Lagutskottets utlåtande Nr 21 (Utlåtande 1911:LU21 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

Jfr 21.

Ankom till Riksdagens kansli den 16 mars 1911 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition nr 2 med
förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i
värnpliktslagen den 14 juni 1901, dels ock i sambatid
därmed stående motioner.

Genom en den 13 januari 1911 dagtecknad proposition, nr 2, har
Ivungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda utdrag af statsrådsprotokollet
öfver landtförsvarsärenden, föreslagit Riksdagen att antaga
följande &

Lag

om ändrad lydelse af vissa paragrafer i värnpliktslagen den 14 juni 1901.

Härigenom förordnas, att §§ 1, 3, 27, 34 och 36 värnpliktslagen
skola erhålla följande ändrade lydelse, äfvensom att en ny § 53 skall tillkomma
af nedanstående lydelse:

»§ 1.

Hvarje svensk man är värnpliktig från och med det kalenderår,
under hvilket han fyller tjuguett år, till och med det, under hvilket han
fyller fyrtiofyra år.

Bihang till Riksd. prat. 1911. 7 Sami. 1 Afl. 20 Höft. (Nr 21). 1

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

§ 3.

1. Värnplikten fullgöres i beväringen och landstormen. Beväringen
delas i första och andra uppbådet. Tjänstetiden i beväringen är femton
år, elfva år i första och därefter 4 år i andra uppbådet.

I krigstid bestämmer dock endast behofvet tjänstetidens längd för
det inkallade manskapet.

2. Under den tid, värnpliktig icke tillhör beväringen, tillhör han
landstormen.

§ 27.

1. Vapenför värnpliktig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig att
för sin utbildning tjänstgöra under fredstid i det antal dagar, som här
nedan angifves, nämligen:

a) vid fotfolket, positionsarfilleriet, fästning sartilleriet, fästningsinqenjörtrupperna
och trång ^n i sammanlagdt tvåhundrafyrtio dagar, hvilken
tjänstgöring, på sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:

med en första tjänstgöring (rekrytskola) om etthundrafemtio dagar
under andra året, samt

med en repetitions-(regements-)öfning om trettio dagar under hvart
och ett af andra, tredje och fjärde åren;

b) vid rytteriet, fältartilleriet samt fält ingenjör- och fälttelegraftrupperna
i sammanlagdt trehundrasextiofem dagar, hvilken tjänstgöring, på
sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:

med en första tjänstgöring (rekrytskola) om tvåhundraåttioen dagar,
som tager sin början under första året, samt

med en repetitions-(regements-)öfning om fyrtiotvå dagar under hvart
och ett af andra och tredje åren;

c) vid flottan i sammanlagdt trehundra dagar, hvilken tjänstgöring,
på sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:

af de i § 25 mom. 1 a) nämnda värnpliktiga äfvensom af andra å
sjömanshus inskrifna värnpliktiga till det antal Konungen bestämmer i en
följd under första och andra året eller, där Konungen till följd af särskilda
omständigheter pröfvar nödigt, under allenast andra året,

af dem, som utan att tillhöra sjömanshus jämlikt § 25 mom. 1 b)
tilldelats flottan och som därvid inskrifvits till sjötjänst, jämväl i en följd
under andra året eller, där Konungen till följd åt särskilda omständigheter
pröfvar nödigt, med en första tjänstgöring om tvåhundra dagar under första
eller andra eller under första och andra året samt med en repetitionsöfning
om etthundra dagar under fjärde året,

Lagutskottets utlåtande Nr 21. 3

af till fästningsvall st inskrifna värnpliktiga med en första tjänstgöring
om tvåhundrafemtioåtta dagar, som tager sin början under första
eller andra året, och med en repetitionsöfning om fyrtiotvå dagar under
fjärde året, samt

af flottans öfriga värnpliktiga med en första tjänstgöring om tvåhundra
dagar under första eller andra eller under första och andra året
samt med en repetitionsöfning om etthundra dagar under fjärde året.

För värnpliktig, som tilldelats fotfolket och uttagits till särskild
vinterutbildning (skidlöpartjänst), må, på sätt Konungen finner godt förordna,
första, tjänstgöringen taga sin början redan under första året.

^Värnpliktig, uttagen till trängen i förvaltningstjänst eller egentlig
sjukvårdstjänst eller till stationstjänst vid flottan, så ock värnpliktig, som
för utbildning vid Gottlands infanteriregemente uttagits från annat regementes
inskrifningsområde, må, på sätt Konungen finner godt förordna,
fullgöra honom åliggande tjänstgöring i en följd.

Värnpliktig, som aflagt medicine kandidatexamen och fullgjort därefter
följande föreskrifna propedeutiska kurser och grundläggande tjänstgöring
äfvensom värnpliktig, hvilken aflagt tandläkarexamen, må, på sätt
Konungen förordnar, fullgöra två eller flera repetitionsöfningar i en följd.

Repetitionsöfning må icke, där ej Konungen finner nödigt att för
särskilda fall annorlunda förordna, äga rum

vid de inom Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län förlagda fotfolksregementen under tiden från och med
den 11 juli till och med den 31 augusti samt

vid öfriga fotfolksregementen, med undantag af de för sjöfästningarna
afsedda, under tiden från och med den 11 juli till och med den 9
september.

2. Icke vapenför värnpliktig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig
att, på sätt Konungen närmare förordnar, för sin utbildning tjänstgöra
under fredstid i det antal dagar, som här nedan angifves, nämligen:

militär arbetare i sammanlagdt etthundraåttiotvå dagar, hvilken tjänstgöring
skall fullgöras antingen i en följd med början under första eller
andra året eller med eu första och en andra tjänstgöring under de tre
första åren; samt

annan icke vapenför i det antal dagar, som uti mom. 1 ofvan är
bestämdt för vapenför värnpliktig vid vederbörligt truppslag af hären eller
vid flottan, hvilken tjänstgöring skall fullgöras i en följd med början
under första eller andra året.

Värnpliktig, hvilken inskrifvits såsom vapenför, men senare befinnes
icke vapenför, är skyldig tjänstgöra i sammanlagdt det antal dagar, som

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

ofvan i detta mom. sägs. Sådan värnpliktig äger att såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring
tillgodoräkna sig den tid, han tjänstgjort såsom vapenför.

3. Varder fartyg, därå värnpliktig tjänstgör, hindradt att återkomma
till station af flottan och blifva afmönstradt, innan tiden för den tjänstgöring,
till hvilken den värnpliktige inkallats, gått till ända, är denne
likväl skyldig att tjänstgöra ombord, till dess afmönstringen ägt rum.

Ersättning för den Överskjutande tjänstgöringstiden erhåller den
värnpliktige enligt särskilda bestämmelser.

4. Har värnpliktig under i mom. 1 eller 2 föreskrifven tjänstgöring
blifvit fälld till straif för rymning eller för olofligt undanhållande af minst
ett dygns varaktighet, eller har hans tjänstgöring af brutits för verkställighet
af straffarbete eller omedelbart ådömdt fängelsestraff, skall den tid, under
hvilken han var rymd eller olofligen undanhöll sig eller hans tjänstgöring
sålunda var afbruten, ej tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid, där
ej Konungen för särskilda fall annorledes förordnar. I hvad mån den
värnpliktige må tillgodoräkna sig fullgjord del af tjänstgöringen, samt
i hvilken ordning han skall fullgöra återstående tjänstgöringsskyldighet,
bestämmer Konungen.

§ 34.

1. Värnpliktig, som innehaft fast anställning vid hären eller flottan
eller vid härens eller flottans reserv under sammanlagdt minst två år, skall
efter afgången från sagda anställning, så länge han i följd af sin värnplikt
kvarstår i beväringen, tillhöra dess första uppbåd. Detsamma gäller
ock värnpliktig, som innehaft fast anställning vid hären eller dess reserv
under kortare tid än två år, såframt han undergått rekrytutbildning samt
deltagit i två repetitionsöfningar.

2. I mom. 1 ofvan nämnd värnpliktig anses hafva fullgjort den i
§ 27 föreskrifna första tjänstgöring, men är skyldig att med vederbörlig
åldersklass deltaga i repetitionsöfning.

Har den fasta anställningen vid hären eller flottan eller vid härens
eller flottans reserv uppgått till minst tre år, anses den värnpliktige hafva
fullgjort all den i § 27 föreskrifna tjänstgöring. Detsamma gäller ock
den, som, under fast anställning vid hären eller dess reserv, undergått
rekrytutbildning samt deltagit i tre repetitionsöfningar, äfvensom den, hvilken
såsom värnpliktig fullgjort rekrytskola och en repetitionsöfning samt
därefter varit fast anställd under minst två år.

Icke vapenför värnpliktig, som innehaft fast anställning vid hären eller
flottan eller vid härens eller flottans reserv, äger att såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring
tillgodoräkna sig det antal dagar, han varit fast anställd.

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

I hvad mån fast anställning vid krigsmakten i öfriga fall må anses
motsvara tjänstgöring i beväringen, bestämmer Konungen.

3. Den, som under minst två år varit inskrifven såsom studerande vid
universitet eller annan statens högskola eller som aflagt examen vid navigationsskola,
tillhör första uppbådet under hela sin tjänstetid i beväringen.

§ 36.

1. Sedan jämlikt § 28 mom. 1 beslut fattats att för rikets försvar
till tjänstgöring inkalla beväringens första uppbåd eller viss del däraf,
må Konungen i den ordning, som för inkallande af beväringens andra
uppbåd i mom. 2 af samma § är föreskrifven, för hemortens försvar till
tjänstgöring inkalla landstormen eller de större eller mindre delar däraf,
som finnas behöfliga.

Dock må Konungen, till skydd för mobilisering af beväringens första
uppbåd eller för andra särskilda orsaker, i den ordning, som för inkallande
af sagda uppbåd i § 28 mom. 1 är föreskrifven, till tjänstgöring inkalla
för det lokala försvaret erforderlig del af landstormen. Landstormsafdelning,
som sålunda inkallats, må likväl ej hållas samlad längre än högst
femton dagar, såvida ej krig före samma tids utgång utbryter.

Landstormens inkallande till tjänstgöring sker på sätt i § 29 mom.
2 är föreskrifvet.

2. Värnpliktig, som tillhör landstormen, är underkastad de i kriminallag
för krigsmakten gifna bestämmelser såväl under all tjänstgöring
och marsch eller annan färd, då han står under militärbefäl, som ock i
fråga om åtlydnad af inkallelse i enlighet med § 29 mom. 2 till tjänstgöring,
som i mom. 1 här ofvan omförinäles.

§ 53.

1. Bestämmelsen i § 1 om värnpliktstidens längd skall icke tilllämpas
under åren 1911, 1912, 1913 och 1914. I stället skall värnpliktstiden
under år 1911 vara utsträckt till och med det år, hvarunder
den värnpliktige fyller fyrtio år, från och med år 1912 utsträckas till
och med det år, hvarunder han fyller fyrtioett år, från och med år 1913
utsträckas till och med det år, hvarunder han fyller fyrtiotvå år, samt
från och med år 1914 utsträckas till och med det år, hvarunder han
fyller fyrtiotre år.

2. Bestämmelsen i § 3 mom. 1 om tjänstetiden i beväringen skall
icke tillämpas under åren 1911, 1912 och 1913. I stället skall sagda tjänste -

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

tid under år 1911 vara tolf år, däraf åtta i beväringens första uppbåd,
under år 1912 vara tretton år, däraf nio i beväringens första uppbåd,
samt under år 1913 vara fjorton år, däraf tio i beväringens första uppbåd.

3. Bestämmelsen i § 27 mom. 2 om tjänstgöringstidens längd för
militärarbetare skall tillämpas beträffande värnpliktig, som inskrifves under
år 1911 eller senare, dock ej beträffande värnpliktig, som utan laga förfall
uteblifvit från inskrifningsförrättning under år 1910 eller tidigare.
Sådan värnpliktig är skyldig att tjänstgöra under så lång tid, som hans
tjänstgöring skolat pågå, därest han inskrifvits tidigare än år 1911.

4. Militärarbetare, som blifvit inskrifven tidigare än år 1911 och
som på grund vare sig af erhållet uppskof med tjänstgöring eller af laga
förfall påbörjar densamma år 1911 eller senare, skall tjänstgöra under så
lång tid, som hans tjänstgöring skolat pågå, därest han inskrifvits år 1911
eller senare.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för propositionen, får utskottet
hänvisa till det vid densamma fogade utdrag af statsrådsprotokollet.

I sammanhang med föreliggande proposition har utskottet till behandling
förehaft nedan omförmälda motioner, såvidt däri icke afses ändring
i gällande bestämmelser om mönstringsskyldighet.

Utskottet vill i det följande behandla de olika ämnen hvart för sig,
som i propositionen och motionerna innehållas.

Ändringsförslag berörande värnpliktstiden äfvensom öfningstiden för vapenföra

värnpliktige.

Kungl. Maj:t föreslår rörande värnpliktstiden viss ändrad lydelse af
§§ 1 och 3 värnpliktslagen äfvensom de öfvergångsstadganden, som innefattas
i en ny § 53, 1 och 2 mom. af samma lag.

I samband med Kungl. Maj:ts förslag i denna del har utskottet till
behandling förehaft motionerna inom Andra kammaren nr 188 af herr
O. G. Erikson i öfra Odensvi m. fl., nr 140 af herr A. C. J. Christiernson,
för så vidt den berör förevarande proposition, det under b) framställda
yrkande i motionerna inom Första kammaren nr 45 af herrar E.
Blomberg och G. F. Steffen, samt inom Andra kammaren nr 181 af herr
F. W. Thorsson m. fl. äfvensom motionerna inom Andra kammaren nr 50 af
herr O. Bogren och nr 169 af herr O. Olsson i See.

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

Herr Erikson i öfra Odensvi m. fl. har i sin motion anfört följande: ^err

H)e störa offer af penningar och arbetskraft, som år efter år kräfvas öfraOdemvi
för underhåll och utveckling af landets försvarsväsende, väcka i stora kret- »x. fl. motion.
sar bland vårt folk allvarliga bekymmer, detta så mycket mer som ofta
nog inträffar, att anslagna medel för sagda ändamål användas utan iakttagande
af den försiktighet och omtanke, som måste vara ett villkor för
att försvarsväsendet skall kunna vinna förtroende hos de djupa lagren
bland folket.

Om det är nödvändigt att under fredens dagar rusta sig för kriget,
bör man dock icke i onödan allt för mycket slösa med penningar och
arbetskraft för krigiska ändamål och draga såväl det ena som det andra
från de mera välsignelsebringande fredliga värf, hvaraf folkets lycka och
välstånd äro beroende.

Under beaktande af nödvändigheten att landets utgifter för försvarsändamål
icke mätte öfverskrida de gränser, dit de redan nått, beslöt Kungl.

Maj:t att tillsätta en kommitté, hvilken fick sig förelagdt, dels att undersöka
landets förmåga att bära de utgifter, som årligen kräfvas för försvarsändamål,
och dels att utröna på hvad sätt försvarsväsendet inom ramen
af nuvarande kostnader bör ordnas för att icke blifva onödigt betungande
men dock effektivt. Denna kommitté, hvilken inom sig icke
kunde komma till samförstånd, är numera upplöst, utan att hafva kommit
till enigt resultat eller lämnat tillfredsställande svar på de spörsmål,
den hade sig förelagda att utreda.

Under sådana omständigheter borde försiktigheten bjuda att, till dess
en mera tillfredsställande utredning uti ifrågavarande frågor kan åstadkommas,
icke uti någon form öka de förpliktelser, som redan åligga de
värnpliktige. Kungl. Maj:t har emellertid uti proposition nr 2 till innevarande
Riksdag hemställt, att Riksdagen måtte besluta sådan ändring af
§ 1 och § 3 uti värnpliktslairen den 14 juni 1901, att värnpliktstfden
skulle utsträckas med sammanlagdt fyra år, hvaraf tre år i beväringen
och ett år i landstormen.

Svenska folket har under gångna tider visat stor offervillighet, då
det gällt att skydda landet och dess själfständighet, därom bära historiens
blad ojäfviga vittnesbörd, och det är att hoppas, att samma fosterländska
anda finnes kvar, om landet och dess själfständighet ännu någon gång
skulle hotas. Men om Sveriges folk, som man hoppas, ännu besjälas af
samma fosterländska anda som fordom, följer icke därmed att de äro villiga
att utan betänkande hängifva sig åt en allt uppslukande militarism,
och ej heller att vår värnpliktiga ungdom är villig att mer än nödigt
under sin bästa ålder år efter år förspilla en dyrbar tid med militäröf -

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

ningar, ofta nog med förlust af för sin framtida existens tjänlig anställning,
lika litet som landtbrukaren och andra näringsidkare kunna utan stor
olägenhet afvara de arbetare, som sysselsättas med militäröfningar i allt
större och större utsträckning.

Då dessa olägenheter högst väsentligt ökats sedan den af 1901 års
riksdag beslutade härordning från och med 1908 i sin helhet trädt i kraft,
och dessförinnan icke försports någon vidare anmärkning mot de värnpliktiges
fältduglighet med den kortare öfningstid, de förut fått genomgå,
torde det kunna ifrågasättas, huruvida öfningstiden för de värnpliktige
skulle kunna rätt afsevärdt minskas. Om öfningarna bedrifvas på förståndigt
sätt, skall det sannolikt visa sig möjligt att bibringa de värnpliktige
de färdigheter och kunskaper, som äro nödiga, utan att så lång
tid, som nu är föreskrifven, behöfver tagas i anspråk. Det är ej heller
otroligt, att i händelse öfningstiden förkortas, de värnpliktige då mera
villigt och med gladare mod skulle fullgöra sin värnplikt, och det dofva
knot, som nu förnimmes bland en del värnpliktige, måhända upphöra, och
värnpliktshären sålunda blifva mera skickad att värna landet i farans stund.

Med stöd af det anförda tillåta vi oss hemställa, att Riksdagen
måtte afstå Kungl. Maj:ts proposition nr 2 och besluta att i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t. täcktes låta utreda, huruvida och
i hvad mån den i värpliktslagen den 14 juni 1901 föreskrifna öfningstid
för de värnpliktige må kunna förkortas samt möjligen så anordnas, att
värnpliktsöfningen kan få fullgöras under första och andra värnpliktsåret,
samt för Riksdagen framlägga ett förslag, hvartill utredningen kan föranleda.»

