Lagutskottets Utlåtande Nr 22 (Utlåtande 1910:LU22 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande Nr 22.

Nr 22.

Ankom till Riksdagens kansli den 8 mars 1910 kl. 3,30 e. m,

Utlåtande, i anledning af väckt motion om förhud mot handel
med tobaksvar or å restaur anter och kaféer under sådan
tid då tobaksbod skall hållas stängd enlig lagen angående
förbud mot handels idkande å söckendag utöfver viss tid.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 158, har herr J. Hasselquist anfört följande:

»Vid föregående års riksdag framlades af K. M:t proposition angående
förbud mot handels idkande a söckendag utöfver viss tid, hvilken proposition
af Riksdagen, efter vissa inskränkningar med afseende å lagens
giltighetsområde, bifölls.

Mot de sålunda antagna lagbestämmelserna, hvilka komma att under
åi 1910 tiäda i tillämpning, framställdes redan under propositionens behandling
i Riksdagen såväl till lagutskottet som till K. M:t från Sveriges
tobakshandlares riksförbund och andra föreningar för cio-arr- och tobakshandlare
vissa anmärkningar och yrkanden, hvilka afsåga, att K. M:ts förslag
ej skulle af Riksdagen godkännas, sådant det förelåg i K. M:ts proposition,
utan endast i den form, att förbudet äfven måtte komma att
gälla kaféer, restaurator, rakstugor m. fl. samt gatuhandel äfven å
hvardagar under tider, då cigarrbutikerna enlig eventuell lag måste hållas
stängda.’

på den nya lagen ger innehafvare af kaféer och restaurator rätt
att tillhandahålla tobaksvaror under tid, då tobaksbod måste hållas stängd,
medför detta för tobakshandelns idkare stora faror, i det att tobakshandeln
kommer att öfverflyttas till innehafvarna af kaféer och restaurator.

Denna konkurrens blir så mycket svårare för tobakshandlarna att uthärda,
som dessa serveringar få hållas öppna till sent på nätterna. IsynBih,
till Biksd. Prof. 1910. 7 Samt. 20 Käft. (Nr 22.)

Lagutskottets Utlåtande Nr 22.

nerhet lära kaféinnehafvarna redan ha börjat rusta sig för att bedrifva
tobaksbandeln i större utsträckning än hittills. Det borde med all rätt
kunna anses oriktigt att på sätt här komme att ske, gynna denna serveringarnas
tobakshandel på tobakshandlarnas bekostnad. Detta nya sakernas
tillstånd skall naturligtvis komma att i hög grad rubba tobakshandlarnas,
särskildt de mindres ställning och existensmöjligheter, såvida ej
några lagbestämmelser, i syfte, att skydda deras näring, komma att införas.

Detta tobakshandlarnas kraf har också vunnit erkännande i själfva
den kungl. propositionen till 1909 års Riksdag, däri det yttras i statsrådets,
justitieministern Albert Petersson, andragande till statsrådsprotokollet
af den 26 februari 1909: ''Mer befogad förefaller cigarrhandlarnas anmärkning
mot den konkurrens, som bjudes dem i de fall, då, enligt
hvad i förenämnda framställningar till K. M:t uppgifves, å restauranter,
kaféer, automatrestauranter o. s. v. från särskildt lager eller särskild försäljningsplats
skulle drifvas fullständig handel med tobaksvaror och försäljning
ske äfven till personer, som där icke intagit någon förtäring.
Huruvida icke sådan handel bör kunna förhindras redan med stöd af nu
gällande lagstiftning förefaller ovisst.’

Genom sedan dess gifna prejudikat har utrönts, att sådan försäljning
af tobaksvaror ej kan med nu gällande lag förhindras. Öfverståthållareämbetet
i Stockholm har nämligen i utslag af den 31 oktober 1908 resolverat,
att innehafvare af restauranter ha rätt att till gäster, som intaga förtäring,
försälja tobaksvaror.

