartiklarne ej förvärvas ens i eu krigsrätt
under fredstid. Uppgiften, att i krigstid tillföra då möjligen erforderliga
särskilda krigsdomstolar lämpliga bisittare, låter sig naturligtvis lösa på
ett rationellare sätt än att inrätta domstolar i fredstid ej eller de krav,
som under fred kunna ställas på dem, utan ur synpunkten att upplära
ett i krigstid användbart domstolsstånd. Man får uppdraga grundlinjerna
för en organisation. De erforderliga juristerna kunde i krigstid
lämpligen tagas från de domstolar, som i fredstid haft sysselsättning
med militärmål, för att efter förordnande av Kung!. Maj:t, biträda vid
ifrågavarande krigsrätter. De militära bisittare, som då kunna behövas,
böra ock utses bland lämpliga befattningshavare eller genom val av
manskapet, och de reda sig nog med sin uppgift under den juridiska
ledamotens ledning likaväl som nya nämndemän i en häradsrätt. Komma
militära bisittare vid allmänna domstolarne till stånd, finnes givetvis
där en lämplig personal för rekryteringen av krigsdomstolar i krigstid.

Kommitterade åberopa slutligen för det fjärde, att inom alla de
civiliserade stater, om vilkas lagstiftning kommittén haft tillfälle inhämta
kännedom, funnes ock särskilda krigsdomstolar och voro sådana allestädes
i verksamhet ej blott i krig utan även i fredstid. Detta är icke enda
gången kommitterade för vidblivande av det gamla åberopat gammal

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

utländsk krigslagstiftnin g. Denna bör dock enligt sakens natur och
särskilt, så vitt angår de stora militärstaterna, vid ett verkligt reformarbete
på detta område snarare tjäna som ett avskräckande exempel.
Numera är emellertid detta skäl alldeles ur spelet, då såsom förut
erinrats både i Frankrike och Norge tagits officiella initiativ i det av
kommittén klandrade avseendet. För övrigt får naturligtvis icke utlandets
förehavanden hindra Sverige att slå in på en lagstiftning, som
av förhållandena hos oss finnes motiverad. Man måste här liksom så
ofta eljest uppställa den förundrade frågan, varför Sverige ej skall kunna
gå i spetsen för en rationell utveckling påkallad av den nyare tiden,
utan i stället särskilt inom det politiska livet ständigt deklarera vår
dådlöshet med hänvisning till att andra böra gå före oss.

I själva verket förhåller det sig så, att de allmänna domstolarna
utan större olägenheter skulle kunna handlägga jämväl militärmålen.
De verkliga skälen för motståndet äro nog icke så mycket de av kommittén
anförda utan vaneföreställningar och militära fördomar. För det
militära åskådningssättet, som är djupt rotat i samfundslivet, är om än
ofta omedvetet huvudsynpunkten att bevara det militära elementets avgörande
betydelse vid domfällandet, och till stöd härför åberopas krigstuktens
krav. Ett synnerligen talande uttryck erhöllo dessa synpunkter,
då krigshovrätten på sin tid hade att yttra sig över 1881 års förslag
om att göra Svea hovrätt till krigsöverdomstol. Bland annat märkligt
förekommer i detta utlåtande också det yttrandet, att »en sådan förändring
av krigsöverdomstolens karaktär, att det civila domstolselementet
förmådde vid domslutet undertrycka det militära, kunde medföra allt
för stort äventyr med avseende å krigstukten». I propositionen (sid.
164) uttalar även justitieministern, att i yttranden, som avgivits såväl
över kommittéförslaget som över ett inom justitiedepartementet upprättat
förslag, särskilt framhållits, att krigsdomstolarna, om det militära ele.
mentet förlorade sin övervikt, »icke Icomme att uppbäras av militär uppfattning
och militär anda''». Här är det säkerligen, som skon i verkligheten
klämmer, och ingalunda vid de större eller mindre praktiska
svårigheterna för militärmålens upptagande vid de allmänna domstolarna.

Ett särskilt spörsmål är, om militärmålen skola följa de allmänna
reglerna om forum i brottmål eller vax-je avdelning av krigsmakten skall
erhålla ett visst personligt forum. För sistnämnda alternativ talar den
omständigheten, att det ofta nog skulle vålla avsevärda olägenheter, om
t. ex. en under en fältmanöver begången förseelse skulle åtalas vid
domstolen i den ort, där man tillfälligtvis befann sig vid förseelsens

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

begående, i stället för vid domstolen i förläggningsorten eller å platsen
för huvudkvarteret. Aven bär har det ju framhållits, att häradsrätterna
på grund av sina fåtaliga sammanträden skulle vara särskilt olämpliga
för behandling av de ofta brådskande militärrnålen. Om, såsom ovan
antytts, möjligheten till extra sammanträde (urtima ting) hålles öppen
även för andra fall, än då någon i målet är häktad, skulle visserligen
sist berörda anmärkning förfalla, Onekligen skulle emellertid ett sammanträdande
på lägerplatsen av domare och åtta nämndemän för handläggning
av smärre militärmål ofta kunna to sig som eu oproportionerlig
apparat. Det kan därför ifrågasättas, om icke häradsrätt i dylikt fall
borde vara domför med allenast två nämndemän som bisittare. I sådana
fall, då regementet är förlagt till eu stads omedelbara närhet, skulle
emellertid obestridligen stadens rådhusrätt i allmänhet bättre lämpa sig
för militärmålens handläggning än häradsrätten. Dessa och andra överväganden
leda till, att det synes lämpligast att åt Kungl. Maj:t överlåta
att efter prövning av förhållandena vid varje särskild avdelning av
krigsmakten generellt besluta, vid vilken eller vilka domstolar militärmål
från denna avdelning skola upptagas. Förebild till en sådan anordning
finnes förut i lagstiftningen.

Ö O

Då med ovan skisserade förslag auditörsbefattningeu måste helt
och hållet upphöra, framställer sig frågan, var man kan finna en ersättare
för auditören såsom den militäre befälhavarens ansvarige rådgivare
i disciplinmål. I samma ögonblick som krigslagarnas handhavande
överflyttas till do allmänna domstolarna, bör denne rådgivare
givetvis vara att söka inom dessa. Finnes i domstolen endast en rättskunnig
ledamot, såsom förhållandet är i häradsrätterna och småstädernas
rådhusrätter, bör denne således vara självskriven. I annat fall torde
lämpligen kunna ankomma på vederbörande hovrätt att förordna viss
ledamot av rätten att utöva nämnda funktion.

Genom militärmålens överflyttande till de allmänna domstolarna
löser sig ett ännu icke berört problem av sig självt: frågan om åklagareväsendets
ordnande. Liksom regeringsförslagets förordnande av särskilda
krigsdomare bortfaller, bortfaller också förordnandet av särskilda krigsfiskaler.
Den offentliga åtalsrätten tillkommer allmänna åklagaren vid
vederbörande domstol. Vare sig denna är länsman eller stadsfiskal
innebär naturligtvis detta system ett högst väsentligt framsteg i jämförelse
med det för närvarande praktiserade väbelsystemet. I själva
verket vilar också det nu framlagda regeringsförslaget i denna punkt

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

på den förutsättningen, att i regel de allmänna åklagarna även skola
föra talan i krigsrättsmål.

Vi övergå härefter till frågan om militärmålens handläggning i
andra instans.

Enligt regeringsförslaget skall icke allenast i första instans finnas
specialdomstolar för handläggning av krigsrättsmål. Även i fredstid
skall en särskild krigsdomstol organiseras, nämligen krigshovrätten.

Medan inom hela rättslivet i övrigt, där en mellaniustans funnits
vara av nöden, talan fullföljdes från de skiftande myndigheterna i första
instans till hovrätterna — ej blott från rådhusrätter och häradsrätter,
utan även t. ex. från domkapitel i mål rörande ämbetsbrott av präst
och från Konungens befallningshavande och andra överexekutorer i utsökningsmål
— så ha krigsrättsmålen ansetts vara av en så exceptionell
beskaffenhet, att de allmänna hovrätterna ej dugt till överdomstol.
Förslaget innebär blott så tillvida ett närmande till de allmänna överrätterna,
som krigshovrätten skulle erhålla gemensam president med
Svea hovrätt, betecknas såsom eu vid Svea hovrätt bildad särskild avdelning
och erhålla vissa göromål utförda av tjänstemän vid denna hovrätt.
l)ot civila elementet skulle i krigshovrätten förutom av presidenten
vara företrätt allenast av ett fast anställt krigshovrättsråd såsom föredragande.
Jämte dessa två civila skulle tjänstgöra två militära ledamöter.

Man jämföre med denna anordning sättet för militärmålens nuvarande
behandling i högsta domstolen. De inkommande målen tilldelas
en viss rotel i justitierevisionen och å vilken dock jämväl finnas andra
mål av såväl civil som kriminell natur. Innehavaren av denna rotel
erhåller härigenom tillräcklig sakkunskap för militärmålens föredragning
i högsta domstolen utan att dock allt för ensidigt gå upp i krigslagfarenhet^.
1 högsta domstolen föredragas målen å eu vanlig avdelning,
för tillfället förstärkt med tvenne militärpersoner. Denna form för målets
handläggning är allmänt erkänd såsom fullt ändamålsenlig och regeringsförslaget
ifrågasätter ej någon ändring därav.

Inom riksdagen har det varit ett gammalt önskemål, att nämnda
anordning inom högsta domstolen skulle läggas till grund för en reform
av krigsrättsmålens behandling i mellaninstanserna. Redan år 1857
gjorde rikets ständer ett uttryckligt uttalande i denna riktning och det
har sedan dess flertaliga gånger upprepats. Försök hava också gjorts
att lösa frågan efter förebilden från högsta domstolen. Ett uppslag
gavs sålunda 1881 av dåvarande justitieministern, då han föreslog krigsrättsmålens
koncentrering till Svea hovrätt, där de nödiga militära

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

krafterna lättast kunde erhållas. Att frågan föll torde främst ha berott
därpå, att den upptogs isolerad. Det hade krävts en samtidig reform
av underdomstolarna och bestämmelserna om kompetensfördelningen
mellan dessa och hovrätten.

Allt sedan 1881 ha alla lagförslag rörande krigshovrättens omorganisation
(1893, 1894, 1896, 1905, 1913) haft det gemensamt, att
krigshovrätten föreslagits skola utgöra »en vid Svea hovrätt bildad
särskild avdelning», men i intet av dem har förbindelse med den allmänna
hovrätten gjorts så läslig som i det nu föreliggande regerings fors! aget.
Enligt de tidigare förslagen skulle Svea hovrätt och krigshovrätten haft
antingen två eller, såsom fallet var vid 1905 års förslag, tro ledamöter
gemensamma. Nu inskränker sig föreningsbandet till den gemensamma
presidenten.

De organisatoriska brister, varav 1905 års förslag led, därför att
man ej vågade taga steget fullt ut och hänvisa militärmålen till en viss
division i hovrätten, har regeringsförslaget velat undvika genom anställandet
av det fästa krigshovrättsrådet. Eu specialisering hör givet
till de reformkrav, man har skäl att framställa ifråga om arbetsfördelningen
inom hovrätten. Men att för alltid fästa ett hovrättsråd vid ett
så litet gebit som krigslagarna och vad därmed äger samband, måste
betecknas som en skadlig överdrift.

Det är alldeles givet att större garanti för eu allsidig och riktig
överprövning av krigsrättsutslagen vinnes, om prövningen verkställes
av domaren med vidsträckt erfarenhet av den allmänna strafflagens
tillämpning, ja, av allmän dömande verksamhet överhuvud. Att i krigshovrätten
insätta blott en representant för denna rikare erfarenhet och
insikt, nämligen presidenten, kan ej erkännas vara tillfyllest. De tre
hovrättsledamöter, 1905 års förslag ansåg behövliga vid sidan av militärerna,
tåla varken till numerär eller kvalitet någon avprutning, om
man verkligen är angelägen, att de civila synpunkterna skola komma
till sin rätt.

Enligt den förestående framställningen böra militära bisittare i överinstanserna
vara ännu mindre påkallade än i underrätterna. Men skola
sådana bisittare finnas i hovrätten bör deras närvaro där påkallas endast
av önskvärdheten att lätt erhålla upplysningar i fackfrågor och får ej
utgöra en alltför stor maktfaktor vid den juridiska prövningen, som
åligger hovrätten. Antalet kan gott inskränkas till eu och bör i varje
fall understiga de civila ledamöternas. För dessa senares specialutbildning
bör sörjas på ett sätt, som icke är ägnat att motverka förvärvandet
av allmän juridisk skicklighet.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Därest första instansen ordnas utan militära meddomare, torde
anledning saknas att i andra instans sammanföra militärmålen till en
av hovrätterna och det kan i sådant fall ännu mindre ifrågakomma att
tillkalla militära ledamöter i andra instans. Särskilt skulle det kunna
sägas innebära en olikhet inför lagen om officerare, tillkallade vid hovrätt,
bland sina domare både tvenne ämbetsbröder, medan de vid underrätt
tilltalade ej åtnjöto någon liknande förmån. Enligt vår mening
böra militärmålen i vanlig ordning fullföljas från de allmänna underrätterna
till de allmänna hovrätterna. Den specialisering inom hovrätten,
som otvivelaktigt är önskvärd, kan uppnås därigenom, att militärmålen
tilldelas antingen en viss division för att föredragas av dennes fiskal
eller kanske ännu hellre eu viss ledamotsrotel för att föredragas av
dennas innehavare. Denna senare anordning skulle möjliggöra större
kontinuitet, i det att en sådan rotel kunde bliva utsedd som år ifrån år
innehades av samme ledamot, vilken därjämte borde bliva föredragande
uti de av hovrätten i första instans upptagna militärmålen. I dessa
sistnämnda erfordras icke någon annan åklagare än hovrättens egen
advokatfiskal.

Det har mot förslaget att göra allmän hovrätt till krigsöverdomstol
anmärkts, att detta vore oegentligt, då hovrätten i stor utsträckning
skulle få att handlägga mål i första instans. Till den del denna anmärkning
ej förfaller på grund av de ändrade bestämmelserna härutinnan
i regeringsförslaget, må det blott erinras, att det ju icke är stort märkligare
att hovrätten får såsom första domstol handlägga mål angående
tjänstefel av officerare än att hovrätten redan nu i första hand avdömer
mål om tjänstefel av vissa andra ämbetsmän.

Liksom förslaget att i första instans hänföra militärmålen till de
allmänna domstolarna bör också förslaget om dessa måls behandling i
hovrätterna prövas ur synpunkten av den arbetsbörda, som härigenom
skulle tillföras dessa. Denna fråga belyses av följande statistiska siffror
avseende femårsperioden 1908—1911, vilka hämtats ur den officiella
statistiken. Fördelade på de allmänna hovrätterna efter proportionen
av dessa arbetskrafter (Svea hovrätt bär 8, Göta hovrätt 4 och Skånska
hovrätten 2 divisioner) skulle på Svea hovrätt i medeltal årligen hava
kommit 25 fiskaliska aktioner, 30 besvärsmål och 27 ärenden angående
straffsammanläggning. För Göta hovrätt skulle motsvarande siffror
utgjort 13, 15 och 13, samt för hovrätten över Skåne och Blekinge 7,
8 och 8. Då regeringsförslaget utvidgat underrätternas kompetens på
krigshovrättens bekostnad, torde någon minskning i antalet fiskaliska
aktioner vara att påräkna. Av de anförda siffrorna framgår, att arbets -

Herr Jönssons
i Revinge
motion.

72 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

tillskottet för hovrätterna genom tillkomsten av militärmålen icke spela
någon avsevärd roll.

En konsekvens av de militära ledamöternas eventuella uteslutande
från andra instans, torde vara att de jämväl böra uteslutas från högsta
domstolen. Det kan naturligtvis icke sägas, att militärmålen i högre
grad än andra mål av speciell beskaffenhet kräva närvaro i högsta domstolen
av fackkunniga lekmän såsom bisittare. Om härför erforderlig
ändring av 20 § regeringsformen, ämna vi i särskild motion framställa
yrkande.

Ur ekonomisk synpunkt sett ställer sig en ordning för militärmålens
handläggning i enlighet med ovan framställda principer för
statsverket mycket fördelaktig, i det anslag till krigsdomstolarna i fredstid
helt och hållet kan ur budgeten utgå. Det har redan visats, att
tillskottet i arbetsbörda för de allmänna domstolarna genom militärmålens
övertagande i allmänhet är ytterst ringa. I fråga om de endast
av staten avlönade underrätterna på landet spelar överflyttningen i
kostnadsavseende ingen annan roll, än att såsom ovan antytts viss rese*-ersättning kan komma att utgå, i händelse det kan komma ifråga att
hålla urtima ting å vissa lägerplatser. Beträffande rådhusrätterna, vilkas
direkta avlöning utgår av kommunala medel, kan naturligtvis en ändring
i lagstiftningen om forum ej medföra några anspråk från kommunernas
sida på lönetillskott från statsverket. De enda rådhusrätter, som i nämnvärd
mån skulle komma att beröras av överflyttningen, äro för övrigt
såsom ovan framhållits rådhusrätterna i Karlskrona och Stockholm.»

Herr Jönsson i Revinge yrkar i sin förut omförmälda motion, att
riksdagen må besluta sådan ändring i förslagets § 25, att krigshovrätten
sammansättes av viss division i Svea hovrätt, att, då krigsrättsmål
där förekomma, som ej endast röra sammanläggning av straff,
hovrätten skall utgöras av presidenten eller divisionens ordförande, två
ledamöter av hovrätten samt två militära ledamöter, samt att hovrätten
är domför allenast med sålunda angiven sammansättning.

Till stöd för denna hemställan anför motionären:

»I till riksdagen avlåten kungl. proposition, nr 57, med förslag till
strafflag för krigsmakten, föreslås i paragraf 25 att krigshovrätten skall
sammansättas av presidenten i Svea hovrätt såsom ordförande, ett krigshovrättsråd
och två militära ledamöter. De militära målen skulle sålunda
jämväl i hovrätten erhålla ett slags undantagsställning, vilken, då den
militära rättskipningen måste vara underordnad den civila, varken är
nyttig eller nödvändig. Den stora allmänheten skulle säkerligen upp -

Lagutskottets utlåtande År 22. 73

fatta anordningen såsom ett utslag av den militära kastanda, som vill
en särställning i samhället för militärer och deras vederlikar. I varje
fall är det högst olämpligt att ålägga en så utomordentligt kvalificerad
domare, som hovrättspresidenten, att sitta och avdöma en mängd mindre
betydelsefulla mål, i vilka vädjats till krigshovrätten. Han kommer härigenom
att utan någon reell nytta bindas och hindras i de göromål,
som tillhöra hans viktiga ämbete. Ett hovrättsråd bör säkerligen vara
väl kvalificerat för uppgiften. Anordningen med ett särskilt krigshovrättsråd
synes mig också olämplig. Då denne domare endast skulle få
att syssla med krigsmål skulle han otvivelaktigt utvecklas till eu viss
ensidighet, man skulle få svårt att erhålla en första klassens kraft till
befattningen och om detta någon gång lyckades skulle han säkerligen
inte stanna länge kvar i sin befattning.

Lämpligare synes mig vara att en viss division i Svea hovrätt
utgör krigshovrätt, samt att divisionens ordförande jämväl blir ordförande
i krigshovrätten. I krigsrättsmål, som ej röra sammanläggning
av straff, skulle divisionen förstärkas med två militära ledamöter enligt
samma grunder, som i kungl. propositionen föreslagits. Vid sammanläggning
av straff torde icke de militära ledamöternas närvaro vara
behövlig.»

Vilken mening man än må hysa rörande lämpligheten av att till
de allmänna underrätterna — vare sig med eller utan militära bisittare —
iörlägga de mål, som enligt förslaget skulle behandlas av krigsrätt,
anser utskottet i varje fall den nuvarande tidpunkten icke vara lämplig
att upptaga denna fråga. Frånsett, att eu ändring av lagen i denna
riktning skulle föranleda en så fullständig omarbetning av Kungl. Maj:ts
förslag, att ett uppskov med krigslagsreformen givetvis måste därav
följa, lärer det vara uppenbart, att en dylik genomgripande förändring
i fråga om de militära målens behandling — därest den vid en närmare
prövning kan finnas nödig och nyttig —- bör komma till stånd först i
samband med den reform av vår allmänna processlagstiftning, som förestår,
och de förändringar i de allmänna domstolarnas organisation, som
därav måste bliva en följd.

Något annorlunda ställer sig frågan om de militära målens behandling
i andra instans. Om, på sätt Kungl. Maj:ts förslag innehåller,
jämväl officerare komma att dömas av krigsrätt och överdomstolen
sålunda, endast rent undantagsvis kommer att i militära mål döma såsom
första instans, har det viktigaste av de skäl, som tidigare anförts mot
krigshovrättens förening på ett eller annat sätt med Svea hovrätt
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 22 höft. (Nr 22.) 10

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

— olikhet inför lagen härutinnan, att officerare dömas av en på annat
sätt sammansatt domstol än underofficerare och manskap — förlorat sin
betydelse. Kungl. Maj:ts förslag innebär nu ett sådant sammanförande
av krigshovrätten med Svea hovrätt. Krigshovrätten skall enligt förslaget
utgöra en vid Svea hovrätt bildad särskild avdelning. Av domstolens
ledamöter skall dock endast ordföranden, vilken skulle vara presidenten
i Svea hovrätt, hava annan tjänstgöring i nämnda hovrätt.
Den andra civila ledamoten, krigshovrättsrådet, liksom de militära ledamöterna
skulle åter uteslutande vara anställda vid krigshovrätten.

I de olika motionerna har nu påyrkats dels av herrar Lindhagen
och Persson i Norrköping, att krigshovrätten helt och hållet skulle upphöra
och krigsrättsmålen hädanefter handläggas av de olika hovrätterna i samma
ordning som vanliga brottmål, dels av herr Jönsson i Revinge, att krigshovrätten
skulle förläggas till en med militära ledamöter förstärkt division
i Svea hovrätt. Intetdera av dessa förslag synes utskottet vara av beskaffenhet
att böra tillstyrkas. En fördelning av krigsrättsmålen mellan
de olika hovrätterna i riket skulle omintetgöra den enhetlighet och
konsekvens i krigsrättsmålens bedömande, som otvivelaktigt måste framstå
såsom synnerligen viktig. Krigslagfarenheten skulle ställas alldeles
utan någon på det området speciellt sakkunnig representant, vilket
otvivelaktigt måste betraktas såsom en brist i den militära domstolsorganisationen.
Dessutom skulle man ej sällan nödgas räkna med
svårighet att erhålla lämpliga militära bisittare i domstolen särskilt beträffande
sådana mål, där sjömilitär fackkunskap är behövlig. Förstnämnda
två anmärkningar träffa i väsentlig mån även det av herr Jönsson i
Revinge i hans motion framställda förslaget. Åven enligt detta förslag
skulle den speciella sakkunskap och förfarenhet, som nu är att påräkna
hos krigshovrättsrådet, icke vidare stå den militära rättsskipningen till
buds, och den växling av de civila bisittarna i hovrätten, som varder en
följd av hovrättsledamöternas cirkulation mellan hovrättens olika divisioner
och de andra personalombyten, som ej sällan där förekomma,
måste otvivelaktigt leda till ett ej önskligt försvagande av den militära
rättsskipningen. Ett tungt vägande skäl mot den föreslagna anordningen
är för övrigt den menliga inverkan, som förslagets genomförande skulle
få på hovrättens redan nu stora arbetsbalans.

Beträffande de särskilda paragraferna i förevarande lagförslag har
utskottet funnit dem giva anledning till följande erinringar och uttalanden.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

8 §•

Herrar Lindhagen och Persson i Norrköping hava i sin förut berörda
motion anmärkt, att det kunde ifrågasättas, huruvida det vore
riktigt att, såsom skett i 8 § c), avbryta den tidigare i paragrafen
tillämpade grundsatsen, att tilltalad vid krigsrätt bör dömas åtminstone
av någon bland sina likar.

Vid övervägande av denna fråga har utskottet kommit till den
uppfattningen, att det i många fall skulle innebära en fördel, om i sådana
fall, där den tilltalade är underofficer eller tillhör manskapet, någon ur
underofficersgraden finge säte i krigsrätten, särskilt med hänsyn därtill,
att underofficerarne ej sällan äga en närmare kännedom om manskapets
dagliga liv utom den egentliga tjänsten än officerarne. Utskottet har
dock ansett det böra stadgas, att endast underofficerare, som innehava
fanjunkares eller däremot svarande tjänsteställning, kunna erhålla dylikt
förordnande. Det är nämligen av vikt, att endast personer med en
längre tids erfarenhet om tjänsten och ett mera stadgat omdöme erhålla
ifrågavarande uppdrag. Vad åter angår det i motionärernas framställning
ingående förslaget att då någon av manskapet är tilltalad, någon, som
tillhör manskapsgraden, skulle sitta i rätten finner sig utskottet så
mycket mindre kunna förorda detta, som till manskapet hörande personer
i de flesta fall sakna den ålder och erfarenhet, som kräves för
fullgörande av domareuppdrag.

Med stöd av vad nu blivit anfört har utskottet i 8 § infört en
bestämmelse av innehåll, att krigsrättens militära ledamöter i mål, däri
underofficer eller någon av manskapet är tilltalad, skola utgöras av en
officer av kaptens grad och en underofficer med fanjunkares eller likställd
grad.

1 sammanhang därmed hava även 9, 10, 12 och 14 §§ blivit i erforderliga
delar ändrade.

21 §.

Aven i fråga om fältkrigsrätternas sammansättning har utskottet
ansett den ändring böra vidtagas i förslaget, att en underofficer erhåller
säte i rätten i mål, däri underofficer eller någon av manskapet är
tilltalad.

Herrar Lindhagens
och
Perssons i
Norrköping
motion.

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Herr Jönssons’
i Revinge
motion.

Utskottet.

Herr Liljedahls
motion.

26 §.

Herr Jönsson i Revinge har i samband med det av honom gjorda
yrkandet rörande en förändrad organisation av krigshovrätten hemställt,
att förevarande paragaf måtte ur förslaget utgå.

Utskottet, som icke i övrigt funnit sig böra tillstyrka motionen,
anser sig icke heller i anledning av vad motionären i denna del anfört
böra föreslå någon ändring i Kungl. Maj:ts förslag.

31 §.

Beträffande denna paragraf har herr Liljedahl i sin motion yrkat, att
förevarande paragraf måtte på det sätt ändras, att uttrycken »till höger»
och »till vänster» skulle komma att byta plats, samt att föreskriften om
civil ledamots plats skulle sättas framför den om de militära ledamöternas.

Till stöd för sitt i motionen gjorda yrkande anför motionären
följande:

»I förslag till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes
bestämmer § 31, att i krigsrätt liksom i krigsöverdomstol de militära
ledamöterna skola sitta till höger och civil ledamot till vänster om ordföranden.
Denna placeringsbestämmelse är ju av föga vikt, ty huvudsaken
är väl, att man får eu stol att sitta på under en lång rättegång
och att den placeras så, att bisittarna kunna tydligt följa förhandlingarna.
Men då man kanske inom militära kretsar kan komma att fästa stort
avseende vid placeringen och då regeringsförslaget genom bestämmelsen
för densamma tydligen vill fastslå en viss princip, nämligen den att det
militära bör äga företräde framför det civila i fråga om rätten vid en
krigsrätt så torde en analys av själva begreppet »krigsrätt» giva en
ledning även för placeringen. Begreppet i fråga består ju av de tvenne
orden »krig» och »rätt», där de militära ledamöterna i krigsrätten representera
kriget och hänsynen till dess krav, medan de civila ledamöterna
representera rätten. Frågan blir då, om kriget bör gå framför rätten
eller tvärtom. Beträffande en fältkrigsrätt kan placeringsfrågan vara
svår att besvara, men i fred synes det mig vara självklart, att rätten
bör vara det primära även i den symboliska form, som nämnda placering
innebär, såvida man anser sig böra hålla på denna symbol
och ej föredrar att slopa all bestämmelse om placeringen. Då de militära
ledamöterna genom sitt större antal i en fältkrigsrätt få sina intressen

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

tillräckligt representerade, torde den civile ledamotens placering till
höger om ordföranden böra i någon mån motväga denna övervikt så
långt en dylik symbol kan uttrycka en rättstanke. I en krigsdomstol
under fredens dagar bör det vara självklart, att det juridiska elementet
både innehar ordförandeplatsen och placeras till höger om densamma.

Militärens dominerande plats är icke i en rättssal utan på exercisfältet.»

Då utskottet icke finner nödigt, att i lag meddelas särskilda be- viskottet.
stämmelser angående de ämnen, som i denna paragraf avhandlas, bar
utskottet ansett samma paragraf kunna ur förslaget uteslutas.

57 §.

Då offentlighet vid krigsdomstolarne kan vara hinderlig för krigsföretagens
framgång eller menlig för krigsmaktens säkerhet icke allenast
i krig, utan även före krigets utbrott, då krigsmakten eller del därav
blivit mobiliserad, bar utskottet ansett paragrafen böra omredigeras i
syfte att även under dylika förhållanden ett uteslutande av offentligheten
blir möjligt.

97 och 100 §§.

Greve Hamilton och herr Åkerman i Stockholm hava i sin förut- Greve Harullberörda
motion yrkat, att 97 § mom. 2 samt 100 § i denna lag skola
erhålla följande lydelse: Stockholm

motion.

§ 97, mom. 2:

»Rätt att tillsäga förvarsarrest, då det för ordningens upprätthållande
finnes nödigt, tillkommer ock överordnad i avseende å underordnad,
som utom tjänsten stör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten.»

§ 100:

»Träffas underordnad, som är av starka drycker överlastad, inom
vederbörande förläggningsort eller å väg, gata eller annat ställe, varom
i 11 kap., 15 § allmänna strafflagen förmärs, då må han, ändå att
sådant fall, som i 97 § avses, ej synes vara för handen, när hans behöriga
vårdande icke annorledes låter sig verkställa, på överordnads
befallning kunna tagas i förvar och insättas i militärhäkte, till dess han
återvunnit sina sinnens bruk.»

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Till stöd för sitt yrkande anföra motionärerna följande:

»I § 97 stadgas, att förman äger rätt att utom tjänsten för ordningens
upprätthållande tillsäga underlydande förvarsarrest, och i § 100
föreskrives, att underlydande, som är av starka drycker överlastad, kan
på förmans befallning tagas i förvar.

Frågan är, om ej i dessa fall orden förman och underlydande böra
utbytas mot överordnad och underordnad. I de ej få orter, där mer än
ett truppförband av regementes eller motsvarande styrka finnes förlagt,
lärer det ligga såväl i den allmänna ordningens som disciplinens intresse,
att en överordnad krigsman, vilken ser underordnad, tillhörande
annat regemente, förgå sig mot ordningen eller vara av starka drycker
överlastad, är berättigad att taga honom i förvar utan att härför söka
anträffa någon den felandes förman, vilken det kan vara förenat med
omgång att finna.»

utskottet. Utskottet finner väl i likhet med motionärerna, att det i vissa

fall kan vara av betydelse att icke blott förman, utan även annan överordnad
äger rätt att tillsäga förvarsarrest eller draga försorg om att
överlastad person tages i förvar. Enligt utskottets mening bör dock
sådan befogenhet icke tilläggas — förutom förman — annan överordnad
än den, som har officers eller underofficers grad. En omredigering av
paragrafen har därför skett i nu angiven riktning.

97 §.

Herr Liije- I sammanhang med denna paragraf i förslaget har herr Liljedahl

dahis motion. } 8in ovan berörda motion yrkat, att paragrafen måtte kompletteras med
en bestämmelse om straffpåföljd (disciplinstraff) för missbruk av rätten
att tillsäga förvarsarrest.

Till stöd för sitt yrkande anför motionären:

»Samma lagförslag stadgar i § 97, att förman äger rätt tillsäga
förvarsarrest under där angivna omständigheter. Åtgärden är ofta nödvändig,
särskilt vid fall av onykterhet, men kan missbrukas, om förmannen
är en s. k. lynnesperson, vilken sällan äger förmåga att i
kritiska fall lugnt överväga innebörden av en förseelse. Sålunda har
nyligen ett, enligt uppgift i pressen, typiskt fall inträffat i Västergötland.
En värnpliktig gick på post och stod en stund inne i postkuren för att
enligt egen uppgift läsa på den där anslagna postinstruktionen. En
förman passerade förbi och ansåg, att posten betraktade ett bollspel
genom en i postkuren befintlig glugg. Arrestering verkställdes omedel -

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 79

bart. En tidning, som mottagit en klandrande skrivelse, riktad mot
förmannen, tillsände denne nämnda aktstycke för att giva honom tillfälle
till en förklaring eller dementi. Men tidningens redaktör erhöll
ett synnerligen ohövligt svar på sin taktfull hänvändelse, vilket tydligt
visade, att förmannen var en lynnesperson och vid arresteringen handlat
såsom sådan.

Visserligen innebär förvarsarrest intet juridiskt straff, men det ändock
ett straff genom att handlingen kan skada den arresterades anseende
och alltid skaffar honom ett personligt lidande. Av vikt synes
mig därför vara, att en viss straffpåföljd erhålles som motvikt till arresteringsrättens
missbruk.»

Då missbruk av rätten att tillsäga förvarsarrest utan tvivel kan
bliva föremål för bestraffning med tillämpning av den i 130 § av Kungl.
Maj:ts förslag införda allmänna straffbestämmelsen för vårdslöshet,
försummelse, oförstånd och oskicklighet vid fullgörande av tjänsteplikter,
har utskottet icke ansett det vara av behovet påkallat att i lagen införa
något särskilt stadgande av det innehåll, som i motionen angivits.

Förslaget till lag om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och
den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt
vad i avseende därå iakttagas skall

har föranlett följande erinringar från utskottets sida.

§ i.

Då enligt vad statsrådet och chefen för justitiedepartementet meddelat,
svårighet möter att till den 1 januari 1915 träffa de anordningar,
som erfordras för att den nya domstolsorganisationen skall kunna träda
i verksamhet, har utskottet ansett sig böra föreslå, att de nya lagarnas
ikraftträdande framflyttas till den 1 januari 1916. I sammanhang därmed
torde det i denna paragraf meddelade övergångsstadgandet beträffande
krigsfiskalerna kunna uteslutas ur lagen.

§§ 5 och 6.

Lagrådet har i sitt yttrande över det remitterade förslaget framhållit
vissa oegentligheter, som skulle följa av den där föreslagna be -

Ctskotte

Utskottet.

80 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

stämmelsen, att sträng arrest, ådömd enligt äldre lag, efter den nya
lagens ikraftträdande skulle verkställas så som i förslaget vore föreskrivet
om vaktarrest skärpt med hårt nattläger. Då samma oegentligheter
tydligen skulle göra sig gällande, om sträng arrest i motsvarande
fall finge utan ökning i strafftiden verkställas såsom »skärpt arrest o
enligt den nya lagen, har utskottet ansett det lämpligt att här stadga,
att tidigare ådömd sträng arrest visserligen i fråga om sättet för verkställigheten
skall likställas med skärpt arrest, men att tillika den förlängning
av strafftiden skall inträda, som betingas därav, att en dags
sträng arrest anses svara mot en och en halv dags skärpt arrest.

i §•

I denna paragraf äro särskilda föreskrifter erforderliga för det
fall, att sträng arrest, ådömd enligt äldre lag, skall sammanläggas med
arreststraff, ådömt enligt den nya lagen, till ett straff efter sistnämnda
lag. I nämnda hänseende har här stadgats, att de i 6 § av promulgationslagen
stadgade grunder skola komma till tillämpning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 26 § i 8 kap. strafflagen.

Med den avfattning ifrågavarande straffbestämmelser erhållit i
Kungl. Maj:ts förslag kan det bliva föremål för tvekan, om densamma
är tillämplig även i det fall, att någon visserligen gjort sig oduglig till
tjänstgöring såsom vapenför, men icke helt och hållet frikallas från
värnpliktens fullgörande, utan får fullgöra densamma på sätt om icke
vapenföra värnpliktiga är stadgat. Då även ett dylikt fall torde böra
falla under ifrågavarande bestämmelse, har utskottet ansett paragrafen
böra erhålla en i någon mån förändrad redaktion.

I övrigt har utskottet icke funnit något mot det framlagda förslaget
att erinra.

Vad angår övriga i propositionen innefattade lagförslag eller lag
om ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen, lag om ändrad
lydelse av 4 och 6 §§ i lagen angående villkorlig straffdom den 22
juni 1906 samt lag om ändring i lagen angående förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad, har utskottet icke funnit dessa förslag föranleda
någon erinran från utskottets sida.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, under förklarande att de i
Kungl. Maj:ts förevarande proposition innefattade lagförslag
icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick
godkännas, i anledning av samma proposition må för
sin del antaga följande

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

l:o) Strafflag för krigsmakten.

Första delen.

Allmänna bestämmelser.

1 KAP.

Om krigsmän, förmän och överordnade samt om tillämpligheten
av vissa delar i lagen.

1 §•

Till krigsmän hänföras enligt denna lag:

l:o) officerare och underofficerare vid krigsmakten;

2:o) manskap med fast anställning vid krigsmakten;

3:o) värnpliktige under den tid, de fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet
vid krigsmakten, samt då de under färd till eller
från sin tjänstgöringsort stå under militärbefäl;

4:o) till tjänstgöring å krigsmaktens fartyg eller vid minpositionerna
förhyrda sjömän, maskinister, eldare, hantverkare och arbetare;

5:o) de, som tillhöra polisväsendet vid mobiliserad avdelning av
krigsmakten;

6:o) vid lots- och fyrinrättningarna samt vid väg- och vattenbyggnadskåren
anställda personer under den tid, de fullgöra dem åliggande
tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten; samt

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 22 höft. (Nr 22.) 11

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

7:o) medlemmar av frivilliga för rikets försvar avsedda kårer eller
föreningar under den tid, de för sådant ändamål tjänstgöra vid mobiliserad
avdelning av krigsmakten.

Under l:o) och 2:o) innefattas icke blott personal med beställning
på stat vid krigsmakten utan jämväl övertalig personal samt personal,
hörande till krigsmaktens reserver, den sistnämnda dock allenast under
tid, då den fullgör sin tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten.

2 §•

Krigsman, som inom samma regemente eller annan till armén
hörande avdelning, där styrkan icke överstiger ett regementes storlek,
eller inom flottan eller inom kustartilleriet innehar högre tjänstegrad
än annan krigsman, är dennes förman. Därjämte är envar inom
krigsmakten förman för den, över vilken han, enligt tjänstereglemente
eller särskilt förordnande, innehar ständig eller tillfällig befälsrätt.

Den, för vilken annan är förman, är underlydande i förhållande
till förmannen. a

3 §•

Krigsman, som innehar högre tjänstegrad än annan krigsman, är
i förhållande till denne överordnad. Därjämte är envar förman överordnad
i förhållande till den honom underlydande.

Den, för vilken annan är överordnad, är i förhållande till denne
underordnad.

4 §•

Såsom mobiliserad anses enligt denna lag rikets krigsmakt eller
avdelning av krigsmakten, då den för annat ändamål än övning ställes
eller är ställd på krigsfot.

5 §•

Den tredje delen av denna lag äger tillämpning allenast i fråga
om brott, som förövas i krigstid eller eljest under tid, då rikets
krigsmakt är mobiliserad. Under sådan tid äger jämväl andra delen
av lagen tillämpning, där bestämmelserna i tredje delen ej till annat
föranleda.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

2 KAP.

Om dem, som äro underkastade straff efter denna lag.

6 §• 6 §.

