Lagutskottets utlåtande Nr 21
Utlåtande 1915:LU21
Lagutskottets utlåtande Nr 21.
1
Nr 21.
Ankom till riksdagens kansli den 13 april 1315 kl. 8 f. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dels åtgärder
till motverkande av förefintliga missförhållanden med
avseende å det sedliga tillståndet i riket, dels ock ändring
i 10 kap. 14 § strafflagen.
Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen*, af Ekenstam, Söderbergh,
Trana, Stärner*, Alexanderson, greve Spens, Tisell*, Richard Jonson,
Pettersson i Bjälbo, Persson i Norrköping, Gustafsson i Örebro, Schotte,
Igel * och Svensson i Eskilstuna *.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 1, har herr Thgrén hemställt, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande,
på vad sätt åtgärder må kunna vidtagas i syfte att motverka
förefintliga missförhållanden med avseende å det sedliga tillståndet i
riket, samt därefter för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kan föranleda».
I samband med denna motion har lagutskottet till behandling förehaft
en inom nämnda kammare av samme motionär väckt motion, nr 2,
uti vilken sistnämnda motion hemställts, »att sådan ändring måtte vidtagas
i strafflagen 10 kap. 14 § att samma straff, som där för närvarande
stadgas för offentlig uppmaning till ohörsamhet mot lag eller laga
myndighet, måtte utsträckas att gälla jämväl offentlig uppmaning till
osedlighet».
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 18 käft. (Nr 21.)
1
2
Lagutskottets utlåtande Nr 21.
Såsom motionären i sin förstnämnda motion berört, hemställdes
uti en vid januaririksdagen sistlidet år inom första kammaren väckt
motion (nr 33), att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville snarast möjligt vidtaga kraftiga åtgärder i lagstiftningsväg
eller annorledes för att motarbeta den tilltagande sedliga
urartningen på olika områden.
Jämväl inom andra kammaren väcktes vid nämnda riksdag eu
motion med enahanda hemställan.
Till stöd för de i dessa motioner framställda yrkanden anfördes
följande:
Motivering.
»Upprörande tilldragelser på det sedliga området hava under det
senast gångna året timat i vårt land. Råheten har gått därhän, att
människoliv hava fallit offer för de lössläppta lustarna. Och det mest
beklagansvärda är, att man härvid icke vågar hängiva sig åt någon
förhoppning, att det onda, som sålunda tagit sig utbrott, eljest är statt
i avtagande. Tyvärr framträda fastmer på olika områden symtom på
att det hotar att tillväxa.
Vår brottmålsstatistik företer i det hänseendet oroväckande siffror.
Chefens för justitiedepartementet nyss avgivna ämbetsberättelse för 1912
visar sålunda en stark stegring i antalet sakfällda under den senaste
tiden. Antalet för grövre brott sakfällda steg sålunda från 2,624 år
1911 till 2,842 år 1912 eller med icke mindre än 8.3 procent. (Hela
antalet sakfällda ökades samtidigt från 93,013 till 100,335, d. v. s. med
7.9 procent.) Fallen av våldtäkt hava ensamt ökats från 15 till 26,
och det lärer icke vara anledning antaga, att sistnämnda antal under
1913 minskats.
Tyvärr är det icke heller här fråga om blott ett tillfälligt förhållande.
En jämförande statistik för de sista decennierna över antalet
sakxällda för våldtäkt och sedlighetsbrott visar nämligen för nedanstående
femårsperioder följande beklagliga siffror:
Summa för åren Våldtäkt
1866—70 30
1871—75 17
1876—80 21
1881—85 44
1886—90 38
1891—95 49
1896—1900 76
1901—05 77
1906—10 71
sedlighetsbrott | Ringare sedlighetsbrott |
80 | 337 |
91 | 403 |
83 | 686 |
95 | 894 |
137 | 754 |
161 | 1,060 |
225 | 1,354 |
225 | 1,253 |
284 | 1,372 |
Lagutskottet'',i utlåtande Nr 21. 3
Stegringen är, såsom synes, i stort sett alltjämt fortgående, särskilt
inom gruppen grövre sedlighetsbrott. Den är därjämte vida starkare
än folkmängdstillväxten under samma period. I detta hänseende kan
det vara skäl hänvisa till en av överdirektören och chefen för kungl.
fångvårdsstyrelsen V. Almquist i Svensk Tidskrift, 1913, häftet 6, offentliggjord
framställning. Däri meddelas, med siffror hämtade från andra
femårsperioder än de ovan använda, att i straffanstalterna under nedannämnda
femårsperioder intagits följande antal personer, dömda till straffarbete
eller fängelse för äktenskaps- och sedlighetsbrott:
Ai- | Antal | Medeltal |
ds 78—82 | 172 | 34 |
1883—87 | 184 | 37 |
1888—92 | 193 | 39 |
1893—97 | 280 | 56 |
1898—1902 | 313 | 63 |
1903—07 | 279 | 56 |
1908—12 '' | 345 | 69 |
»Under det att befolkningssiffran», heter det vidare i samma artikel,
»stigit med 20.9 procent, har antalet av ifrågavarande brott stigit med
103 procent. Egendomligt är att se, hurusom dessa brott alltmera tilltagit
från 1890-talets ingång, för att bli allra talrikast under sista
femårsperioden. Stämmer icke detta tillsammans med tiderna för den
kristendomsfientliga och ungsocialistiska propagandans överhandtagande?»
