Lagutskottets utlåtande Nr 22 (Utlåtande 1913:LU22 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Nr 22.

Ankom till Riksdagens kansli den 8 april 1913 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition med
förslag till lag om expropriation, lag om ändrad
lydelse av 16, 24, 36 och 45 §§ i förordningen den
16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, lag
om ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni 1879
om dikning och annan avledning av vatten, lag om ändrad
lydelse av 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
samt lag om ändring i vissa delar av lagen den 31
augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning, dels
ock i anledning därav väckta motioner.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: herrar Widén, Lindhagen, af Ekenstam,
Söderbergh, Trana, Stärner, Gezelius, Alexanderson, greve Lagerbjelke,
Dahl, Petersson i Lidingö villastad*, Pettersson i Södertälje, Jansson
i Edsbäcken, Olsson i See, Svensson i Salang och Persson i Norrköping.

* I behandlingen av de under B) uti utskottets nedan intagna hemställan berörda
frågor har herr Holmdahl deltagit i herr Peterssons i Lidingö villastad ställe.

Genom en den 31 januari 1913 dagtecknad proposition, nr 46, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande här nedan
intagna förslag till

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 21 käft. (Nr 22.)

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Utskottets

yttrande.

Historik.

1) lag om expropriation,

2) lag om ändrad lydelse av 16, 24, 36 och 45 §§ i förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom,

3) lag om ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni 1879 om
dikning och annan avledning av vatten,

4) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, samt

5) lag om ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907 angående
stadsplan och tomtindelning.

I samband med denna proposition, som hänvisats till lagutskottet,
har utskottet till behandling förehaft följande med anledning därav väckta
motioner, nämligen

inom Första kammaren

nr 101 av herr friherre H. Falkenberg, och

» 102 av herr K. J. Ekman; samt

inom Andra kammaren

nr 259 av herr Johan Olofsson,

» 260 av herrar Karl Starbäck, A. F. Vennersten och F. W. Thorsson,

» 265 av herr A. Wedin,

» 266 av herr Carl Lindhagen,

» 267 av herr E. von Hofsten, och

» 268 av herrar Sven Persson, Hj. Branting, Herman Lindqvist,
F. W. Thorsson, Nils Persson, E. Palmstierna, Viktor Larsson, A. J.
Cliristiernson, Värner Rydén och Bernh. Eriksson.

I motionens nr I: 101 syfte har herr Ekans Ericson instämt och i
motionen nr II: 266 herrar C. Winberg, Ernst Hage och N. A:son Berg.

För innehållet i dessa motioner lämnar utskottet redogörelse här
nedan, i de delar, som åsyfta ändringar i den kungl. propositionen, i samband
med behandlingen av denna.

Kravet på en omarbetning av expropriationslagstiftningen har, som bekant,
redan länge gjort sig gällande i vårt land såväl inom Riksdagen som från
myndigheters och enskildas sida. Huvudsakligen i två avseenden hava anmärkningar
mot de nuvarande bestämmelserna framställts. Till en början har
framhållits, att grunderna och sättet för bestämmandet av ersättningen för
den exproprierade egendomen äro synnerligen otillfredsställande och ej

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

innebära erforderlig garanti för en rättvis bestämning av densamma. Sålunda
har i skrivelse till Konungen den 25 april 1906 Kungl. arméförvaltningen,
under framhållande av att vid förvärv av mark, som under de
närmast föregående åren ägt rum för lantförsvarets behov, utgifterna för
de förvärvade områdena vid flera tillfällen icke stått i skäligt förhållande
till dessa områdens värde, hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande,
huruvida icke åtgärder skulle kunna vidtagas till framtida förekommande
av detta missförhållande. De åtgärder, som härvid särskilt
ifrågasattes, gingo ut på dels att giva bindande verkan åt förberedande
avtal om försäljning av fast egendom, dels att vidtaga förändringar i expropriationslagstiftningen,
avseende bland annat införande av permanenta
expropriationsnämnder och s. k. försöksexpropriation. Vidare har Riksdagen
i skrivelse den 23 april 1907 anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och snarast möjligt för Riksdagen framlägga förslag till ändamålsenliga
lagbestämmelser i fråga om grunderna och sättet för bestämmande
av de ersättningsbelopp, som skola utgivas i anledning av jords eller lägenhets
avstående för allmänt behov.

De erinringar, som enligt vad ovan nämnts, framställts mot lagstiftningen
på detta område, hava vidare avsett behovet av en utvidgning av
expropriationsinstitutets användning. Jämlikt 1 § i Kungl. förordningen
den 14 april 1866 om jords eller lägenhets avstående för allmänt behov
kan expropriation äga rum »antingen till rikets försvar, till allmän väg,
bro, hamn eller lastningsplats, till torg eller gata i stad, till uttappning
eller sänkning av sjö, till strömrensning, farled eller annan vattenledning,
till allmän byggnad eller till dylikt allmänt behov», varjämte flygsandsfält
kan exproprieras, då ägaren försummat att därom taga föreskriven vård.
Avenså är stadgat, att då fråga är om jords eller lägenhets begagnande
för utläggning av elektriska ledningstrådar, vad för ändamålet är behövligt
skall under viss förutsättning upplåtas, utan att jorden eller lägenheten
löses.

Redan kort tid efter utfärdandet av 1866 års förordning väcktes
förslag om tillägg till de sålunda i lagen medgivna expropriationsanledningarna.
Genom särskilda författningar har ock sedermera området för
expropriationsinstitutet utsträckts. Sålunda har stadgats genom Kungl.
förordningen den 30 december 1880, att strandägare är pliktig tåla, att
vatten, varöver han äger råda, bortledes för någon orts förseende med
dess behov av vatten, för farled eller flottled eller för annat allmänt behov;
genom lag den 29 juni 1900, att Konungen äger föreskriva om förändringar
i egendoms bruk, som prövas erforderliga till undanröjande av fara
för vattenlednings förorenande; samt genom lag den 25 juni 1909, att expro -

4 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

priation må äga rum för jordområdes avsättande såsom naturminnesmärke
eller för avlösande av servituts- eller nyttjanderätt, som må vara medgiven
å till nationalpark avsatt område. Därjämte har i lagen den 27
juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
meddelats stadgande!! om expropriation för framdragande av elektrisk
ledning, avsedd antingen för någon orts förseende med belysning eller
drivkraft eller för dylikt ändamål eller för beredande av drivkraft åt sådan
industriell anläggning, som tinnes vara av större betydelse för det allmänna.

Slutligen må erinras om de i lagen den 31 augusti 1907 angående
stadsplan och tomtindelning meddelade bestämmelser rörande jordägarens
skyldighet att i det allmännas intresse avstå mark eller tåla inskränkning
i sin rätt att förfoga däröver.

De sålunda gjorda tilläggen till 1866 års förordning hava emellertid
icke motsvarat de krav på en utvidgad tillämpning av expropriationsinstitutet,
som särskilt under de senare åren gjort sig gällande och vilka
bland annat tagit sig uttryck i åtskilliga framställningar i ämnet till
Kungl. Maj:t.

Med överlämnande av förslag till lag om begagnande av samfärdsvägar
inom vissa områden för anläggningar, tillhörande statens telegrafeller
telefoninrättningar, anhöll Kungl. telegrafstyrelsen i underdånig
skrivelse den 22 september 1903 om vidtagande av sådan lagstiftning, att
styrelsen inom område, för vilket byggnadsstadgan för rikets städer ägde
tillämpning, skulle äga rätt att på, över och under samfärdsvägar, såsom
gata, väg, allmän plats eller vattendrag, anlägga, använda och underhålla
till statens telegraf- eller telefoninrättningar hörande ledningstrådar med
stolpar, isoleringar, kabeltrummor, kabelbrunnar o. d.

Den 13 april 1904 anhöll Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t,
att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida och under vilka
villkor rätt att medelst expropriation förvärva mark kunde medgivas för
anläggning av sådana linbanor, som kunde anses vara av större betydelse
för det allmänna, samt, därest utredningen gåve anledning därtill, för
Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser i angivna syfte. Vidare
har Riksdagen i skrivelse den 30 april 1907 anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes
efter verkställd utredning låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till åtgärder, särskilt med anlitande av expropriation, i ändamål att
vid fisklägen, stationssamhällen och andra områden på landet, där en
sammanträngd befolkning bor eller kan uppstå, på ett mera tillfredsställande
sätt än hittills ordna förhållandena med avseende å redan, befintlig
eller för samhällets utvidgning erforderlig tomtmark. Och i en
annan skrivelse av samma dag hemställde Riksdagen till Kungl. Maj:t om

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

framläggande av förslag till sådan ändring i 1902 års ovannämnda lag
om elektriska anläggningar, att expropriation av jord måtte medgivas,
utom för ledningarnas framdragande, jämväl för kraftstation, dammfästen,
vattenledningar o. d.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 januari 1908 har skytteförbundens
överstyrelse hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för beredande
av lagstadgad rätt för skytteföreningar att under lämpliga villkor
förvärva mark för skjutbanor på enahanda sätt, som vore stadgat för jords
avträdande för allmänt behov.

Förutom dessa hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar må vidare
nämnas de förslag i förevarande ämne, som innehållas i Norrlandskommitténs
den 27 oktober 1904 avgivna betänkande ävensom i den s. k. torpkommissionens
betänkande av den 6 maj 1911.

Norrlandskommitténs förslag i förevarande hänseende avsåg rätt till
expropriation såsom en nödfallsutväg, för den händelse av kommittén föreslagna
åtgärder till återvinnande åt allmogen på frivillighetens väg av de
på trävaruindustriens skogar befintliga odlingslägenheter icke skulle leda
till önskat resultat. Därjämte framkastade kommittén den tanken, att
enär i Norrland ett stort antal jordbrukslotter avstyckats från sågverksindustriens
skogshemman, utan att ens den allra nödvändigaste husbehovsskog
därvid medföljt, det tilläventyrs kunde bliva nödvändigt att taga
under övervägande, huruvida icke åtgärder borde vidtagas för att på
expropriationsväg tillägga dessa fastigheter nödig skogs-, betes- och odlingsmark.
Av reservanter inom kommittén framlades det i herr Wedins
ovannämnda motion berörda såsom bilaga vid detta utlåtande fogade lagförslag.

Torpkommissionens förslag, benämnt »förslag till lag om lösningsrätt
för innehavare av vissa på fyrtionio år eller längre tid avsöndrade
lägenheter», gick ut därpå, att om nyttjanderätt till under huvudgård
lydande lägenhet upplåtits på viss tid, ej understigande fyrtionio år, och
de å lägenheten uppförda byggnader tillhörde nyttjanderättshavaren, denne
skulle äga, sedan upplåtelsetiden tilländagå^, i viss föreskriven ordning
lösa till sig lägenheten, därest värdet av den till lägenheten hörande jorden
understeg värdet av åbyggnaden.

Slutligen vill utskottet erinra om de under de senaste sex åren
inom Riksdagen motion svis framställda förslag om användande av expropriation
i åtskilliga av motionärerna angivna syften, vilka förslag emellertid
antingen av Riksdagens båda kamrar förkastats eller på grund av
kamrarnas skiljaktiga beslut förfallit. Sålunda har föreslagits expropriation
såsom medel för att kunna i lämpliga fall åt det allmänna med
äganderätt förvärva kalmarker och annan ödelagd, skogsbördig mark (riks -

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

dagarna åren 1907 och 1908), för bildande av kommunalskogar (1909),
för det allmännas förvärv av vattenfall (1908, 1909 och 1910), för anskaffande
av tomtmark till samlingslokaler åt sammanslutningar för social,
politisk, religiös eller kulturell verksamhet (1907, 1909, 1910 och 1912),
för anskaffande av tomtmark för sådan ekonomisk verksamhet, som omförmäles
i 1 § av lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet
(1907 och 1909), för åstadkommande av tryggade besittningsförhållanden
för innehavare av torp och andra lägenheter å rekognitionsskogar
(1911 och 1912) samt slutligen för de i herrar Perssons med fleres
och Lindhagens ovan omförmälda motioner föreslagna ändamål (1909
—1912).

Med anledning av Riksdagens ovanberörda skrivelser, ävensom ovannämnda
under åren 1903, 1906 och 1908 till Konungen gjorda framställningar
hade emellertid Kungl. Maj:t den 20 mars sistnämnda år uppdragit
åt eu kommitté att verkställa revision av expropriationslagstiftningen
m. m., därvid kommittén särskilt skulle hava att till behandling upptaga
frågan om utsträckt tillämpning av expropriationsinstitutet. Sedan
kommittén den 15 september 1910 avgivit betänkande med förslag till lag
om expropriation, lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 27
juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
samt lag, innefattande tillägg till förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom, inhämtades utlåtanden över förslagen
från överståthållareämbetet och Konungens befallningshavande i länen,
arméförvaltningen, marinförvaltningen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen, varjämte domänstyrelsen
hördes över viss del av förslaget till lag om expropriation.
Dessutom hava, sedan tillfälle att yttra sig i ärendet lämnats samtliga
överexekutorer utom de redan nämnda, dessa med få undantag avgivit
yttranden, och jämväl svenska järn vägsföreningens styrelse har till Kungl.
Maj:t inkommit med yttrande i ämnet.

Sedan förslagen till lag om expropriation och till lag om ändrad
lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902 med hänsyn till anmärkningar,
som av de sålunda hörda myndigheterna framställts, inom
justitiedepartementet omarbetats, därvid av sistnämnda förslag dock endast
en mindre del bibehållits, samt förslaget innefattande tillägg till inteckningsförordningen
delvis inarbetats i förslaget till lag om expropriation
och i övrigt fått förfalla, blevo de sålunda föreliggande förslagen jämte
ett inom departementet utarbetat förslag till lag om ändrad lydelse av
36 § i inteckningsförordningen underkastade lagrådets granskning.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Med anledning av inom lagrådet framställda anmärkningar hava
förslagen till lag om expropriation och till lag om ändrad lydelse av 1 §
i lagen den 27 juni 1902 i vissa hänseenden ytterligare jämkats samt
tillika ej mindre i stället för förslaget till lag om ändrad lydelse av 36 §
inteckningsförordningen, förslag uppgjorts till lag om ändrad lydelse av
16, 24, 36 och 45 §§ i samma förordning, än även utarbetats förslag dels
till lag om ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning
och annan avledning av vatten dels ock till lag om ändring i vissa delar
av lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning.

De ifrågavarande lagförslagen hava nu med förevarande proposition
förelagts Riksdagen till antagande.

Beträffande det närmare innehållet av de ifrågavarande lagförslagen
får utskottet, i den mån ej redogörelse därför här nedan lämnas, hänvisa
till den kungl. propositionen jämte de därvid fogade utdrag av i statsrådet
och lagrådet förda protokoll.

Utskottet har funnit förslagen vara av beskaffenhet att med de ändringar,
utskottet här nedan föreslagit, böra av Riksdagen godkännas.

Förslaget till lag om expropriation.

Såsom av den föregående framställningen framgår, har den verk- Förslage
ställda omarbetningen av expropriationslagstiftningen till en av sina hu- °Z{h
vuduppgifter haft att tillgodose behovet av en utsträckt tillämpning av manna
expropriationsinstitutet. grunder.

Åtskilliga utvägar hava för lösande av denna uppgift vid olika tider
i olika länder anlitats. Efter föredöme av vissa utländska lagar hade expropriationslagskoinmittén
för sin del stannat vid att endast i allmänna
drag. beteckna det område, inom vilket i de särskilda fallen expropriationsrätt
kunde medgivas, samt i enlighet därmed ur sitt förslag
uteslutit varje, detaljerat angivande av expropriationsändamålen och 1
stället föreslagit, att expropriation skulle få äga rum, så snart Konungen
prövade det nödigt för allmänt gagn. Utan tvivel innebär en dylik lösning
av denna fråga åtskilliga fördelar. Lagstiftningen skulle genom dylik
formulering erhålla möjlighet till anpassning efter olika tiders växlande
förhållanden och sålunda kunna tillgodose jämväl oförutsedda expropriationsändamål.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Emellertid torde de förmåner, som med denna avfattning av det
ifrågavarande stadgandet må vara att vinna — i vilket avseende utskottet
vill hänvisa till kommitténs betänkande — icke kunna motväga de olägenheter,
som därmed äro förenade.

Vid föredragningen av kommitténs lagförslag i statsrådet den 7 september
1912 yttrade departementschefen i denna fråga bland annat:

»Med erkännande av förslagets nyss angivna fördelar har jag för min
del icke kunnat anse det lämpligt eller ens möjligt att i detta avseende
bygga lagstiftningen på den föreslagna grunden. Under nuvarande tid, då
jordfrågorna intaga eu så framskjuten plats och meningarna i dem så starkt
bryta sig mot varandra, kan det säkerligen icke med framgång ifrågasättas
att åt Kungl. Maj :t skulle givas ett till sina gränser och sin innebörd
så vidsträckt och obestämt bemyndigande att ingripa i den enskilda
jordäganderätten. I den mån framställningar om expropriationsrättens utsträckande
till nya ändamål hittills förekommit, har stor olikhet i uppfattningen
oftast gjort sig gällande, och än mer måste antagas så bliva
händelsen beträffande många och viktiga frågor inom ett område med den
utomordentligt stora omfattning förslaget anger. Att skilja mellan dessa
meningar skulle enligt förslaget anförtros åt Kungl. Maj:t. Även om
riksdagen kunde förutsättas vara benägen härtill, förefaller det mig tveksamt,
huruvida icke denna uppgift mången gång skulle kunna bliva alltför
svår och ansvarsfull, för att Kungl. Maj:t skulle vilja på egen hand fullgöra
densamma. Expropriationen är det starkaste ingrepp i enskild rätt
lagstiftningen känner. Den giver det allmänna en makt, vars användande
för nya syften kan få den största betydelse för hela samhället. Ovisst
synes därför, huruvida frågor om mera principiella utvidgningar av expropriationsrättens
tillämpning någonsin skola kunna med trygghet avgöras
utan båda statsmakternas medverkan; att för närvarande mera klara och
bestämda riktlinjer än de föreslagna uppdragas för denna rätts utövning
torde vara nödvändigt.

Enligt min mening bör man vid den erforderliga utvidgningen av
möjligheterna till expropriation följa den väg gällande expropriationsförordning
angiver och alltså lämna en uppräkning av de viktigaste eller
mera säregna expropriationsändamålen med förklaring tillika att expropriation
må äga rum för syften jämförliga med de uppräknade.»

Utskottet vill för sin del i huvudsak ansluta sig till vad departementschefen
sålunda anfört och har således intet att erinra mot den principståndpunkt,
varpå i enlighet härmed 1 § i det för Riksdagen framlagda
lagförslaget i förevarande hänseende är byggt.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Vad därefter angår frågan om vilka ändamål, som böra särskilt uppräknas
såsom ägnade att vid behov tillgodoses genom expropriation, så
lärer det vara oundvikligt, att denna uppräkning får ett visst drag av
ojämnhet och bredvid varandra upptager ändamål av inbördes mycket olika
betydenhet. Skall den utsträckning av expropriationsinstitutets tillämpning,
som enligt vad ovan anförts är ett av deri nya lagstiftningens huvudsyften,
kunna ernås, så bliver det nämligen, på sätt i departementschefens nyss
återgivna yttrande antydes, nödvändigt att, jämte det de förnämsta expropriationsändamålen
naturligen i uppräkningen upptagas, jämväl angivas
vissa ändamål av mera säregen natur, däribland även sådana, som stå så
att säga på gränsen av expropriationsinstitutets användningsområde, men
vilkas inrymmande därinom funnits av förhållandena påkallat. Utan en
sådan åtgärd skulle dessa och med dem likvärdiga ändamål löpa fara att,
tvärtemot vad som erkännes vara ett allmänt intresse, icke kunna med
tillräcklig visshet hänföras till lagliga expropriationsändamål. Riksdagen
liar ock vid flera tillfällen i fråga om vissa dylika specialändamål funnit
sig höra i skrivelse till Ivungi. Maj:t uttala sig för deras inrymmande inom
expropriationslagstiftningen. Det sätt, varpå den ifrågavarande uppgiften
blivit löst i förslaget, har icke i sakligt hänseende ansetts böra föranleda
någon anmärkning från utskottets sida. Samtliga de ändamål, som i nu
gällande lag upptagas, innehållas jämväl i förslagets uppräkning, i den
mån de. ej gjorts till föremål för speciell lagstiftning, såsom fallet är med
expropriation för elektriska starkströmsanläggningar eller för genomförande
av stadsplan eller tomtindelning. Härförutom hava upptagits sådana ändamål,
som framhållits i Riksdagens ovanberörda framställningar eller för
vilka eljest — jämväl enligt utskottets mening — expropriationsrätt framstår
såsom välgrundad.

Vid den mera detaljerade behandling av förslagets särskilda bestämmelser,
som följer här nedan, vill utskottet upptaga till skärskådande de
erinringar, som i avseende å vissa av dessa ändamål motionsvis framställts.

Utöver vad i det framlagda förslaget upptagits, hava i herrar Lind- .Herrar
hagens och Wedins ovanberörda motioner hemställts om en betydande
utvidgning av expropriationsinstitutet genoxu intagande i den förevarande motioner,
expropriationslagen av vissa i motionerna angivna ändamål.

Herr Lindhagen har sålunda i sin motion hemställt bland annat, att
vissa lagbestämmelser om s. k. »social expropriation», som han föreslagit
Riksdagen att antaga, eventuellt måtte inarbetas i den föreliggande lageip i
enlighet med ett av honom avgivet förslag till ändrad lydelse av 1 §,°samt
att förslagets särskilda bestämmelser för olika ändamål av expropriation
måtte kompletteras med erforderliga föreskrifter för de utvidgningar av
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 saml. 21 höft. {Nr.22) 2

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

förslaget, som han ifrågasatt. Expropriation skulle alltså enligt herr
Lindhagens förslag kunna medgivas för att bereda dels torpare, bolagsarrendatorer
och andra på liknande sätt beroende jordbrukare å enskilda
domäner tryggad förfoganderätt över jordbruket med nödiga tillbehör,
dels den jordlösa befolkningen jord till nya jordbruk på större enskilda
domäner, dels innehavare av egna hus på ofri grund tryggad besittningsrätt
till marken och dels erforderlig tillgång på tomtmark å större enskilda
domäner för bostadsändamål eller idkande av näring.

Herr Wedins förslag åter avser infogande i den allmänna expropriationslagstiftningen
av det »förslag till lag angående skyldighet i vissa fall
för jordägare inom Norrland och Dalarne att avstå mark för jordbruksändamål»,
som av reservanter inom norrlandskommittén framlagts och
såsom bilaga fogats vid herr Wedins motion.

Av de ändamål, som av motionärerna ansetts böra, utöver de i det
framlagda lagförslaget upptagna, medföra expropriationsrätt, har en grupp,
omfattande torp och andra bebyggda lägenheter å annan tillhörig mark,
i viss mån behandlats av den förut omnämnda s. k. torpkommissionen,
som föreslagit, att dylika lägenheter skulle i viss omfattning bliva föremål
för lösningsrätt enligt i förslaget angivna grunder, under det en annan
grupp, den som särskilt beröres i herr Wedins motion, varit föremål för
utredning och förslag inom norrlandskommittén.

I fråga om dessa av torpkommissionen och norrlandskommittén avgivna
förslag har föredragande departementschefen yttrat: »Det skulle kunna
ifrågasättas, att det ändamål, som avses med nämnda» (torpkommissionens)
»förslag, borde upptagas bland dem, som kunna föranleda expropriation,
och att förslaget i övrigt borde inarbetas i den nya expropriationslagen.
Berörda lösningsrätt har emellertid icke anordnats såsom en expropriationsrätt,
beroende på tillstånd av Konungen i varje fall, utan bundits
vid vissa på förhand fastslagna förhållanden, vilkas tillvaro i det särskilda
fallet skall utrönas genom lantmäteriförrättning. Förslaget kan därför
icke ingå i expropriationslagstiftningen utan fullständig omläggning
och att vidtaga en sådan finner jag mig åtminstone för närvarande icke
hava anledning till. Jag delar för övrigt deri av expropriationslagskommittén
uttalade meningen, att vissa förhållanden, som kunna föranleda
behov av expropriation, genom sitt sammanhang med andra lagstiftningsuppgifter
eller eljest äro av så säregen natur, att de lämpligen regleras
genom speciallagstiftning. Till detta område har kommittén räknat norrlandskommitténs
förslag till lag angående vissa åtgärder för beredande
åt enskilda jordbrukare i Norrland och Dalarne av lämpliga odlingslägenheter.
Sistnärnnda lagförslag har även nu lämnats å sido. På samma sätt

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

tiar förfarits med en del andra under de senare åren väckta jordfrågor,
huvudsakligen avseende tvångsavlösning i vissa fall av äganderätten till
bebyggda jordbrukslägenheter på annans mark. Dessa frågor hänga nära
tillsammans med torpkommissionens och norrlandskommitténs nyssberörda
förslag och böra lämpligen behandlas i sammanhang med dessa.»

Vad departementschefen sålunda anfört äger uppenbarligen sin
riktighet även med avseende på de av motionärerna framlagda förslagen
i motsvarande delar och synes utskottet hava sin tillämplighet jämväl på
Övriga i de ifrågavarande motionerna upptagna förslag till utvidgning av
expropriationsinstitutet. Utskottet har således, oavsett den ståndpunkt utskottet
intager till frågan, huruvida rätt till expropriation överhuvud taget
bör medgivas för här avsedda ändamål — en fråga, vartill utskottet framdeles
återkommer — icke funnit bestämmelser härom böra infogas i den
nu förevarande expropriationslagen.

Vad angår lagförslaget i dess övriga delar må i allmänhet anmärkas, att
detsamma kan i sin helhet sägas i huvudsak vila på samma grund som gällande
lagstiftning. Expropriationsrätt skall även enligt förslaget meddelas
av Konungen. Ersättningsanspråkens prövning, om överenskommelse ej
träffas, skall föregås av en vid domstol företagen undersökning, till vilken
sakägarna stämmas. Ersättningen bestämmes därefter genom en nämnd,
tillsatt under samverkan mellan parter och myndigheter. Nämndens beslut
i fråga om ersättningsbeloppet får ej överklagas. Den bestämda ersättningen
skall i regel erläggas till den berättigade eller nedsättas hos
myndighet, innan det exproprierade området får tillträdas av nye ägaren.

Inom denna gemensamma ram hava de i åtskilliga fall högst väsentliga
förändringar och tillägg inarbetats, vilkas upptagande i lagstiftningen,
på sätt av den ovan lämnade redogörelsen framgår, vid särskilda
tillfällen påyrkats eller eljest ansetts behövligt.

Granskningen av förslagets särskilda delar och de i ämnet väckta
motionerna har, utöver vad redan anförts, givit utskottet anledning till de
uttalanden och de ändringar, som nedan under de särskilda paragraferna
anmärkas.

Herr von
Hofstens
motion.

12 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

1 §•

Herr von Hojsten har i sill ovanberörda motion hemställt, att första
momentet i 1 § av förslaget skulle givas följande lydelse:

>1. Fastighet, som tillhör annan än kronan, må tagas i anspråk
genom expropriation, om Konungen prövar det nödigt:

för befästning, övnings- eller förläggningsplats för krigsmakten,
skjutbana, som äger betydelse för den allmänna skjutskicklighetens utveckling,
eller eljest för rikets försvar,

för allmän väg på landet eller i stad, järnväg eller spårväg för allmän
trafik, bro, hamn, lastningplats, kanal eller annan farled, flottled,
telegraf- eller telefonanläggning eller annan anläggning för den allmänna
samfärdseln,

för linbana, som är behövlig för ett företag av större gagn för orten,

för allmän byggnad,

för annat därmed jämförligt ändamål av väsentlig betydelse för det
allmänna,

för kommunal byggnad, för allmän begravningsplats, för att inom
bebyggt område med större sammanträngd befolkning åstadkomma tryggade
bostadsförhållanden, för att förse en ort med vatten eller förhindra
förorenande av vattenledning, som är anlagd för sådant ändamål, för avloppsledning
inom tätt bebyggt område så ock för annat därmed jämförligt
ändamål av väsentlig betydelse för eu ort.

Särskild rätt, som i avseende å fastighet tillkommer annan än kronan,
må ock exproprieras, om Konungen prövar det nödigt för ändamål, som
nu är sagt.»

Enligt herr von Hofstens förslag skulle alltså först och främst expropriation
ej få medgivas för att »bereda befolkningen eller eu väsentlig del
därav å en ort plats för överläggningar i allmänna frågor eller upplysande
föredrag eller för anläggning till förbättrande av tillgången på
livsmedel eller andra förnödenheter eller för annat företag, som år
ägnat att främja något dylikt ideelt eller ekonomiskt syfte av synnerlig
vikt.»

Till stöd för sitt yrkande i denna del har motionären — efter erinran
om det vid 1912 års riksdag och några föregående riksdagar väckta
förslaget om rätt till expropriation i syfte att på landet anskaffa oundgänglig
tomtmark, avsedd att åt sammanslutningar för folkbildning och
nykterhet eller annan religiös, social eller kulturell verksamhet åstadkomma
samlingslokaler — bland annat anfört: »Jag medgiver, att omfönnälda
ändamål kunna vara synnerligen behjärtansvärda och att fall

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

förekommit, då det varit förenat med stora svårigheter att anskaffa lämplig
plats för dessa ändamål, men det synes mig dock innebära ett alltför
stort ingrepp i den enskilda äganderätten att för sådana undantagsfall
medgiva expropriationsrätt. Det har hittills, såsom ovan antytts, varit en
given regel i vår lagstiftning, att expropriation icke borde komma till
användning annat än där ett i särskild grad allmänt intresse krävt en
sådan åtgärd. Såsom »socialt och kulturellt» synes mig i själva verket kunna
betecknas hart när varje ändamål, som det moderna samhället kan anse
vid en viss tidpunkt värt att direkt eller indirekt främja. Därunder
skulle således kunna inbegripas snart sagt varje såsom förnuftigt ansett
ändamål. Därjämte må ock erinras, att lagförslaget lider av oklarhet,
vem expropriationsrätt skall för ovan angivna ändamål tillkomma. Med
avseende å expropriation för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden
är uti § 97 i lagförslaget angivet, att denna rätt icke må beviljas
annan än kommun eller municipalsamhälle. I nu omförmälda fall åter
stadgas, att expropriation må äga rum för att ''bereda befolkningen eller
en väsentlig del därav å en ort plats för överläggningar i allmänna frågor

eller---—’. Man kan, synes mig, ställa sig tveksam, vad uttrycket

’en väsentlig deV av befolkningen innebär. Menas därmed mer än halva
befolkningen i en kommun, eller innebär uttrycket, att vilken förening
som helst med något större antal ledamöter skulle äga expropriationsrätt
för beredande av plats för sina överläggningar eller för utövande av kooperativ
verksamhet?»

Utskottet kan ej dela dessa motionärens betänkligheter och instämmer utskottet,
till fullo i vad departementschefen anfört, då han framhåller angelägenheten
av att genom expropriation slagstiftningen tillgodose även bär nämnda
behov. Detta har också, vad angår expropriation av samlingslokaler, blivit
av Andra kammaren genom bifall till i ämnet väckta motioner upprepade
gånger godkänt. Därvid har framhållits, hurusom i de fall, varom här är
fråga, det ofta varit förenat med stora svårigheter, i vissa fall oöverstigliga,
att anskaffa tomtmark till erforderliga lokaler. Samma förhållande
har ock inom utskottet vitsordats; och vad särskilt angår den kooperativa
verksamheten har »Kooperativa förbundet» i en för utskottet tillgänglig
skrivelse genom angivna exempel påvisat svårigheten att erhålla nödig
tomtmark för uppförande av försäljningslokaler. För utskottet framstår
det såsom uppenbart, att det är en samhällsangelägenhet av synnerlig vikt,
att en ortsbefolknings strävanden att genom sammanslutning främja religiösa
eller etiska syften eller förskaffa sig ökade bildningsmöjligheter, bättre
tillfälle till dryftande av sina gemensamma angelägenheter eller billigare
levnadsomkostnader, icke förhindras genom rent yttre förhållanden av angivna

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Herr von
Hofstens
motion.

beskaffenhet. Att till undanröjande av de svårigheter, som i förevarande
avseende möta, såsom ett yttersta medel anlita expropriation, då annan
utväg icke finnes, synes därför vara befogat.

Vad angår det ifrågavarande stadgandets formulering har utskottet
för sin del funnit densamma på ett tillfredsställande sätt angiva de ändamål,
som avses; och de erinringar, som däremot framställts, synas utskottet
sakna betydelse. Utskottet vill ock erinra därom, att lagförslaget upptager
enligt utskottets mening betryggande garantier mot missbruk av medgiven
expropriationsrätt, nämligen dels genom den i 68 § stadgade återlösningsrätt,
vilken ytterligare förstärkts genom den av utskottet föreslagna lydelsen
av nämnda §, dels ock genom den uttryckliga erinran i 5 §, att det tillkommer
Konungen att i fall, där så finnes erforderligt, meddela särskilda
bestämmelser till tryggande av att fastigheten användes för det avsedda
ändamålet. Denna erinran har, efter vad i departementschefens yttrande
uttalas, influtit med särskild hänsyn till expropriation för ifrågavarande
ändamål.

Herr von Hofsten har i sin motion med avseende å denna paragraf
ytterligare anfört bl. a.: »Expropriationsrätt föreligger jämväl enligt Kungl.
Maj:ts omförmälda förslag: ''för något en kommuns eller annan dylik samfäliighets
allmänna ändamål’. Enligt herr statsrådets yttrande till statsrådsprotokollet
är under omförmälda expropriationsbegrepp att hänföra
jämväl expropriation av ett vattenfall i och för en anläggning för en orts
förseende med belysning eller drivkraft. En kommun skulle alltså vara
berättigad att för något sitt ändamål expropriera ett vare sig monterat
eller omonterat vattenfall, beläget hur långt från samhället som helst.
Jämväl denna utsträckning av expropriationsrätten synes mig innebära ett
oberättigat intrång i en ägares av ett vattenfall fria förfogande över sin
egendom och skulle även kunna lända till förfång för kommun eller samfällighet,
som med hänsyn till belägenheten kunde hava mera befogat anspråk
att få tillgodogöra sig detsamma. Herr statsrådet anför gentemot
expropriationskommitténs förslag: ’att expropriation skulle äga rum, så

snart Konungen prövar nödigt, att fast egendom tages i anspråk för allmänt
gagn’, att en sådan uppgift skulle kunna bliva för Kungl. Maj:t
alltför svår och ansvarsfull. Man kan i detta sammanhang framhålla, att
samma svårighet må anses föreligga, då det gäller en kommuns ''allmänna
ändamål’. En uppräkning av de viktigaste eller mera säregna expropriationsanledningarna
för kommunala allmänna ändamål synes därför vara
jämväl i berörda hänseende den lämpligaste vägen. Ett sammanförande
i § 1 av lagförslaget av å ena sidan rent allmänna ändamål och å andra
sidan kommunala ändamål synes jämväl lämpligt.»

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

I överensstämmelse härmed har motionären föreslagit ovanintagna
förändrade lydelse av paragrafen i denna del.

Utskottet har ej heller i detta avseende kunnat biträda motionärens Skottet,
förslag. De skäl, som nödvändiggjort en uppräkning av expropriationsändarnålen
i fråga om expropriation för statens behov, föreligga icke med
avseende å en kommuns eller annan dylik samfällighets allmänna ändamål.

Såsom departementschefen framhållit, torde å ena sidan kommunernas
uppgifter hava en naturlig begränsning, som utesluter faran för mera vittutseende
ingrepp i jordförhållandena, under det å andra sidan ganska
många och växlande syften anses falla eller kunna med fördel dragas
inom ramen för de större eller mindre, borgerliga eller kyrkliga kommunernas
verksamhet.

Vad särskilt angår motionärens förslag att från föremålen för den
kommunala expropriationsrätten utesluta vattenfall, som enligt vad departementschefen
erinrat äro att hänföra till fastigheter, som kunna exproprieras
för här ifrågavarande ändamål, synes det utskottet icke råda tvivel
om att såväl för kommunen som för staten ofta kan vara av synnerlig
vikt att äga tillgång till erforderlig vattenkraft, vilken ej kan på annat
sätt än medelst expropriation förvärvas. Även här synes den förut framhållna
begränsning, som ligger i de kommunen tillkommande uppgifternas
i kommunallagarna angivna omfattning, vara tillfyllestgörande garanti mot
missbruk. Vad angår den av motionären befarade konkurrensen mellan
olika kommuner, lärer densamma i allmänhet ej komma att medföra större
svårigheter,. än vartill varje annat expropriationsändamål kan föranleda,
och vilka i allmänhet torde komma att lösas i samband med prövningen
av expropriationsanspråket. Det må slutligen ock erinras, att lagrådet
lämnat förevarande stadgande i förslaget utan saklig anmärkning.