Att behofvet af att något häremot göres, redan insetts, bestyrkes
af ett yttrande i lagutskottet af hr Lindhagen vid frågans behandling, då
han anförde: ''Det synes böra tillses, att den försäljning af tobak, som
sker å restauranter, automater och kaféer, helst alltid äger rum endast
till dem, som där intaga någon förtäring. Det antydes ock i den kungl.
propositionen, att något bör göras häremot, eventuellt genom ny lagstiftning
i den mån sådan handel ej kan förhindras redan med stöd af nu
gällande lag. En sådan lagstiftning borde dock ha trädt i kraft samtidigt
med den nu föreslagna. Då så ej blir förhållandet hade en framställning
i ämnet från Riksdagen till K. M:t varit på sin plats. Men då någon
motion därom ej blifvit väckt, hvilket från min sida i följd af myckna
göromål försummats, så återstår endast att inskränka sig till ett uttalande
af den förhoppningen, att K. M:t af eget initiativ tar frågan om hand
och förelägger den för nästa Riksdag.’

Lagutskottets Utlåtande Nr 22.

Då något förslag härom från K. M:t måhända ej är att i denna fråga
förvänta och^ på grund af det föregående tillåter jag mig hemställa, att
Riksdagen måtte besluta, att handel med tobaksvaror å restauranter, kaféer,
automatrestauranter o. s. v. måtte förbjudas å sådana tider, då tobaksbod
enligt den nyantagna lagen skall hållas stängd.»

Såsom motionären erinrat, uttalades under den förberedande behand- Utskottets
lingen af frågan om den lagstiftning, som resulterade i lagen den 5 juni yttrande1909
angående förbud mot handels idkande å söckendag utöfver viss tid,
från cigarr- och tobakshandlare såsom önskemål, att cigarr- och tobaksaffärerna
antingen helt undantoges från nämnda lagstiftning eller ock,
om så ej blefve fallet, att särskilda anstalter träffades till deras förmån.

Sålunda hemställdes, att gatuhandel med tobaksvaror måtte förbjudas
under tider, då cigarrbutikerna måste hållas stängda. I denna del tillmötesgick
den omförmälda lagstiftningen alla kraf. Vidare gjordes gällande,
att en bestämmelse om viss stängningstid för cigarrbutiker vore
en orättvisa, så länge försäljning af tobaksvaror på restauranger och kaféer
finge fortgå till klockan tolf och senare på natten.

Föredragande departementschefen anförde till det statsrådsprotokoll,
som åtföljde propositionen till Riksdagen angående berörda lag —
efter att hafva framhållit, att skäl talade för rätt till öppenhållande af
cigarrbutiker längre på aftonen än som för andra bodar var erforderligt,
en rätt som äfven blef af lagen medgifven — följande:

»Den konkurrens från restaurantinnehafvares och kaféidkares sida,
som anföres till stöd för bibehållande af en ordning, där arbetstiden ofta
uppgår till 15 timmar och därutöfver, synes, där den i verkligheten
förekommer, kunna bekämpas med andra medel. Det är emellertid därvid
näppeligen befogadt att såsom konkurrens beteckna den affär med
tobaksvaror, som å restauranter och kaféer bedrifves i direkt sammanhang
med utskänkningen, enär denna försäljning numera torde å lokaler
af nämnda slag vara lika själfskrifven som tillhandahållande af mat och
dryck. Dessutom förtjänar anmärkas, att denna försäljning till förtäring
på stället af tobaksvaror knappast berör frågan om en tidigare stängningstid
för cigarraffärerna, enär dessa torde finna tillfälle att tillgodose
den tobakskonsumerande allmänhetens behof utan ett oskäligt förlängande
af arbetstiden, vare sig den ofvannämnda försäljningen är tillåten eller
förbjuden.

Lagutskottets Utlåtande Nr 22.

Mer befogad förefaller cigarrhandlarnes anmärkning mot den konkurrens,
som bjudes dem i de fall, då, enligt hvad i förenämnda framställningar
till Kungl. Maj:t uppgifves, å restauranger, kaféer, automatrestauranger
o. s. v. från särskildt lager eller särskild försäljningsplats skulle
drifvas fullständig handel med tobaksvaror och försäljning ske äfven till
personer, som där icke intagit någon förtäring. Huruvida icke sådan
handel bör kunna förhindras redan med stöd af nu gällande lagstiftningförefaller
ovisst. I hvarje fall torde den lagstiftningsåtgärd, som i här
berörda afseende möjligen kan erfordras, närmast tillhöra ett annat område
och icke äga något oskiljaktigt sammanhang med den nu föreliggande
frågan.»