Även på andra områden än de egentliga sedlighetsbrottens företer
vår statistik siffror, som tyda på betänkliga sjukdomar i samhällslivet.
Sakförda för statsbrott, majestätsbrott och brott mot offentlig myndighet
(straff!. 8—10 kap.) voro sålunda under följande femårsperioder.
Summor för åren | Samtliga ’) | Därav sakfälla för grövre |
1866—70 | 4,629 | — |
1871—75 | 6,629 | — |
1876—80 | 8,411 | 2\ 444 |
1881—85 | 8,494 | |
1886—90 | 11,181 | 603 |
1891—95 | 12,950 | 734 |
1896—1900 | 16,678 | 976 |
1901 — 05 | 19,488 | 1,593 |
1906—10 | 21,017 | 1,732 |
*) Talen äro något högre än de verkliga, beroende på dubbelräkningar.
*} Uppdelning saknas för de tre första femårsperioderna.
4
Lagutskottets utlåtande Nr 21.
Den stegrade motvilja att böja sig för samhällelig lag och ordning,
som framträder i dessa siffror, är utan afl fråga, även den, för samhällets
sunda liv ett symtom av betänklig art.
Går man till sådana grundvalar för samhällets bestånd som äktenskap
och familjeliv, företer som bekant åter vår statistik siffror, som
tala ett oroväckande språk. Nedanstående tabell, utdragen ur »Sveriges
officiella statistik i sammandrag 1913», är här belysande.
j Land | Folk-ökning | Antal invånare | Ingångna äktenskap | Levande födda | Dödfödda j | Döda | Oäkta |
under | per kvkm. | årligen 1906—1910 på 1.000 | inv. | ||||
Sverige ..................... | 7.5 | 12 | 6.09 | 25.4 | 0.6 | 14.3 | 13.52 |
Norge........................ | 6.6 | 7 | 6.05 | 26.3 | 0.6 | 13.s | 6.73 |
Danmark .................. | 12.5 | 71 | 7.45 | 28.2 | 0.7 | 13.7 | 11.00 |
Finland .................... | 15.o | 8 | 6.5 7 | 3l.o | 0.8 ; | 17.4 | 7.02 |
Ryssland utom Finland | 21.2 | 26 | 7.so | 45.0 |
| 28.4 |
|
Tyskland .................. | 15.2 | 120 | 7.94 | 31.6 | 1.0 | 17.5 | 8.7 2 |
: Schweiz ..................... | 13.2 | 91 | 7.53 | 26.0 | 0.9 | | 16.0 | 4.4 6 |
Nederländerna............ | 14.8 | 174 | 7.3 4 | 29.6 | 1.2 | 14.3 | 2.14 |
Belgien ..................... | 10.!) | 252 | 7.89 | 24.7 | 1.1 | 15.9 | % 6.27 |
i Storbritannien o. Irland | 8.» | 145 | 7.30 | 26.1 |
| 15.1 | 4.20 j |
1 Frankrike .................. | 1.6 | 74 | 7.89 | 19.9 | 0.9 ; | 19.2 | 8.86 i |
Portugal..................... | 7.0 | 63 | 6.13 | 31.4 |
| 20.5 | 11.32 ] |
1 Spanien ..................... | 5.3 | 39 | | 6.os | 33.6 | 0.8 | 24.3 | 4.11 |
Italien ..................... | 6.8 | 121 | 7.S5 | 32.1 | 1.5 | 21.0 | 5.0 7 |
Österrike .................. | 9.3 | 95 | 7.59 | 33.5 | o.9 j | 22.2 | 12.6 7 |
Ungern ..................... | 8.5 | 64 | 9.10 | 36.8 | 0.7 | 25.1 | 9.31 j |
Rumänien .................. | 15.2 | 53 | 9.66 | 40.s | 1.0 | 26.3 | 9.04 j |
j Bulgarien .................. | 15.6 | 45 | 9.33 | 42.1 | 0.3 i | 23.9 | 0.46 |
Serbien ..................... | 16.8 | 60 | 9.96 | 39.3 | 1.0 | 24.5 | 1.10 1 |
Det framgår av dessa tabeller, hurusom äktenskapsfrekvensen för
perioden 1906—1910 var för Sverige per 1,000 invånare av medelfolkmängden
i årligt medeltal endast 6.0 9, d. v. s. den näst lägsta siffran
bland samtliga europeiska staters. Av en annan tabell i samma statistik
framgår för övrigt, att denna siffra numera är i ytterligare sjunkande;
Lagutskottets utlåtande Nr 21. 5
för åren 1906—1910 liarden sålunda varit 1906: 6.13, 1907: 6.21, 1908:
6.12, 1909: 5.07, 1910: 6.03, men bär 1911 sjunkit tält o.87- Antalet
levande födda barn var för samma period 1906—1910 bos oss blott
25.0 4 per 1,000 invånare; lägre siffra både under samma period av de
europeiska staterna blott Frankrike och Belgien. Även denna siffra
företer bos oss ett beklagligt nedgående; för nästföregående femårsperiod
1901—1905 var den sålunda 26.1, och bär för år 1910 nedgått
till 24.66 och för år 1911 ytterligare sjunkit till .23.82. Däremot företer
Sverige en synnerligen hög siffra för barn födda utom äktenskapet i
procent av samtliga barn; siffran var nämligen för perioden 1906—1910
icke mindre än 13.52, d. v. s. den högsta i Europa. Denna beklagansvärt
höga siffra bar också, i motsats till de föregående, varit stadd i stigande;
för femårsperioden 1901—1905 utgjorde den nämligen 11.9, som visserligen
redan var eu synnerligen hög siffra, men, såsom synes, sedan dess
betydligt stegrats.