För vinnande av större överskådlighet och på det att vid tillämpningen
av de ifrågavarande bestämmelserna hänvisning till de särskilda momenten
må kunna ske med mindre omgång, har utskottet i huvudsaklig överensstämmelse
med vad herr Lindhagen i sin motion i detta hänseende föreslagit,
ansett dessa böra förses med nummerbeteckning. Därvid har utskottet
dels låtit den i Kungl. Maj:ts förslag gjorda uppdelningen av paragrafen
i två punkter förfalla och i särskilda moment upptagit såväl de i
Kungl. Maj:ts förslag i ett moment sammanförda under 5, 6 och 7 i utskottets
förslag omförmälda expropriationsändamålen som de i andra
punkten av Kungl. Maj:ts förslag angivna (mom. 8, 9 och 10), dels ock
vidtagit några därav betingade redaktionella ändringar.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

1 anslutning till utskottets förslag beträffande förevarande paragraf
har ändring gjorts i de uti 97—99 §§ förekommande hänvisningarna till
bestämmelserna i denna paragraf; varjämte i 73 § en omkastning skett
av paragrafens båda moment och i samband därmed i rubriken till avdelning
2. av förslaget vidtagits motsvarande förändring.

2 §•

Utskottet har ansett att i enlighet med förslagets språkbruk i övrigt
det i denna paragraf undantagsvis använda uttrycket »fast egendom» bör
utbytas mot ordet »fastighet».

5 §•

Då paragrafens andra stycke enligt dess lydelse i Ivungl. Maj:ts förslag
synes innebära, att det ankommer på jordägaren att förebringa bevisning
därom att annat för det avsedda ändamålet tjänligt område finnes,
för att vid prövning av expropriationsanspråket någon hänsyn skall kunna
tagas till ett dylikt förhållande, men en sådan fördelning av bevisbördan
varken torde vara avsedd eller lämplig, har utskottet åt stadgandet givit
eu avfattning, som utmärker, att utredning och prövning av dylik fråga
bör, därest anledning därtill gives, äga rum oberoende av om bevisning i
nämnda avseende af jordägaren förebragts eller icke.

7 §•

Enligt de nu gällande allmänna föreskrifterna rörande expropriationsersättningens
bestämmande skall vid expropriation af fast egendom
ägaren först och främst erhålla lösen för själva egendomen. Denna lösen
bestämmes efter vad jord eller lägenhet av lika beskaffenhet och godhet
i orten högst gäller. '' Uppkommer tillika skada för ägaren genom den
exproprierade egendomens användande för allmänt behov, skall ersättning
därför bestämmas till högsta belopp, vartill skadan skäligen må skattas.
Lider annan än ägaren förlust genom expropriationen, skall likaledes ersättning
med högsta skäliga belopp utgå såväl för vad som avstås som för
den skada jordens eller lägenhetens användande för allmänt behov därutöver
kan föranleda. Exproprieras endast nyttjanderätt — i de undantagsfall
då sådant är medgivet — skall ersättning för intrång bestämmas enligt
uppskattning till högsta skäliga belopp av den skada, som förorsakas
genom intrånget.

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 17

Utan tvivel hava dessa bestämmelser, som giva starkt uttryck åt att
gottgörelsen i allmänhet bör beräknas högt, i åtskilliga fall givit anledning
till en oskäligt hög uppskattning av ersättningens belopp.

Detta ej sällan överklagade förhållande har föranlett det försko- till
ändrade bestämmelser härutinnan, som innefattas i 7—11 §§. Utgående
ifrån att vid expropriation skall gäldas ersättning för verkliga ekonomiska
värdet av vad som frångår fastighetsägaren, föreskriver förslaget, att löseskilling
skall erläggas, motsvarande fastighetens värde, och genom expropnationen
uppkommen skada ersättas (7 §). Dessutom har till åstadkommande
av en rättvis uppskattning för vissa fall meddelats särskilda
bestämmelser angående ersättningens beräkning (8—10 §§).

Herr Lindhagen har i sin ovanberörda motion (II: 266) hemställt
att förslagets bestämmelser om expropriationsersättning måtte omarbetas i
vissa i motionen närmare angivna syften.

Såvitt angår förslagets allmänna bestämmelser har herr Lindhagen
sålunda anfört: °

»Slutligen bör något övervägas, vad som skall menas med ''eo-enaomens
värde i allmänhet. Enligt gällande lag är värdet som sagt vad
jord av enahanda beskaffenhet i orten ''högst galler''. I skogskommitténs
betänkande av år 1909 föreslogs jordlösen för expropriation i visst fall
av vanskött skogsmark till vad jord av lika beskaffenhet ''lägst skattas må’
rvorrlandskommittén bestämde värdet till vad jord av lika beskaffenhet och
godhet i orten ''i allmänhet galler’, vilket val i stort sett motsvarar det
nu framlagda förslagets uttryck.

föi höjd ersättning utgår enligt ett par specialförfattningar. I
1880 års förordning om jordägares rätt över vattnet å hans grund stadgas,
att jord, som i visst fall genom uppdämning sättes under vatten eller
skadas, skall ersättas med ''fidla värdet och hälften därutöver’. Detsamma
gäller skada, som genom dammbyggnad tillskyndas fiske. Lagen av år
1902 om elektriska anläggningar stadgar den strängaste ersättningsskyldigheten.
Därest jord, som enligt nämnda lag avstås, användes för annans
räkning än kronans, skall nämligen förhöjning i ersättningen äga rum
med hälften av det belopp, som jämlikt de i 1866 års förordning stadgade
grunder skall utgå. Av intresse är emellertid, att denna författning
i ersättningsfrågan gör skillnad på de ändamål, den avträdda jorden skall
tjäna. De statsliga ändamålen ha, som man ser, ansetts böra vidkännas
en lindrigare utgift. Ansatser a andra sidan till ett erkännande, att ersättning
bör utgå efter billigare grund än den nu allmänt gällande, förekomma
också redan i lagstiftningsarbetet. För städerna innehåller sålunda

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt 21 käft. (Nr 22.)

Herr

Lindhagens

motion.

Utskottet.

18 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

lagen angående stadsplan och tomtindelning den nya bestämmelsen, att
ägare av° tomt vid gata, som finnes upptagen i stadsplan, och icke upplåtits
till allmänt begagnande, skall vara skyldig ersätta, samhället värdet
av gatumarken utmed tomten intill gatans mitt, dock ej till större bredd
än nio meter.

Enligt gällande lag liksom enligt det nu framlagda lagförslaget skall
det egendomsvärde, från vilket man har att utgå, bestämmas för varje
särskilt fall efter expropriationsnämndens fria uppfattning. Förslaget inför
här till iakttagande en särskild hänsyn blott till värdestegring i följd
av själva det företag, för vilket expropriation skall äga rum. Detta leder,
frånsett obehörig vinst för jordägaren i ovannämnda speciella avseenden,
fortfarande till mycket godtycke och lämnar utrymme för allehanda försök
till jordocker. Det naturligaste vore kanske att fastslå i lagen såsom utgångspunkt
det officiella taxeringsvärdet, varifrån skulle få göras avvikelser
1 de fall och till de belopp, som lagen närmare uppräknade. Ett fastställande
av jordlösen på grundval av taxeringen skulle ännu rationellare
kunna genomföras, ifall taxeringen skilde mellan jordvärdet och markens
värde på grund av nedlagt arbete och omkostnader. Denna tanke läi vara
realiserad på Nya Seland och framföres även i de danska husmännens bekanta
Kögeresolution.»

I frå^a om grunderna för bestämmande av värdet anförde expiopiiationslagskommittén
bl. a., att expropriationsersättningen borde utgöra just så
mycket, att jordägarens förmögenhet efter expropriationen vore densamma,
som den skulle hava varit, om någon expropriation ej ägt rum. Vid bestämmandet
av löseskillingen för fast egendom borde värderingsmännen taga
hänsyn till alla förhållanden, som efter sakens natur borde därvid inverka.
Oftast torde värdet motsvaras av den köpeskilling, som kunde antagas vara
att erhålla vid frivillig försäljning. Det kunde emellertid hända, att försäljningar
icke skett i så stor omfattning och på sådan tid, att säkei ledning
kunde hämtas från desamma. Uppskattningen borde då göras efter andra
förhållanden. Det sätt, varpå fastigheten använts och den avkastning, som
vunnes, vore därvid tydligen av stor vikt. Men om fastigheten med annan
användning kunde lämna högre avkastning, borde hänsyn tagas även där
till, under förutsättning att denna användning icke blott utgjorde en avlägsen
möjlighet utan med tämligen stor säkerhet vore genomförbar inom
rimlig tid och sålunda borde höja priset även vid fiiiillig försäljning.
Jämväl åt förmåner, som icke i och för sig vore ekonomiska, borde inflytande
tillmätas, om de vore av beskaffenhet att kunna uppskattas även
av andra än den dåvarande ägaren och alltså giva fastigheten ett högre
värde i det allmänna omdömet.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Enligt utskottets förmenande synes det ligga i sakens natur att för
bestämmande av det verkliga ekonomiska värdet hänsyn måste tagas till
en in ängd omständigheter av enahanda eller liknande art, som dem kommittén
angivit. Att såsom grund för beräkningen utgå från ett värde,
vilket såsom taxeringsvärdet bestämmes ur helt andra hänsyn än de, som
bär böra vara avgörande, synes utskottet icke låta sig göra; det skulle i
många fall leda till obillighet och orättvisa. Ej heller i övrigt synes motionären
hava anfört tillfredsställande skäl att i allmänhet frångå de grunder
för expropriationsersättningens uppskattning, som av kommittén angivits.

Vad angår de särskilda bestämmelser i fråga om fastställandet av
ersättningen vid vissa slag av expropriationsändamål, varom herr Lindhagen
jämväl hemställt, vill utskottet längre fram därom avgiva yttrande
(sid. 34 och följ.).

I fråga om det sätt, varpå bestämmelserna om expropriationsersättningens
beräkning blivit avfattade, har herr von Hofsten i sin ovanberörda
motion — efter en redogörelse för gällande lags bestämmelser i
ämnet — vidare anfört: »I det föreliggande lagförslaget under § 7 stadgas
däremot, att. löseskilling för fastighet, som exproprieras, skall utgå motsvarande
fastighetens värde, ävensom att för skada eller intrång ersättning
skall gäldas. Nu må visserligen medgivas, att ovan omförmälda uttryck
''högst gäller’ kunnat bliva vid expropriationsvärderingar så att säga missbrukat,
så att en alltför hög ersättning blivit tilldömd; å andra sidan kan
jag icke finna annat, än att den uti ifrågavarande lagförslag i berörda
hänseende .använda formuleringen jämväl kan misstolkas, så att en i förhållande
till egendomens värde eller det föreliggande intrånget oskäligt
låg ersättning kan komma att utdömas. Då nämligen ett expropriationsförfarande
väl i de flesta fall innebär ett icke obetydligt intrång för ägaren
till den fastighet, som exproprieras, synes mig den möjligheten att,
på grund särskilt av omformuleringen utav hithörande bestämmelser, en
undervärdering må kunna förekomma, synnerligen betänklig. Av det anförda
framgår, . att, efter mitt förmenande, lagtexten i omförmälda hänseende
bör så formuleras, att fastighetsägarens rätt att erhålla full skälig
ersättning bättre tryggas, än vad som synes bliva fallet i Ivungl. Maj:ts
föreliggande förslag. Detta ändamål vinnes, om i berörda § 7 bestämmes,
att för fastighet, som exproprieras, skall erläggas löseskilling, motsvarande
''fastighetens fulla värde’ jämte liknande uttryck angående ersättning för
skada och intrång.»

Under åberopande härav har motionären för sin del hemställt, att åt
första stycket i 7 § skulle givas följande lydelse:

Iierr von
Hofstens
motion.

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

»För fastighet, som exproprieras, skall erläggas löseskilling, motsvarande
fastighetens fulla värde. Exproprieras en del av en fastighet och
lider återstoden skada eller intrång genom expropriationen eller den exproprierade
delens användande, skall full ersättning därför gäldas. Uppkommer
eljest genom expropriationen skada för ägaren, skall ock sådan
skada till fullo ersättas.»

Då expropriationen ovedersägligen utgör ett synnerligen stort ingrepp
i dens förfoganderätt över sin egendom, som därav drabbas, och då onekligen
en viss fara föreligger, att de bestämmelser, som intagits i förslaget
i syfte att trygga mot för hög uppskattning, kunna verka i motsatt riktning,
har utskottet funnit angeläget att i förevarande paragraf gives ett
klart uttryck åt förslagets innebörd i fråga om ersättningens belopp och
förty i denna paragraf uttalat, att full ersättning skall utgå till jordägaren
för vad han nödgas avstå och för den skada han lider.

12 §.

Åt den i paragrafens första stycke innefattade bestämmelsen, att
därest genom upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt synnerligt men
för fastigheten föranledes, ägaren är berättigad fordra, att fastigheten skall
lösas, har utskottet ansett böra givas eu affattning, som tydligt utmärker,
att om en del av en fastighet lider sådant men, ägaren är berättigad
fordra, att det område, som därav drabbas, skall lösas.

23 §.

Då det synes olämpligt att utesluta ersättare för ordföranden i expropriationsnämnd
från att så länge ordföranden tjänstgör kunna användas
som ledamot i expropriationsnämnd, så mycket mera som han genom
deltagande i dylik nämnd bör kunna erhålla tillfälle att förvärva en erfarenhet
med avseende å expropriationsfrågor, som eljest icke torde stå
att i samma grad vinna, har utskottet i förslaget intagit föreskrift därom,
att ersättare skall vara valbar till ledamot i nämnd.

Utskottet har dock ansett att ersättaren endast av rätten bör få utses
till ledamot och i 27 § intagit föreskrift därom.

26 §.

Den avfattning, som i Kungl. Maj:ts förslag givits ifrågavarande
stadgande, torde lätt kunna giva anledning till tvekan, huru skall för -

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

faras, då någon, som utsetts till ordförande eller ersättare i expropriationsnärnnd
eller uppförts bland de till ledamöter valbara, sedermera på grund
av hinder av i paragrafen omförinält slag förlorar sin valbarhet till berörda
befattningar.

För att utmärka, att någon skyldighet att övervaka, huruvida dylikt
hinder efter valet uppstår, icke skall finnas för valmyndigheterna, har
utskottet föreslagit en ändring i det förevarande stadgandet.

27 §.

Rörande den av utskottet beträffande denna paragraf föreslagna
ändringen hänvisas till 23 §.

32 §.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag gäller som regel, att part för framställande
av anmärkning såväl i allmänhet beträffande hinder, som avses i 26 §
1 mom., som ifråga om de i 30 § omförmälda jäven äger tid ända till
dess nämndens förrättning avslutats.

Med hänsyn till de olägenheter, som eu först sent under målets
handläggning framställd invändning av sagda beskaffenhet kan medföra,
och då det synts utskottet som skulle partens berättigade anspråk fullt
tillgodoses, även om han icke tillerkännes rätt till dylik invändning i fall,
då han förut avvetat och kunnat framställa densamma men sådant underlåtit,
har utskottet föreslagit sådan ändring av stadgandet, att partens
ifrågavarande rätt i berörda fall på angivet sätt begränsas.

I samband därmed har utskottet vidtagit den redaktionsändring i
paragrafens första punkt, att orden »anledning till anmärkning» utbytts
mot orden »omständighet, varå anmärkningen grundas».

Då målet återförvisas till nämnden, synes utskottet enahanda skäl,
som föranlett det i sista punkten av första stycket i Kungl. Maj:ts förslag
stadgade undantag, jämväl kunna åberopas för medgivande av rätt att inför
rätten framställa jävsinvändning; varjämte i fråga om dylik invändnings
framställande inför nämnden uppenbarligen enahanda begränsning bör
gälla, som av utskottet föreslagits i stadgandets första punkt.

Slutligen har utskottet till förekommande av tvekan rörande innebörden
av paragrafens sista stycke intagit uttrycklig bestämmelse därom
att hinder, som av domstol prövats, ei få ånyo tagas under omprövning''
inom nämnden.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Herr

Ekmans

motion.

33 §.

Då en av underrätt på landet utsedd ledamot avgår och någon av
rätten utsedd suppleant ej heller finnes tillgänglig, skulle, såsom expropriationslagskommittén
framhållit, avsevärd tidsutdräkt kunna vållas, om för
nämndens komplettering rättens nästa sammanträde ovillkorligen måste
avbidas. Med hänsyn härtill hade i kommitténs förslag stadgats, att under
dylika omständigheter rättens ordförande skulle äga företaga valet.

I likhet med kommittén har utskottet ansett en bestämmelse av dylikt
innehåll böra här inflyta. Någon allvarligare olägenhet av att i det
fåtal fall, varom här är fråga, åt domaren anförtro den befattning med
valet, som eljest skulle ankomma på rätten, torde icke kunna påvisas.

41 §.

De i denna paragraf vidtagna ändringarna äro av uteslutande redaktionell
art.

I sammanhang med lagens bestämmelser om expropriationsnämnden
har utskottet till behandling företagit det genom herr Ekmans ovan omförmälda
motion väckta spörsmålet om skyldighet för ordförande och ledamot
i expropriationsnämnd att aflägga sådan ed, som i nu gällande
expropriationsförordning föreskrives. I sådant avseende har herr Ekman
i sin motion anfört:

»Enligt nu gällande förordning om jords eller lägenhets avstående
för allmänt behov, § 11, skola ledamöterna i den särskilda nämnd, som har
att pröva tvistiga ersättningsanspråk, inför rätten avlägga ed att utan vald
och mannamån efter bästa förstånd och samvete verkställa prövningen.
Något motsvarande stadgande finnes icke i fråga om den expropriationsnämnd,
Kungl. Maj:t nu föreslår. Då det emellertid är att befara, att
utan en sådan eller liknande edgång uppdraget att vara ledamot i nämnden
kan komma att uppfattas icke såsom en domarefunktion utan snarare
såsom ett ombudsmannaskap för den part, som i nämnden invalt ledamoten,
eller såsom ett förliknings- eller sammanjämkningsvärv, och att i
följd härav prövningen icke alltid blir tillräckligt omsorgsfull och betryggande,
hemställes, att Riksdagen ville för sin del besluta sådan ändring
i Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag till lag om expropriation, att i
avdelningen ''Om expropriationsnämnd’ införes ett stadgande därom, att
ordförande och ledamot i expropriationsnämnd skall, innan förrättningen
tager sin början, förete, att i nämndens protokoll intagas, bevis, att han

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

inför domstol eller domare eller ock inför Konungens befallningshavande
avlagt domareed eller ed av den lydelse, 11 § i kungl. förordningen angående
jords eller lägenhets avstående för allmänt "behov den 14 april
1866 nu innehåller.»

Med avseende å denna fråga får utskottet hänvisa till de skäl, som
ex pr opriationsl agsko m mitt én anfört för sitt förslag i denna del. Kommittén
yttrar sålunda:

»Ed skall för närvarande avläggas särskilt för varje expropriation,
och såsom villkor för edens avläggande fordrar 11 § i expropriationsförordningen,
att nämnden skall vara fulltaligt samlad, en bestämmelse som
i tillämpningen ofta vållat mycken svårighet och tidsutdräkt.

Att dessa regler icke böra bibehållas har stått klart för kommittén.
Om ed fortfarande skall vara föreskriven, bör enligt kommitténs mening:
stadgas, att den, som kallas till ordförande eller suppleant för ordföranden
i expropriationsnämnder eller utses att vara valbar till ledamot i dylika
nämnder, skall avlägga ed en gång för alla, innan han första gången deltager
i nämnd.

Kommittén har emellertid tilltrott sig att ur förslaget utesluta varje
bestämmelse om ed. Det kan enligt kommitténs övertygelse icke med
skal betvivlas att personer, som, på grundvalen av offentlig myndighets
eller en valkorporations kallelse till ett allmänt förtroendeuppdrag, deltaga
i nämndens arbete, skola fullgöra sina åligganden lika samvetsgrant och
ordentligt utan att vara bundna av ed. Verkan av en ed, vars överträdande
icke kan tänkas medföra ansvar, ligger uteslutande i det moraliska
tryck eden kan utöva på den därav bundne. För att personer,
som behöva ett sådant tryck, även skola erfara detsamma, torde det vara
av vikt att de hava edens avläggande i färsk hågkomst. Edens säkerligen
redan nu mycket ringa betydelse i expropriationsmål nedsättes sålunda
ytterligare, om den skall avläggas en gång för alla och icke för varje
expropriation. Eu sådan förändring anser emellertid kommittén, såsom
nyss nämndes, vara nödvändig, om eden skall bibehållas. Det möter därför
också enligt kommitténs uppfattning så mycket mindre någon betänklighet
att taga steget fullt ut och alldeles avskaffa eden.»

Utskottet har med anslutning till de skäl, som sålunda anförts,
funnit sig icke kunna tillstyrka herr Ekmans förevarande förslag.

45 §.

Enligt 57 § åligger det Konungens befallningshavande att i fall, där
nämnden vid bestämmande av ersättningen gått utöver fastighetsägarens

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

yrkande, till exproprianten återställa överskott, som eventuellt uppstår
efter gäldande av de fordringar, som skola utgå ur ersättningen. Det synes
emellertid mindre lämpligt, att Konungens befallningshavande hämd
skall hava att ingå i prövning av det processmaterial, med ledning varav
det bliver att bedöma, huruvida sådant fall skall anses föreligga. Av
denna grund har utskottet i förevarande § infört föreskrift att rätten
skall pröva frågan och, där ovannämnda förutsättning för överskotts
återställande till exproprianten tinnes föreligga, meddela besked därom.

50 §.

Då vederbörande sakägares rätt i icke ringa grad torde vara beroende
därav, att de i 48 § 2 stycket omförmälda handlingarna på sätt i
nämnda lagrum föreskrives vid nedsättningen av expropriationsersättningen
ingivas till Konungens befallningshavande, har inom utskottet ifrågasatts
att stadga påföljd jämväl för försummelse i detta hänseende.

Som emellertid med hänsyn till de berörda handlingarnas officiella
natur desamma utan svårighet och med endast ringa tidsutdräkt torde
kunna av Konungens befallningshavande införskaffas, har utskottet ansett
till fyllest, att skyldighet ålägges nämnda myndighet att ofördröjligen gå i
författning om anskaffande på den exproprierandes bekostnad av berörda
handlingar.

53 §.

Den i denna paragraf föreslagna ändringen är uteslutande av redaktionell
art.

56 och 57 §§.

Då vederbörande ersättningstagares intresse synes kräva, att hos
Konungens befallningshavande nedsatta expropriationsmedel så vitt möjligt
göras fruktbärande, har utskottet ansett föreskrift böra meddelas om
skyldighet för Konungens befallningshavande att ofördröjligen efter medlens
mottagande göra dem räntebärande genom insättning i bankinrättning,
oberoende av huruvida begäran därom framställts eller ej.

Föreskrift härom, vilken ansetts böra insättas före bestämmelserna
om sättet och villkoren för medlens utbetalning, har av utskottet införts i
56 §. Förutvarande 56 § har i utskottets förslag erhållit paragrafnummer
57, i sammanhang varmed en redaktionell ändring vidtagits i paragrafens
första stycke.

Vidare har utskottet ansett det böra i lagen uttryckligen stadgas,
att sammanträde för fördelning av nedsatt expropriationsersättning skall

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 25

hållas så snart ske kan, samt intagit bestämmelse härom i tredje stycket
av sistnämnda paragraf.

Den i fjärde stycket av samma paragraf vidtagna ändringen är uteslutande
av redaktionell art.

61 och 62 §§.

Herr von Hofsten har i sin ovanberörda motion föreslagit sådan
ändring av 61 §, att den anmälan om återkallelse av expropriationsansprak,
varom i paragrafen förmåles, skall hos rätten eller domaren göras
sist innan nämnd, på sätt i 21 § stadgas, blivit tillsatt. Till stöd för
detta förslag har i motionen anförts följande:

»Enligt § 61 i Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition äger den exproprierande
rätt att återkalla expropriationsanspråket »sist innan rätten
meddelat utslag i målet». Omförmälda rätt föreligger alltså, till dess sökanden
blivit underkunnig om den av nämnden utdömda ersättningen;
med andra ord, han äger rätt att, om han skulle finna ersättningsbeloppet
efter sin uppfattning alltför högt tilltaget, låta ärendet förfalla. Det ligger
därvid nära till hands, att en sådan rätt kan av sökanden missbrukas;
i synnerhet som någon förpliktelse att ställa pant eller borgen för den
skada, som genom expropriationsanspråkets återkallande kan° uppstå för
sakägaren, icke föreligger. Mig synes därför lämpligt, att omförmälda
återkallande av expropriationsanspråket skall framställas »sist innan nämnden
blivit tillsatt.»

Åt första punkten i förevarande paragraf skulle enligt motionärens
förslag alltså givas följande lydelse:

»Vill den, som genom ansökning om stämning till rätten fullföljt
anspråk på expropriation, återkalla anspråket, göre han sist innan nämnd
blivit, på sått i 21 § stadgas, tillsatt, hos rätten eller domaren skriftlig
anmälan om återkallelsen, eller vare rättigheten till återkallelse försuten.»

Enligt kommitténs förslag var den exproprierande berättigad återkalla
expropriationsanspråket intill dess en månad förflutit efter det rättens
utslag i expropriationsmålet vunnit laga kraft. I motiven till förslaget
framhölls såsom skäl för den av kommittén intagna ståndpunkten, att
ifrågavarande rätt syntes hava stor betydelse för sökanden, vilken under
målets fortgång och särskilt då ersättningen blivit slutligen bestämd kanske
funne, att kostnaderna för det tilltänkta företaget bleve väsentligt högre
än han beräknat och måhända överstege hans förmåga. Att han då, "det
oaktat, skulle nödgas fortsätta företaget syntes varken med skäl kunna

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 21 käft. (Nr 22.) 4

Herr von
Hofstens
motion.

Utskottet.

26 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

fordras i det allmännas intresse eller vara påkallat av hänsyn till sakägarna.

I Kungl. Maj:ts förslag inskränktes den tid, varinom återkallelse
fino-e ske, på det sätt, att anmälan härom måste göras sist innan rätten
meddelat utslag i målet. Vid ärendets behandling i statsrådet yttrade
departementschefen härom bland annat, att därest syftet med en bestämmelse
om rätt att återkalla expropriationsanspråket skulle vinnas, denna
rätt otvivelaktigt måste utsträckas till en tid, då den exproprierande kunde
bedöma, vilka kostnader expropriationens genomförande skulle föranleda.
Att härvid gå så långt som kommittén föreslagit och låta rättigheten till
återkallelse äga bestånd intill en månad efter det domstolens utslag vunnit
laga kraft syntes dock knappast nödvändigt. Då expropriationsnämndens
uppskattning blivit känd av den exproprierande, hade han i de flesta fall
tillräcklig grund för att bedöma, om anledning till återkallelse funnes;
endast undantagsvis kunde frågor, som utövade något väsentligt inflytande
på hans ersättningsskyldighet, då vara oavgjorda.

Att såsom motionären ifrågasatt ytterligare inskränka den tid, inom
vilken återkallelse kunde äga rum, kan enligt utskottets förmenande icke
vara lämpligt. Tydligt är, att den i och för sig fullt befogade och betydelsefulla
återhållelserätten bleve skäligen meningslös, därest densamma
icke finge göras gällande, sedan expropriationsersättningen fixerats, och
något missbruk av rätten synes utskottet ej vara att befara särskilt i betraktande
av de betydande kostnader, som expropriationssakens behandling
redan på ett jämförelsevis tidigt stadium torde medföra.

Utskottet har sålunda icke ansett sig böra tillstyrka bifall till herr
von Hofstens motion i denna del.

Då emellertid vid prövning av expropriationsansökning hänsyn, åtminstone
i regel, icke lärer tagas till sökandens förmåga att gälda kostnad,
som i händelse av återkallelse kan komma att tillskyndas sakägare,
har utskottet ansett sakägarnes rätt påkalla föreskrift om skyldighet för
sökanden att före återkallelse av expropriationsanspråket ställa pant eller
borgen för dylik skada.

Stadgandet därom har intagits i 62 §; varjämte i 61 § meddelats
bestämmelse att vid ansökan om återkallelse skall fogas bevis om att
berörda skyldighet fullgjorts.

67 §.

Ehuru förevarande paragraf enligt dess lydelse i Kungl. Maj:ts förslag
torde böra tolkas på det sätt, att den exproprierande skall vara skyldig

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

att gälda deri kostnad, som uppstår i följd af expropriationsmålets handläggning,
även om någon expropriation på grund av återkallelse eller eljest
icke kommer till stånd, har utskottet ansett lämpligt att uttrycklig bestämmelse
härom införes i paragrafen.

68 §.

Samma skäl, som föranlett införande av återlösningsrätt i vissa fall,
då område genom expropriation frånskilts en fastighet, tala enligt utskottets
mening för stadgande av dylik rätt jämväl då genom expropriation.
särskild rätt till en fastighet förvärvats. Utskottet har därför föreslagit
sådan ändring av förevarande paragraf, att dylik särskild rätt måtte
kunna av ägaren av den fastighet, som därav besväras, återlösas under de
för återlösning av exproprierat område stadgade betingelser.

Med hänsyn bland annat till vad utskottet i sammanhang med behandlingen
av det i herr von Hofstens motion gjorda yrkandet om ändrad
lydelse av .1 § i förslaget, under nämnda paragraf därom anfört har utskottet
därjämte föreslagit utsträckning av den tid, varinom lösningsrätt
måste göras gällande, till tjugu år efter expropriationens fullbordan.

69 §.

Då av undersökningar av det i denna paragraf omförmälta slag
skada och obehag lätt förorsakas, bör enligt utskottets mening, innan tillstånd
därtill av Konungens befallningshavande gives, genom noggrannare
prövning av expropriationsanledningens befogenhet, än med Kungl. Maj:ts
förslag avses, i möjligaste mån förekoinmas att dylika undersökningar äga
rum i oträngt mål.

Med hänsyn till den olägenhet och risk, som ett fällande av växande
träd, vilka för undersökningen anses böra borttagas, kan medföra för jordägaren,
synes utskottet det av kommittén föreslagna stadgandet om särskilt
tillstånd till vidtagande av dylik åtgärd böra bibehållas.

Utskottet har slutligen ansett billigheten fordra, att fastighetens
ägare och, om fastigheten är utarrenderad, arrendator! lämnas underrättelse
om att undersökning skall komma att vidtagas.

7° §.

Enligt utskottets förmenande bör skyldigheten att ställa pant eller
borgen för det i förevarande paragraf omförmälta fall göras ovillkorlig.
Orden »om Konungens befallningshavande prövar nödigt» hava därför av
utskottet uteslutits.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

73 §.

Angående de här gjorda ändringarna, får utskottet hänvisa till vad
därom ovan under 1 § anförts (sid. 15).

80 §.

Utskottet har ansett billigt, att underrättelse om markens tagande i
besittning av den exproprierande lämnas ej allenast ägaren utan jämväl
arrendator eller hyresgäst, som i sin rätt av besittningstagandet beröres,
ävensom att den, som äger eller på grund av arrende- eller hyresavtal
med nyttjanderätt innehar bostad å dylik mark, bör för det i paragrafen
angivna fall medgivas anstånd med flyttningen till den laga fardag, som
efter underrättelsens emottagande först inträffar.

81 §•

I överensstämmelse med vad som skett i 80 § bör enligt utskottets
mening jämväl i denna paragraf arrendator och hyresgäst likställas med
ägaren.

92 §.

Friherre
Falkenbergs
med fleres
motioner.

Vid denna paragraf har utskottet till behandling förehaft friherre
Falkenbergs och herr Starbäcks m. fl:s ovannämnda, likalydande motioner,
i vilka bl. a. anförts:

»I det av särskilda kommitterade framlagda betänkande med förslag
till Lag om expropriation m. in. har 79 § föreslagits erhålla följande
lydelse:

79 §. Upplåtes nyttjanderätt till egendom, som i 75 § omförmäles,
för framdragande av statens telegraf- eller telefonledning, njute ägaren ej
ersättning för upplåtelsen utan endast för skada, som därav må uppstå. Vid
expropriationen skall ersättning ej bestämmas för annan skada än den,
som då redan uppkommit. Uppstår därefter skada, varde ersättningen
därför, om överenskommelse ej träffas, bestämd av nämnd, som i 78 §
andra stycket sägs.

75 § lyder: I fråga om gata, torg, allmän plats eller vattendrag
inom område, för vilket byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning,
eller inom fastställt hamnområde må expropriation ej avse egendoms avstående
utan endast upplåtelse av nyttjanderätt.

Kommitténs motiv till 79 § äro följande: Det undantag från de all -

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

manna ersättningsreglerna, som ligger däri att vid upplåtelse av kommunikationsled
inom stad för statens telegrafeller telefonledning ersättning
enligt förslaget ej skall utgå för upplåtelsen utan endast för skada, som
därav må uppstå, har ansetts befogat på den grund, att berörda statsinrättningar
tjäna allmänna ändamål, som för städerna själva äro av stor
vikt och som dessutom icke sakna sammanhang med de kommunikationssyften,
för vilka städernas trafikleder i första rummet tillkommit. Att
ålägga städerna ett visst tillmötesgående, sträckande sig något utöver vad
en sträng tillämpning av vanliga rättsgrundsatser skulle bjuda, synes för
övrigt så mycket mindre vara olämpligt, som motsvarighet därtill från
statens sida torde erhållas genom den skyldighet, som enligt 80 § första
stycket skall åligga ägarna av elektriska anläggningar.

Undantag göres även från regeln, att ersättning för all skada, som
föranledes av expropriationen, skall erläggas eller åtminstone beräknas i
förväg en gång för alla. Den mera tillfälliga skada, som förorsakas t. ex.
därav att en gata någon gång med långa mellantider behöver upprivas
för reparation av en telefonkabel, kan icke lämpligen uppskattas på förhand.
Det synes därför vara bättre, att ersättning bestämmes för varje
gång, sedan skada inträffat. Någon osäkerhet för den skadelidande kan
detta icke medföra, när det är fråga om en statens anläggning. I övrigt
skall ersättningen för skada utgå efter vanliga grunder. Staden har sålunda
rätt till gottgörelse för all kostnadsförökning, som följer av markens
upplåtande, av vilket slag skadan än må vara.’

över kommitténs förslag hava av Kungl. Maj:t utlåtanden inhämtats
från, bland andra Överståthållarämbetet och samtliga Kungl. Maj:ts befallningshavande,
varjämte samtliga överexekutorer lämnats tillfälle att yttra
sig i ärendet.

I den med anledning av dessa yttranden inom justitiedepartementet
verkställda över arbetning av förslaget till lag om expropriation har motsvarande
§ erhållit följande ändrade lydelse.

86 §. Upplåtes nyttjanderätt till egendom, som i 82 § omförinäles,
njute ägaren ej ersättning för upplåtelsen utan endast för skada eller
intrång, som därav må uppstå. Vid expropriationen skall ersättning ej
bestämmas för annat men än det, som då redan uppkommit. Uppstår därefter
skada eller intrång, varde ersättningen därför, om överenskommelse
ej träffas, bestämd av nämnd, som i 85 § andra stycket sägs.

82 § lyder: I fråga om gata, torg, allmän plats eller vattendrag

inom område, för vilket byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning,
eller inom fastställt hamnområde må expropriation ej avse egendoms
avstående utan endast upplåtelse av nyttjanderätt.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Departementschefen yttrade: »Närmast i ordningen näinnes det ändamål,
för vilket expropriation hittills mest anlitats och säkerligen även framgent
kommer att i största omfattning äga rum, nämligen den allmänna samfärdselns
främjande. Under begreppet ''allmän väg’ eller ''dylikt allmänt
behov’ har hittills även järnväg måst hänföras, men att detta viktiga samfärdsmedel
nu skall särskilt upptagas ligger i sakens natur. Mellan järnväg
och spårväg torde någon skillnad icke kunna med bestämdhet uppdragas
annat än i varje särskilt fall, och även om en anläggning finnes vara av
det senare slaget, kan den utan tvivel äga sådan allmän betydelse att, i
den mån sättet för anläggningens framdragande gör expropriation användbar
och behövlig, rätt därtill bör kunna medgivas. Jämväl kanaler böra nu
särskilt nämnas. Att i förslaget talas om telegraf- eller telefonanläggning
i stället för ''utläggning av elektriska ledningstrådar’ torde icke innebära
någon väsentlig skillnad i sak. Såsom kommittén framhållit, kan det
visserligen tagas för givet att, då det nuvarande stadgandet tillkom,
därmed avsågos alla slag av elektriska ledningar, men torde, sedan genom
lagen den 27 juni 1902 särskilda bestämmelser meddelats om elektriska
starkströmsanläggningar, tillämpning av de allmänna stadgande^ knappast
ifrågakomma beträffande andra elektriska ledningar än svagströmsledningar.
Och bland dessa lära telegraf- och telefonledningar vara de enda, som
hava sådan betydelse för det allmänna, att särskilt stadgande om expropriation
till deras förmån bör meddelas.»

Redan av detta yttrande framgår, att någon ändring i sak av kommitténs
förslag ej avsågs av departementschefen.

I Lagrådet gjordes emellertid följande anmärkningar vid 86 §.