Herr

Christiernsons
motion.

Herr Christiernsons omförmälda motion är af följande lydelse:

»I propositionen nr 2 till innevarande års Riksdag hemställer Kungl.
Maj:t att värnpliktstiden måtte utsträckas till 24 år, hvarjämte tiden för
värnpliktigs kvarblifvande i första uppbådet föreslås skola utsträckas att
omfatta 11 år. Emot detta förslag att ytterligare betunga vårt lands manliga
befolkning med ännu mera utsträckt militärtjänstgöringsskyldighet
kan mycket anföras, men vill jag redan af det skälet, att vi redan nu
hafva för mycket gevärsväsende, yrka afslag på denna utsträckta värnpliktstid,
som är första steget eller snarare grunden till nya arméformationer.
Och det slags nyheter ha land och folk alla skäl att bedja Gud
bevara sig för.

Skulle så sorgligt hända, att Riksdagen ginge Kungl. Maj:ts militära
begärelse till mötes, följer däraf bl. a. äfven att mönstringsskyldigheten,
sådan den stadgas i § 32 af värnpliktslagen af den 14 juni 1901, utsträcktes
med ytterligare tre år. Detta kan dock icke vara nödvändigt.

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

Riksdagen har hittills ansett sagda mönstring vara en öfverloppsgärning,
som mycket väl kunde borttagas. Denna sin mening gaf Riksdagen
tillkänna, då den år 1905 efter enhälliga beslut därom i häda kamrarna
skref till Kungl. Maj:t med anhållan »det täcktes Eders Kungl. Maj:t
taga under ompröfning, under hvilka villkor den i 32 § värnpliktslagen
stadgade mönstring må kunna upphöra, och för riksdagen framlägga förslag
till de ändringar i värnpliktslagen, som däraf kunna påkallas.»

Denna Riksdagens skrifvelse har sedermera ej föranledt till någon
Kungl. Majrts åtgärd — ett ytterligare bevis till många andra på de militära
. myndigheternas ovillighet, att taga någon hänsyn till Riksdagens
önskningar, såvida de icke afse ytterligare eftergifter åt krigsvurmeriet.
Riksdagens oinförmälda skrifvelse har tydligen hamnat i försvarsdepartementenas
papperskorg, ty den har icke föranledt till någon Kungl. Maj:ts
åtgärd. Icke ens nu, då krigsministern vågar sig fram med förslaget om
den s. k. 4:de bataljonens bildande, hvaraf följer mönstringsskyldighetens
utsträckning, har Riksdagens skrifvelse blifvit beaktad af den höga regeringen.
Utan att ens låtsa om Riksdagens tydligt uttalade vilja i fråga
om mönstringens obehöflighet, går statsrådet Malm med regeringens samtycke
i den rakt motsatta vägen. Riksdagen begär mönstringarnas slopande,
regeringen låtsas som om denna fordran aldrig framställts, utan
den föreslår — mera mönstring. God dag — yxskaft!

Tunga äro de offer landets manliga ungdom, som anses fysiskt lämplig
att göra någon slags tjänst vid hären eller flottan, nödgas underkasta
sig för fullgörande af denna tvångskommendering. Alla för militärtjänst
lämpliga äro underkastade detta tvång med undantag af — militärerna
skälfva. Med skäl må man väl kalla ett dylikt förhållande en orimlighet,
en orättvisa och ett otillbörligt gynnande af yrkesmilitärerna. Värnpliktstjänstgöringen
är ju att betrakta som indirekt skatt, en värnskatt, som
större delen af den manliga ungdomen nödgas fullgöra med sin kropp.
Ja ännu mera, den tvingas att för utgörande af denna skatteplikt öfverlämna
sig med kropp och själ åt samt med undertryckande af sin individualitet
underordna sig militärväsendet — den civila andans diametral
och fientliga motsats. Staten tager ingen hänsyn till de obehag, förluster
och olyckor, som äro de naturliga konsekvenserna af ett dylikt tvångsknekteri.
Det enda undantag, som förekommer, är militärerna af facket. För
dessa personer, hvilka utbildas och aflönas af staten i militäryrket, finnes
ingen dylik personlig värnpliktsutbildning. De åtnjuta befrielse från det
tvång att ryckas från sin ordinarie sysselsättning, att nödgas lämna sin
stadiga utkomst och utbildning för litvet för längre tid med ovisst hopp
om att vinna det förlorade igen, som plågar enhvar till värnpliktsutbild Bihang

till Likså. prof. 1011. 7 Sami. 1 Afd. 20 Höft. 2

Herrar
Blombergs
och Stejfeni
samt herr
Thorssons
m. fl. motioner.

10 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

ning uttagen civil man. I första rummet borde väl den, som till yrke
och lefvebröd valt militärens meningslösa handtverk, vara skyldig att underkasta
sig de med krigsväsendet förbundna allmänna personliga offren.
Denna fordran är så naturlig och till sitt väsen öfverensstämmande med
värnpliktens och folkhärssystemets begrepp, att jag anser det som en gärd
af rättvisa mot den fosterländska ungdom, som valt krigsmannens yrke,
att i offer blifva likställd med all annan vapenför ungdom, som får fullgöra
sin vapentjänst mot en obetydlig dagpenning.

Under hänvisning till den här ofvan gjorda motiveringen, hemställer jag
att Riksdagen måtte afslå Kungl. Al a j :ts förslag till förändrad lydelse
af §§ 1 och 3 i värnpliktslagen af den 14 juni 1901; samt

att Riksdagen måtte besluta att § 32 i värnpliktslagen af den 14 juni
1901 måtte utgå och mönstringsskyldigheten upphöra; samt att till § 35
i samma lag må fogas ett tillägg af följande lydelse:

Vid hären eller flottan på stat eller i reserv fast anställd person
skall, under den tid hans tjänstgöring sammanfaller med honom annars
åliggande utbildning som värnpliktig, afstå från de med innehafd tjänst
tillerkända löneförmåner, men i ersättning bekomma alla kontanta och natura
förmåner, dem värnpliktig under sin utbildningstid är tillerkänd enligt
denna lag.»

I de af herrar Blomberg och Steffen samt herr Thorsson m. fl. afgifna
,lika lydande motionerna har i förevarande del under mom. b) hemställts, att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande af förslag
till sådan ändring i värnpliktslagen den 14 juni 1901, att de värnpliktiges
öfningstid vid samtliga vapen minskas med två månader, hvaraf den ena
bortgår från repetitionsöfningarna.

Till stöd för sin hemställan hafva motionärerna hänvisat till motiveringen
i de af dem väckta, till statsutskottet hänvisade lika lydande motionerna
inom Första kammaren nr 43 och inom Andra kammaren nr 180,
däri bl. a. anförts:

»I årets statsverksproposition har svenska folket åter fått en erinran om
militarismens omåttlighet. Fastän landet suckar under förutvarande pålagor,
fastän bekymmer och olust sprida sig inom allt vidare kretsar, prisen
på lifsförnödeniieter stiga år från år, skattebördan växer, förvärf smöjligheterna
förbli otillräckliga och den sociala lagstiftningen försummas, sa dristar
sig icke desto mindre högerns regering att inför en riksdag, som utdömt
grundvalarna för sin egen tillvaro, föreslå nya militärbördor med de mest
vidtgående konsekvenser. Samtidigt framlägger den ledande högern inom

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

den s. k. försvarskommittén med suveränt förakt för sin uppgift att allvarligt
utreda frågan om landets ekonomiska bärkraft en önskelista på militära
rustningar, hvilken skulle skrufva vår försvarsbudget upp med ytterligare
några tiotal millioner årligen. Mot dessa nya utslag af militaristisk yra
tvingas vi af ansvarskänslan för vårt folks framtid att inlägga våra mest
energiska gensagor.

Detta sker först och främst från principiella utgångspunkter.

I alla länder reser sig i våra dagar massornas förbittring mot militarismen,
som med sina alltjämt stegrade kraf suger folkens märg, och blod och
lamslar deras utveckling fram mot en högre kultur. Englands finansminister
Lloyd George uppgaf nyligen, att de civiliserade staterna offra nära
nio tusen millioner kronor årligen på rustningar mot hvarandra. Och kapprustningarna
bara ökas i allt häftigare tempo. Kölarna sträckas till nya pansarvidunder,
större och kostsammare än några förut existerande, millionhärama
ökas med nya formationer, uppfinnaregenier arbeta rastlöst på att utveckla
och fullkomna nya förstörelseredskap, som skola gå fram under vattnet,
uppe i luften.

Men samtidigt bli också de stämmor allt starkare och vinna allt större
genklang, som fordra slopande af hela detta vanvettiga system. Folken vända
sig allt bestämdare bort från de falska profeter, som föregyckla dem, att
fredens välsignelser stå att erhålla blott till priset af ständigt ökade krigsrustningar,
som midt under fredens tid ekonomiskt utarma dem. Folken lära
sig alltmera inse, att utilitarismen är en ständig fara för freden och kulturen.
Och särskildt vända sig hos de arbetande klasserna känslorna mot militarismens
folkförbannelse i en sjudande harm, sedan erfarenheten lärt dem, att
utilitarismen allt ohöljdare framträder som ett öfverklassens maktmedel mot
arbetarna i deras kamp för rättfärdigare sociala förhållanden inom det egna
fäderneslandet.

I hela världen ha därför socialdemokraterna i jämnbredd med sitt öfriga
arbete för eröfring af statsmakten och för kapitalismens undanröjande
direkt upptagit kampen mot militarismen, för fred och af mistning.

Denna internationella kamp mot militarismen föres från socialdemokratiens
sida under uttryckligt häfdande af hvarje nations rätt till själfbestämmelse
och till själfförsvar. Men för ett litet folk som vårt kan enligt
sakens natur militärväsendet icke äga den betydelse för vår själfständighets
upprätthållande, som man i våra maktägande kretsar ännu alltjämt tillmäter
detsamma. Vi måste vänja oss att se den sanningen i ögonen, att om vår
nation lämnas att ensam utkämpa en strid mot en stormakt, skulle vi äfven
med de största offer icke kunna på längden värja vår själfständighet. Sveriges
försvar maste därför vara inriktadt på att upprätthålla landets neutra -

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

litet. Äfven så lagdt kommer det att på samma gång verka i sin mån försvagande
på den anfallslust, som möjligen skulle kunna under vissa situationer
på något håll framträda. Med vårt lands afskeda läge och genom traktater
tillförsäkrade status quo vid våra gränser måste man emellertid, i betraktande
af den tilltagande fredsstämningen i världen, anse den största sannolikhet
föreligga, att vår snart hundraåriga fred ostörd skall fortfara, därest vi
genom en klok utrikespolitik orubbligt sträfva efter ökade neutralitetsgarantier
och hålla oss fjärran från alla stormaktskombinationer.

Då härtill kommer, att vi särskilt i Sverige i fråga om försvarsbördor
drifvits långt utöfver, hvad andra mindre stater påtagit sig, anse vi tiden
vara inne, att frågan om en nedsättning i militärbördorna på allvar upptages
i Riksdagen. En sådan nedsättning kan, med hänsyn till hvad ofvan anförts,
icke anses i någon mån äfventyrlig. Men den betyder, att land och folk
skulle få väsentligt bättre utrymme för nödiga och länge försummade reformer,
och att betrycket lättas inom de djupa samhällslagren.

Den socialdemokratiska gruppen i svenska riksdagen anser sig därför,
i fullaste öfverensstämmelse med sitt program om »successiv minskning af
militärbördorna fram mot afväpning», nu böra föreslå en första nedsättning
af dessa. I viktiga punkter riktar sig detta förslag mot uppenbart slöseri
med mänsklig och materiell försvarskraft. I den mån nya fredsgarantier
tillkomma genom socialdemokratiens väsande makt inom folken och parlamenten
samt genom den internationella rättens utveckling som en inflytelserik
faktor vid hvarje krigsfara, skola nya kraf om lättande af folkets tunga
militärbörda fram mot dess slutliga afskrifning, vinna allt vidare kretsar af
nationen.

Enligt gjorda beräkningar skulle de årliga ordinarie utgifterna under
fjärde hufvudtiteln uppgå till 44,066,130 kr. sedan 1901 års härordning blifva
genomförd enligt Riksdagens beslut. Nu visar 191.1 ars stat emellertid, att
dessa utgifter, redan innan härordningen blifvit fullständigt genomförd, måste
beräknas till 49,984,343 kr. Således inemot 6 millioner kronor större belopp
än 1913 års stat bör uppvisa och det oaktadt ett stort antal beställningar
voro vakanta i 1911 års stat. När dessa besättas, tillkommer ytterligare ett
belopp af 608,958 kr. Yi ha tydligen all anledning förutse, att enbart de årliga
ordinarie utgifterna till landtförsvaret komma att tynga minst 6V2 millioner
kronor mer, än Riksdagen haft anledning förmoda, när härordningen
antogs.

Enligt 1901 års riksdagsskrifvelse ställdes det i utsikt, att extra anslag
för kasernbyggnader, nyanskaffning af kanoner, gevär m. m. skulle under
tiden för härordningens genomförande behöfva lämnas intill ett belopp af
något öfver 71 millioner kronor. Emellertid ha de extra anslagen under fjär -

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

de hufvudtiteln t. o. in. år 1911 sprungit upp till det enorma beloppet af 118
mill. kr. Således ett öfverskridande af beräknade extra anslag med ej mindre
än 47 mill. kr. Följden har blifvit, att hären under år 1902—1911 slukat den
efter våra förhållanden svindlande summan af 548,268,000 kr. I sanning har
svenska folket anledning ställa de representanter till ansvar, som på detta
sätt hushållat med statens medel.

Ensamt kasernbyggnaderna beräknades 1901 komma att draga eu slutlig
kostnad af 48 mill. kr. Riksdagen har likväl 1901—1910 hunnit bevilja 57
mill. kr. för detta ändamål, och kasernbyggnadsnämnden ställer i utsikt, att
ytterligare 11,421,000 kr. behöfva tillsläppas för dessa byggnadsföretag, hvilka
man frän militärt håll nu börjar anse delvis förfelade. Dessutom tillkommer
5,8 mill. kr. till förplägnadsanstalter, hvilka väl omnämnas uti 1901 års
förslag, men hvilkas kostnad Riksdagen fick erfara först genom en proposition
till 1908 års riksmöte. Den verkliga kostnad, kasernbyggnadsraseriet åsamkat
svenska folket, blir således c:a 75 mill. kr. i stället för de 48 mill. kr. man
förmått Riksdagen uttala sig för. Och ändå ha 2,273,308 kr. för kustartilleriets
kaserner icke medtagits i beräkningen.

Marinen berördes endast i förbigående under 1901 års riksdagsförhandlingar.
Orsaken härtill var, att flottan några år tidigare — 1899 — fått sina
kraf tillgodosedda. Det omnämnes likväl uti särskilda utskottets betänkande,
att femte hufvudtiteln till följd af värnpliktstidens utsträckning m. m. år
3913 skulle kräfva ordinarie utgifter till ett belopp af 13,889,004 kr. Äfven
detta anslag har redan lämnat alla beräkningar bakom sig. Uti 1911 års
stat upptar det 19,575,491 kr. Således redan 51/» mill kr. mer än staten beräknats
skola uppvisa år 1913.

De extra anslagen för marinen fingo ingen plats uti det öfverslag, som
år 1901 gjordes öfver utgifterna till krigsmakten intill år 1913. I medeltal
ha likväl anslagits 8,7 mill. kr. under åren 1902—1911. Marinen har under
denna tid uti ordinarie anslag kräft 151,704,023 kr. och uti extra anslag
87,568,775 kr. eller tillsammans 239,332,800 kr.

Med tillägg af pensionskostnaderna skulle militärväsendet t. o. m. 1911
under de senaste tio åren ha åsamkat oss en utgift, som betänkligt nalkas milliarden
— 812 mill. kr. — innan härordningsreformen i sitt färdiga skick hunnit
pröfvas, och ändå vågar man nu komma med kraf på att vältra ännu
större bördor på de skattdragande. Försvarskommittén, hvilken förutsätter
en stegring af militärutgifterna från nuvarande 79,884,488 kr. till 100 mill.
kr. 1919, har uti sitt betänkande t. o. m. djärfts upptaga det förslag att bilda
en reservbataljon vid hvarje regemente, som förkastades af 1901 års riksdag,
och dessutom i väsentliga delar framkommit med äskanden, som gå vida utöfver,
hvad Kungl. Maj:t år 1901 ansåg sig böra begära.

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

Inför de fakta, som här angifvits, borde samtliga Riksdagens partier anse
sig förpliktade att först och främst omedelbart vidtaga åtgärder för kostnadernas
nedbringande till de belopp, Riksdagen uti sin skrifvelse 1901 förbundit
sig utgifva. Att därutöfver åtskilliga inskränkningar kunna göras
skola vi nedan påvisa.

I fråga om sättet för reduktionens utförande erbjuda sig i hufvudsak
tvenne vägar. Dels kunna vissa indragningar och ^organisationer ske beträffande
särskilda vapenslag afseende minskning af personal och materiel,
dels kan öfningstiden för de värnpliktige undergå en begränsning. Båda vägarna
synas oss böra begagnas.

När urtima Riksdagen 1892 godkände de 90 dagarna, skedde det under
uttalande af den »förfärliga försäkran» (Adolf Hedins ord) från statsrådsbänken,
att vi fått ett försvar, hvarigenom vi kunde »värna om vårt oberoende
och drifva fienden ur landet». »Om förslaget godkändes», utropade krigsminister
Rappe, »så skolen I vinna det målet, att vårt fosterlands oberoende är
tryggadt. I skolen hälsas med tacksamhet af hela Eder samtid, af alla i landet,
och I skolen välsignas af Edra barn och efterkommande.»

Ja, hurudan den välsignelsen hlef, fingo vi snart erfara.

Knappt var beslutet fattadt, förrän man från fackmannahåll betecknade
detsamma som en »otillfredsställande kompromiss», och åtta år senare förklarade
en ny krigsminister, herr Crusebjörn, att han »inseende nödvändigheten
däraf, att Sveriges försvarskraft till lands måste stärkas i högst väsentlig
grad, för att vårt freds- och på samma gång frihetsälskande folk må med
tillförsikt kunna lita till densamma i farans stund», omedelbart börjat vidtaga
åtgärder i detta syfte.