Jämväl dessa företeelser: minskning i antalet äktenskap, minskning
i födelsetal, men stegring i antalet barn födda utom äktenskapet, äro
oroväckande tecken, då det gäller att bedöma grundvalarna för ett
folks bestånd. "Vid deras beaktande får ej heller förgätas, att de grövre
brottslingarna alltid äro relativt mycket flere bland ogifta än bland gifta,
och att barnens uppväxt utom äktenskapet på samma sätt menligt inverkar
på deras motståndskraft mot de nedrivande makterna i livet.
På olika punkter tyda de anförda siffrorna alltså på ett folk, vars
väg på detta område tenderar att gå icke framåt, utan mot undergång.
Och saken är så mycket beklagan svärjare, som den måste ses mot
bakgrunden av att på andra områden — folkupplysningens, nykterhetssträvandenas
m. fl. — ett kraftigt utvecklingsarbete alltjämt gör sig
gällande.
Spörjer man då om orsakerna till det onda, så äro do säkerligen
många och komplicerade. Sociala förhållanden, såsom vissa sidor av
industrialismen, trångboddheten inom städerna o. s. v., medverka utan
tvivel. En mycket stor skuld bär emellertid den ande av njutningslystnad,
som allt mer synes liava gripit olika lager av vårt folk, från
högre klasser till lägre. Begär efter snabb och hastig vinst utan idogt
arbete, stegrade krav på materiell vällevnad och lyx, bristande lust för
sparsamhet, växande obenägenhet att, såsom i äktenskapet, åtaga sig
stadigvarande förpliktelser mot andra och mot framtiden, minskad självtukt,
men ökad trängtan att hängiva sig åt nöjeslivet för dagen in. in.
äro lätt igenkända utslag av denna njutningslystnadens ande; och den
6 Lagutskottets utlåtande Nr 21.
motvikt har minskats, som gudsfruktan, vördnad för livets sedliga makter
och den nedärvda insikten om det trogna arbetet såsom den nödvändiga
förutsättningen för egen och landets välgång fordom i högre grad verkade.
I stället har en förkunnelse börjat framträda, som talar rakt
motsatt språk. Överdirektör Almquist säger ock i nyss anförda artikel:
»De predikanter, som nu hava de unga massornas öra, tala icke
om 8jälvövervinnelsens dygd, icke om laglydnadens ära och arbetsamhetens
heder. De ropa ut till de ungas skaror — till alla dessa, som
så litet veta och så litet förstå — att dock de sitta inne med den sanna
visdomen. Läror, på vilka den talande själv icke tror, inplantar han i
okritiska sinnen: ''Följen era drifter! Samvetet är en produkt av de
bättre lottades inpiskning. Vi skola skapa en stat, vars gud heter
lusta, vars kung heter lättja, en stat, där bildning är skam, där renhet
i hjärta och tal väcker allas löje!’»
Och vidare: »Vad kunna de förmå, som hava att tala sanningens
stränga ord om plikt och självuppoffring, om törnekrans och lidande,
vad förmå de mot dem, som smickra lidelserna och utlova sinnlighetens
lustgårdar åt sina trögna? Lägg i den unge mannens eller kvinnans
hand en ädel förkunnares bok och lägg på bordet en sinnesretande
lättfärdig skrift, uselt skriven och smutsigt illustrerad. Tror någon, att
ej denna bok och denna skrift i nästa stund bytt plats? Det rafflande,
det retande vinner över det allvarliga. Men staten, som dock har till
uppgift att stärka de återhållande krafterna hos sina medlemmar för
att stävja missbruken av deras driftliv, staten ser lugnt på, hur landet
översvämmas av dessa förgiftande skrifter i form av böcker och tidningar.»
De anförda orden peka på ett förhållande, som utan tvivel i
väsentlig grad bidrager att öka det onda. Ingen omdömesgill kan bestrida,
att krafter, som förföra, under de senare decennierna tilltagit i
omfattning och hänsynslöshet. Dålig litteratur har aldrig saknats, men
vad som förr var enstaka och av opinionen tämligen brännmärkta undantag
har under senare år brett ut sig i växande mängd, pockande på
anspråk att tolereras såsom skönlitteratur och systematiskt prisande de
lössläppta lustarnas fria spel. De oanständiga vykorten börja åter söka
sig fram. Teatrarna giva stycken, om vilka det kan sägas, att de äro
»monstrum of moral insanity, stupiditet och okonstnärlig ynkedom», att
de föra fram »det rena sexuella snusket», att »där lekes med otukt pa
scenen med samma sorglöshet, som barnungar handskas med dynamit»
o. s. v. Och i tidningar och broschyrer eller genom muntliga föredrag
av kringresande agitatorer göres alltjämt öppet propaganda för preventiva
medel och s. k. »fri kärlek» m. in.