Under denna lag lyda: Under denna lag lyda:

l:o) krigsmän; l:o) krigsmän;

2:o) vid krigsmakten anställda
civila ämbets- och tjänstemän; med
undantag av präster, vid krigsdomstolarna
tjänstgörande domare och
åklagare samt lärare vid militära
läroanstalter;

3: o) andra personer, vilka äro
anställda vid krigsmakten i sådan
befattning, som finnes uppförd i vederbörligen
fastställd stat; med undantag
av kgrkobetjänte, civila betjänte
vid militära läroanstalter samt kvinnliga
betjänte vid militära sjukhus;

4: o) månads- och daglönare samt
extra poliskonstaplar vid flottan ävensom
vid truppförbanden anställda
manliga hantverkare, maskinister
och eldare;

5:o) de, som för vinnande av
civil ämbets- eller tjänstemannabefattning
vid krigsmakten för sin •
utbildning tjänstgöra därstädes;
samt

6:o) envar, som med behörigt
tillstånd åtföljer krigsmaktens fartyg
på sjötåg eller är tjänstgörings -

2: o) vid krigsmakten anställda
civila ämbets- och tjänstemän; med
undantag av präster, vid krigsdomstolarna
tjänstgörande domare och
åklagare, lärare vid militära läroanstalter
samt professor och krigsarkivarie
vid generalstaben.

3: o) civila betjänte, vilka äro anställda
vid krigsmaktens förråd, samt
extra poliskonstaplar vid flottan;

4:o) månads- och daglönare vid
flottan samt vid truppförbanden anställda
manliga hantverkare, maskinister
och eldare, under den tid nu
omförmäla personer tjänstgöra vid
mobiliserad avdelning av krigsmakten;

5:o) de, som för vinnande av
civil ämbets- eller tjänstemannabefattning
vid krigsmakten för sin
utbildning tjänstgöra därstädes;
samt

6: o) envar, som med behörigt
tillstånd åtföljer krigsmaktens fartyg
på sjötåg eller är tjänstgörings -

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj.ts förslag.

skyldig vid eller med behörigt tillstånd
åtföljer mobiliserad avdelning
av krigsmakten, ändå att han icke
eljest skulle lyda under denna lag.

Under 2:o) innefattas icke blott
civila ämbets- och tjänstemän med
beställning på stat vid krigsmakten
utan jämväl övertalig personal samt
personal, hörande till krigsmaktens
reserver, den sistnämnda dock
allenast under tid, då den fullgör sin
tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten.

Utskottets förslag.

skyldig vid eller med behörigt tillstånd
åtföljer mobiliserad avdelning
av krigsmakten, ändå att han icke
eljest skulle lyda under denna dag.

7 §■

Att värnpliktige och personer, hörande till krigsmaktens reserver,
ävensom vid lots- och fyrinrättningarna samt vid väg- och vattenbyggnadskåren
anställda personer, ändå att de icke, enligt vad ovan
är sagt, lyda under denna lag, i vissa fall äro underkastade straff efter
densamma, därom stadgas i 61, 97, 130, 132 och 157 §§.

8 §•

Denna lag skall ock tillämpas å envar, ändå att han icke lyder
under lagen, därest han i mobiliserad fästning, å krigsskådeplats inom
eller utom riket eller å område, som av krigsmakten ockuperats, begår
brott, som sägs i 133 § 2 mom., 134, 137, 138, 141, 143, 166,
167, 182 eller 183 §.

Lag samma vare i fråga om utländsk man, vilken eljest begår
brott, som avses i 134 §, så ock beträffande person, som tillhör krigförande
fientlig avdelning och beträdes med brott, varom talas i 149 §.

9 §•

Krigsfånge, ävensom utländsk man, vilken vid krig mellan främmande
makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket internerats,
skall för brott, som av honom begås, straffas efter denna lag, där
brottets beskaffenhet det medgiver.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

10 §.

Begär någon, som lyder under denna lag, brott, varå straff där
icke finnes utsatt, varde, även där sådant ej är i lagen särskilt sagt,
straffad efter allmän lag och laga stadgar, dock med iakttagande av de
även för vissa dylika fall i denna lag meddelade särskilda bestämmelser.

11 §•

Har någon, medan han lydde under denna lag, begått brott, varå
samma lag är tillämplig, varde straffad efter denna lag, ändå att brottet
ej blev åtalat, förrän de förhållanden upphört, på grund av vilka han
lydde under samma lag.

De i 7 § omförmälda personer skola i där avsedda fall vara underkastade
straff efter denna lag, ehuru vid åtalets anhängiggörande den
tilltalade icke längre är värnpliktig eller innehar anställning, som i
nämnda § sägs.

12 §.

Krigsman, som råkat i krigsfångenskap eller genom rymmande
övergivit sin befattning vid krigsmakten eller ock åtföljt fartyg, som
förolyckats eller blivit övergivet, skall, ändå att tiden för hans tjänstgöringsskyldighet
går till ända, under det han är fången eller rymd,
eller hans tjänstgöring varit betingad endast för resa med det förolyckade
eller övergivna fartyget, anses fortfarande tillhöra krigsmakten,
till dess han erhållit avsked från krigstjänsten eller eljest
blivit därifrån behörigen skild.

Har någon, som lyder under denna lag eller eljest är underkastad
straff efter densamma, insatts i militärhäkte, intagits å militärsjukhus
eller börjat avtjäna honom ålagd arrest utan bevakning, då skall, så
länge han befinner sig i häktet eller å sjukhuset eller verkställighet
av arreststraffet pågår, nämnda lag vara å honom tillämplig, ändå att
så eljest icke skulle varit förhållandet.

13 §.

Har svensk krigsman eller annan, som är anställd vid svenska
krigsmakten, i fientligt eller annat främmande land under tåg eller då
svenskt krigsfolk eljest där är samlat, begått brottslig handling emot
utländsk man; vare för åtal av gärningen ej erforderligt sådant särskilt
förordnande av Konungen, som förutsättes i 1 kap. 1 § allmänna straff -

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

lagen i fråga om brott begångna utom riket, utan ankomme å högste
befälhavaren på stället att, antingen målsäganden över brottet klagar
eller ej, låta detsamma befordras till åtal, om han finner krigstuktens
upprätthållande eller krigsmaktens anseende det kräva.

Då utländsk man utom riket begår brott, som hör till svensk
krigsdomstols behandling, ankomme det på högste befälhavaren på stället
att förordna om åtal av brottet, där han finner förhållandena det fordra.

14 §.

Har svenskt krigsfolk, inom eller utom riket, gemensam tjänstgöring
med krigsfolk från främmande stat, med vilken Sverige är i
förbund för krigs förande; då skall envar, som tillhör svenska krigsmakten
och i sådan tjänstgöring begår brott emot person eller egendom,
hörande till den med Sverige förbundna statens krigsmakt, dömas till
straff, som finnes stadgat för enahanda brott emot person eller egendom,
hörande till svenska krigsmakten.

B KAP.

Om straff efter denna lag.

15 §.

Straffarter, som för brott efter denna lag användas, äro:

l:o) dödsstraff;

2:o) straffarbete;

3:o) fängelse;

4:o) böter;

5:o) disciplinstraff;

samt för ämbets- och tjänstemän:

6:o) avsättning, varmed i de fall, som äro utsatta i lagen, förenas
den påföljd, att den dömde förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas; och

7:o) mistning av ämbete eller tjänst på viss tid.

16 §.

Dödsstraff, som blivit ådömt efter denna lag, skall i de fall,
vilka äro särskilt anmärkta, verkställas medelst skjutning, men eljest
genom halshuggning.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Vid verkställande av dödsstraff iakttages i övrigt vad därom i
allmän lag och tjänstereglemente stadgat är.

Är någon för brott emot denna eller allmän lag dömd till
dödsstraff, som bör verkställas genom halshuggning, och saknas i fält
eller i belägrad fästning eller under sjötåg tillfälle att få straffet verkställt
i den ordning, som därför är föreskriven, må det i stället verkställas
genom skjutning.

17 §•

Ej skall någon undergå dödsstraff, innan Konungen eller, där
domen blivit fälld av ståndrätt, högste befälhavaren på stället förordnat,
att straffet må verkställas.

18 §.

I avseende på straffarbete, fängelse och böter, vartill efter denna
lag dömes, gälle vad i allmän lag stadgat är, dock med iakttagande
av vad i efterföljande §§ sägs.

19 §.

Skall krigsman undergå straffarbete på viss tid ej över två år,
som blivit honom ådömt för brott, för vilket straff finnes utsatt
i 5, 7, 9, 11, 12 eller 14 kap. av denna lag, eller fängelse, som
blivit honom omedelbart eller såsom förvandlingsstraff ålagt för brott,
för vilket straff är utsatt i denna lag, bör, där så kan ske, straffet
verkställas i militärhäkte.

Lag samma vare, om krigsman, som är hänförlig under l:o), 2:o)
eller 4:o) i 1 §, skall undergå fängelse, som blivit honom för brott
mot allmän lag såsom förvandlingsstraff ålagt.

20 §.

Yad i 19 § stadgas äge ej tillämpning, om med straffet skall
förenas annat straff, som icke bör, efter vad i nämnda § är sagt,
verkställas i militärhäkte.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

21 §.

Utskottets förslag.

Vederbörande befälhavare tillkomme att, när krigsman, som, efter
vad ovan är sagt, skall i militärhäkte undergå förvandlingsstraff,
saknar tillgång till böters gäldande, förordna om deras förvandling, men
möter hinder att verkställa förvandlingsstraffet i militärhäkte, varde
förvandlingen, jämte straffets verkställande i övrigt, överlämnad till
Konungens befallningshavande.

22 §.

Disciplinstraff är arrest av tre
slag:

1) arrest utan bevakning;

2) vaktarrest; och

3) sträng arrest.

Arrest utan bevakning och vaktarrest
må åläggas i minst en dag
och högst femton dagar samt sträng
arrest i minst en dag och högst
sex dagar. Arrestdag räknas till
tjugufyra timmar. Den tid, arresterad
på tåg åtföljer trupp, till vilken
han hör, inräknas ej i strafftiden.

Sträng arrest må ej åläggas någon,
som ej fyllt aderton år, ej heller i
annat fall, än då synnerlig råhet eller
grovt trots mot gällande ordning genom
förbrytelsen ådagalagts.

22 §.

Disciplinstraff är arrest av tre
slag:

1) arrest utan bevakning;

2) vaktarrest; och

3) skärpt arrest.

Arrest utan bevakning och vaktarrest
må åläggas i minst en dag
och högst femton dagar samt skärpt
arrest i minst en dag och högst
tio dagar. Arrestdag räknas till
tjugufyra timmar. Den tid, arresterad
på tåg åtföljer trupp, till vilken
han hör, inräknas ej i strafftiden.

23 §.

Skärpt arrest må ej åläggas i
annat fall, än då det med hänsyn
till av den straff skyldige förut undergångna
bestraffningar eller andra särskilda
omständigheter finnes icke kunna
antagas, att arrest av annat slag skulle
å honom utöva tillbörlig verkan.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

23 §. 24 §.

Arrest utan bevakning verkställes, om den straffskyldige är officer
eller underofficer, i eget rum eller tält och, om han tillhör manskapet,
i kasernrum eller tält.

Straffet innebär förbud för den arresterade att under strafftiden
utan tillstånd lämna det rum eller tält, vari straffet verkställes, samt
kan förenas med förbud att emottaga besök.

Skall arrest utan bevakning verkställas å fartyg och saknas tjänligt
rum för bestraffningen, må den straffskyldige i stället förbjudas att å
fartyget förflytta sig utom visst område.

Den, som ålagts arrest utan bevakning, skall under strafftiden i
vanlig ordning deltaga i tjänstgöring, där ej vederbörande befälhavare
finner skäligt annorlunda förordna.

24 §. 25 §.

Vaktarrest verkställes under bevakning i låst ljust rum eller i tält
eller, om straffet skall verkställas å fartyg och för ändamålet lämpligt
rum där saknas, under bevakning å tjänligt ställe.

På vederbörande befälhavare ankomme, huruvida den arresterade
må deltaga i tjänstgöring eller icke.

Den arresterade må ej mottaga besök, där det ej för särskilt
fall medgives.

Den, som undergår vaktarrest, må ej begagna Öl, vin eller spritdrycker.
Ej heller må han i övrigt bereda sig eller mottaga bättre
underhåll eller större bekvämlighet, än som är förenligt med måttlighet
och enkelhet.

25 §.

Sträng arrest verkställes i mörkt
enrum. Då straffet pågått i tre dagar,
skall en dags uppehåll göras i
bestraffningen. Den dag, då avbrott
sker, hålles den arresterade under bevakning
i låst ljust rum; och inräknas
nämnda dag ej i strafftiden.

Bihang till senare riksdagens protokoll

26 §.

Skärpt arrest verkställes under
bevakning i låst ljust rum samt med
hårt nattläger.

1914.

9 samt. 22 höft. (Nr 22.) 12

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Den arresterade må ej under
arresttiden deltaga i tjänstgöring,
men skall under den tid, då han hålles
i mörkt enrum, där så ske kan, lämnas
tillfälle att vistas i fria luften
under en halvtimme varje dag.

Den, som undergår sträng arrest,
må ej åtnjuta annan kost än manskapet
vanligen bestås eller annan
dryck än vatten och ej heller, där det
ej för särskilt fall medgives, mottaga
besök.

26 §.

Verkställighet av sträng arrest må
ej ske, förrän vederbörande läkare
efter gjord undersökning förklarat,
att den straffskyldige kan utan våda
för hälsan undergå straffet. Finnes
så icke vara förhållandet, eller saknas
å fartyg lämpligt rum för straffets
verkställande, skall straffet förvandlas
till vaktarrest enligt de i 39 §
för jämförelse mellan arreststraff
av olika slag stadgade grunder.

27 §.

Vaktarrest och sträng arrest kunna
åläggas med skärpning genom hårt
nattläger under högst tio dagar av
strafftiden. Sådan skärpning må åläggas
allenast då det med hänsyn till
av den straff skyldige fond undergångna
bestraffningar eller andra särskilda
omständigheter finnes icke kunna
antagas, att arreststraff et, verkställt i
vanlig ordning, skulle å honom utöva
tillbörlig verkan.

Utskottets förslag.

Den, som undergår skärpt arrest,
må ej åtnjuta annan kost än manskapet
vanligen bestås eller annan
dryck än vatten, och ej heller, där
det ej för särskilt fall medgifves,
mottaga besök.

Den arresterade må icke under
arresttiden deltaga i tjänstgöring.

27 §.

År någon ålagd skärpt arrest,
men finnes han icke utan våda för
hälsan kunna undergå detta straff,
eller saknas å fartyg lämpligt rum
för straffets verkställande, skall
straffet förvandlas till vaktarrest
enligt de i 39 § för jämförelse
mellan arreststraff av olika slag
stadgade grunder.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Alagd skärpning bör verkställas vid
strafftidens början men tillämpas icke
så länge den straff skyldige finnes ej
kunna utan våda för hälsan undergå
skärpningen.

Skärpning vare förfallen, där
den ej kan före strafftidens slut verkställas.

28 §.

Om avsättning och därmed förenad påföljd, som i 15 § är sagd,
om mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, så ock om straff, vartill
dömas skall, där den, som gjort sig skyldig till avsättning eller till
mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, ej är i besittning av det
ämbete eller den tjänst, vari han sig förbrutit, gälle vad i allmän
lag sägs.

Om förlust av medborgerligt förtroende, vilken påföljd även i
denna lag för vissa brott finnes bestämd, gälle ock vad i allmän lag
är stadgat.

29 §.

Officer eller underofficer, som
efter denna eller allmän lag dömes
till ansvar för stöld eller snatteri
eller för annat brott till straffarbete
eller svårare straff, skall tillika dömas
till avsättning från det ämbete eller
den tjänst, han såsom krigsman
innehar.

Begår krigsman, som hör till
det vid krigsmakten fast anställda
manskap, brott, därför han dömes
till straffarbete eller svårare straff,
skall han av vederbörande befälhavare
skiljas från sin anställning
vid krigsmakten; dock må, då tiden
för ådömt straffarbete ej uppgår

29 §.

Officer eller underofficer, som
efter denna eller allmän lag dömes
till ansvar för stöld eller snatteri
eller för annat brott till straffarbete
eller svårare straff, skall tillika
dömas till avsättning från det ämbete
eller den tjänst, han såsom
krigsman innehar.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

till sex månader och brottet ej är
sådant, att den skyldiges medborgerliga
anseende därigenom fläckas
eller spilles, på befälhavaren bero
att bibehålla honom vid berörda
anställning.

Har officer, underofficer eller
ock krigsman, tillhörande det vid
krigsmakten fast anställda manskap,
för brott, som omförmäles såsom
straffbart i denna lag, tre eller
flera gånger straffats med böter,
vaktarrest, sträng arrest eller svårare
straff, samt, därest bestraffningarna
utgjort endast vaktarrest, minst en
gång undergått dylikt straff i femton
dagar, och har han inom fem år,
efter det han undergått den av dessa
bestraffningar, som sist verkställts,
begått nytt brott, som omförmäles
såsom straffbart i denna lag; då må
den brottslige, även om något av
de fall icke är för handen, som i föregående
båda moment avses, jämte
det straff, vartill han för det nya
brottet gjort sig förfallen, tillika,
om han är officer eller underofficer,
till avsättning dömas och, om han
tillhör manskapet, av vederbörande
befälhavare skiljas från sin anställning
vid krigsmakten, såvida han
prövas hava gjort sig ovärdig den
aktning och tillit, som bör tillkomma
av honom innehavd befälsställning,
eller krigstuktens upprätthållande
eljest det kräver. Härvid
må dock ej tagas hänsyn till bestraffning,
som den brottslige undergått,
där vid den tid, då brottet, varom

Utskottets förslag.

till sex månader och brottet ej är
sådant, att den skyldiges medborgerliga
anseende därigenom fläckas
eller spilles, på befälhavaren bero
att bibehålla honom vid berörda
anställning.

Har officer, underofficer eller
ock krigsman, tillhörande det vid
krigsmakten fast anställda manskap,
för brott, som omförmäles såsom
straffbart i denna lag, tre eller
flera gånger straffats med böter,
vaktarrest, skärpt arrest eller svårare
straff, samt, därest bestraffningarna
utgjort endast vaktarrest,
minst en gång undergått dylikt
straff i femton dagar, och har han
inom fem år, efter det han undergått
den av dessa bestraffningar,
som sist verkställts, begått nytt
brott, som omförmäles såsom straffbart
i denna lag; då må den brottslige,
även om något av de fall icke
är för handen, som i föregående
båda moment avses, jämte det straff,
vartill han för det nya brottet
gjort sig förfallen, tillika, om han
är officer eller underofficer, till
avsättning dömas och, om han tillhör
manskapet, av vederbörande
befälhavare skiljas från sin anställning
vid krigsmakten, såvida han
prövas hava gjort sig ovärdig den
aktning och tillit, som bör tillkomma
av honom innehavd befälsställning,
eller krigstuktens upprätthållande
eljest det kräver. Härvid
må dock ej tagas hänsyn till
bestraffning, som den brottslige

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Eungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

fråga är, förövades, tio år förflutit, undergått, där vid den tid, då
sedan bestraffningen blivit till fullo brottet, varom fråga är, förövades,
undergången. tio år förflutit, sedan bestraffningen

blivit till fullo undergången.

30 §.

Varder någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,
förvunnen om brott, för vilket straff är utsatt i denna lag, och finnas
olika straff för officerare, underofficerare och manskap bestämda; då skall
den brottslige straffas i likhet med krigsman i den tjänstegrad, vartill
den straffskyldige enligt tjänstereglemente eller särskild föreskrift
räknas. År någon viss tjänstegrad för den straffskyldige ej bestämd,
skall det straff tillämpas, som gäller för manskap.

31 §.

Har barn, som ej fyllt femton år, begått gärning, för vilket
straff är utsatt i denna lag, vare i stället underkastat disciplinär
bestraffning enligt de bestämmelser, som av Konungen i sådant hänseende
meddelas.

32 §.

Att i vissa fall villkorlig dom må brukas i fråga om straff, som
ådomes efter denna lag, därom gäller vad i allmän lag är stadgat.

4 KAP.

Om vissa allmänna grunder för straffbarhet, straffens tillämpning och

skadestånd.

33 §.

Vad i allmän lag finnes stadgat om delaktighet i brott, om
sammanträffande av brott, om förening eller förändring av straff, om
återfall i brott och om särskilda grunder, som utesluta, minska eller

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

upphäva straffbarhet, lände till efterrättelse vid tillämpning av denna
lag, likväl med iakttagande av de ytterligare eller skiljaktiga stadganden,
som däri förekomma; skolande vad i allmän lag finnes stadgat
om tillgodoräknande av häktningstid äga motsvarande tillämpning i
disciplinmål.

I fråga om skadestånd galle ock allmän lag. Har krigsman, som
under utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess
säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse,
som i 130 § sägs, vare dock, där han ej varder dömd till svårare
straff än disciplinstraff, icke skyldig att gälda skada eller kostnad, som
genom förseelsen tillskyndats kronan eller annan.

34 §.

Innefattar en handling flera brott, som äro straffbara dels efter
denna och dels efter annan lag, eller är en handling i särskilda avseenden
belagd med olika straff i denna och i annan lag; varde tilllämpat
vad i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen är för likartat fall
stadgat.

Är en handling i särskilda avseenden belagd med straff dels efter
10 kap. 1, 2 eller 5 § allmänna strafflagen, dels efter 7 eller 12 kap.
i denna lag, må nämnda lagrum i allmänna strafflagen icke tillämpas.

Då brottslig handling, som i denna § avses, är av beskaffenhet
att böra enligt denna lag med disciplinstraff och enligt annan lag
med böter försonas, skall disciplinstraff ensamt åläggas.

35 §.

År någon, som gjort sig skyldig
till straffarbete på viss tid eller
fängelse, tillika förfallen till arrest,
då skall sistnämnda straff övergå
till fängelse, därvid varje dags
arrest utan bevakning anses svara
mot en halv dags fängelse, varje
dags vaktarrest mot en dags fängelse
och varje dags sträng arrest
mot tre dagars fängelse; dock att
brutet dagatal anses vara förfallet;

35 §.

År någon, som gjort sig skyldig
till straffarbete på viss tid eller
fängelse, tillika förfallen till arrest,
då skall sistnämnda straff övergå
till fängelse, därvid varje dags
arrest utan bevakning anses svara •
mot en halv dags fängelse, varje
dags vaktarrest mot en dags fängelse
och varje dags skärpt arrest
mot två dagars fängelse; dock att
brutet dagatal anses vara förfallet;

Lag it: skot! ds utlåtande Nr 22.

Kungi. Majds förslag. Utskottets förslag.

och varde fängelsestraffet jämlikt och varde fängelsestraffet jämlikt
de i allmän lag givna grunder med de i allmän lag givna grunder med
övriga straffet förenat. övriga straffet förenat.

36 §.

År någon förfallen både till arreststraff och till böter, tillämpas
bägge dessa straff. Saknar den skyldige tillgång till böternas fulla
gäldande, skall såväl bötes- som arreststraffet övergå till fängelse.

37 §.

Skall jämlikt 35, eller 36 § förening eller förändring av straff äga
rum, utsätte domstolen ändock alltid det särskilda straff, varje brott
förskyllt, och meddele därefter de bestämmelser, som jämlikt nämnda
§§ erfordras.

38 §.

Anses någon på en gång övertygad om flera särskilda förseelser,
vilka ådraga disciplinstraff, skall för dessa förseelser bestämmas ett
gemensamt straff, vilket icke må överstiga det i 22 § för varje
slag av arreststraff utsatta högsta mått.

39 §.

Vad i 38 § är stadgat skall lända
till efterrättelse jämväl om någon,
sedan disciplinstraff blivit honom
ålagt, varder övertygad att förut
hava begått annan förseelse, därå
disciplinstraff bör följa. Vid tillämpning
av det sålunda bestämda
straffet skall avräknas den tid,
varunder den straffskyldige till följd
av det tidigare beslutet må hava
undergått straff; och skall därvid
en dags arrest utan bevakning anses
svara mot en halv dags vakt -

39 §.

Vad i 38 § är stadgat skall
lända till efterrättelse jämväl om
någon, sedan disciplinstraff blivit
honom ålagt, varder övertygad att
förut hava begått annan förseelse,
därå disciplinstraff bör följa. Vid
tillämpning av det sålunda bestämda
straffet skall avräknas den
tid, varunder den straflfskyldige till
följd av det tidigare beslutet må
hava undergått straff; och skall
därvid en dags arrest utan bevakning
anses svara mot en halv dags

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

arrest och. en dags vaktarrest mot
sträng arrest under en tredjedels dag.
Uppkommer genom avräkningen
brutet dagatal, anses detta vara
förfallet.

40 §.

Har någon, sedan arreststraff
blivit honom ålagt, men innan han
det till fullo undergått, ånyo gjort
sig skyldig till förseelse, varå sådant
straff bör följa, då skall sistnämnda
straff sammanläggas med det förra
straffet eller, om detta var till någon
del verkställt, då ny förseelse begicks,
med vad av samma straff
då återstod, till ett arreststraff
av det slag, straffen tillhöra eller,
om de äro av olika slag, det svåraste
något av dem tillhör; skolande
därvid de i 39 § för jämförelse
mellan arreststraff av olika slag
stadgade grunder äga tillämpning,
med iakttagande dock, att det
sammanlagda straffet ej i något
fall må överstiga, om det är arrest
utan bevakning eller vaktarrest,
tjugufyra dagar, och, om det är
sträng arrest, åtta dagar; och varde,
vid tillämpning av det sålunda
bestämda straffet, avräknad den tid,
varunder den straffskyldige till
följd av det tidigare beslutet må
hava undergått straff, efter det förseelse
ånyo förövades.

Har i fall, som i 1 mom. avses,
det först ålagda straffet jämlikt
35 § övergått till fängelse eller
straffarbete eller jämlikt 36 § till

Utskottets förslag.

vaktarrest och en dags vaktarrest
mot en halv dags skärpt arrest. Uppkommer
genom avräkningen brutet
dagatal, anses detta vara förfallet.

40 §.

Har någon, sedan arreststraff
blivit honom ålagt, men innan han
det till fullo undergått, ånyo gjort
sig skyldig till förseelse, varå sådant
straff bör följa, då skall sistnämnda
straff sammanläggas med det förra
straffet eller; om detta var till
någon del verkställt, då ny förseelse
begicks, med vad av samma straff
då återstod, till ett arreststraff av
det slag, straffen tillhöra eller, om
de äro av olika slag, det svåraste
något av dem tillhör; skolande
därvid de i 39 § för jämförelse
mellan arreststraff av olika slag
stadgade grunder äga tillämpning,
med iakttagande dock, att det
sammanlagda straffet ej i något fall
må överstiga, om det är arrest utan
bevakning eller vaktarrest, tjugufyra
dagar, och, om det är skärpt
arrest, tolv dagar; och varde, vid
tillämpning av det sålunda bestämda
straffet, avräknad den tid,
varunder den straffskyldige till följd
av det tidigare beslutet må hava
undergått straff, efter det förseelse
ånyo förövades.

41 §.

Har i fall, som i 40 § avses, det
först ålagda straffet jämlikt 35 §

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.
fängelse, och har det sålunda bestämda
straffet redan till någon
del verkställts, då ny förseelse förövas;
då skall det arreststraff, som
för den eller de senare begångna
förseelserna ålägges, enligt vad i
35 § är stadgat, övergå till fängelse
och med övriga straffet förenas.

■il §.

År arreststraff, som jämlikt
35, 36 eller 40 § f örenas med annat
straff, förbundet med skärpning, varde
den tillämpad. År jämväl straff,
varmed arreststraff et förenas, med
skärpning förbundet, tillämpas den
skärpning, som är svårast, eller, där
skärpningarna äro lika svårq,, en av
dem. Har skärpning med mörkt enrum
ådömts enligt allmänna strafflagen,
anses en dags sådan skärpning
svara mot två dagars skölpning endast
genom hårt nattläger; och värde,
där skärpningar finnas efter sådan
grund lika svåra, skärpningen med
mörkt enrum tillämpad.

Går i fall, som i 35 § avses,
strafftiden över två år, vare skärpningen
förfallen.

42 §.

Utskottets förslag.

övergått till fängelse eller straffarbete
eller jämlikt 36 § till fängelse,
och har det sålunda bestämda
straffet redan till någon del verkställts,
då ny förseelse förövas; då
skall det arreststraff, som för den
eller de senare begångna förseelserna
ålägges, enligt vad i 35 § är
stadgat, övergå till fängelse och
med övriga straffet förenas.

Äro i fall, då från ådömt
straff skall avräknas straff, som redan
verkställts, båda straffen eller
någotdera av dem arreststraff, och
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 höft. (Nr 22.) 13

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

äro båda straffen förbundna med
skärpning varde verkställd skärpning
jämväl avräknad från den senare
ådömda i enlighet med de för jämförelse
mellan olika skärpningar stadgade
grunder.

43 §.

Förekomma till verkställighet
på en gång flera beslut, varigenom
samma person blivit fälld
till särskilda disciplinstraff, och
finnes därvid sådant fall, som i 40
§ 1 mom. avses, vara för handen,
utan att den straffskyldige tillika
är förfallen till annat frihetsstraff,
ankomme det på vederbörande
befälhavare att, jämlikt vad i
nämnda lagrum och 41 § är stadgat,
förordna om straffens sammanläggning.
Har i andra fall
genom särskilda beslut, vilka på
eu gång förekomma till verkställighet;
samma person blivit fälld till
särskilda straff, och äro straffen
av beskaffenhet, att de enligt gällande
föreskrifter ej kunna jämte
varandra verkställas, göres om förhållandet
anmälan hos krigsöverdomstolen,
som, med tillämpning
av i denna och allmän lag stadgade
grunder, förordnar, huru
straffen skola förenas eller sammanläggas;
dock att, där besluten
blivit till Konungens befallningsliavande
för verkställighet överlämnade,
Konungens befallningshavande
äger att om sammanläggningen
förordna.

Utskottets förslag.

42 §.

Förekomma till verkställighet
på en gång flera beslut, varigenom
samma person blivit fälld
till särskilda disciplinstraff, och
finnes därvid sådant fall, som i 40
§ avses, vara för handen, utan
att den straffskyldige tillika är förfallen
till annat frihetsstraff, ankomme
det på vederbörande befälhavare
att, jämlikt vad i nämnda
lagrum är stadgat, förordna om
straffens sammanläggning. Har i
andra fall genom särskilda beslut,
vilka på en gång förekomma till
verkställighet, samma person blivit
fälld till särskilda straff, och äro
straffen av beskaffenhet, att de
enligt gällande föreskrifter ej kunna
jämte varandra verkställas, göres
om förhållandet anmälan hos krigsöverdomstolen,
som, med tillämpning
av i denna och allmän lag
stadgade grunder, förordnar, huru
straffen skola förenas eller sammanläggas;
dock att, där besluten
blivit till Konungens befallningshavande
för verkställighet överlämnade,
Konungens befallningshavande
äger att om sammanläggningen
förordna.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Där disciplinstraff blivit av
befälhavare någon ålagt, men verkställandet
därav, på sätt i 207 §
sägs, anstår i avvaktan på utslag
över annat mot den straffskyldige
vid domstol angivet brott, för vilket
han hålles häktad, skall samma
domstol, i händelse han sakfälles
för det där åtalade brottet, men
straffet för samma brott enligt gällande
föreskrifter ej kan verkställas
jämte disciplinstraffet, förordna
om de särskilda straffens
sammanläggning.

Utskottets förslag.

43 §.

Där disciplinstraff blivit av
befälhavare någon ålagt, men verkställandet
därav, på sätt i 207 §
sägs, anstår i avvaktan på utslag
över annat mot den straffskyldige
vid domstol angivet brott, för vilket
han hålles häktad, skall samma
domstol, i händelse han sakfälles
för det där åtalade brottet, men
straffet för samma brott enligt
gällande föreskrifter ej kan verkställas
jämte disciplinstraffet, förordna
om de särskilda straffens
sammanläggning.

44 §.

Händer det att underlydande flyr från drabbning eller företager
plundring, eller att vid uppror eller upplopp eller under sjönöd eller
vid annat tillfälle, då brott emot krigslydnaden medför större fara för
ordningen inom krigsmakten eller för dess eller allmän säkerhet, någon
sätter sig emot förmans befallning eller, sedan befallningen blivit upprepad,
den ej genast verkställer; då må förman emot underlydande
bruka det våld, som är nödigt för flyktens eller plundringens hindrande
eller lydnadens och ordningens återställande. Gör förmannen i dessa
fall större våld, än nöden kräver; gälle vad i sådant hänseende om
nödvärn i allmän lag sägs.

45 §.

Varder skiltvakt eller annan vakt eller patrull eller för bevakning
eller ordningens upprätthållande särskilt utställd eller utsänd truppavdelning
överfallen med våld eller hot, som innebär trängande fara
för den överfallne eller för person eller egendom, som är under hans
beskydd eller bevakning, eller eljest för allmän eller enskild säkerhet;
då äge den vakt, patrull eller avdelning rätt till nödvärn. Söker den,

100

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

som står under sådan bevakning, att rymma, eller brukar annan för
att befria honom våld eller hot, må det våld användas, som för rymningens
hindrande är nödigt.

Yad i 1 mom. är stadgat om vakt, patrull eller avdelning gälle
jämväl i fråga om till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är
stadd i tjänsteutövning.

46 §.

För sådan i krig förövad handling, som, ehuru straffbar, gärningsmannen
likväl ej saknat anledning antaga enligt krigsbruk vara tillåten,
må straffet efter omständigheterna nedsättas under vad eljest å gärningen
följa bort.

47 §.

I fråga om viss tid för åtal av brott och för verkställande av
utslag galle vad i allmän lag är föreskrivet; och skall i dessa fall
disciplinstraff ej anses svårare än böter enligt allmän lag.

Andra delen.

Om särskilda brott.

5 KAP.

Om rymning och olovligt undanhållande.

48 §.

Krigsman, som, i avsikt att undandraga sig krigstjänsten, olovligen
avviker från den trupp eller det fartyg, vartill han hör, eller från den
tjänstgörings- eller vistelseort, som är för honom bestämd, eller undandöljer
sig utan att från orten avvika eller, då det på grund av inkallelse
eller enligt åtagande eller efter tilländagången tjänstledighet åligger
honom att inställa sig till tjänstgöring, sådant underlåter, straffes för
rymning.

101

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

49 §.

Rymmer krigsman, som är tjanstgöringsskyIdig vid mobiliserad
avdelning, dömes till straffarbete från och med sex månader till och
med två år.

Tillhör rymmaren manskapet, och äro omständigheterna synnerligen
mildrande, må den brottslige, om han ej förut undergått bestraffning
för rymning, dömas till fängelse i högst ett år.

50 §.

Rymmer krigsman i annat fall än det, som omförmäles i 49 §,
dömes till fängelse i högst sex månader eller varde, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff. Består
brottet i underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring vid krigsmakten,
och har den brottslige ej ännu varit i sådan tjänstgöring, må ej svårare
straff än disciplinstraff åläggas honom. Sker rymningen från fartyg
under sådana omständigheter, att rymmaren bort inse, att fartyget till
följd av rymningen utsättes för fara, må till fängelse i högst ett år
eller straffarbete på lika tid dömas. Förövas brottet av den, som tillförene
varit straffad för rymning, vare straffet fängelse eller, om rymningen
sker från fartyg under omständigheter, som nyss sagts, fängelse
eller straffarbete i högst två år.

Rymmer officer eller underofficer, skall han, ändå att brottet anses
höra medföra lindrigare ansvar än straffarbete, jämte det straff, som
jämlikt 1 mom. skall följa å brottet, tillika dömas till avsättning.

51 §.

Hava två eller flera krigsmän i samråd beslutat att rymma, vare
det, om brottet går i fullbordan, ansett såsom försvårande omständighet;
och må i det fall, som omtalas i 49 §, straffet för anstiftare höjas
till straffarbete i högst två år utöver den där utsatta högsta strafftid.

Har överenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blivit
träffad, men kom brottet ej till verkställighet; varde ändå anstiftare,
så ock officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom
rymmare straffade, efter ty i 49 eller 50 § för varje fall är stadgat.
Annan deltagare i sådan stämpling belägges med disciplinstraff.

102

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Officer eller underofficer, som beträdes med brott, varom denna
§ handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

52 §.

Krigsman, som, utan att sådan avsikt, som i 48 § är sagd, ådagalägges,
begår gärning eller gör sig skyldig till underlåtenhet, som där
finnes omförmäld, varde, där han ej, efter vad nedan stadgas, gjort
sig förfallen till svårare ansvar, för olovligt undanhållande belagd med
disciplinstraff; dock att, där brottet förövas av någon, som förut varit
straffad för olovligt undanhållande eller rymning, samt omständigheterna
äro synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

Är den brottslige officer eller underofficer, och varar undanhållandet
över tre dagar, dömes till fängelse i högst sex månader eller varde,
där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.
Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må jämte det
ansvar, som nu är sagt, tillika till avsättning dömas.

53 §.

Beträdes krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad
avdelning eller är inmönstrad å fartyg, med olovligt undanhållande,
som varat över tjugufyra timmar av den bestämda tjänstgöringstiden
efter det han avvek eller sig undandolde eller över tre dagar efter
det inställelse till tjänstgöring bort ske, varde ansedd såsom hade han
rymning förövat.

Lag samma vare, där i annat fall, än i 1 mom. avses, olovligt
undanhållande varat för officer eller underofficer över tre månader
eller för någon av manskapet över tre dagar av den bestämda tjänstgöringstiden.

54 §.

Underlåter krigsman, som på grund av inkallelse eller enligt åtagande
eller efter tilländagången tjänstledighet är skyldig inställa sig
till tjänstgöring, men på grund av laga förfall därifrån utebliver, att,
så snart ske kan, hos vederbörande befälhavare anmäla förfallet, belägges
den felaktige med disciplinstraff.

55 §.

Krigsman, som, efter det han blivit utan eget förvållande skild
från trupp eller fartyg, vartill han hör, förfallolöst underlåter att, så

103

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Eungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

snart ske kan, återförena sig med truppen eller fartyget eller eljest
anmäla sig till tjänstgöring vid krigsmakten, varde, om det sker i
avsikt att undandraga sig krigstjänsten, ansedd såsom liade han rymning
förövat men, om sådan avsikt ej ådagalägges, straffad efter 52 eller
53 §, allt efter vad i nämnda §§ för varje fall är sagt.

56 §.

Har någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag
och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, gjort sig skyldig
till rymning eller till olovligt undanhållande, som varat över tjugufyra
timmar efter det han avvek eller sig undandolde eller över tre dagar
efter det inställelse till tjänstgöring bort ske, värde den brottslige, om
han är ämbets- eller tjänsteman, straffad så, som angående krigsman
för motsvarande fall här ovan i detta kap. stadgats, men eljest dömd
till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

57 §.

Har krigsman eller någon, som utan att vara krigsman lyder
under denna lag och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning,
förlett eller hjälpt annan till rymning, straffes så, som hade han
själv under enahanda förhållanden rymt; dock att avseende ej göres å
de omständigheter, som voro av hans åtgärd oberoende eller allenast
för rymmaren försvårande.

58 §.

Vet krigsman, eller någon, som utan att vara krigsman lyder
under denna lag och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning,
att annan ärnar rymma, och underlåter han att i tid uppenbara de
omständigheter, som därom kunniga äro, eller har han, efter det
rymningsbrott av annan förövats, hyst eller dolt rymmaren, med vetskap
om dennes brott, då skall han, efter som brottet var till, beläggas
med disciplinstraff eller dömas till fängelse eller mistning av ämbete
eller tjänst på viss tid; varde dock i varje fall lindrigare straffad, än
om han själv begått rymningen.

104

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Eungl. Majds förslag. Utskottets förslag.

59 §.

Krigsman, som genom stympning eller annorledes uppsåtligen gör
sig oduglig till uppfyllande av sin krigstjänstskyldighet under längre
eller kortare tid, straffes med fängelse eller straffarbete i högst två år.

60 §.

Lämnar någon, som undergår
arrest utan bevakning, olovligen
det rum eller tält. vari straffet
verkställes, eller överträder han
meddelat förbud att emottaga besök,
eller överträder någon, som
jämlikt 23 § 3 mom. förbjudits att
å fartyg förflytta sig utom visst område,
det sålunda meddelade förbudet,
belägges med vaktarrest.

60 §.

Lämnar någon, som undergår
arrest utan bevakning, olovligen
det rum eller tält, vari straffet
verkställes, eller överträder han
meddelat förbud att emottaga besök,
eller överträder någon, som
jämlikt 24 § B mom. förbjudits att
å fartyg förflytta sig utom visst område,
det sålunda meddelade förbudet,
belägges med vaktarrest.

