Lagutskottets utlåtande Nr 22

Utlåtande 1912:LU22

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Nr 22,

Ankom till Riksdagens kansli den 4 mars 1912 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning af väckt motion om borttagande ur strafflagen
och strafflagen för krigsmakten af strafformen
inneslutning i mörkt enrum.

Uti eu inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 186, af herr Sven Persson i Norrköping, med hvilken herr N.
Edv. Lindberg instämt, anföres följande:

»Biksdagens justitieombudsman har i sin till innevarande riksdag
afgifna berättelse (sid. 260—267) fäst uppmärksamheten på den allvarliga
fara, som straffet »inneslutande i mörk cell» innebär för de individers hälsa
och lif, som drabbas af nämnda straffsats, hvarför han ansett, att bestämmelsen
i § 51 af Kung!. Maj:ts instruktion för fångvårdsstyrelsen och
fångvårdsstaten angående inneslutning i mörk cell under högst åtta dagar
måtte ändras till hvad som i en motsvarande straffbestämmelse gäller för
krigsmakten, nämligen att vid tillämpning af mörk arrest, efter hvarje
tredje dag en dags afbrott skall göras i bestraffningen.

Orsaken till denna J. 0:s uppfattning framgår med all önskvärd
tydlighet af innehållet i ett afgifvet uttalande af t. f. öfverläkaren vid
Stockholms hospital, Harald Eröderström, ur hvilket följande äfven här må
anföras:

»Erfarenheten synes tala för, att friska och normalt motståndskraftiga
individer i regel uthärda det gängse mörkcellstraffet utan att däraf taga
bestående skada. De lindriga och tillfälliga retningsfenomenen från hjärnans
syncentra, som därunder nästan alltid yppa sig, till följd af dagsBihang
till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 19 käft. (Nr 22). 1

2 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

ljusets långvariga utestängande, kunna icke betraktas som sjukliga symptom
enligt vanlig uppfattning.

Ganska ofta stegras emellertid dessa obehag under de första straffdygnen
till utpräglade syn- och hörselvillor, som försätta den fängslade i
ett orostillstånd med hjärtklappning och ångestsensationer; dessa abnorma
symptom från nervsystemet, hvilka jag som militärläkare upprepade gånger
varit i tillfälle att konstatera, bruka dock upphöra under de ljusa mellandagarna
eller efter straffets uttjänande och föranleda sällan ett ingripande
från läkarens sida.

Hos tvenne af mig iakttagna militärer, hvilka före interneringen i
mörk cell icke företedde några sjukdomssymptom, utbröt under första
resp. andra straff dygnet en häftig akut sinnessjukdom, som på grund af
därmed förenade hallucinationer, ångestkänslor och själfanklagelser ledde
till själfmordsförsök i cellen; i bägge dessa fall, hvilka föranledde sjukhusvård,
kunde sedermera genom efterfrågningar påvisas befintligheten af
sjukliga anlag, hvilka dock direkt framkallats genom det ådömda straffets
beskaffenhet. I ett tredje fall, som jag lärt känna genom offentliga handlingar,
förvandlades mörkcellstraffet efter ett dygn till ljus arrest, enär
den fängslade röjt så stark ''mörkrädsla’, att läkaren förklarade honom ur
stånd att aftjäna återstoden af de ådömda åtta dagarna.

Dessa erfarenheter gälla uteslutande mörkcellstraff, ådömda enligt
krigslagarna. Att lagstiftaren räknat med särskild hälsovådlighet af ifrågavarande
straff framgår tydligt däraf, att enligt disciplinstadgan för krigsmakten
(åt 1907) sträng arrest är den enda straffart, angående hvilken
föreskrifves, att läkares yttrande bör inhämtas, om fara för den straffskyldiges
hälsa genom straffets aftjänande anses föreligga. Denna uppfattning
bestyrkes ytterligare däraf, att det i forna tider permanenta mörkcellstraffet
mildrats genom ljusa mellandagar. Till jämförelse må anföras,
att enligt den tyska militärstraffrätten (af 1872) de ljusa dagarna medräknas
i det utmätta mörkcellstraffet, och att i hvarje fall läkarundersökning
skall föregå internering.