7
Lagutskottets utlåtande Nr 21.
Omsider liar dock även en reaktion mot den hotande sedliga förvildningen
börjat gorå sig gällande. Ett beaktansvärt tecken därpå
gavs i huvudstaden genom det stora opinionsmötet i Östermalms kyrka
den IT sistlidne oktober, där följande resolution antogs:
»Män och kvinnor, samlade till ett opinionsmöte i Östermalms kyrka i
Stockholm den 17 oktober 1913, uttala som sin övertygelse, att en oroväckande
urartning på det sedliga området breder sig i vårt land.''
Våldtäktsbrott, ofta övade av helt unga personer, följa tätt efter varandra.
En sedligt liv och sedligt tänkesätt oerhört nedbrytande propaganda bedrives
i ungdomskretsar genom den s. k. fria kärlekens lära, förkunnad från en mängd
talarestolar och i en mängd litterära alster. Härigenom hotas hemmet, äktenskapet
och nationens bestånd.
1 danspalats och vid geinensamhetsbad antager nöjeslivet ofta skamlösa former.
En djupt fördärvad, sedeslös anda ger sig uttryck i vykort och fotografier,
avsedda för spridning icke minst bland skolungdom.
Teatrar vädja i hänsynslöst affärsintresse till de sinnliga instinkterna.
Med konstens höga namn bemantlas låga och fula tendenser och strävanden
till ungdomens förförande.
För att motverka dessa ocli andra skadliga inflytanden, som bidraga till
urartning, måste kraftiga åtgärder vidtagas.
Enär det är en bjudande plikt att söka framarbeta en god och sund folkanda.
våga vi till de lagstiftande myndigheterna — vår regering och vår riksdag —
rikta en allvarlig och vördsam hemställan att vidtaga verksamma åtgärder till
hämmande av den öppna såväl som den i mörkret smygande propaganda, som hotar
att förgifta det sedliga medvetandet bland vårt folk och särskilt dess ungdom.
Vi rikta vidare en kraftig vädjan till ordningsmaktens handhavare att med
de medel, som gällande lagstiftning erbjuder, energiskt inskrida mot alla sådana
handlingar av enskilda eller korporationer, som såra tukt och sedlighet och leda
till ett förslappande av den moraliska ansvarskänslan.
Stödet av en allmän folkinening är nödvändigt, Härför vädja vi dels till
tidningspressen med varm anhållan om dess målmedvetna medverkan, dels till alla
välsinnade svenska män och kvinnor, manande dem att i hem och skola, i det offentliga
och enskilda livet omutligen bekämpa de dåliga tendenserna, vare sig de komma
i form av skönlitteraturens eller den bildande konstens- alster eller i framställningar
på teatrar.
Må denna vår vädjan mötas av eu mäktig och vann opinion, som förklarar
sin bestämda vilja vara, att moralens och den kristna religionens grundvalar icke
få nedbrytas i vårt land!»
Bakom mötets uttalande ställde sig sedermera även rikets ärkebiskop
samt ett tjugutal föreningar med kristliga och folkuppfostrande
syften över hela riket.
Det synes ock vara på hög tid, att verksamma åtgärder vidtagas
av statsmakterna till hämmande av det onda, varom här är fråga. Den
djupaste roten till detsamma — en till njutningslystnad och tuktlöshet
8
Lagutskottets utlåtande AV 21.
vänd sinnesriktning — kan visserligen ej omedelbart nås av lagstiftning
eller lagskipning, men offentliga yttringar av det onda böra mer än
hittills skett kunna tillbakahållas och förförelsens framfart stävjas.
Gällande lagstiftning har ej avsett att ställa myndigheterna vapenlösa
mot nu berörda faror för ett sunt samhällsliv. Kap. 18 § 13 strafflagen
stadgar som bekant: »Sprider någon ut eller håller till salu eller
utbjuder skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och sedlighet
sårar; straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare, om man
genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse
eller fara för andras förförelse därav kommer.» § 13 av ordningsstadgan
för rikets städer föreskriver, efter att i paragrafens förra del
bland annat hava berört skådespel m. in.: »Där sig visar, att tillställ
ning,
som här ovan omförmäles, åsyftar eller innebär något, som strider
mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare oordningar,
äger polismyndigheten att dess förnyande förbjuda. I nu nämnda fall . . .
må sammankomsten av polismyndigheten upplösas.» Och § 3 mom. 13
tryckfrihetsförordningen förklarar som bekant såsom missbruk av tryckfriheten
»framställning, som sårar tukt och sedlighet».
Om emellertid trots dessa bestämmelser det onda florerar och tillväxer,
måste detta tydligen bero på, att lagstadgandena icke i sin formulering
äro nog effektiva, eller att deras tillämpning icke sker med
tillräckligt eftertryck. Om ettdera eller måhända bådadera är fallet,
skall här icke avgöras; fäst står i varje fall, att det nuvarande tillståndet
kräver förbättring. Huru denna bäst skall genomföras, torde emellertid
på åtskilliga punkter för närvarande närmast böra göras till föremål för
utredning.