61 §.

Vad i 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54 och 59 §§ finnes stadgat om
krigsmän skall i tillämpliga delar gälla beträffande värnpliktige, officerare,
underofficerare och manskap, hörande till krigsmaktens reserver,
ävensom vid lots- och fyrinrättningarna samt vid väg- och vattenbyggnadskåren
anställda personer, ändå att de icke skulle vara att hänföra till
krigsmän. Likaledes skall vad i 56 § är stadgat om vissa ämbets- och
tjänstemän, som utan att vara krigsmän lyda under denna lag, äga motsvarande
tillämpning å till krigsmaktens reserver hörande civila ämbetsoch
tjänstemän, som äro tjänstgöringsskyldiga vid mobiliserad avdelning,
ehuru denna lag icke eljest skulle vara å dem tillämplig.

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 105

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

6 KAP.

Om uppror, upplopp och olovliga sammankomster.

62 §.

Samlar sig krigsfolk tillhopa och
lägger det uppsåt å daga att med
förenat våld sätta sig upp emot
verkställighet av förmans bud eller
att tvinga förman till någon ämbetsåtgärd
eller att för sådan åtgärd
hämnas, men vända de upprorsmän
på förmans befallning åter
till lydnad och ordning; då skola
anstiftare och anförare dömas till
straffarbete från och med ett till
och med tre år och de övriga till
fängelse i högst sex månader. Äro
synnerligen mildrande omständigheter
för handen; må deltagare,
som hör till manskapet och ej var
anstiftare eller anförare, dömas till
vaktarrest i minst tio dagar.

62 §.

Vånda upprorsmän ej åter till lydnad och ordning, utan visa
trotsighet emot förmans befallning; dömes anstiftare eller anförare till
straffarbete från och med tre till och med sex år och annan deltagare
i upproret till sådant arbete från och med ett till och med tre år.
Officer eller underofficer varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst
vidare nyttjas.

64 §.

Göra upprorsmän våld å person, eller bryta eller förstöra de hus,
eller plundra eller fördärva de annan egendom; straffes anstiftare eller
Bihang till senare riksdagens protokoll 19U. 9 samt. 22 höft. (Nr 22.) 14

106

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

anförare med straffarbete på livstid eller från och med tre till och
med tio år och annan deltagare i upproret med straffarbete från och
med ett till och med åtta år.

Officer eller underofficer, som fälles till ansvar efter detta lagrum,
skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

För våld eller annan brottslig gärning, som vid uppror begås,
varde ock gärningsmannen straffad, efter ty i 4 kap. 1 § allmänna
strafflagen och 34 § denna lag skils.

65 §.

Gör krigsfolk uppror under sjönöd
eller vid annat tillfälle, då
brott mot krigslydnaden medför
större fara; då skola, om upproret
ej fullföljdes längre än i 62 § är
sagt, de brottsliga dömas, anstiftare
eller anförare till straffarbete från
och med fyra till och med åtta år
och annan deltagare i upproret
till sådant arbete från och med
två till och med fyra år; men i
de fall, varom 63 och 64 §§ handla,
skall anstiftare eller anförare dömas
till straffarbete på livstid eller
från och med sex till och med tio
år och annan deltagare straffas med
straffarbete från och med två till

och med åtta år. A officer eller
underofficer, som fälles till ansvar
efter detta lagrum, skall tillämpas
den särskilda påföljd, som i 63 och
64 §§ stadgas.

65 §.

Officer eller underofficer, som
fälles till ansvar efter detta lagrum,
skall tillika förklaras ovärdig att i
rikets tjänst vidare nyttjas.

66 §.

Deltager krigsman med väpnad hand i uppror emot annan offentlig
myndighet, än ovan sägs; dömes till straff, som för uppror
emot förman finnes bestämt.

107

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj.is förslag.

Utskottets förslag.

67 §.

Dräper upprorsman den, som uppror stilla vill; miste livet eller
dömes till straffarbete på livstid.

Yarder upprorsman dräpen; ligge ogin.

68 §.

Har någon muntligen inför samlat krigsfolk eller i skrift, den
han bland krigsfolket utspritt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes
sökt förleda till uppror, då skall, vid straffets bestämmande
efter allmän lag, brottet anses hava skett under försvårande omständigheter.

Samma lag vare om den, som annans skrift utspritt eller utsprida
låtit för att därmed komma uppror åstad.

69 §.

Får någon veta,''att stämpling till uppror är å färde, och uppenbarar
han ej i tid för befälhavaren de omständigheter, som kunniga
äro; då skall han, efter som brottet var till, dömas till disciplinstraff
eller till fängelse eller till straffarbete i högst fyra år.

70 §.

Samlar sig krigsfolk tillhopa och stör lugnet eller ordningen
inom krigsmakten utan att dock lägga å daga sådant uppsåt, som i 62 §
är sagt, och skingrar sig ej det krigsfolk på förmans befallning, utan
visar trotsighet däremot; dömes anstiftare eller anförare till straffai-bete
från och med ett till och med tre år och annan deltagare i
upploppet till fängelse i högst sex månader. Äro synnerligen mildrande
omständigheter för handen; då må deltagare i upploppet, den
där hör till manskapet och ej är att anse såsom anstiftare eller anförare,
dömas till disciplinstraff. Övergå de till våld å person eller
egendom; vare lag, som i 64 och 67 §§ sagd är; dock att för sådan
deltagare i upploppet, som ej är anstiftare eller anförare, straff efter
64 § må nedsättas till straffarbete i två månader.

Göres upplopp vid tillfälle, som i 65 § sägs, varde de brottslige

108

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

straffade, anstiftare eller anförare med straffarbete från och med fyra
till och med åtta år och annan deltagare i upploppet med sådant
arbete från och med två till och med fyra år. Orsakas genom upploppet
betydligare skada; då må straffet höjas för anstiftare och anförare
till straffarbete i tio år eller på livstid och för annan deltagare
till straffarbete i åtta år. Officer eller underofficer, som gör sig skyldig
till brott, varom i detta moment är sagt, skall ock förklaras ovärdig
att i rikets tjänst vidare nyttjas.

71 §•

Var som muntligen inför samlat krigsfolk eller i skrift, den
han bland krigsfolket utspritt eller utsprida låtit, uppmanat eller
annorledes sökt förleda till ohörsamhet mot förmans eller överordnads
befallningar i tjänsten eller sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten,
varde, där ej gärningen är att anse såsom uppmaning eller förledande
till uppror, varom i 68 § förmäles, dömd till fängelse, eller, i lindrigare
fall, till disciplinstraff. Voro omständigheterna synnerligen försvårande,
må till straffarbete i högst två år dömas. Är den skyldige i följd av
gärningen förfallen till straff för delaktighet i''brott, som därå följt,
galle vad i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen och 54 § denna lag
är sagt.

Lag samma vare om den, som annans skrift, den där innefattar
sådan uppmaning eller sådant förledande eller upphetsande, som i
1 mom. sägs, utspritt eller utsprida låtit för att därmed främja den
med skriften åsyftade verkan.

72 §.

Den, som, medan förordnande om indragning av skrift jämlikt § 4
mom. 12 eller 13 tryckfrihetsförordningen är gällande, med vetskap
om förordnandet utsprider eller låter utsprida skriften vid trupp eller
å flottans fartyg, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst ett år.
Sker brottet vid tillfälle, som i 65 § sägs, då må till straffarbete i högst
ett år dömas.

73 §•

109

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

om faran eller olämpligheten av företag eller tjänsteförrättning,
därtill befallning är given eller förväntas;

om vådan av den ställning, vari krigsmakten eller någon del
därav befinner sig; eller

om förmans förhållande eller åtgärder;

då skola de, som deltogo i sammankomsten, dömas till disciplinstraff
eller, där faran var större, till fängelse.

Har officer eller underofficer, i ändamål, som ovan är sagt, kallat
underlydande till sammankomst eller givit dem tillstånd att sådan sammankomst
hålla; dömes till avsättning, mistning av ämbete eller tjänst
på viss tid eller fängelse och varde tillika, om sammankomsten ledde
till uppror, upplopp eller annat brott, såsom anstiftare därav straffad,
men de underlydande vare för sitt deltagande i sammankomsten från
straff fria.

74 §.

Den, som för sådan otillåten rådplägning, som i 73 § avses,
kallat krigsfolk till sammankomst, varde, ändå att densammas hållande
förhindrades, straffad efter ty i nämnda § sägs..

75 §.

De i 62, 63, 64, 65, 67, 70 och 73 §§ av detta kap. förekommande
stadganden äga tillämpning jämväl å dem, som utan att vara
krigsmän lyda under denna lag, då de med krigsfolk deltaga i uppror,
upplopp eller olovliga sammankomster.

7 KAP.

Om brott mot krigslydnaden och missbruk av förmanskap; så ock om
misshandel och förolämpningar samt om annat oskickligt uppförande.

76 §.

Vägrar krigsman att åtlyda vad förman under tjänstens utövning
och i vad som angår tjänsten honom befallt, dömes till fängelse eller
straffarbete i högst ett år. Tillhör den brottslige manskapet, och äro
omständigheterna synnerligen mildrande, må han beläggas med disciplinstraff.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Sker brottet i närvaro av samlad trupp eller ombord å krigsfartyg
i närvaro av någon bland besättningen, må straffet böjas till straffarbete
i två år.

Förövas brottet under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott
mot krigslydnaden medför större fara, skall den brottslige dömas
till straffarbete i högst fyra år. Kom därav betydligare skada, eller
var brottet eljest med synnerligen försvårande omständigheter förenat,
må tiden för straffarbetet höjas till åtta år.

77 §.

Underlåter krigsman, i avsikt att förhindra verkställighet av vad
förman under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom
befallt, att rätt fullgöra befallningen, eller uppehåller han i sådan avsikt
genom onödig förfrågan, motsägelse eller invändning befallningens fullgörande,
straffes efter 76 §.

Yar avsikten ej sådan, som ovan nämnts, straffes den brottslige

efter 130 §.

78 §.

Vägrar eller underlåter någon,
som utan att vara krigsman lyder
under denna lag, att åtlyda vad
den, som enligt tjänstereglemente
eller särskilt förordnande över honom
har befälsrätt i tjänsten, inom
gränsen av denna rätt anbefallt;
varde den brottslige, om han är att
hänföra till ämbets- eller tjänsteman,
straffad efter 25 kap. 16 eller
17 § allmänna strafflagen, men eljest
dömd högst till straffarbete i två år.
Var förbrytelsen ringa; må den
brottslige beläggas med disciplinstraff.

79 §.

Straff efter 76, 77 eller 78 § må
icke ådömas, då befallningen avsåg
utförande av gärning, som enligt lag
icke är tillåten.

78 §.

Vägrar eller underlåter någon,
som utan att vara krigsman lyder
under denna lag, att åtlyda vad
den, som enligt tjänstereglemente
eller särskilt förordnande över honom
har befälsrätt i tjänsten, inom
gränsen av denna rätt anbefallt;
varde den brottslige, om han är att
hänföra till ämbets- eller tjänsteman,
straffad efter 25 kap. 16 eller
17 § allmänna strafflagen, men eljest
dömd till fängelse i högst sex månader.
Var förbrytelsen ringa; må den
brottslige beläggas med disciplinstraff.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

so §. 79 §''

Underlåter någon att efterkomma överordnads i särskilda fall
meddelade föreskrifter i vad som rör allmän ordning eller ordningen
inom krigsmakten, belägges med disciplinstraff eller dömes till fängelse
i högst sex månader.

81 §.

Gör krigsman våld eller annan
misshandel å överordnad krigsman
i ämbete- eller tjänsteärende eller
för att honom till någon ämbetseller
tjänsteåtgärd tvinga eller därifrån
hindra eller att å honom för
sådan åtgärd hämnas, dömes, om
den våldförde är officer eller underofficer,
till straffarbete i högst fyra
år och, om han tillhör manskapet,
till straffarbete i högst två år eller
fängelse i högst sex månader; dock
att, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, må dömas, om
den våldförde är officer eller underofficer,
till fängelse och, om han
tillhör manskapet, till vaktarrest i
minst tio dagar.

Sker brottet under sjönöd eller
eljest vid tillfälle, då brott mot
krigslydnaden medför större fara,
straffes den brottslige med straffarbete
från och med två till och
med sex år.

Begår krigsman våld eller annan
misshandel mot krigsman, som är
hans förman, eller mot annan överordnad
krigsman, som vid tillfället
bär sin tjänstedräkt, och sker brot -

80 §.

Sker brottet under sjönöd eller
eljest vid tillfälle, då brott mot
krigslydnaden medför större fara,
straffes den brottslige med straffarbete
från och med två till och
med sex år.

81 §.

Begår krigsman våld eller annan
misshandel mot krigsman, som är

112

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

tet ej i eller för den våldfördes ämbete
eller tjänst, dömes till fängelse
eller, där omständigheterna äro
synnerligen mildrande, till disciplinstraff.
Sker brottet å tid eller ort,
att det väcker stor uppmärksamhet
och förargelse, eller eljest under
synnerligen försvårande omständigheter,
må straffet höjas till straffarbete
i högst två år.

hans förman, eller mot annan överordnad
krigsman, som vid tillfället
bär sin tjänstedräkt, och sker brottet
ej i eller för den våldfördes ämbete
eller tjänst, dömes till fängelse
eller, där omständigheterna äro
synnerligen mildrande, till disciplinstraff.
Sker brottet å tid eller ort,
att det väcker stor uppmärksamhet
och förargelse, eller eljest under
synnerligen försvårande omständigheter,
må straffet höjas till straffarbete
i högst två år.

82 §.

Förolämpar krigsman överordnad krigsman med smädligt, föraktligt
eller vanvördigt yttrande i tal eller skrift eller förgriper sig
emot honom med hotelse eller annan missfirmlig gärning, och sker det
i eller för ämbetet eller tjänsten, dömes till fängelse eller värde, där
omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

Gör krigsman sig skyldig till förolämpning mot krigsman, som
är hans förman, eller mot annan överordnad krigsman, som vid tillfället
bär sin tjänstedräkt, och sker förbrytelsen ej i eller för den
förorättades ämbete eller tjänst, dömes den brottslige till disciplinstra
eller fängelse i högst ett år.

83 §.

Har brott, varom i 81 eller 82 §
förmäles, föranletts därav, att den
överordnade vid tillfället genom
missbruk av sin myndighet eller
eljest genom otillbörligt eller ovärdigt
beteende den underordnade till
gärningen retat, må straffet efter
omständigheterna nedsättas under
vad eljest å gärningen följa bort.

83 §.

Har brott, varom i 80, 81 eller
82 § förmäles, föranletts därav, att
den överordnade vid tillfället genom
missbruk av sin myndighet eller
eljest genom otillbörligt eller ovärdigt
beteende den underordnade till
gärningen retat, må straffet efter
omständigheterna nedsättas under
vad eljest å gärningen följa bort.

113

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

84 §.

Där i andra fall, än ovan i detta kap. är sagt, krigsman gör
sig skyldig till våld eller annan misshandel eller till förolämpning mot
överordnad krigsman, som ej är den brottsliges förman, straffes den
brottslige efter allmän lag; dock att, där brottet finnes kunna försonas
med böter, i stället skall till disciplinstraff dömas.

85 §.

Om någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,
gör våld eller annan misshandel å krigsman, som över honom har
befälsrätt i tjänsten, eller med ord eller gärning förolämpar sådan sin
förman; varde straffad så, som angående krigsman, vilken begår dylikt
brott, här ovan i detta kap. är stadgat.

86 §.

Utmanar officer eller underofficer, med föranledande av något förhållande
i tjänsten, sin förman till envig; varde dömd till avsättning
jämte det ansvar, som efter allmän lag bör följa. Lag samma vare för
den förman, som antager slik utmaning av underlydande.

87 §.

Yar som utan skälig anledning för klagan mot förman över
förnärmelse i tjänsten, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst
sex månader.

88 §.

Den, som visar ohörsamhet eller sätter sig upp emot skiltvakt i
avseende å vad denne, enligt reglemente eller särskild befallning, har
att i sådan förrättning verkställa eller förhindra, eller begår sådant
brott emot annan vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens
upprätthållande särskilt utställd eller utsänd truppavdelning eller emot
någon till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i tjänstgöring,
dömes till fängelse eller till straffarbete i högst ett år. Tillhör
den brottslige manskapet, och förekomma synnerligen mildrande omständigheter,
må han beläggas med disciplinstraff.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 höft. (Nr 22.) 15

114

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Förövas brottet vid tillfälle, då det medför större fara för krigsmakten
eller för allmän säkerhet, dömes den brottslige till straffarbete
i högst två år. Kom av brottet betydligare skada; dömes till straffarbete
från och med två till och med sex år.

89 §.

Gör någon våld eller annan misshandel å skiltvakt eller å krigsman,
hörande till sådan vakt, patrull eller avdelning, som i 88 § avses,
eller å någon till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i
tjänstgöring; och sker brottet vid tillfälle, då det medför större fara
för krigsmakten eller för allmän säkerhet, dömes till straffarbete från
och med två till och med sex år.

90 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å underordnad krigsman
i eller för dennes ämbete eller tjänst; dömes till fängelse eller
straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande,
må till disciplinstraff dömas.

Har krigsman, som förut undergått straff för brott, varom sägs
i denna §, inom fem år efter straffets fullbordande ånyo gjort sig
skyldig till sådant brott, och varder han för det brott dömd till fängelse
eller svårare straff, då må, ändå att sådant fall ej är för handen, som
i 29 § avses, den brottslige tillika, om han är officer eller underofficer,
dömas till avsättning och, om han hör till manskapet, av vederbörande
befälhavare skiljas från sin anställning vid krigsmakten, ifall han genom
sitt förfarande prövas hava förspillt den aktning och tillit, som bör
tillkomma hans befälsställning.

91 §.

Förolämpar krigsman underordnad krigsman med smädligt yttrande
i tal eller skrift eller förgår sig emot honom med hotelse eller annan
gärning, som missfirmlig är, och sker det i eller för den förolämpades
ämbete eller tjänst; dömes den brottslige till disciplinstraff eller fängelse
i högst sex månader.

92 §.

Söker förman, genom missbruk av sin myndighet, hindra underlydande
krigsman att föra klagan över förnärmelse i tjänsten; dömes till
fängelse.

115

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

93 §.

Förgår sig krigsman, på sätt i 90 eller 91 § sägs, mot annan
krigsman, som ej är i förhållande till den brottslige vare sig överordnad
eller underordnad, och var den brottslige officer eller underofficer;
straffes såsom i nämnda §§ sägs. Tillhör han manskapet;
dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

94 §.

Gör någon i andra fall, än ovan i detta kap. avses, sig skyldig
till våld eller annan misshandel å eller förolämpning med ord eller
gärning emot någon, som lyder under denna lag, och sker brottet i
eller för den våldfördes eller förorättades ämbete eller tjänst vid krigsmakten,
eller förgår sig någon, på sätt nu är sagt, mot krigsfånge,
straffes den brottslige efter allmän lag; dock att, där brottet finnes
kunna försonas med böter, i stället skall till disciplinstraff dömas.

Lag samme vare, där någon i andra fall, än ovan i detta kap.
avses, gör våld eller annan misshandel å eller gör sig skyldig till förolämpning
emot någon, som lyder under denna lag, ifall brottet sker
under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller annan färd under
militärbefål eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern,
fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans varv, verkstad, förråds-
eller tyghus eller eljest inom byggnad eller område, som upplåtits
uteslutande för krigsmaktens behov, eller å krigsmaktens fartyg
eller, inom förläggnings- eller stationsort, å väg, gata eller annat ställe,
varom i 11 kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, eller inför

krigsdomstol.

95 §.

Stör man gudstjänst vid samlad trupp genom svordom eller oljud
eller kommer därvid eljest förargelse åstad, varde belagd med disciplinstraff
eller dömd till fängelse i högst sex månader.

Gör någon förargelse genom svordom eller oljud eller annorledes
inför krigsdomstol, dömes till straff, som i 1 mom. sägs.

116

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Majis förslag.

96 §.

Var som under tjänstgöring eller
eljest i fält, under tåg eller annan
färd under militärbefäl eller på sjötåg,
i läger, kvarter eller vaktrum,
inom kasern, fästningsverk, militärhäkte,
militärsjukhus, kronans varv,
verkstad, förråds- eller tyghus eller
eljest inom byggnad eller område,
som upplåtits uteslutande för krigsmaktens
behov, eller å krigsmaktens
fartyg gör oljud eller oväsende eller
annorledes brister i anständigt uppförande
eller kommer förargelse
åstad, belägges med disciplinstraff.
Lag samma vare, om någon under
sådana omständigheter eller å sådan
plats, som förut i denna § är sagt,
finnes överlastad av starka drycker,
där ej förbrytelsen enligt annat
lagrum bör beläggas med strängare
straff.

Har i annat fall, än nu är sagt,
krigsman inom förläggnings- eller
stationsort eller, då han å annan
ort uppträder i militär tjänstedräkt,
eller vid krigsmakten anställd civil
ämbets- eller tjänsteman, då han uppträder
i dylik dräkt, gjort sig skyldig
till sådan förseelse, som i 1 mom.
omtalas, och skedde det å väg, gata
eller annat ställe, varom ill kap.
15 § allmänna strafflagen förmäles,
straffes efter tv i 1 mom. sägs.

97 §.

Officer, underofficer eller underbefäl
av manskapet, som i eller utom

Utskottets förslag.

96 §.

Var som under tjänstgöring eller
eljest i fält, under tåg eller annan
färd under militärbefäl eller på sjötåg,
i läger, kvarter eller vaktrum
inom kasern, fästningsverk, militärhäkte,
militärsjukhus, kronans varv,
verkstad, förråds- eller tyghus eller
eljest inom byggnad eller område,
som upplåtits uteslutande för krigsmaktens
behov, eller å krigsmaktens
fartyg gör oljud eller oväsende eller
annorledes brister i anständigt uppförande
eller kommer förargelse
åstad, belägges med disciplinstraff.
Lag samma vare, om någon under
sådana omständigheter eller å sådan
plats, som förut i denna § är sagt,
finnes överlastad av starka drycker,
där ej förbrytelsen enligt annat lagrum
bör beläggas med strängare
straff.

Har i annat fall, än nu är sagt,
krigsman inom förläggnings- eller
stationsort eller, då han å annan
ort uppträder i militär tjänstedräkt,
gjort sig skyldig till sådan förseelse,
som i 1 mom. omtalas, och skedde
det å väg, gata eller annat ställe,
varom i 11 kap. 15 § allmänna
strafflagen förmäles, straffes efter
ty i 1 mom. sägs.

117

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj ds förslag. Utskottets förslag,

tjänsten genom anstötligt och ovärdigt
uppförande gör sig skyldig till uppenbar
vanvård av den aktning och tillit,
han på grund av sin befälsställning
bör äga hos sina underlydande, varde,
där ej för den gärning, vartill han
gjort sig skyldig, särskilt ansvar är
stadgat i denna eller annan lag, belagd
med disciplinstraff.

98 §.

Vad i 80, 95 och 96 §§ är stadgat
skall äga tillämpning jämväl å
krigsmaktens reserver tillhörande
personer, som uppträda i militär
tjänstedräkt, ändå att denna lag icke
eljest skulle vara å dem tillämplig.

97 §.

Yad i 79 och 95 §§ samt 96 §

1 mom. är stadgat skall äga tillämpning
jämväl å krigsmaktens reserver
tillhörande personer, som uppträda i
militär tjänstedräkt, ändå att denna
lag icke eljest skulle vara å dem
tillämplig. Likaledes skall, även i de
fall, då till reserven hörande officerare,
underofficerare och manskap ej äro
att hänföra till krigsmän, vad i 96 §

2 mom. är stadgat om krigsmän
vinna tillämpning å nämnda personal.

8 KAP.

Om skadegörelse å egendom, som är avsedd för krigsmakten, samt om
förskingring eller missvård av sådan egendom; så ock om stöld,

snatteri och rån.

99 §. 98 §.

Förstör eller skadar någon egendom, som tillhör krigsmakten
eller är för dess behov avsedd, eller bortleder någon olovligen, i uppsåt
att skada göra, elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning,
varde, där ej särskilt straff å brottet är i denna lag utsatt,
straffad efter allmän lag, dock att, där brottet finnes kunna försonas
med böter, i stället skall till disciplinstraff dömas. Visste den brottslige,
att egendomen eller anläggningen tillhörde krigsmakten eller var
för dess behov avsedd, varde det såsom försvårande omständighet ansett.

118

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Yad i denna § är stadgat gälle ock, om någon gör försök till
brott, som nu är sagt, och försöket är i allmän lag med straff
belagt.

100 §. 99 §.

Har någon vid tillfälle, då nödigt är att hava ljus eller eld, där
krut eller annat lätt antändbart ämne eller därav tillverkad krigsredskap
förvaras, underlåtit att hava elden behörigen bevarad, eller har
någon utan nödvändighet gått dit med eld, även om den funnits behörigen
bevarad, eller har någon på sådant ställe rökt tobak eller på
annat sätt varit oförsiktig med eld eller ämne, som är eldfängt; dömes
till fängelse eller straffarbete i högst två år. Yar förseelsen ringa, och
kom därav ingen skada; vare den felaktige belagd med disciplinstraff.

Var som annorledes, än i 1 mom. är sagt, oförsiktigt förfar
med eld inom krigsmaktens fartyg, varv, förråds- eller tyghus, verkstad
eller kasern eller på annat dylikt ställe, eller där lägger lätt antändbara
ämnen på annan plats, än för deras förvarande finnes bestämd,
dömes till fängelse i högst sex månader. Var förseelsen ringa, och
kom därav ingen skada; belägges den skyldige med disciplinstraff.

101 §. 100 §.

Yar som utan bemyndigande till eget bruk nyttjar eller låter
annan nyttja krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom,
belägges med disciplinstraff. Sker det i större omfattning, eller äro
omständigheterna eljest synnerligen försvårande, må till fängelse i

högst sex månader dömas.

102 §.

Den av manskapet, som olovligen
säljer, pantsätter eller annorledes
förskingrar eller uppsåtligen
förstör eller skadar åt honom till
bruk lämnade vapen, utredningseller
beklädnadspersedlar, ammunition,
tjänstehäst eller dess mundering
eller foder eller vad annat,
som till utrustning hör, eller av

101 §.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

annan krigsman utan behörigt tillstånd
köper eller tillbyter sig eller
till försäljning eller såsom pant,
gåva eller lån emottager häst eller
annat, som här är sagt, belägges
med vaktarrest i minst tio dagar
eller sträng arrest i minst tre dagar.
Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må den brottslige dömas
till fängelse i högst sex månader
eller, om brottet förövas av någon,
som förut varit straffad för sådant
brott, till fängelse eller straffarbete
i högst två år.

. Begår officer eller underofficer
brott, som här är sagt; dömes till
fängelse i högst sex månader, men,
om återfall sker, till avsättning.

103 §.

Begår någon stöld av egendom,
som tillhör krigsmakten eller är
för dess behov avsedd, eller bortleder
någon, i uppsåt att sig eller
annan den tillägna. olovligen elektrisk
ström från krigsmaktens elektriska
anläggning, straffes efter allmän lag.

Skedde stölden ur förråds- eller
tyghus, varv, verkstad, fartyg,
kasern, tält, stall, åkdon eller annat
ställe, där krigsmaktens egendom
veterligen förvarades, eller visste
den brottslige, att egendomen eller
anläggningen tillhörde krigsmakten
eller var för dess behov avsedd,

119

Utskottets förslag.

annan krigsman utan behörigt tillstånd
köper eller tillbyter sig eller
till försäljning eller såsom pant,
gåva eller lån emottager häst eller
annat, som här är sagt, belägges
med vaktarrest i minst tio dagar
eller skärpt arrest i minst fem dagar.
Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må den brottslige dömas
till fängelse i högst sex månader
eller, om brottet förövas av någon,
som förut varit straffad för sådant
brott, till fängelse eller straffarbete
i högst två år.

Begår officer eller underofficer
brott, som här är sagt; dömes till
fängelse i högst sex månader. Om
återfall sker, dömes den brottslige till
avsättning samt varde dessutom, där
omständigheterna äro synnerligen försvårande,
dömd till straffarbete i högst
två år.

102 §.

Begår någon stöld av egendom,
som tillhör krigsmakten eller är
för dess behov avsedd, straffes efter
allmän lag.

Skedde stölden ur förråds- eller
tyghus, varv, verkstad, fartyg,
kasern, tält, stall, åkdon eller annat
ställe, där krigsmaktens egendom
veterligen förvarades, eller visste
den brottslige, att egendomen tillhörde
krigsmakten eller var för dess
behov avsedd, dömes till straffarbete

120

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

dörnes till straffarbete i högst ett
år. Yoro omständigheterna synnerligen
försvårande, må tiden för
straffarbetet höjas till två år; voro
de synnerligen mildrande, må till
fängelse i högst sex månader dömas.

Förövas brott, som i 2 mom.
avses, medan krigsmakten eller avdelning
av densamma är mobiliserad,
dömes till straffarbete i högst
fyra år.

Utskottets förslag.

i högst ett år. Voro omständigheterna
synnerligen försvårande, må
tiden för straffarbetet höjas till två
år; voro de synnerligen mildrande,
må till fängelse i högst sex månader
dömas.

Förövas brott, som i 2 mom.
avses, medan krigsmakten eller avdelning
av densamma är mobiliserad,
dömes till straffarbete i högst
fyra år.

103 §.

Bortleder någon, i uppsåt att sig
eller annan den tillägna, olovligen
elektrisk ström från krigsmaktens elektriska
anläggning, straffes, där ej
105 § är tillämplig, för stöld, efter
ty i allmän lag är stadgat.

Visste den brottslige, att anläggningen
tillhörde krigsmakten eller vanför
dess behov avsedd, varde, där ej
brottet skall bedömas efter 105 §,
straffet bestämt efter vad i 102 § 2
och 3 mom. om stöld för varje fall
är sagt.

104 §.

Yar som från annan, vilken är förlagd med honom i samma
kvarter, kasern, tält, militärsjukhus eller annat dylikt ställe eller tjänstgör
å samma fartyg, förövar stöld av gods, som denne där har förvarat,
dömes till straffarbete i högst ett år. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet höjas till två år; äro
de synnerligen mildrande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

121

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

105 §.

För snatteri i de fall, som omförmälas
i 103 § 1 mom., straffes
den brottslige efter allmän lag.

Sker snatteri i de fall, som omtalas
i 103 § 2 eller 3 mom. eller
104 §, skall vid straffets bestämmande
efter allmän lag brottet
anses vara begånget under försvårande
omständigheter.

105 §.

För snatteri i de fall, som omförmälas
i 102 § 1 mom. och 103 §

1 mom., straffes den brottslige efter
allmän lag.

Sker snatteri i de fall, som omtalas
i 102 § 2 eller 3 mom.. 103 §

2 mom. eller 104 §, skall vid straffets
bestämmande efter allmän lag
brottet anses vara begånget under
försvårande omständigheter.

106 §.

Förövar skiltvakt eller annan, som är på vakt eller till bevakning
av gods kommenderad, tillgrepp till större eller mindre belopp
av det, som är under hans skydd eller bevakning; dömes för stöld till
straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

107 §.

Efter allmän lag straffes den, som i avsikt att stjäla egendom,
vilken tillhör krigsmakten eller är för dess behov avsedd, förövar
inbrott, evad tillgrepp sker eller ej, så ock den, som rånar eller gör
försök att råna sådan egendom, eller i avseende därå gör sig skyldig
till bedrägeri eller annan oredlighet.

Lag samma vare, där någon i andra fall, än ovan i detta kap.
avses, förövar stöld eller snatteri från någon, som lyder under denna
lag, eller uppsåtligen förstör eller skadar honom tillhörig egendom
eller hos honom gör inbrott, utan att tillgrepp sker, eller emot honom
gör sig skyldig till rån eller försök till rån eller till bedrägeri eller
annan oredlighet, ifall brottet sker under tjänstgöring eller eljest i
fält, under tåg eller annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i
läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern, fästningsverk, militärhäkte,
militärsjukhus, kronans varv, verkstad, förråds- eller tyghus eller eljest
inom byggnad eller område, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens
behov, eller å krigsmaktens fartyg.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 höft. (Nr 22.) 16

122

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

108 §.

I övrigt skall vid tillämpning
av denna lag gälla vad allmän lag
innehåller om stöld, snatteri, rån,
försök därtill och inbrott; dock att,
där någon begår stöld andra eller
tredje gången, och den stöld är
sådan, som omtalas i 103 § 3 mom.
eller 106 §, tiden för straffarbetet
må höjas till sex år.

109 §.

Den, som gjort sig förfallen till
straff efter 106 §, skall ock dömas
medborgerligt förtroende förlustig.
Lag samma vare, om någon efter
103 eller 104 § gjort sig skyldig
till straffarbete i minst sex månader.

108 §.

I övrigt skall vid tillämpning
av denna lag gälla vad allmän lag
innehåller om stöld, snatteri, rån,
försök därtill och inbrott, dock att,
där någon begår stöld andra eller
tredje gången, och den stöld är
sådan, som omtalas i 102 § 3 mom.
eller 106 §, tiden för straffarbetet
må höjas till sex år.

109 §.

Den, som gjort sig förfallen till
straff efter 106 §, skall ock dömas
medborgerligt förtroende förlustig.
Lag samma vare, om någon efter
102, 103 eller 104 § gjort sig
skyldig till straffarbete i minst sex
månader.

9 KAP.

Om överträdelser eller åsidosättande av tjänsteplikter i andra fall, än
förut i denna lag sagda äro.

no §.

Gör någon sig skyldig till falsk angivelse av förbrytelse, som
tillhör krigsdomstols bedömande, straffes efter allmän lag.

in §•

Har i disciplinmål någon uppsåtligen
med straff belagt eller hos
annan, som innehar bestraffnings -

ill §•

Har i disciplinmål någon uppsåtligen
med straff belagt eller hos
annan, som innehar bestraffnings -

123

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

rätten, till bestraffning angivit den
han visste oskyldig vara, skall den
brottslige, om lian är officer eller
underofficer, avsättas och förklaras
ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas samt dessutom dömas till
fängelse i högst sex månader eller
böter högst ett tusen kronor. Hör
den brottslige till manskapet, skall
han dömas till fängelse i högst sex
månader, sträng arrest i minst tre
dagar eller vaktarrest i minst tio
dagar.

Har någon icke av ont uppsåt,
men ändå utan laga skäl, av förhastande
eller oförstånd, med straff
belagt eller gjort angivelse mot
annan i disciplinmål; dömes den
brottslige, om han är officer eller
underofficer, till böter, beräknade
efter 25 kap. 21 § allmänna strafflagen,
eller mistning av ämbete
eller tjänst på viss tid eller, där
omständigheterna äro synnerligen
försvårande, till avsättning och, om
han hör till manskapet, till disciplinstraff
eller fängelse i högst sex
månader.

112 §.

Tager någon sig bestraffningsrätt,
då han sådan ej äger, straffes,
om han är officer eller underofficer,
med mistning av ämbete eller tjänst
å viss tid eller avsättning och, om
han innehar lägre tjänstegrad, med
fängelse i högst ett år. Kom därav
ingen eller ringa skada, eller äro

Utskottets förslag.

rätten, till bestraffning angivit den
han visste oskyldig vara, skall den
brottslige, om han är officer eller
underofficer, avsättas och förklaras
ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas samt dessutom dömas till
fängelse i högst sex månader eller
böter högst ett tusen kronor. Hör
den brottslige till manskapet, skall
han dömas till fängelse i högst sex
månader, skärpt arrest i minst fem
dagar eller vaktarrest i minst tio
dagar.

112 §.

o O

därav ingen eller ringa skada, eller

124

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.
omständigheterna eljest synnerligen
mildrande; må dömas till disciplinstraff.

113 §.

Tvingas underlydande genom förmans
befallning, för förmannens
eller annans enskilda nytta, till
sammanskott, utgift eller kostnad
eller till annat arbete, än den underlydande
enligt tjänstereglemente är
pliktig förrätta; varde förmannen,
där han är officer eller underofficer,
avsatt och, om brottet det förtjänar,
förklarad ovärdig att i rikets
tjänst vidare nyttjas samt, om han
hör till manskapet, dömd till straffarbete
i högst två år. Äro omständigheterna
synnerligen mildrande,
må den brottslige dömas, om han
är officer eller underofficer, till
mistning av ämbete eller tjänst på
viss tid och, om han hör till manskapet,
till fängelse.

Förmår förman annorledes, till
sin eller annans enskilda nytta,
underlydande till sammanskott, utgift,
kostnad eller obehörigt arbete,
varde den brottslige, om han är
officer eller underofficer, dömd till
avsättning eller mistning av ämbete
eller tjänst på viss tid eller disciplinstraff
och, om han hör till manskapet,
belagd med disciplinstraff.
Tager officer eller underofficer för
egen vinning sådant emot, då det
såsom av fri vilja bjudes; belägges
med disciplinstraff.

Utskottets förslag.

äro omständigheterna eljest synnerligen
mildrande; må dömas till
disciplinstraff.

113 §.

Tvingas underlydande genom
förmans befallning, för förmannens
eller annans enskilda nytta, till
sammanskott, utgift eller kostnad
eller till annat arbete, än den
underlydande enligt tjänstereglemente
är pliktig förrätta; varde
förmannen, där han är officer eller
underofficer, avsatt och, om brottet
det förtjänar, förklarad ovärdig att
i rikets tjänst vidare nyttjas samt,
om han hör till manskapet, dömd
till fängelse i högst sex månader.
Äro omständigheterna synnerligen
mildrande, må den brottslige dömas,
om han är officer eller underofficer,
till mistning av ämbete eller tjänst
på viss tid och, om han hör till
manskapet, till disciplinstraff.

125

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

114 §.

Har någon, för egen vinning eller annans fördel eller eljest i
olovlig avsikt, i berättelse eller redogörelse angående den under hans
befäl ställda avdelning av krigsmakten lämnat oriktig uppgift om krigsfolk,
hästar eller tjänstedagar eller angående vapen, ammunition, redskap
eller annan krigsförnödenhet; dömes till straffarbete från och
med två till och med sex år; varde ock dömd medborgerligt förtroende
förlustig.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom
denna § handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

115 §.

Tillgriper och förskingrar vid krigsmakten anställd ämbets- eller
tjänsteman någon till krigsfolkets avlöning, underhåll eller beklädnad
eller för annat krigsbehov bestämd uppbörd eller annan egendom, som
han i kraft av sin befattning för krigsmaktens räkning emottaga till
förvarande, förvaltning eller redovisning, straffes han därför efter allmän
lag.

Sker brottet, medan krigsmakten eller avdelning av densamma är
mobiliserad, vare det vid straffets bestämmande såsom synnerligen försvårande
ansett. Har i sådant fall genom saknaden av det tillgripna
väsentligt hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket
eller hinder för krigsföretagen vållats, och var det tillgripna av beskaffenhet,
att den brottslige bort kunna inse, att en sådan verkan var av
brottet att befara; dömes den brottslige till straffarbete på livstid eller
från och med åtta till och med tio år; varde ock förklarad ovärdig
att i rikets tjänst vidare nyttjas.

116 §.

Avgiver någon uppsåtligen i
tjänsten osannfärdig rapport, varde,
där ej särskilt ansvar är i denna
lag å brottet satt, den brottslige,
om han är officer eller underofficer,
dömd till mistning av ämbete eller
tjänst på viss tid och, om han hör
till manskapet, dömd till fängelse.

116 §.

126

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Äro omständigheterna synnerligen
mildrande, må den brottslige beläggas
med disciplinstraff; äro de synnerligen
försvårande, må den brottslige,
om han är officer eller underofficer,
dömas till avsättning och,
där brottet det förtjänar, förklaras
ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas, och, om han hör till manskapet,
dömas till straffarbete i högst
två år.

Söker någon eljest i angelägenhet,
som rör tjänsten, genom osann uppgift
eller annorledes vilseleda överordnad
eller annan, som är behörig
att infordra eller mottaga meddelanden
i sådan angelägenhet, varde, där ej
gärningen jämlikt denna lag föranleder
strängare straff, belagd med
disciplinstraff.