Då inspärrning i mörk cell beröfvar kroppen en viktig kraftkälla och
upphäfver synorganets förnämsta verksamhet, hvarigenom hjärnan försättes
i ett abnormt funktionstillstånd, måste denna straffart skäligen anses lika
hälsovådlig som svältstraffet (vatten och bröd), hvilken hos oss redan blifvit
afskaffad såsom stridande mot nutida rättsuppfattning, oaktadt de flesta
individer otvifvelaktigt utan permanent skada kunna uthärda 8 dygns
svältkost.

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 3

Ehuru jag icke äger käunedom om något fall af psykisk eller annan
rubbning, frainkalladt genom mörkcellstraff inom fängelserna, synes det
mig dock sannolikt, att eu dylik strålform, tillämpad under 8 (eller derå)
dygn utan afbrott, måste i ännu högre grad vara vådlig för den fängslades
psykiska hälsa, desto mera som abnorma anlag äro ojämförligt mycket
vanligare bland de å straffanstalterna internerade än annorstädes; då dessa
individer under inflytande af sin abnorma sinnesbeskaffenhet, som under
nuvarande förhållanden sällan konstateras, ofta begå sådana förseelser,
hvilka föranleda extra judiciella bestraffningsåtgärder, så torde den faran
ligga nära till hands, att en hälsovådlig straffart bringar dessa individers
anlag till definitivt utbrott och därigenom invalidiserar dem för all framtid.»

På grund af detta läkareuttalande jämte mycket annat i samma riktning,
som kan anföras, äfvensom på grund af att det mörka cellstraffet
numera rätt allmänt anses som barbariskt, föråldradt och otidsenligt, därjämte
verkande högst olika på olika individer samt innebärande en allvarlig
hälsofara för dem, som däraf drabbas både bland våra värnpliktiga
och andra, och ett kränkande af den allmänna humanitetsuppfattning, som
allt mer gör sig gällande, torde tiden vara inne att afskaffa denna gamla
barbariska kvarlefva.

Bestämmelser om mörkt cellstraff återfinnas nu, utom i strafflagen
för krigsmakten och instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångstaten,
äfven på några ställen i den allmänna strafflagen, bland annat i 4 kap.
15 § strafflagen, enligt hvilken fånge kan inneslutas i mörkt enrum ända
till 21 dagar i rad.

På grund häraf yrkar jag vördsamt, att Biksdagen för sin del må
besluta ur strafflagen och strafflagen för krigsmakten borttaga strafformen
om inneslutande i mörkt enrum.»

Inneslutning i mörkt enrum är i strafflagen för krigsmakten den 7
oktober 1881 upptagen såsom särskild straffart. Enligt 16 § i nämnda
lag kan nämligen såsom disciplinstraff ådömas arrest utan bevakning,
vaktarrest eller sträng arrest. Sistnämnda bestraffning, som endast får
användas för underofficer och manskap skall jämlikt 19 § verkställas i
mörkt enrum i militärhäkte, och kan ådömas i högst åtta dagar. För
hvarje tredje dag skall göras en dags afbrott i bestraffningen. Under de
dagar afbrott sker hålles den straffskyldige i ljust rum, men dessa dagar
inräknas ej i den ådömda strafftiden. Finnes straffskyldig ej kunna
utan fara för sin hälsa undergå honom ålagd sträng arrest, bör läkares

Utskottets

yttrande.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

yttrande inhämtas. Sträng arrest kan i fråga om manskapet skärpas genom
mistning af sängkläder.

I allmänna strafflagen förekom ursprungligen inneslutning i mörkt
rum allenast såsom straff för lifstidsfånge, hvilken begått brott, hvarå
dödsstraff ej kunde följa. Dylik fånge kunde jämlikt 4 kap. 12 § strafflagen,
motsvarande nuvarande 4 kap. 15 §, få sitt straff skärpt genom
inneslutande i mörkt enrum under högst 21 dagar. I svårare fall kunde
denna skärpning verkställas tre gånger, dock med minst tre månaders
uppehåll mellan hvarje gång.

I skrifvelse den 13 maj 1898 anhöll emellertid Eiksdagen under framhållande
bland annat däraf att den praktiska erfarenheten till full evidens
ådagalagt, att det kortvariga fängelsestraffet såsom allmän straffart vore högeligen
otillfredsställande, att Ivungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande
bland annat huruvida i de fall, där enligt gällande lag enkelt fängelse
antingen ådömdes omedelbart eller sattes i stället för bötesstraff, andra
mera affliktiva frihetsstraff'' borde komma till användning, vare sig genom
allmän regel eller då domstol därom förordnade och huruvida sådana eller
andra affliktiva straff borde särskildt stadgas för brott emot person vid
iteration eller eljes försvårande omständigheter, när straffarbete likväl ej
ansåges böra å brottet följa, samt om förhållandena därtill föranledde för
Eiksdagen framlägga förslag till de förändrade lagbestämmelser, som för
vinnande af sålunda angifna syften kunde erfordras.