Beträffande två av de berörda specialområdena, där ett inskridande
är av nöden, torde dock ett par detaljanmärkningar vara på sin plats.
I fråga om föredrag eller andra offentliga uppmaningar till osedlighet
synas goda skäl förefinnas att låta dem drabbas av samma straff,
som för närvarande stadgas för offentlig uppmaning till ohörsamhet
mot lag eller laga myndighet.
Beträffande sedligheten kränkande skådespel har från olika håll
teatercensur ifrågasatts. Det bör då erinras, att Sverige redan tidigare
haft teatercensur. Den infördes på grund av framställning från 1834
—35 års riksdag. Tidigare hade i huvudstaden rått teatermonopol för
de kungl. teatrarne, men samtidigt med att förslag framställdes om
dettas upphävande, uttalade ständerna, att de ansågo »införandet av
censur å de stycken, som uppföras å enskilda teatrar såväl i huvudstaden
som i landsorterna vara både nyttigt och av behovet påkallat,
<»
Lagutskottets utlåtande Nr 21.
helst teatern kan betraktas såsom ett moraliskt bildningsmedel, samt
det således är angeläget att förekomma sådana missbruk, varigenom detta
ändamål kan motverkas». Åven den föregående utskottsbehandlingen
och debatterna visa, att kravet på censur framför allt påkallades av omsorg
för sedlighetens helgd och bevarande. På grund av denna framställning
utfärdades ock den 7 mars 1835 ett kungl. cirkulär, som föreskrev
föregående granskning av skådespel, som skulle uppföras å teatrar
i landsorten.
Jämväl vid nästföljande, 1840—41 års riksdag, var frågan om
teaterverksamheten å bane. Statsmonopolet i huvudstaden hade nämligen
ej ännu upphävts, och frågan härom framfördes sålunda å nyo av ständerna,
vilka emellertid därvid åter uttalade, att det enligt deras övertygelse
var mv högsta vikt att sådana skådespel ej må få uppföras, som
endast giva väring åt lättsinnighet en och åro mot sedligheten stridande,
eller som leda till ett motsatt ändamål mot det, för vilket rikets ständer
•anse teatern vara nyttig». I)å, såsom det vidare hette, »staten synes äga
en moralisk skyldighet och därav följande rättighet att använda det
tvång, som omsorgen för sedlighet och allmän ordning kan påkalla»,
hemställde ständerna, att den för landsortens teatrar gällande föregående
granskningen av skådespel måtte utsträckas även till enskilda teatrar i
huvudstaden, för så vitt rättighet till sådanas anläggande bleve medgiven.
Alltjämt var det sålunda i främsta rummet omsorgen om sedlighetens
bevarande, som framdrev kravet på teatercensur.
Den sålunda införda censuren kvarstod till 1872, då den upphävdes
med anledning av en skrivelse från 1869 års riksdag. Åven
förhandlingarna rörande densamma förtjäna i detta sammanhang beaktande.
Av desamma och av riksdagens skrivelse framgår oförtydbart,
att riksdagen ingalunda avsåg, att den dramatiska konsten skulle ställas
utan kontroll. Skrivelsen framhöll, att om å ena sidan denna konst
kunde utgöra ett kraftigt bildningsmedel, i hög grad ägnat att väcka
och liva känslan för det sköna, sanna, ädla och fosterländska, så kunde
•den ock, utövad i falsk riktning, i icke mindre grad framkalla alldeles
motsatta verkningar. »Att från myndigheternas sida skådespelarekonstens
missbruk noggrant och allvarligt beivras, synes därför vara fullt ut lika
nödvändigt, som det är att vaka däröver, att ej andra konstgrenar eller
det fria ordet missbrukas till skada för allmän moral och samhällsordning.
» Riksdagen ansåg emellertid en preventiv censur icke härvid
vara det lämpliga medlet och hemställde alltså om dess upphävande.
Men vad särskilt anginge sedlighetssårande teaterstycken, framhöll riksdagens
skrivelse, att »18 kap. i gällande strafflag, vilket handlar om
, Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 18 höft. (Nr 21.} 2
10 Lagutskottets utlåtande Nr 21.
sedlighetsbrott, innehåller i 13 § sådana straffbestämmelser, att de kunna
lämpas på teaterföreståndare eller skådespelare, som genom scenisk
framställning sårar tukt och sedlighet», och den betonade även, att det
syntes ligga i sakens natur, att, därest under offentlig föreställning
sedlighetsbrott förekomme, vederbörande; polismyndighet ägde ögonblickligen
inskrida. Under ärendets behandling i riksdagen hade i eu av
kamrarne en uttrycklig förfrågan framställts, om strafflagen innehölle
ett tillräckligt korrektiv för de brott mot sedligheten, som på scenen kunde
ifrågakomma, och denna förfrågan blev då av en framstående jurist och
lagutskottsledamot besvarad med, att kap. 18 § 13 strafflagen »måste ovillkorligen
hava sin tillämpning, då prestationer givas å allmänna teatrar,
varigenom tukt och ärbarhet såras». Åven den kungl. kungörelse av den
38 december 1872, genom vilken teatercensuren upphävdes, hänvisade
till strafflagen och ordningsstadgan för rikets städer såsom innefattande
bestämmelser, »tillämpliga i fråga om missbruk av dramatiska föreställningar».