Utskottets förslag.

i högst sex månader. Äro omständigheterna
synnerligen mildrande,
må den brottslige beläggas med
disciplinstraff; äro de synnerligen
försvårande, må den brottslige,
om han är officer eller underofficer,
dömas till avsättning och,
där brottet det förtjänar, förklaras
ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas.

117 §.

Den, som genom bedrägliga löften eller osanna framställningar
eller på annat olovligt sätt förmår någon att antaga krigstjänst, dömes
till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år
dömas.

118 §.

Söker förman genom missbruk av sin myndighet hindra den, som
blivit i krigstjänst anställd, att häröver föra klagan; dömes till fängelse
eller till straffarbete i högst två år.

119 §.

Nekar befälhavare, mot bättre vetande, avsked åt den av manskapet,
som är därtill berättigad, eller skiljer befälhavare någon av
manskapet olagligen från tjänsten, varde avsatt och, om brottet det

127

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj.ts förslag. Utskottets förslag.

förtjänar, jämväl förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.
Yar det av förhastande, han sig förgick, och korn. därav ingen eller
ringa skada, eller skedde det av oförstånd; dömes till mistning av
ämbete eller tjänst på viss tid eller till disciplinstraff.

120 §.

Släpper någon, som är på vakt eller eljest beordrad till fånges
eller häktad persons bevakning, med vilja eller av vårdslöshet honom
lös eller hjälper honom att undkomma; dömes, om den skyldige är
officer eller underofficer, till straff på sätt i 25 kap. 14 § allmänna
strafflagen sägs; dock att, där brottet anses kunna försonas med böter,
i stället därför till disciplinstraff dömes. Hör den brottslige till manskapet,
varde han, efter de i nämnda lagrum stadgade grunder, i förhållande
till förbrytelsens beskaffenhet dömd till straffarbete i högst
fyra år eller fängelse i högst sex månader eller disciplinstraff.

121 §.

Befriar man medelst våld eller list eller annorledes någon, som
är insatt i militärhäkte eller skall av krigsman eller av någon till krigsmaktens
polisväsende hörande person avföras i arrest eller häkte eller
inställas till förhör, eller gör någon försök till utförande av sådant
brott genom våld; vare det, vid straffets bestämmande efter allmän
lag, ansett såsom försvårande omständighet.

122 §.

Den, som egenmäktigt tager sig befäl, där det honom ej lagligen
tillkommer, dömes till fängelse eller mistning av ämbete eller tjänst på
viss tid eller till avsättning; vare ock underkastad ansvar efter lag
för fel eller brott, som han under sådant befäls utövande begår.

123 §. 123 §.

Lämnar befälhavare för trupp Lämnar befälhavare för trupp
eller å fartyg, under vaktgöring eller å fartyg, under vaktgöring
eller annan likartad tjänstgöring, eller annan likartad tjänstgöring,

128

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

obehörigen sin post, eller finnes
han under sådan tjänstgöring överlastad
av starka drycker, skall han
dömas till fängelse i högst sex
månader. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må tiden
för fängelsestraffet höjas till två år
eller till avsättning dömas; äro
de synnerligen mildrande, må den
brottslige beläggas med vaktarrest
i minst tio dagar eller sträng arrest
i minst tre dagar.

Gör officer eller underofficer,
som ej är befälhavare, under tjänstgöring,
som i 1 mom. avses, sig
skyldig till dylik förseelse, skall den
brottslige dömas till fängelse i högst
sex månader, eller, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande,
beläggas med disciplinstraff.

Utskottets förslag.

obehörigen sin post, eller finnes
han under sådan tjänstgöring överlastad
av starka drycker, skall han
dömas till fängelse i högst sex
månader. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må tiden
för fängelsestraffet höjas till två år
eller till avsättning dömas; äro
de synnerligen mildrande, må den
brottslige beläggas med skärpt arrest
i minst fem dagar eller vaktarrest
i minst tio dagar.

Gör officer eller underofficer,
som ej är befälhavare, under tjänstgöring,
som i 1 mom. avses, sig
skyldig till dylik förseelse, skall
den brottslige dömas till fängelse
i högst sex månader, eller, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande,
beläggas med disciplinstraff.

124 §.

Övergiver skiltvakt sin post, lämnar han den obehörigen åt annan
eller finnes han drucken å sin post, straffes på sätt i 123 § 1 mom.
är stadgat.

125 §.

Förövas brott, som i 123 eller 124 § sägs, av någon, som tillhör
mobiliserad avdelning av krigsmakten, må straffet höjas till straffarbete
i högst två år.

126 §. 126 §.

Tager krigsman, innan han fått Tager krigsman, innan han fått
avsked från den krigstjänst, vari avsked från den krigstjänst, vari
han är anställd, ny anställning vid han är anställd, ny anställning vid

129

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Eungl. Maj:ts förslag.

annan trupp för tid, som den förra
anställningen omfattar, skall han
beläggas med vaktarrest i minst tio
dagar eller sträng arrest i minst tre
dagar eller, om brottet förnyas,
dömas till fängelse i högst sex
månader.

Utskottets förslag.

annan trupp för tid, som den förra
anställningen omfattar, skall han
beläggas med skärpt arrest i minst
fem dagar, vaktarrest i minst tio
dagar eller, om brottet förnyas,
dömas till fängelse i högst sex
månader.

127

Där någon för obehörig uppenbarar sådana handlingar, avbildningar
eller andra föremål eller sådana sakförhållanden, vilkas uppenbarande
för främmande makt kan skada rikets försvar och som han
vet böra hemliga hållas, eller obehörigen sätter sig i besittning av
hemlighet, varom nu är sagt, då skall vid straffets bestämmande efter
allmän lag brottet anses vara begånget under försvårande omständigheter.

128 §.

Vad i 127 § är stadgat galle ock, om någon gör försök till brott,
som där sägs, och försöket är i allmän lag med straff belagt.

129 §.

Begår krigsman uppsåtligen på
annat sätt, än annorstädes i denna
lag är sagt, förbrytelse i sitt ämbete
eller sin tjänst för egen fördel eller
för att annan gynna eller skada
eller eljest till kränkning av allmän
eller enskild rätt eller säkerhet,
eller underlåter han uppsåtligen
i avsikt, som sagd är, sin
ämbets- eller tjänsteplikt; varde
dömd, om han är officer eller underofficer,
efter ty om ämbetsbrott av
dylik beskaffenhet i allmän lag stadgas,
och, om han hör till manskapet,
till straffarbete i högst två

129 §.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 höft. (Nr 22.) 17

130

Lagutskottets utlåtande År 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

år eller, där brottet skedde av förhastande
och ingen eller ringa skada
därav kom, till disciplinstraff eller
fängelse.

130 §.

Visar krigsman vårdslöshet, försummelse,
oförstånd eller oskicklighet
i fullgörande av de tjänsteplikter,
som honom efter reglementen
eller andra allmänna författningar,
instruktioner eller särskilda
föreskrifter åligga eller av förhållandenas
beskaffenhet påkallas, och
är ej i denna eller annan lag å
förseelsen särskilt ansvar satt; belägges
den brottslige med disciplinstraff.
Finnes förbrytelsen vara av
svårare beskaffenhet, än att den
kan anses vara med disciplinstraff
försonad; då skall den brottslige
dömas till fängelse i högst sex månader
eller mistning av ämbete eller
tjänst på viss tid. Förekomma
synnerligen försvårande omständigheter,
må, om den brottslige är
officer eller underofficer, dömas till
avsättning och om han hör till manskapet,
tiden för fängelsestraffet höjas
till två år.

Vad i denna § är stadgat om
krigsmän skall äga tillämpning jämväl
å officerare, underofficerare och
manskap, hörande till krigsmaktens
reserver, ändå att de icke eljest
skulle lyda under denna lag.

fängelse eller, där brottet skedde av
förhastande och ingen eller ringa
skada därav kom, till disciplinstraff.

130 §.

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 131

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

131 §.

Innefattar förbrytelse, som i 129 eller 130 § sägs, tillika annat
uppsåtligt brott eller sådant vållande, varå straff efter denna eller
allmän lag bör följa; gånge som i 4 kap. 2 § allmänna strafflagen
stadgas.

132 §.

Där någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,
beträdes med vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i
sin tjänstebefattning, och ej i denna eller annan lag särskilt ansvar
är å förseelsen satt, utan densamma skall bestraffas efter 25 kap. 17 §
allmänna strafflagen; må den felaktige beläggas med disciplinstraff, så
framt förseelsen var ringa och ej innefattade fel i domare- eller prästämbetet
eller vad därmed har gemenskap eller i annat, för vars utövning
insikt i särskild vetenskap erfordras.

Vad i denna § är stadgat skall även gälla, då brott, som här
sägs, begås av civil ämbets- eller tjänsteman, som tillhör krigsmaktens
reserver, ändå att denna lag icke eljest skulle vara å honom tillämplig.

Tredje delen.

Krigsartiklar.

10 KAP.

Om förräderi, blottställande av krigsmakten, feghet och olovlig gemenskap

med fienden.

133 §.

Beträdes krigsman med brott, som omförmäles i 8 kap. allmänna
strafflagen; vare det, där ej för den gärning särskilt högre ansvar är
i denna lag utsatt, vid straffets bestämmande efter allmän lag såsom
försvårande omständighet ansett; och må, där straffarbete antingen på
livstid eller i tio år är utsatt såsom högsta straff för brottet, dömas i
förra fallet till dödsstraff och i det senare till straffarbete på livstid.

132

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Majds förslag. Utskottets förslag.

Begär någon, som ej är krigsman, brott, som avses i 4, 5, 6, 7,
8, 9, 10, 17, 18, 19, 20 eller 21 § av 8 kap. allmänna strafflagen;
straffes efter ty i nämnda lag är sagt. Förövas brottet av någon, som
lyder under strafflagen för krigsmakten, vare det, vid straffets bestämmande,
ansett såsom försvårande omständighet.

134 §.

Låter någon, som ej är krigsman, sig som spion av fienden brukas,
miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

Utländsk man, som tillhör krigförande fientlig avdelning, anses
såsom spion, därest han hemligen eller under falsk förevändning å
krigsmaktens operationsområde inhämtar eller söker inhämta upplysningar
i avsikt att meddela dem åt fienden; dock må han ej fällas till
straff för annat spioneri än det, vari han gripes.

135 §.

Överlöper krigsman till fienden; miste livet eller dömes till straffarbete
på livstid.

Har krigsman gjort försök till brott, som nu är sagt, och blev
endast genom omständigheter, som voro av gärningsmannens vilja oberoende,
brottets fullbordan förhindrad; dömes till straffarbete på livstid
eller från och med fyra till och med tio år.

Har stämpling till sådant brott blivit gjord, utan att det kommit
till försök; varde anstiftare av stämplingen dömd till straffarbete
från och med fyra till och med tio år och annan deltagare i stämplingen
till straffarbete i högst sex år.

136 §.

Har någon till sin befälhavare eller till efterträdare på vakt eller
post eller till annan, som är behörig att infordra och emottaga upplysningar
angående fienden och krigets angelägenheter, uppsåtligen
avgivit falsk berättelse om fiendens styrka, tillstånd, ställning eller
rörelser eller om underlydande manskaps eller fartygs antal eller om
krigsförråd eller annat dylikt, som är av inflytande på kriget, eller
har någon bedrägligen förtegat, vad i dessa avseenden varit honom
kunnigt; miste livet eller dömes till straffarbete på livstid. Var faran

133

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

ringa, och kom ingen eller ringa skada; dömes till straffarbete från
och med sex till och med tio år.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom i
denna § förmäles, skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst
vidare nyttjas.

137 §.

Den, som åtagit sig att i krig vara kunskapare eller vägvisare
för trupp eller fartyg eller att föra bud i någon kriget rörande viktig
angelägenhet eller verkställa annan dylik förrättning, men i sitt åtagna
värv beträdes med trolöshet, skall mista livet eller dömas till straffarbete
på livstid. Yar faran ringa, och kom ingen eller ringa skada,
eller skedde brottet ej i förrädisk avsikt; dömes till straffarbete från
och med sex till och med tio år.

138 §.

Sprider någon ut falska meddelanden, de där kunna hos krigsfolket
verka modlöshet, dömes till straffarbete i högst två år eller
fängelse i högst sex månader, där gärningen ingen verkan hade, som
medför svårare straff.

139 §.

Har befälhavare i fästning eller å krigsfartyg åt fienden överlämnat
fästningen eller fartyget utan behörig befallning eller utan högsta
nödfall och iakttagande av vad i tjänstereglemente för sådant fall
stadgas; miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

140 §.

Yad i 139 § är stadgat gälle ock om varje annan befälhavare,
som överlämnar honom anförtrodd post till fienden, utan att
alla tillgängliga medel och utvägar till försvar blivit begagnade, eller
som giver sig och trupp åt fienden, då utsikt att kunna slå sig
igenom eller vinna undsättning återstår.

134

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

141 §.

Den, som i drabbning eller då sådan förestår, med ord eller tecken
söker förleda till flykt eller bland truppen åstadkomma förskräckelse
eller oordning, miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

142 §.

Krigsman, som, då det gäller att försvara sig mot fienden eller
att honom angripa eller förfölja eller att bemäktiga sig eller förstöra
fiendens krigsfartyg, vapen, förråd eller dylikt, underlåter att uppfylla
sin tjänsteplikt så, som det en ärlig och tapper krigsman ägnar, skall,
om brottet sker i förrädisk avsikt, mista livet eller dömas till straffarbete
på livstid eller från och med sex till och med tio år, men eljest
dömas till straffarbete från och med två till och med sex år, och må
i sistnämnda fall, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,
tiden för straffarbetet nedsättas till ett år eller dömas till fängelse.

143 §.

Den, som utan befälhavarens uttryckliga befallning i belägrad
fästning hissar brukligt tecken för fästningens uppgivande eller under
sjöslag stryker flagg på fartyg, miste livet eller dömes till straffarbete
på livstid.

144 §.

Yar som i belägrad fästning eller å annan ort, den där av
fienden innesluten är, eller på krigsfartyg eller vid trupp i fält, då
drabbning förestår eller är börjad, utan befälhavarens kallelse håller
eller deltager i sammankomst för rådplägning om att giva sig åt
fienden eller draga sig tillbaka eller i krigsmäns närvaro eljest råder
till sådan åtgärd eller framställer den såsom nödvändig, miste livet
eller dömes till straffarbete på livstid eller från och med sex till och
med tio år. Yoro få tillstädes, och kom av brottet ingen eller ringa
skada; dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

145 §.

Underlydande, som, utan att befälhavaren påkallat hans yttrande,
i annans närvaro råder befälhavaren att draga sig undan från drabbning
eller att till fienden överlämna fästning, fartyg eller trupp, straffes
så, som i 144 § är sagt.

135

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj.ts förslag. Utskottets förslag.

146 §.

Därest någon har umgänge med fienden eller med honom växlar
brev eller budskap utan tillåtelse därtill av högste befälhavaren eller
annan befälhavare, som blivit bemyndigad att meddela sådan tillåtelse;
dömes, där gärningen ej medför straff efter 133 eller 134 §, till straffarbete
i högst två år eller fängelse i högst sex månader.

147 §.

Den, som emottager budskap, brev eller kungörelser, som äro
komna från fienden, men icke genast och utan att för annan yppa
innehållet meddelar dem åt sin befälhavare, varde dömd till fängelse i
högst sex månader eller, där synnerligen mildrande omständigheter
förekomma, belagd med disciplinstraff.

148 §.

Krigsfånge, som med brytande av givet hedersord avviker ur fångenskapen
eller som före krigets slut uppsåtligen bryter emot de villkor,
på vilka han frigivits ur densamma, miste livet eller dömes till
straffarbete på livstid eller från och med åtta till och med tio år.

149 §.

Missbrukar fientlig parlamentär eller hans följeslagare sin ställning
till spioneri eller anstiftan av förräderi, rymning, uppror eller
upplopp, miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

Lag samma vare, om person, som tillhör krigförande fientlig
avdelning, i avsikt att främja fiendens krigsföretag missbrukar bestämmelse
eller tecken, som avser att lämna skydd åt sjuka eller sårade i fält.

150 §.

Vet någon brott, som i 135, 136, 137, 144 eller 149 § sägs, å
färde vara och det ej i tid upptäcker; galle vad för dylik underlåtenhet
i fråga om förräderi i allmän lag stadgas.

136

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

151 §.

Har någon vetskap om, att krigsfånge ärnar ur fångenskapen avvika,
och upptäcker han ej i tid de omständigheter, som honom kunniga
äro, eller har någon med vetskap om avvikandet hyst eller dolt den avvikne;
då skall han dömas till disciplinstraff eller fängelse eller till
straffarbete i högst två år, där ej gärningen enligt denna eller allmän
lag medför svårare ansvar.

152 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 134, 136 eller 137 §,
varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon efter 135 § gjort sig förfallen till
dödsstraff eller till straffarbete i minst sex månader, så ock om någon
är förfallen till straff för brott, som i 142 § omförmäles, där brottet
skett i förrädisk avsikt.

11 KAP.

Om rymning och olovligt undanhållande.

153 §.

Begår krigsman eller vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller
tjänsteman rymning från trupp i fält, från fästning eller från fartyg,
statt på sjötåg, dömes till straffarbete från och med sex månader till
och med åtta år.

154 §.

Hava två eller flera krigsmän under förhållande, varom i nästföregående
§ förmärs, i samråd beslutat att rymma; vare det, om
brottet går i fullbordan, ansett såsom försvårande omständighet; och
må straffet för anstiftare höjas till straffarbete i tio år eller på livstid
eller, om rymmarnes antal var stort, till dödsstraff.

137

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Har överenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blivit
träffad, men kom brottet ej till verkställighet, varde ändå anstiftare,
så ock officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom
rymmare straffade, efter ty i 153 § är stadgat. Annan deltagare i
sådan stämpling dömes till fängelse i högst sex månader eller varde,
där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom
denna § handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

155 §.

För brott, som i 58 § sägs, må i svårare fall straffet höjas till
avsättning eller straffarbete i högst två år.

156 §.

Beträdes befälhavare för trupp i fält eller befälhavare i fästning
eller på fartyg under sjötåg med olovligt undanhållande, straffes den
brottslige, evad uteblivandet varit kortare eller längre, såsom för
rymning, efter ty i 153 § är sagt.

157 §.

Har värnpliktig, som tillhör beväringens första uppbåd, men vistas
utom riket, underlåtit att vid utbrott av krig mellan Sverige och annan
makt, så snart ske kan, återvända till hemorten, skall han, därest ej
bestämmelserna i 5 kap. äro å honom tillämpliga, beläggas med disci*
plinstraff eller dömas till fängelse i högst sex månder.

12 KAP.

Om uppror, upplopp och olydnad; så ock om misshandel och förolämpning.

158 §.

Gör krigsfolk uppror, då fienden är nära, eller vid tillfälle, då
brott emot krigslydnaden eljest medför större fara, varde, om upproret
ej fullföljdes längre än i 62 § är sagt, anstiftare eller anförare dömda
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 käft. (Nr 22.) 18

138

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

till straffarbete från och med sex till och med tio år och annan deltagare
i upproret till sådant arbete från och med tre till och med sex
år, men i de fall, som i 63 och 64 §§ oinförmälas, skall anstiftare eller
anförare mista livet eller dömas till straffarbete på livstid och annan
deltagare straffas med straffarbete på livstid eller från och med sex till
och med tio år.

Gör krigsfolk upplopp vid tillfälle, som i 1 mom. är sagt, straffes
anstiftare eller anförare med straffarbete från och med sex till och med
tio år och annan deltagare i upploppet med straffarbete från och med
tre till och med sex år. Orsakas genom upploppet hinder i krigsföretagen
eller eljest betydligare skada; då skall anstiftare eller anförare
mista livet eller dömas till straffarbete på livstid och annan deltagare
straffas med straffarbete på livstid eller från och med sex till och
med tio år.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom i
denna § förmäles, skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst
vidare nyttjas.

159 §.

Vad i 158 § är stadgat äge tillämpning jämväl å dem; som
utan att vara krigsmän lyda under denna lag, då de med krigsfolk
deltaga i uppror eller upplopp.

160 §.

För brott, som i 71 § sägs, må, där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, straffet höjas till straffarbete i högst fyra år.

161 §.

Förövas brott, som avses i 76 §
eller 77 § 1 mom., då fienden är
nära, eller vid tillfälle, då brott
emot krigslydnaden eljest medför
större fara, dömes den brottslige
till straffarbete från och med två
till och med sex år. Kom därav
betydligare skada, eller var brottet

161 §.

139

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.
eljest med synnerligen försvårande
omständigheter förenat, miste gärningsmannen
livet genom skjutning
eller dömes till straffarbete på
livstid eller från och med sex till
och med tio år.

Vad i 79 § är stadgat är även
tillämpligt i fråga om sådan förbrytelse,
som ovan i denna § är
nämnd.

162 §.

Gör krigsman våld eller annan
misshandel å överordnad krigsman,
eller gör någon, som utan att vara
krigsman lyder under denna lag,
våld eller annan misshandel å krigsman,
%som över honom har befälsrätt
i tjänsten, och sker brottet i
eller för den våldfördes ämbete eller
tjänst vid tillfälle, som i 81 § 2
mom. avses, skall den brottslige
dömas till straffarbete från och med
fyra till och med tio år eller på
livstid eller till dödsstraff genom
skjutning.

Sker brott, varom i 89 § förmäles,
vid tillfälle, som där avses,
straffes den brottslige, efter ty nu
är sagt.

Yad i 83 § är stadgat gälle
jämväl i fråga om brott, varom
i 1 mom. denna § förmäles.

Utskottets förslag.

eljest med synnerligen försvårande
omständigheter förenat, miste gärningsmannen
livet genom skjutning
eller dömes till straffarbete på livstid
eller från och med sex till och
med tio år.

För brott, som avses i 78 §, skall,
där brottet sker vid tillfälle, som i

1 mom. sägs, till straffarbete i högst
sex år dömas.

162 §.

Gör krigsman våld eller annan
misshandel å överordnad krigsman,
eller gör någon, som utan att vara
krigsman lyder under denna lag,
våld eller annan misshandel å krigsman,
som över honom har befälsrätt
i tjänsten, och sker brottet i
eller för den våldfördes ämbete
eller tjänst vid tillfälle, som i 80 §

2 mom. avses, skall den brottslige
dömas till straffarbete från och med
fyra till och med tio år eller på
livstid eller till dödsstraff genom
skjutning.

Sker brott, varom i 89 § förmäles,
vid tillfälle, som där avses,
straffes den brottslige, efter ty nu
är sagt.

Yad i 83 § är stadgat gälle
jämväl i fråga om brott, varom
i 1 mom. denna § förmäles.

140

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

13 KAP.

Om skadegörelse, stöld och rån.

163 §.

Den, som uppsåtligen förstör befästning, mina, docka, verkstad,
förråds- eller tyghus, magasin eller annan dylik för rikets försvar avsedd
inrättning eller byggnad eller för användande i krig ämnat fartyg
eller eljest för krigsmaktens behov veterligen avsedd järnvägs-, telegrafeller
telefonanläggning, kanal- eller slussverk, väg, bro, vattenledning
eller annan dylik anläggning, eller därå eller å vad därtill hör gör
sådan skada, att därigenom väsentligt hinder för krigsförberedelserna
uppkommer eller krigsföretagen äventyras, dömes till straffarbete på
livstid eller från och med åtta till och med tio år. Fick någon av
gärningen svår kroppsskada eller död, och var den brottsliges handling
av beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik olycka var därav
att befara; miste gärningsmannen livet eller dömes till straffarbete
på livstid.

Har någon genom uppsåtlig skadegörelse å livsmedel, krigsredskap
eller annan dylik egendom, som den brottslige veterligen tillhörde krigsmakten
eller var avsedd för dess behov, vållat väsentligt hinder för
krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder för
krigsföretagen, och var det skadade av beskaffenhet, att den brottslige
bort kunna inse, att dylik verkan var av brottet att befara; straffes
såsom i föregående moment är sagt.

164 §.

Förövar någon stöld av livsmedel, krigsredskap eller annan krigsförnödenhet,
som föres till fästning, krigsfartyg, läger eller annan ort,
där krigsfolk är sammandraget, och vet han, att egendomen tillhör
krigsmakten eller är avsedd för dess behov, dömes till straffarbete i
högst sex år.

165 §.

Förövar någon tillgrepp, som i 106 § sägs, dömes för stöld till
straffarbete från och med sex månader till och med åtta år.

141

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

166 §.

Var som å valplatsen stjäl från någon, som tillhör svenska krigsmakten
eller därmed förbunden krigsmakt och i kriget stupat, dömes
till straffarbete i högst fyra år. Går värdet av det tillgripna ej över
femton kronor, skall ändå för stöld dömas, efter ty nu är sagt; dock
må i sådant fall, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till
fängelse i högst sex månader dömas.

Lag samma vare, om någon, som icke tillhör svenska krigsmakten
eller därmed förbunden krigsmakt, å valplatsen förövar tillgrepp från
någon, som tillhör krigförande fientlig avdelning och i kriget stupat.

167 §.

Förövar man å valplatsen tillgrepp till större eller mindre belopp
från någon, som tillhör svenska krigsmakten eller därmed förbunden
krigsmakt och av sår eller sjukdom är urståndsatt att sin egendom
värja, dömes för stöld till straffarbete från och med sex månader till
och med fyra år.

Begär någon rån å sådan i nöd stadd person eller gör försök
därtill, straffes den brottslige efter allmän lag.

Förbryter sig någon, som icke tillhör svenska krigsmakten eller
därmed förbunden krigsmakt, på sätt i 1 eller 2 mom. denna § sägs,
emot sådan i nöd stadd person, vilken tillhör krigförande fientlig
avdelning, straffes den brottslige efter ty i nämnda moment för varje
fall är sagt.

168 §.

Rånar någon krigsförnödenheter, som föras till fästning, krigsfartyg,
läger eller annan ort, där krigsfolk är sammandraget, och vet
han, att egendomen tillhör krigsmakten eller är avsedd för dess behov;
dömes till straffarbete på livstid eller i tio år.

Har man i avsikt att tillägna sig sådana krigsförnödenheter med
våld eller sådant hot, som innebar trängande fara, överfallit den, som
förde godset, men ej gittat fullborda rånet genom tillgrepp; dömes till
straffarbete från och med sex till och med tio år.

142

Lagutskottets utlåtande AV 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

169 §.

Hava två eller flera sällat sig samman att rån, som i 168 § är
sagt, föröva och sådant brott begått; då skola de mista livet eller
dömas till straffarbete på livstid.

Har i detta fall brottet ej blivit genom tillgrepp fullbordat;
dömes till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med
tio år.

170 §.

Har genom rån eller stöld av sådan egendom, som den brottslige
veterligen tillhörde krigsmakten eller var för dess behov avsedd, väsentligt
hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller
hinder för krigsföretagen vållats, och var det tillgripna av beskaffenhet,
att den brottslige bort kunna inse, att en dylik verkan var av brottet
att befara; då skall han, om rån förövats, mista livet eller dömas
till straffarbete på livstid, men i annat fall dömas till straffarbete på
livstid eller från och med åtta till och med tio år.

171 §.

Begår någon stöld andra gången eller oftare, och är den stöld
sådan, som avses i 164, 165, 166 eller 167 §, må tiden för straffarbetet
ökas med två år utöver den i nämnda §§ för varje fall utsatta högsta
strafftid.

172 §.

Den, som för brott, varom i detta kap. förmäles, gjort sig förfallen
till straffarbete i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt
förtroende förlustig.

14 KAP.

Om överträdelser eller åsidosättande av tjänsteplikter i vissa fall.

173 §.

Underlåter befälhavare att, i vad på honom ankommer, sätta
fästning eller annan försvarsanstalt i sådant försvarstillstånd, som i
därom givna bestämmelser är föreskrivet, eller förhållandena eljest

143

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

uppenbarligen påkalla, eller underlåter befälhavare över ett eller flera
krigsfartyg på sjötåg att, såvitt på honom ankommer, hålla dem i
stridbart skick, eller försummar någon, som i sin tjänsteegenskap vid
krigsmakten är pliktig att för dess behov anskaffa vapen, ammunition,
livsmedel eller andra förnödenheter, att i tid göra för ändamålet nödiga
framställningar eller eljest vidtaga därför behövliga åtgärder, som på
honom ankomma; då skall, om fästningens eller försvarsanstaltens eller
fartygs uppgivande eller förlust eller eljest betydlig skada för rikets
försvar eller väsentligt hinder för krigsföretagen eller betydande brist
för krigsfolket av underlåtenheten eller försummelsen förorsakas, den
brottslige dömas till straffarbete från och med sex till och med tio år
eller på livstid eller till dödsstraff.

Kom av underlåtenheten eller försummelsen ringa eller ingen skada;
dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

174 §.

Består brott, som i 120 § nämnes, i lössläppande av spion, krigsfånge
eller annan person, som haft förbindelse med fienden, skall den
brottslige, om brottet skedde uppsåtligen och med kännedom om nämnda
förhållande, dömas till straffarbete från och med fyra till och med åtta
år, där ej svårare straff är efter 10 kap. tillämpligt.

175 §.

Har befälhavare för vakt, förpost, fartyg eller trupp, som erhållit
befallning att iakttaga eller utforska fiendens rörelser eller trygga krigsmakten
emot överraskning av fienden eller mot annan krigsfara, obehörigen
lämnat sin post eller eljest ådagalagt grov försummelse av de
plikter, som vid den särskilda förrättningens utförande honom ålågo,
eller har han under sådan tjänstgöring funnits överlastad av starka
drycker; dömes, efter som faran och skadan var, till fängelse eller
straffarbete i högst fyra år, men, om det skedde i närheten av fienden,
till livets förlust medelst skjutning eller straffarbete på livstid eller
från och med sex till och med tio år.

Gör officer eller underofficer, som ej är befälhavare, under sådan
tjänstgöring, som i föregående moment avses, sig skyldig till förseelse,
som där sägs; dömes, så vida ej brottet efter annat lagrum medför
svårare straff, till fängelse eller till straffarbete i högst två år, men
om brottet skedde i närheten av fienden, till straffarbete från och med
fyra till och med tio år.

144

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

176 §.

Visar skiltvakt, som blivit utställd
för att trygga krigsmakten
emot överraskning av fienden eller
mot annan krigsfara, grov försummelse
i detta sitt åliggande, eller
finnes lian under sådan tjänstgöring
överlastad av starka drycker, eller
har han, innan avlösning skett,
övergivit sin post eller lämnat den
åt annan; dömes så, som i 175 §
1 mom. stadgats; dock må, där
synnerligen mildrande omständigheter
förekomma, och brottet ej
skett i närheten av fienden, den
brottslige beläggas med vaktarrest
i minst tio dagar eller sträng arrest
i minst tre dagar.

176 §.

Visar skiltvakt, som blivit utställd
för att trygga krigsmakten
emot överraskning av fienden eller
mot annan krigsfara, grov försummelse
i detta sitt åliggande,
eller finnes han under sådan tjänstgöring
överlastad av starka drycker,
eller har han, innan avlösning skett,
övergivit sin post eller lämnat den
åt annan; dömes så, som i 175 §
1 mom. stadgats; dock må, där
synnerligen mildrande omständigheter
förekomma, och brottet ej
skett i närheten av fienden, den
brottslige beläggas med skärpt
arrest i minst fem dagar eller vaktarrest
i minst tio dagar.

15 KAP.

Om olovligt krigsbyte samt om missbruk av vapenmakten i krig.

177 §.

Var som obehörigen tager krigsbyte, dömes till fängelse i högst
sex månader eller belägges, där mildrande omständigheter förekomma,
med disciplinstraff.

Den, som av taget krigsbyte, i avsikt att sig eller annan det tillägna,
olovligen undanhåller något, varde straffad med fängelse i högst
sex månader eller straffarbete i högst två år.

178 §.

Tager man under eller efter drabbning från någon, som tillhör
krigförande fientlig avdelning, vad ej till krigsbyte göras må; dömes

145

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

till fängelse eller straffarbete i högst två år. Skedde det från krigsfånge,
vare den omständighet såsom försvårande ansedd.

Förövades tillgreppet från fiende, som i drabbningen stupat;
dömes till straffarbete i högst fyra år eller, där omständigheterna äro
synnerligen mildrande, till fängelse.

Yar fienden av sår eller sjukdom urståndsatt att sig försvara;
dömes den brottslige till straffarbete från och med sex månader till
och med fyra år. Tillfogades fienden för bytets tagande ytterligare sår
eller skada; varde gärningmannen dömd till straffarbete från och med
fyra till och med tio år eller på livstid. Stannade i sistnämnda fall
gärningen vid försök, dömes till straffarbete från och med två till och
med åtta år.

179 §.

Den som, när befästad ort, läger eller annan plats intages, eller
eljest under eller efter drabbning, tillägnar sig gods eller penningar
från invånare i fientligt land, vilken ej tillhör krigförande fientlig
avdelning, dömes för plundring till straffarbete från och med fyra till
och med tio år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må tiden
för straffarbetet nedsättas till två år.

Såsom plundring skall icke anses, om tillägnandet allenast omfattar
livsmedel, läkemedel, klädespersedlar, bränsle, foder, dragare eller
fordon och icke överstiger det nödiga behovet härutinnan.

Har någon genom överfallande medelst våld å person eller användande
av hot, som innebar trängande fara, gjort försök till brott,
som här är sagt, men ej gittat fullborda tillgreppet, varde för försök
till plundring dömd till straffarbete i högst sex år.

Där vid plundring eller försök därtill så grovt våld någon tillfogats,
att han därav fått svår kroppsskada eller ljutit döden; skall
den brottslige i förra fallet dömas till straffarbete på livstid eller i tio
år och i senare fallet mista livet eller dömas till straffarbete på livstid.

180 §.

Var som, för egen vinning eller annans enskilda nytta, ålägger
invånare i eget eller främmande land krigsgärd eller leverans av livsmedel,
foder, fordon eller annan dylik krigsförnödenhet eller tjänstbarhet
eller uttager annan eller större gärd, leverans eller tjänstbarhet än
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 saml. 22 höft. (Nr 22.) 19

146

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

den, som i vederbörlig ordning fastställts, eller utfordrar, vad han vet
av gärd, leverans eller tjänstbarhet redan guldet eller fullgjort vara,
dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.
Yar det befälhavare, som gjorde sig härtill skyldig, må, där brottets
beskaffenhet sådant föranleder, tiden för straffarbetet höjas till sex år.

Ämbets- eller tjänsteman, som i sitt ämbete eller sin tjänst vid
krigsmakten beträdes med brott, varom i denna § är sagt, varde ock
avsatt samt förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

181 §.

Yar som mot fienden brukar gift, dömes till straffarbete i högst
sex år.

Brukar någon mot fienden krigsredskap, vars användning Konungen
efter avtal med främmande makt förbjudit, eller brukar någon krigsredskap
på sätt, som Konungen efter sådant avtal förklarat otillåtet;
dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff.

182 §.

Den, som i krig olovligen brukar märke eller annat igenkänningstecken,
vilket avser att lämna skydd åt sårade eller sjuka i fält, varde,
där gärningen ej medför ansvar efter 149 §, straffad efter allmän lag;
dock må, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, tiden för
fängelsestraffet höjas till två år.

188 §.

Har någon efter drabbning, å stället, där den hölls, eller i närheten
därav, eller å taget fartyg eller i erövrad fästning eller annan intagen
ort, förövat våld eller annan misshandel å den, som icke gjort motstånd
eller som är satt under beskydd, eller å krigsfånge eller å sårad eller
sjuk person eller å den, som har vård om sjuk eller sårad, och innefattar
gärningen ej brott, som bör straffas efter 178 § 3 mom.; värde
för våldet eller misshandeln dömd till ansvar efter allmän lag och, vid
straffets bestämmande, brottet ansett såsom begånget under försvårande
omständigheter.

147

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj ds förslag.

Utskottets förslag.

Fjärde delen.

Om befälhavares disciplinära myndighet.

16 KAP.

Om disciplinmål.

184 §.

I vissa mål tillkomme det vederbörande befälhavare att ålägga
disciplinstraff. Dessa mål kallas disciplinmål.

185 §.

Till disciplinmål räknas mål
angående överträdelser av denna
lag, då dessa överträdelser efter
samma lags nedannämnda rum
kunna försonas med disciplinstraff,
nämligen:

1) rymning, olovligt undanhållande,
delaktighet i rymningsbrott
eller stämpling därtill efter
50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58,
154 och 157 §§;

2) överträdelse av ålagd arrest
utan bevakning efter 60 §;

3) vägran eller underlåtenhet
att fullgöra förmans befallning efter
76, 77 och 78 §§;

4) underlåtenhet att efterkomma
överordnads föreskrifter efter 80 §;

5) våld, hot eller förolämpning,
varom förmäles i 81, 82, 84, 85,
90, 91, 93 och 94 §§; dock att

185 §.

Till disciplinmål räknas mål
angående överträdelser av denna
lag, då dessa överträdelser efter
samma lags nedannämnda rum
kunna försonas med disciplinstraff,
nämligen:

1) rymning, olovligt undanhållande,
delaktighet i rymningsbrott
eller stämpling därtill efter
50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58,
154 och 157 §§;

2) överträdelse av ålagd arrest
utan bevakning efter 60 §;

3) vägran eller underlåtenhet
att fullgöra förmans befallning efter
76, 77 och 78 §§;

4) underlåtenhet att efterkomma
överordnads föreskrifter efter 79 §;

5) våld, hot eller förolämpning,
varom förmäles i 80, 81, 82, 84,
85, 90, 91, 93 och 94 §§; dock

148

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

dessa mål ej må utan den förorättades
uttryckliga medgivande
behandlas såsom disciplinmål;,

6) ohörsamhet eller uppstudsighet
emot skiltvakt eller annan
vakt, patrull eller truppavdelning
eller mot person, hörande till krigsmaktens
polisväsende, efter 88 §;

7) störande av gudstjänst efter
95 §;

8) oljud, oväsende, oanständigt
uppförande eller annat förargelseväckande
beteende och fylleri efter
96 §;

9) anstötligt och ovårdigt uppförande
efter 97 §;

10) oförsigtighet med eld eller
lätt antändbar ämne efter 100 §;

11) obehörigt nyttjande av krigsmakten
tillhörig eller för dess behov
avsedd egendom efter 101 §;

12) olovlig försäljning, pantsättning
eller annan förskingring,
förstörande eller skadande av vapen,
utrednings- eller beklädnadspersedlar,
ammunition, tjänstehäst
eller dess mundering eller foder
eller vad annat, som till utrustning
hör, samt de flera förbrytelser,
som omförmälas i 102 §, efter
samma lagrum;

13) åtgärd av förman, som hör
till manskapet, varigenom underlydande
förmås till sammanskott,
utgift, kostnad eller obehörigt arbete,
efter 113 §; så ock emottagande
av sådant utav underlydande,
då det bjudes såsom av fri vilja,
efter samma lagrum;

Utskottets förslag.

att dessa mål ej må utan den förorättades
uttryckliga medgivande
behandlas såsom disciplinmål;

6) ohörsamhet eller uppstudsighet
emot skiltvakt eller annan
vakt; patrull eller truppavdelning
eller mot person, hörande till krigsmaktens
polisväsende, efter 88 §;

7) störande av gudstjänst efter

95 §;

8) oljud, oväsende, oanständigt
uppförande eller annat förargelseväckande
beteende och fylleri efter

96 §;

9) oförsiktighet med eld eller
lätt antändbar ämne efter 99 §;

10) obehörigt nyttjande av krigsmakten
tillhörig eller för dess behov
avsedd egendom efter 100 §;

11) olovlig försäljning, pantsättning
eller annan förskingring,
förstörande eller skadande av vapen,
utrednings- eller beklädnadspersedlar,
ammunition, tjänstehäst
eller dess mundering eller foder
eller vad annat, som till utrustning
hör, samt de flera förbrytelser,
som omförmälas i 101 §, efter
samma lagrum;

12) åtgärd av förman, som hör
till manskapet, varigenom underlydande
förmås till sammanskott;
utgift; kostnad eller obehörigt arbete,
efter 113 §; så ock emottagande
av sådant utav underlydande,
då det bjudes såsom av fri vilja,
efter samma lagrum;

149

Lagutskoettts utlåtande Nr 22.
Kungl. Maj:ts förslag.