Justitieråden Borgström och Skarstedt:

»Stadgandet i första punkten av förevarande § innebär, att ett samhälle
är pliktigt att utan ersättning upplåta samhället tillhörig gatumark
för ändamål, som är för samhällets egna uppgifter främmande. Ett
sådant stadgande synes, såsom jämväl kommittén i sina motiv medgiver,
ej rätt väl överensstämma med eljest gällande rättsgrundsatser; och de
skäl, som av kommittén anförts till stöd för avvikelsen, kunna icke anses
tillfyllestgörande, även om man, i likhet med kommittén, vill inskränka
densamma till statens telegraf- och telefonledningar. Särskilt obilligt
i tillämpningen ter sig stadgandet för de fall, då samhället med kanske
dryga utgifter förvärvat gatumark och iordningställt densamma för sina
behov. Förbises må ej heller i detta sammanhang, att möjlighet att bereda
ersättning för det åtminstone temporära hinder i allmänna trafiken,
som förorsakas av ledningens anbringande, knappast synes förefinnas.
Någon synnerlig fördel för den exproprierande lärer den ifrågasatta befri -

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

elsen ej heller innebära. Även om ersättning för upplåtelsen förklaras
skola utgå, torde nämligen ersättningsbeloppet komma att sättas tämligen
lågt med hänsyn såväl till innebörden av upplåtelsen som ock särskilt
till innehållet i 87 § första stycket och 88 § av förslaget. Slutligen må
erinras, att om ock område, som här afses, i regel torde vara i samhällets
besittning, ^ det dock icke är utan exempel, att sådant område tillhör enskild;
och för dylikt fall saknar uppenbarligen stadgandet varje berättigande.

På grund av det anförda hemställes, att ifrågavarande undantagsbestämmelse
uteslutes ur förslaget. I varje fall synes anledning icke
föreligga att, såsom i förslaget ägt rum, utsträcka bestämmelsens omfattning
utöver statens telegraf- och telefonledningar. Även om den enskilde
med sin anläggning tillgodoser ett allmänt intresse, torde hans egentliga
syftemål uteslutande vara den egna förtjänsten.

Därest i förslaget upptoges bestämmelse därom att ersättning för
nyttjanderätt samt för stadigvarande skada och intrång skall utgå i årlig
avgäld, skulle visserligen härigenom beredas möjlighet att utan hänsyn
till de fall, som avses i 87 § första stycket och 88 §, beräkna ersättningsbeloppets
storlek, men detta förhållande synes knappast innebära tillräcklig
anledning att här avvika från förslagets allmänna ståndpunkt att expropriationsersättning
skall utgå på en gång.»

Justitieråden Borgström och Skarstedt samt regeringsrådet Ernberg:

»Enligt bestämmelsen i sista punkten av denna § skall ersättning för
skada eller intrång, som uppstår efter expropriationen, i brist av överenskommelse
bestämmas av nämnd. Det förefaller emellertid mindre tilltalande,
att ett nytt eller kanske riktigare fortsatt expropriationsförfarande
sålunda skall kunna inledas efter det expropriationen fullbordats. För
övrigt torde bestämmelsen i fråga knappast låta sig tillämpas med mindre
den fullständigas med ganska utförliga föreskrifter om huru, för den händelse
det egentliga expropriationsmålet avslutats, ärende, som här avses,
skall. anhängiggöras, varest och inom vilken tid nedsättning skall ske,
påföljden för försummelse i nämnda hänseende m. in. Med hänsyn till
vad sålunda anförts hemställes, att bestämmelsen utbytes mot föreskrift,
att ersättningen, om överenskommelse ej kan träffas, skall bestämmas av
domstol. Därigenom skulle ock uppkomma enhetlighet i behandlingen av
tvistefrågor enligt förevarande lagrum och enligt 87 § första stycket, något
som icke är utan sin betydelse, för den händelse tvistefrågorna samtidigt
föreligga till avgörande. Så är t. ex. förhållandet, om å ena sidan samhället
påstår skyldighet för ledningens ägare att flytta densamma och å
den andra denne yrkar, att samhället för sin anläggning skall välja annan
plats mot ersättning enligt förevarande lagrum för kostnadsökningen.»

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Justitierådet Sundberg:

»Även jag anser tillräckliga skäl ej föreligga att i förevarande fall
stadga sådant undantag från de allmänna reglerna, som första punkten av
86 § innebär. Och det synes mig ej heller vara skäl att göra ens det
undantag, som samma § i övrigt innehåller. Vid varje expropriation
måste man för beräkningen av skada, särskilt sådan som förväntas uppnå
o-enom det exproprierades användande, räkna med sannolikheter; och jag
kan ej finna, att i detta hänseende svårigheterna vid en expropriation å
plats, som omförmäles i 82 §, äro så väsentligen större än vid expropriation
för svagströmsledningar å annan plats eller vid åtskilliga andra
fall av expropriation, t. ex. för vattenledning eller för linbana, att ett så
viktigt avsteg från de grundläggande principerna i förslaget, som här är
ifrågasatt, är därav motiverat. Man skulle snarare kunna ledas till ett
motsatt antagande dels med hänsyn därtill att kostnaderna för bestämmande
i varje fall av uppkommen skada antagligen skulle bliva alltför
stora i förhållande till skadeersättningens belopp, dels ock emedan för nu
omhandlade företag ytterst sällan torde komma i fråga att använda expropriationsförfarandet,
utan behöflig upplåtelse i regel fortfarande, såsom
hittills, lärer komma till stånd genom avtal mellan vederbörande.

På grund av vad jag nu anfört tillstyrker jag, att 86 § måtte ur
förslaget utgå. Vid bifall härtill torde jämväl 87 § första stycket och 88 §
böra "uteslutas, enär de däruti intagna stadgandena icke synas äga fog
under annan förutsättning än att för ledningens framdragande mark upplåtits
utan full ersättning för upplåtelsen. Måhända bör dock i så fall
ett eller annat av de ändamål, som uppräknas i 87 § första stycket, inflickas
bland de i samma paragrafs andra stycke angivna ändamål.»

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t av lagrådets utlåtande anförde
chefen för justitiedepartementet i nu föreliggande fråga följande:

»Beträffande första punkten i det remitterade förslagets 86 § hava
anmärkningar framställts av lagrådets flesta ledamöter. Sålunda hava tva
ledamöter hemställt, att den där innefattade undantagsbestämmelsen måtte
uteslutas, under tilläggande att i varje fall anledning icke syntes förefinnas
att, såsom nämnda förslag i motsats till det till grund därför li öoande
kommittéförslaget avsåge, utsträcka undantagets tillämpning utöver statens
telegraf- och telefonledningar, Bn tredje ledamot har förklarat sig likaledes
anse tillräckliga skäl för det stadgade undantaget från allmänna
reo-ler ej föreligga. Någon betänklighet mot att undantaget, därest det
skall kvarstå, begränsas till vad kommittén föreslagit kan så mycket mindre
finnas från min sida, som avvikelsen från berörda förslag allenast har sin
förklaring däri, att vid den bearbetning, förslaget före remissen till lag -

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 33

rådet undergick i departementet, en åsyftad redaktionell jämkning genom
förbiseende kommit att innebära även ändring i sak. Beträffande åter undantaget
för statens telegraf- och telefonledningar har jag, då de inom
lagrådet, framställda . anmärkningarna synas mig äga ganska mycket foa-,
ansett riktigast att ej heller upptaga detta undantag i det nu förevarande
förslagets 92 §. Sista punkten i samma § har på yrkande av laorådets
flesta ledamöter något jämkats.»

Genom den behandling frågan om ersättning för upplåtelse av
nyttjanderätten till gator o d. för framdragande av telegraf- eller telefonledning
.sålunda erhållit, har den av kommittén staten förbehållna frihet
från dylik ersättning kommit att i det för Riksdagen framlagda förslaget
till expropriationslag uteslutas. Som emellertid detta skulle, därest lao--förslaget bliver antaget, för statsverket medföra olägenheter och onödiga
kostnader till avsevärda belopp, får jag vördsamt hemställa, att Riksdagen
matte för sin del besluta sådan ändring i föreliggande förslag till lag om
.expropriation att 92 § erhåller den ursprungligen av kommittén avsedda
innebörden.»

De skäl, som kommittén anfört till stöd för den i dess förslag
gjorda undantagsbestämmelsen rörande statens frihet från ersättning i vissa
fall synas utskottet hava giltighet. Då härtill kommer, att ersättning i
allt fall gives för skada och intrång samt att den gjorda inskränkningen
1 rätten till gottgörelse synes tillfullo uppvägas av de fördelar för det
ifrågavarande samhället, som anläggandet av statens ledningar medför,
anser sig utskottet böra tillstyrka den av motionärerna i stadgandets första
punkt påyrkade förändringen.

Däremot instämmer utskottet i vad inom lagrådet anförts beträffande
kommitténs förslag att ersättning för skada och intrång, som uppstår
efter expropriationen, i brist på överenskommelse skall bestämmas av
nämnd. Enligt utskottets förmenande bör sålunda Kungl. Maj:ts förskoi
denna del oförändrat kvarstå.

93 §.

Utskottet. har ansett det vara billigt, att jämväl i de fall, då ändring
eller flyttning jämlikt andra stycket av förevarande paragraf ifrågakommer,
kostnaden därför bör gäldas av ledningens ägare, synnerligast som
denne 1 regel måste antagas vara i stånd att ombesörja en dylik åto-ärd
för mindre kostnad än fastighetens ägare.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 sand. 21 käft. {Nr 22.)

Utskottet.

Herr von
Hofstens
motion.

Utskottet.

Herr Lindhagens

motion.

34 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Det lärer icke kunna förnekas, att även ifråga om andra fastigheter
än dem, som i första stycket avses, olägenheter mången gång kunna
uppstå, vilka, ehuru de ej äro av den beskaffenhet, som i andra
stycket omförmäles, dock i allt fall äro sådana att för deras undanröjande
en flyttning av ledningen eller förändring av dess läge måste anses
berättigad. I "dylika fall torde otvivelaktigt de i Kungi. Maj:ts förslag
i detta hänseende för rätten att påkalla flyttning stadgade villkor,
framstå som onödigt stränga. Enligt utskottets mening synes skyldighet
böra åläggas ledningens ägare att ändra eller flytta ledningen så snart
densamma på grund av förändrade förhållanden medför betydande olägen
het för fastigheten, dock endast i den mån sådant erfordras för olägenhetens
undanröjande och kan ske utan synnerligt men för ledningen.

97 och 98 §§.

De i dessa paragrafer vidtagna ändringarna äro uteslutande av redaktionell
art.

Herr von Hofsten har med avseende å 98 § hemställt om en sådan
ändring att husägaren, ej blott i de fall, att den nye markägaren ej vill
upplåta området med tomträtt och arrendeavtal ej heller träffas, utan
oavsett dessa förutsättningar i varje fall skall vara berättigad att inköpa
oixi rädcij

Utskottet har ej funnit skäl att med anledning av detta yrkande
föreslå ändring i Kungl. Maj:ts förslag i denna del.

I ovanberörda av herr Lindlictgsn väckta motion, har yrkande bland
annat framställts om tillägg till bestämmelserna om expropriationsersättning
i vissa i nedanintagna delar av motionen angivna syften. Herr Lindhagen
anför i detta hänseende bland annat:

»En huvudfråga i en lag om social expropriation är spörsmålet om
beloppet av den ersättning, som skall utgå för den avstådda jorden. Denna
expropriation förlorar nämligen sin sociala betydelse om den ordnas så,
att vad som avstås skall betalas dyrt och den jordsökande befolkningen
även på detta sätt fortfarande avklädes inpå bara kroppen för att få någon
rätt att leva. Den nu gällande lagen medger expropriation endast
för allmänna ändamål såsom offentliga byggnader och offentliga anläggningar
samt för större enskilda företag, som äro avsedda att bliva vinstgivande.
För dylika fall kan det ju vara på sin plats att ersättningen
också blir avsevärd, helst den mark, som skall avstås, ej blott kan vara

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 35

obetydliga stycken av stora egendomar utan även en liten egendoms
huvudsakliga areal. Vid den sociala expropriationen ställer sig saken helt
annorlunda.

Det framlagda regeringsförslaget har underlåtit varje universellt
tänkande över detta viktiga ämne. Det finnes i motiveringen ej en skymt
av ansatser till och ännu mindre någon avspegling av det erforderliga
människovänliga tänkesättet _ i _ lagtexten, ehuru förslaget dock, såsom vi
unnit, upptar social expropriation i tvenne fall. För övriga ändamål avpassade
ändringar i gällande ersättningsbestämmelser hava däremot till
någon del influtit i förslaget, Den nuvarande föreskriften att marken
skall betalas efter vad jord av enahanda beskaffenhet i orten höo-st o-äller
bär ersatts med bestämmelse att löseskillingen skall motsvara fasti o-hetens
värde. Vidare stadgas att hänsyn icke må tagas till förändring i° värde
som uppstår allenast till följd av expropriationsrättens beviljande eller
det avsedda ändamålets genomförande. Detta senare borde ligga i sakens
natur, men gällande lags brist på uttryckligt stadgande härom lärer föranlett
vacklande praxis, så att vissa expropriationsnämnder ej tao-it
ylik hänsyn, under det andra gjort det. Denna otydlighet är nu undanröjd.
0

avstående i socialt syfte tillkommer som sagt andra hänsyn
beträffande ersättningen, som ej få åsidosättas. Även officiella erinringar
därom ha förekommit, vilka, förutom sakens natur, bort giva vederbörande^
anledning till något närmare övervägande av saken.

Sålunda anhöll 1907 års Riksdag i särskild skrivelse, att regerino-en
måtte snarast möjligt framlägga förslag till ändamålsenliga lao-bestämmelser
ifråga om grunderna och sättet för bestämmande av de ersättningsbelopp,
som skola utgivas i anledning av jords eller lägenhets avstående
för allmänt behov. I motiveringen till den motion, som låg till
grund ^ för riksdagsskrivelsen, erinrades uttryckligen om de synpunkter,
som vid en social expropriation måste göra sig gällande. Även utskottet
anmärkte, att det vore icke nog med att värdesättningen bleve jämn och
objektiv. _ Om densamma jämväl skulle kunna såvitt möjligt träffa ett
med billighet överensstämmande värde, måste, yttrade utskottet enhälligt,
uppenbarligen 1 fråga om grunderna för värdesättningen meddelas sådana
lagbestämmelser, som . berättigade och förpliktade vederbörande uppskattningsnämnd
att taga i övervägande alla på bestämmandet av ersättningsbeloppet
inverkande omständigheter utan att vara bunden av prisstegringen
å platsen. ö

Vidare är det ett mycket överklagat förhållande att arbete och kostnader,
som besittningshavare nedlagt på ett jordstycke, på allehanda sätt

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

kommer jordägaren till godo utan ersättning.. Skall därför expropiiationen,
såsom i ett visst fall även är händelsen i det framlagda förslaget,
avse att skaffa besittningshavaren äganderätt eller trygg besittning till
marken, måste framför allt tillses, att han ej skall behöva betala för vad
han själv åstadkommit. Torpkommittén har därför i sitt förslag intagit
följande bestämmelse: »Vid värdering av lägenhet må hänsyn icke tagas

till den förbättring jorden kan hava vunnit genom arbete eller kostnad,
som nedlagts därå av nyttjanderättshavaren eller av föregående brukare,
vilkens rätt övergått å nyttjanderättshavaren, utan skall till grund för
värderingen läggas jordens skick, då den från huvudgården upplåta, i den
män sådant kan utrönas.» I anledning av den ovannämnda framställningen
vid 1912 års riksdag om eu provisorisk expropriationslag i fråga om marken
till lägenheter å ofri grund avgavs till lagutskottets .betänkande, utom
en reservation för rent avslag, även en reservation till förman för ett
omedelbart bifall till förslaget och i det lagförslag, som. reservationen i
följd därav innehöll upptogs även nämnda av torpkommitten ifrågasätta

föreskrift. . , , . ....

Det framhölls vid propositionens remiss till utskottet av justitieministern,
att en sådan bestämmelse skulle vara obehövlig, med hänsyn
till att allmänna arrendelagen tillerkände arrendator ersättning för jordförbättringar.
Till en början är detta icke förhållandet, Norrländska
arrendelagen gör det visserligen, men den allmänna arrendelagen, endast
i vissa delar och därutinnan även på ett mycket ofullkomligt och ineffektivt
sätt. Därtill kommer att expropriationen väl bör definitivt avgöra
vad rätteligen bör betalas och ej avspisa en arrendator med att möjligen
framdeles kunna eventuellt kanske först genom rättegång söka återfå en
del av den erlagda expropriationsersättningen.

Den prisstegring å marken, som ägt rum i följd av samhällets egen
växt, även kallad jord värdestegring, bör väl icke och speciellt icke för
det fall, som i propositionen behandlas, utan vidare uttagas av markens
besittare och skänkas såsom god pris åt den store jordägaren. Denna
prisstegring på marken har icke uppkommit genom något den senares åtgörande
och vinsten blir således för honom fullständigt oförtjänt. Snarare
har befolkningen själv i väsentlig mån bidragit till att skapa densamma,
särskilt då den bor sammanträngd. Man kan nu säga, att jord värdefrågan
i sin allmännelighet ännu ej blivit löst av statsmakterna. Men detta är
ino-en anledning till att i de speciella fall, då man, såsom här, ändock
kommer den inpå livet, lösa saken så, att statsmakterna blint medveika
till att jord värdet i sin helhet uttages av de mindre, bemedlade för att
tilläggas en enskild person, som minst av alla gjort sig förtjänt av den -

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

samma. Detta är en betydelsefull fråga, exempelvis för bebyggarna i de
fyra under Krapperup i Skåne lydande fiskelägena, om vilkas expropriationsbehov
förra året var åtskilligt tal även i riksdagen. Det bör därför
inflyta i lagen en föreskrift till förebyggande av en så orimlig verkan
av lagen.

Man måste också fråga sig, om ej, när det gäller att skaffa jord åt
småfolk från stora domäner, det borde ofta vara eu riktig princip att ersättningen
ej bestämmes högre än vad den stora jordägaren själv kan
anses hava utgivit för markstycket. I norrlandskommitténs förslag stadgades
att lösen skulle utgå efter vad jord av lika beskaffenhet och godhet
i orten i »allmänhet gäller», men i reservationen till betänkandet tillädes
härtill följande ytterligare begränsningar: »Vid uppskattning av inägor
och skogsmark får i allmänhet ej tagas hänsyn till deras värde för jordbruksändamål,
utan endast till vad de kunna anses värda såsom skogsmark.
Tillika bör vid bestämmandet av lösen för såväl inägor och skogsmark
som åbyggnader jämväl fästas skäligt avseende å de utgifter eller
kostnader, ägaren i verkligheten kan antagas hava fått vidkännas för desammas
förvärvande.» Detta motiverades i reservationen sålunda: »Den
nu gällande expropriationslagen har genom sina bestämmelser och sin tilllämpning
skapat den allmänna föreställningen, att expropriation är en
dyr sak och att ägarna av det, som exproprieras, böra skörda betydande
vinst av expropriationen. Detta förhållande synes kunna förklaras därav,
att lagen avser att för det allmännas eller för bärkraftiga enskilda företags
räkning expropriera även från småfolk deras egendom. Här däremot
gäller det att från förmögna bolag expropriera mark åt obemedlade arbetare.
Detta gör en betydlig skillnad. Vidare är att märka, att det
nu gäller att från bolagen expropriera odlingsmark, som de själva ej
kunna nyttiggöra för samhället och därför ej äga rättighet att besitta.
Det inträder här ett förhållande snarlikt det, som föranlett, att det medgivits
inmutningsrätt till malmfyndigheter å annans mark. Man bör
också särskilt erinra sig, att vid trävaruindustriens inköp av hemman,
förr såväl som nu, sällan bei’äknats något pris för inägor som sådana
eller för åbyggnader eller för markens odlingsvärde, utan det är den
skogsbördiga markens areal och duglighet för skogsväxt samt den växande
skogens värde, vartill tages hänsyn. Med hänsyn till dessa förhållanden
och till ändamålets sociala betydelse, synes staten billigtvis kunna göra
anspråk på, att marken avstås utan särskild vinst för jordägaren; och kan
därvid ifrågasättas, om ej hänsyn jämväl bör tagas till det låga pris, varför
hemmanet i största antal fall förvärvats.»

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Utskottet.

Uti de väckta riksdagsmotionerna om social expropriation har likaledes
anmärkts och även framställts yrkanden om att stadganden måtte
införas, att någon oförtjänt vinst under inga förhållanden beredes den store
jordägaren.»

Vad först angår torpkommissionens av herr Lindhagen förordade
förslag att vid värdering av lägenhet hänsyn icke må tagas till den förbättring
jorden kan hava vunnit genom arbete eller kostnad, som nedlagts
därå av nyttjanderättshavaren, vill utskottet erinra, att jämlikt 18 § i lagen
om nyttjanderätt till fast egendom arrendator i allmänhet är berättigad
att vid avflyttningen borttaga byggnad, plantering eller annat, som han under
arrendetiden utan att därtill vara skyldig bekostat och som kan från fastigheten
flyttas. Att dylika värden, som icke tillhöra jordägaren utan arrendatorn,
icke skola vid beräkningen av expropriationsersättningen inräknas i den
arrenderade fastighetens värde är uppenbart. Vad i övrigt angår förhållandet
emellan jordägaren och nyttjanderättshavaren synes det icke vara
riktigt att, oberoende av det dem emellan träffade nyttjanderättsavtalet
samt de rättigheter och skyldigheter detta medför, i avseende på expropriationsersättningens
bestämmande fastställa några särskilda föreskrifter.

Beträffande motionärens hemställan, att den prisstegring å marken,
som ägt rum i följd av samhällets egen tillväxt, ej skall vid expropriationsersättningens
bestämmande få medräknas i fastighetens värde, har utskottet
icke funnit skal att på detta område införa någon dylik bestämmelse.

99 §.

Angående anledningen till ifrågavarande ändringsförslag får utskottet
hänvisa till vad under 1 § (sid. 16) anförts.

100 §.

Ändringen i första stycket av paragrafen är uteslutande av redaktionell
art.

Stadgandet i paragrafens andra stycke att ifråga om skogsmark,
som är genom kalhuggning eller på annat sätt ödelagd och ej utgör
nödig betesmark, Konungen, för den händelse framställningen om expropriationsrätt
bifalles, äger att förelägga nye ägaren viss tid, inom vilken
denne skall sörja för återväxt, bör uppenbarligen även gälla det fall, att
sådant erbjudande som i paragrafen omförmäles icke blivit av markägare
framställt. Utskottet har åt stadgandet givit en sådan lydelse, att detta
må klart framgå av densamma.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

övergångsbestämmelsen.

Herr Olofsson i Digernäs har i sin ovanberörda motion hemställt,
att Riksdagen måtte för sin del besluta den ändring i samma bestämmelse,
att den gamla lagen skall gälla med avseende å expropriationsmål, i vilka
stämning utfärdats före den nya lagens trädande i kraft, samt alltså vad
dessa övergångsbestämmelser innehålla om en vidsträcktare tillämpning av
den gamla lagen å expropriationsmål efter den 1 januari 1914 utgå.

Till stöd för sin hemställan har motionären anfört:

»Uti det kommittébetänkande, som ligger till grund för det genom
Kungl. Maj:ts proposition nr 46 framlagda förslaget till lag om expropriation,
föreslogs i avseende å övergångsförhål landen a från den gamla
lagen till den nya, att den äldre lagen skulle gälla i fråga om sådana
expropriationsmål, i vilka stämning utfärdats innan den nya lagens trädande
i kraft. I Kungl. Maj:ts förenämnda proposition har föreslagits,
att den gamla lagen skall icke blott gälla i alla sådana mål, som nyss
nämndes, utan att därutöver dess stadgande^ rörande grunden för markens
värdering skola tillämpas beträffande alla sådana expropriationer, rörande
vilka Konungen före den nya lagens trädande i kraft lämnat tillstånd.

Härigenom föranledes, att de nya och mera rättvisa grunder för
värdering av den exproprierade marken m. m., som den nya lagen avser
att åstadkomma, icke erhålla tillämplighet på en hel mängd expropriationer,
där det dock synes både billigt och rättvist att de finge komma
till användning. Det må villigt medgivas, att, sedan stämning ågått,
grunden för målets bedömande ej bör här genom ny lagstiftning kunna
ändras. Men det torde ej kunna med fog sägas, att en jordägare blott
därigenom att Kungl. Maj:t medgivit, att expropriation för ett företag
må äga rum, förvärvat rätt att få avlåta sin mark till detta företag för
oskäligt högt pris. Som bekant medgiver Kungl. Maj:t enligt hittills följd
praxis expropriationsrätt för järnvägsföretag genom'' själva koncessionen;
det finnes ju då icke ens någon visshet att dessa företag komma till stånd.
I varje fall kan det dröja flera år innan detta sker. Det synes väl då
vara obilligt och icke betingat av några rättmätiga skäl, att icke låta den
nya lagens grunder för värderingen bli tillämpliga på dessa företag, som
kunna komma att förverkligas långt efter det nämnda grunder eljest allmänneligt
vunnit tillämpning.

Aven med avseende å allmänna vägar torde det icke vara billigt
eller av några verkliga värdegrunder betingat, att sådana vägar, till vilka

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Utskottet.

Motioner av
herrar Lindhagen,
Persson
med
flera och
Wedin.

planet’ redan blivit av Kungl. Maj:t fastställda och expropriationsrätt medgivits,
icke skulle få åtnjuta de genom nya lagen stadgade rättvisare och
billigare grunderna för värderingen, så snart frågan om expropriation ännu
icke genom stämning anhängiggjorts.

Visserligen kan det i något fall hända, att marken tagits i besittning
fastän stämning icke ägt rum angående expropriation. Men även
för sådant fall torde ägaren av jorden icke rätteligen få anses ha förvärvat
annan rätt än att få fullt betalt för sin jord. Att han dessutom skall
hava något därutöver torde väl knappast kunna sägas vara befogat. I
alla händelser synes det bliva en rättmätigare och billigare utgångspunkt
för tillämpningen av den nya lagen att räkna med den dag, då stämning
i expropriationsmålet meddelats.»

Såsom i motionen omnämnes överensstämmer motionärens förslag
med den av kommittén föreslagna lydelsen av förevarande bestämmelse.

Då den av kommittén föreslagna bestämmelsen synes utskottet av
praktiska skäl vara att föredraga framför den i Kungl. Maj:ts förslag upptagna,
har utskottet ansett motionen höra bifallas och i enlighet därmed
affattat övergångsstadgandet.

Övriga lagförslag.

Mot övriga i den Kungl. propositionen upptagna lagförslag, nämligen
lag om ändrad lydelse av 16, 24, 36 och 45 §§ i förordningen den
16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom,

lag om ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning
och annan avledning av vatten,

lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, samt

lag om ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907 angående
stadsplan och tomtindelning,

rörande grunderna för vilka förslag utskottet hänvisar till de vid propositionen
fogade utdrag av statsrådsprotokollet, har utskottet icke funnit
någon anledning till anmärkning.

Utskottet har slutligen att avgiva yttrande med anledning av de
uti vissa av de ovanberörda motionerna framställda yrkandena om utvidgning
av expropriationsinstitutet, i den mån dessa yrkanden icke i det
föregående behandlats.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Sålunda har herr Lindhagen i sin motion (II: 266) hemställt, att
riksdagen ville för sin del besluta lagbestämmelser om social expropriation
även i den mån sådana ej upptagits i propositionen samt därest hans yrkande
om inarbetande av dylika bestämmelser i förslaget till lag om expropriation
icke vunne bifall, Riksdagen måtte efter enahanda grunder
antaga en provisorisk lag om social expropriation med viss kortare giltighetstid,
ävensom, med anmälan om detta beslut, hos Kungl. Maj:t anhålla om
förslag till definitiv lagstiftning inom den provisoriska lagens giltighetstid.

Herr Persson i Norrköping med flera hava uti sin motion (II: 266)
hemställt,

att Riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte skyndsamt låta
utreda och, i den mån utredningen därtill föranleder, om möjligt nästa år
för Riksdagen framlägga förslag till lagstiftningsåtgärder i ändamål att:

l:o) för jordbrukets upprätthållande och brukarnas frigörelse från beroende
i erforderliga fall och under för framtiden betryggande villkor åstadkomma
avlösning ytterst genom expropriation (tvångsavlösning) av torpares,
bolagsarrendatorers och deras vederlikars jordbruk på enskilda domäner;

2:o) i erforderliga fall och under för framtiden betryggande villkor
åstadkomma avlösning ytterst genom expropriation (tvångsavlösning) av
marken till lägenhetsinnehavares besittningar på ofri enskild grund:

3:o) i erforderliga fall och under för framtiden betryggande villkor åstadkomma
avlösning ytterst genom expropriation (tvångsavlösning) av mark från
stora enskilda domäner för nya jordbruk och nya bostadslägenheter; samt
4:o) vid jordlösen för den i föregående punkter omförmälda expropriationen
sådana stadganden måtte införas, att expropriationsförfarandet
göres möjligast enkelt och billigt samt att någon oförtjänt vinst under
inga förhållanden beredes den store jordägaren.

Slutligen har herr Wedin i sin motion (II: 265) hemställt,
att Riksdagen ville för sin del, vid antagandet av den expropriationslag,
som i Kungl. Maj:ts proposition nr 46 vid innevarande års Riksdag
föreslagits, även till behandling upptaga och i lagen inbryta eller
såsom särskild lag antaga ett bifogat i Norrlandskommitténs betänkande om
expropriation av reservanter framlagt lagförslag i ämnet (se bilaga).

Till stöd för sina ifrågavarande yrkanden hava motionärerna anfört
följande.

Herr Lindhagen yttrar:

»Man måste medgiva att det dock var en viss flykt över expropriationskommitténs
förslag. Kommittén föreslog nämligen, att expropriation
av fast egendom skulle få ske ''för allmänt gagn’ i allmänhet. Någon
uppräkning av de särskilda ändamålen borde ej göras, utan lagen skulle
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 21 Käft. (Nr 22.) 6

42 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

skrivas för alla tider och varje tid få för sin del avgöra, vad den ansåg
vara allmänt gagn.

Häri låg emellertid också en svaghet. Man kunde förutse ständiga
strider om vad som skulle anses som allmänt gagn samt en växlande och
opålitlig praxis hos skilda regeringar. Lämpligt synes det ha varit att
genom uppräkning i lagen fastslå vissa stora såväl som små expropriationsändainål,
hämtade ur nutidens behov, och sedan gärna sluta med den generella
anvisning, som kommittén förordat.

Det nu framlagda regeringsförslaget går emellertid varken den ena
eller den andra vägen. Det gör visserligen en uppräkning av åtskilliga
speciella expropriationsändamål av vitt skilda slag, men undviker å andra
sidan alla större grepp på frågan. Det generaliserande tillägget till uppräkningarna
innehåller nämligen, att expropriation i övrigt får äga rum
blott för annat ''därmed jämförligt’ ändamål av väsentlig betydelse för det
allmänna. Någon särskild lag, som tillgodoser övriga erforderliga expropriationsändamål,
är ej heller framlagd, ja ej ens i motiveringen tinns något
uttryck för ett verkligt behjärtande av desamma.

Det nya i tiden, som kräver den främsta uppmärksamheten i spörsmålet
om expropriation, är dock den sociala expropriationen eller angelägenheten
att skaffa folket jord för sina mångahanda behov, där jord ej
kan överkommas för rimligt pris eller icke alls står att förvärva.

Visserligen hänvisas ibland till att detta behov bör fyllas av statens
mark. Detta är också riktigt så till vida, att där staten har stora domäner,
böra dessa disponeras för att på ett betryggande sätt varaktigt tillgodose
förefintlig efterfrågan på jord. Men detta är icke tillräckligt. Statsjord
finnes icke i avsevärd omfattning på alla orter. Därför måste även
de större enskilda domänerna stå till buds vid trängande behov. I all
synnerhet framträder detta såsom ett rimligt anspråk i de omfattande
trakter av landet, där staten skänkt bort sin jord till näringarna och andra
folkliga ändamål, men syftemålet förfelats genom den enskilda företagsamhetens
ingripande i syfte att förvandla denna jord till bolagsegendom.

För närvarande finns såsom bekant omfattande storgods. Den moderna
industrialismen har skapat ett ofantligt jordvälde, grundat företrädesvis
i landets skogsrikedom och grundlagt först av bruksrörelsen, sedan av sågverksindustrien
och numera jämväl av pappersmasseindustrien och andra
fabrikationer med skog som råvara, vartill kommer sockerbetsindustriens
jordinköp. Därjämte upptagas stora trakter av vårt lands bästa jordbruksjord
av fideikommisser och andra stora herrgårdar, vilka jämte sitt eget
jordbruk behärska en myckenhet småbruk. Störa samhällsklasser av torpare,
bolagsarrendatorer och lägenhetshavare leva därför i ett tryckande

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 43

beroende för att ej tala om den alldeles jordlösa lantbefolkningen som bor
inhyses.

Folket kan ej gärna vänta på de mera ingripande lösningar, som
kommande tider möjligen bestämma sig för. Redan nu måste befrielseverket
på ett genomgripande sätt begynna. Detta kan ske genom att icke
blott en damm sättes för storgodsväldets vidare framfärd, utan även i mån av
behov vidtages avlösning av jorden ytterst genom expropriation (tvångsavlösning).

Den första uppgiften bör här självfallet vara att för jordbrukets
upprätthållande och brukarnas frigörelse från beroende i erforderliga fall
och under för framtiden betryggande villkor åstadkomma avlösning av
torpares, bolagsarrendatorers och deras vederlikars jordbruk på enskilda
domäner. Till stöd härför kan ock betonas den störa bristen i nuvarande
strävanden för småbruk, att man ej med allvar vill inlåta sig ens på att
upprätthålla redan färdiga jordbruk, som årligen i mängd och säkerligen
i vida större utsträckning, än de nya som skapas, icke blott stanna i
växten utan gå tillbaka eller alldeles ödeläggas både till jord och byggnader
på torp, bolagshemman och liknande domäner. Denna förödelse ses
med jämnmod, därför att det enligt den fataliska privaträttsliga uppfattningen
och de enskilda intressen, som ha gagn av densamma, icke går
an att ingripa mot olyckan själv. Det är eu privaträtt att hålla stora
klasser av landets innevånare i ett jordbundet beroende av enskilda.

Den ovan ifrågasatta avlösningen betyder givetvis ej, att staten
skall efter expropriation själv övertaga driften av dessa jordbruk och icke
heller att åtgärderna skola riktas mot alla dylika jordbruk eller ske i ett
slag. Avlösningen bör äga rum i erforderliga fall och i den mån brukare
finnas, som önska avlösning och äro beredda att övertaga jorden. På åtskilliga
ställen ha brukarna det jämförelsevis bra, och så länge det fortfar
och brukarna ej påfordra en avlösning, finnes ej anledning till ingripande.
Avlösningens organisation kräver först, att statsmakten inträder såsom den
ena kontrahenten och målsman för den rätts- och maktlöse jordbesittaren.
Staten skall därvid tillse, att avlösning kommer till stånd i erforderliga
fall; att den vidare kommer att omfatta allt, som bör höra till jordbesittningen;
att den sker på billigaste villkor, så att den ej blir ruinerande
för jordbrukaren; och att den familj, som suttit på jorden, i regel får
företrädesrätt till densamma. Men för att ej även statsmakten här skall
stå maktlös, fordras det ett yttersta maktmedel. Detta medel är expropriation.
För att lagstiftningen skall skapa betryggande förhållanden för
framtiden vore det önskligt, att lagen föreskriver, att även en enskild

44 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

överenskommelse, som kunnat komma till stånd mellan staten och jordägaren
utan rättsliga expropriationsåtgärder, skall ha samma rättsverkningar
som en dylik expropriation.

En annan ^ tvingande nödvändighet är att staten i erforderliga fall
kan anskaffa mark till nya jordbruk. På många håll finnes ingen sådan
jord att få, därför att jorden ligger under storgods, från vilka försäljning
av olika skäl alls icke äger rum eller endast efter mannamån. På andra
trakter, där jord hålles till salu, sker det oftast på spekulation till ockerpris.

All expropriation för jordbruksändamål är emellertid utesluten i den
kungl. propositionen. Och dock är det kanske den, som stora nödlidande
befolkningslager mer än något annat längta efter.