I anledning af denna skrifvelse uppdrog ICungl. Maj:t den 25 maj 1900
åt en kommitté att upprätta förslag bland annat om skärpning af förvandlingsstraffen
och de på kort tid omedelbart ådömda frihetsstraffen. Denna
kommitté, den så kallade strafflagskommittén, afgaf den 17 maj 1902 sitt
betänkande, hvari kommittén föreslog, att under vissa förutsättningar straffarbete
på viss tid skulle kunna ådömas med skärpning genom hardt nattläger
minst fyra och högst trettio dagar af strafftiden antingen enbart eller
i förening, under högst sex dagar, med mörkt enrum, äfvensom att fängelse,
som omedelbart för brott ålades, skulle i vissa fall kunna ådömas
med skärpning genom hårdt nattläger minst två, högst tjugu dagar.

På grundvalen af kommitténs förslag framlade Kung]. Maj:t vid 1906
års riksdag proposition rörande ändring i vissa delar af strafflagen m. m.,
hvilken proposition i denna del af Eiksdagen oförändrad antogs, hvarefter
den 22 juni 1906 lag i ämnet utfärdades.

Genom denna lag har i allmänna strafflagens 2 kap. 6 och 7 §§
meddelats föreskrift därom, att straffarbete på viss tid, ej öfver två år,

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 5

må ådömas med skärpning genom hardt nattläger minst fyra, högst trettio
dagar af strafftiden, antingen enbart eller i förening under högst sex
dagar med mörkt enrum. Fängelse, som omedelbart för brott ålägges,
kan ådömas med skärpning blott genom hardt nattläger minst två, högst
tjugu dagar. Sådan straffskärpning må ådömas endast för vissa af lagen
uppräknade brott och endast därest synnerlig råhet eller ondska genom
brottet ådagalagts. Vidare är stadgadt, att ådömd skärpning icke får tilllämpas
pa kvinna, när hon är hafvande eller ammar barn; ej heller på
annan, så länge lian finnes ej kunna utan våda för hälsan undergå skärpnmgen;
hvarjemte enligt kung!, kungörelsen den 31 december 1906 rörande
verkställighet af straffskärpning, fängelseföreståndare skall efter inhämtande
af fängelseläkares utlåtande bestämma när verkställighet af ådömd
skärpning skall börja, när till följd af uppkommet hinder afbrott i skärpningen
skall ske och när skärpningen efter hindrets upphörande åter skall
vidtaga. Det åligger fängelseläkaren, att under det skärpningen pågår,
noggmnt iakttaga fångens hälsotillstånd, och skall han omedelbart vid strafftidens
början meddela betyg, huruvida skärpningen kan verkställas eller
hinder 1 fångens hälsotillstånd eller eljes möter. Om straffskärpning till

följd af ofvan angifvet hinder icke hinner under strafftiden verkställas är
skärpningen förfallen.

Enligt nu gällande bestämmelser förekommer sålunda inneslutning i
mörkt enrum dels såsom disciplinstraff i strafflagen för krigsmakten, dels
såsom straffart 1 4 kap. 15 § allmänna strafflagen och dels såsom straffskärpnmg
i 2 kap. 6 och 7 §§ sistnämnda lag. Därjämte må emellertid
anmäikas, att jämlikt § 51 i kungl. instruktionen för fångvårdsstyrelsen och
fångvårdsstaten den 16 december 1910, med den lydelse denna paragraf erhållit
genom kungl. kungörelsen den 10 november 1911, fånge som bryter
mot anbefalld ordning kan tillrättavisas bland annat med inneslutning i mörk
cell under högst åtta dagar, därvid dock skall iakttagas, att sådan bestraffnmg
ej får tillämpas utan att läkarens förklaring inhämtats, att hinder därför
med hänsyn till fångens hälsotillstånd ej möter samt att, där inneslutning
1 mörk cell ålagts för längre tid än tre dagar, efter hvarje tredje dag
afbrott i bestraffningen skall ske under en dag.