14) avgivande i tjänsten av
osannfärdig rapport samt försök att
i angelägenhet, som rör tjänsten, vilseleda
överordnad eller annan, som är
behörig att infordra eller mottaga
meddelanden i sådan angelägenhet,
efter 116 §;

15) obehörigt övergivande av
eller försummelse på post, så ock
fylleri under vaktgöring eller annan
likartad tjänstgöring efter 123,
124 och 176 §§;

16) tagande av dubbel anställning
efter 126 §;

17) vårdslöshet, försummelse,
oförstånd eller oskicklighet i tjänsten
efter 130 och 132 §§, där ej
genom förseelsen uppkommit skada,
från vars ersättande befrielse kan,
enligt vad i 33 § sägs, äga rum;

18) gemenskap med fienden
efter 147 §; samt

19) obehörigt tagande av krigsbyte
efter 177 §.

Utskottets förslag.

13) avgivande i tjänsten av
osannfärdig rapport efter 116 §;

14) obehörigt övergivande av
eller försummelse på post, så ock
fylleri under vaktgöring eller annan
likartad tjänstgöring efter 123,
124 och 176 §§;

15) tagande av dubbel anställning
efter 126 §;

16) vårdslöshet, försummelse,
oförstånd eller oskicklighet i tjänsten
efter 130 och 132 §§, där ej
genom förseelsen uppkommit skada,
från vars ersättande befrielse kan,
enligt vad i 33 § sägs, äga rum;

17) gemenskap med fienden
efter 147 §; samt

18) obehörigt tagande av krigsbyte
efter 177 §.

§•

186

År någon på en gång angiven dels för förseelse, vilken är att
hänföra till disciplinmål, och dels för brott, som tillhör krigsdomstols
upptagande, och hava antingen båda förbrytelserna blivit förövade
genom en och samma handling eller utgöra de arter av samma slags
brott, skola de båda hänskjutas till domstolen.

187 §.

Emot den, som upphört att tillhöra krigsmakten, må ej åtal för
sådana av honom under tjänstetiden begångna förbrytelser, vilka äro
att hänföra till disciplinmål, av befälhavare handläggas, utan skall
sådant åtal, om det ifrågakommer, göras anhängigt hos krigsdomstol.

150

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

188 §.

Har någon av det vid krigsmakten fast anställda manskapet rymt,
anses han i fråga om disciplinstraff och dess åläggande fortfarande tillhöra
krigsmakten, ändå att han ej ertappas, förr än annan blivit i
hans nummer insatt.

189 §.

Om befälhavares skyldighet att i vissa fall, då sådan förseelse
förekommer, varom i 185 § förmäles, överlämna målet till krigsdomstol,
därom stadgas i 18 kap.

190 §.

Utan hinder av vad i 184 och 185 §§ finnes föreskrivet, äger
krigsdomstol att efter lag ådöma disciplinstraff i mål, som är under
dess handläggning.

17 KAP.

Om de befälhavare, som äga bestraffningsrätt i disciplinmål.

191 §.

Den bestraffningsrätt i disciplinmål,
varom i 16 kap. förmäles, tillkommer
utan inskränkning nedannämnda
befälhavare, envar över
den personal, som står under hans
befäl, nämligen:

l:o) chef för arméfördelning och
annan omedelbart under Konungen
lydande befälhavare vid armén;

2: o) chef för regemente eller
därmed likställt truppförband vid
armén;

191 §.

Den bestraffningsrätt i disciplinmål,
varom i 16 kap. förmäles, tillkommer
utan inskränkning nedannämnda
befälhavare, envar över
den personal, som står under hans
befäl, nämligen:

l:o) chef för arméfördelning och
annan omedelbart under Konungen
lydande befälhavare vid armén;

2: o) chef för regemente eller
därmed likställt truppförband vid
armén;

151

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

3:o) chefen för kustartilleriet
och chef för regemente tillhörande
kustartilleriet;

4:o) stationsbefälhavare och
varvschef, så ock, i de fall, som
Konungen bestämmer, annan befälhavare
vid flottan av minst regementsofficers
grad;

5:o) bevakningschef vid kustsignalväsendet; 6:o)

inskrivningsområdesbefälhavare;
samt

7:o) befälhavare av minst kaptens
grad för skola, kommendering,
verk eller inrättning, som ej tillhör
visst truppförband av armén
eller kustartilleriet eller station av
flottan, eller för detacherad avdelning;
så ock chef av kaptens grad
för självständig eller detacherad
fartygsavdelning eller för enkelt
eller detacherat fartyg.

Samma befogenhet, som nu är
sagd, tillkommer befälhavare, som
innehar befäl över de i l:o)—6:o)
av denna § nämnda befälhavare.

I krigstid äger envar befälhavare,
som innehar minst underofficers
grad och för befäl över
detacherad avdelning, bestående av
minst ett kompani eller däremot
svarande styrka, bestraffningsrätt i
enahanda utsträckning, som förut
i denna § är sagt.

Utskottets förslag.

3: o) chefen för kustartilleriet
och chef för regemente eller därmed
likställt truppförband vid kustartilleriet; 4:o)

stationsbefälhavare och
varvschef, så ock, i de fall, som
Konungen bestämmer, annan befälhavare
vid flottan av minst regementsofficers
grad;

5: o) bevakningschef vid kustsignalväsendet; 6:o)

inskrivningsområdesbefälhavare;
samt

1:6) befälhavare av minst kaptens
grad för skola, kommendering,
verk eller inrättning, som ej tillhör
visst truppförband av armén
eller kustartilleriet eller station av
flottan, eller för detacherad avdelning;
så ock chef av kaptens grad
för självständig eller detacherad
fartygsavdelning eller för enkelt
eller detacherat fartyg.

Samma befogenhet, som nu är
sagd, tillkommer befälhavare, som
innehar befäl över de i l:o) — 6:o)
av denna § nämnda befälhavare.

192 §.

Yad i 191 § är sagt om där omförmälda befälhavare gälle ock
om befälhavare, som enligt förordnande eller tjänstereglemente till -

152

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj-.ts förslag. Utskottets förslag.

fälligt utövar befäl, som avses i nämnda §, och, om detta är sådant,
som omförmäles under 4:o) och 7:o) av samma §, innehar sådan grad,
som, enligt vad där är sagt, erfordras för bestraffningsrättens utövning.

193 §.

Med detacherad avdelning likställes enligt denna lag avdelning,
vilken, utan att densamma av befälhavare i föreskriven ordning förklarats
vara detacherad, från huvudstyrkan skilts på sådant sätt, att
skriftliga befallningar icke dagligen kunna omedelbart från dennas
befälhavare inhämtas. Yad sålunda är sagt äge motsvarande tilllämpning
i fråga om fartygsavdelning eller fartyg.

194 §.

Befälhavare av lägre än kaptens
men minst underofficers grad,
vilken utövar sådant befäl, som i
191 § 7:o) är sagt, äger, där ej
sådant fall är för handen, som avses
i sista momentet av nämnda §, över
honom underlydande bestraffningsrätt
med den inskränkning, att
sträng arrest, vaktarrest över tio
dagar eller vaktarrest med skärpning
genom hårt nattläger ej må av honom
åläggas.

195

194 §.

Befälhavare av lägre än kaptens
men minst underofficers grad,
vilken utövar sådant befäl, som i
191 § 7 ro) är sagt, äger, där ej
sådant fall är för handen, som avses
i sista momentet av nämnda §, över
honom underlydande bestraffningsrätt
med den inskränkning, att
skärpt arrest eller vaktarrest över
tio dagar ej må av honom åläggas.

§•

Utövar någon, som ej är krigsman, sådant befäl, som omförmäles
i 191 § 7:o), då äger den befälhavare, där han innehar underofficers
eller högre tjänsteställning, över den personal, som står under hans befäl,
enahanda bestraffningsrätt, som, enligt vad ovan är stadgat, tillkommer
krigsman av motsvarande grad.

196 §.

Kommendant i fästning eller i annan ort, där krigsmakt är förlagd,
äger bestraffningsrätt över garnisonen för överträdelser av vad an -

153

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. TJtskottcts förslag.

gående fästningens eller ortens försvar, garnisonstjänsten eller ordningen
på stället av kommendanten förordnas, så ock för förseelser på vakt
eller i annan tjänsteförrättning, som är under hans inseende.

Har avdelning av garnisonen ej egen, till utövning av bestraffningsrätt
behörig befälhavare, äger kommendanten jämväl i andra mål
utöva bestraffningsrätt över avdelningen.

I de mål, däri kommendant innehar bestraffningsrätt, äger han, om
han är av kaptens eller högre grad, att utöva nämnda rätt i enahanda
utsträckning, som i 191 § avses, men i annat fall med den inskränkning,
som i 194 § angående där omförmälda befälhavare är stadgad.

Yad ovan om kommendant är sagt äge motsvarande tillämpning
i fråga om annan befälhavare, som av Konungen förklarats skola
vara i nu angivna hänseende likställd med kommendant.

197 §.

Chef å fartyg, där avdelning av armén eller kustartilleriet blivit
till tjänstgöring kommenderad, äger över den avdelning enahanda bestraffningsrätt
som över fartygets övriga besättning.

Är avdelning av krigsmakten för annat ändamål tagen ombord,
äge fartygschefen att, inom gränsen av sin bestraffningsrätt, ålägga
bestraffning för förseelser, som någon av avdelningen begår emot vad
i avseende å fartygets säkerhet eller rörelser eller ordningen ombord
av fartygschefen förordnas; börande i sådant fall avdelningens befälhavare,
ifall han innehar högre grad eller tjänsteställning än fartygschefen,
bestämma straffet.

Har avdelningen icke ombord å fartyget egen till utövning av bestraffningsrätt
behörig befälhavare, äger fartygschefen att inom ovannämnda
gräns jämväl i övrigt utöva bestraffningsrätt över avdelningen.

198 §.

Lyder fartyg, vars chef är av lägre grad än regementsofficer,
under högste befälhavare över flotta eller under eskader- eller avdelningschef,
äger den högre befälhavaren att åt fartygschefen uppdraga
bestraffningsrätt med den inskränkning i fråga om de i 194 § omförmälda
befälhavare, som där är stadgad.

199 §.

Finner befälhavare, som innehar bestraffningsrätt med den inskränkning,
varom i 194 § förmäles, av underlydande begången förBihang
till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 höft. (Nr 22.) 20

154

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj ds förslag

Utskottets förslag.

seelse påkalla strängare straff, än han själv äger ålägga, eller uppstår
hos honom tvekan, huruvida målet bör behandlas såsom disciplinmål
eller hänskjutas till krigsdomstol, överlämne befälhavaren målet till
närmast högre med oinskränkt bestraffningsrätt beklädd befälhavare
eller, där han är chef för självständig fartygsavdelning eller enkelt
fartyg, till stationsbefälhavaren vid den station av flottan, dit fartyget,
varå den felaktige befinner sig, hör eller först ankommer; och åligger
det nämnda högre befälhavare eller stationsbefälhavaren att meddela
beslut i målet.

Äger befälhavare för avdelning av krigsmakten, som tillhör garnison
i fästning eller annan ort, där kommendant finnes, eller som är
tagen ombord å fartyg utan att vara till tjänstgöring därstädes kommenderad,
bestraffningsrätt över avdelningen allenast med den inskränkning,
som ovan nämnts, vare den befälhavare, om kommendanten eller
fartygschefen är beklädd med oinskränkt sådan rätt, berättigad att i
fall, som i 1 mom. avses, överlämna målet till kommendanten eller
fartygschefen, som i sådan händelse har att meddela beslut i målet.
Vad i detta moment är sagt om kommendant gälle ock sådan befälhavare,
som jämlikt 196 § förklarats skola vara likställd med kommendant.

Mål rörande våld, hot eller förolämpning mot befälhavare, som,
enligt vad ovan stadgats, själv skulle äga att utöva bestraffningsrätt
i målet, varde, där ej lägre med bestraffningsrätt utrustad befälhavare
finnes, överlämnat till närmast högre befälhavares handläggning;
dock att denna bestämmelse ej må utgöra hinder för att å fartyg på
sjötåg befälhavaren själv må utöva bestraffningsrätten, då förseelsens
omedelbara bestraffande finnes för krigstuktens upprätthållande erforderligt.

Befälhavare, som endast för viss tid eller för viss tjänsteförrättning
har underlydande under sitt befäl, må, där så finnes lämpligt, för
särskilt fall hos den befälhavare, som eljest äger bestraffningsrätt
över den felaktige, hemställa om hans bestraffande.

200 §.

201 S

155

Lagutskottets utlåtande AV 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

18 KAP.

Om handläggningen av disciplinmål.

202 §.

Vill man angiva någon för förseelse, varom i 185 § förmäles, göre
därom anmälan hos den till bestraffningsrättens utövning behörige
befälhavaren. Är sådan anmälan gjord, eller är eljest till befälhavarens
kunskap kommet, att dylik förseelse blivit begången, då skall utredning
om förseelsen och de närmare omständigheterna därvid ske vid förhör.
Sådant förhör hålles av nyssnämnda befälhavare eller, där bestraffningsrätten
innehaves av befälhavare, som omtalas i 191 § l:o)—6:o), eller
av högre befälhavare eller av kommendant eller befälhavare, som enligt
196 § är likställd med kommendant, och han ej finner skäl att själv
hålla förhöret, av den, vilken därtill i allmänhet eller för särskilt fall
av honom förordnats.

Vid förhöret, därvid någon av den tilltalades överordnade eller
av de med honom likställda bör, där så ske kan, vara tillstädes,
skall målsägande, om sådan finnes, och han det äskar, varda hord,
den tilltalade lämnas tillfälle att förklara sig samt i övrigt iakttagas,
vad för utredning av förseelsens beskaffenhet och prövning av den tilltalades
straffbarhet är av nöden. Yad vid förhöret huvudsakligen
förekommit skall i korthet antecknas, där ej i krig hinder därför möter.

208 §.

Innan disciplinstraff ålägges, skall befälhavaren inhämta yttrande
av vederbörande auditör rörande brottets beskaffenhet och det straff,
som bör åläggas. Godkänner icke befälhavaren auditörens yttrande,
äger denne anteckna det till det i målet förda protokollet; har sådan anteckning
icke skett, vare auditören jämte befälhavaren för beslutet ansvarig.

Skulle auditörens hörande medföra avsevärt uppskov med målets
avgörande, och finnes det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande
nödigt, att den felande skyndsamt varder bestraffad, må dock
disciplinstraff åläggas, utan att yttrande från auditören, på sätt nu är
sagt, blivit inhämtat. Lag samma vare, där i fält, på sjötåg eller eljest
auditör ej finnes vid ifrågavarande avdelning av krigsmakten.

156 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

204 §.

Finner vederbörande befälhavare, att påföljden i det särskilda
fallet ej bör stanna vid disciplinstraff och att målet förty ej är
av beskaffenhet att vidare böra behandlas såsom disciplinmål, eller har
erforderlig utredning om brottets beskaffenhet eller den angivnes straffbarhet
ej kunnat vinnas, då skall målet överlämnas till krigsdomstol;
dock att i sistnämnda fall befälhavaren, där saken prövas vara av
synnerligen ringa vikt och målsägande ej för vinnande av ytterligare
utredning påfordrar dess hänskjutande till krigsdomstol, må låta
målet förfalla.

205 §.

Disciplinstraff skall lämpas efter förseelsens mer eller mindre
svåra beskaffenhet, de flera eller färre försvårande eller förmildrande
omständigheter, under vilka den blivit begången, samt den straffskyldiges
uppförande i övrigt, varvid synnerligt avseende bör fästas
därå, om han alltid tillförene förhållit sig väl eller däremot oftare och
för svårare förseelser undergått straff.

206 §.

Ej må för förseelse, vilken är att hänföra till disciplinmål och
varför den felaktige blivit straffad, tillökning i bestraffningen sedermera
åläggas honom.

19 KAP.

Om verkställighet av disciplinstraff.

207 §.

Disciplinstraff, som blivit ålagt av befälhavare, skall, där så kan
ske, genast verkställas.

År den straffskyldige för annat brott under tilltal vid domstol,
må straffets verkställighet därav ej hindras eller uppehållas.

157

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Hålles tilltalad häktad för brott, som hör till domstols upptagande,
och angives han tillika för förseelse, vilken må behandlas
såsom disciplinmål; då må väl disciplinstraff av befälhavaren i vanlig
ordning honom åläggas, men ej bringas till verkställighet, innan antingen
den tilltalade varder ställd på fri fot eller utslag blivit meddelat
i det mål, som hör till domstolens behandling, och detta utslag
vunnit laga kraft.

208 §.

Befälhavare, som i disciplinmål ålagt straff, skall i laga ordning
befordra det till verkställighet eller, om straffet bör av annan befälhavare
verkställas, hos denne därom göra hemställan. Tillhör den
straffskyldige avdelning, som tagits ombord å fartyg utan att vara till
tjänstgöring å fartyget kommenderad, och har bestraffningen ålagts av
avdelningens egen befälhavare, må bestraffningen ej å fartyget verkställas,
innan fartygets chef förklarat hinder därför ej möto,.

Innan i disciplinmål ålagd bestraffning verkställes, skall befälhavaren
eller den hans ställe företräder, antingen offentligen eller genom
skriftliga order, meddela den straffskyldige underrättelse om orsaken
till bestraffningen och om dennas beskaffenhet, så ock om vad den
straffskyldige har att iakttaga, i händelse han med beslutet om bestraffningen
icke åtnöjes.

20 KAP.

Om klagan i disciplinmål.

209 §.

Den, som blivit belagd med disciplinstraff och med beslutet ej
åtnöjes, äger att före klockan tolv å tjugonde dagen från den dag, då
straffet avslutades, ingiva sina besvär till krigshovrätten eller, om
överkrigsrätt trätt i verksamhet vid den avdelning av krigsmakten,
dit befälhavaren hör, till överkrigsrätten; dock stånde det klaganden
öppet att i stället inom nämnda tid avlämna sina besvär till den befälhavare,
som ålagt bestraffningen eller i hans ställe satt är; åliggande
det befälhavaren att ofördröjligen insända besvärsskriften, försedd med

158

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

påteckning om tiden för dess avlämnande till honom, jämte övriga
besvärshandlingar till krigsöverdomstolen.

Möter under fält- eller sjötåg, då avdelning av krigsmakten är
detacherad, laga hinder för besvärens ingivande inom tid, som här
ovan sägs, beräknas tiden, inom vilken besvären skola ingivas, från
den dag, hindret upphörde.

Försummar den missnöjde, vad sålunda är föreskrivet, have förlorat
sin talan.

Domstolen äger att utlåta sig, om och i vad mån det undergångna
straffet bör räknas klaganden till last, ävensom angående befälhavarens
förhållande.

Utan hinder av anförda besvär skall straffet i föreskriven ordning
verkställas.

21 KAP.

Om tillrättavisningar.

210 §.

För mindre förseelser och fel
mot militär tukt och ordning, må,
på sätt och i den ordning av
Konungen närmare förordnas, i
stället för disciplinär bestraffning
såsom tillrättavisning användas:

a) varning, meddelad enskilt
eller i närvaro av några den felaktiges
överordnade eller med
honom likställda;

b) vägran, ombord å fartyg, av
landpermission för viss bestämd tid,
högst trettio dagar, eller för högst
sex landpermissionsdagar;

samt, för manskap dessutom:

c) åläggande för visst antal
gånger, högst sex, eller för viss
bestämd tid, högst femton dagar,

210 §.

För mindre förseelser och fel
mot militär tukt och ordning, må,
på sätt och i den ordning av
Konungen närmare förordnas, i
stället för disciplinär bestraffning
såsom tillrättavisning användas:

a) varning, meddelad enskilt
eller i närvaro av några den felaktiges
överordnade eller med
honom likställda;

b) vägran, ombord å fartyg, av
landpermission för viss bestämd tid,
högst trettio dagar, eller för högst
sex landpermissionsdagar;

samt, för manskap dessutom:

c) åläggande för visst antal
gånger, högst sex, eller för viss
bestämd tid, högst femton dagar,

159

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

att utom vanlig ordning förrätta
handräckningsarbeten;

d) förbud att under viss bestämd
tid, högst femton dagar, vistas
utom kasernområde, läger eller
däremot svarande område.

Tillrättavisning, varom nu är
sagt, må ej användas av mer än
ett slag för samma förseelse eller
fel, ej heller tillrättavisning, varom
i c) förmäles, i något fall så användas,
att genom överansträngning
eller annan orsak men för den
felaktiges hälsa och tjänstbarhet
därav kommer.

Om tillrättavisningar, som få användas
för barn, vilka ej fyllt femton
år, därom förordnar Konungen.

Utskottets förslag.

att utom vanlig ordning förrätta
handräckningsarbeten;

d) vaktgöring, högst tre gånger,
utom vanlig ordning;

e) förbud att under viss bestämd
tid, högst femton dagar, vistas
utom kasernområde, läger eller
däremot svarande område eller åt
kompani eller likställt truppförband
upplåten del av dylikt område; och

f) mistning av dagavlöning eller
avlöning stillägg till ett sammanlagt
belopp av högst fyra kronor.

Tillrättavisning, varom nu är
sagt, må ej användas av mer än
ett slag för samma förseelse eller
fel, ej heller tillrättavisning, varom
i c) och d) förmäles, i något fall
så användas, att genom överansträngning
eller annan orsak men
för den felaktiges hälsa och tjänstbarhet
därav kommer.

Om tillrättavisningar, som få användas
för barn, vilka ej fyllt femton
år, därom förordnar Konungen.

160

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

2:o) Lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

1 KAP.

Om de krigsdomstolar, som skola finnas.

1 §•

Underdomstol vid krigsmakten är krigsrätt.

Krigsrätt är regementskrigsrätt, stationskrigsrätt, särskild krigsrätt
eller i fall, varom i 3 kap. förmäles, fältkrigsrätt.

2 §•

Krigsöverdomstol är krigshovrätten eller i fall, som i 5 kap.
nämnes, överkrigsrätt.

Under krigshovrätten lyda alla krigsrätter, där ej vid någon avdelning
av krigsmakten överkrigsrätt finnes, i vilket fall krigsrätterna
vid den avdelning lyda under överkrigsrätten.

3 §•

I de mål, som dragas under Konungens prövning, dömer högsta
domstolen enligt vad i grundlagen stadgas.

4 §•

Ståndrätt är en särskild domstol, som i vissa fall må förordnas
under krig. Därom stadgas i 15 kap.

161

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

2 KAP.

Om regent entskrigsrätt, stationskrigsrätt och särskild krigsrätt.

5 §•

Regementskrigsrätt skall finnas vid varje regemente och därmed
likställt truppförband av armén och kustartilleriet samt stationskrigsrätt
vid en var av flottans stationer.

Särskild krigsrätt må av Konungen inrättas vid avdelning av
krigsmakten, för vilken regements- eller stationskrigsrätt icke enligt
1 mom. är inrättad, eller som består av personal, vilken från olika
truppförband eller stationer sammandragits till gemensam tjänstgöring.
Sådan krigsrätt må därjämte inrättas vid avdelning av regemente eller
likställt truppförband, som är förlagd å annan ort än huvudstyrkan,
samt vid avdelning av flottan, som är förlagd utom stationen-.

Konungen må även, där så prövas lämpligt, bestämma, att två
eller flera av de avdelningar, varom ovan i 2 mom. är nämnt, skola
lyda under samma särskilda krigsrätt eller att sådan avdelning skall
lyda under viss regements- eller stationskrigsrätt.

6 §•

Krigsrätt, som i detta kapitel avses, utgöres av en krigsdomare
såsom ordförande, två militära ledamöter och en auditör.

Att krigsrätten i visst fall är domför, ändå att krigsdomaren ej
är tillstädes i rätten, därom stadgas i 59 §.

7 §.

Krigsdomare skall hava fullgjort vad författningarna föreskriva
såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten och i sådana värv ådagalagt
insikt och erfarenhet.

Krigsdomare förordnas av Konungen för viss tid och må enligt
de närmare bestämmelser, som Konungen meddelar, anställas vid flera
olika krigsrätter. Till krigsdomare utses företrädesvis ordinarie domare
i allmän underrätt. Kan på grund av göromålens omfattning krigsdomaresysslan
ej med annat domareämbete förenas, må krigsdomaren
till befattningen utnämnas.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 höft. (Nr 22.) 21

162

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Vid förfall för krigsdomare förordnas ställföreträdare av krigshovrätten.
Angående ställföreträdare, som nu nämnts, skall vad i
1 mom. är stadgat om krigsdomare äga motsvarande tillämpning.

8 §•

Militära ledamöter i krigsrätt,
som i detta kapitel avses, äro, där
ej annat av 12 § föranledes:

a) i mål mot generalsperson
eller flaggman: en generalsperson
eller en flaggman och en officer
av överstes eller kommendörs grad;

b) i mål mot regementsofficer:
två regementsofficerare, av vilka
åtminstone den ene bör hava överstes
eller kommendörs grad;

c) i mål mot officer av kaptens
eller lägre grad, underofficer eller
någon av manskapet ävensom i
mål, som ej rör åtal mot viss person:
två officerare av kaptens grad.

Äro i ett och samma mål de
tilltalade av skilda grader, bestämmes
rättens sammansättning
med hänsyn till den av de tilltalade,
som har högsta graden.

9 §•

Chef för regemente eller likställt
truppförband av armén eller
kustartilleriet, så ock stationsbefälhavare
vid flottan skall inom
varje års utgång förordna två till

8 §■

Militära ledamöter i krigsrätt,
som i detta kapitel avses, äro, där
ej annat av 12 § föranledes:

a) i mål mot generalsperson
eller flaggman: en generalsperson
eller en flaggman och en officer
av överstes eller kommendörs grad;

b) i mål mot regementsofficer:
två regementsofficerare, av vilka
åtminstone den ene bör hava överstes
eller kommendörs grad;

c) i mål mot officer av kaptens
eller lägre grad ävensom i mål,
som ej rör åtal mot viss person:
två officerare av kaptens grad.

d) i mål mot underofficer eller
någon av manskapet: eu officer av
kaptens grad samt eu underofficer av
fanjunkares eller likställd grad.

Äro i ett och samma mål de
tilltalade av skilda grader, bestämmes
rättens sammansättning
med hänsyn till den av de tilltalade,
som har högsta graden.

9 §■

Chef för regemente eller likställt
truppförband av armén eller
kustartilleriet, så ock stationsbefälhavare
vid flottan skall inom varje
års utgång bland truppförbandets eller

163

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

truppförbandet eller stationen hörande
officerare av kaptens grad
att under nästföljande år i mål, som
i 8 § c) omförmälas, vara ledamöter
i den regements- eller stationskrigsrätt,
som där finnes, samt minst
två och högst fyra andra officerare
av samma grad att under nämnda
tid vara ställföreträdare för dessa
ledamöter.

Chef för arméfördelning skall
inom varje års utgång förordna
fyra till fördelningen hörande regementsofficerare,
därav en av överstes
grad, med två regementsofficerare,
därav likaledes en skall vara av överstes
grad, såsom ''Ställföreträdare,
att under nästföljande år i mål, däri
regementsofficer är tilltalad, inträda
såsom ledamöter i de regementskrigsrätt.
er, som finnas vid truppförbanden
inom fördelningen. Vad
nu är sagt om chef för arméfördelning
skall äga motsvarande tillämpning
å kommendanten i Boden
och militärbefälhavaren på Gottland
ävensom å stationsbefälhavare vid
flottan och chefen för kustartilleriet
i vad angår de trupper, som
lyda under desa befälhavare.

Inträffar stadigvarande förfall
för förordnad ledamot eller ställföreträdare,
för ordnas annan officer av
samma grad för återstoden av året.

10 §.

Då särskild krigsrätt inrättas, bestämmer
Konungen, huru de offi -

Utskottets förslag.

stationens personal förordna två officerare
av kaptens grad samt en
underofficer av fanjunkares eller likställd
grad med två officerare och en
underofficer av motsvarande grader
såsom ställföreträdare att under nästföljande
år i mål, som i 8 § c) och

d) omförmälas, vara ledamöter i
den regements- eller stationskrigsrätt,
som finnes vid truppförbandet
eller stationen.

Chef för arméfördelning skall
inom varje års utgång förordna
fyra till fördelningen hörande regementsofficerare
därav en av överstes
grad, med två regementsofficerare,
därav likaledes en skall vara av överstes
grad, såsom ställföreträdare,
att under nästföljande år i mål, däri
regementsofficer är tilltalad, inträda
såsom ledamöter i de regementskrigsrätter,
som finnas vid truppförbanden
inom fördelningen. Yad
nu är sagt om chef för arméfördelning
skall äga motsvarande tillämpning
å kommendanten i Boden
och militärbefälhavaren på Gottland
ävensom å stationsbefälhavare vid
flottan och chefen för kustartilleriet
i vad angår de trupper, som
lyda under dessa befälhavare.

Inträffar stadigvarande förfall
för förordnad ledamot eller ställföreträdare,
förordnas annan av samma
grad för återstoden av året.

10 §.

Då särskild krigsrätt inrättas, bestämmer
Konungen, huru de offi -

164

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.
cerare skola förordnas, som i mål,
varom i 8 § b) och c) förmäles,
skola tjänstgöra såsom militära
ledamöter i krigsrätten. Sådant
förordnande skall i allmänhet avse
helt kalenderår; dock må, då sådan
krigsrätt inrättas vid avdelning av
flottan, som är på sjötåg, bestämmelse
meddelas därom, att ställföreträdare
för militär ledamot,
som har förfall, må utses för tillfället.

Utskottets förslag.

cerare och underofficerare skola förordnas,
som i mål, varom i 8 § b),
c) och d) förmäles, skola tjänstgöra
såsom militära ledamöter i krigsrätten.
Sådant förordnande skall i
allmänhet avse helt kalenderår;
dock må, då sådan krigsrätt inrättas
vid avdelning av flottan, som
är på sjötåg, bestämmelse meddelas
därom, att ställföreträdare för
militär ledamot, som har förfall,
må utses för tillfället.

11 §.

Rör mål, vilket skall handläggas vid krigsrätt, som i detta kapitel
avses, åtal mot generalsperson eller flaggman, förordnar Konungen
de militära ledamöterna i rätten.

12 §.

Finnes officer av föreskriven grad
ej att tillgå, må till militär ledamot
eller ställföreträdare för sådan
ledamot förordnas officer av närmast
högre eller närmast lägre grad
än den, som för varje fall är föreskriven.
I stället för underofficer av
föreskriven grad må i motsvarande
fall annan underofficer av lägre grad
för ordnas.

13 §.

Auditör vid regements- eller stationskrigsrätt utnämnes av Konungen.
Äro två eller flera regementen eller därmed likställda truppförband
förlagda å samma ort eller å nära intill varandra belägna orter, må,
där så finnes lämpligt, endast en auditör anställas vid de krigsrätter,
som finnas vid dessa truppförband eller några av dem.

Vid särskild krigsrätt skall enligt Konungens bestämmande såsom

165

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

auditör tjänstgöra någon av de vid regements- eller stationskrigsrätterna
anställda auditörerna eller, där så erfordras, av Konungen särskilt förordnad
auditör.

Konungen må, där så anses erforderligt, förordna vice auditör att,
då auditören är förhindrad att tjänstgöra, inträda i hans ställe. Har
ej vice auditör förordnats, eller föreligger hinder även för denne, förordnas
annan ställföreträdare av krigshovrätten.

Till auditör eller ställföreträdare för auditör må ej utses annan
än den, som fullgjort vad författningarna föreskriva såsom villkor

för att i domareämbeten nyttjas.
14 §.

Behörighet att föranstalta om
sammankallande av krigsrätt, som
i detta kapitel avses, tillkommer
befälhavaren för det truppförband
eller den station, vid vilken krigsrätten
skall hållas, eller, i fråga
om särskild krigsrätt, den befälhavare,
som Konungen därtill förordnat.

Då ärende förekommer, som skall
handläggas av krigsrätt, göre befälhavaren
därom anmälan hos krigsdomaren,
vilken efter samråd med
befälhavaren bestämmer tid och
plats för rättens första sammanträde.
Befälhavaren skall därefter
med iakttagande av här nedan givna
närmare föreskrifter draga försorg
därom, att auditören och de militära
ledamöterna varda tillsammanträdet
inkallade. Där någon av de
militära ledamöterna är befälhavare
för det kompani eller annan däremot
svarande avdelning, som den
tilltalade tillhör, må denne ledamot
icke sitta i rätten, utan skall

14 §.

Då ärende förekommer, som
skall handläggas av krigsrätt, göre
befälhavaren därom anmälan hos
krigsdomaren, vilken efter samråd
med befälhavaren bestämmer tid
och plats för rättens första sammanträde.
Befälhavaren skall därefter
med iakttagande av här nedan
givna närmare föreskrifter draga
försorg därom, att auditören och
de militära ledamöterna varda till
sammanträdet inkallade. Där någon
av de militära ledamöterna tjänstgör
vid det kompani eller annan
däremot svarande avdelning, som
den tilltalade tillhör, må denne
ledamot icke sitta i rätten, utan

166

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj-.ts förslag.

ställföreträdare i hans ställe inkallas.
Ej heller må officerare, som
tillhöra samma regemente eller
samma därmed likställda truppförband
som den tilltalade, vara bisittare
i rätten, då mål angående
åtal mot officer där förekommer,
utan skola i sådant fall militära
ledamöter i krigsrätt vid annat
truppförband i deras ställe tjänstgöra
i rätten. I de fall, då officerare,
vilka lyda under annan befälhavare
än den, som föranstaltar om
rättens sammankallande, skola inkallas
till tjänstgöring i krigsrätt,
skall denne hos närmast högre
befälhavare göra framställning om
deras inkallande.

Utskottets förslag.

skall ställföreträdare i hans ställe
inkallas. Ej heller må officer eller
underofficer, som tillhör samma
regemente eller samma därmed likställda
truppförband som den tilltalade,
vara bisittare i rätten, då
mål angående åtal mot officer eller
underofficer där förekommer, utan
skola i sådant fall militära ledamöter
i krigsrätt vid annat truppförband
i deras ställe tjänstgöra i rätten.
I de fall, då militära ledamöter,
vilka lyda under annan befälhavare
än den, som föranstaltar om rättens
sammankallande, skola inkallas till
tjänstgöring i krigsrätt, skall denne
hos närmast högre befälhavare göra
framställning om deras inkallande.

15 §.

Krigsrättens första sammanträde utsättes att äga rum, så snart
lämpligen ske kan. Då rannsakning med häktad person skall förekomma
inför krigsrätten, utsättes sammanträdet att hållas sist inom
åtta dagar från den dag, då krigsdomaren erhållit underrättelse om
häktningen.

Rätten bör, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda,
kallas att sammanträda å den ort, där den avdelning av krigsmakten,
vid vilken krigsrätten är inrättad, befinner sig.

3 KAP.

Om fåltkrigsrätt.

16 §.

Från den dag, rikets krigsmakt för annat ändamål än övning
ställes på krigsfot, vare fältkrigsrätt underdomstol vid krigsmakten.

Ställes för sådant ändamål allenast en del av rikets krigsmakt

167

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Eungl Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

på krigsfot, bestämmer Konungen, huruvida vid denna del av krigsmakten
fältkrigsrätt skall vara underdomstol.

I mån som krigsmakten återgår till fredsfot, skola fältkrigsrätterna
upphöra.

Dagen, från vilken fältkrigsrätt skall vara underdomstol, eller
fältkrigsrätt skall upphöra, varder av Konungen kungjord.

17 §•

Skall jämlikt 16 § fältkrigsrätt vara underdomstol, förordnar
Konungen, vid vilka särskilda avdelningar av krigsmakten sådan skall
inrättas.

18 §.

Varder avdelning av krigsmakten av befälhavare i föreskriven
ordning detacherad, eller varder avdelning skild från förbindelse med
huvudstyrkan på sådant sätt, att skriftliga befallningar icke kunna
dagligen omedelbart från dennas befälhavare inhämtas, och är fältkrigsrätt
underdomstol vid huvudstyrkan, äge i förra fallet huvudstyrkans
befälhavare och i senare fallet den avskilda avdelningens
befälhavare bestämma, att fältkrigsrätt skall inrättas vid den detacherade
eller avskilda avdelningen.

19 §.

Varder under krig avdelning av krigsmakten av fienden innesluten
eller eljest försatt i sådan belägenhet, att den krigsrätt, som jämlikt
denna lag eljest har att upptaga åtal för de vid avdelningen begångna
förbrytelser, ej kan däröver döma, äge avdelningens befälhavare, bestämma,
att fältkrigsrätt skall inrättas, om sådant för krigstuktens
upprätthållande finnes nödigt.

20 §.

Fältkrigsrätt utgöres av fyra ledamöter, därav tre militära och
en civil.

Främste militäre ledamoten är rättens ordförande.

168

Lagutskottets utlåtande Nr 22.
Kungl. Maj:ts förslag.

21 §.

Till militära ledamöter i fältkrigsrätt
förordnas:

a) i mål mot generalsperson,
flaggman eller regementsofficer: en
generalsperson eller en flaggman
ock två regementsofficerare;

k) i mål mot officer av kaptens
eller lägre grad, underofficer eller
någon av manskapet ävensom i mål,
som ej rör åtal mot viss person:
en regementsofficer och två officerare
av kaptens grad.

Finnes officer av föreskriven
grad ej att tillgå, må till militär
ledamot förordnas officer av närmast
högre eller närmast lägre grad
än den, som för varje fall är föreskriven.

Äro i ett och samma mål de
tilltalade av skilda grader, galle
vad i 8 § om annan krigsrätt än
fältkrigsrätt för motsvarande fall
är stadgat.

De militära ledamöterna böra
tillhöra den avdelning av krigsmakten,
vid vilken fältkrigsrätten
skall hållas; dock må, då åtal mot
officer förekommer, officerare från
samma regemente eller samma därmed
likställda truppförband som
den tilltalade icke vara bisittare i

Utskottets förslag.

21 §.

Till militära ledamöter i fältkrigsrätt
förordnas:

a) i mål mot generalsperson,
flaggman eller regementsofficer: en
generalsperson eller en flaggman
och två regementsofficerare;

b) i mål mot officer av kaptens
eller lägre grad ävensom i mål,
som ej rör åtal mot viss person:
en regementsofficer och två officerare
av kaptens grad.

c) i mål mot underofficer eller
någon av manskapet: en regementsofficer,
en officer av kaptens grad
och en underofficer av fanjunkares
eller likställd grad.

Finnes officer av föreskriven
grad ej att tillgå, må till militär
ledamot förordnas officer av närmast
högre eller närmast lägre grad
än den, som för varje fall är föreskriven.
I stullet för underofficer av föreskrivengradrnåimotsvar
andefall annan
underofficer av lägre grad förordnas.

Äro i ett och samma mål de
tilltalade av skilda grader, gälle
vad i 8 § om annan krigsrätt än
fältkrigsrätt för motsvarande fall
är stadgat.

De militära ledamöterna böra
tillhöra den avdelning av krigsmakten,
vid vilken fältkrigsrätten
skall hållas; dock må, då åtal mot
officer eller underofficer förekommer,
ledamöterna ej tillhöra samma regemente
eller samma därmed likställda
truppförband som den tilltalade.

169

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

rätten. Finnas ej behöriga officerare
vid avdelningen, skola sådana från
annan avdelning av krigsmakten
tillkallas.

De militära ledamöterna förordnas
för tillfället av den befälhavare,
vilken jämlikt 23 § föranstaltar
om krigsrättens sammankallande.

Utskottets förslag.

Finnas ej behöriga militära ledamöter
vid avdelningen, skola sådana från
annan avdelning av krigsmakten
tillkallas.

De militära ledamöterna förordnas
för tillfället av den befälhavare,
vilken jämlikt 23 § föranstaltar om
krigsrättens sammankallande.

22 §.

Till civil ledamot i fältkrigsrätt förordnas krigsdomare eller
auditör eller, där sådan icke finnes att tillgå, annan, som fullgjort
vad författningarna föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten.

Den civila ledamoten förordnas av Konungen för den tid, fältkrigsrättens
verksamhet fortfar. I fall, som i 18 eller 19 § avses, så
ock eljest, där sålunda utsedd civil ledamot ej finnes att tillgå, förordnas
civil ledamot av den befälhavare, som föranstaltar om krigsrättens
sammankallande.