Ett decennium hade ej förflutit, sedan vi fått »ett betryggande försvar»,
förrän Kungl. Maj :t sökte förmå Riksdagen att fyrdubbla värnpliktstidens
längd. Detta gick väl icke fullständigt år 1901, då åtta månaders värnplikt
för infanteriet genomfördes, men sedan den tiden ha alla ansträngningar
riktats på att framtvinga den ettåriga värnplikten. Försvarskommittén
ger äfven tydligt tillkänna, att »frågan om utsträckning af tjänstgöringstiden
till 365 dagar för värnpliktige, som tilldelats fotfolket i allmän tjänst, bör upptagas
Ull af görande», så snart kasernbyggnaderna af slutats. För en del andra
värnpliktige föreslås tidens omedelbara utsträckning till ett år.

Det vore naivt förmoda, att man, om det målet vunnes, skulle vara tillfredsställd.
Redan nu finnas antydningar om, att så icke blefve förhållandet.
Vid granskning af 1901 års härordningsförslag uttalade sig trenne af arméns
fördelningschefer för en utbildningstid af 400 dagar. Hvad flottan angår,
har chefen för flottans stab 1900 och marinstaben 1908 påyrkat tvåårig värnplikt
för å sjömanshus inskrifna. Försvarskommittén sympatiserar därmed,

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

ehuru den icke nu vågar framlägga något förslag. Dylika röster komma nog
att höras igen och tala starkare, om den ettåriga värnplikten införes. De
sista 20 åren ha äfven hos oss till fullo bevisat, att militär ismens kraf är o lika
omättliga, som dess försäkringar äro otillförlitliga.

Hårdare än de direkta utgifterna till militärväsendet känna de breda
folklagren emellertid, att värnpliktstungan trycker dem. I synnerhet den
jordbrukande befolkningen lider däraf. Enligt vår uppfattning är tiden
nu kommen att i stället för talet om förlängning af utbildningstiden ifrågasätta
en minskning af densamma. När rekrytskolan för den fast anställda
personalen, som varar sex månader, anses tillräcklig att ge de enligt militär
uppfattning nödvändiga »färdigheter och kunskaper», b vilka erfordras
för menig krigsman inom kompaniet, så vore det egendomligt, om beväringsmännen
icke kunde utbildas på denna tid, i all synnerhet som de värnpliktiga
rekryterna enligt herr Crusebjörn med »hänsyn till kroppskrafter, begåfning
och förut förvärfvade insikter anses vida mer mottagliga för den
militära utbildningen». Det bör äfven anföras, att de indelta rekryterna hade
100 dagars rekrytskola första året och 50 dagars andra året jämte 22 dagars
regementsmöte, tillhopa 172 dagar. Värnpliktstidens minskning för infanteriet
till motsvarande tid borde ej förrycka utbildningen.

Den militära uppfattningen i frågan är icke mycket att lita på. År
1892 ansåg frih. Rappe de 90 dagarna visserligen vara ett minimum, »men
denna tid rätt använd torde dock vara tillräcklig för att bibringa de värnpliktige
någon skjutskicklighet och så pass stor marschfärdighet, att de
(stam och beväring) åtminstone kunna följas åt, när det gäller att gå mot
fienden». Åtta år senare anser herr Crusebjörn däremot, att »man icke kan
ställa sina fordringar så lågt, som här ifrågasatts, nämligen 8 månader».

Minskas värnpliktstiden för infanteriet, bör densamma i motsvarande
mån afkortas för öfriga vapenslag. Det torde nämligen icke vara lämpligt
att minska den proportionsvis mera för dessa, ehuru herr Crusebjörns
uttalanden år 1901 skulle kunna ge anledning till ett dylikt förslag. Han
polemiserade nämligen mot »den förställningen, som tycks ha gjort sig
ganska allmänt gällande, att infanteristen kan nöja sig med en väsentligt
kortare öfningstid än kavalleristen och artilleristen». »Jag vågar
påstå», yttrade han, »att om än detta varit en bestämd mening under föregående
tider, så är förhållandet nu i mångt och mycket annat.»

Eu minskning af värnpliktstiden med tvenne månader för samtliga
vapenslag på sådant sätt, att en månad bortgår från första året och en månad
från repetitionsöfningarna, medför c:a2 mill. kr. besparing.

Indragningen af tiden för repetitionsöfningarna har från militärt
håll, senast vid 1910 års riksdag, ansetts omöjliggöra de värnpliktiges ofvan -

Herr

Bogrens

motion.

16 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

de uti större truppförband, enär regementet först under dem är fulltaligt
samladt. Denna invändning är icke befogad. Därest inom arméfördelningen
en sammandragning af hela värnpliktskontingenten vid infanteriregementena
sker till ett enda truppförband under hela rekrytutbildningstiden, i
stället för att man nu håller de värnpliktige spridda på olika håll, skulle
en öfning i fältstarka förband utan större svårighet kunna åstadkommas.
De olika regementenas värnpliktige skulle såsom skilda plutoner och kompanier
ingå uti detta rekrytregemente. När det tyska landtvärnet kan öfvas
på detta sätt, borde äfven vårt beväringsmanskap härigenom få erforderlig
öfning. En dylik reform kan för framtiden få synnerligen vidtgående
konsekvenser, i det att åtskillig befäls-, läkare- och intendenturpersonal
skulle bli obehöflig samt det för inkasernering beräknade utrymmet
i hög grad minskas, hvarigenom mycket betydande besparingar göras..

I fråga om v ii r np likt s tidens längd ansågs år 1901, att infanteriets
öfningstid borde vara normgifvande. Den minskning, som af oss föreslagits
vid detta vapenslag, bör således följas af en motsvarande inskränkning uti
de värnpliktiges tjänstgöring vid flottan och kustartilleriet. Detta bör röna
så mycket mindre svårigheter, som utbildningen vintertid vid dessa vapen
icke kan ha samma betydelse som för öfriga. Med begagnande af samma
beräkningsgrund, som försvarskommitten använda skulle värnpliktstidens
minskning med två månader för flottan och kustartilleriet ge en behållning
af c:a 550,000 kr.»

Herr Bogren, med hvilken herr Smeds Lars Olsson instämt, har i
sin motion anfört följande:

»Vid 1909 års riksdag föreslog jag i en i Andra kammaren framlämnad
motion, nr 134, att Riksdagen ville för sin del uttala sig för, att »värnpliktig,
som approberats till tredje klass i en af staten erkänd skytteförening
eller äger därmed jämförlig skjutskicklighet, må medgifvas en afkortning af
den för rekrytutbildningen anslagna tiden med en tredjedel». Vid den behandling,
lagutskottet ägnade denna motion, hänvisade utskottet till, hvad
ett i Andra kammaren år 1904 tillsatt tillfälligt utskott anfört mot en liknande
framställning. De skäl detta utskott anförde emot lindring uti öfningstiden
för värnpliktiga skarpskyttar voro, att befrielsen endast skulle
tillkomma vid fotfolket anställda,

att samöfningarna däraf skulle lida,

att det ej var utredt, i hvad mån fältskjutning ingår i skyttegillenas
program eller resultatet af sådana öfningar samt

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

att från skytteföreningarna skälfva ej gjort sig gällande en sådan önskan,
nämligen om afkortning af tiden för rekrytöfningarna.

Det först anförda skälet är ej ett sådant, ty det bör ligga i öppen dag,
att lindring begäres endast för de infanteriet tilldelade ynglingarna. Men lika
sjäiffallet borde äfven vara, att de värnpliktige, som i skytteförening inhämtat
god färdighet att handhafva infanteriets vapen, äfven böra tilldelas
detta vapenslag.

Hvad samöfningarna beträffa, torde en beviljad befrielse ifrån t. ex.
de 50 första dagarna af tiden för rekrytutbildningen ej vålla några som helst
svårigheter, ty vid hvarje regemente torde skarpskyttarna, som erhållit denna
lindring, blifva så många, att de under första öfningstiden lätt nog kunna
bilda egen pluton eller annan truppenhet. Den disciplin och rörelseförmåga,
de inhämtat i skytteföreningarna, torde fullt ersätta, hvad i de delar inöfvas
i rekrytskolan under de första 50 dagarna. Äfven det tredje af tillfälliga utskottet
anförda skälet bortfaller numera alldeles, sedan ordnade öfningar i
fältskjutning förekomma i rätt stor utsträckning inom skytteföreningarna.
Värdet af dessa fältskjutöfningar kan blifva än större, om skytterörelsen får en
förbättrad organisation, hvarom min motion nr 133 vid 1909 års riksdag handlade.
Återstår således blott det sista af de af tillfälliga utskottet anförda skälen,
nämligen att skytteföreningarna själfva ej begärt här föreslagna lindring.
Först ma här anmärkas, att da staten understöder det frivilliga skytteväsendet
med afsevärdt stort årligt anslag, så är detta förslag ej blott en skyttarnas
angelägenhet utan äfven samhällets. Frånsedt detta vågar jag med den
kännedom jag varit i tillfälle förvärfva om stämningen bland skyttarna för
eller emot detta förslag antaga, att om ärendet sändes ut bland dem till omröstning,
skulle det bli en försvinnande minoritet, om ens någon alls, som uttalade
sig emot detsamma.

Det synes mig ej längre vara lämpligt att mot min i nämnda motion
gjorda och bär förnyade framställning anföra tillfälliga utskottets af 1904 utlåtande.
Vid motionens behandling i kammaren tog denna påtagligen mera
om inte uteslutande hänsyn till, hvad lagutskottet 1909 yttrar i slutet af sitt
anförande, nämligen att det synes utskottet olämpligt att vidtaga någon åtgärd
i motionens syfte, innan den af Kungl. Maj:t den 28 september 1907
tillsatta försvarskommittén slutfört sitt arbete, inom hvars ram äfven den i
motionen upptagna frågan torde falla. Detta var ett verkligt skäl emot motionen,
som också af Andra kammaren afslogs med 102 röster mot 82. Men
sedan denna kommitté nu afslutat sitt arbete och till Kungl. Maj :t inlämnat
sina yttranden och förslag, är äfven detta skäl emot min motion bortfallet.
I sitt digra betänkande öfver ordnandet af landets försvar har kommittén,
savidt jag kunnat finna, icke ägnat den vackra nationella försvarsrörelse,

Bihang till Riksd. prot. 1911. 7 Sand. 1 Afd. 20 Höft. 3

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

som namnes skarpskytteväsendet, den minsta uppmärksamhet. Det synes,
som vore den för kommittén obekant eller i hvarje fall värdelös. Är skytterörelsen
endast en art idrott, hvars mål är att föra sina ntöfvare fram på taflingsbanan
för att vinna pris, medaljer eller penningar, då torde Riksdagen
handla klokt, om den genast indroge de af statsmedel årligen utgående anslagen
till denna rörelse.

Men har denna rörelse ett högre mål, att väcka de ungas känsla af samhörighet
med fosterlandet samt göra dem skickliga att med det vapen, som
man sätter i deras händer, försvara detta land, då fara hotar, så måste denna
rörelse erkännas som en viktig faktor i vårt nationella försvar och behandlas
därefter. Att yrkesmilitären med en viss grad af ringaktning och misstro
ser ned på skarpskytterörelsen, får ej hindra regering och Riksdag att taga
vara på denna rörelse, utnyttja den i försvarsändamål i så vidsträckt grad
som möjligt samt gifva rättvisa åt de unga män, som i denna rörelse offra tid,
krafter och pengar. Billigheten fordrar, att man härför gifver dem något vederlag
i form af kortare rekrytutbildningstid.

" Då försvarskommittén i sitt betänkande föreslår värnpliktiges öfningstid
utsträckt till ett år och då såväl Kungl. Maj :t i trontalet vid året riksdag
som regeringen uttalat, att flera af kommitténs förslag komma att af
Kungl. Maj :t upptagas och för Riksdagen framläggas, dock sedan de först
ytterligare underkastats sakkunnigas pröfning, synes det mig vara mycket
lämpligt, att frågan om skytteväsendets betydelse för vårt försvar då medtages
samt att förslag framlägges, att värnpliktig skarpskytt erhåller viss bestämd
afkortning i den för rekrytutbildning anslagna tiden. Fördelen af sådana
bestämmelser ha så många gånger framhållits för kammaren, att det
nu torde vara öfverflödigt att ytterligare uppräkna dem.

Ostridigt är, att såväl försvaret som staten, näringarna och de värnpliktige
skulle vinna därpå. Skarpskytteväsendet skulle, bättre organiseradt,
växa sig starkt både inåt och utåt. Det skulle blifva en viktig faktor i ett
nationellt försvar. Försvaret skulle erhålla en afsevärd styrka utan nämnvärda
uppoffringar från staten, hvilken emot möjligen ökade utgifter för
skytteväsendet gjorde stora besparingar, om öfningstiden förkortades för
värnpliktiga skarpskyttar. Många tusen sparda dagsverken skulle härigenom
komma näringarna till godo. Detta torde vara af stor betydelse ej minst
för modernäringen, som tryckes af allmän brist på arbetskraft. Att de värnpliktiga
med glädje skulle mottaga hvarje lindring i den tunga värnplikten,
torde ej behöfva framhållas, och många ynglingar, som nu utvandra för att
undkomma värnpliktsbördan, skulle med glädje stanna hemma, om de finge
fullgöra en del af denna börda i hembygdens skytteförening. Mig synes,
som alla skäl talade för, inga bärande skäl emot förslaget om lindring i värn -

Lagutskottets utlåtande Nr 21. 19

plikten för skarpskyttar, hvarför jag på grund af det här anförda vågar
föreslå,

^ att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj :t hemställa,
det Kungl. Maj :t behagade låta utreda, om och i hvilken utsträckning värnpliktig,
som approberats till 3:e klass i af staten erkänd skytteförening eller
äger därmed tillit jämngod skjutskicklighet, må erhålla afkortning i den för
värnpliktigas rekrytutbildning nu anslagna tjänstgöringstiden.»

Herr Olssons i See motion är af följande lydelse:

»Åtskilliga gånger förut har i Riksdagen motionerats om afkomling i
öfningstiden för värnpliktige. Dessa motioner ha dock ej vunnit Riksdagens
bifall. Emellertid är detta ett spörsmål, som borde vinna mera beaktande än
hvad hittills varit fallet. För arbetare i allmänhet och landtbrukare isynnerhet
är det särdeles uppoffrande, att de under den tid af året, då arbetskraften
är af allra största betydelse, måste sända i väg sina söner, ehuru de mycket
väl behöfvas hemma. Kunde därför någon afkortning af tiden åstadkommas,
så vore det välbehöfligt.

Det kan emellertid synas underligt att komma med ett sådant förslag,
när det nu sättes i fråga att i en framtid än vidare utsträcka tiden för öfningarna,
men detta förhållande gifver mig så mycket mer anledning till att
väcka det förslag jag här åsyftar, nämligen att när de värnpliktige inhämtat
ett visst kunskapsmått under öfningarne, så skulle de hemförlofvas. Vore
det så ordnadt, kunde det gifva beväringsynglingarne anledning till att med
mera ifver, lust och energi gripa sig an med att inhämta de nödiga kunskaper,
som det är afsedt att meddela dem. Som det nu är ordnadt, torde eu del
åtminstone, och i någon mån rätt många, vara mindre energiska att lära,
utan ta saken tämligen likgiltigt, blott tiden går fram. Detta dagsverkssystem
borde på detta område ersättas med något annat, som vore mera ägnadt
att väcka till ifver att under kortaste tid uträtta det mesta möjliga/ Vid
ungdomens utbildning i allmänhet i skolorna är ju så ordnadt, att ju förr ett
visst kunskapsmått är inhämtadt, desto förr äro vederbörande fria, och vore
det på liknande sätt ordnadt beträffande de värnpliktiges utbildning, så torde
icke så litet kunna vinnas både i fråga om att vinna färdighet och tid.

Hvad som vidare vore ägnadt att sporra denna ungdom att göra sig
bästa möjliga nytta af den undervisning, de erhålla under öfningstiden, vore,
att betyg utfärdades för hvar och en af dem, när de fullgjort sina åligganden
i här berörda afseende.

Därjämte torde det behöfva noga utredas hvad som är nödigt att lära
i försvarshänseende, så att onödig paradexercis undvikes och en dyrbar tid ej

Herr

Olssons

motion.

Utskottets

yttrande.

20 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

förspilles till hvad som föga eller intet gagnar, men däremot allt blir praktiskt
ordnadt.

Vid behandlingen år 1909 af en liknande motion uttalar lagutskottet
sin förhoppning om att den af Kungl. Maj :t den 28 september 1907 tillsatta
kommittén, som hade sig ålagdt att verkställa utredning beträffande ny samfälld
plan för rikets försvar, antagligen skulle upptaga denna och liknande
frågor. Denna kommitté har nu afgifvit sitt betänkande, men tyckes ej hafva
beaktat den sak, jag här framhållit, utan ifrågasättes i stället nu i Kungl.
Maj ds proposition nr 2 till innevarande års Riksdag om vidare utsträckning
i öfningstiden.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt anhålles vördsamt,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Majd anhålla, det täckes
Kungl. Maj d låta utreda samt utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådan plan för värnpliktiges öfningar, att möjlighet till afkortning i tiden
för dessas fullgörande måtte beredas dem, som uppnått ett visst kunskapsmått
i hvad som öfningarne böra meddela.»

Denna del af propositionen afser värnpliktstidens utsträckning med
4 år från 40 till 44 år sålunda, att tjänstetiden i beväringen skulle ökas
med 3 år från 12 till 15 år, hvaraf i första uppbådet 11 i stället för såsom
för närvarande 8 år. I andra uppbådet skulle tjänstetiden fortfarande vara
4 år. Landstormen skulle erhålla 9 årsklasser i stället för de nuvarande 8.

Såsom af propositionen närmare framgår, afser den sålunda föreslagna
ökningen i värnpliktstiden, för så vidt angår beväringen, möjliggörande
af uppsättande vid hvarje infanteriregemente på fastlandet af en
s. k. fjärde bataljon af beväringens första uppbåd samt nödiga reservtruppförband
af beväringens andra uppbåd, ökningen af tjänstetiden i landstormen
är föranledd af den af den ökade tjänstetiden i beväringen förorsakade
ändring af åldersklasser i landstormen. Med anledning af den
naturliga afgången minskas nämligen med hvarje år antalet värnpliktige i
hvarje åldersklass, på grund hvaraf hvarje äldre årsklass är till antalet ringare
än en yngre klass.