Teatercensurens avskaffande skedde sålunda under uttryckligförutsättning,
att annorledes tillräckliga och effektiva vapen vore givna
mot sedlighetssårande föreställningar å teatrarne. Och riksdagen har
aldrig släppt kravet, att staten har både rättighet och plikt att inskrida
mot sådana. Redan 1869 års skrivelse antydde möjligheten av att ny
lagstiftning kunde bliva behövlig. Visar sig den ena vägen icke framkomlig,
får med så mycket större kraft en annan följas.
Ty — och det är på alla de nu berörda områdena frågans kärnpunkt
— staten får icke längre åsidosätta ett kraftigt ingripande mot
den tilltagande sedliga urartningen. På det materiella området sökei;
staten på olika punkter skydda sina medborgare mot skadliga företeelser;
den tillåter ingen okontrollerad handel med gifter, straffar giftblandaren
och inskrider preventivt i största möjliga utsträckning mot
skadliga eller underhaltiga näringsämnen. Den vill även annorledes
kraftigt arbeta på förbättrade hygieniska förhållanden i olika avseenden
till stärkande av släktets fysiska livskraft. I möjligaste män söker den
att begränsa och hämma rusdryckernas faror. En religiös folkuppfostransoch
en god folkundervisnings främjande har den ställt bland sina främsta
kulturändamål, viss att endast därigenom nå de nödvändiga förutsättningarna
för samhällets lyckliga utveckling. Och för att denna skall
få fortgå ostörd av inkräktning utifrån, har den alltmera börjat ställa
frågan om försvaret mot yttre fiender på den plats, som tillkommer
densamma. Men den stat, som på sådant sätt på det ena området efter
det andra alltmer söker främja olika förutsättningar för folkets lyckligaliv,
kan utan självmotsägelse icke i det inre låta förförande krafter
ohämmat utbreda sig, vilka hota själva grundvillkoren för dess bestånd.»
11
Lagutskottets utlåtande Nr 21.
De sålunda väckta motionerna blevo till följd av riksdagens upplösning
icke föremål för dess behandling.
Med hänvisning till samma motivering väcktes vid senare riksdagen
sistlidet år inom båda kamrarna ånyo motioner uti förevarande
ämnen.
I sitt utlåtande (nr 14) över senast berörda motioner anförde lagutskottet: -
»förevarande motioner beröra ett ämne, som under den senare Lagutskottet
tiden i allt högre grad tilldragit sig uppmärksamhet inom vida kretsar ”ict-av
vårt land. Med växande oro och bekymmer hava iakttagits åtskilliga <sr
tecken, som utvisa djupgående brister i vårt folks sedliga liv. Tid efter
annan hava sinnena upprörts av våldsgärningar, vilka både genom en
allt talrikare förekomst och genom den råhet och sinnesförvildning, som
därvid tratt i dagen, måste ingiva de allvarligaste farhågor. Såväl
kriminalstatistikens siffror som allmänt kända förhållanden utmärka med
beklaglig tydlighet, att tillståndet i sedligt hänseende på många håll
befinner sig i sjunkande. På samma gång framgår av den starka
ökningen i antalet av de brott, som rikta sig emot staten själv eller
dess organ, att känslan för samhällsmaktens auktoritet i betänklig grad
slappats. Ett förhållande, som jämväl ur olika synpunkter kräver synnerlig
uppmärksamhet, är att vårt land i befolkningsstatistiskt hänseende
intager en ogynnsam och alltjämt försämrad ställning.
Men även andra företeelser än de, för vilka statistiken lämnar redovisning,
häntyda på missförhållanden i berörda avseenden. Yttringar
av råhet, övermod och självsvåld vittna om dåliga inflytelser, som påverka
olika kretsar av vårt folk, ej minst dess ungdom. På senaste
tid hava, såsom motionärerna erinrat, framträtt vissa åskådningar och
Törelser, vilka mer eller mindre medvetet undergräva de sedliga begreppen.
Inför dylika företeelser, vilka i större eller mindre utsträckning beröra
nlla befolkningslager och icke kunna antagas vara av blott tillfällig eller
övergående art, måste det framstå såsom en statsmakternas ovillkorliga
plikt att, i den mån det genom deras åtgöranden kan ske, söka med
allvar och kraft motverka de faror, varmed dessa samhällslyten hota
vårt folk.
I anslutning till motionärernas framställning har utskottet därför
för sin del funnit den viktiga och omfattande frågan om lämpliga
åtgärder i sådant syfte nu böra av riksdagen underställas Kungl. Majtts
beprövande.