23 §.

Då ärende förekommer, som skall handläggas av fältkrigsrätt,
sättes rätten efter förordnande av befälhavaren för den avdelning av
krigsmakten, vid vilken fältkrigsrätten skall hållas, eller, där Konungen
utsett annan befälhavare att meddela dylikt förordnande, av denne.

Den befälhavare, som förordnar fältkrigsrätt, skall tillika bestämma
tid och plats för rättens första sammanträde samt till detsamma inkalla
rättens samtliga ledamöter.

De, vilka såsom ledamöter i rätten börjat övervara något mål,
skola därmed till slut fortfara, där det ske kan.

24 §.

Mål, som före den dag, då, enligt vad i 16 § är stadgat, fältkrigsrätt
skall vara underdomstol, anhängiggjorts vid annan krigsrätt,
skall, utan hinder av vad i nämnda § är föreskrivet, till slut handläggas
av den krigsrätt, där målet anhängiggjorts.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 höft. (Nr 22.) 22

170

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning i fråga
om mål, som anhängiggjorts vid fältkrigsrätt, innan den jämlikt 16 §
skall upphöra.

4 KAP.

Om krigshovrätten.

25 §■

Krigshovrätten är en vid Svea hovrätt bildad särskild avdelning.
Den utgöres av presidenten i Svea hovrätt såsom ordförande, ett krigshovrättsråd
och två militära ledamöter.

Krigshovrättsrådet utnämnes av Konungen.

Till militära ledamöter förordnas av Konungen för tre år i sänder
två regementsofficerare av överstes eller kommendörs grad, tillhörande
en armén och en marinen, samt en officer av generalitetet och en flaggman.
De två sistnämnda skola i rätten tjänstgöra, då mål, däri generalsperson
eller flaggman är tilltalad, där förekommer, och de två
regementsofficerarne vid handläggning av övriga mål och ärenden.

Vidare förordnar Konungen likaledes för tre år i sänder en flaggman
och en kommendör, vilka, då mål om förseelse vid fartygs manövrering
eller navigering förekommer, skola inträda i krigshovrätten, den
förre i stället för officeren av generalitetet och den senare i stället för
den till armén hörande regementsofficeren.

För tid, som ovan är nämnd, förordnar Konungen tillika två
officerare av regementsofficers grad, därav en från marinen, att, vid förfall
för någon av de till ledamöter i krigshovrätten förordnade regementsofficerarne,
i hans ställe inträda i rätten.

Vid förfall för presidenten förordnar Konungen, på anmälan därom,
en ledamot i Svea hovrätt att såsom ledamot biträda krigshovrätten.

Vad i denna § är sagt om presidenten i Svea hovrätt gälle
ock om tillförordnad president, där han av Konungen förordnats att
jämväl vara ordförande i krigshovrätten.

Vid förfall för ordföranden i krigshovrätten föres ordet av den
främste civile ledamoten.

171

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

26 §.

Då jämlikt 16 § fältkrigsrätt inrättas vid krigsmakten eller någon
del därav, skall ytterligare en regementsofficer av överstes eller kommendörs
grad av Konungen förordnas att i mål, som fullföljas från
fältkrigsrätt eller röra åtal för i krigstid förövade förbrytelser, såsom
militär ledamot tjänstgöra i krigshovrätten.

5 KAP.

Om över krigsrätt.

27 §.

Erfordras i krigstid särskild krigsöverdomstol för armé eller arméavdelning,
som befinner sig i fält eller inom fästning, för flotta eller
eskader, som är på sjötåg, eller för två eller flera sådana avdelningar
av krigsmakten gemensamt, då de äro förenade under en befälhavare,
förordnar Konungen, att överkrigsrätt där skall inrättas.

överkrigsrätt utgöres av en generalsperson eller flaggman såsom
ordförande, två överauditörer samt två officerare av regementsofficers
grad. Av sistnämnda ledamöter bör, om rätten är gemensam för avdelningar
av armén och marinen, den ene samt, då mål om förseelse vid
fartygs manövrering eller navigering förekommer, bägge, där så ske
kan, tillhöra marinen. Finnes ej generalsperson eller flaggman att
tillgå, må officer av regementsofficers grad i stället förordnas till ordförande.

Ordförande och överauditörer förordnas av Konungen för den tid,
överkrigsrättens verksamhet fortfar. Övriga ledamöter utses vid förefallande
behov av högste befälhavaren. Vid förfall för ordförande eller
överauditör förordne högste befälhavaren annan ledamot i hans ställe.

Till överauditör må ej förordnas annan än den, som fullgjort
vad författningarna föreskriva såsom villkor för att i domareämbeten
nyttjas.

172

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

28 §.

Varder i fält eller på sjötåg under krig avdelning av krigsmakten
skild från förbindelse med den ort, där krigsöverdomstolen finnes,
eller varder under krig avdelning, som är i fästning, på sådant sätt
avskild, äge den avskilda avdelningens befälhavare att, där så för krigstuktens
upprätthållande finnes nödigt, bestämma, att överkrigsrätt skall
inrättas, ävensom att, med iakttagande av vad i 2( och 30 §§ är
stadgat, meddela förordnande för samtliga ledamöter i rätten.

29 §.

Där överkrigsrätt inrättas, varde dagen, då densamma skall
träda i verksamhet, bestämd av Konungen eller i fall, som avses i 28 §,
av vederbörande befälhavare.

Utan hinder därav att vid avdelning av krigsmakten överkrigsrätt
inrättas, tillkomme det den krigsöverdomstol, varunder samma avdelning
förut lytt, att i laga ordning handlägga och pröva avdelningen
eller dess personal rörande mål, som före den dag, överkrigsrätten
enligt därom meddelad bestämmelse skall träda i verksamhet, äro
vid den andra krigsöverdomstolen anhängiga eller dess prövning underställts,
ävensom talan emot utslag eller beslut, som före nämnda dag
av krigsrätt vid avdelningen meddelats; dock att, där hinder möter för
insändande av handlingarna i underställt eller fullföljt mål, detsamma
i stället skall upptagas av överkrigsrätten.

Överkrigsrätts verksamhet upphör, så snart lämpligen ske kan,
å dag, som av Konungen bestämmes, eller, i fall, som i 28 § sägs, då
förbindelsen återknutits med den ort, där den krigsöverdomstol finnes,
varunder ifrågavarande avdelning av krigsmakten förut varit lydande;
skolande, där ej Konungen annorlunda förordnar, överkrigsrätten, ändå
att dess verksamhet i övrigt upphör, med slut avhjälpa mål, som dessförinnan
där anhängiggjorts, ävensom överkrigsrättens ordförande ägna
den handläggning åt av samma domstol avgjorda mål, som, enligt vad
i 12 kap. stadgas, eljest på honom ankommer.

173

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

6 KAP.

Yissa bestämmelser angående domare i krigsrätt och krigsöverdomstol.

30 §.

Ej må någon vara domare i krigsrätt eller krigsöverdomstol,
med mindre lian uppnått en ålder av tjugufem år, ej heller till domareämbetet
träda, innan han avlagt domareed.

31 §.

I krigsrätt ävensom i krigsöverdomstol
tage rättens militära ledamöter
plats till höger om ordföranden och
sig emellan efter den ordning, i vilken
de enligt tjänsteställning eller turberäkning
var för annan äga företräde
i tjänsten. Civil ledamot tage plats
till vänster om ordföranden.

7 KAP.

Om allmän åklagare vid krigsrätt och krigsöverdomstol.

32 §. 31 §.

Allmänna åklagare äro vid krigsrätt krigsfiskal och vid krigsöverdomstol
överkrigsfiskal.

År fråga om åtal vid krigsrätt mot officer av regementsofficers
eller högre grad, skall talan i målet föras av överkrigsfiskalen vid den
krigsöverdomstol, varunder krigsrätten lyder; ägande dock överkrigsfiskalen
uppdraga åt vederbörande krigsfiskal att inför krigsrätten utföra
överkrigsfiskalens talan i målet.

174

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

33 §.

Vid varje regementskrigsrätt,
stationskrigsrätt och särskild krigsrätt
anställes en krigsfiskal såsom
åklagare. Äro två eller flera avdelningar,
vid vilka krigsrätter äro
inrättade, förlagda å samma ort
eller nära intill varandra belägna
orter, må, där så finnes lämpligt,
samma krigsfiskal anställas vid alla
dessa krigsrätter eller några av dem.

Krigsfiskal, som i denna § avses,
förordnas av Konungen. Därtill må
ej förordnas annan än den, som antingen
fullgjort vad författningarna
föreskriva såsom villkor för att
nyttjas i domareämbeten eller ock
tjänstgör eller förut tjänstgjort såsom
åklagare vid allmän underrätt
och vid avlagt prov visat sig äga
erforderlig kännedom om militära
lagar och författningar. Närmare
bestämmelser om nu omförmälda
prov samt om krigsfiskals tjänstgöring
meddelas av Konungen.

Vid förfall för sådan krigsfiskal
förordnas ställföreträdare av justitiekanslern.
I fall, där förordnandet
ej utan olägenhet kan avvaktas, må
dock den befälhavare, som är behörig
att föranstalta om krigsrättens
sammankallande, tills vidare
förordna ställföreträdare. Meddelar
befälhavaren sådant förordnande,
åligger det honom att därom lämna
underrättelse till justitiekanslern.

Då målets beskaffenhet det ford -

32 §.

33 §.

Krigsfiskal, som i 32 § avses,
förordnas av Konungen. Därtill
må ej förordnas annan än den, som
antingen fullgjort vad författningarna
föreskriva såsom villkor för
att nyttjas i domareämbeten eller
ock tjänstgör eller förut tjänstgjort
såsom åklagare vid allmän underrätt
och vid avlagt prov visat sig
äga erforderlig kännedom om militära
lagar och författningar. Närmare
bestämmelser om nu omförmälda
prov samt om krigsfiskals
tjänstgöring meddelas av Konungen.

Vid förfall för sådan krigsfiskal
förordnas ställföreträdare av justitiekanslern.
I fall, där förordnandet
ej utan olägenhet kan avvaktas,
må dock den befälhavare, som är
behörig att föranstalta om krigsrättens
sammankallande, tills vidare
förordna ställföreträdare. Meddelar
befälhavaren sådant förordnande,

175

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

rar, må justitiekanslern för visst
mål förordna särskild åklagare vid
krigsrätten.

34 §.

Vid fältkrigsrätt förordnas krigsfiskal
av befälhavaren för den avdelning,
där krigsrätten inrättats.
Till nämnda befattning förordnas
någon, som, enligt vad i 33 § är
sagt, äger bekläda sådan tjänst vid
annan krigsrätt än fältkrigsrätt,
dock att, där sådan icke finnes att
tillgå, annan lämplig person kan
förordnas att vara åklagare vid fältkrigsrätten.

Varder under krig avdelning
av krigsmakten, där fältkrigsrätt
är inrättad, skild från förbindelse
med den ort, där krigsöverdomstolen
finnes, förordne befälhavaren
för nämnda avdelning lämplig person
att i överkrigsfiskalens ställe
föra talan i sådana mål, som i 32
§ 2 mom. omförmälas.

Utskottets förslag.

åligger det honom att därom lämna
underrättelse till justitiekanslern.

Då målets beskaffenhet det fordrar,
må justitiekanslern för visst
mål förordna särskild åklagare vid
krigsrätten.

34 §.

35 §.

Överkrigsfiskalen vid krigshovrätten utnämnes av Konungen.

Inrättas överkrigsrätt, förordnar Konungen särskild överkrigsfiskal,
som där skall tjänstgöra. Vid förfall för sådan överkrigsfiskal förordnas
ställföreträdare av högste befälhavaren. Varder överkrigsrätt
tillsatt jämlikt 28 §, äger den avskilda avdelningens befälhavare meddela
förordnande för den överkrigsfiskal, som där skall föra talan.

176

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Till överkrigsfiskal må ej utses annan än den, som fullgjort vad
författningarna föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten.

36 §.

Överkrigsfiskal åligger, förutom fullgörande av uppdraget såsom
allmän åklagare vid den krigsöverdomstol, där kan är anställd, jämväl
att utöva tillsyn över åklagare tjänstens handhavande vid de krigsrätter,
som lyda under nämnda krigsöverdomstol.

8 KAP.

Om protokoll och handlingar vid krigsrätt och krigsöverdomstol.

37 §.

Protokoll föres i regementskrigsrätt, stationskrigsrätt ock särskild
krigsrätt av auditören, i fältkrigsrätt av rättens civile ledamot, i krigskovrätten
av tjänsteman i Svea kovrätt, efter ty särskilt föreskrives,
ock i överkrigsrätt av den överauditör, som, enligt vad i 72 § stadgas,
kar att föredraga målet.

38 §.

Protokoll, som kållits i regementskrigsrätt, stationskrigsrätt eller
särskild krigsrätt, skall, jämte därtill körande kandlingar, inom två
månader, sedan det mål, varom protokollet kandlar, blivit av rätten slutligen
handlagt, av auditören avlämnas till den befälhavare, som föranstaltat
om krigsrättens sammankallande, att å hans expedition förvaras;
ock åligge det befälhavaren att varje år, före den 1 april, meddela
krigshovrätten, huruvida krigsrättsprotokollen för nästföregående året
blivit behörigen avlämnade, eller, då krigsrätt ej under året hållits, därom
göra anmälan. Då särskild krigsrätts verksamhet uppkört, skall
befälhavaren inom tre månader därefter insända samtliga vid den särskilda
krigsrätten förda protokoll med dithörande kandlingar till krigskovrätten
att där förvaras.

177

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Protokoll, hållet vid fältkrigsrätt, varde, tillika med därtill hörande
handlingar, inom två månader, sedan det mål, varom protokollet
handlar, blivit av rätten slutligen handlagt, av dess civile ledamot
avlämnat till den befälhavare, som förordnat fältkrigsrätten; och
åligge det denne att inom tre månader, efter det fältkrigsrättens verksamhet
upphört, insända protokollet jämte handlingarna till krigshovrätten
att där förvaras; har fältkrigsrätt ej hållits, göre befälhavaren
därom anmälan hos krigshovrätten inom tid, som nyss är sagd.

Hos överkrigsrätt förda protokoll varde, tillika med därtill hörande
handlingar, senast tre månader, efter det överkrigsrättens verksamhet
upphört, av den överauditör, som fört protokollet, avlämnade till krigshovrätten
att där förvaras.

9 KAP.

Om de mål, som höra till krigsdomstol; så ock om de särskilda
krigsdomstolarnas behörighet i sådana mål.

39 §.

Till krigsdomstol höra följande mål:

l:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten
eller eljest äro underkastade straff efter samma lag, för brott, som
i andra eller tredje delen av nämnda lag omförmäles såsom straffbart,
vare sig straffet finnes utsatt där eller i sådant avseende hänvisning
är gjord till allmän lag;

2:o) åtal för fel och förbrytelser i ämbete eller tjänst vid krigsmakten
jämväl i de fall, då den brottslige ej lyder under strafflagen
för krigsmakten eller brottet däri icke omförmäles såsom straffbart;

3:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten,
för brott i övrigt av vilken beskaffenhet som helst, då de förövas i
fält eller inom fästning, som för annat ändamål än övning ställes eller
är ställd på krigsfot, eller på sjötåg i krigstid, såvida åtalet anställes,
medan truppen är i fält eller sjötåget varar eller fästningen fortfarande
är ställd på krigsfot;

4:o) åtal emot krigsfånge eller emot utländsk man, vilken vid
krig mellan främmande makter, därunder Sverige är neutralt, här i
riket internerats, förutom i de fall, som avses under l:o), jämväl i
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 häft. (Nr 22.) 23

178

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

andra fall, såvida åtalet rör brott, som begås, medan den tilltalade
hålles under militärbevakning; så ock åtal emot krigsfånge för brott,
som av honom förövas utom riket, ändå att han ej hålles under dylik
bevakning;

5:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten,
för delaktighet i brott, som skall åtalas vid krigsdomstol, eller för
underlåtenhet att upptäcka sådant brott, ändå att nämnda lag ej är å
den åtalade delaktigheten eller underlåtenheten tillämplig; så ock åtal
emot personer, som omförmälas under 4:o), för delaktighet i brott, som
skall åtalas vid sådan domstol;

G:o) tvister om gjort krigsbyte till lands eller uppbringning till
sjöss; samt

7:o) besvär över befälhavares beslut, varigenom disciplinstraff
blivit någon ålagt.

Utan hinder av vad här ovan under l:o) och 2: o) är sagt, gälle
angående kammarrättens och domkapitlens domsrätt vad därom särskilt
är eller kan varda stadgat.

Krigsdomstol äge ock i dithörande mål döma i fråga om skadestånd,
rättegångskostnad med mera, som av huvudsaken flyter, även då nämnda
frågor ej samtidigt med denna avgöras.

Där inför krigsdomstol, i annat fall än ovan i denna § är sagt,
den tilltalade eller annan tillstädeskommen person, som lyder under
strafflagen för krigsmakten, med smädligt yttrande i tal eller skrift
eller med hotelse eller missfirmlig gärning förolämpar domare eller
annan, äge ock krigsdomstol att därför döma till ansvar utom i det
fall, då förolämpningen blivit begången mot enskild person, och denne
förbehåller sig att därom föra talan vid allmän domstol.

Är i särskild författning stadgat, att undersökning i mål eller
ärende skall äga rum inför krigsdomstol, vare det gällande.

40 §.

I mål, som, efter ty i 39 § är stadgat, tillhör krigsdomstols upptagande,
skall, där ej i denna lag annorlunda bestämmes, krigsrätt
rannsaka och döma.

Målet upptages av regements- eller stationskrigsrätten vid det
truppförband eller den station, som den tilltalade tillhör, eller som
målet närmast angår. Tillhör den tilltalade avdelning av krigsmakten,
där särskild krigsrätt eller fältkrigsrätt inrättats, eller som enligt

179

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

därom meddelad bestämmelse lyder under viss regements- eller stationskrigsrätt,
eller rör målet eljest sådan avdelning, tillkommer det denna
krigsrätt att handlägga målet.

Tilltalas någon, som ej tillhör krigsmakten, och är ej, på grund
av vad nu är sagt, viss krigsrätt behörig att handlägga målet, då
skall, där ej annat av 44 § föranledes, målet upptagas vid den krigsrätt,
som har att handlägga mål rörande den avdelning av krigsmakten,
där den tilltalade gripes eller finnes.

41 §.

Brott, begånget under sjötåg, åtalas, där ej målet skall upptagas
av särskild krigsrätt eller fältkrigsrätt, inför krigsrätten vid den av
flottans stationer, dit fartyget, som den brottslige åtföljt, hör eller först
inlöper.

42 §.

Käres särskilt å skadestånd, rättegångskostnad eller annat, som
av huvudsaken flyter, skall målet anhängiggöras vid den krigsrätt, som
i huvudsaken dömt.

Mål angående förolämpning inför krigsrätt upptages, där ej annat
föranledes av stadgandet under 4:o) i 46 §, av den domstol, där förolämpningen
skett.

43 §.

Hava två eller flera tillsammans förövat brott, därför åtal vid
krigsrätt bör ske, och lyda de brottsliga under olika krigsrätter,
bestämmer krigsöverdomstolen, vid vilken av dessa krigsrätter målet
skall upptagas.

44 §.

Har brott, som bör åtalas vid krigsrätt, ej blivit åtalat, medan
den brottslige lydde under strafflagen för krigsmakten, varde målet
upptaget av krigsrätten vid den avdelning av krigsmakten, som den
tilltalade tillhörde vid den tid, då brottet begicks.

180 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj;ts förslag. TJtskottets förslag.

45 §.

Finnes ej krigsrätt, som, enligt vad ovan i detta kapitel är stadgat,
är behörig att upptaga målet till handläggning, förordne uppå
anmälan krigsöverdomstolen, vid vilken krigsrätt målet skall upptagas.

46 §.

Krigsöverdomstol äge uppsikt och vård däröver, att vid de krigsrätter,
som lyda under densamma, rätt skipas efter lag och dess rätta
förstånd.

Krigsöverdomstol skall omedelbart döma över följande av de i
39 § omförmälda mål, nämligen:

l:o) mål, som röra åtal mot officer för fel eller försummelse vid
fullgörande av något tjänsteåliggande, som på grund av denna lag
skall av honom utföras, eller vid förordnande om förvandling av böter
eller förande av straffregister, eller som angå fel eller försummelse
i domareämbetet av ledamot i underdomstol;

2:o) mål, som röra åtal för fel eller försummelse vid disciplinmåls
handläggning eller vid verkställighet av disciplinstraff;

3:o) mål, som röra tvist om gjort krigsbyte till lands eller uppbringning
till sjöss;

4:o) mål, som i övrigt äro av beskaffenhet att enligt allmän lag
eller särskild författning hovrätt över likartat mål omedelbart dömer.

Krigsöverdomstol döme ock:

över besvär, som anförts emot krigsrätts utslag eller emot beslut,
varigenom befälhavare ålagt disciplinär bestraffning; samt

i mål, som blivit av krigsrätt avdömda och krigsöver dom stols
prövning underställda eller som avdömts av ståndrätt och enligt 89 §
till krigsöverdomstol överlämnats.

47 §.

År mål, som tillhör krigsöverdomstols omedelbara prövning, av
beskaffenhet att, enligt allmän lag eller särskild författning, hovrätt
rannsakar i likartat mål, rannsake då krigsöverdomstolen, där det
lämpligen kan ske, men förvise i annat fall målet till undersökning
vid den krigsrätt, som krigsöverdomstolen finner skäligt bestämma.

181

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj ds förslag. Utskottets förslag.

48 §.

Är någon åtalad vid krigsdomstol, och tilltalas annan för delaktighet
i det åtalade brottet, då må, ändå att åtalet mot den delaktige
icke jämlikt 39 § hör till krigsdomstols behandling, likväl
denna domstol även angående honom rannsaka, men insände sedan
ett exemplar av protokollet i målet till den domstol, som har att döma
över honom.

Lag samma vare, om den, som är tilltalad vid krigsdomstol, där
yrkat ansvar å någon för falsk angivelse, men denna talan ej hör
till krigsdomstols prövning.

Varder i mål, som, vad huvudmannen angår, hör till annan
domstol än krigsdomstol, någon, som lyder under strafflagen för krigsmakten
eller eljest är underkastad straff efter samma lag, angiven för
delaktighet, döme ock samma domstol däröver, ändå att ansvaret
skall bestämmas enligt nämnda lag.

49 §.

Mål, som ej enligt 39 § tillhör krigsdomstols handläggning, må .
ej i något fall av sådan domstol upptagas, ändå att invändning mot
domstolens behörighet ej göres; och värde i mål, som fullföljts till eller
underställts högre rätt, frågan om målet rätteligen tillhör krigsdomstol
prövad oberoende därav, huruvida sådan prövning av part påkallats
eller eljest enligt allmän lag bör äga ruin

10 KAP.

Om angivelse och åtal av brott samt om anhängiggörande av andra mål.

50 §.

Vill man tilltala någon för brott, som hör till krigsdomstols
behandling och icke är av beskaffenhet att talan därå, enligt vad i
strafflagen för krigsmakten finnes stadgat, bör anhängiggöras i den för
disciplinmål stadgade ordning, göre därom anmälan hos den befälhavare,

182

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

som äger föranstalta om krigsrätts sammankallande för målets behandling;
nämne ock de bevis som i saken äro att tillgå. Är brottet av
beskaffenhet att krigsöverdomstol däröver omedelbart döma bör, må
angivelsen göras därstädes eller hos befälhavaren.

51 §•

År hos befälhavare angivelse gjord om brott, som i 50 § sägs,
eller är till hans kunskap kommet, att dylikt brott, som hör under
allmänt åtal, blivit begånget, varde målet hänskjutet till vederbörlig
domstol.

Att i vissa fall jämväl mål, som enligt strafflagen för krigsmakten
äro att hänföra till disciplinmål, skola hänskjutas till krigsdomstol,
därom stadgas i 204 § nämnda lag.

52 §.

I mål, däri talan om ansvar ej föres, gälle i tillämpliga delar
vad i 50 och 51 §§ är stadgat.

53 §.

Då tid och plats för krigsrätts sammanträde blivit bestämd,
åligger det den befälhavare, som föranstaltar om krigsrättens sammankallande,
att genast med underrättelse om sammanträdet överlämna
handlingarna i målet till vederbörande allmänna åklagare, vilken därefter
har att verkställa den ytterligare utredning, som må vara erforderlig.

54 §.

Allmän åklagare vid krigsdomstol vare pliktig att tala i mål,
som höra till sådan domstols upptagande, och ställe han sig därvid till
efterrättelse vad för åklagare i allmänhet är stadgat, där det tillämpligt
är; målsägande obetaget att föra den talan, honom lagligen tillkommer.

183

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

11 KAP.

Om rättegång Tid krigsrätt; så ock om klagan över sådan rätts beslut.

55 §.

Parter, som skola inställa sig vid krigsrätt, kallas genom allmänna
åklagarens försorg.

Vill tilltalad eller målsägande erhålla stämning å någon för att
såsom vittne höras vid krigsrätt, begäre kallelse å vittnet av auditören,
eller, vid fåltkrigsrätt, den civile ledamoten eller ock av allmänna
åklagaren vid krigsrätten.

Är den till vittne åberopade anställd vid krigsmakten eller värnpliktig,
som är i tjänstgöring, varde, där tilltalad eller målsägande
det begär, kallelsen delgiven genom allmänna åklagarens försorg, så
framt ej fog för vittnets inkallande uppenbarligen saknas. I fråga om
vittne, som åberopats vid fältkrigsrätt, skall vad nu stadgats gälla,
ändå att till vittne åberopats annan än nu nämnts.

Har krigsrätt beslutat, att någon skall hämtas till rätten, anmode
rätten vederbörande befälhavare om verkställighet av rättens
beslut, där den, som skall hämtas, hör till krigsmakten, men begäre i
annat fall, så ock om hämtningen ej lämpligen kan ske genom befälhavarens
försorg, handräckning av Konungens befallningshavande eller
närmaste krön obetjänt.

56 §.

Föremål för rannsakning vid krigsrätt vare i allmänhet endast
den sak, som vederbörande befälhavare eller krigsöverdomstolen till
krigsrättens handläggning överlämnat, men förekommer under rannsakning
vid krigsrätt anledning, att där för brott tilltalad person begått
annan förbrytelse, som hör till krigsdomstols upptagande, eller
tilltalas någon för delaktighet i åtalade brottet, då bör samma krigsrätt
även därutinnan rannsaka och i övrigt med målet laglikmätigt
förfara; dock skall, om den tilltalade tillhör krigsmakten, hans befälhavare
underrättas därom, att rannsakningen företagits.

184

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

57 §.

Rannsakning vid krigsrätt skall
offentligen hållas, utom i fall, där
undantag från rannsaknings offentlighet
i brottmål i allmän lag
medgives, eller i krig sådan offentlighet
anses vara hinderlig för
krigsföretagens framgång eller menlig
för krigsmaktens säkerhet.

Förhör med parter och vittnen
verkställes av krigsdomaren eller,
i fältkrigsrätt, av rättens civile
ledamot i laga ordning samt med
iakttagande av de beslut och föreskrifter,
som rätten kan finna skäl
att meddela.

Utskottets förslag.

57 §.

Rannsakning vid krigsrätt skall
offentligen hållas, utom i fall, där
undantag från rannsaknings offentlighet
i brottmål i allmän lag
medgives, eller i krig eller, då rikets
krigsmakt eller del därav för annat
ändamål än övning ställes eller är
ställd på krigsfot; sådan offentlighet
anses vara hinderlig för krigsföretagens
framgång eller menlig för
krigsmaktens säkerhet.

58 §.

Befälhavare, som i avgiven tjänsterapport angivit underlydande
för brott, må utan hinder därav höras såsom vittne angående rapportens
riktighet, där ej fråga är om oförrätt mot befälhavarens egen person.

59 §.

Krigsrätt vare ej domför med mindre än att samtliga ledamöter
äro tillstädes i rätten.

Sådan undersökning, som i 39 § sista stycket sägs, må dock, där
talan om ansvar ej föres, handläggas av krigsrätten, även om krigsdomaren
ej är tillstädes, och före i sådant fall auditören ordet i rätten.

60 §.

Då beslut skall fattas av regementskrigsrätt, stationskrigsrätt eller
särskild krigsrätt, åligge det krigsdomaren eller, där han i fall, som

185

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

'' Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

i 59 § 2 mom. sägs, ej är tillstädes, auditören att i korthet framställa
vad i saken förekommit samt de lagrum och författningar, som äro
i varje fall tillämpliga. Vid omröstning säge auditören sin mening först,
därefter krigsdomaren och sist de militära ledamöterna.

I fältkrigsrätt åligge ovannämnda framställning den civile ledamoten;
säge ock han vid omröstning sin mening först.

61 §.

Den ledamot i rätten, som har att föra protokollet, skall uppsätta
rättens beslut samt, sedan detta justerats och avkunnats för parterna,
expediera detsamma.

Sedan slutligt utslag avkunnats rörande någon, som tillhör
krigsmakten, skall ett exemplar därav ofördröjligen tillsändas den tilltalades
befälhavare.

Tillhör den tilltalade icke krigsmakten, eller har icke någon
varit i målet tilltalad, skall krigsrättens slutliga beslut ofördröjligen
tillställas den befälhavare, som föranstaltat om rättens sammankallande.

I mål angående häktad ävensom i mål, däri någon, som icke
hålles häktad, dömts till frihetsstraff, skola angående tiden för översändande
av krigsrättens utslag de bestämmelser tillämpas, som gälla
rörande utslag meddelade av underrätt i stad. I mål angående häktad
skall ett exemplar av utslaget alltid översändas till den befälhavare,
som har uppsikt över häktet, eller, då den tilltalade förvaras i allmänt
häkte, till häktets föreståndare.

62 §.

År sådant förhållande för handen, att underrätts utslag jämlikt
allmän lag skall underställas överrätts prövning, varde ock då krigsrätts
utslag underställt krigsöverdomstols prövning; och give krigsrätten
därvid tillkänna, vad part har att iakttaga, där han vill i den
högre rätten sig yttra. Har utslaget meddelats av regementskrigsrätt,
stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt, läte auditören inom tjugu
dagar från den dag, då utslaget gavs, till krigsöverdomstolen insända
utslaget samt övriga protokoll och handlingar i målet. Skall fältkrigsrätts
utslag underställas, åligge det rättens civile ledamot att inom
hälften av den tid, som ovan är nämnd, avlämna utslaget jämte övriga
Bihang till senare riksdagens ‘protokoll 1914. 9 saml. 22 höft. (Nr 22.) 24

186

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

protokoll och handlingar i målet till den befälhavare, som förordnat
krigsrätten; och insände befälhavaren dem med första möjliga lägenhet
till krigsöverdomstolen.

63 §.

Har av krigsrätt handlagts mål, som tillhör krigsöverdomstols
omedelbara prövning, skola protokoll och handlingar i målet insändas
till krigsöverdomstolen eller avlämnas till befälhavaren inom den för
varje fall i 62 § stadgade tid, räknad från den dag, rannsakningen
avslutades.

64 §.

Då mål av krigsrätt slutligen avgöres, eller rätten dömer till
värjemålsed, give rätten i utslaget tillkänna vad den, som vill söka
ändring i utslaget, i sådant hänseende har att iakttaga.

Vill någon klaga över annat av krigsrätt meddelat beslut, än
nyss är nämnt, och begär han hos rätten underrättelse om vad i
sådant avseende iakttagas bör, varde ock därom underrättelse lämnad.
Sökes sådan underrättelse, då rätten ej sitter, varde den meddelad,
om det är regementskrigsrätt, stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt,
av auditören och, om det är fältkrigsrätt, av den civile ledamoten.

65 §.

Besvär över utslag eller beslut, som meddelats av regementskrigsrätt,
stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt, skola till krigsöverdomstolen
ingivas före klockan tolv å tjugonde dagen från den dag, då
utslaget eller beslutet gavs; dock vare det klaganden tillåtet att i
stället inom nämnda tid avlämna sina besvär till den befälhavare, som
föranstaltat om krigsrättens sammankallande; åliggande det befälhavaren
att ofördröjligen insända besvärshandlingarna till krigsöverdomstolen.

Part, som i målet hålles häktad, stånde öppet att intill besvärstidens
utgång avlämna sina besvär, där han hålles i allmänt häkte, till
Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet, men
eljest till den befälhavare, som har uppsikt över häktet; skolande
besvärshandlingarna ofördröjligen insändas till krigsöverdomstolen.

Besvär över utslag eller beslut, vilket är givet av fältkrigsrätt,

187

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

skola före klockan tolv å tionde dagen, efter det utslaget eller beslutet
gavs, avlämnas till den befälhavare, som förordnat krigsrätten, eller,
där den klagande i målet hålles häktad, till den befälhavare, som
har uppsikt över häktet; och åligge det befälhavaren, om klagandens
vederpart i orten kan anträffas, att giva honom avskrift av
besvären, med föreläggande av viss kort tid att inkomma med förklaring
däröver till befälhavaren, vid äventyr att underlåtenhet därav
ej hindrar målets avgörande; kan vederparten ej anträffas, eller har
han, sedan han erhållit del av besvären, ingivit förklaring eller försuttit
tiden därför, bör befälhavaren ofördröjligen insända handlingarna
i målet till krigsöverdomstolen och därvid tillika, för det fall att
vederparten ej kunnat anträffas, eller förklaranden försuttit tiden för
förklarings avgivande, därom gorå anmälan.

66 §.

Avse besvär, varom i 65 § förmäles, beslut, som, där det meddelats
av allmän domstol, må utan inskränkning till viss tid överklagas,
vare då ej heller klagan över krigsrättens beslut till viss tid
begränsad.

Har någon av krigsrätt dömts ohörd, eller har där fällts sådant
utslag, att någon, som ej är part i målet, därav lider förfång, gälle i
fråga om tiden för anförande av besvär över sådant utslag vad i
allmän lag för slikt fall är föreskrivet.

67 §.

Varda ej i mål, däri, enligt vad ovan är sagt, talan i händelse
av missnöje skall inom viss tid fullföljas, besvär inom den tid anförda,
stånde krigsrättens utslag fast, där ej inom samma tid visas laga
förfall. Vill någon visa sådant förfall, och har utslaget meddelats av
regementskrigsrätt, stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt, ingive de
handlingar, han vill till styrkande av förfallet åberopa, till krigsöverdomstolen
eller, om han är häktad, till den myndighet, som, enligt
vad i 65 § är stadgat, äger att i sådant fall mottaga besvär över
krigsrättens utslag. Har utslaget meddelats av fåltkrigsrätt, varde
nämnda handlingar ingivna till den befälhavare, till vilken jämlikt

188

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

nyssberörda § besvär i målet böra avlämnas. Är myndighet, till vilken,
på grund av vad nu är föreskrivet, handlingar till styrkande av förfall
varda ingivna, befälhavare, åligge det denne att ofördröjligen
insända handlingarna till krigsöverdomstolen. Prövas förfallet lagligt,
utsätte krigsöverdomstolen ny tid.

68 §.

I underställningsmål skall vad i 65, 66 och 67 §§ är stadgat ej vinna
tillämpning. I sådant mål äge part att inom den tid och till den
myndighet, som i fråga om anförande av besvär över krigsrätts utslag
i 65 § för varje fall sägs, ingiva de påminnelser, han aktar nödiga.

12 KAP.

Om rättegång vid krigsöverdomstol samt om klagan över sådan rätts beslut.

69 §.

Äro hos krigsöverdomstol besvär anförda, och finner domstolen,
att någon bör höras däröver, infordre genom vederbörande befälhavare
eller Konungens befallningshavande förklaring från den, som skall
höras, med föreläggande av viss tid för förklaringens avgivande. Inkommer
ej förklaring inom föreskriven tid, gånge så, som för slikt
fall stadgas i allmän lag.

Anföras hos krigsöverdomstol besvär över beslut, varigenom befälhavare
ålagt disciplinär bestraffning, skall överkrigsfiskalen lämnas
tillfälle att yttra sig i anledning av besvären.

70 §.

Väcker överkrigsfiskalen åtal vid krigsöverdomstol, varde den tilltalades
förklaring infordrad i den ordning, som i 69 § är föreskriven.

Har befälhavare hänskjuta något mål till krigsöverdomstolen, eller
har någon gjort angivelse omedelbart hos krigsöverdomstolen, skola
handlingarna i målet överlämnas till överkrigsfiskalen; finner denne skäl

189

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

till åtal, eller föres talan i målet av enskild part, skall förklaring,
såsom ovan är sagt, infordras från den tilltalade, men varde målet i
annat fall av krigsöverdomstolen från vidare handläggning avskrivet.

71 §•

Vad i 57 § är stadgat om offentlighet vid rannsakning inför
krigsrätt skall äga tillämpning jämväl då i brottmål, som tillhör krigsöverdomstols
omedelbara prövning, förhör äger rum inför krigsöverdomstolen.

Förhör med parter och vittnen verkställes i krigsöverdomstol
av den ledamot, vilken föredragningen av det mål, däri förhöret hålles,
åligger.

72 §.

Mål, som höra till krigsö ver domstols handläggning, skola, där
ej av Konungen annorledes förordnas, beredas och till avgörande föredragas
i krigshovrätten av krigshovrättsrådet och i överkrigsrätten av
överauditörerna enligt dem emellan verkställd fördelning.

Vid omröstning till beslut hos krigsöverdomstol säge den ledamot,
som föredragit målet, sin mening först.

73 §.

Krigsöverdomstols slutliga utslag varde sänt till vederbörande
befälhavare eller Konungens befallningshavande att i behörig ordning
delgivas part emot bevis, som bör insändas till krigsöverdomstolen; och
varde, där överkrigsfiskalen fört talan i målet, ett exemplar av utslaget
honom tillställt. Av utslaget skall ett exemplar alltid tillställas den
myndighet, till vilken enligt 61 § krigsrätts utslag skall översändas,
även då nämnda myndighet icke verkställer delgivningen.

I mål, där krigsöverdomstolen själv rannsakat, må, om det prövas
lämpligt, utslag avkunnas i parternas närvaro och för öppna dörrar.

74 §.

Har krigsöverdomstol dömt någon till dödsstraff, skall målet, i
vad det honom rör, underställas Konungens prövning; och bör förty
krigsöverdomstolen genast insända utslaget jämte protokollen och övriga

190

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

handlingar i målet till Konungens nedre justitierevision. I avseende å
delgivning av utslaget iakttages vad i 73 § är sagt.

75 §.

I övrigt skall vad om rättegången vid krigsrätt är stadgat gälla
till efterrättelse för krigsöverdomstol i allt vad som är tillämpligt.

76 §.

Besvär över krigsöverdomstols utslag eller beslut anföras hos
Konungen.

Besvär över krigshovrättens utslag eller beslut skola ingivas till
nedre justitierevision en före klockan tolv å trettionde dagen från den
dag, då utslaget eller beslutet delgavs klaganden, eller, där det blivit
offentligen avkunnat, sådant skedde. Är klaganden häktad, äge han
inom sagda tid avlämna besvärsskriften, där han i allmänt häkte hålles,
till Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet,
men eljest till den befälhavare, som har uppsikt över häktet; skolande
besvärshandlingarna ofördröjligen insändas till nedre justitierevisionen.

Besvär över utslag eller beslut, som meddelats av överkrigsrätt,
skola före klockan tolv å femtonde dagen, efter det klaganden erhöll
del av utslaget eller beslutet eller, där det offentligen avkunnats, sådant
skedde, avlämnas till överkrigsrättens ordförande eller, om klaganden
hålles häktad, till den befälhavare, som har uppsikt över häktet;
och har överkrigsrättens ordförande eller nämnde befälhavare att,
där det kan ske, med iakttagande av vad i 65 § 3 mom. är befälhavaren
föreskrivet, infordra förklaring från klagandens vederpart
samt att därefter insända handlingarna till nedre justitierevisionen.

Vad i 66 § är stadgat för där avsedda fall äge motsvarande
tillämpning i fråga om klagan över utslag eller beslut, som meddelats
av krigsöverdomstol.