Den angelägna frågan har dock förut icke kunnat undgå att göra
sig påmind i de officiella instanserna. En sådan expropriation å bolags
och enskilda skogsspekulanters jord i Norrland och Dalarne föreslogs i
norrlandskommitténs år 1904 avgivna betänkande. Kommitténs majoritet
arbetade länge på ett förslag till lag om avlösning, ytterst genom expropriation
dels av de färdiga jordbruken med tillbehör, dels av komplettering
i jord och tillbehör till jordbruk, som redan blivit på ett otillfredsställande
sätt utstyckade, och dels även av mark för bildande av nya
jordbruk. Slutligen bestämde sig de flesta ledamöterna för att omedelbart
förorda tvångsavlösning endast för det senaste ändamålet, under det
reservanter fullföljde förslaget i sin helhet. Vid 1910 års riksdag interpellerades
dåvarande statsministern med följande spörsmål: ''Ämnar regeringen
ägna något intresse åt ovannämnda av norrlandskommittén jämte
reservanter väckta förslag rörande skyldighet för bolag och enskilda skogsspekulanter
inom Norrland och Dalarne att avstå jord åt den jordlösa
befolkningen, och när kan i sådan händelse ett dylikt intresse väntas bära
frukt?’ Härpå svarades av statsministern, att en kommitté för att verkställa
eu revision av expropriationslagstiftningen tillsatts och det vore
helt naturligt, att man avvaktade detta betänkande för att erfara, vilka
generella förslag denna kommitté kunde komma att göra, innan man grep
sig an med en specialfråga av den ömtåliga och grannlaga natur som den,
varom interpellanten i denna del talat. Nu föreligger detta kommittébetänkande
och har varit föremål för prövning, men norrlandskommitténs
vida äldre betänkande blir fortfarande åsidosatt och lämnas utan beaktande.
Propositionen innehåller härom allenast den enkla förklaringen, att norrlandskommitténs
förslag ''har även nu lämnats åsido’ och detta på den
grund att det syntes lämpa sig bäst för en speciallagstiftning. Hur länge
denna ytterligare skall låta vänta på sig, därom får man icke någon som
helst upplysning. Huvudsaken är dock att ämnet kommer till realitets -

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

behandling skyndsamt och samtidigt i hela dess vidd. Om detta sker i
flera parallella lagförslag eller i en lag med flera kapitel är likgiltigt.
Det nu framlagda expropriationsförslaget är emellertid snarare uppställt
efter det senare systemet, både med hänsyn till sitt innehåll och i form
samt inbjuder nästan till att inflicka i detsamma de felande styckena.
Föredrager man åter en annan ordning eller kanske ser helst till och med
att bitar av samma sak finnas kringströdda i olika författningar, så må
det också gärna ske, blott innehållet kommer till sin rätt.

På samma sätt hava i propositionen avfärdats de åren 1909—1912 i
Andra kammaren framburna förslagen i större eller mindre omfattning
om bland annat rätt till expropriation från större enskilda domäner i
skäliga fall av färdiga beroende jordbruk och mark till nya jordbruk.
Redan i den år 1909 å socialdemokratiska gruppens vägnar väckta motionen
föreslogs bland annat omedelbart antagande i riksdagen av det lagförslag
om social expropriation, som avgivits av reservanter i norrlandskommittén,
detta på grund av ’att man inom regeringen tycktes alldeles
vilja glömma bort norrlandskommitténs expropriationsförslag’.

Den andra stora huvudavdelningen av expropriation i socialt syfte
innefattar anskaffandet av tomtmark för bostäder och andra dylika oundgängliga
ändamål. Med hänsyn till de praktiska behoven sönderfaller
även detta ämne i tvenne delar, den ena avseende att bereda ägare av
egna hus på ofri grund eu trygg besittningsrätt även till själva marken
och den andra att skaffa ny mark för bostäder och annat dylikt ändamål.
För båda dessa fall innehåller det kungl. förslaget ansatser till social
expropriation. Dylikt inbegripande har således i alla fall ansetts kunna
inpassas i det nu framlagda förslaget, ehuru man på samma gång uttalat,
att den sociala expropriationen krävde en speciallagstiftning.

Förslaget upptager således att expropriation får äga rum för att
inom bebyggt område å ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma
tryggade bostadsförhållanden. Denna bestämmelse är föranledd
av 1907 års riksdags framställning om förslag till åtgärder, särskilt med
anlitande av expropriation, i ändamål att vid fisklägen, stationssamhällen
och andra områden på landet, där en sammanträngd befolkning bor eller
kan uppstå, på ett mera tillfredsställande sätt än hittills ordna förhållandena
med avseende å redan befintlig eller för samhällets utvidgning erforderlig
tomtmark.

Det gäller dock här frågan om att bereda personer med egna byggnader
på ofri enskild grund tillfälle att förvärva ett tryggt förfogande
över själva marken. År 1907 vågade man sig visserligen ej längre än att

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

börja behjärta denna sak för områden med en sammanträngd befolkning.
Emellertid är det uppenbarligen lika brydsamt för en person med eget
hus på annans mark, även då han bor mera ensam och ej är omgiven av
olyckskamrater. Dylika s. k. ensittare förekomma i stora myckenheter
överallt på landsbygden och man kan därföre säga, att deras åsidosättande
i förslaget betyder att landsbygdens behov blivit undanskjutet och endast
de stadsliknande samhällenas tillgodosetts. Sedan riksdagen avlät sin nyssnämnda
skrivelse har också åtskilligt förekommit, som fäst uppmärksamheten
på att man icke rimligen kan stanna vid en sådan halv ståndpunkt.

I torpkommitténs år 1911 avgivna betänkande har det sålunda förordats
en tvångsavlösning av lägenheter å ofri grund, oavsett om lägenheterna
befinna sig på områden med en sammanträngd befolkning eller
icke. Denna kommitté begränsar å andra sidan, såsom det synes obehörigt,
sitt förslag att omfatta allenast de fall då marken upplåtits på minst
49 år samt tillika markens värde understiger byggnadernas.

Vid riksdagarna 1911 och 1912 har vidare i Andra kammaren
framförts förslag bland annat om expropriationsrätt för alla dylika
fall, när skäl därtill föreligga, och ej blott med de begränsningar, 1907
års riksdagsskrivelse och torpkommittén ifrågasatt. Vid 1912 års
riksdag väcktes dessutom förslag om omedelbart antagande av en provisorisk
lag med viss kortare giltighetstid, som medgav expropriation i skäliga
fall av marken til! lägenhet på ofri grund. Denna senare framställning
föranledde Andra kammaren att, på lagutskottets tillstyrkan, besluta
anhålla om framläggande för riksdagen skyndsammast möjligt av förslag till
lagstiftning om expropriations- eller lösningsrätt för beredande av möjlighet
åt ägare av byggnader på ofri grund att förvärva marken, varå byggnaderna
äro uppförda. I motiveringen till denna hemställan framhölls, hurusom
det borde övervägas, om ej den ifrågasatta lösningsrätten lämpligen
borde kunna utsträckas att omfatta även andra innehavare av byggnader
å ofri grund än som avsågs i expropriationskommitténs förslag. Reservanter
förordade omedelbart antagande av provisorisk expropriationslag.

Propositionen inlåter sig emellertid icke ens i sin motivering på
dylika utvidgningar i vidare mån än att den erinrar om torpkommitténs
förslag samt anmärker att dess föreslagna lösningsrätt icke anordnats såsom
en expropriationsrätt, beroende på tillstånd av Konungen i varje fall,
utan bundits vid vissa på förhand fastslagna förhållanden, vilkas tillvaro
i det särskilda fallet skall utrönas genom lantmäteriförrättning. Förslaget
kunde därför icke ingå i expropriationslagstiftningen utan fullständig omläggning,
och att vidtaga en sådan kunde, säges det i propositionen, åtminstone
icke för närvarande finnas anledning till.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Man ser således här, hurusom i propositionen ansetts att en ledande
tanke och ordnande hand över det splittrade materialet från regeringens
egen sida ej erfordrades. Man utgår ifrån att de diffusa förslagen skola
vara sådana de äro, och då de ej passa ihop, så passa de ej heller ihop,
och luckorna få även vara kvar utan att man närmare överväger dem,
eftersom de. nu en gång finnas. Då det emellertid säges, att ingen anledning
erbjuder sig för att nu taga i övervägande även torpkommitténs
förslag, maste dock erinras om, att det finnes en anledning, som tvingar
sig på var och en vid första försök till eftertanke i ämnet. Denna anledning
är det föreliggande behovet för en myckenhet människor att få
en sådan lagstiftning genast vid äventyr att de eljest förlora hem och
egendom och en dräglig tillvaro över huvud taget. Det har sedermera
förespeglats, att något möjligen skulle kunna göras för dem i sammanhang
med skifteslagsliftningen. Frånsett det svårbegripliga sammanhanget
mellan denna expropriationsfråga och en ny skifteslagstiftning, som möjligen
kan komma till stånd efter en lång väntan, är naturligtvis en dylik
hänvisning för de människor, varom ovan talats, ett räckande av stenar
i stället för bröd. Det må i detta sammanhang erinras om att torpkommitténs
förslag till skillnad från expropriationskommitténs och propositionens
tillerkänner den enskilde lägenhetsinnehavaren lösningsrätt samt
lägger även bördan av förrättningen uteslutande på honom. Man förstår
och vet, hur ineffektiva dylika lagstiftningar bliva. Riktigare och
verkningsfullare synes vara, att i varje fåll det allmänna, stat eller kommun,
på lägenhetsinnehavares begäran framträder såsom hans målsman vid
själva förrättningen samt övertager jorden och sedan överlåter den på ett
sätt, som betryggar ändamålet och brukarens rätt.

Vad därefter angår angelägenheten att anskaffa mark till nya bostäder
eller avdra dylika folkliga ändamål innehåller regeringens förslag
expropriation för anskaffande av samlingslokaler och dylikt för varjehanda
uppgifter. Detta är en särdeles behjärtansvärd sak och således i och för
sig en förtjänst hos förslaget. Men det glömmer alldeles behovet av mark
till bostäder och vistelseort för individerna och familjerna, när de icke
äro församlade till allmän överläggning, ett behov, som framfördes i motion
inom Andra kammaren vid 1911 och 1912 års riksdagar. Även 1907
års skrivelse betonade att den i skrivelsen begärda expropriationsrätten
avsåge orter, där en sammanträngd befolkning bor ''eller kan uppstå’ och
således borde tillgodose förhållandena med avseende å redan befintlig
''eller för samhällets utvidgning’ erforderlig tomtmark. Det är oklart, om
pi’opositionen omfattar även den senare delen i denna riksdagsskrivelse.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Snarare synes propositionen även här gjort en inskränkning, då den talar
endast om ''bebyggt område’.

Till den sociala expropriationen kan möjligen också räknas expropriation
av mark från större skogskomplexer för bildande av kommunalskogar,
varom förslag väckts på månget håll och år 1909 även i riksdagen.
Detta ändamål synes kunna falla under regeringsförslagets medgivande
av expropriation för »något en kommuns eller annan dylik samfällighets
ändamål».

Herr Persson i Norrköping med flera hava i sin motion anfört:

»I Kungl. Maj:ts proposition nr 46 med förslag till lag om expropriation
föreslås, att expropriation skall kunna äga rum, når Konungen
prövar nödigt, att fast egendom må tagas i bruk dels för vissa allmänna
ändamål, för vilka förut expropriationsförfarandet i allmänhet fått äga
ruin, och dels för vissa angivna nya ändamål, såsom för åstadkommande
av tiggare bostadsförhållanden inom bebyggt område å ort med större
sammanträngd befolkning ävensom plats för överläggningar i allmänna
fråo-or eller upplysande föredrag eller anläggning till förbättrande av tillgången
på livsmedel eller andra förnödenheter eller för annat företag,
som° är ägnat att främja något dylikt ideellt eller ekonomiskt syfte av
synnerlig vikt för ett samhälles befolkning eller en väsentlig del därav
o. s. v. Såväl inom Riksdagen som annorstädes har emellertid vid föregående
upprepade tillfällen framförts beaktansvärda krav om expropriation
av fast egendom jämväl för andra ändamål, vilka icke återfinnas i
den förevarande kungl. propositionen.

Vi tillåta oss erinra därom, att redan år 1904 förordade den s. k.
Norrlandskommittén i sitt den 27 oktober nämnda år avgivna betänkande
vissa åtgärder för att genom expropriationsförfarande bereda enskilda
jordägare i Norrland och Dalarne lämpliga odlingslägenheter. Riksdagsmotioner
angående jordavlösning, ytterst genom expropriation, har sedan
av enskild motionär framförts år 1909, 1910 och 1911 och slutligen framfördes
i Andra kammaren under 1912 års riksdag av socialdemokratiska
riksdagsgruppens förtroenderåd en motion, vari yrkades lagstiftningsåtgärder
för att i erforderliga fall och under för framtiden betryggande villkor
åstadkomma avlösning ytterst genom expropriation dels av mark för torpares,
bolagsarrendatorers och vederlikars jordbruk på enskilda domäner,
dels marken till lägenhetsinnehavares besittningar på ofri enskild grund
och dels mark från stora enskilda domäner för nya jordbruk och nya
bostadslägenheter.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

De motiv, som anfördes i föregående års omnämnda motion, lära
näppeligen här behöva upprepas, kända som de torde vara för envar Riksdagens
ledamot, som med intresse följer såväl de ovannämnda samhällsgruppernas
ofria och betryckta läge som möjligheterna för jordbrukets
upprätthållande och förkovrande. Vad särskilt lägenhetsinnehavarna, vilka
äga hus på. ofri. enskild grund, beträffar, så må erinras därom, att den av
Kungl. Maj:t tillsatta s. k. torpkommissionen i sitt den 6 maj 1911 avgivna
betänkande bland annat föreläde förslag till lag om lösningsrätt av
vissa avsöndrade lägenheter. Och Riksdagens lagutskott yttrade °i betänkande
förra året om dessa lägenhetsägare, att de otvivelaktigt i de flesta
fall befinna sig i en synnerligen otrygg ställning, enär de äventyra att
vid nyttjanderättens slut nödgas bortflytta sina byggnader eller för att
undgå detta på vida hårdare villkor än förut söka få upplåtelsen förnyad,
därest ej, såsom ofta torde vara fallet, byggnaderna vid besittningens slut
jämlikt avtal om upplåtelse av tomt utan lösen tillhöra markägaren. Och
utskottet fann det vara en samhällsangelägenhet av synnerlig vikt, att dvlika
lägenhetsinnehavare beredas en mera tryggad ställning, samt att åtgärder
härför, som måste anses nödvändiga, skyndsammast möjligt vidtagas,
varför utskottet hemställde, att ''Riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om framläggande för Riksdagen skyndsammast möjligt av
förslag , till lagstiftning om expropriations- eller lösningsrätt för beredande
av möjlighet åt ägare av byggnader på ofri grund att förvärva marken,
varå byggnaderna äro uppförda’.

Denna utskottets hemställan bifölls i Andra kammaren och samlade
i Första kammaren 52 röster mot 91.

I liknande otryggad ställning som lägenhetsinnehavarna kan man
säga, att torpare och bolagsarrendatorer i stort sett befinna sig. Dessa
medborgaregrupper vänta och begära statsmakternas snara och kraftiga
ingripande för att få sin ställning tryggad och dräglig. Som i förra årets
motion framhålles, är det även en samhällsangelägenhet av största vikt, att
det kan anskaffas jord till nya jordbruk och nya lägenheter samt att detta
sker under billigaste och rimligaste villkor.

Det är därför högst beklagansvärt, att hänsyn till ovanberörda förhållanden
icke tagits vid utarbetandet av det förslag till expropriationslag,
som den förevarande kungl. propositionen innehåller. Utom det att
ifrågavarande lagförslag icke inrymmer möjlighet till expropriation i de
fall vi här ovan framhållit, så är expropriationsförfarandet, som lagförslaget
ifrågasätter, så omständligt och dyrbart, att det näppeligen med fördel kan
användas i de fall som förutsättas vid avlösning av exempelvis enskildes
enstaka lägenheter, torp och småbruk. För detta ändamål erfordras ett

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 21 käft. (Nr 22.) 7

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

väsentligt enklare, smidigare och billigare expropriationsförfarande. Det är
ett sådant vi ansett borde framlagts i samband med det förelagda. Och
vi vilja i detta avseende hänvisa till de lagar, som på motsvarande område
äro gällande i England och vilka visat sig mycket ändamålsenliga.»

Herr Wedin har anfört:

»Det förslag till lag om expropriation, som Kungl. Maj:t i proposition
nr 46 förelagt Riksdagen, innehåller, utom en del lagändringar, nya,
utvidgade bestämmelser i fråga om expropriation. Förslaget upptager
bland sina nyheter bestämmelser avseende att tjäna rent sociala ändamål,
vilket torde få betecknas som lagförslagets största förtjänster, fast det dock
icke, såsom man haft anledning vänta, kan utgöra den rymligare bas som
nutidsförhållandena kräva för att föreliggande lag skall vara tillämplig att
i de trängande fall, när det allmänna gagnet så fordrar, fylla ett mänskligt
anspråk.

Det heter i första paragrafen bland annat så här: »För att inom
bebyggt område å ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma
tryggade bostadsförhållanden eller förse en ort med vatten eller förhindra
förorenande av vattenledning, som är anlagd för sådant ändamål, eller
bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort plats för överläggningar
i allmänna frågor eller upplysande föredrag eller för anläggning
till förbättrande av tillgången på livsmedel eller andra förnödenheter
eller för annat företag, som är ägnat att främja något dylikt ideellt eller
ekonomiskt syfte av synnerlig vikt.»

När man läser detta, som till största delen utgör lagförslagets nyhet,
blir man osökt påmint om att här saknas någonting, nämligen kompletteringen
av Norrlandslagstiftningen i enlighet med Norrlandskommitténs
förslag.

Föreliggande expropriationslagförslag kan, trots det goda, som däri
inneslutes och som villigt erkännes, med utelämnande av denna vitala och
ur det allmänna gagnets synpunkt så betydelsefulla frågan — jordfrågan
— icke annat än avsätta en bitter besvikelse.

Det system Norr!andskommittén satte medelst de s. k. Norrlandslagarna
— ägostyckningslagen, arrendelagen och vanhävdslagen samt ett
komplement därtill en expropriationslag såsom ett yttersta medel förverkligar
icke, vilket ock kommittén förutsåg, till fullo de avsikter, varur
detsamma är framsprunget, såvida icke denna sistnämnda lag förverkligades.

1 saknad av denna senare lag är det ock därför som iNorrlandslagstiftningen
i stort sett kan sägas avspegla sin egentliga betydelse endast
däri, att trävaruindustriens jordförvärv hejdats. Men det var icke nog där -

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

med. En annan viktig och brådskande statsnppgift ingick i Norrlandsfrågan,
nämligen att söka bota de skador, dessa jordförvärv åstadkommit.

Det behov, som det av Norrland skommittén föreslagna aktstycket under
benämningen expropriation skulle tillgodose, står fortfarande lika objälpt,
och det är att beklaga, att icke nu framlagda förslaget i sig upptager
denna komplettering.»

Vad uti ifrågavarande motioner hemställes har i huvudsakliga delar utskottet,
tidigare varit föremål för Riksdagens behandling.

Sedan, såsom förut är berört, redan vid 1909, 1910 och 1911 års
riksdagar fråga väckts om expropriationsinstitutets utvidgning till vissa
av ovanberörda ändamål, väcktes vid 1912 års riksdag med avseende å
detta ämne tvenne motioner. I den ena, av herr Lindhagen, hemställdes,
att Riksdagen ville för sin del besluta eu provisorisk lag med viss kortare
giltighetstid, som giver rätt för stat eller kommun att i skäliga fall genom
expropriation förvärva marken till lägenheter på ofri grund, d. v.%. då
byggnaden men ej marken tillhör lägenhetshavaren; och i den andra, av
herrar Lindhagen m. fl., framställdes enahanda yrkanden som i herr
Perssons med fleres nu ifrågavarande motion.

Med anledning av den förstnämnda motionen hemställde lagutskottet
i betänkande nr 49, att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om framläggande för Riksdagen skyndsammast möjligt av förslag
till lagstiftning om expropriations- eller lösningsrätt för beredande av
möjlighet åt ägare av byggnader på ofri grund att förvärva marken, varå
byggnaderna äro uppförda. Denna utskottets hemställan bifölls av Andra
kammaren med 93 röster mot 70, men då Första kammaren avslog densamma,
förföll frågan. Den sistnämnda motionen blev på hemställan av
lagutskottet i betänkande nr 52 av båda kamrarna avslagen.

Beträffande den fråga, som berördes i lagutskottets förut nämnda
betänkande nr 49 och som nu återigen upptagits av herr Lindhagen i
hans ofta nämnda motion samt av herr Persson med flera i punkt 2:o)
av deras motion eller om lagstiftningsåtgärder i ändamål att åstadkomma
avlösning av marken till lägenhetsinnehavares besittningar å ofri enskild
grund, kommer denna fråga att till viss del vinna sin lösning genom de
uti förslaget till lag om expropriation meddelade bestämmelserna om expropriationsrätt
för att inom bebyggt område å ort med större sammanträngd
befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden.

I fråga om de andra kategorier av lägenhetsinnehavare, som icke
omfattas av den nyss åberopade bestämmelsen, har däremot det behov av

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

lagstiftning, varåt andra kammaren genom sitt under ovan berörda beslut
givit uttryck, ännu icke blivit tillgodosett. I denna fråga yttrade 1912 års
lagutskott, att det vore otvivelaktigt att lägenhetsinnehavare, som äro ägare
till byggnader på ofri enskild grund, i de flesta fall befinna sig i en synnerligen
otrygg ställning. Även om de genom inteckning eller, enligt den
nya lagen angående nyttjanderätt till fast egendom, genom skriftlig avhandling
kunna trygga sin besittningsrätt till tomten eller lägenheten
under upplåtelsetiden" äventyra de i allt fall att vid nyttjanderättstidens
slut nödgas bortflytta sina byggnader eller för att undgå detta på vida
hårdare villkor än förut söka få upplåtelsen förnyad, därest ej, såsom ofta
torde vara fallet, åbyggnaderna vid besittningstidens slut skola jämlikt
upplåtelseavtalet utan lösen tillfalla markägaren. Även under själva besittningstiden
kunna villkoren mången gång vara obilliga och värdet av besittningen
förringas genom varjehanda vid densamma fästade villkor eller äventyr.

Denna fråga om åtgärder till betryggande av deras ställning, som
äga byggnader å ofri grund, har visserligen, såsom förut är berört, av
torpkommissionen upptagits i dess förslag. Men det förslag till lag om
lösningsrätt för innehavare av vissa på fyrtionio år eller längre tid avsöndrade
lägenheter, som kommissionen framlagt, har icke ännu ansetts
kunna föreläggas Riksdagen.

Uppenbarligen skulle, därest detta förslag komme till genomförande,
de olägenheter, som i motionen beröras, i avsevärd omfattning undanröjas.
I anledning härav och herr Lindhagens även vid förlidet års riksdag
framställda förslag till provisorisk lagstiftning i ämnet yttrade 1912
års lagutskott:

»Utskottet delar motionärens uppfattning om angelägenheten av att
de åtgärder, som enligt vad ovan nämnts, måste anses nödvändiga för
undanröjande av här omhandlade missförhållanden, skyndsammast möjligt
vidtagas. Utskottet har dock icke ansett sig kunna utan föregående undersökning
nu antaga ett lagförslag av den omfattning, som här är i fråga.
Det vill synas, som borde hinder ej möta, att ovan omförmälta författningsförslag
åtminstone i de delar, som beröra här ifrågavarande ämnen, kunde,
efter tilläventyrs erforderlig förändring eller omarbetning, i den närmaste
framtiden genomföras. — — —

Härvid synes jämväl böra komma under övervägande, huruvida icke
sådan lösningsrätt, som i torpkommissionens betänkande föreslås, lämpligen
bör kunna utsträckas att omfatta även andra innehavare av å ofri grund
befintliga byggnader, än i nämnda förslag avses.

1 varje fall är det angeläget, att den förevarande frågan snarligen
av statsmakterna företages till avgörande.»

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Utskottet har funnit sig böra i huvudsak vidhålla den ståndpunkt,
som sålunda intagits av 1912 års lagutskott, och därför hemställt om
en skrivelse i syfte att påskynda en lagstiftning till betryggande av ifrågavarande
lägenhetsinnehavares ställning.

Vad härefter angår de under l:o), 3:o) och 4:o) i herr Perssons
m. fl:s motion ävensom i herr Lindhagens motion i övrigt påyrkade lagstiftningsåtgärder
för åstadkommande av tvångsavlösning av torpares,
b olag sarr endator ers och deras vederlikars jordbruk på enskilda domäner
samt av mark från stora enskilda domäner för nya jordbruk och nya
bostadslägenheter anförde 1912 års lagutskott i sitt ovan åberopade betänkande
nr 52:

»Att införa en aflösningsrätt ytterst genom expropriation av den
art och omfattning, som motionärerna föreslagit, kan enligt utskottets
förmenande icke vara tillrådligt. Expropriationsinstitutet, sådant det hittills
i vår rätt gestaltat sig, är uppenbarligen avsett för undantagsfall.
Varje utvidgning av detta institut synes också böra ske med stor varsamhet.
Häremot skulle alldeles strida att nu ställa i utsikt införandet
av en sådan expropriationsrätt som i motionen påyrkas. Den omgestaltning
av jordbesittnings- och jordägareförhållandena, som uppenbarligen
skulle bliva en följd av eu dylik åtgärd, skulle säkerligen icke heller
undgå att medföra en oförmånlig inverkan på det ekonomiska livet. I
varje fall torde en lagbestämd lösningsrätt till jorden till förmån för de
i motionen avsedda jordbesittare, vilka icke själva äga den jord de
inneha, vara ägnad att medföra ett tillstånd av osäkerhet i jordbesittningsförhållandena,
vars verkan såväl för dem, till vilkas förmån avlösningen
skulle ske, som för dem, emot vilka den vore riktad, det icke
synes möjligt att överskåda.

Det lärer väl även med skäl kunna ifrågasättas om över jiuvud
taget de med avlösningsrätten åsyftade förmånerna skulle vinnas. Åtminstone
torde de lägenheter, som innehavas av vissa kategorier torpare, i
många fall vara för små för att ensamt det till dem hörande jordbruk
skall kunna föda sin ägare. Likasom ofta torpen och de skyldigheter,
som åligga deras innehavare, äro behövliga för de större jordbruk, dit
de höra, måste det enligt utskottets mening å andra sidan mången gång
vara en angelägenhet av vikt även för torparna själva att från nämnda
jordbruk få det stöd i ekonomiskt avseende, som för närvarande merendels
lämnas dem och som skulle bortfalla med en ställning, sådan som den
motionärerna vilja bereda dem.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

I fråga om anskaffande av mark för bildandet av nya jordbruk
och nya bostadslägenheter må slutligen även erinras, att den frivilliga
styckningen av jorden under de senare åren väsentligen tilltagit samt att
till underlättandet av densamma skifteslagstiftningskommittén i sitt den 28
juli 1911 avgivna förslag till lag om skifte av jord föreslagit sådan förändring
i gällande bestämmelser om ägostyckning att nämnda institut
skulle kunna komma till användning i större utsträckning än förut.»

Yad 1912 års lagutskott sålunda anfört anser utskottet fortfarande
äga giltighet. Utskottet har sålunda ej ansett sig kunna tillstyrka de nu
ifrågavarande förslagen. Vid sådant förhållande lärer vidare yttrande icke
vara erforderligt beträffande mom. 4:o) i herrar Perssons med fleras motion,
vilket endast innefattar förslag i avseende å de grunder, som böra följas
vid de i motionen avsedda expropriationerna.

Beträffande slutligen herr Wedins motion, i vad därigenom föreslås,
att Riksdagen måtte såsom särskild lag antaga det av reservanter i norrlandskommittén
framlagda, såsom bilaga till motionen fogade lagförslaget,
har utskottet redan med hänsyn därtill, att Ivungl. Maj:t på av departementschefen
anförda, här förut återgivna skäl (sid. 10) icke funnit sig
böra i sammanhang med den förevarande lagstiftningen upptaga denna
fråga samt till följd härav det nyssnämnda förslaget icke varit föremål för
den beredning, som skulle erfordrats för att Riksdagen skulle vara beredd
att nu antaga detsamma, funnit sig icke kunna tillstyrka antagande av
samma förslag.

Med anledning av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

A) att Riksdagen måtte

I:o) med tillkännagivande, att det i förevarande
proposition framlagda förslag till lag om expropriation
icke kunnat av Riksdagen i oförändrat skick antagas,
måtte i anledning av sagda proposition samt herrar
friherre Falkenbergs, Olofssons i Digernäs, Starbäcks med
fleras och von Iiofstens motioner, men med avslag å

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(■Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

herr Ekmans motion ävensom herrar Wedins och Lindhagens
motioner i vad desamma avse berörda lagförslag,
för sin del antaga följande förslag till

Lag om expropriation.

Härigenom förordnas som följer:

I. Allmänna bestämmelser.

Om expropriationsrätt.

1 §■

1. Fastighet, som tillhör annan
än kronan, må tagas i anspråk genom
expropriation, om Konungen
prövar det nödigt:.

för befästning, övnings- eller förläggningsplats
för krigsmakten, skjutbana,
som äger betydelse för den
allmänna skjutskicklighetens utveckling,
eller eljest för rikets försvar,
för allmän väg på landet eller i
stad, järnväg eller spårväg för allmän
trafik, bro, hamn, lastningsplats,
kanal eller annan farled, flottled,
telegraf- eller telefonanläggning eller
annan anläggning för den allmänna
samfärdselns främjande,
för allmän byggnad,

1 §•

Fastighet, som tillhör annan än
kronan, må tagas i anspråk genom
expropriation, om Konungen prövar
det nödigt:

1. för befästning, övnings- eller
förläggningsplats för krigsmakten,
skjutbana, som äger betydelse för
den allmänna skjutskicklighetens utveckling,
eller eljest för rikets försvar;

2. för allmän väg på landet eller
i stad, järnväg eller spårväg för
allmän trafik, bro, hamn, lastningsplats,
kanal eller annan farled, flottled,
telegraf- eller telefonanläggning
effer annan anläggning för den allmänna
samfärdselns främjande;

3. för allmän byggnad;

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kung!. Majds förslag.)

för något en kommuns eller annan
dylik samfällighets allmänna ändamål,

för att inom bebyggt område å ort
med större sammanträngd befolkning
åstadkomma tryggade bostadsförhållanden,
eller förse en ovi med vatten
eller förhindra förorenande av vattenledning,
som är anlagd för sådant
ändamål, eller bereda befolkningen
eller en väsentlig del därav å en ort
plats för överläggningar i allmänna
frågor eller upplysande föredrag eller
för anläggning till förbättrande av
tillgången på livsmedel eller andra
förnödenheter eller för annat företag,
som är ägnat att främja något dylikt
ideellt eller ekonomiskt syfte av
synnerlig vikt,

för linbana, som är behövlig för
ett företag av större gagn för orten,
eller

för annat därmed jämförligt ändamål
av väsentlig betydelse för det
allmänna.

Särskild rätt, som i avseende å
fastighet tillkommer annan än kronan,
må ock exproprieras, om Konungen
prövar det nödigt för ändamål,
som nu är sagt.

2. Finnes synnerligen märklig
fast fördämning för dess bevarande
böra jämte därför erforderlig mark
vara i kronans ägo eller jordområde
böra på grund av synnerligen märklig
naturbeskaffenhet avsättas såsom
naturminnesmärke och för sådant ändamål
avstås till kronan, eller prövas

(Utskottets förslag.)

4. för något en kommuns eller
annan dylik samfällighets allmänna
ändamål;

5. för att förse en ort med vatten
eller förhindra förorenande av vattenledning,
som är anlagd för sådant
ändamål;

6. för att inom bebyggt område
vid järnvägsstation, hamnplats eller
fiskläge eller å annan ort med större
sammanträngd befolkning åstadkomma
tryggade bostadsförhållanden;

7. för att bereda befolkningen
eller en väsentlig del därav å en
ort plats för överläggningar i allmänna
frågor eller upplysande föredrag
eller för anläggning till förbättrande
av tillgången på livsmedel
eller andra förnödenheter eller för
annat företag, som är ägnat att
främja något dylikt ideellt eller ekonomiskt
syfte av synnerlig vikt;

8. för åstadkommande på det allmännas
bekostnad, av skogsåterväxt
ä skogsmark, som är genom kalhuggning
eller på annat sätt ödelagd och
ej utgör nödig betesmark;

9. för kronans övertagande av
fly g sands fält, varom ägaren försummat
att taga föreskriven vård;

10. för att i kronans ägo överföra
jordområde av synnerligen märklig
naturbeskaffenhet för dess avsättande
såsom naturminnesmärke eller ock
synnerligen märklig fast förnlämning,
vars bevarande ej kan på annat sätt
tryggas, jämte därför erforderlig mark;

11. för linbana, som är behövlig

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kung/. Maj:ts förslag.)

skogsäterväxt böra på det allmännas
bekostnad åstadkomma ä kronan ej
tillhörig skogsmark, som är genom
kalhuggning eller på annat sätt ödelagd
och ej utgör nödig betesmark,
eller finnes fly g sands fält, varom ägaren
försummat att taga föreskriven
vård, böra avstås till kronan, må, på
förordnande av Konungen, expropriation
av sådan fastighet äga rum.

Prövas; särskild rätt till område,
som är avsatt till nationalpark, böra:
upphöra, äge ock Konungen förordna
om expropriation av rättigheten.

(Utskottets förslag.)

för ett företag av större gagn för
orten; eller

12. för annat därmed jämförligt
ändamål av väsentlig- betydelse för
det allmänna*

Särskild rätt, som i avseende å
fastighet tillkommer annan än kronan,
må ock exproprieras, om
Konungen prövar det nödigt för
ändamål, som nu är sagt; och må
expropriation enligt Konungens förordnande
jämväl äga rum för upphävande
av särskild rätt till område,
som är avsatt till nationalpark.

Ägare av fastighet, i avseende
värk rätt till expropriation meddelats,
vare pliktig att, enligt vad i
denna lag'' stadgas och Konungen i
förordnandet om expropriation föreskrivit,
avstå fastigheten eller upplåta
nyttjanderätt eller servitutsrätt
till densamma.

Har expropriationsrätt meddelats
i avseende å särskild rätt, som besvärar
fastighet, vare rättighetens
innehavare, enligt vad nyss är sagt,
pliktig avstå rättigheten eller underkasta
sig inskränkning därav.

Avstås på grund av expropriation
fastighet, till vilken särskild rätt
innehaves av annan än kronan, vare
ock innehavaren pliktig avstå rättigheten.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913.

2 §•

Ägare av fastighet, i avseende
vara rätt till expropriation meddelats,
vare pliktig att, enligt vad i
denna lag stadgas och Konungen i
förordnandet om expropriation föreskrivit,
avstå fastigheten eller upplåta
nyttjanderätt eller servitutsrätt
till densamma.

Avstås på grund av expropriation
fastighet, till vilken särskild
rätt innehaves av annan än kronan,
vare ock innehavaren pliktig avstå

nittio''heten.

9 sand. 21 käft. (AV 22.)

Lagutskottets utlåta ide Nr 22.
(Kling!. Maj:ts förslag.)

Angående motsvarande tillämpnin°'',
då tomträtt eller vattenfallsrätt
exproprieras, av bestämmelserna om
expropriation av fast egendom är
särskilt stadgat.

( Utskottets förslag)

Angående motsvarande tillämpning,
då tomträtt eller vattenfallsrätt
exproprieras, av bestämmelserna
om expropriation av fastighet är
särskilt stadgat.

3 §•

År särskild rätt till fastighet föremål för expropriation utan att
fastigheten avstås, skall vad nedan stadgas om expropriation av fastighet
i tillämpliga delar gälla.

4 §•

Den, som vill hos Konungen söka rätt till expropriation, foge
vid ansökningen karta över fastigheten med beskrivning, utvisande, därest
det är fråga om fastighet å landet, till vilken jordeboksenhet den hör och,
om fastigheten är fördelad i flera ägolotter, dessas lågt- och gränser, så ock
styrkt uppgift, å fastighetens ägare och innehavare samt, om i något avseende
överenskommelse träffats, redogörelse därför.

Är fråga endast om expropriation av särskild rätt till fastighet,
äge vad nu stadgats om bifogande av karta med beskrivning samt uppgift
å ägare och innehavare tillämpning i avseende å den fastighet, som ä,r
föremål för rättigheten; dock må expropriationsrätt beviljas, utan att ansökningen
åtföljes av karta och beskrivning, om Konungen icke finner dem
vara av nöden för ärendets prövning. Innehaves den rätt sökanden vill
expropriera av annan än fastighetens ägare, skall, förutom ovan omförmälda
handlingar, styrkt uppgift å innehavaren bifogas ansökningen.

5 §.

Konungen bestämme, vilket område
expropriationen må omfatta.

Visas mer än ett område vara
tjänligt för det avsedda ändamålet,
må expropriationsrätt ej meddelas
beträffande område, vars avstående
eller upplåtande medför större olä -

5 §•

Konungen bestämme, vilket område
expropriationen må omfatta.

Finnes mer än ett område vara
tjänligt för det avsedda ändamålet,
må expropriationsrätt ej meddelas
beträffande område, vars avstående
eller upplåtande medför större olä -

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kungi. Maj ds förslag.) (Utskottets förslag.)

genhet än nödigt är; och skall jämväl
i övrigt tillses, att ändamålet
må, utan oskälig kostnad för den
exproprierande, vinnas med minsta
olägenhet för annan, vars rätt är i
fråga.