Enligt hvad af propositionen inhämtas, skulle de nya bestämmelserna
i denna del successivt träda i kraft under åren 1912, 1913 och 1914.

Utskottet har inhämtat, att för organiserandet af den afsedda fjärde
bataljonen kräfves en afsevärd kaderökning, hvilken af chefen för generalstaben
år 1906 för hvarje infanteriregemente beräknats till 1 major, 4 kaptener
och 1 löjtnant, hvarjämte 12 meniga volontärbestäIlningar föreslagits
skola uppflyttas till distinktionskorpralbeställningar. Den årliga kost -

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

naden härför skulle utgöra 801,235 kronor. Härtill har generalskommissionen
föreslagit en ytterligare ökning med 4 sergeanter. Jämlikt försvarskommitténs
förslag, enligt hvilket antalet kaptener i andra klass inskränkts
till 2, men den af generalstabschefen föreslagna kaderökningen i öfrigt bibehållits
oförändrad, skulle motsvarande kostnad uppgå till 576,600 kronor.

Med afseende å de sålunda gjorda beräkningarna föreligger från
chefens för landtförsvarsdepartementet sida följande till det förutberörda
statsrådsprotokollet gjorda uttalande:

»Utan att nu göra något bestämdt uttalande i fråga vare sig om det
minimum af kaderökning, som är för ändamålet erforderlig, eller i hvad
mån det kan vara möjligt att för viss del af den nytillkomna kaderpersonalen
minska krafvet på antalet tjänstgöringsdagar per år under det af
kommittén föreslagna, vill jag nu endast framhålla behöfligheten af en
ytterligare granskning af denna befälsfråga. Huru än frågan om anskaffning
af det erforderliga befälet kan komma att lösas, anser jag, att i
intet fall kostnaderna böra få öfverstiga de af försvarskommittén förutsatta.
Vid utredningen angående befälets anskaffning bör emellertid
hållas i sikte önskvärdheten att om möjligt ytterligare nedbringa kostnaderna
under hvad sålunda blifvit förutsatt, dock utan att personalens
antal och tjånsteduglighet nedsättes under det mått, som pröfvas erforderligt.
för fyllandet af de viktiga uppgifter, som åligga densamma. —
I hvarje fall kan gifvetvis ej hela personalökningen tillkomma på en
gång, utan först efter hand och enligt en för en viss period gällande
öfvergångsplan, hvarigenom den med ökningen förenade något hastigare
omsättningen uti kompaniofficersgraderna vid infanteriet fördelas på ett
flertal år och krafvet på de med officerskårernas ökning något utvidgade
kurserna vid krigsskolan ej kommer att med ett slag göra sig gällande.»

Hvad angår den föreslagna anskaffningen af reservtrupper ur beväringens
andra uppbåd har för densamma icke ansetts böra ifrågasättas en
kaderökning af det på aktiv stat uppförda befälet. I stället skulle härför
i någon form användas s. k. reservstatsbefäl. Med afseende å medlen
härför har generalskommissionen för sin del uttalat, att ett snart ordnande
af den s. k. förtidspensioneringen är af synnerlig vikt för fyllandet af detta
behof, särskilt i fråga om kompanichefs- och högre befattningar. Uti
det år 1908 af särskilda tillkallade sakkunniga afgifna betänkande rörande
införande af fast aflönadt reservbefäl vid armén liksom ock uti 1909 års
betänkande och förslag angående upprättande af reservstater vid armén
och marinen har åter häfdats den äfven af försvarskommittén biträdda
uppfattningen, att reservpersonalen icke borde tillkomma genom förtidspensionering
utan uppföras å beställningar på stat med vissa löner, hvilka

22 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

af innehafvarna efter afgång från reservstaten vid uppnådd pensionsålder
skulle åtnjutas såsom pension. Huru denna fråga slutgiltigt kan komma
att lösas, är för närvarande sväfvande.

Kostnaden i löner och pensioner, som en sådan reservstat, fullt
genomförd, skulle kräfva, har beräknats uppgå till omkring 500,000
kronor om året. Utöfver denna kostnad tillkommer emellertid ytterligare
för upprättande af ifrågavarande reservtruppförband kostnaden för anskaffning
dels af gevär och mobiliseringsammunition, dels ock åt intendenturoch
annan utrustning. Denna särskilda kostnad har af försvarskommittén
beräknats till omkring 84,000 kronor för hvarje reservkompani.

Beträffande kostnadsfrågan i denna del innehåller propositionen från
vederbörande departementschefs sida icke något uttalande.

Af det ofvan anförda framgår, att den nu föreslagna lagändringen
står i intimt samband med frågan om de kostnader, som för den därmed
åsyftade organisationen äro erforderliga, likasom att frågan om
denna senare ännu icke är utredd. Att den sistnämnda frågan nära
sammanhänger med eventuella öfriga åtgärder för försvarets stärkande
samt med försvarsväsendets hela ekonomi, lär äfven af det anförda vara
uppenbart. Det synes utskottet icke vara lämpligt, att Riksdagen nu skulle
skänka sitt bifall till propositionen i denna del och sålunda godkänna en
lagändring, hvars nytta och verkan är väsentligen beroende på förhållanden,
som icke äro utredda, och hvilken i allt fall skulle medföra en kostnad,
hvars omfattning icke kan för närvarande öfverblickas. I försvarsfrågans
nuvarande läge, som, innan nya linjer uppdragas för nya åtgärder,
i främsta rummet torde kräfva utredning från synpunkten af landets
ekonomiska bärkraft, finner utskottet en särskild anledning att i nu
ifrågavarande hänseende iakttaga stor försiktighet, hvilken enligt utskottets
mening redan under andra förhållanden skulle vara synnerligen väl
motiverad.

Det af chefen för landtförsvarsdepartementet framhållna skälet för
ett omedelbart vidtagande af den förevarande lagändringen, att inom vissa
inskrifningsområden tillgången å värnpliktige är alltför knapp för att fylla
de nuvarande linje- och depåafdelningarnas behof, torde icke vara af beskaffenhet
att nu, utan föregående utredning af kostnadsfrågan, höra föranleda
en så pass vidtutseende åtgärd, som den föreslagna. Och i hvarje
händelse torde detta behof kunna och i så fall böra tillgodoses genom
mindre ingripande åtgärder.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt finner utskottet sig icke
kunna tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag i denna del.

Lagutskottets utlåtande Nr 21. 23

Beträffande därefter de i ofvanberörda af herrar Erikson i öfra
Odensvi in. fl. äfvensom af herrar Blomberg och Steffen samt herrar Thorsson^
m. fl. väckta motioner, i sammanhang med yrkande om afslag å Kungl.
Maj:ts proposition eller särskildt, gjorda framställningar om inskränkning af
de värnpliktiges nuvarande öfningstid, har utskottet icke heller ansett sig
kunna tillstyrka desamma. Den rubbning, som af ett bifall till dessa framställningar
skulle föranledas i den genom 1901 års härordning fastslagna
och i väsentligaste delar redan .genomförda organisationen, synes nämligen
utskottet alltför vidtgående. Åtgärder i dylik riktning, torde icke heller
stå väl i öfverensstämmelse med försvarsfrågans nuvarande lä°-e.

Med afseende å de i herrar Bogrens och Olssons ofvan intagna
motioner framställda yrkanden, att de, som före eller under värnpliktsöfningarna
förvärfvat viss skjutskicklighet eller viss annan färdighet i
något af hvad med nämnda öfningar åsyftas, skulle inedgifvas minskning
i den eljest stadgade öfningstiden, torde till en början från principiell
synpunkt kunna ifrågasättas, om det kan anses öfverensstämma med den
allmänna värnpliktens idé, att genom eget arbete eller medfödda anlag
förvärfvadt visst minimum af insikter bör utgöra giltig grund för förkortning
. i den öfningstid, som enligt värnpliktslagen — låt vara i olika
utsträckning i olika fall — åligger hvarje svensk man. I vissa hänseenden
har det fastmer ansetts riktigt, att den, som förvärfvat större kunskapsmått
äfven bör vara underkastad större uppoffring, då det gäller fäderneslandets
försvar. Otvifvelaktigt lär väl ock vara, att i en armé, byggd på
den allmänna värnpliktens grund, olikheterna i anlag och färdigheter måste
vara ganska stora. Likaså torde det vara tydligt, att dugligheten hos en
sådan armé och dess särskilda delar skulle väsentligen förminskas, om de
bättre och mer utvecklade elementen på ett eller annat sätt utmönstrades.
Därigenom skulle äfven de sämre elementen beröfvas det goda inflytandet
af sina bättre utvecklade eller mer utbildade kamrater. Stor försiktighet
synes därför af nöden vid beträdande af de vägar, som af nämnda motionärer
anvisats.

Men äfven ur synpunkten af möjligheterna för ett praktiskt genomförande
af motionärernas förslag resa sig betänkligheter. På sätt tidigare
i fråga om liknande yrkanden framhållits, skulle tydligen ett bifall till
dessa kunna verka synnerligen störande för de militära öfningarnas lämpliga
bedrifvande. För öfrigt — hurudana insikter skulle det i olika fall
behöfvas, för att det fordrade minimum skulle anses uppnådt, och hur
skulle det konstateras, att vederbörande förvärfvat sådan färdighet, att han
kunde befrias från inställelse till tjänstgöring eller hemförlofvas? De nö -

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

diga garantierna för ett rättvist bedömande af dessa grannlaga frågor skulle
naturligen ofta endast med svårighet kunna vinnas.

Hvad särskildt angår de skjutskickliga värnpliktige, för hvilka den
här påyrkade lindringen väl i främsta rummet skulle tänkas kunna ifrågakomma,
är det tydligt, att de skjutöfningar, som bedrifvas inom skytteförbunden,
äro af synnerlig nytta och betydelse äfven såsom förberedelse
för den utbildning'' i detta hänseende, som kommer den värnpliktige till
del. Det torde dock vara klart, att skytteförbunden åtminstone för närvarande
icke hafva tillgång till den sakkunniga ledning eller de resurser
för åvägabringande af fältmässiga skjutöfningar, som böra ifrågakomma
under värnpliktsöfningarna.

Utskottet har af anförda skäl icke ansett sig kunna förorda de i de
båda sist afsedda motionerna framställda yrkanden.

Ändringsförslag berörande tjänstgöringstiden för icke vapenföra värnpliktige.

Kungl. Maj:t föreslår i denna del viss ändring af § 27 värnpliktslagen
samt de öfvergångsstadganden, som innefattas i den nya § 53 mom.
3 och 4 samma lag.

I sammanhang härmed har utskottet till behandling jämväl förehaft
motionen inom Andra kammaren nr 269 af herr S. H. Kvarnzelius äfvensom
det under a) framställda yrkande i motionerna inom Första kammaren,
nr 45 af herrar E. Blomberg och G. F. Steffen samt inom Andra kammaren
nr 181 af herr F. W. Thorsson m. fl.

Herr Herr Kvarnzelius har i sin motion anfört följande:

Kvarnzelius’ proposition nr 2 till årets Riksdag angående ändrad lydelse af

vissa paragrafer i värnpliktslagen föreslår Kungl. Maj:t bland annat en
kortare tjänstgöringsskyldighet för en del af de icke vapenföra värnpliktige.
I likhet med hvad som i Riksdagens skrifvelse af den 19 maj 1904
rörande förevarande ämne anfördes, anser jag, att de icke vapenföra värnpliktige
endast böra tagas i anspråk för fullgörande af värnplikt i den män
som är för utförande af handräckningsgöromål oundgängligen nödvändigt.

Därest man fasthåller vid denna grundsats synes det mig, dels att
denna kortare tjänstgöringsskyldighet bör tillämpas på alla icke vapenföra,
dels ock att tjänstgöringstiden bör kunna sättas något kortare än
hvad af Kungl. Maj:t föreslagits i fråga om militärarbetare. Rörande icke
vapenföra värnpliktige yrkesmän och skrifbiträden anför föredragande
departementschefen: »I likhet med generalskommissionen och försvars -

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

kommittén anser jag, att yrkesmannens värnpliktstjänstgöring icke kan
bestämmas efter samma grunder som de vapenföras, utan att härvid den
praktiska nytta, som de genom sin i det borgerliga lifvet förvärfvade

yrkesskicklighet kunna bereda försvaret, bör vara bestämmande---»

Den af Kungl. Maj:t den 3 februari 1905 tillsatta kommittén för
utredning af frågan om icke vapenföra värnpliktiges tjänstgöring har
emellertid icke efter närmare pröfning förordat en sådan olika tjänstgöringsskyldighet
för vissa icke vapenföra. I samma kommittés betänkande
förekommer en uppgift, att värdet af de civila arbeten, som yrkeskunnige
m. fl. icke vapenföra värnpliktige utförde under 1904 års vapenöfningar
inom II. arméfördelningen, kan uppskattas till 1 kr. 35 öre för
hvarje tjänstgöringsdag, under det att kostnaden för en icke vapenför
värnpliktig under en dag uppgår till 1 kr. 30 öre. Denna vinst af 5 öre
för tjänstgöringsdag som sålunda tillföres statsverket, synes mig vara alltför
betydelselös för att kunna motivera en olika lång tjänstgöring för här
ifrågavarande värnpliktige.

Som ofvan angifvits, anser jag äfven, att den af Kungl. Maj:t föreslagna
tjänstgöringstiden 182 dagar för militärarbetare bör kunna något
förkortas utan att de oundgängligen nödvändiga handräckningsgöromålen
därigenom behöfva blifva eftersatta. Genom praktiska anordningar och
ett rationellt utnyttjande af arbetskraften torde på detta område mycket
kunna vinnas.

Lämpligast synes mig vara, om denna tjänstgöring ordnades så, att
den icke vapenföre finge hälften så lång tjänstgöringstid som den, hvilken
är bestämd för det truppslag den icke vapenföre blifvit tilldelad. Om
sedan de icke vapenföra för hvarje truppslag uppdelas i grupper och inkallas
till tjänstgöring å olika tid, så torde handräckningsbehofvet kunna
blifva på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodosedt.

På grund af hvad sålunda anförts får jag hemställa,
att Riksdagen måtte besluta sådan ändring af § 27 mom. 2 värnpliktslagen,
att tjänstgöringstiden för alla icke vapenföra värnpliktige bestämmes
till hälften af den tjänstgöringstid, som är bestämd för vapenför
värnpliktig vid det truppslag, som den icke vapenföre blifvit tilldelad.

Och anhåller jag tillika, att vederbörande utskott måtte föreslå den
formulering af ifrågavarande § i värnpliktslagen, som föranledes af ett
bifall till min här ofvan gjorda hemställan.»

Bihang till Likså. prat. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 20 Ilåft.

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

Herrar
Blombergs
och Steffens
samt herr
Thorssons
m. fl.
motioner.

Utskottets

yttrande.

Herrar Blomberg och Steffen samt herr Thorsson m. fl. hafva i denna
del af sina motioner under mom. a) hemställt, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande af förslag till sådan ändring i
värnpliktslagen den 14 juni 1901, att antalet »icke vapenföra», som årligen
uttagas för krigstjänst, minskas med 75 procent till ungefär 1,000 man.

Till stöd för nämnda hemställan hafva motionärerna hänvisat till
motiveringen i de af dem väckta förutberörda motionerna nr 43 inom
Första kammaren och nr 180 inom Andra kammaren, i hvilka bland annat
anförts:

»Från 1904 års riksdag afläts en skrifvelse, hvari hemställdes, att
Kungl. Maj:t ville efter nödig utredning rörande det antal »icke vapenföra»
värnpliktige, som bör tilldelas hvarje truppförband samt flottan och kustartilleriet,
för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i värnpliktslagen
den 14 juli 1901, hvarigenom förebygges, att ett större antal »icke
vapenföra», än hvad som motsvarar det verkliga behofvet, årligen uttagas
till eller bibehållas i tjänstgöring. Försvarskommittén, hvilken yttrat sig
i frågan, vill föreskrifva en tjänstgöringstid af 365 dagar för icke vapenföra
yrkesmän och skrifbiträden, men 182 dagar för militärarbetarna och
anser sig sålunda ha löst frågan. Tillhopa 431,000 kronor skulle på detta
sätt sparas. Kungl. Maj:t har biträdt detta kommitténs förslag och genom
prop. nr 2 framlagt detsamma inför Riksdagen. Härigenom reduceras
emellertid icke det antal ej vapenföra som uttagas.

Det synes oss emellertid angeläget, att riksdagen i enlighet med i
nyssnämnda skrifvelse uttalad uppfattning snarast möjligt får sig förelagdt
ett förslag till indragning af minst 75 procent af denna värnpliktsstyrka.
Inom armén beräknas densamma år 1909 till 3,459 man, och varierade
tjänstgöringstiden med hänsyn till olika truppslag mellan 240 och 365
(lagar. Landet skulle vara bättre betjänt med, att dessa personer fortsatte
sin borgerliga näring i produktionens tjänst, än att de föra ett hälft
dagdrifvarelif under värnpliktsöfningarna. Den tjänst, de nu utöfva, kan
det kvarvarande antalet med hjälp af praktiska maskinella och andra anordningar
säkerligen bestrida. Inalles torde inemot 1 mill. kr. kunna
sparas härigenom.»

Enligt § 27 i 1901 års värnpliktslag äro de värnpliktige, som uttagas
till »särskild befattning» vid hären eller flottan, d. v. s. de icke
vapenföra, skyldiga att för sin utbildning tjänstgöra under fredstid i samma
antal dagar som de vapenföra värnpliktige, hvilka tilldelats samma trupp -

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

slag. En icke vapenför, som tilldelats fotfolket, är alltså skyldig tjänstgöra
under 240 dagar, medan den som tilldelats rytteriet fullgör 365
dagars tjänst o. s. v. Denna tjänstgöring får fullgöras i en följd.