Såsom motionären framhållit torde det å ena sidan anses ostridigt,
att innehafvare af utskänknings- ocli kaférättigheter ha rätt att tillo gäster,
som där intaga förtäring, försälja tobaksvaror för bruk å stället. A andra
sidan torde vara klart, att annan försäljning från om förmälda lokaler af
dylika varor kan blifva straffbar antingen såsom olaga handel i den mening,
som afses i förordningen angående utvidgad näringsfrihet, eller
såsom sabbatsbrott enligt 7 kapitlet 3 § strafflagen eller ock ur bägge
dessa synpunkter. För frågan om olaga handel föreligger eller ej, är
afgörande dels sättet för handelns bedrifvande — »i bod eller från annat
upplagsställe» — dels ock i viss mån handelns omfattning. I de fall,
där tobaksvaror försäljas till icke gäster från helt eller delvis för tobaksförsäljning
afsedda s. k. kiosker, hvilka höra till restauranger eller kaféer,
torde olaga handel föreligga. Möjligen kan därjämte i vissa dylika fall
försäljningen blifva betraktad såsom ett brott mot den förutnämnda lagen
angående förbud mot handels idkande å söckendag utöfver viss tid.
Olaga handel i näringsfrihetsförordningens mening bör det äfven vara,
om annan å lokalen bedrifven försäljning af nämnda varor till andra än
gäster, i fall, där sådan försäljning verkligen förekommer, antager viss
omfattning. Redan af gällande lagstiftning nås alltså praktiskt taget
såsom straffbar den försäljning, hvarom är fråga, som ej anses följa
af själfva utskänknings- eller kaférättigheten. Vid sådant förhållande
synes utskottet det skydd, som redan förefinnes i det af motionären
ifrågasatta afseendet, böra anses tillfredsställande. Att i den omfattning, motionären
påyrkat, förbjuda all handel med tobaksvaror å restauranger och
kaféer, synes utskottet hänsynen till öfriga tobakshandlare icke kräfva.
I hvarje fall torde sådana eller andra hänsyn icke påkalla en ändring i

Lagutskottets Utlåtande Nr 22.

Ä tillimpM °ch *•

a grund af hvad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet,

att ifrågavarande motion icke måtte till nämm
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 mars 1910.

På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.

Reservation:

i Pe,J7fr Pettersson från Södertälje, Jansson i Edsbäcken, Ersson

och Lindhagen hafva anfört följande:

»Det synes vara påtagligt, att det förhållande, att innehafvare af
restauranger och kafeer under den tid, då de egentliga tobakshandlarna
aro förbjudna att idka dylik handel, försälja tobaksvaror till allmänheten
innebar en orättvisa, som, i den mån sådant genom lagstiftning kanske’
boi undanrödja^. Äfven om man vill medge, att tobaksvaror i sammanhang
med utskänkningen må tillhandahållas gästerna, synes i allt fall
“ Z »tt dylika varor i sLre eller "Zdie eif “

n forsaljas från bodar eller s. k. kiosker, anordnade i eller i närheten
a. orsa jnmgslokalen, påkalla rättelse — en rättelse, som enligt vår mening
1CD++an+VTaSi allenaSt,genrm tillämPning af nu gällande lagstift1909
Deotta t0Jde kunna ske äfven utan ändring af lagen den 5 juni
1909 angående handels idkande å söckendag utöfver viss tid, såsom också
antyddes i justitieministerns i utskottets betänkande åberopade yttrande.

bifall a ?Td Ti hafva'' lh SOm anSett “otionärens yrkande icke kunna
hemställa ^ ^ föreslagna forrnen’ yrkat> att utskottet måtte

Bih. till Riksd. Brok 1910. 7 Sami. 20 Haft. (Nr 22.)

Lagutskottets Utlåtande Nr 22.

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj :t
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes för Riksdagen snarast
möjligt framlägga förslag till lagstiftning, hvarigenom,
i den mån sådant lämpligen kan ske, försäljning
af tobaksvaror å kaféer, restauranger in. fh dylika
ställen må förbjudas å tid, då dylik handel i bod
är förbjuden.»

Stockholm 1910, Tr. A.-B. Skandia