Finnas särskilda bestämmelser
erforderliga för att trygga fastighetens
användande för det avsedda
ändamålet, tillkomme Konungen att
meddela sådana bestämmelser.

Konungen utsätte viss tid, inom
vilken den, som erhållit expropriationsrätt,
skall fullfölja frågan genom
ansökning om stämning till domstol,
vid äventyr att expropriationsrätten
upphör.

genhet än nödigt är; och skall jämväl
i övrigt tillses, att ändamålet
må, utan oskälig kostnad för den
exproprierande, vinnas med minsta
olägenhet för annan, vars rätt är i
fråga.

Prövas särskilda bestämmelser erforderliga
för att trygga fastighetens
användande för det avsedda ändamålet,
tillkomme Konungen att meddela
sådana bestämmelser.

Konungen utsätte viss tid, inom
vilken den, som erhållit expropriationsrätt,
skall fullfölja frågan genom
ansökning om stämning till domstol,
vid äventyr att expropriationsrätten
upphör.

ö §■

Expropriationsrätt må ej från innehavaren övergå på annan, utan
att Konungen det medgiver.

Om expropriationsersättning.

7 §•

För fastighet, som exproprieras,
skall erläggas löseskilling motsvarande
fastighetens värde. Exproprieras
eu del av en fastighet och lider
återstoden skada eller intrång genom
expropriationen eller den exproprierade
delens användande, skall ersättning
därför gäldas. Uppkommer eljest
genom expropriationen skada
för ägaren, skall ock sådan, skada
ersättas.

7 §•

För fastighet, som exproprieras,
skall erläggas löseskilling motsvarande
fastighetens fidla värde. Exproprieras
eu del av eu fastighet
och lider återstoden skada eller intrång
genom expropriationen eller
den exproprierade delens användande,
skall full ersättning därför gäldas.
Uppkommer eljest genom expropriationen
skada för ägaren, skall ock
sådan skada fullt ersättas.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kung!. Maj.ts förslag.)

År deri exproprierande på grund
av åtagande eller av annan anledning
pliktig vidtaga åtgärd till förebyggande
eller förminskande av skada
eller intrång, varde expropriationsersättningen
därefter jämkad.

Expropriation sersättningen skall
bestämmas i penningar, att utgå på
eu gång.

(Utskottets förslag.)

År den exproprierande på grund
av åtagande eller av annan anledning
pliktig vidtaga åtgärd till förebyggande
eller förminskande av skada
eller intrång, varde expropriationsersättningen
därefter jämkad.

Expropriationsersättningen skall
bestämmas i penningar, att utgå på
en gång.

o O

8 §•

Vid bestämmande av expropriationsersättningen må hänsyn icke tagas
till förändring i värde, som uppstår allenast till följd av expropriationsrättens
beviljande eller det avsedda ändamålets genomförande.

9 §.

Exproprieras en del av en fastighet och föranleder expropriationen
eller den exproprierade delens användande skada eller intrång å den återstående
delen men i annat hänseende jämväl nytta för densamma, skall
ersättning för sådant men gäldas endast i den mån det överstiger nyttan.

10 §.

Har, efter det fråga om expropriation blivit vackt, kostnad nedlagts
å fastigheten i uppenbar avsikt att höja expropriationsersättningen, må
genom sådan kostnad åstadkommen förökning av fastighetens värde icke
tagas i beräkning vid ersättningens bestämmande.

11 §•

Vad i 7, 9 och 10 §§ stadgas om fastighet äge motsvarande tilllämpning
beträffande särskild rätt till fastighet, som avstås på grund av
expropriation.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kungl. Maj.is förslag.)

(Utskottets förslag.)

Om utvidgning av expropriationen.

12 §.

Har expropriationsrätt meddelats
beträffande eu del av eu fastighet
och lider genom expropriationen
eller den exproprierade delens användande
en återstående del av fastigheten
synnerligt men, varde jämväl
denna del exproprierad, om ägaren
det begär. Skall nyttjanderätt eller
servitutsrätt upplåtas och föranledes
därav synnerligt men för fastigheten,
vare ock ägaren berättigad fordra,
att denna skall lösas.

Om vid expropriation av en del
av en fastighet ersättningen för
skada eller intrång å en återstående
del skulle uppgå till två tredjedelar
av den delens värde, eller ersättning
vid upplåtelse av nyttjanderätt eller
servitutsrätt till fastighet skulle motsvara
två tredjedelar av värdet å fastigheten,
äge den exproprierande lösa
det område, som lider sådant men
eller utgör föremål för rättigheten.
Kostnaden för åtgärd, som i 7 § andra
stycket avses, varde inberäknad i
ersättning som nu är sagd.

12 §.

Har expropriationsrätt meddelats
beträffande en del av en fastighet
och lider genom expropriationen eller
den exproprierade delens användande
en återstående del av fastigheten
synnerligt men, varde jämväl denna
del exproprierad, om ägaren det begär.
Skall nyttjanderätt eller servitutsrätt
upplåtas och föranledes
därav synnerligt men för fastigheten
eller någon del därav, vare ock
ägaren berättigad fordra, att område,
som lider sådant men, skall lösas.

Om vid expropriation av en del
av en fastighet ersättningen för skada
eller intrång å eu återstående del
skulle uppgå till två tredjedelar av
den delens värde, eller ersättning
vid upplåtelse av nyttjanderätt eller
servitutsrätt till fastighet skulle motsvara
två tredjedelar av värdet å
fastigheten, äge den exproprierande
lösa det område, som lider sådant
men eller utgör föremål för rättigheten.
Kostnaden för åtgärd, som i
7 § andra stycket avses, varde inberäknad
i ersättning som nu är sagd.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag)

Om expropriationsmåls förberedande handläggning vid domstol.

13 §.

Expropriationsmäl skall instämmas till underrätten i den ort, där
fastigheten är belägen.

Skall expropriation ske från särskilda inom olika underrätters domvärj
o belägna fastigheter, som ej lämpligen kunna för expropriationsersättningens
bestämmande uppskattas annat än såsom eu enhet, förordne
Konungen, att frågan om expropriationen i sin helhet skall för sådan
uppskattning instämmas till den av underrätterna Konungen bestämmer.

14 §.

På ansökning av den exproprierande utfärde rätten i stad och domaren
på landet stämning å fastighetens ägare så. ock å andra ersättningsberättigade,
om sådana sakägare av sökanden uppgivas. Rätten eller
domaren föranstalte ock att, till underrättelse för möjligen befintliga
okända sakägare, kungörelse om tiden för målets företagande vid rätten
minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan för den församling, där fastigheten
är belägen, samt införes i allmänna tidningarna och tidning inom
orten. Målet värde tillika, om det ej angår allenast upphävande av särskild
rätt, som ej är intecknad i fastigheten, antecknat i rättens inteckningsprotokoll,
på landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting och i stad å
nästa rättegångsdag för inteckningsärenden, samt anmärkt i inteekningseller
fastighetsboken.

Avser på grund av förordnande, som i 13 § andra stycket sägs,
stämning i expropriationsmäl fastighet utanför rättens domvärjo, åligger
den, som utfärdat stämningen, att därom ofördröjligen göra anmälan hos
rätten i den ort, där fastigheten är belägen, för anteckning enligt vad
nyss är sagt.

Vistas känd sakägare utrikes eller å okänd ort, och finnes ej någon,
som äger att för honom föra talan, förordne rätten god man att i saken
företräda den frånvarande.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kung}. Maj.is förslag.) (Utskottets förslag.)

15 §.

Vad i denna lag stadgas om sakägare galle ej innehavare av
fordran, för vilken inteckning i fastigheten är sökt eller beviljad eller
fastigheten häftar jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken.

16 §.

Vid rätten skall företes gravationsbevis rörande fastigheten.

17 §.

Fastighetens ägare vare pliktig att uppgiva övriga sakägare i avseende
å samma egendom. Underlåter han det utan laga skäl, och uppstår
skada för sakägare, som saknat kännedom om expropriationen, skall
han hålla, sådan sakägare skadeslös. Erinran härom värde införd i den
stämning, som utfärdas å fastighetens ägare.

Har under målets handläggning sakägare uppgivits eller eljest blivit
känd, varde han stämd i målet, om han ej ändå kommit tillstädes.

19 §.

Tvistas om fastighet, som exproprieras, vare den av de tvistande,
som innehar fastigheten, berättigad att med laga verkan tala och svara
för densamma, till dess den lagligen vinnes från honom.

Ny ägare må ej rubba överenskommelse, som förre ägaren ingått,
eller annan i malet vidtagen, för denne bindande åtgärd. Har förre ägaren
varit stämd eller kommit tillstädes i målet, vare stämning'' å nve ägaren
ej behövlig. ö J *

Vad sålunda stadgas äge motsvarande .tillämpning beträffande särskild
rått till fastighet, som på grund av expropriation avstås.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kungl. Maj.is förslag.)

(Utskottets förslag.)

20 §.

Kunna cj lämpligen särskilda inom rättens domvärjo belägna fastigheter,
från vilka expropriation skall ske, för expropriationsersättningens
bestämmande uppskattas annat än såsom en enhet, förordne rätten om
sådan uppskattning.

21 §•

Då målets förberedande handläggning vid rätten avslutats, skall,
om ej stadgandena i 59 § annat föranleda, inför rätten tillsättas nämnd
för bestämmande av expropriationsersättningen.

Kan tid för målets fortsätta- handläggning vid rätten ej bestämmas,

förklare rätten målet vilande. .

Rätten tillställe nämnden protokoll och övriga handlingar i målet.

Om expropriationsnänmd.

Komma parterna överens om val av expropriationsnämnd, äge de
bestämma, huru många och vilka personer skola deltaga i nämnden; dock
vare antalet alltid ojämnt.

Eljest skall nämnd utses på sätt nedan sägs.

Konungens befallningshavande
skall för en tid av tre kalenderår
till ordförande i expropriationsnämnder
inom länet utse en i praktiska
värv väl förfaren man ävensom förordna
ersättare för denne, för Stockholms
stad skola ordförande och ersättare
enligt vad nu är sagt utses
av överståthållarämbetet.

23 §.

Konungens befallningshavande
skall för en tid av tre kalenderår
till ordförande i expropriationsnämnder
inom länet utse eu i praktiska
värv väl förfaren man ävensom förordna
ersättare för denne. För Stockholms
stad skola ordförande och ersättare
enligt vad nu är sagt. utses
av överståthållarämbetet.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Till ledamöter i expropriationsnämnder
vare inom varje län följande
valbara, nämligen tjugufyra
av landstinget utsedda och, om stad,
som ej deltager i landsting, tinnes,
tolv av stadsfullmäktige i varje sådan
stad valda ävensom så mån gra
av Konungens befallningshavande utsedda,
som motsvara antalet av dem
landstinget och stadsfullmäktige valt.
Finnas inom ett lån två landsting,
skall vartdera utse tolv valbara. De
valbara skola utses för en tid av
tre kalenderår. I den mån möjligt
är skall iakttagas, att länets olika
delar och de särskilda slag av sakkunskap,
som för expropriationsnämnder
inom länet äga den största
betydelsen, bliva behörigen företrädda
bland de valbara; börande minst
halva antalet av dem landsting och
tolv av dem Konungens befallningshavande
utser vara ägare av jordbruksfastighet.

Då ordförande och ersättare för
ordföranden skola utses, äge sådant
rum, innan landstinget för året sammanträder,
och lämne Konung-ens befallningshavande
landstinget samt,
om stad, som ej deltager däld, tinnes,
stadsfullmäktige därstädes meddelande,
vilka blivit utsedda. Stadsfullmäktige
företage sitt val, efter
det de från landstinget mottagit underrättelse,
vilka landstinget utsett.
Sist fullgöre Konungens befallningshavande,
efter erhållet meddelande
om landstingets och stadsfullmäkti -

Till ledamöter i expropriationsnämnder
vare inom varje län följande
valbara, nämligen tjugufyra
av landstinget utsedda och, om stad,
som ej deltager i landsting, finnes,
tolv av stadsfullmäktige i varje sådan
stad valda ävensom så många
av Konungens befallningshavande
utsedda, som motsvara antalet av
dem landstinget och stadsfullmäktige
valt. Finnas inom ett län två landsting,
skall vartdera utse tolv valbara.
De valbara skola utses för en tid av
tre kalenderår. I den mån möjligt
är skall iakttagas, att länets olika
delar och de särskilda slag av sakkunskap,
som för expropriationsnäHinder
inom länet äga den största
betydelsen, bliva behörigen företrädda
bland de valbara; börande
minst halva antalet av dem landsting
och tolv av dem Konungens
befallningshavande utser vara ägare
av jordbruksfastighet.

Ersättaren för ordföranden i expropriation
snämnder vare och, med
iakttagande av vad i 21 § sägs, valbar
till ledamot i nämnd.

Då ordförande och ersättare för
ordföranden skola utses, äge sådant
rum, innan landstinget för året sammanträder,
och lämne Konungens befallningshavande
landstinget samt,
om stad, som ej deltager däri, finnes,
stadsfullmäktige därstädes meddelande,
vilka blivit utsedda. Stadsfullmäktige
företage sitt val, efter
det de från landstinget mottagit un 9 -

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 21 käft. (Nr 22.)

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag)

ges val, vad i fråga om utseende av
valbara på Konungens befallningshavande
ankommer.

Stockholms stad och län utgöre
i fråga om utseende av valbara ett
område. Antalet valbara skall vara
nittiosex, av vilka landstinget i
Stockholms län, Stockholms stadsfullmäktige,
överståthållarämbetet
och Konungens befallningshavande
i Stockholms län var för sig i nu
angivna ordning utse tjugufyra. I
övrigt äge vad ovan i denna § stadgas
motsvarande tillämpning.

derrättelse, vilka landstinget utsett.
Sist fullgöre Konungens befallningshavande,
efter erhållet meddelande
om landstingets och stadsfullmäktiges
val, vad i fråga om utseende av
valbara på Konungens befallningshavande
ankommer.

Stockholms stad och län utgöre
i fråga om utseende av valbara ett

område. Antalet valbara skall vara
nittiosex, av vilka landstinget i Stockholms
län, Stockholms stadsfullmäktige,
överståthållarämbetet och Konungens
befallningshavande i Stockholms
län var för sig i nu angivna
ordning utse tjugufyra. I övrigt
äge vad ovan i denna § stadgas
motsvarande tillämpning.

24 §.

Avgår ordföranden eller ersättaren för ordföranden i expropriationsnämnder
eller till ledamot i sådana nämnder valbar före den bestämda tidens
utgång, skall vederbörande valmyndighet utse någon i den avgångnes ställe
för den tid, som för honom återstått. Sådant val må, om det skall förrättas
av landsting, anstå till landstingets näst därefter infallande lagtima möte.
Är valmyndigheten annan än Konungens befallningshavande, erhålle befallningshavanden
genom valmyndighetens försorg underrättelse om valet.

25 §.

En förteckning upptagande ordföranden och ersättaren för ordföranden
i expropriationsnämnder samt de inom länet eller, beträffande
Stockholms stad och län, inom deras område till ledamöter i sådana
nämnder valbara skall av Konungens befallningshavande varje år, sedan
vad i 23 § stadgas blivit för året fullgjort, införas i länskungörelserna
samt tillställas rätten i stad och domaren på landet. Inträffar ändring

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

i förhållande, som är upptaget i förteckningen, skall ock tillkännagivande
därom göras på sätt nu är sagt.

Rätten och domaren hål le förteckningen tillgänglig för allmänheten.

26 §.

Den, som är bosatt utom länet,
eller ej uppnått tjugufem års ålder,
eller ej råder över sig och sin egendom,
eller enligt domstols utslag är
förlustig medborgerligt förtroende
eller ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas eller att föra annans talan
inför Tätta, må ej vara ordförande
eller ersättare för ordföranden i expropriationsnämnder
eller uppförd
bland de till ledamöter i sådana
nämnder valbara; dock må för Stockholms
stad och län valbara utses
inom såväl staden som länet.

Uppdrag, varom nu är fråga, må
ej annan undandraga sig än den,
som uppnått sextio års ålder eller
sex år innehaft sådant uppdrag, samt
tjänsteman, som är av sin tjänst förhindrad
att mottaga uppdraget.

27 §.

Expropriationsnämnd skall utgöras
av ordföranden och fyra ledamöter.
Vardera parten äge utse en
ledamot och rätten två ledamöter i
nämnden. Äro å någondera sidan
två eller flera, som hava gemensam
del i saken, och bliva de ej ense,
vem de skola utse, välje rätten leda -

26 §.

Den, som är bosatt utom länet,
eller ej uppnått tjugufem års ålder,
eller ej råder över sig och sin egendom,
eller enligt domstols utslag är
förlustig medborgerligt förtroende
eller ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas eller att föra annans
talan inför råtta, må ej utses till
ordförande eller ersättare för ordföranden
i expropriationsnämnder
eller uppföras bland de till ledamöter
i sådana nämnder valbara;
dock må för Stockholms stad och
län valbara utses inom såväl staden
som länet.

27 §.

Expropriationsnämnd skall utgöras
av ordföranden och fyra ledamöter.
Vardera parten äge utse en
ledamot och rätten två ledamöter i
nämnden. Aro å någondera sidan
två eller flera, som hava gemensam
del i saken, och bliva de ej ense,
vem de skola utse, välje rätten leda -

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

mot i deras ställe. Samma lag vare,
om part utan styrkt laga förfall
underlåter att fullgöra valet. Har
av flera samägare en utövat valrätt,
galle det för dem alla.

Kunna ägaren av fastighet och
annan sakägare i avseende å samma
fastighet ej enas om val av ledamot
i nämnden, äge de var för sig utse
en ledamot att vid sakens prövning,
såvitt en var av dem rör, deltaga i
nämnden.

Ersättare för ledamöterna i nämnden
skola ock, särskilt för varje
ledamot, utses enligt vad om ledamöter
är stadgat.

mot i deras ställe. Samma lag vare,
om part utan styrkt laga förfall
underlåter att fullgöra valet. Har
av flera samägare en utövat valrätt,
galle det för dem alla. Ersättaren
för ordföranden i expropriation snämnder
mä ej av annan än rätten
utses till ledamot i nämnd.

Ersättare för ledamöterna i nämnden
skola ock, särskilt för varje
ledamot, utses enligt vad om ledamöter
är stadgat.

28 §.

Skola särskilda fastigheter, som tillhöra olika ägare, uppskattas
såsom en enhet enligt vad i 13 eller 20 § sägs, galle om val av nämnd
vad i 27 § stadgas för det fall att två eller flera hava gemensam del
i saken.

29 §.

Då nämnd blivit utsedd, kalle ordföranden, så snart ske kan, ledamöterna
i nämnden till sammanträde i den ort, där fastigheten är belägen.

Underrättelse om tid och ort för sammanträdet skall genom ordförandens
försorg minst en vecka förut med posten sändas till sakägarna.

30 §.

Emot ordföranden eller ledamot i nämnd galle dessa jäv: om han
är med part i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäv

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(.Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

mot domare; om han eller någon, som är med honom sålunda skyld eller
besvågrad, har del i saken eller kan vänta synnerlig nytta eller skada
därav; om han såsom domare eller eljest å ämbetets vägnar deltagit i
åtgärd eller beslut, som rör saken; om han varit fullmäktig i saken eller
däri vittnat eller yttrat sig däri såsom sakkunnig; om han är part i en
lika sak; om han är parts vederdeloman eller uppenbare ovän; om han
står under någondera partens förmanskap eller är i hans tjänst eller av
honom åtnjuter lön eller underhåll; samt om han står under tilltal för
brott, som kan medföra förlust av medborgerligt förtroende.

Har expropriationsmålet varit handlagt vid häradsrätt, må ej den,
som därvid suttit i häradsnämnden, av sådan orsak anses jävig. Ej heller
vare den, som av kronan åtnjuter lön eller underhåll, därför jävig i mål,
vari kronan är part.

Söker någon sak med ordföranden eller ledamot i expropriationsnämnd
eller tillfogar honom något med ord eller gärning i ändamål att
därmed göra honom jävig, skall det ej räknas för jäv.

31 §.

Ändring i nämnds sammansättning skall ej föranledas därav, att
ordföranden eller ledamot flyttar utom valområdet eller den i 23 § omförmälda
tid för honom utlöper.

Ej heller må ordföranden eller ledamot avgå ur nämnd på den grund
att han uppnått sextio års ålder eller sex år varit ordförande eller ersättare
för ordföranden i expropriationsnämnder inom valområdet eller
uppförd bland de till ledamöter i sådana nämnder valbara.

32 §.

År ordföranden eller ledamot, då
nämnden tillsättes, bosatt utom valområdet,
eller finnes för ordföranden
eller ledamot annat hinder, som i 26 §
första stycket sägs, eller finnes jäv
mot ordföranden eller ledamot, må
part framställa anmärkning därom
antingen inför rätten vid nämndens

32 §.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(.Kungl. Maj:ts förslag.)

tillsättande eller ock, såvitt angår
förhållande, om vilket anmärkning ej
sålunda blivit gjord, inför nämnden.
Part må dock ej framställa anmärkning
mot ledamot, som han själv valt,
så framt ej anledning till anmärkningen
uppkommit eller blivit av parten
känd först efter valet. Har anmärkning
ej framställts, innan nämndens
förrättning avslutats, vare rättigheten
att framställa anmärkningen försutten;
dock må, om målet visas åter
till nämnden, vid det nya sammanträdet
framställas anmärkning, som
ej förut kunnat göras.

Göres anmärkning, som nu är
sagd, inför nämnden, varde den av
nämnden prövad. Ogillas anmärkningen,
skall förrättningen fortsättas.
Anmäler part vid det första rättegångstillfälle,
då målet åter förekommer
till handläggning, missnöje
med beslut, varigenom nämnden ogillat
anmärkning, pröve rätten anmärkningen.

Över rättens beslut i fråga om
anmärkning, som ovan sägs, må klagan
ej föras.

Hinder, som i 26 § första stycket
avses, må ock på anmärkning inom
nämnden av denna prövas.

(iUtskottets förslag.)

tillsättande eller, om den omständighet,
vard anmärkningen grundas, då
ej var för handen eller parten kunnig,
inför nämnden å första dag, då den,
som anmärkningen angår, har säte i
nämnden och parten om sagda omständighet
äger kännedom. Visas mål,
som varit av nämnd handlagt, åter
till nämnden, pröve rätten därvid sådan
inför densamma under den senare
handläggningen gjord anmärkning,
som ej, enligt vad nu är sagt, kunnat
förut inför rätten eller inför nämnden
framställas; och skall beträffande
nämndens nya sammanträde stadgandet
om parts rätt att vid det tidigare
sammanträdet framställa anmärkning
äga motsvarande tillämpning.

O., <

Over rättens beslut i fråga om
anmärkning, som ovan sägs, må klagan
ej föras.

Hinder, som i 26 § första stycket
avses, må ock, om anmärkning därom
ej gjorts inför rätten, på anmärkning
inom nämnden ay denna
prövas.

Lagutskottets
(Kungl. Maj:ts förslag.)

33 §.

År ordföranden av laga förfall
hindrad att deltaga i nämnden eller
har han funnits jävig, och kan ej
heller ersättaren fullgöra uppdraget,
namne Konungens befallningskavande
särskild ordförande.

Har ledamot på grund av laga
förfall eller jäv avgått ur nämnd, och
är jämväl ersättaren hindrad eller
jävig, skall ny ledamot utses, enligt
vad eljest för val till nämnden gäller.

utlåtande Nr 22. 71

(Utskottets förslag.)

33 §.

År ordföranden av laga förfall
hindrad att deltaga i nämnden eller
har han funnits jävig, och kan ej
heller ersättaren fullgöra uppdraget,
namne Konungens befallningshavande
särskild ordförande.

Har ledamot på grund av laga
förfall eller jäv avgått ur nämnd, och
är jämväl ersättaren hindrad eller
jävig, skall ny ledamot utses enligt
vad eljest för val till nämnden gäller.
Dock äge, om val av ny ledamot
skall sfce efter det målet överlämnats
till nämnden, å landet domaren taga
den befattning med valet, vilken eljest
tillkommer rätten.

34 §.

Utebliver ordföranden eller ledamot utan laga förfall från sammanträde,
och föranleder hans utevaro kostnad, skall denna av honom gäldas.
År ersättaren tillstädes, inträde han i nämnden; och ankomme i annat fall
på nämnden, huruvida ersättaren skall inkallas i den uteblivnes ställe.

Konungens befallningshavande äge på anmälan förelägga den uteblivne
vite.

35 §.

Nämnden må ej, utöver vad i 34 § stadgas, vidtaga åtgärd, med
mindre ordföranden och alla ledamöter äro tillstädes.

36 §.

Part äge att inför nämnden andraga vad han aktar nödigt samt att
låta höra sakkunniga inför nämnden.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Finner nämnden skäl att höra part eller sakkunnig eller att på annat
sätt inhämta närmare upplysningar, have rätt därtill.

Vid förrättningen skall genom ordförandens försorg föras protokoll.

37 §.

Vid nämndens överläggningar till beslut må ej någon utom nämnden
närvara.

38 §.

Ersättning må ej bestämmas lägre än vad den exproprierande i
målet erbjudit eller högre än motparten begärt _

Till förfång för innehavare av fordran, för vilken fastighet svarar,
må dock ej löseskilling för fastigheten eller, om endast en del av fastigheten
exproprieras, ersättning för skada eller intrång å den återstående
delen och ej heller ersättning för upplåtelse av särskild rätt till fastigheten
sättas lägre'' än till värdet, även om ägaren mindre begärt.

Har den exproprierande enligt vad i 54 § sägs tagit fastighet i besittning,
sedan uppskattning för ersättningens bestämmande ägt rum
men innan ersättningen blivit slutligt bestämd, må ej vid^ ny uppskattning
ersättningen sättas lägre än till det värde, som framgått av den
tidigare uppskattningen.

39 §.

Då fastighet exproprieras, uppskatte nämnden ej mindre fastighetens
värde än även värdet av all särskild rätt, som i avseende å fastigheten
tillkommer sakägare och ej jämlikt utfästelse av den exproprierande lämnas
orubbad. Medför särskild'' rätt, som tillkommer sakägare, förminskning av
fastighetens värde, skall uppskattningen av fastigheten avse det värde denna
med därå vilande besvär äger. Är fastighet, vilken svarar för fordran som
skall utgå ur ersättningen, tillika besvärad av annan särskild rätt, som förminskar
fastighetens värde och åtnjuter sämre rätt än fordringen, uppskatte
nämnden jämväl det värde fastigheten utan sådant besvär skulle äga.

Ersättningen skall bestämmas särskilt för varje sakägare. ^Löseskilling
för exproprierad fastighet, ersättning för skada eller intrång å
fastighet och annan ersättning till ägaren varde ock bestämda var för sig.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

40 §.

Har fråga om expropriation av fastighet enligt 12 § blivit väckt,
varde jämväl denna fastighet värderad av nämnden.

41 §.

Aro vid omröstning till beslut
inom nämnden olika meningar, och
kunna de till varandra jämkas, galle
den mening, som, efter jämkning om
sådan erfordras, tinnes hava erhållit
de flesta rösterna.

Kunna icke de olika meningarna
jämkas till varandra, galle den, som
biträdes av flera röstande än någon
annan. Finnes ej, enligt vad nu är
sagt, röstövervikt, skall ny omröstning
anställas mellan de meningar,
som erhållit mer än en röst var,
och varde den mening gällande, om
vilken de flesta i nämnden då förena
sig. Har var sin mening, galle vad
ordföranden säger.

I fråga om uppskattningen må
ej i protokollet införas eller eljest
kungöras, huru nämnden inom sig
röstat, och ej heller skälen för beslutet
uppgivas.

41 §.

Vad de flesta i nämnden säga
galle _ för nämndens beslut.

Äro flera meningar och kunna
de till varandra jämkas, galle den
mening, som efter jämkning finnes
hava erhållit de flesta rösterna.

Kunna icke, då flera meningar
äro, dessa jämkas till varandra, galle
den, som biträdes av flera röstande
än någon annan. Finnes ej, enligt
vad nu är sagt, röstövervikt, skall
ny omröstning anställas mellan de
meningar, som erhållit mer än en
röst var, och varde den mening gällande,
om vilken de flesta i nämnden
då förena sig. Har var sin mening,
galle vad ordföranden säger.

I fråga om uppskattningen må
ej i protokollet införas eller eljest
kungöras, huru nämnden inom sig
röstat, och ej heller skälen för beslutet
uppgivas.

42 §.

Nämndens beslut skall avfattas skriftligen och undertecknas av nämnden;
och insände ordföranden, så snart ske kan, beslutet jämte det vid
förrättningen förda protokoll till rätten eller domaren.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 saml. 21 käft. (Nr 22.)

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

Om expropriationsmåls slutliga handläggning.

43 §.

Har expropriationsmålet förklarats vilande, skall tillkännagivande
om tiden för dess förnyade företagande vid rätten genom rättens eller
domarens försorg minst fjorton dagar förut såväl med posten sändas till
den exproprierande som uppläsas i kyrkan för den församling, där fastigheten
är belägen, samt införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

44 §.

Under målets förnyade handläggning vid rätten må ej upptagas ny
fråga, som kunnat väckas tidigare och enligt denna lag tillhör expropriationsnämnds
behandling.

45 §.

År ersättning av expropriationsnämnden
bestämd till lägre belopp
än den exproprierande i målet erbjudit,
eller är annan ersättning än
som avses i 38 § andra stycket av
expropriationsnämnden bestämd till
högre belopp än den till ersättningen
berättigade i målet yrkat, varde sådan
ersättning av rätten jämkad till det
belopp, som erbjudits eller yrkats.
Strider expropriationsnämndens uppskattning
mot vad i 38 § tredje
stycket stadgas, varde den ock av
rätten jämkad till överensstämmelse
därmed. Eljest må rätten ej göra
ändring i uppskattningen.

Har nämnden ej iakttagit vad i
39 och 40 §§ sägs eller eljest ej förfarit
i enlighet med bestämmelserna

45 §.

År ersättning av expropriationsnämnden
bestämd till lägre belopp
än den exproprierande i målet erbjudit,
eller är annan ersättning än
som avses i 38 § andra stycket av
expropriationsnämnden bestämd till
högre belopp än den till ersättningen
berättigade i målet yrkat, varde sådan
ersättning av rätten jämkad till
det belopp, som erbjudits eller yrkats.
Strider expropriationsnämndens
uppskattning mot vad i 38 §
tredje stycket stadgas, varde den
ock av rätten jämkad till överensstämmelse
därmed. Eljest må rätten
ej göra ändring i uppskattningen.

Har nämnden ej iakttagit vad i
39 och 40 §§ sägs eller eljest ej
förfarit i enlighet med bestämmel -

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(.Kungl. Maj:ts förslag.)

i denna lag, förvise rätten målet eller
den del, vari rättelse tarvas, åter till
nämnden.

Huru förfaras skall, om nämnden
vid bestämmande av ersättning,
som avses i 38 § andra stycket, gått
utöver fastighetsägarens yrkande i
vidare mån än som erfordrats för
skyddande av fordringsägares rätt,
stadgas i 56 §.

( Utskottets förslag.)

serna i denna lag, förvise rätten
målet eller den del, vari rättelse
tarvas, åter till nämnden.

Finner rätten, att nämnden vid
bestämmande av ersättning, som avses
i 38 § andra stycket, gått utöver
fastighetsägarens yrkande, meddele
rätten besked att, därest överskott,
som ej faller inom det yrkade beloppet,
uppstår efter gäldande av de
fordringar, som skola utgå ur ersättningen,
vad för sådant fall i 57 §
stadgas skall äga tillämpning.

46 §.

Har någon yrkat expropriation av fastighet enligt 12 §, give rätten
besked, huruvida yrkandet är lagligen grundat.

47 §.

Expropriationsnämndens uppskattning varde, med iakttagande av
vad i 45 och 46 §§ sägs, fastställd av rätten.

I fråga om belopp, som blivit enligt uppskattningen bestämt, må
ändring i rättens utslag ej sökas.

Om expropriationsersättnings erläggande och tillträde av fastigheten.

48 §.

Expropriationsersättningen skall nedsättas hos Konungens befallningshavande
inom nittio dagar från det rättens utslag vunnit laga kraft.

Vid nedsättningen ingive den exproprierande till Konungens befallningshavande
gravationsbevis rörande fastigheten, rättens utslag samt
bevis att och när utslaget vunnit laga kraft.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

{Kungl. Maj:ts förslag.)

{Utskottets förslag.)

49 §.

Då vad i 48 § första stycket stadgas blivit fullgjort, vare expropriationen
fullbordad och nye ägaren berättigad att genast taga fastigheten i
besittning.

Exproprierad fastighet skall övergå till nye ägaren fri från all särskild
rätt, som innehavaren jämlikt 2 § tredje stycket är pliktig avstå
och som ej jämlikt utfästelse av nye ägaren lämnas orubbad. . Fastighetens
ansvar för allmänna utskylder eller för fordringar, som åtnjuta förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § första stycket handelsbalken, förändras ej
genom expropriationen.

Genom expropriation förvärvad särskild rätt till fastighet äge företräde
framför all annan rätt till samma fastighet.

50 §.

Försummas vad i 48 § första
stycket är stadgat, och har ej den
exproprierande enligt medgivande av
fastighetens ägare eller stadgande i
denna lag tagit fastigheten i besittning,
vare expropriationsrätten förverkad.

Visar fastighetens ägare att förverkande
ägt rum, göre Konungens
befallningshavande anmälan därom
hos rätten, och äge i sådant fall vad
i 14 § stadgas om anteckning i
inteckningsprotokollet samt intecknings-
eller fastighetsboken motsvarande
tillämpning.

50 §.

Varda de handlingar, som i 48 §
andra stycket avses, ej ingivna till
Konungens befallningshavande vid
nedsättning av expropriationsersättningen,
åligger Konungens befallningshavande
att ofördröjligen på den
exproprierandes bekostnad anskaffa
nämnda handlingar.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kungl. Maj ds förslag.) {Utskottets förslag.)

51 §.

Med fastighetsägarens medgivande må inom nittio dagar från det
expropriationsrätten förverkats efter vad i 50 § första stycket sägs expropriationen
fullbordas genom nedsättande av expropriationsersättningen.

Fastighetsägaren må ock inom nämnda tid från expropriationsrättens
förverkande hos Konungens befallningshavande påfordra expropriationens
fullbordande; och åligger det i sådant fall Konungens befallningshavande
att låta,, uttaga expropriationsersättningen av den exproprierande.

Åtgärd för expropriationens fullbordande enligt vad nu är sagt må
dock ej vidtagas, sedan hos rätten gjorts anmälan, som i 50 § andra
stycket avses.

52 §.

Har den exproprierande enligt medgivande av fastighetens ägare
eller stadgande i denna lag tagit fastigheten i besittning utan nedsättande
av expropriationsersättningen, och försummas vad i 48 § första stycket är
stadgat, må sakägare hos Konungens befallningshavande påkalla uttagande
av den sakägaren tillkommande ersättning.

53 §.

Vid ansökning, som i 51 § andra
stycket eller 52 § avses, skola fogas
rättens utslag samt bevis att och
när utslaget vunnit laga kraft; och
skola utsökningslagens stadganden
om''verkställighet av lagakraftägande
dom i tvistemål i tillämpliga delar
lända till efterrättelse vid expropriationsersättningen
s uttagande.

Har expropriationsersättningen i
sin helhet inkommit till Konungens
befallningshavande, vare expropriationen
fullbordad.

53 §.

Vid ansökning, som i 51 § andra
stycket eller 52 § avses, skola fogas
rättens utslag samt bevis att och
när utslaget vunnit laga kraft; och
skola utsökningslagens stadganden
om verkställighet av lagakraftägande
dom i tvistemål, varigenom betalningsskyldighet
blivit någon ålagd,
äga motsvarande tillämpning vid expropriationsersättningens
uttagande.

Har expropriationsersättningen i
sin helhet inkommit till Konungens
befallningshavande, vare expropriationen
fullbordad.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(.Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

54 §.

Vill den exproprierande taga fastigheten i besittning, innan rättens
utslag vunnit laga kraft, vare berättigad därtill, om han hos Konungens
befallningshavande nedsätter den i utslaget bestämda expropriationsersättning
samt ställer pant eller borgen för den ytterligare ersättning han på grund
av ändring i utslaget kan bliva skyldig gälda. Avser klagan över utslaget
fall, som i 12 § sägs, må den fastighet eller rättighet tillståndet till expropriation
omfattar tillträdas av den exproprierande mot nedsättande av
därå belöpande expropriationsersättning och säkerhets ställande enligt vad
nyss är sagt.

Varder till följd av klagan över rättens utslag expropriationsersättningen
slutligt bestämd till högre belopp än det enligt stadgandena i
första stycket nedsatta, galle om nedsättande av det överskjutande beloppet
vad i 48 § sägs. Bestämmes ersättningen ej till högre belopp, göre den
exproprierande, sedan utslag i målet vunnit laga kraft, anmälan härom hos
Konungens befallningshavande; och vare expropriationen fullbordad, då
sådan anmälan skett.