Det i propositionen innefattade förslaget i denna del skiljer mellan
militärarbetare och annan icke vapenför. Med den senare kategorien afses
att beteckna yrkesskicklig icke vapenför. För sådan värnpliktig skulle
tjänstetiden fortfarande vara densamma som för vapenför värnplikt^ vid
vederbörligt vapenslag med skillnad endast i fråga om tidsföljden för dess
fullgörande. För militärarbetare åter skulle tjänstetiden, oberoende af vapenslaget,
utgöra sammanlagdt blott 182 dagar.

Därjämte innefattar förslaget bestämmelse angående beräkning af
tjänstgöringstiden och dess fördelning för värnpliktig, hvilken öfverföres
från vapentjänst till icke vapenför.

Den här föreslagna minskningen i tjänstetid har beräknats medföra
en kostnadsbesparing af omkring 363,000 kronor årligen.

Det kungl. förslaget i förevarande del är föranledt af Riksdagens
skrifvelse den .19 maj 1904, däri Riksdagen anhållit, det täcktes Kungl.
Maj:t efter nödig utredning rörande det antal af icke vapenföra värnpliktige,
som borde tilldelas hvarje truppförband samt flottan och kustartilleriet,
för Riksdagen framlägga förslag till sådana bestämmelser, att endast det
antal icke vapenföra, som motsvarade det verkliga behofvet, komme att
uttagas till eller användas i tjänstgöring.

Den kommitté, åt hvilken denna fråga först öfverlämnades, den s. k.
kommittén angående icke vapenföra värnpliktiges tjänstgöring, förordade i
sitt den 3 februari 1905 afgifna betänkande en för alla ifrågavarande
värnpliktige lika tjänstetid af 180 dagar. Till stöd för detta sitt förslag
erinrade kommittén, att, under det att man vanligen bestämde tjänstgöringstidens
längd för de vapenföra värnpliktige med hänsyn till den utbildning,
som i fält erfordrades för dem, torde däremot i fråga om de
icke vapenföra hufvudändamålet med deras fredstjänstgöring icke vara att
utbilda och förbereda sig till sin tjänst vid krigstillfälle, utan att utföra
vissa arbeten och handräckningar. Antalet icke vapenföra borde därför i
främsta rummet rättas efter behofvet af arbetskraft för dessa arbeten. Vidare
anförde kommittén: »Då det gäller att undersöka, i hvilken utsträckning de
icke vapenföra värnpliktiges uttagning och användning kan minskas, synes
man böra utgå ifrån, att de icke vapenföra värnpliktige fortfarande, om möjligt,
böra användas till militära handräckningar i sådan omfattning, att de
vapenföra värnpliktige ej behöfva anlitas för handräckningsgöromål mera
än som erfordras för deras fältmässiga utbildning, under det att de civila
arbeten, hvilka för närvarande utföras af de icke vapenföre, åtminstone

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

till största delen kunna öfverlämnas åt civila arbetskrafter. De jämförelsevis
fåtaliga egentliga yrkesmannen bland de icke vapenföre böra dock
allt framgent användas till civila arbeten, hvar och en i sitt fack, dels
emedan den arbetsprodukt, de härigenom lämna, blir vida värdefullare, än
om de fullgjorde vanliga handräckningsgöromäl, dels emedan det måste
anses ligga en omedelbar krigsförberedelse af ganska stor betydelse däri,
att icke vapenföra skräddare, skomakare och sadelmakare m. fl. yrkesmän
utbildas i samma slags arbeten, som de skola utföra vid mobilisering.

Enligt hvad ofvan framhållits, bör minskningen icke göras större, än
att sammanlagda antalet tjänstgöringsdagar för de icke vapenföra värnpliktige
kommer att uppgå till omkring 2!z af det nuvarande antalet. Detta
vill säga, att om någon ändring icke vidtages i tjänstgöringstiden, skulle
antalet icke vapenföre kunna minskas till omkring 2/z af det nuvarande
eller till omkring 3,000, och om antalet icke vapenföra värnpliktige bibehålies
oförändradt, skulle i stället tjänstgöringstiden kunna minskas till
af nuvarande 172 dagar eller till omkring 115 dagar.»

Kommittén uttalade vidare, att, om man såge på förhållandena efter
år 1908, samma slutledning torde gälla, med den skillnad naturligen, att
man vid beräkning af tjänstgöringstidens längd borde utgå från den då
för de vapenföra värnpliktige bestämda tjänstgöringstiden i fred. Det
åsyftade ändamålet syntes kommittén lämpligast skola nås genom anlitande
af båda de nämnda utvägarna — minskning af såväl antalet icke vapenföra
som deras tjänstgöringstid. Genom ändring i gällande föreskrifter
angående värnpliktiges duglighet till krigstjänst syntes antalet icke vapenföra
kunna nedbringas med 10 procent af det nuvarande. För de återstående
90 procenten af dem borde tjänstgöringstiden minskas till omkring
*V4 af den i värnpliktslagen bestämda. Då det ojämförligt största antalet
icke vapenföra tjänstgjorde vid truppslag med 240 dagars utbildning, ansåg
kommittén, att man sannolikt komme nämnda mål ganska nära genom att
för alla icke vapenföra minska tjänstgöringstiden till 3U af 240 dagar
d. v. s. till 180 dagar. Att, såsom föresloges i riksdagsskrifvelsen, inkalla
de icke vapenföra värnpliktige i grupper blefve också lättast, om tjänstgöringstiden
för dem sattes till ett hälft år eller för jämnhetens skull till
180 dagar. Efter år 1908, om ej förr, komme nämligen samtliga truppförband
att blifva åtminstone i viss mening garnisonerade och därför att
behöfva icke vapenföra värnpliktige under hela året.

Till ofvanstående resultat kom kommittén, ehuru af densamma uttryckligen
framhölls, att såväl freds- som mobiliseringsbehofvet af yrkesmän
utöfver de fast anställda handtverkarne vid hären och flottan icke på
långt när fylldes med yrkesmännen bland de icke vapenföra. Beträffande

Lagutskottets utlåtande Nr 21. 29

värdet af de civila arbeten, de icke vapenföra värnpliktige utförde, meddelar
kommittén, att detta under 1904 års vapenöfningar inom andra
arméfördelningen uppskattats till 1 krona 35 öre för hvarje tjänstgöringsdag,
under det att kostnaden för en icke vapenför värnpliktig under en
dag uppginge till 1 krona 30 öre. Förklaringen till att den uppkomna
vinsten icke blifvit större läge åtminstone delvis däri, att de icke vapenföra
värnpliktige under omkring en å två timmar dagligen erhållit rekrytutbildning
och allmänt medborgerlig utbildning samt däri, att de, där tillgången
på icke vapenföra varit riklig, äfven användts till arbeten, hvilka
i det civila lifvet vanligen utfördes af arbeterskor, exempelvis tvätt, och
hvilka därför betingade ett jämförelsevis lågt arbetspris.

Någon närmare utredning angående möjligheten och lämpligheten ur
kostnadssynpunkt af de yrkesskicklige värnpliktiges ersättande med af
staten på vanligt sätt anställda dylika eller annorledes lämnar icke kommittén.

På sätt af propositionen inhämtas, har sedermera såväl generalskommissionen
som försvarskommittén — bägge dock utan att närmare inlåta
sig på kostnadsfrågan — ansett nödigt, att, såsom skett i propositionen,
den yrkesskicklighet, hvarom ofvan talats, i högre grad än enligt
den nämnda kommitténs förslag tillgodogöres hären och flottan.

Mot en anordning sådan som den sålunda föreslagna skulle väl
kunna anföras, att den strider emot grundsatsen att, såvidt möjligt, lika
stora kraf skola ställas på samtliga värnpliktiga. Denna grundsats har
dock redan till följd af de särskilda truppslagens olika behof af utbildningstid
väsentligen modifierats i fråga om de vapenföra värnpliktiga.
Med hänsyn härtill och då ytterligare nedsättning af den ifrågavarande
tjänstetiden för icke vapenföra möjligen skulle, äfven i fråga om de icke
yrkesskickliga bland dem, förorsaka statsverket kostnader, hvilkas storlek
icke synes kunna för närvarande beräknas, bär utskottet ansett sig böra
biträda det kungl. förslaget i denna del. Detta så mycket mer, som, på
sätt redan förut framhållits, däraf möjliggöres en afsevärd besparing.

Det synes emellertid utskottet ingalunda osannolikt, att en närmare
undersökning i den riktning, som i Riksdagens ofvanberörda skrifvelse
framhållits, skulle möjliggöra ytterligare sådan kostnadsminskning, som
däri afses. Statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet har också
till det till propositionen hörande statsrådsprotokollet framhållit lämpligheten
däraf, att, för ytterligare nedbringande, i enlighet med af Riksdagen
uttalad mening af antalet icke vapenföra, bestämmelserna angående undersökning
åt de värnpliktigas duglighet till krigstjänst underkastades revision.

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

En ändring i det förefintliga behofvet af ifrågavarande slag af värnpliktige
— beträffande hvilket all annan utredning synes saknas än den som
i nämnda 1905 års kommittébetänkande med hänsyn till då rådande förhållanden
förebragts — lär kunna förväntas på grund af de förändrade
förhållanden i det ifrågavarande hänseendet, som torde blifva en följd af
regementenas fortgående kasernering. Faktorer, som härvid tilläfventyrs
äfven kunna öfva någon inverkan, äro bland annat, åtminstone beträffande
yrkesskickliga värnpliktige, frågan om aflöningssätt och aflöningsvillkor
för vid armén särskildt anställda handtverkare äfvensom frågan om förändrade
och förenklade anordningar med afseende å de olika verkstäderna
vid truppförbanden med hvad därmed kan sammanhänga. Dessa frågor
hafva i viss omfattning uppmärksammats af civilkommissionen, som i en
den 28 december 1910 till Kungl. Maj:t ingifven skrifvelse i sådant hänseende
uttalat vissa önskemål.

Huruvida man bör söka ernå den omförmälda kostnadsminskningen
ensamt genom ytterligare inskränkning i ifrågavarande värnpliktiges tjänstgöringstid
eller äfven genom andra åtgärder äfvensom i hvad mån sådan
minskning bör kunna ytterligare vinnas utan åsidosättande af det ofvan
framhållna behofvet för armén och flottan i ifrågavarande afseende, torde
i allt fall endast kunna framgå af en närmare utredning.

Jämte det utskottet funnit sig för närvarande böra förorda det kungl.
förslaget i denna del till antagande, anser därför utskottet ytterligare utredning
i nyss angifvet syfte böra begäras.

Ändringsförslag åsyftande att förebygga olofligt undanhållande från
värnpliktstjänstgöring i fredstid.

Den härutinnan i § 27 värnpliktslagen föreslagna ändringen innebär,
att, därest värnpliktig under minst ett dygn olofligen undanhållit sig från
tjänstgöring, samt det olofliga undanhållandet ej räckt öfver åtta dagar,
och den värnpliktige därför ej, enligt 68 § strafflagen för krigsmakten,
är att anse såsom rymmare, detsamma skall gälla i fråga om rätten för
honom att såsom tjänstgöringstid tillgodoräkna sig tiden för det olofliga
undanhållandet, som redan enligt den nuvarande lydelsen af denna § gäller
för det fall att rymning föreligger — nämligen att denna tid ej får räknas
såsom tjänstgöringstid, försåvidt ej Konungen för särskilda fall annorlunda
förordnar.

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

På de af föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet
anförda skål har utskottet funnit sig böra biträda det kungl. förslaget i
denna del. ö

Beträffande det i sista punkten af ifrågavarande moment meddelade
stadgandet, att Konungen skall äga bestämma, i hvad mån värnpliktig, som
här afses, må tillgodoräkna sig fullgjord del af sin tjänstgöring, återfinnas
för närvarande gällande bestämmelser i detta afseende i 115 § inskrifnino-sförordningen,
som innehåller bland annat följande:

»Beväringsman, som under tjänstgöring blifvit fälld till straff för
rymning, eller hvars tjänstgöring afbrutits för verkställighet af straffarbete
eller omedelbart ådömdt fängelsestraff, får, därest den tid, han från en
och samma tjänstgöring vant rymd eller under hvilken hans tjänstgörinosålunda
varit afbruten, tillsammans öfverstiger en tredjedel af den för tjänstgöringen
föreskrifna tiden, icke tillgodoräkna sig den fullgjorda delen af
tjänstgöringen. —

Om, i fall som ofvan sägs, den tid, beväringsman från en och samma
tjänstgöring varit rymd eller under hvilken hans tjänstgöring varit afbruten,
tillsammans icke öfverstiger en tredjedel af den för tjänstgöringen föreskrifna
tiden, må han tillgodoräkna sig fullgjord del af tjänstgöringen, och
skall den återstående delen fullgöras enligt de närmare föreskrifter, Kunod.
Maj:t i kommandoväg meddelar.»

Ändringsförslag berörande f. d. fast anställdes värnpliktstjänstgöring.

Enligt § 34 värnpliktslagen i dess nuvarande tydelse kan värnpliktig,
som, på sätt i §:n omförmäles, innehaft fast anställning vid hären eller
flottan eller dess reserv, erhålla befrielse endast från första årets värnpliktsöfaingar,
men är däremot skyldig att med vederbörlig åldersklass deltaga
i repetitionsöfning. Genom de nu föreslagna tilläggsbestämmelserna till
denna § medgifves därutöfver frikallelse från all värnpliktstjänstgöring för
följande värnpliktige nämligen: de som innehaft fast anställning vid ifären
eller flottan eller vid härens eller flottans reserv under sammanlagdt minst
tre år; de som under fast anställning vid hären eller dess reserv undergått
rekrytutbildning samt deltagit i tre repetitionsöfningar; och de, hvilka°såsorri
värnpliktiga fullgjort rekrytskola och eu repetitionsöfning samt därefter
varit fast anställda under minst två år.

Därjämte föreslås sådant tillägg till hithörande stadganden, att den,
som haft fast anställning vid hären eller flottan, men på grund af sjuk -

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

dom erhållit afsked och därefter inskrifvits såsom icke vapenför värnpliktig,
skall äga rätt att såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring tillgodoräkna sig
det antal dagar, han varit fast anställd.

Slutligen har såsom sista stycke i det föreslagna 2 mom. af ifrågavarande
§ införts föreskrift om rätt för Konungen att bestämma, i hvad
mån fast anställning vid krigsmakten i förut i § ej angifna fall må anses
motsvara tjänstgöring i beväringen. Härmed är endast afsedt att lägga
laglig grund för ett förfarande, som visat sig i praxis vara af förhållandena
betingadt.

Mot förslaget i denna del, beträffande hvars närmare innebörd utskottet
får hänvisa till det vid propositionen i utdrag fogade statsrådsprotokollet,
har utskottet ej funnit anledning till erinran.

Ändringsförslag berörande villkoren för landstormens inkallande till

hemortens försvar.

Med den i § 36 värnpliktslagen föreslagna ändringen afses, att landstormen
skall kunna i den ordning, som är stadgad för beväringens första
uppbåd, inkallas till hemortens försvar i sådana fall, då det gäller att skydda
mobilisering af beväringens första uppbåd eller för andra särskilda orsaker,
såsom bevakning af vissa punkter å kusten eller vid gränsen, som kunde
befaras särskildt utsatta för oförmodat öfverfall af en fiende. De erfarenheter,
som gjorts under de senare åren och särskildt efter år 1905, då
frågan senast var före i Riksdagen, lära få anses hafva gifvit vid handen,
att ett sådant användande af landstormen, som här afses, är, såsom ock
departementschefen framhåller, i hög grad ändamålsenligt; och det måste
ock anses öfverensstämma med det syfte, hvartill landstormen får anses
vara afsedd. Den föreslagna ändringen, som endast afser krigstillfälle, är
icke heller af beskaffenhet att medföra någon som helst kostnadsökning
för försvaret. Då därjämte tiden, hvarunder landstorm saf delning må hållas
samlad, blifvit i det föreliggande förslaget på angifvet sätt begränsad,
anser utskottet full anledning vara för Riksdagen att nu bifalla denna
framställning.

Ifrågasatt afkortning af fast anställdes löneförmåner.

Herr Christiernson har i sin ifrågavarande motion yrkat att vid hären
eller flottan på stat eller i reserv fast anställd person, skulle under den

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

tid hans tjänstgöring sammanfölle med honom annars åliggande utbildning
som värnpliktig, afstå från de med innehafd tjänst tillerkända löneförmåner,
och i ersättning endast bekomma alla kontanta och natura förmåner,
dem värnpliktig under sin utbildningstid vore tillerkänd enligt denna lag.

Ett antagande åt detta förslag skulle enligt utskottets mening innebära
en obillighet mot här ifrågavarande stamanställde, och då det därjämte
skulle vara ägnadt att väsentligen försvåra rekryteringen af arméns
och flottans fast anställda personal, har utskottet ej kunnat förorda detsamma.

På grund af hvad sålunda förekommit får utskottet hemställa,

A) att Riksdagen måtte besluta,

l:o) att med bifall till de i herrar Eriksons i Öfra
Odensvi m. fl. och Christiernsons motioner därom framställda
yrkanden, afslå Kungl. Majrts ifrågavarande proposition,
i hvad den afser ändring i §§ 1 och 3 värnpliktslagen
samt det tillägg till samma lag, som afses i § 53 mom.
1 och 2;

2:o) att herr Eriksons i Öfra Odensvi m. fl. omförmälda
motion, i hvad den afser öfningstiden för
vapenföra värnpliktige, icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda;

3:o) att det i herrar Blombergs och StefFens samt
herr Thorssons m. fl. förevarande motioner under b)
framställda yrkande icke heller måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda;

4:o) att icke bifalla herr Bogrens förevarande
motion;

5:o) att icke heller bifalla herr Olssons i See omförmälda
motion;

B) att Riksdagen måtte

l:o) med bifall till Kungl. Maj:ts proposition i
öfrigt, antaga följande

Bihang till Riksd. prot. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft.

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

Lag

om ändrad lydelse af vissa paragrafer i värnpliktslagen den 14 juni 1901.

Härigenom förordnas, att §§ 27, 34 och 36 värnpliktslagen skola
erhålla följande ändrade lydelse, äfvensom att en ny § 53 skall tillkomma
af nedanstående lydelse:

§ 27.