I förevarande motion har motionären yrkat, att inneslutning i mörkt
rum såsom straffpåföljd skulle borttagas ur allmänna strafflagen och strafflagen
för krigsmakten.

g Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Hvad först angår uteslutande af nämnda straffart ur den allmänna
strafflagstiftningen, synes utskottet ett sådant uteslutande kunna och böra
äga rum. Den här åsyftade strafformen torde i viss mån i sm egenskap
af kroppsstraff vara förenad med samma brister, som, enligt hvad allmänt
erkänts, vidlåda detta slag af straff, särskildt prygelstraffet. Af hvad
motionären anfört och erfarenheten i öfrigt bekräftat, lärer framgå att ett
inneslutande i mörkt enrum i vissa fall icke kan anses vara utan tara lör
den strafflidandes hälsa. Detta har jämväl i lagstiftningen beaktats i det
nämligen med hänsyn till denna straffets olägenhet bestämmelser meddelats
om visst afbrott i bestraffningen och om inhämtande af läkarens utlåtande
innan straffets utstående tillåtes. Men äfven med dessa försiktighetsmått
är såsom läkares yttranden gifva vid handen, all tara icke utesluten.
Endast en mycket stor nödvändighet kan därför enligt utskottets mening
försvara bibehållandet af denna form för bestraffning, som icke synes utskottet
stå väl öfverens med berättigade fordringar på en human strafflagstiftning.
. .. ,

Någon nämnvärd olägenhet af den af motionären föreslagna atgarden

lärer emellertid icke vara att befara. Sedan 1902 års strafflagskommitté, hvars
förslå", enligt hvad ofvan nämnts, ligger till grund för 1906 års lag
tänkte sig användandet af mörkt enrum såsom straffskärpning endast böra
ä"a rum i undantagsfall. Såvidt utskottet har sig bekant, har också morkt
enrum såsom straffskärpning endast i ytterst få fall ådömts. För öfrigt
lära hos domstolarna de i 1906 års lag medgift skärpningsmedlen vant
i allmänhet jämförelsevis litet tillämpade. Då sålunda till och med den
mindre svåra af de ofvan angifna formerna för straffskärpning, nämligen
hårdt nattläger, ansetts i praktiken endast böra undantagsvis anlitas, synes
den svårare af dem med dess ofvan skildrade brister utan olägenhet

kunna undvaras. . , „.

Det kan här förtjäna anmärkas, att hvarken i 1902 ars norska strafflag
eller i det år 1909 uppgjorda förslaget till ny tysk strafflag bland
straffskärpningsmedlen upptagits mörkt enrum; och må idetta sammanhang
äfven erinras att professor Johan C. W. Thyrén i sitt. efter nådigt
uppdrag den 24 januari 1910 afgifna betänkande rörande principerna för
eu strafflagsreform såsom sin mening framhållit, att för närvarande alla
affliktivstraff borde hållas borta från straffsystemet, dock att forvandlmgsstraffet
i betraktande af dess relativa kortvarighet möjligen »skulle kunna
på allmänt sätt skiljas från det direkta frihetsstraffet genom eu något
mera affliktiv karaktär (af lindrig grad).»

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 7

Hvad därefter angår strafflagen för krigsmakten, kar Riksdagen i
sm den 1 juni 1901 till Knngl. Maj:t aflåtna skrifvelse rörande vissa
andringar 1 strafflagen för krigsmakten framhållit, att Riksdagen ansåge
det bola tagas 1 öfvervägande, huruvida icke den stränga arresten skulle kunna
^an tara för disciplinen helt och hållet afskaffas och ersättas med andra straff.
. ,.„u sa kallade.krigslagstiftningskommittén, som den 1 april samma