I denna § meddelade bestämmelser gälla ej om underställningsmål.
Part, som i sådant mål vill avgiva påminnelser, ingive dem
inom den tid och till den myndighet, som i 2 och 3 mom. av denna §
i fråga om anförande av besvär för varje fall sägs.

191

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

77 §.

Varda ej i mål, däri, enligt vad i 76 § är sagt, talan skall
inom viss tid hos Konungen fullföljas, besvär inom den tid anförda,
stånde krigsöverdomstolens utslag fast, där ej inom samma tid visas
laga förfall. Vill någon visa sådant förfall, ingive de handlingar, han
vill därutinnan åberopa, till den myndighet, dit, enligt vad i ovannämnda
§ för varje fall är stadgat, besvär i målet skola ingivas;
skolande handlingarna ofördröjligen insändas till nedre justitierevisionen.
Prövas förfallet lagligt, utsätter Konungen ny tid.

78 §.

Finnes någon böra höras över besvär, som hos Konungen anförts,
äge vad i 69 § för krigsöverdomstol är stadgat motsvarande tilllämpning;
skolande vid delgivning av besvären jämväl krigsöverdomstolens
protokoll och utslag i målet samt de i krigsöverdomstolen av
klaganden ingivna handlingar, över vilka tillfälle ej lämnats vederparten
att sig yttra, honom delgivas.

13 KAP.

Om biträde i rättegång.

79 §•

Vederbörande befälhavare åligger tillse, att vid krigsdomstol tilltalad
person, som hör till krigsmakten och står under hans befäl, ej
må av sin tjänstgöring vid krigsmakten, där ej densamma det oundgängligen
kräver, hindras att, där han det begär, erhålla tillfälle att
förskaffa sig nödigt biträde i rättegången.

80 §.

Äskar någon, som vid krigsrätt skall rannsakas för brott, vara straffarbete
eller förlust av ämbete eller tjänst efter lag kan följa, hjälp i
rättegången, och säger han sig ej själv kunna anskaffa biträde, förordne

192

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Konungens befallningshavande i den ort, där rätten skall sammanträda,
eller, då rannsakningen skall hållas av fältkrigsrätt, rättens civila
ledamot lämplig person att vid rätten biträda den tilltalade.

Beträffande skyldighet för rätten att förordna rättegångsbiträde
åt den tilltalade samt i fråga om ersättning åt den, som förordnats till
biträde, skall vad allmän lag i dessa hänseenden innehåller om rättegångsbiträde
åt häktad äga motsvarande tillämpning. Ej må den omständigheten,
att biträde ej kan av rätten anskaffas, utgöra hinder mot
rånnsakningens företagande och målets avgörande; dock må vid annan
krigsrätt • än fältkrigsrätt slutligt utslag icke mot den tilltalades bestridande
av rätten meddelas, innan biträde blivit i målet hört.

Om den tilltalade ej såsom rättegångsbiträde vill använda den,
som därtill förordnats, äger han ej ånyo förordnande påkalla, där ej
rätten finner honom hava giltig anledning att med den förordnade ej
åtnöjas.

Vill den, som är i tjänstgöring vid krigsmakten, innan rätten
ännu sammanträtt, begära, att biträde åt honom förordnas, äge han
göra anmälan därom hos sin befälhavare, som har att hos vederbörande
göra framställning om biträdets förordnande.

81 §.

Befälhavare, som har uppsikt över häkte, öve tillsyn däröver,
att person, som där hålles häktad och vill i målet anföra besvär eller
avgiva inlaga till högre rätt eller ock göra ansökan om nåd, därvid
ej må sakna nödigt biträde.

14 KAP.

Om verkställighet av utslag.

82 §.

Krigsdomstols utslag, varigenom någon dömts till ansvar, skall
av vederbörande befälhavare befordras till verkställighet. Vad nu är
sagt gälle ock om annan domstols utslag, varigenom någon, som är
anställd vid krigsmakten och lyder under strafflagen för krigsmakten,

193

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

ådömts ansvar. Finner befälhavaren på grund av den dömdes vistelseort
eller annat förhållande det lämpligare, att utslag verkställes genom
annan befälhavares försorg, äge han överlämna verkställigheten till
denne. År befälhavaren av särskilt i lag givet stadgande eller eljest
förhindrad att verkställa utslag, varde det överlämnat till Konungens
befallningshavande.

Yad förut i denna § är stadgat är icke tillämpligt, då den
dömde hålles häktad. I sådant fall skall utslag, varom ovan förmäles,
befordras till verkställighet, om den dömde förvaras i militärhäkte, av
den befälhavare, som har uppsikt över häktet, men eljest av Konungens
befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet.

Med utmätning för böter eller för ådömt skadestånd må befälhavare
ej befatta sig.

15 KAP. .

Om ståndrätt.

83 §.

Har vid trupp, som är i fält, eller å fartyg, som för krigsföretag
är statt på sjötåg, eller i belägrad fästning brott, som är belagt med
dödsstraff, blivit begånget av någon, som därför är underkastad åtal
vid krigsdomstol, och har den brottslige blivit gripen på bar gärning,
då må, om våda för krigslydnaden eller för krigsmaktens, fartygets
eller fästningens säkerhet är att befara, såvida ej den brottslige varder
utan uppskov befordrad till straff, högste befälhavaren på stället, därest
han, enligt vad i strafflagen för krigsmakten är stadgat, i disciplinmål
äger utan inskränkning utöva bestraffningsrätt över underlydande,
eller han är kommendant i fästningen, förordna särskild krigsdomstol,
benämnd ståndrätt, att i målet rannsaka och döma. Ordförande i den
rätt vare högste befälhavarens näste man i befälet, eller, där rätten
skall hållas i fästning, den, som till befäl inom fästningen näst kommendanten
berättigad är; och förordnas, utan avseende på den tilltalades
grad, till ledamöter i den rätt två officerare av minst kaptens grad,
två löjtnanter eller underlöjtnanter, två underofficerare, tre av manBihang
till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 höft. (Nr 22.) 25

194

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

skåpet och en civil ledamot i fältkrigsrätt. Sättes ståndrätten å fartyg,
må, vid bristande tillgång på officerare av kaptens eller högre grad,
löjtnanter kunna i stället förordnas till ledamöter i rätten. Ej må någon
vara ledamot i ståndrätt, med mindre han fyllt tjugufem år.

84 §.

Då ståndrätt är förordnad, sammanträde den genast inför samlad
trupp. Sedan förordnandet blivit uppläst, avlägge ordföranden och
ledamöterna domareed, ändå att sådan ed av dem förr gången är.

85 §.

Ståndrätt skall, utan vidlyftig omgång, söka tillvägabringa de
till sakens utredande nödiga upplysningar och noga iakttaga, vad
såväl den tilltalades som det allmännas rätt kräver.

86 §.

Den tilltalade må såsom biträde i rättegången anlita på platsen
varande person av de egenskaper, som enligt allmän lag fordras hos
den, vilken för andra må tala och svara inför rätta.

Vill den tilltalade ej själv utse rättegångsbiträde, åligge det
rättens ordförande före rannsakningens början därtill förordna lämplig
person.

Den tilltalade äge rätt till en kort överläggning med sitt rättegångsbiträde,
innan rannsakningen tager sin början.

87 §.

Ej må ståndrätt upplösas, innan den fattat sitt beslut och utslag
blivit avkunnat.

88 §.

Föremål för ståndrätts prövning är endast, huruvida den tilltalade
för angivna brottet må, under för handen varande omständigheter, dömas
till dödsstraff. Anser ståndrätten sig ej böra ådöma sådant straff, för -

195

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

vise målet till behandling vid vederbörlig krigsdomstol, som äger att
därmed, oberoende av ståndrättens yttrande, lag och beskaffenhet likmätigt
förfara.

Ståndrätts omröstning till dom sker offentligen inför den samlade
truppen, rättens ledamöter dock obetaget att därförinnan, sedan rannsakningen
är slutad, träda avsides för enskild överläggning. Före
omröstningen göre rättens civile ledamot en kort och tydlig framställning
av vad vid rannsakningen förekommit, och säge därefter först
han och sedan var och en av de övriga domarna i laga ordning sin
mening; varde ock vad envar sålunda yttrat antecknat i protokollet,
ändå att skiljaktighet ej yppats.

För den tilltalades dömande till dödsstraff erfordras, att minst
nio av domarna äro därom ense.

Efter det omröstning skett, uppsätte rättens civile ledamot genast
utslag; och varde det av rättens ordförande och ledamöter undertecknat
samt därefter av ordföranden i den tilltalades närvaro inför truppen
offentligen avkunnat.

Sedan ståndrätt är upplöst, överlämne rättens ordförande genast
till högste befälhavaren på stället protokollet och utslaget, försett
med anteckning om dagen och timmen för dess avkunnande.

89 §.

Ståndrätts utslag, varigenom någon blivit dömd till dödsstraff,
må, sedan det blivit överlämnat till högste befälhavaren på stället,
av honom genast befordras till verkställighet. Finner befälhavaren
sig på grund av föreliggande förhållanden ej böra låta verkställa utslaget,
eller har verkställighet ej följt inom tjugofyra timmar, efter
det utslaget avkunnades; då skall befälhavaren genast insända handlingarna
i målet till vederbörande krigsöverdomstol, som med målet
förfar, såsom vore ståndrättens utslag underställt krigsöverdomstolens
prövning.

90 §.

Ståndrätts protokoll skall, jämte därtill hörande handlingar,
efter fält- eller sjötågets slut av befälhavaren överlämnas till krigshovrätten
att där förvaras.

196 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

16 KAP.

Om häktning, förvarsarrest och annat tagande i förvar.

91 §.

I fråga om häktning av den, som hör till krigsmakten, skall,
utom vad i allmän lag stadgas om häktning, jämväl lända till efterrättelse
vad här nedan i detta kapitel sägs.

92 §.

Rymmer någon, som tillhör manskapet och är tjänstgöringsskyldig
vid avdelning av krigsmakten, som för annat ändamål än övning ställes
eller är ställd på krigsfot, skall han i häkte tagas.

Lag samma vare, där någon av manskapet gör sig skyldig till
olovligt undanhållande från avdelning, varom i 1 mom. sägs, och
han för undanhållandet jämlikt strafflagen för krigsmakten bör straffas
såsom för rymning.

Har någon av manskapet eljest begått rymningsbrott eller gjort
sig skyldig till olovligt undanhållande under sådana omständigheter,
att han bör straffas såsom rymmare, må han i häkte tagas.

93 §.

Har officer eller underofficer begått rymningsbrott, eller har han
gjort sig skyldig till olovligt undanhållande under sådana omständigheter,
att han bör straffas såsom rymmare, skall han i häkte tagas.

Lag samma vare, där dylikt brott blivit begånget av någon vid
krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman, som är tjänstgöringsskyldig
vid avdelning av krigsmakten, varom i 92 § 1 mom. sägs.

94 §.

Befälhavare, vilken, enligt vad i strafflagen för krigsmakten är
stadgat, i disciplinmål äger utan inskränkning utöva bestraffnings -

197

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

rätt över underlydande, äge beträffande dem samma befogenhet att
förordna om häktning, som enligt allmän lag tillkommer Konungens
befallningshavande i avseende å för brott misstänkta personer.

Enahanda befogenhet tillkommer kommendant och annan befälhavare,
som av Konungen förklarats skola vara likställd med kommendant,
ävensom fartygschef i fråga om de personer, över vilka de endast
i vissa disciplinmål äga utan inskränkning utöva bestraffningsrätt.

95 §.

Yarder någon, som är anställd vid krigsmakten, eller ock värnpliktig
under den tid, han fullgör sin tjänstgöringsskyldighet vid
krigsmakten, häktad efter förordnande av annan myndighet än hans
befälhavare; göre den myndighet utan dröjsmål anmälan därom hos
den häktades befälhavare.

96 §.

Där militärhäkte finnes, må häktad person, som är anställd vid
krigsmakten eller som häktats, medan han fullgjorde sin tjänstgöringsskyldighet
såsom, värnpliktig, eller i anledning av uteblivande från honom
i sådan egenskap åliggande tjänstgöring, under rannsakning vid domstol
hållas i sådant häkte.

97 §.

Förman är berättigad att, då
underlydande under tj änstgöring
gör sig skyldig till fel, varigenom
krigslydnaden eller ordningen inom
krigsmakten äventyras, och det för
krigslydnadens eller ordningens
upprätthållande finnes nödigt, tillsäga
den felande förvarsarrest.

Rätt att tillsäga förvarsarrest,
då det för ordningens upprätthållande
finnes nödigt, tillkommer
ock förman i avseende å underlydande,
som utom tjänsten stör

97 §.

Förman är berättigad att, då
underlydande under tjänstgöring
gör sig skyldig till fel, varigenom
krigslydnaden eller ordningen inom
krigsmakten äventyras, och det för
krigslydnadens eller ordningens
upprätthållande finnes nödigt, tillsäga
den felande förvarsarrest.

Rätt att tillsäga förvarsarrest,
då det för ordningens upprätthållande
finnes nödigt, tillkommer
ock förman i avseende å underlydande,
som utom tjänsten stör

198

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

allmän ordning eller ordningen
inom krigsmakten.

Tillsägelse av förvarsarrest, varom
i denna § förmäles, är allenast
ett förständigande att i arrest avbida,
vad den, som över den felaktige
äger bestraffningsrätt i disciplinmål,
vill i laga ordningbesluta.

Utskottets förslag.

allmän ordning eller ordningen
inom krigsmakten. Enahanda rätt
tillkommer även annan överordnad
än förman i avseende å[underordnad,
såvida den överordnade är av officers
eller underofficers grad.

98 §.

Den, som fått sig tillsagd förvarsarrest, skall, om lian är officer
eller underofficer, under arresttiden vistas i eget rum eller tält eller,
om så finnes nödigt, hållas under bevakning i låst ljust rum eller i
tält och, om han tillhör manskapet, hållas under bevakning i sådant
rum eller i tält. Den arresterade må ej deltaga i tjänstgöring.

Då den felaktiges arresterande i låst rum eller eljest under bevakning
kan erfordras, men han vägrar eller underlåter att efterkomma
den erhållna tillsägelsen, äger den, som anbefallt arresteringen, att
genom tjänliga åtgärder befordra densamma till verkställighet.

99 §.

År ej den, som tillsagt förvarsarrest, själv i utövning av bestraffningsrätt
i disciplinmål över den arresterade, åligger den förstnämnde
att om arresteringen genast och sist inom tjugofyra timmar avgiva
rapport till den befälhavare, som äger bestraffningsrätten; och åligge
det denne att, så fort ske kan, meddela beslut i ärendet.

100 §. 100 §.

Träffas underlydande, som är av Träffas underordnad, som är av
starka drycker överlastad, inom starka drycker överlastad, inom
vederbörande förläggningsort eller vederbörande förläggningsort eller

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.
å väg, gata eller annat ställe, varom
ill kap. 15 § allmänna strafflagen
förmäles, då må han, ändå
att sådant fall, som i 97 § avses,
ej finnes vara för handen, när hans
behöriga vårdande icke annorledes
låter sig verkställa, på förmans
befallning kunna tagas i förvar och
insättas i militärhäkte, till dess
han återvunnit sina sinnens bruk.

199

Utskottets förslag.

å väg, gata eller annat ställe, varom
ill kap. 15 § allmänna strafflagen
förmäles, då må han, ändå
att sådant fall, som i 97 § avses,
ej finnes vara för handen, när hans
behöriga vårdande icke annorledes
låter sig verkställa, på befallning av
förman eller av annan överordnad,
vilken är av officers eller underofficers
grad, kunna tagas i förvar och insättas
i militärhäkte, till dess han
återvunnit sina sinnens bruk.

17 KAP.

Allmänna bestämmelser.

101 §•

Skall någon, som icke är krigsman, rannsakas vid krigsdomstol,
och är han i den tjänsteställning, att han är att anse såsom likställd med
officer, gälle då, evad han är svensk eller utländsk man, vad här ovan
i 2, 3, 4, 7 och 9 kap. är stadgat beträffande officer av motsvarande
tjänstegrad, men varde i annat fall tillämpade de i fråga om manskap
gällande bestämmelser.

102 §.

Ingivas på grund av denna lag besvär eller annan inlaga i rättegång
till befälhavare eller ordförande i överkrigsrätt, skall å besvärsskriften
eller inlagan tecknas bevis om tiden för dess ingivande; och
värde, där ej, enligt vad i denna lag är föreskrivet, ytterligare åtgärd
på befälhavaren eller överkrigsrättens ordförande ankommer,
inlagan även i de fall, där ej sådant eljest är stadgat, ofördröjligen
insänd till den myndighet, som vederbör.

200 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj ds förslag. Utskottets förslag.

103 §.

I avseende på rättegång vid krigsdomstol och verkställighet av
dess utslag skall i allt, varom ej i denna lag; eller i annan lag eller
författning är särskilt stadgat, lända till efterrättelse, vad i fråga
om rättegång vid allmän domstol och verkställighet av dess utslag
finnes föreskrivet, där det tillämpligt är.

3:o) Lag om införande av den nya strafflagen för krigsmakten
och den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes samt vad i avseende därå iakttagas skall.

i §• 1 §■

Den strafflag för krigsmakten
och den lag om krigsdomstolar och
rättegången därstädes, vilka nu äro
antagna, skola, jämte vad här nedan
stadgas, lända till efterrättelse från
och med den 1 januari 1915; dock
att det i 33 § 2 mom. sistnämnda
lag för visst fall givna stadgandet,
att den, som förordnas till krigsfiskal,
vid avlagt prov skall hava visat sig
äga erforderlig kännedom om militära
lagar och författningar, icke
skall vinna tillämpning beträffande
förordnande, som avser allenast tiden
före den 1 januari 1916.

201

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

2 §•

Genom de nya lagarna upphävas, med i 12 § stadgade undantag:

strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881 och förordningen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868 jämte
alla de särskilda nu gällande stadganden, som utgöra ändring av nämnda
författningar eller tillägg däri; så ock vad i övrigt finnes i lag eller
särskild författning eller i reglementen, instruktioner eller andra särskilda
föreskrifter stridande mot de nya lagarnas bestämmelser.

3 §.

Förekommer i lag eller särskild författning hänvisning till straffbestämmelse,
som enligt 2 § blivit upphävd, skall brott, varför sådan hänvisning
är given, straffas efter nya strafflagen för krigsmakten, så framt
straff å det brott däri utsättes; finnes straff å brottet däri ej utsatt, vare
hänvisningen förfallen.

Förekommer eljest i lag eller författning hänvisning till lagrum
som ersatts genom bestämmelse i de nya lagarna, skall denna i stället
tillämpas.

4 §•

Brott, som är förövat, innan nya strafflagen för krigsmakten
blivit gällande, men för vilket dessförinnan straff ej är° bestämt
genom domstols utslag, som vunnit laga kraft eller ej överklagat
varder, eller genom befälhavares beslut i disciplinmål, skall efter nya
lagen straffas, om det straff, som efter densamma bör åläggas, är
lindrigare än det, som varit stadgat i äldre lag; och skall i sådant
fall disciplinstraff anses lindrigare än böter. Tillika skall iakttagas,
att, om enligt äldre lag disciplinstraff skulle följa å brottet, disciplinstraff
enligt nya lagen skall åläggas, därest ej sådant fall är för handen,
som nedan i denna § sägs.

Har någon, innan nya strafflagen för krigsmakten blev gällande,
genom domstols utslag, som vunnit laga kraft eller ej överklagat
varder, eller genom befälhavares beslut i disciplinmål blivit belagd
med disciplinstraff, och varder han övertygad att förut hava gjort
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 saml. 22 höft. (Nr 22.) 26

202

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

sig skyldig till annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa, värde
straffet för båda förseelserna bestämt enligt äldre lag.

5 §.

Har verkställighet av straff t
för krigsmakten blev gällande, i:
skall därmed fortsättas i enlighet
ej här nedan annorlunda stadgas.

6 §•

Vid verkställighet av arreststraff,
som blivit någon ålagt, innan
nya strafflagen för krigsmakten
blev gällande, men ej dessförinnan
börjat verkställas, skall iakttagas, att
straffet verkställes så, som angående
sådant straff i nya lagen är stadgat.

7 §•

Har någon, efter det nya strafflagen
för krigsmakten blev gällande,
begått förseelse, som ådrager arreststraff,
och har dessförinnan enligt
äldre lag ålagts honom arreststraff,
vilket icke till fullo gått i verk -

ivit påbörjad, innan nya strafflagen
en dessförinnan ej hunnit avslutas,
med föreskrifterna i äldre lag, där

6 §•

Vid verkställighet av arreststraff,
som blivit någon ålagt, innan
nya strafflagen för krigsmakten
blev gällande, men ej dessförinnan
börjat verkställas, skall iakttagas:

l:o) att arrest utan bevakning och
vaktarrest verkställas så, som angående
dessa straff i nya sträf flög en för krigsmakten
är stadgat; samt

2:o) att sträng arrest verkställes
så, som i ovannämnda lag är föreskrivet
om verkställighet av skärpt
arrest med iakttagande därav, att en
dags sträng arrest anses svara mot
skärpt arrest under en och en halv
dag samt att brutet dagantal, som
genom sådan förvandling uppkommer,
anses vara förfallet.

7 §•

203

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

ställighet, då skall, med tillämpning
av de i 40, 41 och 42 §§ i
nya lagen stadgade grunder, det
sist ålagda straffet sammanläggas
med det tidigare ålagda eller dess
återstod till ett arreststraff enligt
nya lagen.

Förekomma till verkställighet
på en gång flera beslut, varigenom
samma person blivit fälld till straff,
vilka, efter ty i denna § är sagt,
ej kunna jämte varandra verkställas,
göres om förhållandet anmälan
hos krigsöverdomstolen, som förordnar,
huru straffen skola sammanläggas.

Utskottets förslag.

ställighet, då skall, med tillämpning
av de i 40 § i nya lagen
samt här ovan i 6 § stadgade grunder,
det sist ålagda straffet sammanläggas
med det tidigare ålagda
eller dess återstod till ett arreststraff
enligt nya lagen.

Skall arreststraff, ålagt enligt
äldre lag, övergå till fängelse eller
straffarbete, gälle de i sådan lag för
slikt fall stadgade grunder.

8 §•

Där nya strafflagen för krigsmakten utsätter särskilt straff för
återfall i brott, skall det straff ådömas, ändå att straffet för förra
brottet varit ådömt efter äldre lag eller författning, så framt den
brottslige samma straff till fullo undergått.

9 §•

År brottslig gärning förövad, innan nya strafflagen för krigsmakten
blev gällande, skall i fråga om tid för åtal avseende göras å det straff,
varmed brottet i nya lagen belägges, dock så att den, som efter äldre
lag är till frihet från åtal berättigad, njuter den frihet till godo, ändå
att brottet kunde åtalas efter nya lagen.

10 §.

Finnes, sedan nya strafflagen för krigsmakten blivit gällande,
tillrättavisning böra meddelas någon för förseelse eller fel, som dessförinnan
begåtts, skall tillrättavisning enligt nya lagen meddelas.

204

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Har tillrättavisning meddelats någon, innan nya strafflagen för
krigsmakten blev gällande, men ej dessförinnan blivit verkställd, skall
därmed förfaras i enlighet med dittills gällande föreskrifter.

11 §.

Mål, som, då nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
träder i kraft, är hos domstol anhängigt, skall, utan hinder av
nya lagens bestämmelser, fortfarande handläggas och avgöras av samma
domstol, i den mån sådant tillkom densamma enligt äldre lag eller författning,
ävensom i övrigt i enlighet därmed behandlas; dock att nya
lagen skall tillämpas i fråga om fullföljd av talan mot utslag eller beslut,
som meddelats efter den dag, då nya lagen trätt i kraft, ävensom
underställning av sådant utslag så ock beträffande förfarandet i högre
rätt, där utslag eller beslut, varemot talan fullföljts, meddelats efter
nämnda dag; skolande därvid iakttagas, att de för klagan över fältkrigsrätts
utslag eller beslut i nya lagen meddelade föreskrifter skola
lända till efterrättelse allenast där klagan ifrågakommer över utslag
eller beslut, vilket meddelats av sådan enligt äldre lag sammansatt
fältkrigsrätt, som inrättats vid avdelning av krigsmakten, den där är i
fält eller på sjötåg under krig, men klagan över annan krigsrätts utslag
eller beslut fullföljas enligt de för klagan över regementskrigsrätts,
stationskrigsrätts och särskild krigsrätts utslag eller beslut i samma
lag givna bestämmelser.

12 §.

Genom vad i 2 § förordnats skola ej anses upphävda:
de i reglementet den 12 april 1808 angående uppbringningar till
sjöss och reglementet den 9 augusti samma år angående krigsbyte till
lands förekommande stadganden om domstol i mål, som röra tvist om
uppbringningar till sjöss eller gjort krigsbyte till lands; dock att
vad enligt nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
gäller rörande fullföljd av talan mot krigshovrättens utslag eller beslut
skall äga tillämpning jämväl å dess utslag eller beslut i dylika mål.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

205

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

4:o) Lag om ändrad lydelse av 26 § i 8 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 26 § i 8 kap. strafflagen skall erhålla
följande ändrade lydelse:

26 §.

Har någon i uppsåt att undandraga
sig sin värnplikt genom
stympning eller annorledes gjort
sig oduglig till uppfyllande av sin
krigstjänstskyldighet under längre
eller kortare tid, straffes med fängelse
eller straffarbete i högst sex månader.

Den, som förleder eller hjälper
krigsman till rymning, dömes, om
det sker i krigstid, till fängelse i
högst sex månader eller straffarbete
i högst två år, och, om det sker i
fredstid, till böter eller fängelse i
högst sex månader.

26 §.

Har någon i uppsåt att undandraga
sig sin värnplikt genom stympning
eller annorledes gjort sig oduglig
till uppfyllande, under längre
eller kortare tid, av den krigstjänstskyldighet,
som eljest skolat av
honom fullgöras, straffes med fängelse
eller straffarbete i högst sex
månader.

Denna lag skall träda i kraft Denna lag skall träda i kraft
den 1 januari 1915. den 1 januari 1916.

206

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

5:o) Lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen skola
erhålla följande ändrade lydelse:

9 §•

Göra upprorsmän våld å person, eller br\Tta eller förstöra de hus,
eller plundra eller fördärva de annan egendom; då skola de dömas,
anstiftare och anförare till straffarbete från och med två till och med
tio år, och annan deltagare i upproret till sådant arbete i högst sex år;
varde ock för våld eller annan brottslig gärning, som vid uppror begås,
gärningsmannen straffad efter ty i 4 kap. 1 § skils.

13 §.

Samlar sig folkmängd tillhopa och störer lugnet eller allmänna
ordningen, utan att dock lägga å daga sådant uppsåt,, som i 7 § sägs,
och skingrar sig ej den folkmängd, på offentlig myndighets befallning,
utan visar trotsighet däremot; då skola anstiftare och anförare av det
upplopp till straffarbete i högst ett år och annan deltagare i upploppet
till böter från och med tio till och med tvåhundra riksdaler dömas.
Övergå de till våld å person eller egendom; vare lag, som i 9, 10 och
12 §§ om uppror sägs; dock att för sådan deltagare i upploppet, som
ej är anstiftare eller anförare, straff efter 9 § må, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, nedsättas till fängelse.

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 207

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

6:o) Lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ i lagen angående
villkorlig straffdom den 22 juni 1906.

Härigenom förordnas, att 4 och 6 §§ i lagen angående villkorlig
straffdom den 22 juni 1906 skola erhålla följande ändrade lydelse:

4 §•

Begår den, som genom villkorlig dom undfått anstånd med straff,
inom tre år efter domen brott, och varder han därför till straffarbete
eller fängelse dömd; då skall anståndet tillika av domstolen förklaras
förverkat. Dömes han till annat straff, må anståndet förklaras förverkat,
där brottens sammanhang eller likartade beskaffenhet finnes därtill föranleda;
dock ma disciplinstraff, som ålägges efter strafflagen för krigsmakten,
ej i något fall medföra dylik verkan.

Förverkas ej anståndet, på sätt nu är nämnt, och kommer ej heller
av orsak, som i 5 § sägs, ny dom, vare straffet förfallet.

6 §•

Villkorlig dom må ej brukas, då straff ådömes efter 25 kap. strafflagen;
. ej heller må sådan dom användas vid brott, för vilket straff är
utsatt i strafflagen för krigsmakten, i annat fall, än då straffet ådömes
efter 8 kap. i sistnämnda lag.

Vad i denna lag är stadgat angående meddelande av villkorlig
straffdom skall ej hava avseende a straff, som ådömes för förbrytelse
mot tryckfrihetsförordningen.

Ådömes jämte frihets- eller bötesstraff, i fråga varom villkorlig
dom enligt denna lag må brukas, disciplinstraff efter strafflagen för
krigsmakten, utgöre den omständighet ej hinder för beviljande av anstånd
med förstnämnda straff. Beviljas anstånd, äge sammanläggning av
straffen ej rum.

208

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Denna lag skall träda i kraft
den 1 januari 1915; dock skall vad
6 § innehåller rörande tillämpning
av villkorlig dom i fråga om straff,
som ådömes efter 8 kap. strafflagen
för krigsmakten, ej av högre rätt
tillämpas i mål, som blivit vid första
domstol före sagda dag avdömt.

Utskottets förslag.

Denna lag skall träda i kraft
den 1 januari 1916; dock skall vad
6 § innehåller rörande tillämpning
av villkorlig dom i fråga om straff,
som ådömes efter 8 kap. strafflagen
för krigsmakten, ej av högre rätt
tillämpas i mål, som blivit vid första
domstol före sagda dag avdömt.

7:0) Lag om ändring i lagen angående förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad den 14 september 1906.

Härigenom förordnas, att i lagen angående förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad den 14 september 1906 skall införas en ny § av
följande lydelse:

5 §•

Hålles någon häktad såsom misstänkt för brott, som hör under
krigsdomstols behandling, gälle angående rättegångsbiträde åt den häktade
vad i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes finnes
stadgat.

Denna lag skall träda i kraft Denna lag skall träda i kraft
den 1 januari 1915. den 1 januari 1916.

B) att de i anledning av förevarande proposition
väckta motionerna, därest de icke kunna anses besvarade
genom vad utskottet ovan hemställt, icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 augusti 1914.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

209

Reservationer:

A) Beträffande lagförslagen i deras helhet

av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, vilka med åberopande
av de i deras motion anförda allmänna skäl hemställt,

att riksdagen med avslag å den nu framlagda
propositionen om ny krigslagstiftning måtte hos Kungl.
Maj:t begära nytt förslag till sådan lagstiftning, byggd
på de i 1901 års riksdagsskrivelser i ämnet antydda
och i förberörda motion utvecklade grundsatserna.

Till stöd för detta yrkande har herr Lindhagen ytterligare anfört:

»Utskottet finner, att det icke för närvarande kan ifrågasättas att
vidtaga en verklig reform av strafflagen för krigsmakten på sätt i
motionen hemställts. När tiden skall anses vara inne, inlåter sig utskottet
däremot icke på, säkerligen därföre att utskottets förenämnda
uttryckssätt väl får anses vara en omskrivning för en verklig övertygelse
hos utskottet att krigslagstiftningen bör väsentligen bibehållas
vid sin nuvarande maktställning även i fredstid. Detta är ju också
kommitterades mening, till vilken utskottet hänvisar. Häremot åberopas
innehållet i motionen. Den av utskottet tillika uttalade farhågan att
ett bifall till motionen skulle föranleda ett icke önskvärt uppskov
med hela krigs!agsreformens genomförande, kan jag givetvis så mycket
mindre dela, som jag på sätt i motionen utvecklats för min del finner
det framlagda förslaget i stort sett vara så väl principiellt som praktiskt
taget endast ett sken av en krigslagsreform. Det verkligen äventyrliga
uppskovet med en krigslagsreform, vilken betyder något, föranledes just
genom sådana »lösningar» som den nu ifrågasatta.

Beträffande motionärernas förslag om upphävande av särskilda
krigsdomstolar i fredstid avstyrkes jämväl detta av utskottet, säkerligen
likaledes av livlig övertygelse, ehuru utskottet underlåter att göra ett
direkt uttalande därom utan företrädesvis vill framhålla, att den nuvarande
tidpunkten icke är lämplig att upptaga denna fråga. Vad utskottet
även här yttrar om det uppskov med »krigslagsreförmen», som
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 käft. (Nr 22.) 27

210

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

därav skulle följa, är redan ovan bemött. Utskottet finner det vidare
uppenbart, att en dylik genomgripande förändring, »därest den vid
en närmare prövning kan finnas nödig och nyttig», bör komma
till stånd först i samband med den förestående reformen av vår allmänna
processlagstiftning. Härtill må erinras, att arbetet på processreformen
pågått i ungefär 100 år och ännu nog lärer taga en ofantlig
tid, innan något kommer ut ur detsamma. Vad som nu bör och behöver
fastslås, är att de nuvarande civila domstolarna, vilka brister de
än må ha, äro goda nog även för krigsmakten under fredstid.

Behovet just nu av en verklig till roten gående reform på denna
liksom alla andra militärväsendets maktområden borde, synes det mig,
på ett överväldigande sätt framgå av tilldragelserna nu uti det gamla
Europa. De militära och monarkiska institutionerna hava visat vad de
betyda, vilka skördar komma av deras sådd, vilka ointelligenta och
omänskliga instinkter de omedvetet påtvinga människorna i allmänhet.
Erfarenheten bekräftar väl slående nu för vilken som helst, i vilka inkompetenta
händer ledningen av människornas väl och ve ligger. Vi
känna och märka hur den militära andan och de militära maktfullkomligheterna
även hos oss arbeta mekaniskt på många sätt för att breda sitt
töcken över det sunda förståndet, lägga soldateskens brutala järnhand
på alla livsförhållanden och slutligen tilläventyrs även här, om det
vill sig riktigt illa, utlösa sig mot allas djupaste önskningar uti det
fruktansvärda ropet leve kriget, vartill exempelvis den militaristiska
publikationen Vårdkasen tydligen börjat gå i spetsen med sina mångahanda
i själva verket mordiska anläggningar. Den militaristiska andan är
fienden för oss alla och den framstår för oss i sin rätta skepnad just nu.
Må vi därföre göra allt för att kasta den tillbaka ur dess balverk. Ett
behjärtande av denna angelägenhet kan enligt min uppfattning även på
ifrågavarande lilla område ske endast genom ett bifall till motionens
återförvisningsyrkande.»

B) Beträffande de särskilda lagförslagen

a) förslaget till strafflag för krigsmakten

1 och 6 §§.

av herr Lindhagen, som anfört:

»Lagutskottet har utom protokollet beslutat, att de olika meningar,
som yppats vid behandlingen inom utskottet av förslaget till strafflag
för krigsmakten, skulle redan i utskottet kompromissvis sammanjämkas

211

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

med undantag för tre frågor, som skulle anses vara av mera huvudsaklig
betydelse. Utskottets betänkande återspeglar därför icke de olika
meningar, som vid de provisoriska besluten faktiskt förelågo. Något
formellt hinder att förfara så finnes givetvis icke, då det officiella betänkandet,
sådant det föreligger, måste ligga till grund för kamrarnas
behandling av ämnet samt det blir de enskilda utskottsmedlemmarnas
ensak, att betänkandet utgiver såsom deras meningar, vad de i själva
verket icke velat utan endast kompromissvis genom köpslagan enat sig
om att utgiva såsom egna meningar.

Enligt min uppfattning strider ett sådant förfarande dock emot ett
beredande utskotts naturliga uppgift. Meningen med utskottens arbete
är att lämna dem, som hava avgörandet i sin hand, en så fullständig
utredning som möjligt av icke blott faktiska förhållanden utan även de
olika synpunkter, som kunna i ärendet göra sig gällande. Denna uppgift
åsidosättes väsentligen genom det nu begagnade förfarandet, som i
stort såväl som i smått utsuddar de principiella konturerna och sålunda
lämnar utskottens huvudmän utan vederbörlig vägledning.

Detta tillvägagångssätt, som börjar brukas understundom inom utskotten
särskilt vid behandlingen av stora frågor, innefattar, så vitt jag
förstår, följaktligen också ett övergrepp mot utskottens huvudmän. Det
leder till att utskottsledamöterna, som skola vara de förres tjänare, i
stället upphäva sig till deras herrar och faktiskt lägga ärendet så, att
möjligheten för huvudmännen att utöva en verklig beslutanderätt högeligen
förminskas och utskottens medlemmar i själva verket av egen
maktfullkomlighet tillägna sig även det slutliga avgörandet. Dylika
tendenser äro visserligen ett uttryck för funktionarismens vanliga missbruk
av sin befogenhet och dess brist på demokratiskt sinnelag. Men
de måste i alla fall oavlåtligt beivras och bekämpas.

Dessa erinringar vinna också uttryckligt stöd av riksdagsordningen.
Enligt dess föreskrifter skola utskotten meddela utlåtanden och avgiva
förslag i dit hänvisade frågor. Avgörandet åter tillkommer kamrarna
och först om kamrarna därvid, sedan utskottet yttrat sig, stanna i olika
beslut, först då skall utskottet söka sammanjämka de olika meningarna
och inkomma med förslag därom till kamrarna. Det bör vara uppenbart,
att utskottets ifrågavarande förfarande att på förhand sammanjämka
olika åskådningssätt, innan saken kommit till kamrarna, strider icke blott
mot sakens natur utan även mot andemeningen i riksdagsordningens
nyss nämnda föreskrift.

De tre frågor, som av utskottet undantagits från kompromissen
och överlämnats till kamrarna för behandling i laga ordning, voro

212

Lagutskottets utlåtande AV 22.

dels frågan om avslag å lagförslaget i sin helhet i enlighet med herrar
Lindhagens och Perssons motion, dels frågan om den stränga arrestens
bibehållande, vilken senare enligt min uppfattning jämförelsevis mindre
betydande fråga dock synes blivit det liberala partiets stora patos i den
så kallade nya krigslagstiftningen, som skall överskugga de nu svikna
förhoppningarne i 1901 års riksdagsskrivelse i ämnet och dels spörsmålet
om tillrättavisningarne. Den av herr Liljedahl beträffande krigsmän
samt av herrar Lindhagen och Persson beträffande civilmilitära
personer väckta frågan om vilka personer, som böra inbegripas under
strafflagen för krigsmakten, har däremot ansetts böra ingå under kompromissen,
ehuru detta just berör en av den nu föreliggande sakens
hjärtpunkter. Jag hänvisar härutinnan till de båda motionernas motivering
samt till vad i min reservation rörande förslaget i sin helhet anförts
om vad detta i själva verket gäller.

Det har således synts mig, att under § 6 den civilmilitära personalen
bort i sin helhet väsentligen undantagas från lagstiftningen. Att
såsom det påståtts den socialt bättre situerade klassen bland denna personal
i regeln önskar lyda under krigslagarna, är endast ett ytterligare
skäl att ju förr dess bättre undandraga dem från frestelserna till en
dylik onaturlig benägenhet och därigenom i någon liten mån bidraga
till att rädda även dem från att bliva verktyg åt det nu pågående oförnuftet.

Herr Liljedahl har med en tändande motivering velat inskränka
även krigsmännens lydnad under lagen till att gälla Vid tjänstens utövning,
i vad som angår tjänsten och då tjänstedräkt bäres’. För min
del anser jag det tillfälliga bärandet av tjänstedräkt icke böra vara avgörande.
Däremot synes det mig vara ur de synpunkter, som nyss
åberopats, särdeles beaktansvärt att enligt lagen även krigsmän äro i
första hand medborgare och endast vid själva tjänsteutövningen och vad
därmed äger omedelbart sammanhang falla under krigslagarna. Herr
Liljedahl har trott sig vinna sitt syfte genom omformulering av § 6
och menar naturligtvis, ehuru hans förslag ej formulerats så, att ändringen
endast skall avse mom. 1, som handlar om krigsmän. För min del förefaller
det vara lämpligare, att den ifrågasatta begränsningen för krigsmän
i stället iakttagits under § 1 uti själva definitionen på krigsmän.»

•5 §■

Herr Lindhagen har vid denna § velat erinra om vad i hans och
herr Perssons motion (sid. 18 i utskottets förslag) anförts emot den i

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 213

förslaget upprätthållna olikställigheten mellan civilmilitära personer och
krigsmän.