1. Vapenför värnpliktig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig
att för sin utbildning tjänstgöra under fredstid i det antal dagar, som
här nedan angifves, nämligen:

a) vid fotfolket, positionsartilleriet, fästning sartilleriet, fästningsingenjör
trupper na och trängen i sammanlagdt tvåhundrafyrtio dagar, hvilken
tjänstgöring, på sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:

med en första tjänstgöring (rekrytskola) om etthundrafemtio dagar
under andra året samt

med en repetitions-(regements-)öfning om trettio dagar under hvart
och ett af andra, tredje och fjärde åren;

b) vid rytteriet, fältartilleriet samt fältingenjör- och fälttelegraftrupperna
i sammanlagdt trehundrasextiofem dagar, hvilken tjänstgöring,
på sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:

med en första tjänstgöring (rekrytskola) om tvåhundraåttioen dagar,
som tager sin början under första året, samt

med en repetitions-(regements-)öfning om fyrtiotvå dagar under
hvart och ett af andra och tredje åren;

c) vid flottan i sammanlagdt trehundra dagar, hvilken tjänstgöring,
på sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:

af dem, som utan att tillhöra sjömanshus jämlikt § 25 mom. 1 b)
tilldelats flottan och som därvid inskrifvits till sjötjänst, jämväl i en följd
under andra året eller, där Konungen till följd af särskilda omständigheter
pröfvar nödigt, med en första tjänstgöring om tvåhundra dagar
under första eller andra eller under första och andra året samt med en
repetitionsöfning om etthundra dagar under fjärde året,

af till fästningstjänst inskrifna värnpliktiga med en första tjänstgöring
om tvåhundrafemtioåtta dagar, som tager sin början under första

Lagutskottets utlåtande Nr 21. 35

eller andra året och med en repetition söfning om fyrtiotvå dagar under
fjärde året, samt

För värnpliktig, som tilldelats fotfolket och uttagits till särskild
vinterutbildning (skidlöpartjänst), må, på sätt Konungen finner godt förordna,
första tjänstgöringen taga sin början redan under första året.

Värnpliktig, uttagen till trängen i förvaltningstjänst eller egentlig
sjukvårdstjänst eller till stationstjänst vid flottan, så ock värnpliktig, som
för utbildning vid Gottlands infanteriregemente uttagits från annat regementes
inskrifningsområde, må, på sätt Konungen finner godt förordna,
fullgöra honom åliggande tjänstgöring i en följd.

Repetitionsöfning må icke, där ej Konungen finner nödigt att för
särskilda fall annorlunda förordna, äga rum

vid de inom Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län förlagda fotfolksregementen under tiden från och med
den 11 juli till och med den 31 augusti samt

vid öfriga fotfolksregementen, med undantag af de för sjöfästningarna
afsedda, under tiden från och med den 11 juli till och med den 9 september.

militärarbetare i sammanlagdt etthundraåttiotvå dagar, hvilken tjänstgöring
skall fullgöras antingen i en följd med början under första eller
andra året eller med en första och en andra tjänstgöring under de tre
första åren; samt

Värnpliktig, hvilken inskrifvits såsom vapenför, men senare befinnes
icke vapenför, är skyldig tjänstgöra i sammanlagdt det antal dagar, som
ofvan i detta mom. sägs. Sådan värnpliktig äger att såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring
tillgodoräkna sig den tid, han tjänstgjort såsom vapenför.

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

Ersättning för den Överskjutande tjänstgöringstiden erhåller den
värnpliktige enligt särskilda bestämmelser.

4. Har värnpliktig under i mom. 1 eller 2 föreskrifven tjänstgöring
blifvit fälld till straff för rymning eller för olofligt undanhållande af minst
ett dygns varaktighet, eller har hans tjänstgöring afbrutits för verkställighet
af straffarbete eller omedelbart ådömdt. fängelsestraff, skall den tid,
under hvilken han var rymd eller olofligen undanhöll sig eller hans tjänstgöring
sålunda var afbruten, ej tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid,
där ej Konungen för särskilda fall annorledes förordnar. I hvad mån
den värnpliktige må tillgodoräkna sig fullgjord del af tjänstgöringen, samt
i hvilken ordning han skall fullgöra återstående tjänstgöringsskyldighet,
bestämmer Konungen.

§ 34.

1. Värnpliktig, som innehaft fast anställning vid hären eller flottan
eller vid härens eller flottans reserv under sammanlagdt minst två år, skall
efter afgången från sagda anställning, så länge han i följd af sin värnplikt
kvarstår i beväringen, tillhöra dess första uppbåd. Detsamma gäller
ock värnpliktig, som innehaft fast anställning vid hären eller dess reserv
under kortare tid än två år, så framt han undergått rekrytutbildning samt
deltagit i två repetitionsöfningar.

2. I mom. 1 ofvan nämnd värnpliktig anses hafva fullgjort den i
§ 27 föreskrift)a första tjänstgöring, men är skyldig att med vederbörlig
åldersklass deltaga i repetitionsöfning.

Har den fasta anställningen vid hären eller flottan eller vid härens
eller flottans reserv uppgått till minst tre år, anses den värnpliktige hafva
fullgjort all den i § 27 föreskrifna tjänstgöring. Detsamma gäller ock
den, som, under fast anställning vid hären eller dess reserv, undergått
rekrytutbildning samt deltagit i tre repetitionsöfningar, äfvensom flen,
hvilken såsom värnpliktig fullgjort rekrytskola och en repetitionsöfning
samt därefter varit fast anställd under minst två år.

Icke vapenför värnpliktig, som innehaft fast anställning vid hären
eller flottan eller vid härens eller flottans reserv, äger att såsom fullgjord
värnpliktstjänstgöring tillgodoräkna sig det antal dagar, han varit fast anställd.

I hvad mån fast anställning vid krigsmakten i öfriga fall må anses
motsvara tjänstgöring i beväringen, bestämmer Konungen.

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

3. Den, som under minst två år varit inskrifven såsom studerande
vid universitet eller annan statens högskola eller som aflagt examen vid
navigationsskola, tillhör törsta uppbådet under hela sin tjänstetid i beväringen.

§ 36.

1. Sedan jämlikt § 28 mom. 1 beslut fattats att för rikets försvar
till tjänstgöring inkalla beväringens första uppbåd eller viss del däraf, må
Konungen i den ordning, som för inkallande af beväringens andra uppbåd
i mom. 2 af samma § är föreskrifven, för hemortens försvar till tjänstgöring
inkalla landstormen eller de större eller mindre delar däraf, som
finnas behöfliga.

Dock må Konungen, till skydd för mobilisering af beväringens
första uppbåd eller för andra särskilda orsaker, i den ordning, som för
inkallande af sagda uppbåd i § 28 mom. 1 är föreskrifven, till tjänstgöring
inkalla för det lokala försvaret erforderlig del af landstormen.
Landstormsafdelning, som sålunda inkallats, må likväl ej hållas samlad
längre än högst femton dagar, såvida ej krig före samma tids utgång
utbryter.

Landstormens inkallande till tiänstgöring §ker på sätt i S 29 mom. 2
är föreskrifvet.

2. Värnpliktig, som tillhör landstormen, är underkastad de i kriminallag
för krigsmakten gifna bestämmelser såväl under all tjänstgöring och
marsch eller annan färd, då han står under militärbefäl, som ock i fråga
om åtlydnad af inkallelse i enlighet med § 29 mom. 2 till tjänstgöring,
som i mom. 1 här ofvan omförmäles.

§ 53.

1. Bestämmelsen i § 27 mom. 2 om tjänstgöringstidens längd
för militärarbetare skall tillämpas beträffande värnpliktig, som inskrifves
under år 1911 eller senare, dock ej beträffande värnpliktig, som utan
laga förfall uteblifvit från inskrifningsförrättning under ar 1910 eller
tidigare. Sådan värnpliktig är skyldig att tjänstgöra under så lång tid,
som hans tjänstgöring skolat pågå, därest han inskrifvits tidigare än
år 1911.

2. Militärarbetare, som blifvit inskrifven tidigare än år 1911 och
som på grund vare sig af erhållet uppskof med tjänstgöring eller af laga

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

förfall påbörjar densamma år 1911 eller senare, skall tjänstgöra under så
lång tid, som hans tjänstgöring skolat pågå, därest han inskrifvits år
1911 eller senare.

2:o) i anledning af dels herr Kvarnzelius’ förevarande
motion, dels ock det under a) i herrar Blombergs
och Steffens samt herr Thorssons m. fl. omförmälda
motioner framställda yrkande, i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes
låta utreda, huruvida och i hvad mån genom ändring
i meddelade föreskrifter i afseende å icke vapenföra
värnpliktige åliggande tjänstgöringsskyldighet ytterligare
besparing af kostnad må kunna åvägabringas samt
för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen
kan föranleda; .

3:o) besluta, att herr Kvarnzelius’ motion äfvensom
herr Eriksons i Öfra Odensvi m. fl. motion, i hvad den icke
besvarats genom utskottets hemställan under Ä), skola
anses besvarade genom utskottets hemställan under B)
l:o) och 2:o);

C) att herr Christiernsons omförmälda motion, i
hvad den i nu af utskottet behandlade delar icke besvarats
genom utskottets hemställan under A, icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 mars 1911.

På lagutskottets vägnar:
ERNST HÅKANSON.

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

Reservationer.

Beträffande utskottets hemställan under A).

Vid punkt 1:

Herrar Hakanson, Gustaf Andersson, Lorentz Petersson, Gezelius,
Trana, von Baumgarten och Skatte hafva anfört:

»Utskottet framhåller såsom det hufvudsakliga motivet för afstyrkande
af propositionen, i hvad den afser utsträckning af tjänstetiden i de olika
värnpliktsuppbåden, det intima samband, hvari den föreslagna lagändringen
skulle stå till frågan om de kostnader, som för den därmed åsyftade ''organisationen
vore erforderliga, liksom att frågan om denna senare icke
vore utredd.

Utan tvifvel förefinnes ett samband mellan den nu förevarande frågan
om ändring uti värnpliktslagen och frågan om den därmed åsyftade
organisationen. Härvid är dock att märka, att, såsom i den Kungl. propositionen
uttryckligen framhålles, den tilltänkta utvecklingen icke afser
någon ökning af den nuvarande i fred bestående linjeorganisationen, utan
det framtida uppsättandet vid mobilisering af reservtruppförband ur beväringens
båda uppbåd. Beträffande omfattningen af denna reservorganisation
äro, enligt den i propositionen förebragta utredningen, de myndigheter
och kommissioner, hvilka i frågan uttalat sig, i allt väsentligt eniga.

Cheferna för generalstaben och flottans stab föreslogo i sitt den 18
oktober. 1906 afgifna förslag till försvarsväsendets stärkande, att hvarje
infanteriregemente på fastlandet skulle vid mobilisering uppsätta en bataljon
ur beväringens första uppbåd utöfver de tre nuvarande linjebataljonerna,
hvarjämte chefen för generalstaben ställde i framtida utsikt uppsättandet
vid mobilisering af reservtruppförband ur beväringens andra
uppbåd. För detta ändamål föreslogo stabscheferna, att första uppbådet
skulle räkna 10 eller eventuellt 11, andra uppbådet 4 eller eventuellt 3
samt landstormen 9 klasser. Generalskommissionen förordade uti sina den
21 december 1907 och den 9 juni 1908 afgifna utlåtanden uppsättandet
vid mobilisering vid hvarje infanteriregemente på fastlandet af en reservbataljon
ur första uppbådet och reservtruppförband ur andra uppbådet samt

40 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

föreslog för detta ändamål, att första uppbådet skulle räkna 11, andra
uppbådet 4 och landstormen 9 klasser. Den parlamentariska försvarskommitténs
förslag sammanföll i hvad det afsåg omfattningen af reservorganisationen
vid infanteriet och den därmed sammanhängande frågan
om uppbådsindelningen, till alla delar med generalskommissionens.

Något annat officiellt förslag till reservorganisation har icke framkommit,
och utskottet har vid sitt afstyrkande ej heller hänvisat till annat
förslag till landtförsvarets ordnande, för hvilket den af Kungl. Maj:t föreslagna
uppbådsindelningen tilläfventyrs skulle kunna befinnas icke lämplig.
I själfva verket torde äfven — oafsedt på hvilket sätt frågan om
'' anskaffning af det för reservtrupperna erforderliga befälet åt olika, grader
kan komma att framdeles lösas — någon annan form för landtstridskrafternas
utveckling än uppsättandet af reservtrupper till af samtliga myndigheter
och kommissioner förordad utsträckning icke gärna, kunna finnas.
En underlåtenhet att uti angifven riktning stärka vårt lands försvarskrafter
synes oss innebära en misshushållning med det vapenöfvade och
krigsdugliga manskap vi äga uti de värnpliktiga årsklasser, Indika för närvarande
icke kunna tagas i anspråk, på den grund att nu gällande värnpliktslag
utgör ett hinder för deras användning för annat ändamål än det
rena lokalförsvaret. Vid sådant förhållande synes oss ett godkännande
af Kungl. Maj ds förslag icke innebära annat beträffande själfva organisationsfrågan
&än ett biträdande af åsikten, att organisationen bör utvecklas på
djupet, d. v. s. genom uppsättande af reservtrupper, samt att sådana trupper
böra uppsättas till ungefärligen den ofvan angifva styrkan.

Däremot innebär att godkännande af förslaget icke något som helst
biträdande af den ena eller andra formen för befälsfrågans lösning. Det
sätt, hvarpå befälskadern kan komma att anskaffas, och den därmed sammanhängande
kostnadsfrågan stå icke i samband med frågan om antalet värnpliktiga,
d. v. s. antalet åldersklasser, som erfordras för att utfylla clessa
kadrar till erforderlig krigsstyrka.

Kostnadsfrågan, som, äfven om kostnaden skulle komma att något
öfverstiga det af försvarskommittén beräknade belopp, icke med hänsyn
till sakens störa vikt och betydelse får verka afskräckande, kommer ju att
i sinom tid underställas Riksdagens pröfning.

Äfven under den förutsättning, att en kommande Riksdag skulle
helt förkasta frågan om en fullständig reservorganisation, skulle emellertid
den kungl. propositionens antagande i ej ringa grad stärka vårt försvar.
Inom vissa inskrifningsområden är nämligen redan nu tillgången å förutvarande
fast anställd manskapspersonal af underbefäls grad så pass stor,
att vid vissa regementen, hvilka förfoga öfver ett större antal officerare

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

och underofficerare i reserven, möjlighet skulle förefinnas att uppsätta
reservkompanier till linjetruppernas förstärkning, därest manskap blefve
tillgängligt genom ökning af antalet klasser i första uppbådet. En sådan ökning
är jämväl, såsom af departementschefens yttrande framgår, betingad af den
omständigheten, att ett ej ringa antal af infanteriregementena icke kunna
uppsätta samtliga i vederbörliga mobiliseringsplaner nu föreskrifna linjeoch
depåafdelningar med anlitande enbart af beväringstillgången inom
första uppbådet. Den brist i mobiliseringstillgång inom första uppbådet,
hvilken alltså redan nu faktiskt förefinnes och hvilken icke kan fyllas
annorledes än genom anlitande af tillgången å värnpliktige inom andra
uppbådet, anse vi vara i hög grad betänklig i betraktande af de olika konstitutionella
villkoren ej mindre för inkallelsen än äfven för användningen
af beväringens båda uppbåd, hvilka äro fastställda i § 28 värnpliktslagen.
Redan det nuvarande läget kräfver alltså en ökning af första uppbådet.

Nu säger utskottet, att »det af chefen för landtförsvarsdepartementet
framhållna skälet för ett omedelbart vidtagande af den förevarande lagändringen,
att inom vissa inskrifningsområden tillgången å värnpliktiga
är alltför knapp för att fylla de nuvarande linje- och depåafdelningarnas
behof, icke torde vara af beskaffenhet att nu, utan föregående utredning af
kostnadsfrågan, böra föranleda en så pass vidtutseende åtgärd som den
föreslagna. Och i hvarje händelse torde detta behof kunna och i så fall
böra tillgodoses genom mindre ingripande åtgärder.»

Utskottet tyckes sålunda vara benäget att för täckande af berörda
brist inom första uppbådet vilja medverka till vidtagande af »mindre ingripande
åtgärder». Härmed torde väl utskottet afse en ökning i mindre
utsträckning än den af Kungl. Maj:t föreslagna af antalet klasser i första
uppbådet. Det torde emellertid med skäl kunna ifrågasättas, huruvida
det icke vore att föredraga att med ett slag utsträcka ökningen till det
mått, som befunnits motsvara behofvet ej allenast för den nuvarande linjeorganisationen
utan jämväl för möjliggörandet af en reservorganisation,
som pröfvats erforderlig och hvilken väl under en nära liggande framtid
torde visa sig nödvändig att införa.

Den enda invändning mot förslaget till uppbådsindelning, som skulle
kunna göras från deras sida hvilka önska tillgodogöra försvarsväsendet den
nu obrukade kraft, hvilken förefinnes uti de äldre beväringsklasserna, skulle
grundas därpå, att man ansåge den af de utredande myndigheterna och
kommittéerna förordade omfattningen af reservorganisationen vara för ringa.
Afser man en reservorganisation af större omfattning — under den allmänna
diskussionen i pressen har varit ifrågasatt till och med en fördubbling
vid mobilisering af våra nuvarande landtstridskrafter — är det

Bihang till Likså. prof. 1911. 1 Sami 1 Afd. 20 Raft. (i

42 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

förvisso ej tillfyllest med den af Kungl. Maj:t föreslagna ökningen af beväringsklassernas
antal; man måste i så fall gå vida utöfver nämnda förslag.
Häraf skulle emellertid föranledas så betydande utgifter för anskaffning
af beväpnings- och utrustningspersedlar samt trång, att det torde
ligga utom sannolikhetens område, att Riksdagen skulle vilja åtminstone
inom en nära liggande framtid bevilja härför erforderliga medel.