På sätt motionärerna framhållit, äro orsakerna till ovan antydda miss -
12 Lagutskottets utlåtande Nr 21.
förhållanden, såsom ock är fallet med varje mera betydelsefull samhällsföreteelse,
många och djupt liggande. I stort sett torde de i själva
verket sammanhänga med den moderna samhällsutvecklingen. Det är en
även i andra länder prövad erfarenhet, att ett hastigt framåtskridande
i materiell kultur, på samma gång det innebär förbättring av folkens
allmänna levnadsvillkor, ej sällan medfört ökad brottslighet och nedgång
i sedligt hänseende. Mångahanda olägenheter måste givetvis åtfölja
stora befolkningslagers mer eller mindre plötsliga övergång till nya
levnadsförhållanden. I all synnerhet bliva dessa olägenheter starkt framträdande
i ett land, där den moderna industrialismens omdanande inverkan
å de sociala förhållandena icke förmedlats under flera släktled
utan inskränkts till några få decennier. Industrialismens verkningar
sträcka sig numera även till vårt land och hava här som annorstädes
infört åtskilliga faktorer, som starkt påverka kriminaliteten. Särskilt
måste den upplösning av hemliv och familjeband, som vår tids industriella
storproduktion ofta medför, öva ett ytterst ogynnsamt inflytandeå
det sedliga tillståndet. I nära sammanhang härmed står den vanart,
som understundom iakttagits hos den uppväxande generationen. Frånsett
de tyvärr talrika fall, då på grund av olyckliga förhållanden omvårdnaden
av ungdomen kommer att bliva mer eller mindre fullständigt försummad,,
lärer det icke kunna bestridas, att i våra dagar uppfostran av barn och
ungdom inom alla samhällsklasser i allt för många fall utmärkes av en
efterlåtenhet och eu brist på allvar, varav redan tidigt grunden kan
läggas till självsvåld och trots. Otvivelaktigt kan här spåras ett sammanhang
med vissa drag i den allmänna utvecklingen, vilka i många
fall bliva bestämmande för den sedliga uppfattningen, sådan denna i
allt vidare kretsar synes utbilda sig. Den strävan till verklig humanitet,
som är en av nutidens vackraste sidor, övergår stundom i veklighet och
slapphet. På den andliga kulturens område har, såsom motionärerna
med åtskilliga belysande exempel påvisat, en dylik urartning i vissa
avseenden framträtt i osunda och moraliskt förkastliga yttringar. Den i
våra dagar överallt stegrade njutningslystnaden och de ofta alltför högt
ställda anspråken på livet äro ock ägnade att försvaga den återhållande
kraften emot en inbrytande andlig och fysisk degeneration.
Av vad sålunda anförts torde framgå, att de missförhållanden, som
beröras i de nu föreliggande motionerna, i mångt och mycket äro av
den art, att de undandraga sig ett statsmakternas direkta ingripande.
Överhuvud beror ställningen i detta avseende väsentligen av det allmänna
tänkesättet och den upplysning, som kan påverka detsamma i
riktning mot ett starkare hävdande av de religiösa och sedliga kraven..
13
Lagutskottets utlåtande Nr 21.
Uppenbart är ock, att ett höjande av folkets sedliga styrka står i nära
samband med sociala reformer av verkligt värde. Till detta mål leda
sålunda åtgärder, som åsyfta att i allmänhet befordra förbättrade levnadsvillkor
för samhällets ekonomiskt svagare klasser, eller som avse eu
fördjupad folkuppfostran samt främjande av folkhälsa, nykterhet och
sparsamhet. Dock torde den verksamhet, som från statsmakternas sida
kan utvecklas i sistnämnda riktning, icke för nu ifrågavarande ändamål
vara tillfyllest. Jämväl andra utvägar måste sökas för att i möjligaste
mån råda bot för vissa av de missförhållanden, det här gäller att bekämpa.
Uppenbart är dock, att man därvid måste gå fram med synnerlig
omsikt och varsamhet. Det torde därför böra ställas såsom uppgift
för en blivande allsidig undersökning att klargöra, vilka åtgärder i nu
förevarande syfte kunna anses falla inom de praktiska möjligheternas
räckvidd.
I enlighet med sin sålunda uttalade uppfattning har utskottet icke
ansett nödigt eller lämpligt att ingå i närmare prövning av de särskilda
förslag, som innefattas i de föreliggande motionerna, eller att söka
anvisa några mera bestämda riktlinjer för frågans vidare behandling.
Dock anser sig utskottet böra såsom sin mening framhålla, att säi-skild
uppmärksamhet bör ägnas åt gällande lagstiftning i de punkter, där
den visat sig brista i förmåga att kraftigt ingripa emot uppenbar sedeslöshet
i olika former. Åven om lagstiftningens förmåga att härutinnan
skapa ett bättre tillstånd icke får överskattas, synes det dock sannolikt,
att skärpta eller utvidgade bestämmelser i vissa avseenden icke skola
förfela sin verkan. Det synes ock vara i hög grad önskvärt, att hela
den lagstiftning, som avser minderåriga förbrytare eller i övrigt vanartad
och försummad ungdom, o snarast möjligt överses och, där så
kan ske, ytterligare utvecklas. A denna liksom å andra åtgärder, vilka
gå ut på brottslighetens förekommande, torde måhända uppmärksamheten
böra i första hand inriktas.
Beträffande det i särskilda motioner framställda yrkandet om ändring
i 10 kap. 14 § strafflagen i syfte att offentlig uppmaning till osedlighet
måtte i straffrättsligt hänseende behandlas lika med sådan uppmaningtill
brott framgår av utskottets förut här ovan uttalade uppfattning om
nödvändigheten av en föregående allmän utredning att utskottet i sakens
nuvarande läge icke ansett sig böra tillstyrka bifall till nämnda yrkande.