55 §.

Erlägges expropriationsersättning efter den i 48 § bestämda tid
eller, om fastigheten förut tagits i besittning, efter tiden härför, skall tilllika
gäldas sex procent årlig ränta i förra fallet från den bestämda tidens
utgång och i senare fallet från tillträdesdagen.

56 §.

Medel, som nedsatts eller uttagits
enligt vad ovan sägs, skola av Konungens
befallningshavande ofördröjligen
insättas i bankinrättning för att där
innestå mot ränta.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kimgl. Majds förslag.) (Utskottets förslag.)

56 §.

Då expropriationsersättning inkommit,
utbetale Konungens befallningshavanrle
ersättningen till den,
som är därtill berättigad.

Besväras fastighet av sökt eller
beviljad inteckning för fordran, eller
kan fastighet jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken i ägarens hand häfta för
ogulden köpeskilling, skola i fråga
om löseskilling för fastigheten samt,
om endast en del av fastigheten exproprierats,
beträffande ersättning
lör skada och intrång å den återstående
delen, så ock angående ersättning
för upplåtelse av rätt till
sådan fastighet, stadgandena om fördelning
hos överexekutor av köpeskilling
för utmätningsvis såld fast
egendom hava motsvarande tillämpning.
År fastigheten förutom av
fordran besvärad av annan särskild
rätt, som förminskar fastighetens
värde och åtnjuter sämre rätt än
fordringen, erhålle fordringsägaren,
i den mån det tarvas för fulla gäldandet
av hans fordran, betalning
såsom om fastigheten icke vore av
nämnda rätt besvärad, och varde
ersättningen för rättigheten i motsvarande
mån förminskad. Har vid
bestämmande av ersättning som i
första punkten avses nämnden gått
utöver det belopp fastighetsägaren
yrkat, och . uppstår efter gäldande
av de fordringar, som skola utgå ur
ersättningen, överskott, som ej faller

51 §.

Konungens befallningshavande utbetale
nedsatta eller uttagna medel
jämte därå upplupen ränta till den,
som är till desamma berättigad.

Besväras fastighet av sökt eller
beviljad inteckning för fordran, eller
kan fastighet jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken i ägarens hand häfta för
ogulden köpeskilling, skola i fråga
om löseskilling för fastigheten samt,
om endast en del av fastigheten exproprierats,
beträffande ersättning
för skada och intrång å den åtel”
stående delen, så ock angående ersättning
för upplåtelse av rätt till
sådan fastighet, stadgandena om fördelning
hos överexekutor av köpeskilling
för utmätningsvis såld fäst
egendom hava motsvarande tillämpning.
År fastigheten förutom av
fordran besvärad av annan särskild
rätt, som förminskar fastighetens värde
och åtnjuter sämre rätt än fordringen,
erhålle fordringsägaren, i den
män det tarvas för fulla gäldandet
av hans fordran, betalning såsom om
fastigheten icke vore av nämnda rätt
besvärad, och varde ersättningen för
rättigheten i motsvarande mån förminskad.
Har vid bestämmande av
ersättning som i första punkten avses
nämnden gått utöver det belopp
fastighetsägaren yrkat, och uppstår
efter gäldande av de fordringar, som
skola utgå ur ersättningen, överskott,
som ej faller inom nämnda belopp,

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kungl. Majds förslag.) (Utskottets förslag.)

inom nämnda belopp, må fastighetsägaren
ej uppbära överskottet, utan
värde detta återställt till den exproprierande.

Kallelse till sammanträde för fördelningen
skall genom Konungens
befallningshavandes försorg med
posten sändas till fastighetens ägare
samt kända innehavare av fordran,
som skall utgå ur ersättningen, och
innehavare av annan särskild rätt,
som nyss är sagd; är innehavare av
fordran okänd, läte ock Konungens
befallningshavande kungöra dagen
för sammanträdet på sätt i 14 § om
kungörelse stadgas.

Innehades exproprierad fastighet
såsom fideikommiss, hålle Konungens
befallningshavande den ägaren tillkommande
ersättning inne, till dess
Konungen förordnat, huru därmed
skall förfaras.

må fastighetsägaren ej uppbära överskottet,
utan varde detta återställt
till den exproprierande.

Sammanträde för fördelningen
varde liället så snart ske kan. Kallelse
till sammanträdet skall genom Konungens
befallningshavandes försorg
med1” posten sändas till fastighetens
ägare samt kända innehavare av fordran,
som skall utgå ur ersättningen,
och innehavare av annan särskild
rätt, som nyss är sagd; är innehavare
av fordran okänd, late ock
Konungens befallningshavande kungöra
dagen för sammanträdet på sätt
i 14 § om kungörelse stadgas.

Innehades exproprierad fastighet
såsom fideikommiss, hålle Konungens
befallningshavande den innehavaren
tillkommande ersättning inne, till
dess Konungen förordnat, huru därmed
skall förfaras.

57 §.

Uppstår tvist om rätten till expropriationsersättning
eller möter eljest
hinder för ersättningens utbetalning
eller fördelning, late Konungens
befallningshavande, om säd ant begäres,
insätta medlen i bankinrättning
för att där innestå mot vänta;
och komme räntan den till godo, som
finnes vara berättigad till medlen.

58 §.

Då expropriation, vilken ej avsett allenast upphävande av särskild
rätt, som ej är intecknad i fastigheten, blivit fullbordad, åligger e

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kung!,. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Konungens befallningshavande att därom ofördröjligen göra anmälan pålandet
hos domaren och i stad hos rätten; och skall anteckning om att fastighet
exproprierats eller om särskild rätt, som genom expropriationen förvärvats,
göras i inteckningsprotokollet, på landet å nästa rättegångsdag under lagtima
ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden, samt
införas i intecknings- eller fastigbetsboken.

Utfaller, då en del av intecknad fastighet eller en eller flera av
gemensamt intecknade fastigheter exproprieras eller särskild rätt till intecknad
fastighet genom expropriation förvärvas, vid fördelning av expropriationsersättning
likvid å intecknings huvudstol, åligger ock Konungens
befallningshavande att därom, sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit
laga kraft, ofördröjligen göra anmälan enligt vad nyss sagts och tillika
insända fördelningslängden.

O o

Om överenskommelse rörande expropriationsersättningen.

59 §.

Hava parterna träffat överenskommelse rörande expropriationsersättningen
för fastighet eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet,
och visas att fastigheten ej besväras av sökt eller beviljad inteckning för
fordran och ej heller kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand
häfta för ogulden köpeskilling, eller att den avtalade ersättningen förslår
till full betalning av de fordringar, som vid fördelning av ersättningen skola
därur utgå, eller att överenskommelsen godkänts av de fordringsägare, som
ej skulle erhålla full betalning, varde överenskommelsen fastställd av rätten.

Vill den exproprierande, utan att förhållande som i första stycket
sägs blivit visat, erhålla fastställelse å överenskommelse om ersättningen för
fastighet eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet, läte han till rätten
stämma de kända fordringsägare, som ej godkänt överenskommelsen. Är
fordringsägare okänd, varde ock tiden för frågans företagande vid rätten
kungjord på sätt i 14 § omförmäles. Bestrider vid rätten fordringsägare,
att överenskommelsen må fastställas, varde, om ej full betalning för hans
fordran lämnas honom, expropriationsnämnd tillsatt. I annat fall må,
därest expropriationen avser endast en långa del av fastigheten eller upplåtelse
av särskild rätt, som medför ringa men, och uppenbarligen icke
rubbar säkerheten för fordringsägare, som ej godkänt överenskommelsen,
rätten meddela fastställelse.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. .9 samt. 21 käft. (Nr 22.)

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(.Kungl. Majds förslag.) (Utskottets förslag.)

Överenskommelse om annan expropriationsersättning än ersättningen
för fastighet eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet varde och,
på anmälan av part, fastställd av rätten.

Fastställelse må ej meddelas å överenskommelse om att expropriationsersättning
skall utgå annorledes än på eu gång.

60 §.

Har överenskommelse om expropriationsersättning blivit av rätten
fastställd, galle i tillämpliga delar vad i 48—58 §§ stadgas. Skall
enligt överenskommelsen expropriationsersättning ej utgå, göre den exproprierande,
i stället för att nedsätta ersättning, anmälan hos Konungens
befallningshavande; och vare, då rättens utslag vunnit laga kraft och sådan
anmälan blivit gjord, expropriationen fullbordad.

Om återkallande av expropriationsanspråk.

61 §.

Vill den, som genom ansökning
om stämning till rätten fullföljt anspråk
på expropriation, återkalla anspråket,
göre han, sist innan rätten
meddelat utslag i målet, hos rätten
eller domaren skriftlig anmälan om
återkallelse!!, eller vare rättigheten
till återkallelse försutten. Den, som
återkallat, åligger att ofördröjligen
giva motparten samt, om expropriationsnämnd
har saken under behandling,
nämndens ordförande del av
återkallelsen. Vad i 14 § stadgas
om anteckning av expropriation smål
äge, sedan rätten skilt målet från
sig, motsvarande tillämpning beträffande
anteckning av återkallelse.

61 §•

Vill den, som genom ansökning
om stämning till rätten fullföljt anspråk
på expropriation, återkalla anspråket,
göre han, sist innan rätten
meddelat utslag i målet, hos rätten
eller domaren skriftlig anmälan om
återkallelsen med bifogande av bevis
att lian fullgjort vad i 62 § andra
stycket sägs, eller vare rättigheten
till återkallelse försutten. Den, som
återkallat, åligger att ofördröjligen
giva motparten samt, om expropriationsnämnd
har saken under behandling,
nämndens ordförande del av
återkallelsen. A''''ad i 14 § stadgas
om anteckning av expropriationsmål
äge, sedan rätten skilt målet från

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Knngl. Maj:ts förslag.)

Återkallelse må gälla hela den
fastighet expropriationsanspråket omfattar
eller någon del därav men
må ej göras i avseende å mark, som
den exproprie»ande tagit i besittning.

62 §.

Har på grund av expropriationsanspråket
skada uppstått för sakägare,
vare, då återkallelse skett,
den exproprierande skyldig ersätta
skadan.

(Utskottets förslag.) ■

sig, motsvarande tillämpning beträffande
anteckning av återkallelse.

Återkallelse må gälla hela den
fastighet expropriationsanspråket omfattar
eller någon del därav men må
ej göras i avseende å mark, som
den exproprierande tagit i besittning.

62 §.

Har på grund av expropriationsanspråket
skada uppstått för sakägare,
vare, då återkallelse skett,
den exproprierande skyldig ersätta
skadan.

Innan återkallelse göres, ställe
den exproprierande hos Konungens
befallning skavande pant eller borgen
för gäldande av skadeersättning som
nu är sagd.

Om förändring i grunderna för expropriationsnäinndens uppskattning.

63 §.

Har, sedan expropriationsnämndens förrättning avslutats men innan
expropriationsmålet slutligen avgjorts, fastigheten genom naturhändelse
eller annorledes så förändrats, att dess värde uppenbarligen väsentligt
understiger värdet vid tiden för förrättningen, äge den exproprierande
erhålla ny uppskattning; och varde på hans begäran målet för sådant
ändamål av rätten återförvisat till nämnden.

Vad i första stycket stadgas galle ej i fråga om fastighet, som den
exproprierande tagit i besittning, innan förändringen inträffade.

64 §.

Visas före expropriationsmålets slutliga avgörande, att fastighet
lider skada eller intrång, som uppkommit efter det expropriationsnämn -

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(.Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag.)

dens förrättning avslutats och ej kunnat förutses vid förrättningen men
enligt 7 § skall ersättas, varde, om någon till ersättning berättigad det
yrkar, målet återförvisat till nämnden för uppskattning av skadan eller
intrånget.

65 §.

Bestämmelserna i denna lag äge ej tillämpning i avseende å skada
eller intrång, som uppstår efter expropriationsmålets slutliga avgörande och
ej kunnat förutses vid expropriationsnämndens förrättning.

Om expropriationskostnad.

66 §.

Ordföranden och ledamöterna i expropriationsnämnd njute ersättning
för uppskattningen samt ordföranden därjämte för kallelser, protokollsföring
och beslutets avfattande i skrift med belopp, som bestämmes
av rätten, om överenskommelse ej träffas.

Har expropriationsmålet återförvisats till nämnden enligt vad i 45 §
andra stycket sägs, skall ersättning för det arbete, som härav föranledes,
ej tillkomma nämnden, om ej rätten av särskild anledning det föreskriver.

67 §.

Den exproprierande vare pliktig
gälda all av expropriationsersättningens
bestämmande och fördelning
eller eljest av expropriationen följande
kostnad. Dock äge han, om
han utgivit kostnad, som i 34 § första
stycket avses, söka kostnaden åter
av den, som därför svarar.

67 §.

Den exproprierande vare pliktig
gälda all av expropriationsmålets
handläggning, expropriationsersättningens
bestämmande och fördelning
eller eljest av expropriationen följande
kostnad. Dock äge han, om
han utgivit kostnad, som i 34 §
första stycket avses, söka kostnaden
åter av den, som därför svarar.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

{Kung!, Majds förslag) {Utskottets förslag)

Om lösningsrätt till exproprierad egendom.

68 §.

Har område, som genom expropriation
frånskilts en fastighet, ej
kommit till användning för det avsedda
ändamålet eller områdets användande
för ändamålet upphört, och
är beträffande området nämnda ändamål
att anse såsom övergivet, eller
användes sådant område i väsentlig
omfattning för annat ändamål än det
avsedda, vare ägaren av den återstående
fastigheten berättigad lösa området,
därest han instämmer talan
därom inom tio år från det expropriationen
fullbordats.

I fråga om sådan lösen skall vad
denna lag i övrigt stadgar i tillämpliga
delar gälla; dock ankomme på
rättens prövning, huru kostnad, som
i 67 § avses, skall i första hand
gäldas.

68 §.

Har område, som genom expropriation
frånskilts en fastighet, eller
genom expropriation förvärvad särskild
rätt ej kommit till användning
för det avsedda ändamålet eller
dess användande för ändamålet upphört,
och är nämnda ändamål, beträffande
område eller särskild rätt,
som nyss sagts, att anse såsom övergivet,
eller användes sådant område
eller sådan rätt i väsentlig omfattning
för annat ändamål än det
avsedda, må området eller den särskilda
rätten lösas, om talan därom
instämmes inom tjugo är från det
expropriationen fullbordats. Dylik
lösningsrätt tillkomma beträffande exproprierat
område ägaren av den
återstående fastigheten och i avseende
ä särskild rätt ägaren av den fastighet,
som därav besväras.

I fråga om sådan lösen skall vad
denna lag i övrigt stadgar i tillämpliga
delar gälla; dock ankomme på
rättens prövning, huru kostnad, som
i 67 § avses, skall i första hand
gäldas.

Om förundersökning.

69 §. 69 §.

Vill någon för ansökning om rätt Vill någon för ansökning om rätt
till expropriation låta upprätta karta till expropriation låta upprätta karta

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Majds förslag.)

över fastighet eller eljest verkställa
nödig förundersökning därå, äge Konungens
befallningshavande på ansökning
föreskriva, att erforderligt
tillträde till fastigheten under viss
tid skall lämnas. Dylik föreskrift
må dock ej meddelas, om Konungens
befallningshavande finner uppenbart,
att expropriationsrätt för det uppgivna
ändamålet ej kan komma att
beviljas.

70 §.

Föranleder undersökning, som i
69 § avses, skada, skall ersättning
därför gäldas av den, som påkallat
undersökningen. Ersättningen skall,
om överenskommelse ej träffas, bestämmas
av domstol.

Innan undersökningen börjas,
skall sökanden, om Konungens befallningshavande
prövar nödigt, ställa
pant eller borgen för ersättningens
gäldande.

Om pant

(Utskottets förslag.)

över fastighet eller eljest verkställa
nödig förundersökning därå, äge Konungens
befallningshavande på ansökning
föreskriva, att erforderligt
tillträde till fastigheten under viss
tid skall lämnas. Dylik föreskrift
må dock ej meddelas, om Konungens
befallningshavande finner det
uppgivna ändamålet icke vara sådant,
som i 1 § avses.

Om undersökningens påbörjande
underrätte sökanden minst fjorton
dagar förut fastighetens ägare och,
därest fastigheten är utarrenderad,
arrendatorn.

Växande träd må ej för undersökningen
fällas, med mindre Konungens
befallningshavande det särskilt
medgivit.

70 §.

Innan undersökningen börjas,
skall sökanden hos Konungens befallningshavande
ställa pant eller borgen
för ersättningens gäldande.

eller borgen.

71 §.

Skall någon enligt denna lag ställa pant eller borgen, och är ej
sådan säkerhet godkänd av den, till vars förmån den ställes, varde säkerheten
prövad av Konungens befallningshavande.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Borgen må ej godkännas av Konungens befallningshavande, utan att
löftesmännen förbundit sig en för alla och alla för en såsom för egen skuld.

72 §.

Vad i denna lag stadgas om ställande av pant eller borgen galle
ej kronan.

2. Särskilda bestämmelser om expropriation
av fördämning eller naturminnesmärke.

73 §.

Fråga om att för bevarande av
fast fornlämning denna skall jämte
därför erforderlig mark exproprieras
må väckas endast av vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien.

Fråga om att jordområde skall
exproprieras för att avsättas såsom
naturminnesmärke må väckas endast
av vetenskapsakademien.

2. Särskilda bestämmelser om expropriation
av naturminnesmärke eller
fornlämning.

73 §.

Fråga om att jordområde skall
exproprieras för att avsättas såsom
naturminnesmärke må väckas endast
av vetenskapsakademien.

Fråga om att för bevarande av
fast fornlämning denna skall jämte
därför erforderlig mark exproprieras
må väckas endast av vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien.

3. Särskilda bestämmelser om expropriation för allmänna vägar.

74 §.

Ansökning om expropriationsrätt för anläggning eller förändring av
allmän väg skall åtföljas av fullständig beskrivning över det tillämnade
företaget med avfattning på karta av vägens sträckning, styrkt uppgift på
ägare och innehavare av fastighet, varöver vägen skall framdragas, samt,
om i något avseende överenskommelse träffats, redogörelse därför.

88 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kungl. Majds förslag.) (Utskottets förslag.)

75 §.

Konungen äge, utan att området för expropriationen närmare be
stämmes, giva den, av vilken vägarbetet skall utföras, rätt att expropriera
den mark, som härför erfordras.

76 §.

Den exproprierande äge taga marken i besittning, sedan stämning i
expropriationsmålet utfärdats och hos Konungens befallningshavande ställts
pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent årlig
ränta därå från tillträdesdagen.

77 §.

Har den exproprierande enligt medgivande av ägaren eller stadgande
i denna lag tagit mark i besittning utan att ersättningen blivit bestämd
av expropriationsnämnd, och kan sådan uppskattning icke lämpligen äga
rum, innan den anläggning, för vilken expropriationen sker, längre fortskridit,
äge rätten på framställning av part låta anstå med tillsättande av

nämnd.

4. Särskilda bestämmelser om expropriation för järnvägar.

78 §.

Innan expropriationsrätt sökes för byggande av järnväg, äge ren stakning

av banlinjen rum. .

Vid ansökningen foge sökanden karta och däröver upprättad beskn\
nino-, utvisande järnvägens läge och sträckning samt i fråga om stationer,
last- och hållplatser och andra platser, där ansökningen avser mark utanför
banlinjen, angivande sådant områdes läge och storlek, till vilken jordeboksenhet
område å landet hör, och, om område är fördelat i hexa ägolotter,
dessas läge och gränser. Sökanden bifoge tillika styrkt uppgift a
ägare och innehavare av den mark ansökningen avser samt, om i något
hänseende träffats överenskommelse, redogörelse därför.

79 §.

I fråga om de platser, där ansökningen avser mark utanför banlinjen,
bestämme Konungen visst område för expropriationen.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

{Kungi. Maj.is förslag.) {Utskottets förslag.)

För banlinjen give Konungen sökanden rätt att expropriera mark å
ömse sidor om den renstakade linjen intill visst avstånd från denna. Vidtages
sedermera, enligt vad för byggande av järnväg må vara medgivet,
ändring av banlinjens sträckning, varde avståndet räknat från den linje,
som för ändringens genomförande renstakas.

Prövas anledning förefinnas, att på grund av förhållanden, som icke
kunna med säkerhet bedömas på förhand, under anläggningens utförande
skall bliva av nöden att taga i anspråk jämväl mark utanför det bestämda
området eller det bestämda avståndet från den renstakade linjen, förordne
Konungen tillika, i vilken omfattning och under vilka förutsättningar sådan
expropriation må äga rum.

80 §.

Sedan stämning i expropriationsinålet
utfärdats, äge den exproprierande
taga mark i besittning, om
han hos Konungens befallningshavande
ställer pant eller borgen för
expropriationsersättningen jämte sex
procent årlig ränta från tillträdesdagen
samt sist å fjortonde dagen
före nämnda dag giver ägaren underrättelse
om att marken skall tagas i
besittning; dock vare enligt vad i 81
§ stadgas i vissa fall även nedsättande
av expropriationsersättning erforderligt.

80 §.

Sedan stämning i expropriationsmålet
utfärdats, äge den exproprierande
taga mark i besittning, om
han hos Konungens befallningshavande
ställer pant eller borgen för
expropriationsersättningen jämte sex
procent årlig ränta från tillträdesdagen
samt sist å fjortonde dagen
före nämnda dag giver ägaren och,
om arrendators eller hyresgästs rätt
beröres, denne underrättelse om att
marken skall tagas i besittning. Dock
vare, därest cl området finnes byggnad,
där ägaren eller på grund av
arrende- eller hyresavtal annan har
sin bostad, innehavare av sådan bostad
ej pliktig att därifrån avflytta förr
än å den fardag för avträde av förhyrd
lägenhet, som efter underrättelsens
mottagande först inträffar; och
vare enligt vad i 81 § stadgas i
vissa fall även nedsättande av expropriationsersättning
erforderligt.

9 samt. 21 käft. (Nr 22.)

Bihang till Riksdagens protokoll 1913.

90 Lagutskottets utlåtande År 22.

(.Kungl. Maj:ts förslag.)

81 §•

Vägrar ägaren den exproprierande
att utan gäldande av ersättning
taga mark i besittning, förordne
därom Konungens befallningshavande.

Finnes å området byggnad, där
ägaren har sin bostad eller vars avstående
eljest medför särskild olägenhet
för ägaren, eller är området av
väsentlig betydelse för ägarens bärgning,
eller prövar Konungens befallningshavande
ägaren eljest hava
giltigt skäl för sin vägran, må föreskrift
om markens upplåtande ej
meddelas, innan, jämlikt förordnande
av Konungens befallningshavande,
ordföranden i expropriationsnämnder
eller hans ersättare eller vid förfall
för dem annan lämplig person ävensom
en lantmätare och en tredje
person, vilken utses bland de till
ledamöter i expropriationsnämnder
valbara, efter besiktning av området
avgivit förslag till expropriationsersättning
samt sökanden hos Konungens
befallningshavande nedsatt tre
fjärdedelar av det föreslagna beloppet.

Vid nedsättningen ingive den exproprierande
till Konungens befallningshavande
gravationsbevis rörande
fastigheten.

(Utskottets förslag.)

81 §.

Vägrar ägaren den exproprierande
att utan gäldande av ersättning
taga mark i besittning, förordne därom
Konungens befallningshavande.

Finnes å området byggnad, där
ägaren har sin bostad eller vars avstående
eljest medför särskild olägenhet
för ägaren, eller är området av
väsentlig betydelse för ägarens bärgning,
eller prövar Konungens befallningshavande
ägaren eljest hava giltigt
skäl för sin vägran, må föreskrift
om markens upplåtande ej
meddelas, innan, jämlikt förordnande
av Konungens befallningshavande,
ordföranden i expropriationsnämnder
eller hans ersättare eller vid
förfall för dem annan lämplig person
ävensom en lantmätare och en
tredje person, vilken utses bland de
till ledamöter i expropriationsnämnder
valbara, efter besiktning av området
avgivit förslag till expropriationsersättning
samt sökanden hos
Konungens befallningshavande nedsatt
tre fjärdedelar av det föreslagna
beloppet.

Vad om ägare sålunda stadgas äge
motsvarande tillämpning beträffande
arrendator eller hyresgäst.

Vid nedsättningen ingive den
exproprierande till Konungens befallningshavande
gravationsbevis rörande
fastigheten.

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 91

(Kung!. Majds förslag.) (Utskottets förslag.)

82 §.

Då expropriationsersättning enligt 81 § blivit nedsatt, galle i tilllämpliga
delar vad i 56 och 57 §§ samt 58 § andra stycket stadgas.

Uppgift å det nedsatta beloppet skall av Konungens befallningshavande
ofördröjligen översändas till rätten eller domaren för att, om
uppskattning genom expropriationsnämnd sker, tillställas nämnden.

över Konungens befallningshavandes beslut, varigenom enligt 81 §
förordnats om uppskattning eller tillträde, må klagan ej föras.

83 §.

Expropriationsnämnd må ej bestämma ersättningen lägre än till belopp,
som enligt 81 § blivit hos Konungens befallningshavande nedsatt.
Strider expropriationsnämnds uppskattning mot vad sålunda stadgas,
varde den av rätten jämkad till överensstämmelse därmed.

84 §.

I fråga om expropriation för järnvägar skall tillämpas vad i 77 §
är stadgat.

5. Särskilda bestämmelser om expropriation för farleder.

85 §.

Skall expropriation äga rum för inrättande eller förändring av farled,
bestämme Konungen visst område för expropriationen.

Prövas anledning förefinnas, att på grund av förhållanden, som icke
kunna med säkerhet bedömas på förhand, under anläggningens utförande
skall bliva av nöden att taga i anspråk jämväl mark utanför det bestämda
området, bestämme Konungen tillika, i vilken omfattning och
under vilka förutsättningar sådan expropriation må ske.

86 §.

Vad i 77 samt 80—83 §§ är stadgat skall tillämpas beträffande
expropriation för farleder.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(.Kung!. Maj.is förslag.) (Utskottets förslag.)

6. Särskilda bestämmelser om ex|)ropriation för elektriska
svagströmsledningar.

87 §.

Ansökning om expropriationsrätt för framdragande av telegraf- eller
telefonledning eller annan elektrisk svagströmsledning skall åtföljas av
fullständig beskrivning över det tillämnade företaget med avfattning på
karta av den föreslagna ledningens sträckning, styrkt uppgift å ägare och
innehavare av fastighet, varöver ledningen skall framgå eller i vars mark
den skall nedläggas, samt, om i något avseende överenskommelse träffats,
redogörelse därför.

88 §.

I fråga om gata. torg, allmän plats eller vattendrag inom område,
för vilket byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, eller inom
fastställt hamnområde må expropriation ej avse egendoms avstående utan
endast upplåtelse av nyttjanderätt.

89 §.

Bifalles ansökning, som i 87 § sägs, må fastigheten, sedan stämning
i expropriationsmålet utfärdats, genast tagas i användning av den
exproprierande, om han hos Konungens befallningshavande ställer pant
eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent årlig ränta
därå från tillträdesdagen.

Vad i 77 § stadgas äge motsvarande tillämpning.

90 §.

Påstår vid rätten ägaren av annan fastighet än i 88 § avses, att
fastigheten lider synnerligt men och fördenskull, jämlikt 12 § första
stycket, bör lösas, men bestrides sådant av motparten, varde, om annat
ej avtalas, expropriationsnämnd ej tillsatt, innan denna tvist blifvit av
rätten avgjord genom lagakraftägande utslag. Mot rättens utslag i fråga
som nu är sagd må särskild talan föras.

Vad i 12 § andra stycket stadgas äge ej tillämpning.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kung!. Maj.is förslag.) (Utskottets förslag.)

91 §.

Skall fastighet avstås, galle om tillsättande av expropriationsnämnd
de allmänna bestämmelserna i denna lag.

Då fastighet ej avstås utan endast nyttjanderätt upplåtes, skall nämnden,
om annat ej avtalas, bestå av '' en av rätten utsedd ordförande samt
två ledamöter, av vilka vardera parten väljer en. Valbarheten vare ej
inskränkt till dem, som åro upptagna å den i 25 § omförmälda förteckning.

92 §.

Vid expropriation av nyttjanderätt
till egendom, som i 88 § sägs,
skall ersättning ej bestämmas för
annat men än det, som då redan
uppkommit. Uppstår därefter skada
eller intrång, varde ersättningen därför,
om överenskommelse ej träffas,
bestämd av domstol.

93 §.

Är egendom, som i 88 § avses,
använd för lednings framdragande,
och visar sig, att ledningen hindrar
eller varaktigt försvårar samfärdsel
å egendomen eller hindrar någon för
samhället nödig anläggning, såsom
gas-, vatten- eller avloppsledning,
spårväg, elektrisk ljus- eller kraftledning,
eller utgör hinder för egendomens
underhåll eller eljest för be -

92 §.

Upplåtes nyttjanderätt till egendom,
som i 88 § omförmäles, för
framdragande av statens telegrafeller
telefonledning, njute ägaren ej
ersättning för upplåtelsen utan endast
för skada eller intrång, som
därav må uppstå. Vid expropriationen
skall ersättning ej bestämmas
för annat men än det, som då redan
uppkommit. Uppstår därefter skada
eller intrång, värde ersättningen därför,
om överenskommelse ej träffas,
bestämd av domstol.

93 §.

Är egendom, som i 88 § avses,
använd för lednings framdragande,
och visar sig, att ledningen hindrar
eller varaktigt försvårar samfärdsel
å egendomen eller hindrar någon
för samhället nödig anläggning, "såsom
gas-, vatten- eller avloppsledning,
spårväg, elektrisk ljus- eller
kraftledning, eller utgör hinder för
egendomens underhåll eller eljest för

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(.Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

behövliga arbeten å egendomen eller
är synnerligen vanprydande, skall
ledningen på bekostnad av dess ägare
ändras, flyttas eller borttagas, i den
mån sådant erfordras för hindrets
eller olägenhetens undanröjande.

Har eljest nyttjanderätt upplåtits
för framdragande av ledning, vare
ledningens ägare pliktig ändra eller
flytta densamma, i den män sådant
är av nöden för att fastighet, där
ledningen är framdragen, må kunna
användas till bebyggande eller annat
för fastighetens tillgodogörande viktigt
'' ändamål, samt ändring eller
flyttning kan ske utan synnerligt
men för ledningen. Kostnaden för
dylik åtgärd skall gäldas av fastighetens
ägare.

Tvist i fråga, som nu är sagd,
skall prövas av domstol.

Har eljest nyttjanderätt upplåtits
för framdragande av ledning, och
medför denna på grund av ändrade
förhållanden betydande olägenhet för
fastigheten, vare ledningens ägare
pliktig på sin bekostnad ändra eller
flytta ledningen, i den mån sådant
erfordras för olägenhetens undanröjande
och kan ske utan synnerligt
men för ledningen.

Tvist i fråga, som nu är sagd,
skall prövas av domstol.

94 §.

Upphör egendom att vara av den i 88 § angivna beskaffenhet, vare
förut förvärvad° rätt att hava ledning där framdragen ej längre gällande -

7. Särskilda bestämmelser om expropriation för linbanor.

95 §.

Ansökning om expropriationsrätt för framdragande av linbana skall
åtföljas av fullständig beskrivning över det tillämnade företaget, avfattning
på karta av den föreslagna banans sträckning och av den jord, som erfordras
för banan, styrkt uppgift å ägare och innehavare av den fasta egendom,
varöver banan skall framdragas eller som, utan att banan skall

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 95

(ICungl. Maj ds förslag.) (Utskottets förslag.)

framdragas däröver, är belägen på mindre avstånd än tjugu meter från
ensamma, samt, om i något avseende överenskommelse träffats, redogörelse
därför; dock att om banan skall framdragas inom område, för vilket
yggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, uppgift å ägare och
nehavare erfordras allenast såvitt angår egendom, varöver banan skall

framgå.

Menighet vare ej pliktig att inom område, för vilket byggnadsstadgan
för rikets stader äger tillämpning, eller inom fastställt hamnområde
för linbanas framdragande avstå eller upplåta gata, torg, allmän
plats eller vattendrag. ö

Ej heller vare, därest linbana skall inom område, för vilket nämnda
stadga icke är tillämplig, framdragas på mindre avstånd än tjugu meter
från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller
trädgård, som tillhör fastighetens ägare, denne skyldig avstå eller upplåta
något, utan sa ar att Konungen finner annan sträckning för banan icke
kanna användas utan synnerlig olägenhet.

8. Särskilda bestämmelser om expropriation för åstadkommande av tryggade

bostadsförhållanden.

Rätt till expropriation för att
vid järnvägsstation, hamnplats eller
fiskläge eller å annan ort med större
sammanträngd befolkning åstadkomma
tryggade bostadsförhållanden må,
om den ej skall utövas av kronan,
icke beviljas annan än kommun eller
inunicipalsarnhälle, inom vars område
den mark, expropriationen skall avse,
är belägen.

Rätt till expropriation för ändamål,
som i 1 § 6 sägs, må, om den
ej skall utövas av kronan, icke beviljas
annan än kommun eller nmnicipalsamhälle,
inom vars område
den mark, expropriationen skall avse,
är belägen.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(.Kungl. Maj ds förslag.) {Utskottets förslag.)

98 §•

Har, efter det boningshus blivit
till större antal uppförda ä annans
än husägarnas mark, för tryggande
av dessas ställning sådan mark exproprierats,
vare nye ägaren av marken
pliktig att till en var husägare, som
det begär, försälja eller upplåta det
till hans hus hörande område med
den jämkning, som kan erfordras
för genomförande av stadsplan och
tomtindelning.

Vill ej markägaren enligt vad
nedan sägs upplåta sådant område
till husägaren med tomträtt, därest
dylik upplåtelse kan ske, och träffas
ej heller mellan dem arrendeavtal
rörande området, vare husägaren berättigad
köpa detta för en köpeskilling
motsvarande den för området
utgivna expropriationsersättning och
å "området belöpande del av expropriationskostnaden
jämte fem procent
årlig ränta från expropriationens
fullbordande; har husägaren,
efter det expropriationen fullbordats,
innehaft tomten på grund av honom
förut tillkommande besittningsrätt,
varde avgiften härför avräknad från
köpeskillingen. Sker upplåtelse med
tomträtt, varde avgiften för den upplåtelse,
som först äger rum, beräknad
efter den för försäljning angivna
grund. Tvist om vad husägaren
sålunda har att erlägga varde prövad
i den ordning, som stadgas i
gällande lag om skiljemän.

98 §.

Har mark, vara boningshus upp- .
förts av annan än markens ägare,
exproprierats för ändamål, som i 1 §

6 avses, vare nye ägaren pliktig att
till en var husägare, som det begär,
försälja eller upplåta det till hans
hus hörande område med den jämkning,
som kan erfordras för genomförande
av stadsplan och tomtindelning.

Vill ej markägaren enligt vadnedan
sägs upplåta sådant område till husägaren
med tomträtt, därest dylik upplåtelse
kan ske, och träffas ej heller
mellan dem arrendeavtal rörande området,
vare husägaren berättigad köpa
detta för en köpeskilling motsvarande
den för området utgivna expropriationsersättning
och å området belöpande
del av expropriationskostnaden
jämte fem procent årlig ränta från
expropriationens fullbordande; har
husägaren, efter det expropriationen
fullbordats, innehaft området på grund
av honom förut tillkommande besittningsrätt,
varde avgiften härför avräknad
från köpeskillingen. Sker
upplåtelse med tomträtt, varde avgiften
för den upplåtelse, som först
äger rum, beräknad efter den för
försäljning angivna grund. Tvist om
vad husägaren sålunda har att erlägga
varde prövad i den ordning,
som stadgas i gällande lag om skiljemän.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kungl. Majds förslag.)

V ad ovan i denna § är stadgat
äge ej tillämpning, med mindre husägaren
inom två år från expropriationens
fullbordande hos markägaren
gör framställning om försäljning eller
upplåtande av området.

Expropriationen medföra ej förändring
i den husägaren förut tillkommande
besittningsrätt till området,
utan vare, om försäljning eller
upplåtelse ej kommer till stånd, husägaren
berättigad att under den tid,
som för nämnda rätt kan återstå,
fortfarande åtnjuta densamma mot
fullgörande av de därför stadgade
villkor.

(Utskottets förslag.)

\ ad ovan i denna § är stadgat
äge ej tillämpning, med mindre husägaren
inom två år från expropriationens
fullbordande hos markägaren
gör framställning om försäljning eller
upplåtande av området.

Expropriationen med före ej förändring
i den husägaren förut tillkommande
besittningsrätt till området,
utan vare, om försäljning eller
upplåtelse ej kommer till stånd, husägaren
berättigad att under den tid,
som för nämnda rätt kan återstå,
fortfarande åtnjuta densamma mot
fullgörande av de därför stadgade
villkor.

9. Särskilda bestämmelser om expropriation av ödelagd skogsmark.

99 §.