Uet har anmärkts — visserligen icke af utskottet, men vid uppbådsfrågans
allmänna diskuterande — att våra nuvarande landtförsvarskrafter
skulle genom ett biträdande af Kungl. Maj:ts förslag i afsevärd
mån försämras så till vida, att landstormen blefve kvalitativt försvagad,
enär den komme att bestå af äldre klasser än för närvarande. Härvid
torde emellertid böra erinras om bestämmelsen i värnpliktslagen § 33
mom. 1 c, hvaruti föreskrifves, att om värnpliktig tillhörande beväringen
icke är till tjänstgöring inkallad, när landstormen inom hans ort uppbådas,
han är pliktig utgå med densamma och då har lika tjänstgöringsskyldighet
och förpliktelser i öfrigt som värnpliktig tillhörande landstormen. Genom
tillämpningen af denna bestämmelse — hvilken uppenbarligen tillkommit
i syfte att för riksförsvaret tillgodogöra sig beväringstillgången
inom andra uppbådet, så länge reservtrupper ännu icke kunna däraf organiseras
— finnes alltså möjlighet att »föryngra» landstormen genom utbyte
af äldre landstormsklasser mot klasser i andra uppbådet.

Det har vidare anmärkts, att någon anledning till brådska med antagandet
af den här berörda lagändringen icke skulle förefinnas. Det torde
härvid böra erinras, att alla ändringar beträffande uppbåds- och klassindelning
kräfva en viss af ändringens storlek betingad tid för att hinna
genomföras. Det torde nämligen vara synnerligen olämpligt att förläna
lagbestämmelser af denna art retroaktiv verkan. Ett eventuellt beslut att
med ett slag öka åldersklassernas antal i första uppbådet från 8 till 11
och i landstormen från 8 till 9 skulle nämligen innebära, att man flyttade
årsklasser, hvilka redan öfverförts till andra uppbådet, tillbaka till det
första, klasser, som öfverförts till landstormen och därmed befriats från
mönstringsskyldighet, tillbaka till beväringen, hvarmed skulle följa återinträdande
mönstringsplikt, samt klasser hvilka utträdt ur värnpliktsåldern,
tillbaka till landstormen, hvarmed skulle följa återinträdande värnplikt.
Dylika anordningar — hvilka visserligen i vårt land tidigare försökts
skulle medföra oreda uti rullföririgsväsendet och förvisso äfven osäkerhet
och missnöje bland de värnpliktiga och befolkningen i allmänhet. I motsats
härtill bör en utsträckning af tjänstetiden i de olika värnpliktsuppbåden
så vidt möjligt ske »framåt», d. v. s. sålunda, att årsklasser, hvilka
eljest skolat öfverföras från yngre till äldre uppbåd, kvarhållas i det yngre,

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

intill dess detta uppnått det afsedda antalet klasser. Denna öfvergång
tager emellertid, därest den konsekvent genomföres, lika många år, som
antalet klasser utgör, hvilket inalles skall tillkomma, d. v. s. enligt Kungl.
Maj:ts förslag 4 år. Enligt denna grund är äfven öfvergångsbestämmelsen
i den kungl. propositionen utarbetad, hvilket närmare framgår af formuleringen
af § 53.

Vid sådant förhållande kunna vi icke undgå att finna det vara en
fördel, att lagbestämmelsen, så snart ske kan, varder antagen. Ty det varder
i så fall möjligt, att, efter hand som befäl för reservtruppförbanden kan
genom en kommande Riksdags beslut ställas till förfogande, i god tid
förfoga jämväl öfver de värnpliktiga, som skola utfylla dessa förband, och
i hvarje fall undgår man därigenom olägenheterna af retroaktiva bestämmelsers
införande.

På grund af hvad här anförts, få vi hemställa,

att Riksdagen, med afslag å herrar Eriksons i öfra
Odensvi m. fl. och Christiernsons motioner i förevarande
del, måtte bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition,
i hvad den afser ändring i §§ 1 och 3 värnpliktslagen
samt det tillägg till samma lag, som afses i
§ 53 mom. 1 och 2.»

Vid punkterna 2—5:

Herrar Söderbergli, Ersson och Jansson i Edsbäcken, med hvilka instämt
herrar Petrén och Olsson i See, enhvar såvidt angår de punkter, i
hvilkas behandling han tagit del, hafva anfört:

»Utskottets hemställan i förevarande moment har af oss biträdts på
skäl, som innefattas i följande yttrande.

Att den nu stadgade öfningstiden utgör en personlig och ekonomisk
börda, som i breda lager af vårt folk kännes tung och tryckande, torde
få anses som ett obestridligt faktum. Att denna börda i sin mån äfven
bidrager till ökandet af utvandringen, därom kan man finna mer än ett
vittnesbörd i den samling bref från utvandrande svenskar rörande anledningen
till att de lämnat fosterlandet, hvilken finnes intagen i en af
Emigrationsutredningens utgifna bilagor.

Någon verklig utredning synes ej ligga till grund hvarken för Kungl.
Maj:ts vid 1901 års riksdag framställda kraf på ett års öfningstid för
samtliga värnpliktiga eller för den öfningstid för de särskilda vapenslagen
å respektive 365, 300 och 240 dagar, som vid samma riksdag kompromiss -

44 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

vis blef beslutad. Än mindre föreligga några systematiskt utförda försök
till jämförelse mellan olika utbildningsmetoder för att utröna, hvilken som
lättast och snabbast för till målet.

Ser man på förhållandet i främmande länder, växlar öfningstidens
längd högst betydligt. Medan vårt grannland i väster nöjer sig med 144
dagars utbildningstid för infanteriet, har vårt grannland i öster ej mindre
än fyra år. Den senare siffran innebär dock ingalunda, att de värnpliktige
verkligen utbildas under sagda tid. Enligt hvad kändt är, stannar
nämligen denna långa öfningstid till afsevärd del på papperet. De värnpliktige
äro icke på långt när fyra år under fanorna.

Det synes förklarligt och naturligt, att frågan om öfningstidens rätta
längd göres till föremål för uppmärksamhet från folkrepresentationens sida,
och att önskemål i fråga därom frambäras. Att utan vidare ansluta oss
till det af herrar Blomberg och Steffen samt herrar Thorsson in. fl. framställda
förslaget om två månaders nedsättning för alla vapenslag, däraf den
ena skulle tagas från repetitionsöfningarna, anse vi emellertid ej möjligt
redan af det skäl, att ej någon närmare utredning beträffande detta förslags
verkningar af motionärerna förebragts. Hvad åter angår de öfriga
nedsättningsförslagen, erbjuder den af herr Erikson i öfra Odensvi m. fl.
väckta motionen så till vida ett bestämdt företräde framför de andra, som
den innehåller begäran om en allmän utredning rörande möjligheten af
nedsättning. Denna motion är dock enligt vår mening alltför begränsad
till sitt innehåll. Den berör nämligen allenast öfningstiden, men ställer
icke som önskemål en fullständig och allsidig undersökning af försvarets
rätta ordnande. För oss står emellertid såsom det främsta af allt i afseende
å försvaret, att vi ändtligen måtte komma till en verklig planmässighet
i detsamma såväl med hänsyn till organisation och öfningstid som
med afseende å kostnaderna. Vi skola något närmare utveckla denna vår
uppfattning.

Hittills har vår försvarsfrågas skötsel ovedersägligen lidit af bristande
planmässighet. Vid en utvidgning af försvaret har i allmänhet endast den
ena försvarsgrenen, än hären, än flottan, tagits i betraktande. Och icke
ens i fråga om den försvarsgren, som sålunda vid en viss tidpunkt varit
företrädesvis uppmärksammad, hafva i regel verkligt omsorgsfulla och hållbara
beräkningar uppgjorts. Ett sådant förhållande kan ejt få fortfara.
Men det synes knappast möjligt, att i grund ändra detsamma och att åstadkomma
en fullt tillfredsställande planmässighet utan att slå in på en helt
annan ordning än hittills blifvit följd. Hittills har det ju tillgått så, att
vid fråga om förändringar i vårt försvar de militära myndigheterna framlagt
sina önskemål, hvilka sedan pröfvats och vanligen efter någon prutning

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

godkänts. Vi tro, att en annan väg måste beträdas. Det torde bli nödvändigt
att i stället först söka åstadkomma en noggrann pröfning af våra
ekonomiska möjligheter och därefter, sedan man härutinnan kommit till
ett resultat, utvisande hvad vi med tillbörligt tillgodoseende af andra samhällsbehof
förmå bära i och för försvaret, anlita den militära sakkunskapen
för att utreda, huru vi för det belopp, som kan användas för militära
ändamål, må erhålla det mest effektiva och betryggande försvar.

Men, kan man invända, vi hafva ju redan en ekonomisk utredning
om landets bärkraft, verkställd af den så kallade parlamentariska försvarskommittén.
Härtill måste svaras, att denna utredning icke blott, efter hvad
allmänt och äfven åt regeringen erkänts, i sitt nuvarande skick är otillfredsställande
utan efter vår uppfattning, hvilka lappningar än göras å densamma,
jämväl måste förblifva otillfredsställande, enär den är byggd på
allt för lösliga grunder. Det är efter vår mening icke tillfredsställande att
vid bedömande af hvad landet under en viss tidsperiod framåt behöfver
för icke-militära ändamål nöja sig med allmänna öfverslag och godtyckligt
valda siffror. Ett sådant förfarande skulle måhända kunna gå för sig,
i händelse förhållandet mellan de icke-militära krafven och hvad staten
kostar^ på dem vore så att säga normalt. Men så är icke fallet. Genom de
för vårt land egendomliga politiska maktförhållanden, som alltför länge
fått råda, hafva ju gång efter annan synnerligen viktiga folkliga önskemål
af beskaffenhet att kräfva betydande statsutgifter blifvit undanskjutna, så
att vi nu befinna oss mycket långt från det tillstånd, som på grund af
tidsomständigheterna och vårt folks förutsättningar och utveckling i allmänhet
borde vara uppnådt. Framför allt framstår dröjsmålet med ålderdomsförsäkringen
en fråga, hvilken redan år 1884 första gången framfördes
i vår riksdag — såsom ödesdiger. Och säkerligen måste staten
offra betydande årliga belopp för att i någon mån söka taga igen försummelsen
i det afseendet. Men äfven andra önskemål af alltmera trängande
beskaffenhet ställa mycket stora kraf på statsmedlen. Så frigörelsen från
beroendet af rusdryckerna. Så äfven nödiga åtgärder för åstadkommande
af rättvisa i beskattningen. Det synes då vara tydligt, att endast en sådan
beräkning af vår ekonomiska bärkraft, hvilken utgår från dessa reella
faktorer och med möjligaste noggrannhet inför dem i kalkylen, kan vara
tillfredsställande.

En ekonomisk utredning af nu antydd art borde således vara första
steget på den nya tryggare bana, hvarpå vi skulle önska, att Sveriges försvarsfråga
snarast blefve inledd.

När man genom denna utredning nått fram till en tillförlitlig uppfattning
af hvad den årliga försvarskostnaden för den valda tidsperioden

46 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

skulle få betinga, borde frågan om dess uppdelning på de båda försvarsgrenarna,
landt- och sjöförsvaret, komma i ordningen. En sådan uppdelning
erfordrar emellertid en ingående undersökning om rätta förhållandet
mellan landt- och sjöförsvaret i fråga om de respektive roller de spela för
värnande af vår själfständighet. Att en undersökning af den arten aldrig
gjorts, är en af hufvudbristerna i vår försvarsfrågas hela behandling.
Böra vi framför allt lägga an på att öfva och väpna vår krigsmakt till
lands? Hvilken uppgift bör tilldelas vår flotta? Bör dess hufvuduppgift
begränsas till att genom åstadkommande af hinder eller i alla händelser
uppehåll för fientlig landstigning å vissa områden bistå armén, och bör
således hvad den därutöfver möjligen kan uträtta icke vid uppgörande af
en flottplan tagas i betraktande, utan blott anses såsom en möjlig men
icke beräknelig följd af eventuellt gynnsamma omständigheter? Eller bör
rent af såsom mål uppsättas, att flottan skall vara tillräckligt stor och
kraftig för att söka hindra landstigning livar som hälst på den svenska
kusten. Se där frågor, som genom den utredning, hvarom vi nu tala,
måste besvaras. Svaren skola, som sagdt, gifva den säkra grunden för fördelningen
af tillgängliga medel mellan de båda försvarsgrenarna.

Uttryckligen bör här betonas, att enhetligheten i försvaret alltid
måste fasthållas som ett hufvudsakligt syftemål samt att allt bör göras,
som lämpligen kan främja detta syftemål, särskildt den från frisinnadt
håll länge och ifrigt förordade sammanslagningen af försvarsdepartementen
under en gemensam ledning.

Efter det att sålunda fördelning af tillgängliga medel mellan landtoch
sjöförsvaret kommit till stånd, borde följa en utredning, om hvilken
användning som hvardera försvarsgrenens budgetsbelopp skulle erhålla.
Det bör emellertid påpekas, att härvid en mycket viktig ekonomisk synpunkt
af mera allmän innebörd måste beaktas. Detta är den, huru fördelningen
mellan ordinarie och extra ordinarie anslag inom hvarje försvarsgren
bör ske. Det säger sig nämligen själft, att, därest åt den
ordinarie staten gifves eu förhållandevis för stor bredd, den extra ordinarie
staten kan komma att ganska snart visa sig för knappt tilltagen. Man
måste därför utfinna en rätt proportion dem emellan.

Vid den utredning om försvarets rätta anordning, som sålunda bör
äga rum, är efter vår mening en af de väsentligaste punkterna den, på
. hvad sätt utbildningen bör ordnas. Och måste den frågan, som gifvetvis
kan röna stort inflytande af det resultat, hvartill den föregående utredningen
kommit, i sill ordning lösas med stadigt fasthållande af synpunkten,
att största möjliga effektivitet varder ernådd utan folkets oskäliga betungande.
Därvid må särskildt oeftergifligen fordras, att allt sådant, som icke

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

har till syfte att främja stridsduglighet, måste vika platsen och allenast
det för krigets allvar verkligen nyttiga och nödiga vinna afseende. En
noggrann pröfning af de särskilda öfningar, som nu gällande reglementen
och föreskrifter för de olika vapenslagen anbefalla, måste företagas, sakkunniga
. och fullständiga upplysningar gifvas om de särskilda föreskrifternas
tillämplighet vid krigs tillfälle samt alla sådana föreskrifter, som för
danande af stridsduglighet hos de värnpliktiga befinnas onödiga, ovedersägligen
utgallras.

Vi hålla för sannolikt, att en sådan pröfning, där således lekmännen
ej längre finge låta sig nöjas med att taga mot på god tro de allmänna
försäkringarna från militärt sakkunnige, utan skulle pröfva och nagelfara
dem samt söka att skälfva bilda sig ett omdöme, ändtligen skulle kunna
lägga en fast och tillförlitlig grund för uppfattningen om hvad som verkligen
är erforderligt för de värnpliktiges utbildande till dugliga fosterlandsförsvarare.
Bland dem, som stå nära de hemvändande värnpliktiga,
är den meningen för närvarande mycket utbredd, att utbildningstiden
skulle kunna afsevärdt af kortas, därest den alltigenom väl begagnades.
Och det behöfver icke sägas, hvilken stor makt ligger uppå, att allt varder
gjordt för att vinna folkets förtroende för försvarsväsendet. Skulle man
vid en sådan undersökning, hvarom vi talat, komma till det resultatet, att
vi genom kloka och metodiska anordningar kunde minska den nuvarande
tiden, böra hvarken förutfattade meningar eller en gång vidtagna beslut
få ställa sig hindrande i vägen för en minskning.

Vid en sådan undersökning bör icke underlåtas att taga hänsyn till
tankar af den beskaffenhet, som framburits i herr Bogrens och herr Olssons
i See motioner. Då den förstnämnde motionären ifrågasätter, att
öfningstiden kunde minskas för den, hvilken i skjutning redan på annan
väg inhämtat godkännbar färdighet, synes en sådan tankegång ganska
naturlig och väl förtjänt att upptagas till noggrannt skärskådande. Och
då herr Olsson i See å sin sida ifrågasätter, att den yngling icke borde
behöfva kvarhållas under hela utbildningstiden, hvilken visat sig hafva på
en kortare tid inhämtat de kunskaper och färdigheter, som öfningarna afse
att bibringa, synes äfven däri ligga en kärna af riktighet. Huruvida det
skulle vara möjligt att i verkligheten omsätta motionärens tanke, tilltro
vi oss ej att för närvarande bedöma. Men äfven den torde förtjäna att
upptagas till öfvervägande.

Vi hafva härofvan antydt, att vi af den omständigheten, att ingen
motionär föreslagit en omfattande och allsidig utredning rörande försvarsfrågan,
skulle känna oss förhindrade att förorda en skrifvelse till Kungl.
Maj:t i någon af motionernas syfte. Och af den föregående framställnin -

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

gen lärer tydligt nog framgå, huru föga det skulle stå i öfverensstämmelse
med vår ovillkorliga fordran på planmässighet vid försvarets ordnande
att utbryta en — låt vara hufvudsaklig — sida däraf och behandla
densamma i och för sig. Men äfven om i motionsväg förelegat förslag
till en sådan omfattande skrifvelse, hafva vi grundad anledning befara, att
dess antagande ändock icke för närvarande skulle hafva ledt till utredningsåtgärder
af den utaf oss angifna beskaffenhet. Vi finna det nämligen
uppenbart, att Kungl. Maj:ts nuvarande regering icke delar vår mening
om nödvändigheten af en sådan planmässighet i försvaret, som vi anse
oundgänglig. Vi anse det framgå framför allt af regeringens åtgärd att
för Riksdagen framlägga förslag om byggande af en pansarbåt af alldeles
ny typ utan att samtidigt förebringa någon verklig plan för försvaret
eller ens utreda, huru många pansarbåtar af sådan typ som borde anskaffas.
Under sådana omständigheter kan det förhållande, att regeringen
funnit sig böra ställa i utsikt en utredning om försvarets hållande inom
nuvarande kostnader, icke ingifva oss någon förhoppning, att vår åskådning
i försvarsfrågan skulle kunna finna den sympati hos regeringen, som är
en nödvändig förutsättning för att denna åskådning skulle kunna vinna ett
ändamålsenligt förverkligande.