22 § m. m.

dels av herr Petersson i Lidingö villastad, med vilken herrar
af Ekenstam, Gezelius, greve Lagerbjelke, Johanson i Valared, Knut
Larsson, Olsson i Broberg och Holmdahl förenat sig:

t>Då upprätthållande av tukt och disciplin inom krigsmakten är
det väsentliga ändamålet med all krigslagstiftning;

då detta ändamål kräver, att även bland de disciplinära bestraffningsmedlen
finnes något, som kan beräknas vara effektivt gent emot vissa
hårda och svårhanterliga element, som alltid finnas inom en krigsmakt;

då erfarenheten givit vid handen, att mörk arrest är det enda av
de disciplinstraff, som kunna ifrågasättas, för vilket dylika element ha
respekt;

då fördelnings- och regementschefer så gott som enhälligt uttalat
sig för nödvändigheten av denna straff orms bibehållande;

då genom förslagets bestämmelser angående det sätt, på vilket
mörk arrest skulle för framtiden verkställas, lärer vara sörjt för att
några som helst menliga följder för den bestraffades hälsa ej äro att
befara;

och då det ej lärer kunna frånkommas, att ett borttagande av
detta straff skulle till men för de värnpliktiga leda till ett ökat användande
av urbota straff;

har jag icke kunnat biträda utskottets hemställan om utmönstrande
ur lagen av strafformen mörk arrest.

Beträffande paragrafens innehåll i övrigt finner jag, på grund av
de anmärkningar som framställts mot sista delen av tredje stycket,
samma del böra utgå.

Jag anser alltså att utskottet bort hemställa att 22 § skulle erhålla
följande lydelse:

''Disciplinstraff är arrest av tre slag:

1) arrest utan bevakning;

2) vaktarrest; och

3) sträng arrest.

Arrest utan bevakning och vaktarrest må åläggas i minst en dag
och högst femton dagar samt sträng arrest i minst en dag och högst

214

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

sex dagar. Arrestdag räknas till tjugufyra timmar. Den tid, arresterad
på tåg åtföljer trupp, till vilken han hör, inräknas ej i strafftiden.

Sträng arrest må ej åläggas någon, som ej fyllt aderton år.’

Såsom en följd av min mening beträffande 22 § har jag ansett

att följande paragrafer bort av utskottet tillstyrkas sådana de föreslagits
i den kungl. propositionen, nämligen §§ 25, 26, 27, 29, 35, 39,
40, 41, 42, 43, 60, 111, 123, 126, 176 och 194,

att § 101 mom. 1 bort tillstyrkas med den lydelse motsvarande
stadgande har i § 102 mom. 1 av den kungl. propositionen

samt att §§ 5, 6 och 7 i lagen om införande av den nya strafflagen
för krigsmakten och den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes samt vad i avseende därå iakttagas skall, bort tillstyrkas
med den tydelse dessa §§ ägt i den kungl. propositionen.»

dels ock av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, vilka i
anslutning till framställningen i deras motion ansett, att varken sträng
arrest eller skärpt arrest bort såsom straffart upptagas i förslaget.

29 §.

Herr Lindhagen har velat erinra att även fast anställd krigsman
av manskapet synes honom böra kunna skiljas från sin anställning
allenast efter prövning av domstol.

62 §.

av herrar Petersson i Lidingö villastad, af Ekenstam, Geselius,
greve Lagerbjelke, Johanson i Valared, Knut Larsson, Olsson i Broberg
och Holmdahl, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att slutorden i
paragrafen skulle erhålla följande lydelse: — — — »dömas till sträng
arrest i minst tre dagar eller vaktarrest i minst tio dagar».

80 §.

av herrar Petersson i Lidingö villastad, af Ekenstam, Gezelius,
greve Lagerbjelke, Johanson i Valared, Knut Larsson, Olsson i Broberg
och Holmdahl, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att slutorden i

första stycket av denna paragraf skulle erhålla följande lydelse:---

»och, om han tillhör manskapet, till sträng arrest i minst tre dagar eller
vaktarrest i minst tio dagar».

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

215

99 §.

Herr Lindhagen har velat erinra att i hans och herr Perssons
motion ifrågasatts uteslutande ur denna lag av åtskilliga brottsarter och
däribland i all synnerhet de militära egendomsbrotten, vilka ock redan
1902 i Norge överförts från strafflagen för krigsmakten till allmänna
strafflagen.

210 §.

dels av herrar Alexander sson, Stärner, Hult, Lindhagen, Pettersson i
Södertälje, Schotte, Persson i Norrköping och Olsson i See, vilka anfört:

»Vidkommande vilka slag av tillrättavisningar, som lämpligen böra
finnas, hava ganska olika meningar yppats.

Krig slag stiftning slcommittén upptog såsom tillrättavisningar a) varning,
b) vägran av tjänstledighet eller landpermission, c) vaktgöring utom
vanlig ordning, d) förrättande utom tur av handräckningsarbeten m. m.,
e) inskränkning i friheten att vistas utom kasern o. s. v., f) mistning
av dagavlöning eller avlöningstillägg och g) indragning av ölportion.

Efter anmärkningar i över kommitténs förslag avgivna yttranden,
särskilt av krigshovrätten, uteslöt 1908 års kungl. proposition de under
c) och g) här ovan upptagna tillrättavisningarna, samt begränsade den
under b) angivna till vägran av landpermission.

Det år 1913 till lagrådet remitterade förslaget gjorde ytterligare
inskränkningar och upptog bland tillrättavisningar allenast varning,
vägran av landpermission samt förbud att vistas utom kasernområde.

Lagrådet hemställde däremot om upptagande av åtminstone de i
1908 års kungl. proposition förekommande slagen av tillrättavisningar.

Förevarande kungl. proposition tillmötesgick allenast i den omfattning
lagrådets framställning, att till de i det remitterade förslaget upptagna
tillrättavisningar lades åläggande utom vanlig ordning av handräckningsarbeten.

I anledning av väckta motioner har lagutskottet såsom tillrättavisningar
nu ytterligare upptagit såväl vaktgöring utom vanlig ordning
som mistning av dagavlöning eller avlöningstillägg.

Den sålunda vidtagna utsträckningen av tillrättavisningarna hava
vi ej kunnat biträda.

Vaktgöring utom tur är redan på goda skäl av krigshovrätten utmönstrad
såsom tillrättavisning och har ej upptagits i något senare
förslag utom det nu av lagutskottet avgivna. Och vad beträffar mistning
av dagavlöning eller avlöningstillägg, så anse vi att, då endast sådana

216

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

tillrättavisningar böra komma till användning, som enligt sin natur
icke äro alltför mycket lika de vanliga straffen, förevarande tillrättavisning,
som i själva verket är ett bötesstraff, icke bör upptagas.

På de skäl, som, i anslutning till krigsbovrättens uttalande, anförts
i det till lagrådet remitterade förslaget finna vi, att jämväl åläggande att
utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten bör utgå från tillrättavisningarna.

På grund av vad sålunda anförts yrka vi, att 210 § måtte antagas
med följande lydelse:

210 §.

För mindre — — (lika med utskottet)---

för manskap dessutom c) förbud att under--(lika

med utskottet under e) — — — dylikt område.

Tillrättavisning — — — för samma förseelse
eller fel.

Om tillrättavisningar — — — Konungen.))

dels ock av herr Lindhagen som ansett att rätt bort medgivas till
klagan över tillrättavisning.

av herr Persson i Norrköping

b) förslaget till lag om krig sdomstolar och rättegången därstädes.

1 §■

Herrar Lindhagen och Persson i Norrköping hava hänvisat till sin
motion, som påyrkar upphävande av krigsdomstolarna i fredstid, och
till sitt förut reservationsvis framförda yrkande om avslag även på
denna grund å hela det nu framlagda förslaget.

2 §■

Herrar Lindhagen och Persson i Norrköping hava anfört:

»Vi hänvisa till vår motion, som påyrkar att, i händelse krigsrätterna
bibehållas, de särskilda målen böra fullföljas i vanlig ordning
till respektive hovrätter, helst utan militära bisittare. Någon menlig
inverkan på hovrätternas arbetsbalans, som för övrigt bör avhjälpas
genom andra medel, kan, såsom i motionen visats, ej då befaras. Svårigheten
att skaffa militära bisittare bortfaller alldeles enligt vårt förslag,
då vi ej önska sådana. Vill man åter hava dylika bisittare, kunna de, i den

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 217

mån lämpliga sådana ej finnas på platsen, kommenderas från annat
håll även till Jönköping och Kristianstad.»

« §■

Herr Petersson i Lidingö villastad, med vilken herr Knut Larsson
förenat sig, har anfört:

»Då enligt min uppfattning utskottets förslag, att de militära ledamöterna
i krigsrätt skola, i mål mot underofficer eller någon av manskapet,
utgöras av en officer av kaptens grad och en underofficer av
fanjunkares eller motsvarande grad, innebär ett avsevärt försvagande
av det redan enligt Kungl. Maj:ts förslag ingalunda för starkt representerade
militära elementet i domstolen, har jag icke kunnat biträda utskottets
förslag utan hemställer att ifrågavarande paragraf måtte godkännas
sådan den lyder i den kungl. propositionen.

Såsom en följd av denna min mening hemställer jag att även
följande paragrafer i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
matte godkännas sadana de lyda i den kungl. propositionen nämligen
§§ 9, 10, 12, 14 och 21.»

Herrar Lindhagen och Persson i Norrköping hava anfört:

»Utskottets tillmötesgående mot vår framställning synes oss ej
tillräckligt. Vi kunna ej dela uppfattningen att den underofficer, som
enligt utskottets förslag i vissa fall skall tillkallas såsom domare, nödvändigt
bör vara av fanjunkares eller likställd grad. Vidare hålla vi
före att, när någon av manskapet är tilltalad, tillfälle bör beredas, att
såvitt detta med hänsyn till den för domare stadgade åldersgräns blir
möjligt även någon av manskapet må sitta såsom domare. Hela paragrafen
synes tarva någon revidering för iakttagande av full konsekvens.
Men för att dock vinna det huvudsakliga i förenämnda syfte, förorda
vi följande lydelse av det tillagda momentet.

d) i mål mot underofficer eller någon av manskapet: dels en officer
av kaptens grad och dels en underofficer eller, då målet gäller någon
av manskapet, såvitt möjligt en av detta senare.'')'')

9 §.

Herr Lindhagen har anfört:

»Att hänskjuta till en regementschef att utse ledamöter i en domstol
synes mig knappast vara tillfredsställande. Förtänksamheten i 8 §
blir därigepom ock lätt åsidosatt då, såsom mänskligt är med all funkBihang
till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 höft. (Nr 22.) 28

218

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

tionarism, chefen gärna utser någon som han »kan lita på» ur sina personliga
åsikters synpunkt. Det har därför synts mig bättre att ifrågavarande
domare utses genom val av manskapet och officerskårerna,
vilket skulle vara en av de angelägenheter, som borde närmare övervägas
vid den av mig ifrågasatta nya behandlingen av hela ämnet.»

25 och 26 §§.

Herrar Lindhagen och Persson i Norrköping hava i fråga om dessa
§§ hänvisat till reservationen vid 2 § härovan.

Herr Alexanderson, med vilken herrar Stärner, Hult, Pettersson i
Södertälje, Schotte och Olsson i See instämt, har anfört:

»Den i förevarande §§ föreslagna organisationen av krigsöverdomstol
i fredstid ävensom i krigstid för de fall, där ej särskilt tillsatt
överkrigsrätt skall döma, har jag icke kunnat godkänna, utan har jag
inom utskottet förordat en lösning av frågan i enlighet med de riktlinjer,
som angivas i herr Jönssons i Revinge motion.

Vid utvecklingen av denna min uppfattning torde lämpligen först
en översikt givas av frågans förhistoria, 1 rågan om krigshovrättens
indragning och överflyttningen av dess funktioner å de andra hovrätterna
eller å Svea hovrätt ensam är som bekant av mycket gammalt
datum. Såsom i krigslagstiftningskommitténs betänkande av år 1905,
Del II sid. 280 ff. i korthet erinras — för närmare detaljer hänvisas
till Förslag till lag om krigsdomstolar in. m., avgivet av kommittén för
revision av den militära rättegångsordningen 1896 — gjorde rikets ständer
redan år 1840 framställning till Kungl. Maj:t om överflyttande av krigshovrättens
befattning å övriga hovrätter. Denna framställning upprepades
i riksdagens skrivelse den 8 april 1857 med tillägg att vid
reformens genomförande borde iakttagas, att vid militära måls handläggning
två militärpersoner borde i hovrätten närvara, i analogi med
vad om högsta domstolen i 20 § regeringsformen föreskreves. Dessa
framställningar föranledde dock ingen Kungl. Maj:ts åtgärd.

Sedan frågan vid åtskilliga senare riksdagar bragts på tal, men
funnits böra vila i avbidan på genomförande av en härordningsreform,
lät emellertid år 1881 dåvarande chefen för justitiedepartementet utarbeta
ett förslag av innebörd, att Svea hovrätt skulle vara krigshovrätt
och, då militära mål, som icke allenast rörde sammanläggning av straff,
där förekomme, utgöras av presidenten (eller ställföreträdare för honom)
såsom ordförande, två ledamöter å den division, dit målet hörde samt

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 219

två militära ledamöter. Målen skulle fördelas mellan de olika divisionerna
enligt samma grunder som andra brottmål och föredragas av
vederbörande fiskal. I motiveringen för detta förslag framhöll departementschefen
bland annat, att enär lagkunskapen för själva domsåtgärden
måste vara av vida större betydelse än den militära fackinsikten, en
organisation av överrätten, enligt vilken de lagfarna domarena bleve
flere än de militära, borde medföra större trygghet för en rättvis dom,
än då det militära elementet hade övervikten. Remitterat till Högsta
domstolen för utlåtande blev förslaget av Domstolen avstvrkt, varefter
departementschefen förklarade att av de skäl som anförts mot förslaget,
åtminstone ett syntes förtjänt av avseende. Det hade nämligen anmärkts
som en brist hos förslaget, att enligt detsamma den domstol
som hade att döma i första instans över officerare, bleve övervägande
besatt av civila medlemmar, medan krigsrätterna, som dömde över
underbefäl och manskap, företrädesvis bestodo av militära ledamöter,
samt att detta förhållande möjligen kunde till men för disciplinen väcka
föreställning om bristande likhet inför lagen.

Nya^ riksdagsskrivelser den 9 maj 1888 och den 14 april 1893
tramburo ånyo kravet på krigshovrättens indragning eller ombildning, varjämte
riksdagen i skrivelse den 14 maj 1890, med bifall till Kungl.
Maj:ts proposition om inrättande av en ny division vid Svea hovrätt,
anhöll att Kungl. Maj:t vid de nya tjänstebefattningarnas tillsättning
måtte tillse att därvid möjlighet lämnades öppen att krigshovrättens
åligganden kunde övertagas av Svea hovrätt.

I det av Nya lagberedningen den 26 april 1893 avgivna förslag
till ändring i vissa delar av förordningen om krigsdomstolar m. m.
föreslogs krigshovrättens omorganiserande till en avdelning av Svea
hovrätt. Avdelningen skulle bestå av hovrättens president som ordförande,
en hovrättens ledamot som överauditör och föredragande, samt
tre militära ledamöter. Överauditören ansågs kunna bredvid denna
funktion i regeln tilldelas full tjänstgöring i hovrätten. Förslaget låg
till grund för kungl. proposition till 1894 års riksdag, tillstyrktes av
vederbörande utskott och antogs Titan votering av andra kammaren, men
föll i den första. Det återupptogs emellertid av den särskilda kommitté
med uppdrag att revidera den militära rättegångsordningen, som
följande år tillsattes och bland sina medlemmar räknade nuvarande statsministern
och chefen för lantförsvarsdepartementet.

Mot anordningen med ett uteslutande med militär rättsskipning
sysslande krigshovrättsråd erinrade lagberedningen, med vilken kommittén
instämde, att en sådan civil ledamot i regel saknade tillfälle att

220 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

erhålla den vana vid tillämpningen av allmänna straffrättsliga bestämmelser,
vilken även vid behandlingen av krigsrättsmål vore erforderlig.
I fråga om antalet civila domare erinrade kommittén, att ändamålet med
överdomstolens inrättande vore att de skulle bereda större säkerhet för
rättsskipningen än underdomstolarna och att sådan större säkerhet plägat
anses vunnen bl. a. genom att stön-e antal domare insattes i överdomstolen
än i underrätten, en grundsats vilken för de allmänna domstolarnas
del tagit sig uttryck därutinnan att i underrätt döma i allmänhet en till
tre, men i andra instans fem lagfarna domare. Det syntes kommittén
uppenbart, att samma grundsats borde få göra sig gällande även ifråga
om krigsdomstolarna.

Såsom den huvudsakliga anledningen till att enligt förslagen de
militära ledamöterna skulle utgöra flertalet i rätten angavs den ovan
återgivna anmärkningen mot 1881 års förslag, att då krigshovrätten
dömde över officerare i första instans, det möjligen kunde väcka föreställning
om bristande likhet inför lagen, om denna domstol sammansattes
övervägande civilt, medan krigsrätterna utgjordes av fyra militära
ledamöter och eu civil auditör.

I krigslagstiftningskommitténs förslag av år 1905, som ligger till
grund för förevarande kungl. proposition, hade slutligen krigshovrätten,
vilken liksom i de föregående båda förslagen skulle utgöra en särskild
avdelning av Svea hovrätt, sammansatts av tre civila och två militära
ledamöter. Såsom kommittén riktigt anmärker komme i och med krigsrätternas
ombildning det vid tidigare reformförsök anförda skälet för
det militära elementets övervikt i överrätten att bortfalla. Kunde den
militära fackinsikten i krigsrätterna anses tillräckligt representerad genom
insättande av två militära ledamöter, syntes detsamma gälla om krigshovrätten.
Å andra sidan fann kommittén följdriktigheten fordra eu
ökning av det lagfarna elementet på sätt förslaget innehölle.

De civila ledamöterna skulle enligt kommitténs förslag bestå av
Svea hovrätts president, ordförande, samt två för tre år i sänder förordnade
ledamöter av hovrätten. Till förmån för denna anordning
anförde kommittén att ehuru tillväxt i målens antal kunde förväntas
sedan 1901 års härordning hunnit fullt genomföras, torde dock, även
under förutsättning att denna tillväxt bleve ganska betydlig, med visshet
kunna antagas, att det arbete som komme att vila å domstolens
civila ledamöter icke skulle taga deras tid helt och hållet i anspråk.
Det läge därför, enligt kommitténs uppfattning nära till hands att tänka
sig eu förening av dessa befattningar med andra domareuppdrag, helst
just på detta sätt bäst vunnes det synnerligen viktiga önskemålet, att

221

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

den erfarenhet och vana vid tillämpning även av allmän lag, som inom
en domstol sådan som krigshovrätten vore av största vikt, måtte varda
därstädes behörigen representerad.

Av det nu i korthet relaterade, under ett tredjedels sekel utsträckta
arbetet på krigsöverdomstolens ombildning framgår såsom resultat i
fråga om de grundläggande principerna för denna domstols organisation:

1) I likhet med vad inom den allmänna domstolsorganisationen iakttages
hör de lagfarna ledamöternas antal vara större än i underrätterna:
och hör, även oberoende härav, detta antal icke understiga tre. Detta antal
upptogs redan i 1881 års förslag; att det i 1894 och 1896 års förslag
nedsattes till två berodde av det temporära hinder, som ansågs ligga i
att en krigsdomstol, som i vissa mål dömde i första instans, icke iinge
i fråga om det lagfarna och det militära elementets inbördes styrkeförhållande
stå i alltför utpräglad motsättning till vad som gällde om krigsrätterna
i detta avseende. I och med att genom förändrad organisation
av dessa sistnämnda hindret i fråga bortfaller, saknas all anledning att
frångå det välgrundade kravet på ett minimum av tre rättsbildade ledamöter;
denna konsekvens drogs ock i krigslagstiftningskommitténs
förslag år 1905.

2) Bet är av synnerlig vikt att de rättsbildade. ledamöterna äga
erfarenhet och vana vid tillämpning även av allmän lag, och höra de därför
fungera jämväl i andra domarevärv än den militära rättsskipningens. Denna
synpunkt har, som av det föregående framgår, upprepade gånger under
reformarbetets gång med styrka betonats; den ligger till grund för
samtliga de utarbetade fyra förslagen och har varit en huvudanledning
till att i intet av dessa upptagits anordningen med ett uteslutande av
militär rättsskipning sysslande krigshovrättsråd.

3) Med hänsyn till den militära lagstiftningens karaktär av speciallagstiftning
är det jämväl av vikt, att de lagfarna ledamöterna på ett mera
stadigvarande sätt och i avsevärd utsträckning arbeta med militär rättsskipning.
Denna synpunkt hade kommit till korta i 1881 års förslag;
däremot har den vunnit beaktande i de tre senare förslagen vid sidan
av den under 2) angivna.

Huru ställer sig nu den kungl. propositionen till dessa trenne
principkrav ?

Jo så, att den uteslutande tagit sikte på det tredje bland dem
och för dess skull uppoffrat helt och hållet det första och i det allra
närmaste även det andra. De lagfarna ledamöterna i krigshovrätten
skulle bliva endast två. Den väsentliga arbetsbördan, det närmaste
ansvaret och särskilt uppgiften med målens föredragning skulle vila å

222

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

ett uteslutande i militär rättsskipning sysselsatt i fast tjänst anställt
krigshovrättsråd. Det måste på det allvarligaste befaras, att vid sidan av
den oförnekliga specialrutin, ett under decennier fortsatt enbart sysslande
med detta arbete naturligen förlänar ämbetets innehavare, denne med
åren ock alltmera tillägnar sig en snäv och ensidig syn på sakerna.
Och icke nog starkt kan betonas att den svaghet, som överhuvud vidlåder
anordningen med specialdomare, nämligen att tillräcklig allmän juridisk
erfarenhet och övning saknas för bemästrande av de även i specialrättsskipningen
allt emellanåt uppdykande mera allmänrättsliga spörsmålen,
måste göra sig särskilt menligt gällande vid tillämpningen av en vitt omfattande
speciell strafflag och tillhörande rättsskipning i skadeståndsfrågor.

Dessa betänkligheter vinna i styrka, om man tager del av vad i
statsverkspropositionen till innevarande riksdag yttras under andra
huvudtiteln sid. 10—11, nämligen att framgent liksom hittills krigshovrättsrådsämbetet
vid inträffande ledighet antagligen kommer att bliva
besatt med den som förut bestritt krigsfiskals-, eller som den härefter
skulle benämnas, överkrigsfiskalstjänsten. Detta antagande har tillmätts
så hög grad av sannolikhet, att man med hänsyn härtill avvägt det
inbördes förhållandet mellan avlöningen för dessa båda befattningar.
Och att det verkligen komme att besanna sig, är visserligen ingen anledning
att betvivla. Däremot torde man med fog kunna ställa sig
tvivelsam till lämpligheten av en organisatorisk anordning, som i praktiken
verkar därhän, att den som under förra delen av sin tjänstetid
varit verksam såsom åklagare vid krigsöverdomstolen, skulle under senare
delen av denna tjänstetid vara den centrala kraften, den ende fast avlönade
ledamoten i samma domstol, och detta så att dessa båda tjänster
tänkes helt och uteslutande taga honom i anspråk från unga år intill
pensionsåldern.

Granskar man de skäl, som i den kungl. propositionen åberopas
för dess ståndpunkt i frågan, finner man dem utgöras av betänkligheter
mot krigslagstiftningskommitténs förslag, som gjorts gällande från krigshovrättens
och Svea hovrätts sida. Krigshovrätten framhåller angelägenheten
av att denna domstol inom sig sluter en verklig specialist, som
uteslutande ägnar sig åt militär rättsskipning. Det mycket relativa
värde, som tillkommer denna synpunkt, har ovan varit föremål för belysning.
Det bör emellertid i detta sammanhang ock erinras, att 1896
års kommitté, som enligt vad förut omtalats, betonade en motsatt synpunkt
och i enlighet därmed lade sitt förslag, räknade som medlem det
då tjänstgörande krigshovrättsrådet.

Från Svea hovrätts sida åter har man, enligt den kungl. proposi -

223

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

tionen, befarat »stor olägenhet och rubbning» i dess arbete, om någon
av nämnda hovrätts ledamöter skulle vara bisittare i krigshovrätten.
Härtill anslöt sig departementschefen med den förklarande anmärkning,
att det arbete, som åligger Svea hovrätts ledamöter vore av den omfattning
och beskaffenhet, att det icke gärna läte förena sig med något
mera krävande arbete vid sidan, utan bleve ledamöter i hovrätten, som
förordnades till föredragande ledamöter i krigshovrätten, säkerligen nödsakade
att för detta ändamål esomoftast söka tjänstledighet från sitt
ordinarie ämbete. Härav skulle åter rubbningen i det kollegiala arbetet
inom Svea hovrätt uppstå, med följande menliga verkningar på arbetsresultatet.

Om än vikten av dessa invändningar icke torde böra överskattas,
kunna de likvisst ingalunda anses sakna fog, då de riktats mot krigslagstiftningskommitténs
förslag, som i väsentlig likhet med vissa äldre
förslag organiserade krigshovrätten såsom en särskild avdelning av Svea
hovrätt, under ordförandeskap av denna hovrätts president. Men deras
betydelse torde däremot högst väsentligt reduceras, därest — på sätt
nedan skall vidare utvecklas — de militära målen tilldelas en viss bland
hovrättens divisioner och på lämpligt sätt infogas i divisionens ordinarie
arbetsprogram.

Den nyss antydda anordningen att binda Svea hovrätts president
såsom fast ledamot och ordförande i krigshovrätten är egentligen den
enda punkt, där den kungl. propositionen i fråga om det lagfarna elementet
i krigshovrätten tillgodogjort sig uppslag från de utarbetade
förslagen. Att man upptagit denna tanke, är visserligen mycket förklarligt.
Den svaghet, som i övrigt vidlåder det kungl. förslaget i berörda avseende,
har framkallat behovet av en verklig förstärkning genom en ordförande
av särskilt hög kompetens och auktoritet. Icke desto mindre
torde det vara en synnerligen utbredd mening i intresserade kretsar, att
uppslaget ifråga ingalunda är lyckligt och att det funnits starka skäl
lör att tvärtom just på denna punkt frångå de tidigare förslagen. Sedan
uppslaget ifråga först framfördes, har Svea hovrätt såsom rättegångsverk
betydligt vuxit i omfattning genom tillkomsten av ej mindre än tre nya
divisioner. Anspråken på det arbetskvantum som, med bibehållen eller
stegrad kvalitet, måste presteras, därest balansen av mål skall kunna
hållas nere, har samtidigt stegrats i ännu mycket högre grad. Därmed
har långt mera än förr framträtt betydelsen av att verket äger en styresman,
som med full kraft ägnar sig åt att med lyckligt funna anordningar
leda och organisera verksamheten och genom personlig kontakt med

224

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

arbetet på de särskilda divisionerna kan verka livande på arbetsdriften.
Erfarenheten har ock visat vad som på denna väg kan uträttas.

Vid sådant förhållande måste det vara skäl av alldeles tvingande
natur, som få föranleda att hovrättens president, helt vid sidan av sin
viktiga egentliga uppgift, pålägges en specialfunktion, som bl. a. väl komme
att binda honom en sessionsdag i veckan. För den som tillträder ämbetet
ifråga måste det te sig föga lockande att, i stället för att helt gripa sig
an med arbetet som det stora verkets styresman, nödgas vid redan framskriden
ålder arbeta sig in i ett honom i regeln väl skäligen främmande
specialområde och där övertaga en dryg andel i ansvaret för rättsvården.
Nu anvisar visserligen det kungl. förslaget en utväg, varigenom en
större eller mindre del av bördan kunde överflyttas på andra skuldror.
Men det är uppenbart, att i den mån denna utväg i mera avsevärd mån
anlitas, måhända i riktning av permanens, försvagas ytterligare på ett
betänkligt sätt det lagfarna elementet i krigshovrätten.

Hava alltså efter de äldre förslagens tid tungt vägande skäl emot
den ifrågasatta anordningen tillkommit, så torde å andra sidan en synpunkt
som tidigare nog ansetts tala för densamma numera få anses
sakna betydelse, nämligen etikettssynpunkten. Hänsynen till de militära
bisittarnas rang lärer på sin tid ansetts ställa särskilda anspråk på hög
ämbetsställning hos ordföranden, om denna funktion skulle övertagas av
en civil ledamot av rätten. Numera, då enligt det kungl. förslaget såväl
för krigsrätt som för krigshovrätt det är en fastslagen princip, att den
främste lagfarne ledamoten förer ordet i rätten, och ju för övrigt all
civil rang avskaffats, har denna synpunkt tydligen förlorat all betydelse.

Ovan berörda yanskligheter vid lösningen av krigsöverdomstolens
problem synas mig på det enklaste och lyckligaste sätt undgås genom
att de krigshovrätten tillhörande målen övertagas av en av divisionerna å
Svea hovrätts första avdelning, dock sålunda att divisionen i fråga vid
de sessioner, då militära mål handläggas, sammansättes av sin ordförande
och tvenne andra sina ledamöter samt av två militära ledamöter i enlighet
med det kungl. förslaget. För de militära målen skulle enligt denna
plan uppläggas tvenne specialrotlar, som tilldelades två civila^ ledamöter
av divisionen, vilka jämte ordföranden hade att permanent under
längre tid deltaga i militära måls handläggning. Föredragningen av
målen skulle alltså fördelas dessa bägge ledamöter emellan. Med denna
anordning bleve tydligen vunnet vad de senare förslagen åsyftat, nämligen
att de civila ledamöterna vunne erforderlig erfarenhet och vana
vid militära måls handläggning på samma gång som det sörjdes för att
detta komme även föredragningen av målen till godo. Någon vägande

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 225

invändning mot själva systemet med specialrotlar torde dess mindre
kunna framställas, som detsamma ju är i bruk inom nedre justitierevisionen;
och det måste väl anses såsom blott och bart en tidsfråga, när
en ökad specialisering ingår i hovrättens arbetsordning på sätt redan
blivit fallet i vissa större rådstuvurätter. Ej heller lär någon betänklighet
i och för sig kunna riktas mot att, i olikhet med arbetsmetoden i fråga
om andra kriminella och besvärsmål, föredragningen ålades ledamöter
av divisionen.

Däremot torde man hava att vänta det inkast, att anordningen
måste komma att verka ogynnsamt på hovrättens balans av vädjade mål,
som — redan nu högst avsevärd — endast med stora ansträngningar kan
hindras att ytterligare stiga. Denna ogynnsamma inverkan kan tänkas
utövad dels direkt därigenom att de hovrättens ledamöter, som betungas
med föredragning av militära mål, naturligen måste beredas en lättnad i
annan föredragning, och dels indirekt genom att införandet i divisionens
arbetsprogram av särskilda sessioner för militära mål, där endast tre av
divisionens medlemmar medverka, måste verka förryckande på arbetsplanen
i dess helhet.

Vad den förra delen av anmärkningen angår, är densamma givetvis
fullt riktig; men däremot må erinras, att full motverkan, att icke
säga något däröver, lärer kunna ernås, därest det belopp, eller en full
hovrättsrådslön, som i statsverkspropositionen upptages å Svea hovrätts
stat till avlöning av ett krigshovrättsråd, i stället bleve på annat sät
använt till förstärkning av hovrättens arbetskrafter. Därest denna förstärkning
på ett lämpligt sätt anbringas, lärer även anmärkningen om
menlig rubbning av divisionens arbetsplan högst väsentligt reduceras.
Hovrättens arbetsorganisation är i själva verket av en smidighet som,
om den utnyttjas, inom vissa gränser möjliggör förstärkning i arbetskraft
och därmed arbetsprestation även utan uppsättande av nya divisioner
eller större omläggningar av systemet.

Då här nedan skall försökas en skissering i allmänna drag av en
för ifrågavarande fall avpassad anordning, har denna framställning av
nära till hands liggande skäl inga som hälst anspråk på att utgöra
vare sig en fullgiltig eller ens den bästa tillgängliga lösning. Föreskrifter
i ämnet äga ju i varje fall icke sin plats i rättegångslagen för
krigsmakten, utan falla tydligen under vederbörande hovrättsmyndighets
eller eventuellt Kungl. Maj:ts instruktionella förfoganden. Avsikten
är blott att söka giva ett begrepp om de möjligheter till sakens ordnande,
som synas erbjuda sig.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 höft. (Nr 22.) 29

226

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Krigshovrättens arbetsbörda utgöres f. n., om man frånser sammanläggning
av straff och granskning av fångförteckningar, väsentligen
av befattningen med dels underställnings- och besvärsmål, dels fiskaliska
aktioner, de senare till antalet något understigande de förra. Tillsammans
utgjorde dessa mål under 4-årsperioden 1909—1912 — från och
med 1909 inträdde en stegring — i medeltal 104 om året, nämligen
resp. 97, 107, 115 och 97, och av dessa lärer en högst betydlig del
vara av ganska enkel och föga tidsödande beskaffenhet. I den kungl.
propositionen antages visserligen att beredningen och föredragningen av
dessa mål jämte övriga sysslor skulle fullt upptaga det föreslagna krigshovrättsrådets
arbetskraft. Detta synes dock innebära en viss överdrift.
Till jämförelse må erinras, att 1896 års kommitté, i vilken såsom nämnts
då tjänstgörande krigshovrättsråd hade säte, och som utgick från eu
beräkning av några och tjugu mål om året, ansåg att en ledamot i
Svea hovrätt skulle i regel kunna vid sidan av full tjänstgöring i hovrätten
vara ensam föredragande ledamot i krigshovrätten.

Tager man vidare i betraktande, att enligt det kungl. förslaget
presidenten i Svea hovrätt pålagts funktionen såsom ordförande i krigshovrätten
utan att annan ersättning därför ifrågasatts än möjligen befrielse
från skyldighet att föredraga vissa Kungl. Maj:ts remisser, samt
att arvodena till de militära ledamöterna alltjämt skulle utgå med allenast
750 kronor till dem vardera, bestyrkes man i uppfattningen, att den på
två ledamöter delade föredragningen komme att endast till en mindre
del taga deras arbetskraft i anspråk och att en sessionsdag i veckan
skulle tillsvidare fullt förslå för målens handläggning.

Då nu en hovrättsdivision av den art, här är i fråga, har session
fyra dagar i veckan, därvid emellertid i regel blott fyra av ledamöterna
deltaga, medan en ledamot i tur och ordning, med undantag av den
från föredragning befriade ordföranden, är ledig för hemarbete, synes
tillfogandet av militärmålen till divisionens arbetsprogram för veckan
kunna ske sålunda, att divisionen håller session ännu en femte dag,
men samtidigt tillökas med en ledamot. Verkan av denna tillökning
bleve nämligen att varje ledamot icke behövde tjänstgöra flera dagar än
förut. Däremot bleve det visserligen nödigt, för att ej ordföranden
skulle genom anordningen betungas, att en annan ledamot en veckodag
tjänstgjorde såsom ordförande.

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 227

Till en dylik anordninga belysande må följande schema tjäna:

Divisionens ledamöter	Måndag	Tisdag	Onsdag	Torsdag	Fredag
Civila Militära	A	A	A	A	B
A ordf. X	B	B	C	D	D
B Y	C	C	E	E	E
C	X	D	F	F	F
D	Y
E
F

Därest framdeles, såsom efter genomförande av ny härordning
kan vara att vänta, de militära målens antal skulle så ökas, att extra
sessionsdag mer eller mindre ofta måste inskjutas, kompliceras visserligen
i viss mån problemet, så att möjligen andra hjälpanordningar
måste vidtagas. Men det är väl att märka, att det kungl. förslagets
krigshovrätt, långt ifrån att härutinnan äga något företräde, tvärtom är
mera vansklig att anpassa efter en dylik utveckling. Extra föredragande
jämte krigshovrättsrådet bleve eventuellt erforderlig, och presidentens
sessionsarbete bleve utvidgat, till ytterligare men för hans
egentliga ämbete.

Den plan för krigsöverdomstolens organisation, som ovan förordats,
innebär ju i själva verket att även den ringare grad av självständighet,
som krigshovrätten enligt det kungl. förslaget bibehåller,
skulle upphöra och denna domstols funktioner likasom enligt 1881 års
förslag fullständigt överflyttas på Svea hovrätt, låt vara att hovrätten
vid handläggning av militära mål skulle vara på särskilt sätt sammansatt.
Det kunde då synas vara det riktiga att låta detta förhållande,
likasom enligt det nämnda förslaget, komma till direkt uttryck i lagen,
antingen så att begreppet krigshovrätt finge ur lagen fullständigt utgå
eller i allt fall så att i förevarande § 25 uttalades, att Svea hovrätt är
krigshovrätt. Men enär det påvisats vissa — visserligen föga avsevärda
— praktiska olägenheter, som i något fall kunde uppstå, därest
de i krigsrättsmål meddelade beslut skulle expedieras i Svea hovrätts
namn, har alltifrån Nya lagberedningens förslag 1894 man sökt undgå
denna stötesten genom att uttrycka förhållandet så, att krigshovrätten
är en vid Svea hovrätt bildad särskild avdelning, och därigenom låta
krigsöverdomstolen bibehålla en formell självständighet. Och vid denna
anordning synes kunna bero.

228

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Ehuru det ovan förutsatts, att de civila ledamöterna samtliga
skulle tagas från en och samma hovrättsdivision och på ett mera permanent
sätt syssla med militära mål, har det ansetts mindre lämpligt att
giva bindande föreskrifter härom i rättegångslagen. En efter sig företeende
omständigheter avpassad lösning lärer bäst ernås på instruktionell
väg genom föreskrift i hovrättens arbetsordning eller vid den
hovrättens president tillkommande fördelning av hovrättsarbetet.

Vad slutligen angår 26 § i det kungl. förslaget, som är likalydande
med motsvarande paragraf i krigslagstiftningskommitténs förslag,
synas några bärande skäl för denna bestämmelse om en annan organisation
av krigshovrätten i krigstid, än den som i fredstid gäller, icke
hava framlagts. Erinras må ock att i fråga om högsta instansen någon
motsvarande förstärkning av det militära elementet ej blivit ens ifrågasatt.
Att i särskilda undantagsfall frågor om t. ex. tilltalad befälhavares förhållande
vid krigsoperationer etc. kräva särskild sakkunskap för att rätt
kunna bedömas, är väl riktigt. Men för dylika enstaka fall synes den
av krigslagstiftningskommittén för fredstid anvisade utvägen att avhöra
sakkunnige vara tillfyllest. Att däremot för dessa falls skull skapa en,
all rättsskipning i krigstid omfattande, avvikande organisation av den
allmänna krigsöverdomstolen synes icke påkallat.

På grund av vad vi anfört hemställa vi

att riksdagen måtte för sin del besluta att 25
och 26 §§ i förslaget skola erhålla följande lydelse:

25 §.

Krigshovrätten är en vid Svea hovrätt bildad särskild avdelning.
Den utgöres av ordföranden å en av hovrättens divisioner såsom ordförande,
två ledamöter i hovrätten såsom civila ledamöter och två militära
ledamöter.

Till militära ledamöter — — — ärenden.

Vidare förordnar — — — regementsofficerare.

För tid — — — inträda i rätten.

26 §.

Vid förfall för ordföranden inträder ännu en ledamot i Svea hovrätt
såsom ledamot i krigshovrätten. Ordet föres i detta fall av den främste
civile ledamoten.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

229

31 §.

av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping.

72 §•

av herrar Alexanderson, Stärner, Hult, Pettersson i Södertälje,
Schotte och Olsson i See, vilka erinrat, att därest det av dem vid 25 §
gjorda yrkande vunne avseende, detta borde föranleda att förevarande
paragraf finge följande lydelse:

»72 §. Mål, som — — — i krigshovrätten av de båda civila
ledamöterna och i — — — fördelning.»

97 och 100 §§.

dels av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping,

dels ock av herrar Alexanderson, Stärner, Hult, Pettersson i Södertälje,
Schotte och Olsson i See, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
Kung!. Maj:ts förslag oförändrat.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 22 käft. (Nr 22.)