Rätt till expropriation för att på
det allmännas bekostnad åstadkomma
sTcogsciterväxt ä kronan ej tillhörig
skogsmark, som är genom kalhuqqning
eller på annat sätt ödelagd och
ej utgör nödig betesmark, må, om
rätten ej skall utövas av kronan, icke
beviljas annan än den kommun, inom
vars område marken är belägen,
eller skogsvårdsstyrelsen inom landstingsområdet.

Rätt till expropriation för ändamål,
som i 1 § 8 avses, må, om
rätten ej skall utövas av kronan, icke
beviljas annan än den kommun, inom
vars område marken är belägen,
eller skogsvårdsstyrelsen inom landstingsområdet.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 sand. 21 käft (Nr 22.)

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kungl Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

100 §.

Prövar Konungen framställning
om expropriationsrätt för ändamål,
som i 99 § sägs, förtjäna avseende,
men påstår markens ägare, att han
vill själv ombesörja återväxt, give
Konungen honom skälig tid därtill.

Varda nödiga åtgärder för återväxt
ej vidtagna inom förelagd tid,
och bifalles framställningen om expropriationsrätt,
bestämme ock Konungen,
. därest denna rätt skall tillkomma
annan än kronan, viss tid,
inom vilken nye ägaren skall sörja
för återväxt.

Denna lag skall träda i kraft den
1 januari 1914. Dock skola stadgandena
om val av ordförande och
ersättare för ordförandena i expropriationsnämnder
samt personer valbara
till ledamöter i sådana nämnder
tillämpas redan under år 1913. Av
de valbara personer, som då utses,
väljes en tredjedel för ett, en tredjedel
för två och en tredjedel för tre
kalenderår.

Genom denna lag upphäves förordningen
den 14 april 1866 angående
jords eller lägenhets avstående
för allmänt behov jämte de stadgande^
som innefatta ändring i eller
tillägg till nämnda förordning; dock
skall i fråga om expropriationsmål,
vari stämning utfärdats före den 1

100 §.

Prövar Konungen framställning
om expropriationsrätt för ändamål,
som i 99 § sägs, förtjäna avseende,
men erbjuder markens ägare, att han
skall själv ombesörja återväxt, give
Konungen honom skälig tid därtill.

Gör ej markens ägare sådant erbjudande
eller varda nödiga åtgärder
för återväxt ej vidtagna inom förelagd
tid, och bifalles framställningen
om expropriationsrätt, bestämme ock
Konungen, därest denna rätt skall
tillkomma annan än kronan, viss tid,
inom vilken nye ägaren skall sörja för
återväxt. _____

Denna lag skall träda i kraft den
1 januari 1914. Dock skola stadgandena
om val av ordförande ocii
ersättare för ordförandena i expropriationsnämnder
samt personel1 valbara
till ledamöter i sådana nämnder
tillämpas redan under år 1913.
Av de valbara personer, som då utses,
väljes en tredjedel för ett, en
tredjedel för två och en tredjedel
för tre kalenderår.

Genom denna lag upphäves förordningen
den 14 april 1866 angående
jords eller lägenhets avstående
för allmänt behov jämte de stadgande^
som innefatta ändring i eller
tillägg till nämnda förordning; dock
skall" i fråga om expropriationsmål,
vari stämning utfärdats före den 1

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(■Kung!. Maj:ts förslag.)

januari 1914, vad i sagda förordning
stadgas äga tillämpning, och skola,
ändå att stämning ej utfärdats före
nämnda dag, beträffande expropriation,
vartill Konungen före samma
dag lämnat tillstånd, stadgandena i
13 § första stycket och första punkten
av andra stycket i omförmäla
förordning tillämpas i stället för bestämmelserna
i 7 § första stycket,
8, 9 och 11 §§ i denna lag. Förekommer
i lag eller särskild författning
hänvisning till bestämmelse,
som sålunda upphäves, skall i stället
motsvarande bestämmelse i denna
lag tillämpas. Eljest göres ej genom
denna lag ändring i vad lag eller
särskild författning innehåller om
last egendoms avstående eller upplåtande
för visst allmänt ändamål.

( Utskottets förslag.)

januari 1914, vad i sagda förordning
stadgas äga tillämpning. Förekommer
i lag eller särskild författning
hänvisning till bestämmelse,
som sålunda upphäves, skall i stället
motsvarande bestämmelse i denna
lag tillämpas. Eljest göres ej genom
denna lag ändring i vad lag eller
särskild författning innehåller om
fast egendoms avstående eller upplåtande
för visst allmänt ändamål.

II:o) godkänna följande genom ifrågavarande proposition
framlagda förslag till

i:o) Lagom
ändrad lydelse av 16, 24, 36 och 45 §§ i förordningen den 16 juni
IBIS angående inteckning i fast egendom.

ie • Hälfe1rOUl ^V0r(^nas’ 16» 24, 36 och 45 §§ i förordningen den
ib juni 1875 angående inteckning i fast egendom skola erhålla födande
ändrade lydelse: J

100

Lagutskottets utlåtande AV 22.

(Kung!. Maj.i-s fördag.) (Utskottets förslag.)

16 §■

Kanal eller annan därmed jämförlig anläggning, vartill marken till
större eller mindre del blivit förvärvad enligt gällande bestämmelser om
expropriation, må ej med inteckning enligt denna lag belastas.

24 §.

1 mom. Varder i enlighet med gällande bestämmelser om expropriation
eller om ändring eller utrivning av vattenverk fast egendom avträdd
och ersättningen ä behörig ort nedsatt, skall vad sålunda avträtts
ej vidare häfta för inteckning, som meddelats i egendomen; skolande därom,
sedan till rätten eller domaren inkommit anmälan om förhållandet,
oöras anteckning i inteckningsprotokollet så som i 23 § sägs.

2 inom. Kommer vid fördelning av ersättning, som enligt lagen
om dikning och annan avledning av vatten tillkommer vattenverksägare
för skada "eller intrång, eller av lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna
i gruvestadgan avträtts till gruvägare, betalning att utfalla å huvudstolen
av inteckning i egendomen, eller utfaller vid fördelning av medel,
som jämlikt föreskrifterna i utsökningslagen skola fördelas mellan rättsägare
i fast egendom ändå att försäljning av egendomen ej skett, betalning
å°huvudstolen av intecknad fordran, för vars gäldande försäljningen skolat
ske, vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan; och värde
därom, sedan fördelningen visats vara godkänd eller hava vunnit laga kraft,
anteckning gjord i inteckningsprotokollet som nyss sagts.

Vad sålunda stadgats skall jämväl tillämpas, där enligt gällande
bestämmelser om expropriation intecknad egendom tages i besittning av
den exproprierande eller allenast till en del varder till honom avträdd eller
ock nyttjanderätt eller servitutsrätt till intecknad egendom upplåtes samt i
något av de fall nu sagda åro vid ersättnings fördelning betalning utfaller
å huvudstol av inteckning, så ock där enligt gällande bestämmelser om
ändring eller utrivning av vattenverk allenast en del av intecknad egendom
avträdes och vid fördelning av löseskillingen betalning utfaller å intecknings
huvudstol.

36 §.

1 mom. Har egendom, som gemensamt med annan häftar för inteckning,
blivit såld "i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall
egendomen, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen eilagts,
icke vidare häfta för större del av intecknade beloppet än köparen enligt

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

101

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

131 § utsökningslagen kan hava fått avräkna å köpeskillingen eller som
enligt 117 § 1 mom. samma lag skall innestå i egendomen; och varde därom,
efter ty i 23 § sägs, anteckning gjord i inteckningsprotokollet.

Varda av gemensamt intecknade egendomar eu eller flera utmätningsvis
sålda, skola de övriga ej vidare häfta för vad av inteckningen kunnat
utgå ur köpeskillingen för de egendomar, som sålts; skolande därom, när
det visas, huru köpeskillingen fördelats och att fördelningen blivit godkänd
eller vunnit laga kraft, göras anteckning i inteckningsprotokollet.

2 mom. Ej heller skola i det fall, att enligt gällande bestämmelser
om expropriation en eller flera av gemensamt intecknade egendomar helt
eller delvis avträdas till den exproprierande eller av honom tagas i besittning
eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt till en eller flera av gemensamt
intecknade egendomar upplåtes, eller att eu eller flera av gemensamt
intecknade egendomar varda helt eller delvis avträdda enligt gällande
bestämmelser om ändring eller utrivning av vattenverk, eller att frälseränta,
som gemensamt med annan fast egendom häftar för inteckning,
varder inlöst för statsverkets räkning eller avlöst, de övriga egendomarna
häfta för intecknat belopp, varför betalning utfallit vid ersättnings fördelning;
skolande jämväl därom göras anteckning i inteckningsprotokollet
enligt vad i 1 mom. andra stycket sägs.

45 §.

Har den tid, för vilken nyttjanderätten upplåtits, gått till ända, eller
visas, att nyttjanderätten av annan anledning upphört, må på begäran av
fastighetsägaren inteckningen dödas, även om inteckningshandlingen ej
företes.

Har egendomen blivit utmätningsvis försåld utan förbehåll om nyttjanderättens
bestånd, då skall, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen
erlagts, inteckningen vara utan verkan; skolande därom, sedan
från auktionsförrättare!! inkommit uppgift om förhållandet, göras anteckning
i inteckningsprotokollet, å landet å nästa rättegångsdag under lagtima
ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden.

Vad i 24 § 1 mom. är stadgat med avseende å inteckning för fordran
äge motsvarande tillämpning i fråga om inteckning för nyttjanderätt, som
på grund av egendomens avträdande skall upphöra att gälla.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914.

102

Lagutskottets utlåtande Nr 22,

(Kung!. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

2:o) Lag

om ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan

avledning av vatten.

Härigenom förordnas, att 71 § i lagen den 20 juni 1879 om
dikning och annan avledning av vatten skall erhålla följande ändrade
lydelse:

År fast egendom, för vilken löseskilling blivit nedsatt, intecknad,
åligge Konungens befallningshavande att, sedan egendomen blivit avträdd,
därom ofördröjligen göra anmälan å landet hos domaren och i stad hos
rätten. Häftar den avträdda egendomen gemensamt med annan egendom
för inteckningen, eller utgör det som avträtts allenast en del av den egendom,
vari inteckningen är meddelad, och har vid fördelning av löseskillingen
likvid utfallit å inteckningens huvudstol, åligge ock Konungens
befallningshavande att därom, sedan fördelningen godkänts eller vunnit
laga kraft, göra anmälan efter ty nyss sagts och tillika insända fördelningslängden.
Har vid fördelning av ersättning, som i 67 § avses, likvid
utfallit å huvudstol av intecknad gäld, vare lag samma.

Utan hinder därav att fördelning av löseskilling eller av ersättning,
som i 67 § avses, ägt rum och blivit godkänd eller vunnit laga kraft,
äge inteckningshavare, vars fordran icke blivit till fullo betäckt, den rätt,
varom i 69 § 3 inom. förmäles.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914, men skall ej
tillämpas, där egendomen blivit avträdd före nämnda dag.

Lagutskottets utlåtande Nr, 22.

103

(''Kungl. Majds förslag.)

(Utskottets förslag.)

3:o) Lag

om ändrad lydelse av \ § S lagen den 27 juni 1802, innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Har, för någon orts förseende med belysning eller drivkraft eller
för dylikt ändamål eller för beredande av drivkraft åt sådan industriell
anläggning, som finnes vara av större betydelse för det allmänna, Konungen
prövat nödigt, att jord eller lägenhet, som tillhör enskild man, menighet
eller inrättning, användes till framdragande av elektrisk starkströmsledning,
skall vad för ändamålet erfordras, emot ersättning, avstås eller upplåtas.

Menighet vare dock ej pliktig att inom område, för vilket byggnadsstadgan
för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställt hamnområde
avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag.

Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för vilket nämnda
stadga icke är tillämplig, framdragas på mindre avstånd än etthundrafemtio
meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats
. eller trädgård, som tillhör jordens eller lägenhetens ägare, denne
skyldig något avstå eller upplåta, utan sä är, att Konungen finner annan
sträckning för ledningen icke kunna utan synnerlig olägenhet användas.

Skall enligt vad i denna § är stadgat jord eller lägenhet avstås
eller upplåtas, äge vad i lagen om expropriation i allmänhet stadgas samt
de i nämnda lag meddelade särskilda bestämmelserna om expropriation
för elektriska svagströmsledningar motsvarande tillämpning; dock att, där
jorden eller lägenheten skall användas för annans räkning än kronans,
förhöjning i ersättningen skall äga rum med hälften av det belopp, som
jämlikt de i samma lag stadgade grunder skall utgå.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914.

104

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kung!. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag/>

4:o) Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan

och tomtindeining.

Härigenom förordnas, att 21 § i lagen den 31 augusti 1907 angående
stadsplan och tomtindelning skall upphöra att gälla samt att 14—18,
22, 24, 26 och 32 §§ i samma lag skola erhålla följande ändrade lydelse:

§•

Skall enligt denna lag mark till staden avstås eller av staden lösas,
skola i avseende härå stadgandena i lagen om expropriation i tillämpliga
delar sälla, med iakttagande av vad nedan i 15—20 samt 22—24 §§ år

stadgat.

15 §.

Ansökan om stämning må, där staden enligt 8 eller 12 § är skyldig
lösa mark, göras såväl av staden som av markens ägare.

16 §.

Är fråga om marks avstående enligt 11 §, skola stadgandena i 16
och 77 §§ av lagen om expropriation äga tillämpning.

17 §•

Har stad sökt anstånd enligt 27 eller 28 §, värde frågan om nämnds
tillsättande vilande, till dess sig visat, om anstånd varder beviljat.

18 §.

Vad i 12 § av lagen om expropriation är stadgat skall icke äga
tillämpning inom det område, stadsplanen omfattar.

22 §.

Försummas vad i 48 § första stycket av lagen om expropriation är
stadgat, och har ej den mark, som skall avstås, enligt medgivande av dess

105

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ägare eller stadgande i samma lag tagits i besittning av staden, skall, i
händelse någon till ersättning berättigad det yrkar, frågan om markens
avträdande, såvitt på hans rätt inverkar, vara förfallen.

24 §.

I fråga om mark, som i denna lag avses, skola stadgandena i 68 §
av lagen om expropriation icke äga tillämpning.

26 §.

Tvist, huruvida skadestånd, varom i 25 § sägs, utgå bör, prövas
av rätten.

År genom laga kraftägande dom eller parternas åsämjande avgjort,
att skadestånd skall utgå, och kunna parterna ej enas om skadeståndets
belopp, skall frågan härom avgöras av nämnd, tillsatt i den ordning,
lagen om expropriation föreskriver. Ansökan om stämning i sådant fall
må göras såväl av ersättningstaganden som av staden. Skadeståndet må
ej sättas lägre än staden medgivit eller höjas utöver vad ersättningstaganden
yrkat. Skadestånd skall utgivas inom tre månader efter det beloppet
blivit bestämt. Gottgörelse till nämnden och annan kostnad gäldas
av . staden, då skadeståndet varder satt till högre belopp än staden medgivit,
men eljest av ersättningstaganden.

32 §.

Ersättning, som tomtägare enligt 31 § har att utgiva, skall, där ej
parterna kunna enas om dess belopp, bestämmas av nämnd, som på enderas
ansökan tillsättes i den ordning, lagen om expropriation föreskriver.
Nämnden har att efter de för uppskattning av gatumark, som till staden
avstås, stadgade grunder uppskatta värdet av själva marken vid tiden för
ersättningens utgivande utan hänsyn till kostnad, som staden må hava
vidkänts för markens planerande och ordnande. Uppstår tvist om vidden
av den gatumark, tomtägaren har att ersätta, skall särskilt värde sättas å
den mark, tvisten gäller. Gottgörelse till nämnden och annan kostnad
gäldas utav staden, då ersättningen varder satt till lägre belopp, än staden
fordrat, men eljest av tomtägaren.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 saml. 21 käft. (Nr 22.)

106

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

B) I:o) att herr Lindhagens yrkande om antagande
av provisorisk lag om social expropriation i vissa i hans
motion omförmälta avseenden icke måtte av Riksdagen
bifallas;

II:o) att herr Wedins yrkande om antagande såsom
särskild lag av det i hans motion omförmälta, i
Norrland skommitténs betänkande av reservanter framlagda
lagförslag icke heller må av Riksdagen bifallas;

III:o) att Riksdagen, med anledning av herr Lindhagens
motion samt herr Perssons in. fl. motion punkt 2,
men med avslag i övrigt å berörda motioner, i vad desamma
ej blivit genom utskottets hemställan här ovan
besvarade, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
framläggande för Riksdagen skyndsammast möjligt av
förslag i syfte att medelst stadgande om lösningsrätt
bereda ägare av byggnader å ofri grund en mera tryggad
ställning.

Stockholm den 4 april 1913.

På lagutskottets vägnar:
JOHAN W1DÉN.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

107

Bilaga.

Lag

angående

skyldighet i vissa fall för jordägare inom Norrland och Dalarno att
avstå mark för jordbruksändamål.

För Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län stadgas, som följer:

1 §•

1 ändamål att vidmakthålla och stärka den jordbrukande befolkningen äge
Konungen förordna, att från hemman eller lägenhet å landet, som äges av bolag
eller förening för ekonomisk verksamhet eller av enskild person, vilken ej har sitt
bo och hemvist å fastigheten samt uppenbarligen besitter den huvudsakligen för
att tillgodogöra sig skogsavkastningen, skall till staten i och för upplåtelse till
jordbrukare emot ersättning afstås mark i de fall, varom i 2, o och 4 §§ förmäles.

Denna lag är ej tillämplig på jord, vilken erfordras till tomt eller upplagsplats
eller annat dylikt ändamål eller för upplåtelse såsom boställsjord åt
någon jordägarens förvaltare eller annan dylik tjänsteman eller ock kan anses behövlig
för industriell anläggning, som finnes å den fastighet, vartill jorden hörer.

2 §•

Har inom någon ort jorden i avsevärd omfattning kommit ur den jordbrukande
befolkningens ägo; och yppar sig svårighet för enskilde att där förvärva
egna jordbruk, vare ägare till i denna lag avsedd fastighet, vara självständigt
jordbruk kan idkas, pliktig att avstå inägojorden jämte husbehovsskog, odlingsmark
och bete i enlighet med de grunder, som stadgas i lagen, innefattande särskilda
bestämmelser om ägostyckning inom Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

3 §•

Har vid ägostyckning, som å hemman förrättats innan förutnämnda lag
om ägostyckning trätt i kraft, någon lott tillagts inägojord utan att tillika erhålla
husbehovsskog, odlingsmark och betesrätt, i den omfattning nämnda lag
föreskriver, må, där nämnda lott ej är att hänföra till fastighet, varå denna lag
äger tillämpning, förordnande kunna meddelas, att vad som erfordras för att tilllägga
lotten det i berörda hänseenden felande skall avstås från annan lott, varå

108

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

lagen är tillämplig. För vad sålunda stadgats galle såsom förutsättning tillika,
att denna senare lott tillagts endast skogsmark, eller, när inägojord jämväl medföljt,
erhållit mera skog, odlingsmark eller bete, än som med iakttagande av
grunderna för omförmälda ägostyckningslag erfordras för dess eget behov..

Finnas två eller flera lotter av den beskaffenhet att förordnande till deras
förmån enligt vad ovan sägs kan ifrågakomma, må omförmäld tilldelning av mark
eller betesrätt ej kunna ske för mer än en av dem; och ankomme därvid på avgörande
i varje särskilt fåll, till vilken lotts fördel förordnande i angivet avseende
skall äga rum.

Yad nu blivit föreskrivet skall i tillämpliga delar gälla även för det fall,
att medelst jordavsöndring, som ägt rum efter 1896 års utgång, från hemman
skilts mer än en femtedel av inägojorden utan att omförmäld tilldelning av mark
eller betesrätt ägt rum.

4 §•

Då på hemman eller lägenhet, som i denna lag avses, finnas odlingslägenheter,
vilka med hänsyn till läge, omfattning eller jordens beskaffenhet anses
lämpligen böra upplåtas till odling, kan, där efterfrågan efter dylika upplåtelser
yppar sig, förordnande meddelas, att även sådan jord skall avstås för bildande
av jordbrukslägenheter; och må i ty fall jämväl kunna tillämpas grunderna i omförmälda
lag om ägostyckning, i vilken händelse sålunda utom odlingslägenhet
även husbehovsskog och "betesrätt skola avträdas.

5 §•

För befrämjande av denna lags ändamål tillsättes för varje, län en jordbrukskommission,
''bestående av en ordförande och två ledamöter, vilka samtliga
utses av Konungen för en tid av ett år i sänder.

Kommissionen tillkommer att i väckt fråga om avstående av jord enligt
denna lag föranstalta utredning samt vidtaga de. övriga åtgärder, som lör sakens
bringande till slut erfordras; ägande kommissionen jämväl att i alla mål och
ärenden, som föranledas av dylik fråga, utföra statens talan.

6 §.

Inom varje kommun skall i mån av behov och senast på kommissionens
framställning för eu tid av två år väljas en jordbrukskommitté av minst tre,
högst fem personer, vilka uti frågor om avstående av jord, som är belägen i kommunen,
äge att medverka vid utförandet av kommissionens uppgift. Valet äger
rum i den ordning, som för utseende av gode män vid lantmäteriförrättningar är
stadgad, och skall, där hinder därför icke möter, förrättas vid ordinarie kommunalstämman
i december.

Fråga om jords avstående kan hos Konungen väckas av kommissionen
samt för varje socken av kommunalstämman eller av minst tio i kommunens allmänna
angelägenheter röstberättigade personer. Framställning, av kommunalstämma
eller medlemmar i kommun, skall ingivas till kommissionen, som sedan
med eget utlåtande överlämnar den till Konungen.

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 109

, o ock obetaget att hos kommissionen gorå hemställan om någon

dess åtgärd. i denna lags syfte; men någon klagan över kommissionens beslut
härom ma ej föras.

8 §•

Vid framställning . om jords avstående, som ingives till Konungen, skall
fogas fullständig utredning ävensom utlåtande i ärendet från den inom vederbörande.
kommun utsedda kommitté.

,. Är„ Håga om tillämpning av 3 § skall ock, där den jord, vars förbättrande
blivit ltragasatt, äges av enskild person, med framställningen överlämnas skriftlig
förbindelse från ägaren att övertaga och låta med jorden förena den mark
eller rättighet, om vars avstående kan varda förordnat.

9 §.

Kar jordägare bestritt, att hans fastighet enligt 1 § är underkastad denna
lags bestämmelser, . äge Konungen, där framställningen eljest anses förtjäna avseende,
hänvisa tvisten till domstol, med skyldighet för kommissionen att talan
därstädes i laga ordning anhängiggöra. Vill jordägaren själv stämma, stånde det
honom fritt; och skall ärendets vidare behandling vila, intill dess tvisten blivit
slutligen avgjord.

10 §.

Är fråga om avstående av mark eller betesrätt enligt grunderna för omförmälda
lag om ägostyckning, och hava gränserna för områdena eller omfattningen
av betesrätten blivit enligt jordägarens medgivande eller särskilt avtal
mellan denne och kommissionen etter överenskommelse bestämda, äge Konungen
förordna, att mark eller betesrätt skall i enlighet härmed avstås.

Har överenskommelse, som ovan sägs, ej kommit till stånd, förordne
Konungen, att jord eller betesrätt skall avstås till den omfattning förenämnda
lag medgiver.

11 §.

Sedan förordnande meddelats om jords eller betesrätts avstående, skall
genom särskild lantmäteriförrättning dels. närmare bestämmas jordens gränser och
betesrättens omfång, i det. fall, varom i 10 § 2 mom. förmäles, och dels verkställas
mantalssättning å. jorden, därest denna ej anses böra utgöra avsöndrad
lägenhet. Dylik förrättning, äger kommissionen begära, och galle för förrättningen
i övrigt uti tillämpliga delar, vad i omförmälta lag om ägostyckning är

.... kores klagan över förrättningen, må jämväl högre rätt, därest klagan därtill
föranleder, ingå i bedömande av förrättningsmännens förslag i avseende å bestämmande
av jordens gränser och betesrättens omfattning.

12 §.

Har jord avståtts jämlikt 3 §, skall, där hinder därför enligt 13 § ej möter,
jorden samt. den förut utstyckade hemmanslotten eller avsöndrade lägenheten
sammanläggas till ett hemman.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Till förberedande av dylik sammanläggning skall vid den lantmäteriförrättning,
varom i 11 § sägs, den tillämnade fastighetens mantal uträknas; därvid,
sedan efter vederbörlig fördelning av hela hemmanets mantal den avträdda
jordens mantal särskilt beräknats, samt, där inägojorden genom avsöndring skilts
från hemmanet, även denna åsatts visst mantal, (ten nya jordegendomens mantal
bestämmas genom sammanräkning av det på egendomens särskilda delar belöpande
mantal. Förrättningsmännens laga kraftvunna yttrande i förberörda avseende
skall vid sammanläggningen lända till efterrättelse.

13 §.

Medgivande till sammanläggning av de i 12 § omförmälda fastigheter söbes
hos Rätten av kommissionen. Dylikt medgivande må ej lämnas utan att en och
samme ägare vunnit lagfart å båda fastigheterna.

Har i lagfartsprotokollet antecknats, att klander blivit instämt å fång till
område, som skall förbättras, eller finnes rätten därtill eljest tvistig, eller är sådant
område utmätt eller beslut meddelat om dess försälj ning i den ordning, som
om utmätt fast egendom är stadgad, varde ansökningen avslagen.

ax inteckning beviljad i den förut utstyckade hemmanslotten eller afsöndrade
lägenheten, vare inteckningen gällande jämväl i det tillagda området.

Om ansökning, som ovan sägs, så ock om Rättens beslut däröver skall anteckning
göras i lagfartsprotokollet. Skall inteckning på sätt nyss är sagt gälla
jämväl i "annat område än det, vari den beviljats, göre Rätten anteckning därom
''i inteckningsprotokollet. Då Rätten bifallit ansökning, kungöre Rätten ofördröjligen
beslutet för Konungens befallningshavande.

14 §.

Skulle i något fall, där jord eller rättighet enligt 3 § afståtts i ändamål
att förenas med enskild person tillhörig fastighet, oförutsett hinder uppstå för
iordens eller rättighetens överlåtelse till denne eller till den, som efter honom må
hava förvärvat jorden, vare staten berättigad att låta frågan om jordens avstående
förfalla. Påstående härom skall dock delgivas den, som avstått jorden, senast
före utgången av den för jordlösens erläggande bestämda tid: och vare staten
tillika pliktig ersätta all kostnad, som uppstått för jordägaren eller den, hvilken
genom jordens avstående skulle lida skada.

15 §.*

Kan ej överenskommelse träffas om lösen för den jord, som skall avstås,
varde lösen bestämd av kommissionen. Klagan mot beslutet må föras i den ord -

* Alternativ lydelse:

15 §•

Kan ej överenskommelse träffas om lösen för den jord, som skall avstås, eller om ersättning
för skada, som annan än ägaren genom jordens avstående lider, skall frågan därom avgöras av särskild
nämnd, tillsatt i den ordning, som nti kungl. förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets
avstående för allmänt behov är stadgad; dock att, där parterna ej enas om val av nämnd, leda -

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

mng, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad. Sådan klagan må föras jämväl
av jordens besittningshavare. J

16 §.

Lösen för det, som avstås, skall uppskattas i penningar till högst vad lord
av lika beskaffenhet och godhet uti orten i allmänhet gäller. Vid uppskattning
av inagor och skogsmark får i allmänhet ej tagas hänsyn till deras värde för
jordbruksändamal utan endast till vad de kunna anses värda såsom skogsmark,
unika bor vid bestämmande av lösen för såväl inägor och skogsmark som åbvee--nader jämväl fästas avseende å de utgifter ägaren i verkligheten kan i god tro
antagas hava fatt vidkännas för desamma; och må lösen ej överskrida dessa utgnter,
dar ej särskilda omständigheter anses böra därtill föranleda.

ai fastighetsägare, med kännedom att fråga om jords avträdande från
hans egendom blivit hos Konungen väckt, låtit, innan ersättning för jorden faststallts,
bortföra eller nedriva därå befintliga åbyggnader, vare han underkastad
att med byggnadernas värde pa platsen vidkännas avdrag å lösen för jorden
skada, som annan än ägaren lider, bestämmes till dess skäliga belopp.

17 §*.

kännas.

Undersökningskostnad skall den, som vidtagit undersökningen, själv vid -

18 §*.

i , krmgf- förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägen hets

avstående för allmänt behov stadgas om avstådd jords frigörelse från inteckning
och inteckningshavares rätt till lösen för jorden, galle i tillämpliga delar
aven for jord, som avträdes enligt denna lag. F °

19 §‘

Lesfående avtal om nyttjanderätt till jord, som avstås, vare fortfarande
gällande, dar ej^ staten före bestämmandet av jordlösen påyrkat avtalets upphorande;
och ma förty någon ersättning för förlust av nyttjanderätten ej kunna
ifrågakomma annat än da uppsägning, på sätt nyss är sagt,'' ägt rum.

nämneradennt“djn ^ Vara tre Sa,nt utses sålunda’ att vardera Parten väljer en och Rätten

... . . jäv emot den, som till ledamot i särskilda nämnden utses, skall, utom hvad i nämnda

Stuss ssf&ssck säk “”Uld p“ m

* Alternativ lydelse:

17 §.

„ Undersöknings- och rättegångskostnad, som nppkommit i anledning av sakens hänskjutande
1 namne!, skola parterna vidkännas enligt de i 21 ka.p. rättegångsbalken stadgade grunder.

18 §.

i i -r- alit- 8vristj Ta™.m i 15, 16 och 17 §§ ej särskilt stadgats, galle, i tillämpliga delar vad i
UR11 efterrättelse11^611 ^ U ^ 1866 “ stadSat- dock att bestämmelserna i 29 § icke skola lända

112

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Då inägojord, som skall enligt 2 § avstås, är på arrende upplåten till
någon, som ej innehar annat avsevärt jordbruk, bör arrendatorn äga företrädesrätt
till egendomens övertagande och vare därför sådan arrendator, där arrendet
ej med jordens avstående upphört, berättigad att även före arrendetidens slut
övertaga jorden på stadgade villkor.

20 §.

Rörande grundvillkoren för den avstådda jordens upplåtelse till enskilde
jordbrukare samt upprätthållandet av ändamålet med jordens avlösning ävensom
vårdnaden om skogen, galle, utöver vad i 19 § sägs, vad därom genom lag särskilt
stadgas.

21 §.

Tillhöra två eller flera vid samma ägostyckning bildade hemmanslotter
samme ägare, skola de vid bedömandet av dennes skyldighet att enligt denna lag
avstå jord anses såsom en fastighet.

Lag samma vare i fråga om hemman och därifrån avsöndrad lägenhet,
vilka hava gemensam ägare.

22 §.

Sedan ägaren till den jord, vars avstående ifrågasattes, delgivits därom
framställt yrkande, må frågans fullföljande ej förhindras därav, att jorden övergår
till sådan ägare, som enligt denna lag icke är skyldig att avstå jord.

23 §.

Jord, som avståtts enligt denna lag, vare ej undantagen från att ingå i
laga skifte.

24 §.

Erforderliga föreskrifter för kommissionens verksamhet, utöver vad denna
lag innehåller, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

113

Reservationer.

l:o) Beträffande utskottets hemställan under A).

Förslaget till lag om expropriation.

1 §•

Herr Lindhagen har anfört: »Uti Kungl. Maj:ts förslag upptages såsom
föremål för expropriation även i någon mån s. k. sociala ändamål,
nämligen att inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats eller
fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma
tryggade bostadsförhållanden och vidare att bereda plats för samlingslokaler
och dylikt. Av skål, som i min motion närmare utvecklats (se
ovan sid. 41—48), hade enligt min uppfattning samtidigt med det nu
framlagda regeringsförslaget även bort framläggas förslag till en fullständigare
social expropriation i den riktning, varom hemställan gjorts av
norrlandskommittén år 1904, av socialdemokratiska riksdagsgruppen i
motioner 1909—1912 och även i någon mån av torpkommittén år 1911.

l)å så ej skett och några, verkliga förhoppningar, att regeringen på allvar
skall lägga sig vinn om denna sak, fortfarande icke ställts, i utsikt, har
jag funnit situationen uppfordra till, att denna huvudsak i jordfrågan i
stället omedelbart framföres inom riksdagen. Då nu vid remissen av
regeringsförslaget justitieministern visserligen förmält sig anse en eventuell
lagstiftning om social expropriation lämpligen kräva en särskild lag, men
det oaktat i regeringens förslag insprängts ett par stycken av detta
ämne, har jag ifrågasatt, att såsom en konsekvens därav förslaget alternativt
kunde kompletteras med det myckna felande. 1 överensstämmelse
härmed har i min motion ifrågasatts, att de särskilda yrkanden, som framförts
i de tidigare av mig framburna socialdemokratiska motionerna och i
vilka även norrlandskommitténs och torpkommitténs syftemål ingingo,
skulle inflyta uti regeringsförslagets 1 §, vilken i enlighet med min i utskottets
betänkande ej återgivna hemställan skulle erhålla följande lydelse:

»Fastighet, som tillhör annan än kronan, må tagas
i anspråk genom expropriation, om det prövas nödigt:

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 saml. 21 käft. (Nr 22.)

114

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

a) för att bereda torpare, bolagsarrendatorer och
andra på liknande sätt beroende jordbrukare d enskilda
domäner tryggad förfoganderätt över jordbruket med nödiga
tillbehör;

b) för att bereda den jordlösa befolkningen jord
till nya jordbruk på större enskilda domäner;

c) för att bereda innehavare av egna hus på ofri
grund tryggad besittningsrätt till marken;

d) för att bereda erforderlig tillgäng på tomtmark
å större enskilda domäner för bostadsändamål eller idkande
av näring;

e) för att bereda befolkningen eller en väsentlig
del å en ort plats för överläggningar i allmänna frågor
eller upplysande föredrag eller för anläggning till förbättrande
av tillgången på livsmedel eller andra dylika förnödenheter
eller för annat företag, som är ägnat att främja något
dylikt idéelit eller ekonomiskt syfte av synnerlig vikt;

f) för allmän väg på landet eller i stad, järnväg
eller spårväg för allmän trafik, bro, hamn eller lastningsplats,
kanal eller annan farled, flottled, telegraf- eller
telefonanläggning eller annan anläggning för den allmänna
samfärdselns främjande;

g) för allmän byggnad;

h) för befästning, övnings- eller förläggningsplats
för krigsmakten, skjutbana, som äger betydelse för den
allmänna skjutskicklighetens utveckling eller eljest för
rikets försvar;

i) för åstadkommande av skogsåterväxt på det allmännas
bekostnad å skogsmark, som är genom kalhuggning
eller på annat sätt ödelagd och ej utgör nödig
betesmark;

k) för övertagande av flygsandsfält, varom ägaren
försummat att taga föreskriven vård;

l) för något en kommuns eller annan dylik samfällighets
ändamål;

m) för att förse en ort med vatten eller förhindra
förorenande av vattenledning, som är anlagd för sådant
ändamål;

n) för linbana, som är behövlig för ett företag av
större gagn för orten;

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

115

o) för bevarande av synnerligen märklig fornlemning
eller avsättning av jordområde av synnerligen
märklig naturbeskaffenhet såsom naturminnesmärke; eller

p) för annat allmänt gagn av väsentlig betydelse
för det allmänna.

Särskild rätt. som i avseende å fastighet tillkommer
annan än kronan, må ock exproprieras, om det
prövas nödigt för ändamål som nu är sagt.

Sådan prövning, som ovan omförrnäles, tillkommer
Konungen, där ej i denna lag för särskilda fall annorlunda
stadgas.»

Då emellertid denna framställning avslagits av utskottet samt även
jag för min del fortfarande som tillförene anser stadganden om social expropriation
lämpligare kunna sammanfattas i eu speciallag och därföre avstått
från att följa regeringsförslagets anvisning att införliva desamma med
sagda förslag, har jag i stället i överensstämmelse med mitt alternativa
yrkande under punkt C i motionen, på sätt nedan närmare skall utvecklas,
i stället gjort hemställan om antagandet nu av en provisorisk lag rörande
social expropriation.

Emellertid har jag ej ansett mig böra göra någon hemställan om att
regeringens förslag om social expropriation i ett par detaljstycken skulle
på samma gång därifrån utbrytas och öfverföras till sitt rätta sammanhang
utan även för min del velat medverka till, att något i detta afseende
kunde redan vid denna riksdag vinnas. Därför har jag instämt i regeringsförslaget
i denna del. På samma gång måste dock framhållas,
att en oredig uppställning av expropriationslagstiftningen på detta sätt
kommer till stånd och att dessutom specialbestämmelser, som för enahanda
saker borde vara lika, därigenom utan fog komma att gå i sär.»

Herrar af Ekenstam, Trana, Gezelius, greve Lagerbjelke, Dahl, Petersson
i Lidingö villastad och Svensson i Saläng, hava hemställt

dels att punkt 4 bort erhålla följande lydelse:

»för något en kommuns eller annan dylik samfällighets
allmänna ändamål, vars tillgodoseende åligger
kommunen eller samfälligheten»;

dels ock att punkt 7 bort ur förslaget utgå.