ar tillsattes för revision af strafflagen för krigsmakten och förordningen
om krigsöIomstolar och rättegången därstädes och som den 3 april 1905
algat sitt betänkande, ansåg sig visserligen icke kunna förorda, att straffformen
in or k t enrum alldeles uteslöts ur strafflagen för krigsmakten,
men upptog dock icke den stränga arresten som särskild strafform i sitt
orslag,. utan foreslog 1 stället, att den svåraste formen af disciplinstraff
arrest 1 tredje graden, finge för manskap, ej tillhörande underbefälet, skärpas
genom hardt nattläger eller genom mörkt enrum eller genom bådaTir
l f.°reninf 1 högst sex dagar. Sådan straffskärpning, hvars verkställighet
ej finge ske, förrän vederbörande läkare efter verkställd underso
ning förklarat, att den straffskyldige utan våda för hälsan kunde underkastas
skärpningen, och som verkställdes med en dags afbrott efter den
tredje dagen, fick ej åläggas i andra fall än då »synnerlig råhet, groft
trots mot föreskriven eller eljest gällande ordning eller inrotad vanart
genom forbryteRen adagalagts» och, med hänsyn till af den skyldige förut
utstånden bestraffningar för brott emot strafflagen för krigsmakten eller

skull, uPPforande 1 det icke kunde antagas, att lindrigare straff

skulle d honom öfva tillbörlig verkan.

Inom kommittén yrkades emellertid af reservanter, ibland hvilka
var nuvarande chefen för generalstaben, att mörkt enrum icke skulle upptagas
1 den nya strafflagen såsom vare sig särskild strafform eller straffs
arpnmg; och de framhöllo därvid bland annat, att hvad särskildt de värn P

1, “SmSe Stra,ffor.men mörk arrest jämförelsevis sällan tillämpats
oc darfor vore obehöflig med en hufvudsakligen på allmän värnplikt
byggd härordning, att för öfrigt, lika litet som stränga straff i och för
sig skapa göda medborgare, de lika litet förmå skapa goda soldater, samt
att någon risk för krigstuktens upprätthållande på intet sätt kunde sägas
inträda genom den mörka arrestens afskaffande.

, A..Ett På krigsIagstifningskommitténs arbete grundadt förslag till ny
strafflag för krigsmakten framlades af Knngl. Maj:t för 1908 års Riksdag,
men blef icke af Riksdagen bifallet, enär det icke åtföljdes af förslag
om kngsdomstolar och processer i krigsrättsmål. Af Kungl. Maj:ts

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

tal på rikssalen vid öppnandet af innevarande riksdag mhamtas att forelintliga
förslag till ny ^^lagstiftning ännu icke aro fardiga att foi Biksdagen
framläggas, af skäl att de äro föremål för bearbetning i syfte att »bringas
i öfverensstämmelse med befogade kraf på rättssäkerhet och humani e ».

I likhet med ofvan åberopade reservanter anser utskottet, att alven
beträffande strafflagen för krigsmakten strafformen inneslutning i mörkt
enrum kan undvaras utan risk för krigstuktens upprätthållande

Huruvida vid ett borttagande af denna strafform ur strafflagen för
krigsmakten bör tillses, att på andra vägar medel vinnas för det motverkande
af synnerligen råa eller om groft brott mot god ordning eller om vanart
vittnande förbrytelser, som man med den ifrågavarande straffskarpnmgen
velat ernå, lärer böra bero på den utredning, som i sådant afseende blitvit

eller varder föranstaltad. , ,, .

Under åberopande af hvad utskottet sålunda anfört, far utskottet

hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande,
under hvilka villkor inneslutning i mörkt enrum såsom
särskild strafform eller straffskärpning må kunna ur
strafflagstiftningen utgå, samt för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill detta öfvervägande kan gifva anledning.

Stockholm den 1 mars 1912.

På lagutskottets vägnar:
.T(TITAN AVIDÉN.

Lagutskottets utlåtande nr 22.

Reservation:

herr Albert Petersson i Lidingö villastad, med hvilken herrar af Ekenstam,
Håkanson, Trana, von Baumgarten och Bogberg instämt, har anfört:

Saval allmänna strafflagen som strafflagen för krigsmakten äro, såsom
allmänt är bekant, föremål för revision. Hvad särskildt angår strafflagen
ör krigsmakten lärer förslag till ny sådan vara att förvänta inom en nära
framtid, antagligen redan till nästa riksdag. Att den nu väckta frågan
därvid kommer att upptagas till allsidigt bedömande ligger i öppen dag.
Vid sadant förhållande kan jag icke finna det vare sig nödigt eller lämpligt,
att Riksdagen nu uttalar sig därom. Jag hemställer alltså, att motionen
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Herrar Gustaf Andersson och Bergendahl hafva begärt att få här antecknadt,
att de ej deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Bihang till Bilcsdagens protokoll 1912. 9 samt. 19 käft. (Nr 22),