Detsamma torde i allt fall bliva vederbörligen beaktat vid eu allmän
utredning av hithörande spörsmål.»
Med stöd av vad sålunda anförts, hemställde utskottet,
Do) att riksdagen, i anledning av de väckta motionerna, måtte i
Ut sköttel.
14 Lagutskottets utlåtande Nr 21.
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kung!. Maj:t täcktes taga under
övervägande, huruvida och på vad sätt åtgärder måtte kunna vidtagas
i syfte att motverka förefintliga missförhållanden med avseende å det
sedliga tillståndet i riket, samt därefter för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda; samt
2:6) att de i samband härmed framställda motionerna om ändring i
10 kap. 14 § strafflagen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Denna utskottets hemställan godkändes av första kammaren, varemot
andra kammaren avslog såväl utskottets hemställan som de i ämnet
väckta motionerna. 1 anseende till kamrarnas olika beslut hade alltså
frågan för nämnda riksdag förfallit.
Vad lagutskottet i sitt ovanintagna yttrande anfört, då ifrågavarande
ämne vid senaste riksdag var föremål för behandling, finner utskottet
allt fortfarande äga giltighet.
På grund härav får utskottet med hänvisning till samma yttrande
hemställa,
l:o) att riksdagen, i anledning av herr Thyréns
motion nr 1 i första kammaren, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga
under övervägande, huruvida och på vad sätt åtgärder
må kunna vidtagas i syfte att motverka förefintliga
missförhållanden med avseende å det sedliga tillståndet
i riket, samt därefter för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kan föranleda; samt
2:o) att herr Thyréns motion nr 2 i första kammaren
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 9 april 1915.
På lagutskottets vägnar:
ALBERT PETERSSON.
Lagutskottets utlåtande Nr 21.
15
Reservationer
av herrar Lindhagen, Söderberyh, Starner, Alexanderson, Persson i Norrköping,
Schotte och Svensson i Eskilstuna, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,
att förevarande motioner icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Härvid har herr Schotte anfört:
Till utskottets utlåtande vid 1914 års andra riksdag över då
väckta motioner i samma syfte som de nu förevarande, fogade jag och
några andra ledamöter av utskottet eu reservation, däri vi, med särskild
motivering, hemställde om en skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t av
annan formulering än utskottsmajoritetens. I denna reservation framhöllo
vi särskilt, att de verksammaste vapnen till praktiskt bekämpande
av sedliga förvillelser och till skapande av ett sunt och kraftigt släkte
vore att hämta av djupgående sociala reformer, närmast eu energisk och
målmedveten kamp mot rusdryckerna samt åtgärder på bostadsfrågans,
jordfrågans och yrkesskyddets område. Vi ställde oss också skeptiska
mot nya lagbud över huvud till bekämpande av samhällsföreteelser av
ifrågavarande slag, företeelser, vilkas orsaker så djupt sammanhänga med
hela den moderna samhällsutvecklingen. Men vi ville å andra sidan icke
bestrida, att i ett eller annat avseende, exempelvis i fråga om rättande
och omhändertagande av minderåriga förbrytare samt sedligt vanvårdade
och försummade barn, ytterligare lagstiftningsåtgärder tilläventyrs kunde
ifrågasättas.
Vad som i fjorårets reservation anfördes vidhåller jag för min del
fortfarande. Det synes mig varit att förvänta, att utskottet i år vid
behandling av förevarande motioner skulle visat något intresse för att
lägga frågan på en vidare bog, och därvid också ge ett kraftigare uttryck
åt de huvudsynpunkter, som i den ovannämnda reservationen
framförts. Så har emellertid ej skett, utan har utskottet allenast avtryckt
sitt utlåtande från i fjor och förklarat sig fortfarande vidhålla
detsamma till punkt och pricka. Det förefaller dock, som om utskottet
borde haft anledning att något överväga, huruvida ståndpunkten från i
fjor bort på detta sätt så strikt vidhållas, då motionären nu har en annan
kläm i motionen (nr 1), än han hade i motsvarande motion vid 1914 års
16
Lagutskottets utlåtande Nr 21,
andra riksdag (1915: »på vad sätt åtgärder må kunna vidtagas» etc.;
1914: »vidtaga kraftiga åtgärder i lagstiftningsväg eller annorledes för
att» etc.).
Strafflagskärpningar på förevarande område visa sig också alltför
lätt som palliativ allena och de innebära också vissa faror.
Om en del redan föreliggande förslag, såsom t. ex. reglementeringskommitténs,
icke får vila i ro i vederbörande statsdepartement, utan
föres fram till skyndsamt beslut, skulle säkert åtskilligt vinnas i det
syfte, motionen nr 1 avser.
Vid nu antydda förhållanden och då andra kammaren i fjor avslog
varje framställning till Kungl. Maj:t om åtgärder i förevarande ämne,
har jag ansett lönlöst att nu framkomma med ett medlingsförslag av
den art, som i fjor försöktes. Jag har därför, då jag lika litet nu som
1914 kunnat biträda utskottets förslag och motivering, förenat mig i
yrkandet om avslag å motionerna.
t
STOCKHOLM, ISAAC MAECUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1915.