116

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

5 §.

Her rar Persson i Norrköping och Lindhagen hava ansett,

att Kung]. Maj:ts förslag i denna de! bort oförändrat
bifallas.

§•

Vid denna paragraf hava reservationer avgivits

dels af herrar Widén, Stärner, Alexnnderson, Pettersson i Södertälje
och Olsson i See, vilka ansett,

att denna paragraf bort tillstyrkas i den genom
Kungl. Maj-.ts proposition föreslagna lydelsen;

dels ock av herrar Lindhagen och Persson, vilka antört:

»Enligt förslaget skall löseskillingen för jorden motsvara ''fastighetens
värde’. Detta är ju i någon mån en förbättring i gällande lags bestämmelser.
Men fortfarande blir godtycket en avgörande faktor i nämndens
värdesättning och isynnerhet kommer denna osäkerhet säkerligen fortfarande
att lämna utrymme för en obehörig förhöjning i värdet. Det av utskottet
förordade tillägget ''fulla'' värdet är ägnat att ytterligare stimulera till en
sådan utgång av den nya lagstiftningen.

En viktig sak vore därföre, att de officiella värderingarna av fastigheterna
för olika ändamål kunde tagas till måttstock även vid bestämmande
av expropriationsersättning. En sådan uppfattning börjar göra sig gällande
här och var i utlandet. Den är exempelvis fastslagen på Nya Zeeland.
Det engelska arbetarpartiet lär nyligen hava uttalat sig i enahanda
riktning och även de danska husmännens organisation har gjort det. Ett
tillförlitligt officiellt taxeringsvärde skulle såsom nyligen anmärkts även
kunna vara till nytta för bedömande av arrendeavgifters behöriga storlek
förutom att det naturligtvis även gjorde sin tjänst på bästa sätt i beskattningsavseende
och i andra hänseenden.

Det invändes nu att våra taxeringsvärden icke äro så väl avvägda,
att de kunna tjäna till ledning såsom normalpris i förevarande fall. Emellertid
får man väl icke säga, att de i allmänhet äro oriktiga. Aven i
förevarande fall erhålles en fastare utgångspunkt för värderingen, om man
åtminstone utgå)'' från taxeringsvärdena, och genom att lagstiftningen på
detta sätt i flera avseenden giver dem ett visst vitsord kommer säker -

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

117

ligen småningom att framtvingas ett bemödande att göra dem verkligt
vägledande på skilda orter.

Det hemställes alltså med åberopande av motiven i övrigt till herr
Lindhagens motion (se ovan sid. 16—18):

att Riksdagen med anledning av herr Lindhagens
motion måtte besluta, att denna § skall erhålla följande
lydelse:

»För fastighet, som exproprieras, skall erläggas
löseskilling motsvarande fastighetens värde. Såsom fastighetens
värde skall anses dess taxeringsvärde eller vad
av huvud fastighetens taxeringsvärde må anses å den exproprierade
jorden belöpa, därest ej uppenbarligen framgår,
att verkliga värdet över- eller understiger taxeringsvärdet.
Exproprieras en del av eu fastighet och lider återstoden
skada eller intrång genom expropriation eller den
exproprierade delens användande, skall ersättning därför
gäldas. Uppkommer eljest genom expropriationen skada
för ägaren, skall ock sådan skada ersättas.

År den exproprierande på grund av åtagande eller
av annan anledning pliktig vidtaga åtgärd till förebyggande
eller förminskande av skada eller intrång, varde
expropriationsersä tf ningen därefter jämkad. Expropriationsersättningen
skall bestämmas i penningar, att utgå
på en gång.»

18 §.

Herr Olsson i See har anfört:

»Jag har inom utskottet yrkat, att i denna paragraf eller på annan
lämplig plats måtte införas stadgande om skyldighet för sökanden att vid
det första tillfälle, då målet handlägges av rätten, ställa säkerhet för gäldande
av ersättning för den skada, som på grund av expropriationsanspråket
kan uppstå för sakägare, i den händelse expropriationsfrågan
slutligen förfaller. Utskottet har väl i 62 § föreslagit ställande av dylik
säkerhet såsom förutsättning för rätt att återkalla anspråket. Men expropriationsfrågan
kan förfalla, utan att återkallelse ägt ruin, exempelvis om
expropriationsrätten förverkas enligt 50 § och jordägaren ej heller finner
med sitt intresse förenligt att påkalla expropriationens fullbordan. Även
i detta fall borde hans rätt till ersättning för liden skada vara betryggad.»

118

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Herrar Persson i Norrköping och Lindhagen hava anfört:
tf 23 § föreskrives att vid "utseende av dem som äro valbara till ledamöter
i expropriationsnämnder skall, i den mån det är möjligt, iakttagas,
att länets olika delar och de särskilda slag av sakkunskap,, som för. expropriationsnämnder
inom länet äga den största betydelsen, bliva behörigen
företrädda bland de valbara, och för att behörigen tillgodose fastighetsägarna
har uttryckligen stadgats, att halva antalet av dem landstinget och
12 av dem Konungens Befallningshavande utser skola vara ägare av fastighet.
Som motsvarighet till denna sistnämnda tvingande bestämmelse angående
antalet valbara ledamöter i nämnden av eu viss samhällsklass torde
höra stadgas möjlighet även för andra samhällsklasser att göra sina .behöriga
intressen gällande, i de tall där de eljest kunna komma att åsidosättas.
Med nuvarande graderade valbestämmelser för utseendet av landstingsman
och stadsfullmäktige kan man nämligen befara att i många fall
alltför ringa, om ens någon hänsyn tages till alla, särskilda slag av sakkunnighet
och allas behöriga intressen.

Garantier mot eventuella maktmissbruk från majoriteternas sida
synas kunna vinnas på två sätt; det ena genom att i lagen uttryckligen
fastslå de olika slag av sakkunskap, som skall företrädas bland de valbara,
ungefär på samma sätt lagen något ensidigt föreskriver att fastig
hetsägare0 skola vara representerade. Det andra sättet är att låta de till
nämnderna valbara väljas genom ett proportionellt valsätt. Det sista.sättet
torde äga företräde. Att valet inom landstingen och stadsfullmäktige av
de till nämnderna valbara under alla förhållanden bör ske proportionellt,
torde dock vara obehövligt att fastställa, men rätt bör lämnas minoriteten
att i erforderliga fall påkalla dylikt val. Genom att sådan rätt finnes
lärer oftast komma att förebyggas otillbörligt åsidosättande av berättigade
intressen på möjligast allsidig sakkunskap bland de till expropriationsnämnder
valbara.

I ovanstående syfte framlägges nedanstående förslag till.lagbestämmelse,
vilket tidigare blivit granskat av sakkunnige (det förelåg i eu reservation
till lagutskottets utlåtande nr 44 vid 1910 ars riksdag rörande ny lag om
aktiebolag), och hemställes därför att Riksdagen måtte till 23 § antaga
följande tillägg:

Val inom landsting eller stadsfullmäktige skall, där
sådant begäres, ske proportionellt. Namnen uppföras

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

119

därvid å en valsedel i en följd det ena under det andra.
Aro å en valsedel upptagna flera namn än som skola
väljas, anses de sista övertaliga namnen såsom obefintliga.
V alsedel, som lyder a färre namn än ovan sagts,
vare ändock giltig. Vid sammanräkningen gäller varje
valsedel med hela sitt röstvärde för det första, med
halva röstvärdet för det andra, med en tredjedel av
röstvärdet för det tredje å densamma upptagna namnet;
och så vidare enligt samma grund. Mellan lika röstetal
skiljes genom lottning. De personer, som sålunda
erhållit högsta röstetalen, äro till det antal, som skolat
valjas, utsedda som valbara till ledamöter i expropriationsnämnder.
»

22-42 §§.

Med anledning av herr K. J. Ekmans motion hava vid avdelningen
»Om expropriationsnämnd» reservationer avgivits

dels af herr Lindhagen, som anfört:

»hör närvarande skola alla domare, även lekmän, avlägga domareed.
»''Säkerligen kommer i eu ny rättegångslag denna ed att utbytas mot ett
högtidligt löfte. Kommitterades förslag till ny tryckfrihetslag ha i anslutning
till denna uppfattning för jurymännen utbytt eden mot ett sådant
löfte. Fa samma sätt synes mig för expropriationsnämnds medlemmar
eden bort ha utbytts mot ett löfte och ej såsom förslaget innehåller lust
för dem ingenting alls stadgas i förevarande avseende.»

dels av herrar af Ekenstam och Gezelius, vilka ansett,
att 26 § bort erhålla följande lydelse:

26 §.

Den---(utskottets förslag)-----i länet.

Varder annan ån den, som avlagt domareed, utsedd
till ordförande, ersättare för ordförande eller ledamot
i expropriationsnämnd, skall han, innan han må
tjänstgöra i. sådan nämnd, inför domstol eller Konungens
befallningshavande avlägga derina ed: Jag N. N.
lovar och svär vid Gud och hans heliga ''evangelium,
att jag utan våld och mannamån, efter mitt bästa

120

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

förstånd och samvete, skall verkställa den provning,
som i expropriationsnämnd kan på mig ankomma; så
sant mig Gild hjälpe till liv och själ.

Uppdrag — ---uppdraget.

dels ock av herr A lex under son, vilken, med huvudsakligt instämmande
av herrar Söderbergh och Olsson i See, anfört:

»De av utskottet åberopade skälen mot införande av föreskrift, att
ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd skola avlägga ed, finner
jag giltiga. Däremot har jag inom utskottet yrkat, att efter mönstret av
bestämmelserna i 52 § förordningen om taxeringsmyndigheter stadgande
borde införas av innehåll att ordföranden vid uppskattningsförrättningens
början hade att erinra nämndens ledamöter ej mindre om dess förpliktelse
att'' vinnlägga sig om en rättvis uppskattning och samvetsgrant fullgörande
av lagens föreskrifter i övrigt, än ock om deras skyldighet att hemlighålla
förhandlingar och omröstning vid nämndens enskilda sammanträden. 1
sistnämnda hänseende må särskilt erinras därom, att lagförslaget väl i 37 §
innehåller stadgande, att vid nämndens överläggningar till beslut ingen
utom nämnden må närvara, och i 41 § sista stycket, att det ej mål pio
tokollet införas eller »eljest kungöras», huru rösterna fallit, och ej heller
skälen för beslutet uppgivas; men ingenstädes finnes en direkt till nämndens
medlemmar riktad föreskrift om tystnadsplikt.»

61 §.

Herrar af Ekenstam, Trana, Gezelius, greve Lag er bjelke, Dahl, Petersson
i Lidingö villastad och Svensson i Salang hava ansett,
att denna paragraf bort givas följande lydelse:

61 §.

Vill den, som genom ansökning om stämning till
rätten fullföljt anspråk på expropriation, återkalla anspråket,
göre lian, sist innan nämnd på sätt i 21 §
stadgas blivit tillsatt, hos rätten eller domaren skriftlig
anmälan om återkallelsen med bifogande av bevis att
han fullgjort vad i 62 § andra stycket sägs, eller vare
rättigheten till återkallelse försutten. Den, som återkallat,
åligger att ofördröjligen giva motparten del av
återkallelsen. Vad---1----besittning.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

121

62 §.

Herr Olsson i See har erinrat, att därest hans vid 13 § framställda
yrkande vunne avseende, det av utskottet i förevarande paragraf framställda
ändringsförslag borde förfalla.

Herr Dahl har yrkat,
erhålla följande lydelse:

68 §.

att första stycket av denna paragraf måtte

»Hai expioprierad fastighet eller genom expropriation
förvärvad särskild rätt ej kommit till användning
föi det avsedda ändamålet eller dess användande för
ändamålet upphört och är nämnda ändamål såvitt angår
dylik fastighet eller rätt att anse såsom övergivet, eller
användes fastighet eller särskild rätt som nyss sagts i
väsentlig omfattning för annat ändamål än det avsedda,
må fastigheten eller den särskilda rätten lösas, om talan
därom instämmes inom tjugo år från det att expropriation011
fullbordades. Lösningsrätt tillkomme, när hel
fastighet exproprierats, deri, som närmast före expropriationens
fullbordande var fastighetens ägare eller hans
lättsinnehavare och, om en del av fastigheten exproprierats,
ägaren av den återstående delen, samt då fråga är
om särskild rätt, ägaren av den fastighet som därav
besväras.»

Herr Dahl har
oförändrat tillstyrkas.

92 §.

ansett, att Kangl. Majrts förslag i denna del bort
98 §.

Herrar af .Ekenstam, Trana, Gezelius, greve Lagerhjelke, Petersson
Lidingö villastad och Svensson i Salang, som ansett,

att andra stycket i denna paragraf bort erhålla följande lydelse:

»Sådant område vare husägaren berättigad köpa
för en köpeskilling motsvarande — — — (utskottets

förslag)-----avräknad från köpeskillingen. Vill

husägaren ej köpa och upplåter, där så ske" kan, om Bihang

till Riksdagens protokoll 1913. .9 samt. 21 höft. (Nr 22.)

122

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

rådet till honom med tomträtt, varde avgiften---

skiljemän.

Vid avdelningen »tf. Särskilda bestämmelser om expropriation för
åstadkommande av tryggade bostadsförhållandem hava reservationer vidare
avgivits

dels av herrar Widén. Söderbergh, Stämer, Pettersson i Södertälje

och Jansson i Edsbäcken, vilka anlört: .

»För det fall, som behandlas i 97 och 98 §§, att mark, vara boningshus
uppförts av annan än markens ägare, exproprieras för ändamål, som
i 1 § 6 omförmäles, synes det vara riktigt, såsom utskottet framhåller,
att vid uppskattningen av värdet å området, hänsyn icke lärer kunna tagas
till sådana förbättringar, vilka arrendator jämlikt 18 § i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom är berättigad borttaga, såsom byggnad, plantering
eller annat, som kan från fastigheten flyttas. Men billigheten synes
därutöver fordra, att vid sagda uppskattning hänsyn ej heller inå tagas till
annan förbättring, som området vunnit genom arbete eller kostnad, som
nedlagts därå av husägaren eller föregående innehavare, vars ratt övergått
å denne. Detta värde skall nämligen enligt 98 § läggas till grund for
den köpeskilling eller tomträttsavgift, som husägaren har att vid markens
upplåtelse erlägga. Emellertid torde härvid förbehåll böra göras därom
att sådan förbättring dock bör tagas i beräkning, som enligt avtal, vilket
ingåtts före denna lags trädande i kraft, skall vid besittningsrättens upphörande
tillfalla markägaren utan ersättning till husägaren.

I enlighet härmed hava vi ansett att, i anledning av den av herr Lindhagen
i ämnet väckta motionen, samt med huvudsaklig anslutning till vad
i enahanda avseende föreslagits i den s. k. torpkommissionens förslag till
’la<T om lösningsrätt för innehavare av vissa på fyratiomo ar eller längre
tid” avsöndrade lägenheter’ en ny paragraf av följande lydelse bör införas
efter 97 §, till följd varav paragrafnumren å de därefter följande paragraferna
böra i överensstämmelse härmed ändras:

’98 §.

Skall mark, varå boningshus uppförts av annan
än markens ägare, exproprieras för ändamål, som i 1 §
6 omförmäles, må vid uppskattning av det till huset
hörande område hänsyn icke tagas till förbättring, vilken
området vunnit genom arbete eller kostnad, som ned -

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

128

lagts därå av husägaren eller föregående innehavare,
vars rätt övergått å denne; dock värde sådan förbättring
tagen i beräkning, som enligt avtal, vilket ingåtts
före denna lags trädande i kraft, skall vid besittningsrättens
upphörande tillfalla markägaren utan ersättning
till husägaren.»

dels ock av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, som yttrat:

»Under åberopande av den i herr Lindhagens motion anförda motivering
(se ovan sid. 34—38), för såvitt den hänför sig till det i detta
kapitel behandlade ämnet, få vi hemställa

att Riksdagen med anledning av herr Lindhagens
motion måtte besluta att efter 97 § skall i detta kapitel
inflyta två nya paragrafer så lydande

98 §.

Skall mark, vara boningshus uppförts av annan
an markens ägare, exproprieras för ändamål, som i 1 §
6 mom. omförmäles, må vid uppskattning av det till
huset hörande område hänsyn icke tagas till förbättring,
vilken området vunnit genom arbete eller kostnad, som
nedlagts därå av husägaren eller föregående innehavare,
vars rätt övergått ä denne.

99 §.

Vid värdering av jord, som enligt 1 § 6 mom.
skall avstås, må icke heller hänsyn tagas till den
stegring i jordens värde, som utan jordägarens åtgöranden
uppkommit under den tid nyttjanderättshavaren eller
föregående brukare, vilkens rätt övergått ä nyttjanderättshavaren,
varit i besittning av jorden; dock att denna tid
ej må räknas längre tillbaka än högst tio år.

1 den av andra reservanter avgivna reservation till förmån för ett
stadgande av enahanda innehåll, som det i 98 § bär ovan ifrågasätta, har
till lagtexten fogats följande tillägg: ''dock värde sådan förbättring tagen
i beräkning, som enligt avtal, vilket ingåtts före denna lags trädande i
kraft, skall vid besittningsrättens upphörande tillfalla markägaren utan er -

124

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

sättning till husägaren.’ Detta tillägg ha vi ansett ej skäligen böra inflyta
i nämnda paragraf. Kontrakt av antydda beskaffenhet innebär ju
ett, sakligt sett, obehörigt tillägnande av resultaten av andras arbete och
omtanke och kan särskilt i sådana fall, varom här är fråga, i själva
verket betraktas såsom ett pacturn turpe, som ju enligt rättsdoktrinen ej
är bindande. Vid den sociala expropriationen i synnerhet bör tillses, att
mänsklig rätt får något att säga vid sidan av den formella rätten.»

övergångsbestämmelsen.

Vid detta stadgande hava reservationer avgivits

dels av herrar av Ekenstam, Trana, Gezelius, greve Lagerbjelke, Däld
och Petersson i Lidingö villastad, vilka ansett

att Kungl. Majrts förslag i denna del bort oförändrat
tillstyrkas;

dels och av herr Älexanderson, som anfört:

»Till stöd för det ändringsförslag, utskottet i enlighet med herr Olofssons
i Digernäs motion framlagt i fråga om övergångsbestämmelsen, har
utskottet åberopat ''praktiska skal’. Utskottet torde härmed i främsta rummet
hava åsyftat angelägenheten att undvika, att initiativtagare till ett
kommunikationsföretag, vilka i samband med koncession erhållit expropriationstillstånd,
ställas i valet mellan att antingen låta den vunna koncessionen
förfalla för att börja om från början eller ock nödgas underkasta sig
nu gällande lags oförmånligare grunder för ersättningens bestämmande.

För min del finner jag utskottets ståndpunkt även principiellt taget
riktig sä tillvida som det synes mig, att icke redan tidpunkten för meddelandet
av expropriationstillstånd bör anses avgörande för frågan, huruvida
den äldre eller den nya lagen skall tillämpas vid ersättningens beräknande.
Först i och med att exproprianten vidtager en åtgärd, som innebär
att han mot jordägaren eller rättighetsinnehavaren gör bruk av den
erhållna befogenheten, synes för denne senare en rättslig situation hava i
förevarade hänseende inträtt, som icke längre bör rubbas av en ny lags
ikraftträdande. En dylik åtgärd vidtages emellertid icke alltid först genom
expropriationsärendets instämmande, utan föreligger möjligen redan tidigare,
nämligen genom besittningstagande av expropriationsföremålet. Det synes
också väsentligen vara hänsyn till dens rätt, som sålunda redan avhänts

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

125

besittningen, vilken bestämt det k. förslagets ställning i denna punkt, ehuru

förslaget går längre än härav betingas.

I enlighet med vad nu utvecklats, anser jag, att övergångsbestämmelsen
i det k. förslaget bör undergå allenast den ändring, att orden:
expropriation, vartill Konungen före samma dag lämnat tillstånd’ utbytas
mot orden: ''fastighet eller särskild rättighet, som den exproprierande före
samma dag tagit, i besittning’.»

-bo) Beträffande utskottets hemställan under B).

Reservationer hava avgivits

dels av herrar af Ekenstam, Trana, Gezelius, greve Lagerbjelke och
Holmdahl med yrkande,

att utskottets hemställan under 111:o om skrivelse
till Kungl. Ma,j:t med anledning av herr Lindhagens
motion och herr Perssons med fleras motion punkt 2:o)
icke måtte av Riksdagen bifallas.

dels ock av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, som anfört:

»Såsom under § 1 redan erinrats av hr Lindhagen synes oss den
nuvarande situationen kräva att från deras sida, som livligt inse den
trängande betydelsen för beroende små jordbrukare och den jordlösa befolkningen
i landet av en lagstiftning om social expropriation, denna angelägenhet
framföres omedelbart i riksdagen, då regeringen genom undanskjutande
av norrlandskommitténs förslag, torpkommitténs förslag och de
i riksdagen av socialdemokratiska gruppen väckta motionerna i ämnet visat
sig icke behjärta tillräckligt denna saks allvarliga innebörd. Det synes
oss också kunna hava sin betydelse för detta arbetes upptagande framdeles,
att de riktlinjer i ämnet, som vi anse vara oavvisliga, och som betonats i
hr Lindhagens samt hr Sven Perssons m. fl. motioner, även få taga form
i ett utarbetat lagförslag. Med framförandet av ett sådant förslag ha vi
ock framför allt velat fastslå, hurusom denna sak ej tål något uppskov.
För varje år som går utan att något åtgöres i förevarande avseende lida
en myckenhet fattiga människor obotlig skada till frihet, hälsa och egendom,
oaktat i 16 § regeringsformen föreskrives, att Konungen ej äger
någon i något avseende ''fördärva eller fördärva låta’.

126

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

En definitiv lagstiftning i det omfattande ämnet skulle möjligen
kunnat åstadkommas redan nu genom en nitisk samverkan mellan lagutskottet
samt regeringen och dess ämbetsmän. Då emellertid en strävan
i detta avseende ej ens blivit ifrågasatt, så ha även vi blivit urståndsätta
att kunna framlägga ett förslag till lagstiftning, som kan göra anspråk på
att vara definitiv. Däremot möter mindre svårigheter att, såsom ibland
även hos oss på senare tider ägt rum speciellt i jordfrågan, föreslå en
provisorisk lagstiftning för avhjälpande av det för handen varande nödläget
för en myckenhet människor i landet. Till vägledning hava vi därvid
haft, utom främst sakens natur, även de avfattningar i lagform, som förekomma
i norrlandskommitténs och det av hr Wedin motionsvis nu framförda
förslag, som avgivits av reservanter i nämnda kommitté, och vidare
de förslag i detalj punkter, som avgivits av torpkommittén och av oss vid
förra riksdagen (lagutskottets utlåtande nr 47). Slutligen ha vi också med
intresse tagit del av den nyaste engelska lagstiftningen, som är byggd på
rikliga erfarenheter. Till sist torde böra erinras att den ofta uttalade
fruktan, att riksdagen ej lämpligen bör omedelbart antaga en lagstiftning,
som ej varit föremål för juridisk detalj granskning inom ämbetsverken,
saknar väsentligen fog och även understundom fått giva vika för nödvändigheterna.
Ett av riksdagen antaget förslag skall för övrigt alltid
undergå sådan granskning på ett eller annat sätt, innan det av Kungl.
Maj:t stadfästes, vadan några verkliga äventyrligheter icke föreligga.

Till följd av den korta reservationstiden i utskottet hava vi icke
medhunnit att såsom vi önskat närmare motivera det av oss framlagda
lagförslagets olika bestämmelser utöver vad som de tre av herrar Wedin,
Lindhagen och Sven Persson m. fl. väckta motionerna innehålla.

Vi tillåta oss emellertid erinra om, att de närmare förtydliganden
och begränsningar, som efter mera ingående överväganden kunna bliva
fastslagna i eu definitiv lagstiftning, äro mindre behövliga i en provisorisk
lagstiftning. Det ligger nämligen i sakens natur, att regeringen,
vilken åligger prövningsplikt efter föreliggande omständigheter, skall
tillämpa en sådan lag med nödig varsamhet och låta den komma i tilllämpning
företrädesvis endast i sådana nödfall, där ett uppskov skulle
äventyra berättigade intressen.

Beträffande förfogandet över den jord, som av staten exproprieras,
synes det ligga i sakens natur och vara för dess vidare ändamålsenliga
framfärd oundgängligt, att jorden genom den av staten anordnade expropriationen
även i första hand tillfaller staten. När det sedan gäller spörsmålet
om upplåtelsesättet, synes det oss vara tämligen likgiltigt, vilka
former användas, blott de tjäna det sakliga innehall, som år oeftergivligt,

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

127

och detta är dels ett betryggande av besittningshavarens verkliga rätt och
dels ett betryggande av ändamålets bestånd. Det är eu svår fråga att
finna former, som tjäna dessa båda ändamål, och de hava hitintills aldrig
på ett fullt tillfredsställande sätt upptäckts. I England med sin långa erfarenhet
av olika expropriationslagar för socialt ändamål har man dock numera
kommit till den insikten, att småbrukarna finna sig både vid starten och i
längden bäst till rätta med att det allmänna behåller äganderätten till den
exproprierade jorden, liksom givetvis detta också är den tryggaste utvägen
för att för framtiden bevara det ändamål, för vilket det allmänna nedlagt
så mycken omtanke och omkostnader. Enligt 1907 års engelska lag får
statens jord, på grund av dessa erfarenheter och till skillnad mot vad
förut gällt, icke säljas men väl utarrenderas för småbruksändamål. Man
må ock besinna, att det nu ej vidare är fråga om utarrendering utan
eftertanke efter det gamla systemet. Det nya betraktelsesätt, som slagit
igenom i England och även hos oss med antagandet av en lag om social
expropriation kommer att göra sig gällande, återgives av professor Steffen
i hans framställning för emigrationsutredningens räkning av lagstiftningen
rörande småbruk och jordlotter i England sålunda: ''De blivande småbrukarna,
som ej ha eget kapital nog för att köpa jorden och ej vilja belasta
sig med kapitallån, motsvarande jordens saluvärde, hava möjligheten att
bliva arrendatorer på kommunernas eller statens jord och att bliva behandlade
enligt den socialpolitiska principen om småbrukens samhällsgagnelighet
i stället för enligt den privatekonomiska principen om största
möjliga penningvinst åt jordägaren och ett godtyckligt utövande av jordäganderätten
i överensstämmelse med en enskild jordägarefamiljs skiftande
intressen och åskådningssätt.’

Dessa viktiga överväganden äro emellertid förbehållna det definitiva
lagstiftningsarbetet. I eu provisorisk lag kan självfallet ej komma i fråga
att medgiva ett avhändande av den mödosamt förvärvade stats]orden,
innan detta övervägande ägt rum.

Beträffande jordlösens belopp, förtjänar erinras, att den engelska lagstiftningen
lagt denna sak i handen på eu kunnig och opartisk skiljeman
''utan inblandning av juridiska biträden och fackmän’. I detta sista avvisande
av den utav de enskilda intressena avlönade sakkunskapen ligger
åtskilligt, som nog har sin synnerliga betydelse även för våra förhållanden.
Vi ha därför varit betänkta på att föreslå ett tillägg till 8 § i sådant
syfte, men emellertid nöjt oss med att erinra om saken i motiveringen.

Slutligen må framhållas, att nödiga penningemedel måste ställas till
kommissionernas förfogande för tillämpningen av både en provisorisk och

128

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

en definitiv lagstiftning. Ett övervägande måste således även i detta
avseende äga rum och kunna därutinnan lärorika föredömen inhämtas från
de engelska statsmakternas åtgöranden i denna del av ämnet.

Vi hemställa alltså:

1 ro) att riksdagen med anledning av herrar Lindhagens
och Wedins motioner måtte för sin del antaga
följande ''provisoriska

Lag om expropriation av jord för vissa sociala ändamål.

1 §•

Från fastighet, som är av större omfattning och ej tillhör stat, kommun
eller inunicipalsamhälle, samt från fastighet, tillhörig bolag, förening
för ekonomisk verksamhet eller enskild person, vilken ej har sitt bo eller
hemvist å fastigheten och uppenbarligen besitter den huvudsakligen för
att tillgodogöra sig skogsavkastning, må jord tagas i anspråk genom
expropriation, om det prövas nödigt:

1) för att bereda torpare, bolagsarrendatorer och andra på liknande
sätt beroende jordbrukare tryggad förfoganderätt över jordbruket med
erforderlig skog, odlingsmark, bete eller annat nödigt tillbehör;

2) för att bereda den jordlösa obemedlade befolkningen jord med
nödigt tillbehör till nya jordbruk;

3) för att bereda innehavare av egna hus på ofri grund tryggad
besittningsrätt till marken;

4) för att bereda synnerligast den mindre bemedlade befolkningen
erforderlig tillgång på tomtmark för bostadsändamål.

2 §.

Skyldighet att avstå jord, som i 1 § sägs, äger ej rum, då marken
kan anses oundgängligen behövlig för befintlig eller tillämnad anläggning
å huvudfastigheten eller dess brukande i annat avseende eller markens
avstående eljest med avseende på förekommande omständigheter ej synes
kunna skäligen åläggas jordägaren.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

129

3 §•

Frågan om skyldighet att avstå jord enligt denna lag prövas för de
sex. nordligaste länen av vederbörande »jordbrukskommissioner», och inom
Övriga län av jordkommissioner, som böra för varje sådant län tillsättas
enligt enahanda grunder. Intill dess för sistnämnda län jordkommissioner
kommit till ^ stånd, utövas prövningsrätten liksom övriga enligt denna lag
kommission åliggande uppgifter av konungens befallningshavande.

Avslås framställning om expropriationen helt eller delvis eller har
bifallen ansökan helt eller delvis blivit bestridd av jordägaren, skall frågans
slutliga avgörande underställas konungens prövning.

4 §•

Expropriationen utföres genom statens försorg. Kommissionen tillkommer
i sådant avseende att i väckt fråga om jords avstående föranstalta
utredning samt vidtaga de övriga åtgärder, som för sakens bringande
till slut erfordras, ävensom att i alla mål och ärenden, som föranledas av
dylik fråga, utföra statens talan.

5 §•

Inom varje kommun bör i mån av behov och alltid, ifall kommissionen
därom gör framställning, för en tid av två år väljas en jordkommitté
av minst tre högst fem personer, vilken uti frågor om avstående
av jord., som är belägen i kommunen, äger medverka vid utförandet av
kommissionens uppgift. Vid valet, som hålles å kommunalstämma, äger
en var i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad person rösträtt;
och har varje röstande en röst. Vid lika rösträtt skiljer lotten.

6 §.

Fråga om viss jords avstående kan hos kommissionen väckas av den,
som önskar besittningsrätt till jorden, samt vidare av kommunens jordkommitté,
kommunens beslutande myndighet eller minst tio i kommunens
allmänna angelägenheter röstberättigade personer. Kommissionen äger ock
omedelbart upptaga dylik fråga till behandling.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 saml. 21 käft. (Nr 22.)

130

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

7 §•

]. För jord, som exproprieras, skall erläggas löseskilling i penningar,
motsvarande jordens värde. Såsom jordens värde skall anses dess taxeringsvärde
eller vad av huvudfastighetens taxeringsvärde må anses å jorden
belöpa, därest ej uppenbarligen framgår att verkliga värdet över- eller
understiger taxeringsvärdet.

2. Vid värdering av jord, som enligt 1 § mom. 1 eller 3 skall avstås,
må hänsyn icke tagas till den förbättring jorden kan hava vunnit
genom arbete eller kostnad, som nedlagts därå av nyttjanderättsinnehavaren
eller ock av föregående brukare, vilkens rätt övergått å nyttjanderättsinnehavaren,
utan skall till grund för värderingen läggas joidens skick,
då den från huvudgården uppläts, i den mån sådant kan utrönas.

3. Vid värdering av jord, som enligt 1 § mom. 1 eller 3 skall av stås,

må icke heller hänsyn tagas till den stegring i jordens värde, som
utan jordägarens åtgöranden uppkommit under den tid nyttjanderättshavaren
eller föregående brukare, vilkens rätt övergått a nyttjanderättshavaien,
varit i besittning av jorden; dock att denna tid ej må räknas längre tillbaka
än högst tio år. _

4. Beträffande jord, som enligt 1 § mom. 1 skall avstås, får vid
uppskattning av inägor och skogsmark å fastighet, som av ägaren förvaxvats
huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen, i allmänhet
ej ta”as hänsyn till inägornas och skogsmarkens värde för jordbi uksända
mål utan endast till vad de kunna anses värda såsom skogsmark. Tillika
bör i detta fall vid bestämmande av lösen för såväl inägor och skogsmark
som åbyggnader jämväl fästas avseende å de utgifter ägaren i verkligheten
kan i god tro antagas hava fått vidkännas för desamma; och må lösen ej
överskrida dessa utgifter, där ej särskilda omständigheter anses böra därtill
föranleda.

5. Skada, som annan än ägaren lider, bestämmes till dess skäliga
belopp.

8 §.

Kan ej överenskommelse träffas om lösen för den jord, som skall avstås,
eller om ersättning för skada, som an nan ^ än ägaren lider, värde lösen
eller ersättningen bestämd av kommissionen. Klagan mot beslutet må föras
i den ordning, som för ekonomimal i allmänhet är stadgad. Sådan klagan
må föras jämväl av den, som innehar nyttjanderätt till jorden.

Finner kommissionen, jordägaren och den, som söker jord, utan meningsskiljaktighet
lämpligare, att lösen bestämmes i den ordning gällande

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

131

lag om expropriation föreskriver, må denna ordning i stället lända till
efterrättelse, dock att, där parterna ej enas om val av’ nämnd, denna skall
utgöras av ordföranden och två ledamöter, av vilka parterna välja var sin.

9 §•

Bestående avtal om nyttjanderätt till jord, som avstås, vare fortfarande
gällande, där ej staten före bestämmandet av jordlösen påyrkat avtalets
upphörande; och må förty någon ersättning för förlust av nyttjanderätten
ej kunna ifrågakomma annat än då uppsägning, på sätt nyss är sagt, ägt rum.

10 §.

Mark, som genom statens försorg exproprieras enligt denna lag, blir
statens egendom. Kommissionen äger å statens vägnar upplåta jorden
främst till den, för vilkens räkning expropriationen ägt rum, med én besittningsrätt,
som är fullt betryggande för jordinnehavaren och tillika
upprätthåller ändamålet med jordens avlösning. Upplåtelsen skall ske mot
en afgift, som förräntar den utgivna jordlösen och kostnaden för expropriationen.
Tvist om avgiftens belopp prövas av domstol.

Äganderätt till exproprierad mark må ock kunna överlåtas å kommun
eller municipalsamhälle mot villkor av oförytterlighet, erläggande av eu
köpeskilling, motsvarande den utgivna jordlösen och kostnaden för expropriationen
samt jordens upplåtande till enskilde efter enahanda grunder,
som ovan sågs. I vist om köpeskillingens belopp prövas av domstol.

Då jord, som enligt 1 § mom. 1 eller 3 avstås, är på arrende upplåten
till någon, som ej innehar annat avsevärt jordbruk, bör arrendator!!
äga företrädesrätt till egendomens övertagande, och vare därför sådan arrendator,
där arrendet ej med jordens avstående upphört, berättigad att även
före arrendetidens slut övertaga jorden på stadgade villkor.

11 §•

Sedan ägaren till den jord, vars avstående ifrågasättes, delgivits
därom framställt yrkande, må frågans fullföljande ej förhindras därav, att
jorden övergår till sådan ägare, som enligt denna lag icke är skyldig att
avstå jord.

12 §.

I allt övrigt, varom i denna lag rörande expropriationen ej särskilt
stadgats, gälle i tillämpliga delar gällande lag om expropriation.

182

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

13 §.

Erforderliga föreskrifter för kommissionens verksamhet utöver vad
denna lag innehåller meddelas av konungen.

14 §.

Rörande expropriation av fastighet för att inom bebyggt område vid
järnvägsstation, hamnplats eller fiskläge eller å annan ort med större
sammanträngd befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden är särskilt
stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1914 samt gäller tills vidare
intill den 1 juli 1917.

2:o) att riksdagen med anledning av herr Lindhagens
och herr Perssons i Norrköping in. fl. motioner
ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga definitivt förslag
till lag om expropriation i erforderliga fall av jord från
fastigheter av angivet slag för ovannämnda sociala ändamål,
nämligen:

1) för att bereda torpare, bolagsarrendatorer och
andra på liknande sätt beroende jordbrukare tryggad
förfoganderätt över jordbruket med erforderlig skog.
odlingsmark, bete eller annat nödigt tillbehör;

2) för att bereda den jordlösa obemedlade befolkningen
jord med nödigt tillbehör till nya jordbruk;

3) för att bereda innehavare av egna hus på ofri
grund tryggad besittningsrätt till marken;

4) för att bereda synnerligast den mindre bemedlade
befolkningen erforderlig tillgång på tomtmark
för bostadsändamål.»

Stockholm 1918. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.

131015