Då vi af angifna skäl icke finna oss kunna förorda någon åtgärd
af den art, som i de nu behandlade motionerna ifrågasatts, hafva vi ansett
det angeläget att, på sätt som skett, förklara, i hvad mån vi likväl ansluta
oss till vissa hufvudtankar i desamma. Och till sammanfattning af hvad
vi här såsom våra egna önskemål framhållit vilja vi betona:

att en ny och allsidig utredning af försvarsfrågan bör äga rum;
att därvid först bör företagas en grundlig undersökning om hvad
landet för en viss öfverskådlig period framåt med säkerhet kan äga förmåga
att bära för försvaret;

att denna utredning bör i möjligaste måtto räkna med reella faktorer
i fråga om andra statsutgifter, som äro att vänta;

att, sedan den ekonomiska utredningen gifvit vid handen hvad å
försvarsbudgeten under den valda perioden bör kunna offras, en utredning
om betydelsen för fosterlandets värnande af den ena och den andra försvarsgrenen
bör vidtagas med ändamål att fastställa det förhållande, i
hvilket de båda grenarna böra åtnjuta del i försvarsbudgeten;

att därefter bör utredas, huru den hvardera försvarsgrenen tillkommande
andelen i budgeten bör på det effektivaste sätt tagas i anspråk;

att försvarets enhetlighet på allt sätt bör främjas, särskildt genom
sammanslagning af de båda försvarsdepartementen under en gemensam
ledning;

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

att särskildt utbildningstiden för de olika vapenslagen bör komma
under omsorgsfullt öfvervägande och det så, att noggrannt utredes, hvad
som skall inläras och huru mycken tid detta bör taga i anspråk;

. att all sådan utbildning, som icke finnes kunna vara till nytta vid
krig, utan vidare fullständigt afskaffas;

samt att vid hela denna utredning det civila elementet måtte beredas^
det hufvudsakliga utrymmet, så att det militära elementet tao-es i
anspråk endast på de områden, där dess fackkunskap erfordras, och fden
omfattning, som finnes nödig.»

Vid punkt 3:

Herr Lindqvist har anfört:

»Intet torde vara ägnadt framkalla starkare gensaga hos folket än
det energiska sträfvande som utvecklas från de militära myndigheterna
för en oafbruten ökning af de värnpliktigas öfningstid. Visserligen träffa
de såväl direkta som indirekta skatter för vårt militärväsende hårdt, men
ännu kännbarare drabbar den långa öfningstiden under hvilken de värnpliktige
hållas i tjänstgöring. Man har anledning framställa den frågan,
om landets intressen ens närmelsevis tjänas i förhållande till de oerhörda
uppoffringar som den värnpliktige får ikläda sig med den öfningstid som
redan nu är gällande.

Oaktadt den oerhörda stegring som hittills ägt rum i öfningstidens
längd, bebådas ju ännu ytterligare utökningar däri. Man sträfvar efter
den ett-åriga öfningstiden, som redan är föreslagen i försvarskommitténs
betänkande, utan att taga ringaste hänsyn till de uppoffringar, som därmed
. kräfvas af dem, som skola fullgöra denna värnplikt samt för alla,
som i olika afseenden äro beroende af de värnpliktigas arbete eller borgerliga
näring. Man tvingar på detta sätt störa fonder af duglig arbetskraft till improduktiv
verksamhet för allt längre tider, och man rycker massor af arbetskiaft
från jordbruket, dår allmän klagan föres om otillräcklig sådan, för att
under allt flera månader vid öfningsplatserna undergå denna militärutbildning.

De, som ständigt föra talet om fosterlandets väl, borde i första hand,
synes det mig, se till att den lefvande arbetskraften blefve på ett för
nationalekonomien gynnsamt sätt utnyttjad och att sålunda öfningstiden
för de värnpliktiga, detta improduktiva arbete, inte gjordes längre än som
år alldeles oundgängligen nödvändigt.

Vederbörande sträfva emellertid oafbrutet efter ytterligare utsträckt
öfningstid för de värnpliktige här i landet, och vid hvilken punkt man
ämnar stanna rörande värnpliktstidens längd, torde af ingen kunna förut Bihang

till Iliksd. prot. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 20 Håft. 7

50 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

sägas. Osannolikt är ju dock ej, att man i Sverige önskar och söker
komma in i samma system, som gäller för de stora staterna, nämligen
flerårig värnplikt, genom hvilken anordning de värnpliktiga till hufvudsaklig
del skulle komma att ersätta den stamanställda personalen.

" Det synes mig lämpligt att peka på en af de sannolika anledningarna
till detta sträfvande. Med den modernisering af skatteväsendet, som sker,
finna de förmögnare klasserna att de direkt få bestrida en väsentlig del
af kostnaderna för försvaret, men genom en anordning där värnpliktiga
ersatte stampersonalen, skulle gifvet en omläggning af bördan ske på
sådant sätt, att den i hufvudsaklig del kom att hvila på småfolkets axlar,
som genom sitt flertal personligt finge bära försvar stungan.

Den, som emellertid finner en dylik fördelning af försvarsbördan
orättvis, måste på det kraftigaste reagera emot icke allenast hvarje försök
till förlängning af den nuvarande öfningstiden, utan måste därvid äfven
resa starka kraf på minskning af densamma.

I enlighet med de synpunkter, som framförts i hrr Thorssons m. fl.
motion, finner jag alla skäl tala för en nedsättning i den nuvarande öfningstiden.
Vid ett rationellt utnyttjande af öfningstiden, med borttagande
af onödiga hälsningsceremonier och paradexerciser, skall tvifvelsutan
den som erforderlig ansedda utbildningen erhållas på kortare tid än
den nuvarande. Då, såsom motionärerna framhålla, rekrytskolan för den
fast anställda personalen, som varar i sex månader, anses tillräcklig för
nödig utbildning, bör, synes det mig, äfven denna tid vara tillräcklig för
de värnpliktigas utbildning.

De skäl, utskottet förebragt som sina motiv för afslag på yrkandet
om en nedsättning i öfningstiden, äro ytterst svaga. Utskottet framhåller
nämligen, att en inskränkning i öfningstiden skulle åstadkomma vidtgående
rubbningar i 1901 års härordning, och att åtgärden knappast står väl i
öfverensstämmelse med försvarsfrågans nuvarande läge, och af dessa anledningar
har utskottet ej kunnat tillstyrka bifall till förslaget.

Faran af rubbningar i härordningen åberopas ju icke eljest, då
ändringar vidtagas i värnpliktslagen, hvilket i regel sker så godt som
hvarje år, och beträffande försvarsfrågan synes dess läge ej rubbas genom
att de värnpliktiga hållas i tjänstgöring endast den tid, som för deras utbildning
kan anses af behofvet påkallad.

Då jag sålunda finner alla skäl tala för en nedsättning i den nuvarande
öfningstiden för de värnpliktiga, tillåter jag mig härmed hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla om framläggande af förslag till sådan ändring i

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

värnpliktslagen af den 14 juni 1901, att de värnpliktigas
öfningstid vid samtliga vapen minskas med två månader,
hvaraf den ena bortgår från repetitionsöfningarna vid
de vapenslag där sådana repetitionsöfningar bedrifvas.»

Beträffande utskottets hemställan under B).

Vid punkt 1:

1 fråga om § 27:

Herr Gezelius har anfört:

* Frågan om de icke vapenföra värnpliktiges tjänstgöringstid bör icke
bedömas i och för sig och uteslutande såsom en fristående kostnadsfråga
utan måste ses i nära sammanhang med icke blott de vapenföra värnpliktiges
öfningstid, utan äfven den omfattning, i hvilken ett utnyttjande af
de vapenföras utbildning för kriget möjliggöres.

Utskottet har icke ansett sig kunna tillstyrka bifall till Kungl. Majrts
ifrågavarande proposition, i hvad den afser ändring i §§ 1 och 3 värnpliktslagen
samt det tillägg till samma lag, som afses i § 53 mom. 1 och
2, genom hvilka ändringar och tillägg ett enligt mitt förmenande af förhållandena
nödvändiggjordt ökadt utnyttjande af vårt folks värnkraft skulle
möjliggjorts äfven utan utsträckning af nu stadgad öfningstid för värnpliktige.

Med hänsyn till den anslutning denna uppfattning vunnit inom utskottet,
anser jag mig böra räkna med att berörda förslag icke kommer
att nu vinna Riksdagens bifall.

Vid sådant förhållande och då utskottets tillika gjorda hemställan,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes låta utreda, huruvida och i hvad mån genom ändring i meddelade
föreskrifter i afseende å icke vapenföra värnpliktige åliggande tjänstgöringsskyldighet
ytterligare besparing af kostnad må kunna åvägabringas, synes
gifva vid handen, att äfven vid bifall till Kungl. Maj:ts förevarande föreslag
en slutgiltig lösning af frågan om de icke vapenföras tjänstgöringstid
icke skulle anses vara vunnen, har jag ansett, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen, i händelse af bifall till utskottets
hemställan under A) l:o), måtte med afslag å Kungl.
Maj:ts ifrågavarande proposition, jämväl i hvad den afser
tjänstgöringstiden för icke vapenföra värnpliktige,
besluta, att § 27 skall erhålla erhålla följande lydelse:

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

»§ 27.

1. Värnpliktig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig att för sin
utbildning tjänstgöra under fredstid i det antal dagar, som här nedan
angifves, nämligen:

a) vid fotfolket, positionsartilleriet, fästning sartilleriet, fästningsingenjörtrupperna
och trängen i sammanlagdt tvåhundrafyrtio dagar, hvilken
tjänstgöring, på sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:

med en första tjänstgöring (rekrytskola) om etthundrafemtio dagar
under andra året, samt

med en repetitions-(regements-)öfning om trettio dagar under hvart
och ett af andra, tredje och fjärde åren;

b) vid rytteriet, fältartilleriet samt fältingenjör- och fälttelegraftrupperna
i sammanlagdt trehundrasextiofem dagar, hvilken tjänstgöring, på
sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:

med en första tjänstgöring (rekrytskola) om tvåhundraåttioen dagar,
som tager sin början under första året, samt

med en repetitions-(regements-)öfning om fyratiotvå dagar under hvart
och ett af andra och tredje åren;

c) vid flottan i sammanlagdt trehundra dagar, hvilken tjänstgöring,
på sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:

af dem, som utan att tillhöra sjömanshus jämlikt § 25 mom. 1 b)
tilldelats flottan och som därvid inskrifvits till sjötjänst, jämväl i en följd
under andra året eller, där Konungen till följd af särskilda omständigheter
pröfvar nödigt, med en första tjänstgöring om tvåhundra dagar under första
eller andra eller under första och andra året samt med en repetitionsöfning
om etthundra dagar under fjärde året,

af till fästningstjänst inskrifna värnpliktiga med en första tjänstgöring
om tvåhundrafemtioåtta dagar, som tager sin början under första
eller andra året, och med en repetitionsöfning om fyrtiotvå dagar under
fjärde året, samt ,

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

Värnpliktig, uttagen till trängen i förvaltningstjänst eller egentlig
sjukvårdstjänst, till stationstjänst vid flottan eller till särskild befattning
vid hären eller flottan, så ock värnpliktig, som för utbildning vid Gottlands
infanteriregemente uttagits från annat regementes inskrifningsområde,
må, på sätt Konungen finner godt förordna, fullgöra honom åliggande
tjänstgöring i en följd.

Repetitionsöfning må icke, där ej Konungen finner nödigt att för särskilda
fall annorlunda förordna, äga rum

vid de inom Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län förlagda fotfolksregementen under tiden från och med
den 11 juli till och med den 31 augusti samt

vid öfriga fotfolksregementen, med undantag af de för sjöfästningarna
afsedda, under tiden från och med den 11 juli till och med den 9 september.

2. Varder fartyg, därå värnpliktig tjänstgör, hindradt att återkomma
till station af flottan och blifva afmönstradt, innan tiden för den tjänstgöring,
till hvilken den värnpliktige inkallats, gått till ända, är denne
likväl skyldig att tjänstgöra ombord, till dess afmönstringen ägt rum.

Ersättning för den Överskjutande tjänstgöringstiden erhåller den
värnpliktige enligt särskilda bestämmelser.

3. Har värnpliktig under i mom. 1 föreskrifven tjänstgöring blifvit
fälld till straff för rymning eller för olofligt undanhållande af minst ett
dygns varaktighet, eller har hans tjänstgöring afbrutits för verkställighet af
straffarbete eller omedelbart ådömdt fängelsestraff, skall den tid, under
hvilken han var rymd eller olofligen undanhöll sig eller hans tjänstgöring
sålunda var afbruten, ej tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid, där
ej Konungen för särskilda fall annorledes förordnar. I hvad mån den
värnpliktige må tillgodoräkna sig fullgjord del af tjänstgöringen, samt
i hvilken ordning han skall fullgöra återstående tjänstgöringsskyldighet,
bestämmer Konungen.»

Herrar Söderbergh, Ersson, Jansson i Edsbäcken, Petrén och Lind -

54 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

qvist hafva ansett, att utskottet bort tillstyrka, att § 27 mom. 2 måtte erhålla
följande lydelse:

»2. Icke vapenför värnpliktig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig
att, på sätt Konungen närmare förordnar, för sin utbildning tjänstgöra
under fredstid i sammanlagdt etthundraåttiotvå dagar, hvilken tjänstgöring
skall fullgöras antingen i en följd med början under första eller andra
året eller med en första och en andra tjänstgöring under de tre första åren.

Värnpliktig, hvilken inskrifvits såsom vapenför, men senare befinnes
icke vapenför, är skyldig tjänstgöra i sammanlagdt det antal dagar, som
ofvan i detta mom. sägs. Sådan värnpliktig äger att såsom fullgjord
värnpliktstjänstgöring tillgodoräkna sig den tid, han tjänstgjort såsom
vapenför.»

Till stöd härför har af herrar Söderbergh, Ersson, Jansson i Edsbäcken
och Petrén anförts följande:

»Syftemålet med Kungl. Maj:ts proposition i förevarande del är att
genom inskränkning i de icke vapenföra värnpliktigas tjänstgöring åstadkomma
en afsevärd besparing.

Enligt den officiella värnpliktsstatistiken uppgår antalet icke vapenföra
värnpliktiga till i medeltal omkring 17 tf af de vid inskrifningsförrättningarna
pröfvade.

Af icke vapenföra värnpliktiga finnas tvenne hufvudkategorier, nämligen
dels s. k. militärarbetare, hvilka, utgörande cirka 5/e delar af samtliga
icke vapenföra, användas till förekommande militära handräckningar
och arbeten, och dels yrkesmän, såsom skräddare, skomakare, sadelmakare,
smeder och bagare m. fl., hvilka användas till civila arbeten enhvar i sitt
fack, äfvensom skrifbiträden.

För båda kategorierna gäller för närvarande lika tjänstgöringstid
eller samma antal dagar, som åligger vapenföra värnpliktiga, hvilka tilldelats
samma truppslag.

Medan tillgången å yrkesmän i allmänhet vida understiger behofvet
af sådana, är åter med nuvarande tjänstgöringstider förhållandet gemenligen
ett annat i fråga om militärarbetare. Af skrifbiträden torde för
närvarande erfordras ett antal af omkring 225 om året.

Såsom i utskottets yttrande ornförmälts, har den s. k. kommittén
angående icke vapenföra värnpliktigas tjänstgöring i sitt den 3 februari
1905 afgifna betänkande — efter verkställd utredning angående det antal
tjänstgöringsdagar, som erfordras för militärarbetarne vid de särskilda
truppförbanden inom hären äfvensom vid flottan och kustartilleriet i

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

besparingssyfte förordat, att tjänstgöringstiden för båda ifrågavarande kategorier
af icke vapenföra måtte bestämmas till 180 dagar.

Till stöd för förslaget att bestämma en kortare tjänstgöringstid för
samtliga icke vapenföra värnpliktiga än för de vapenföra anför kommittén
bland annat följande:

»Mot en dylik anordning skulle visserligen kunna anföras, att den
strider mot grundsatsen att såvidt möjligt ställa lika stora kraf på samtliga
värnpliktiga. Denna grundsats har dock redan till följd af de särskilda
truppslagens olika behof af utbildningstid väsentligen modifierats
i fråga om de vapenföra värnpliktiga, i det tjänstgöringstiden för dessa
enligt 1901 års värnpliktslag från och med år 1908 kommer att växla
mellan 240, 300 och 365 dagar. I fråga om de icke vapenföra värnpliktig''3''
synas dessutom humanitära skäl tala för en minskning af deras
tjänstgöringstid. De måste nämligen i allmänhet anses såsom mindre väl
lottade af naturen, och det synes därför ej blott billigt utan äfven berättigad^
att staten på dem ställer något mindre kraf i fråga om rikets
försvar än på de bättre lottade vapenföra värnpliktiga. Dessutom kommer
en dylik åtgärd äfven att synas rättvis, därigenom att alla icke vapenföra
värnphktiga kunna erhålla lika lång tjänstgöring, oafsedt om de inkallas
till det ena eller andra truppslaget vid hären eller till flottan. För de
icke vapenföra värnpliktiga kan nämligen olika lång tjänstgöringstid vid
de särskilda truppslagen icke motiveras ur utbildningssynpunkt, alldenstund
den vana vid militärisk ordning och vid handräckningsgöromål som
erfordras af dem, för att de vid krigstillfälle omedelbart skola kunna
ingå i handtverks-, handräcknings- och arbetsafdelningarna, förvärfvas på
vida kortare tid än den minsta fastslagna utbildningstiden eller 240 da<rar
och tillika är oberoende af vid hvilket truppslag de fullgöra sin fredstjänstgöring.
»

Såväl generalskommissionen som försvarskommittén hafva emellertid
i afgifna utlåtanden häfdat den meningen, att yrkesmännens och skrifbiträdenas
tjänstgöringstid icke bör bestämmas efter samma grunder som
de vapenföras, utan att den praktiska nytta, som de förra genom sin yrkesskicklighet
kunna bereda försvaret, därvid bör vara bestämmande, samt
fördenskull hemställt, att dessa värnpliktiga åläggas eu tjänstgöring, uppgående
till det antal dagar, som åligger vapenföra värnpliktiga*hvilka
tilldelats samma truppslag. I enlighet med dessa hemställanden upptager
den kungl. propositionen ingen ändring i nu gällande tjänstgöringstider för
i ragavarande kategori af icke vapenföra, medan åter tjänstgöringstiden
för militärarbetare däri föreslagits till 182 dagar.

56 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

I likhet med 1905 års kommitté hålla vi före, att för alla icke vapenföra
bör om möjligt gälla en och samma tjänstgöringstid, oberoende af
hvad slags arbete de utföra och hvilket truppslag de tilldelats. Att tjänstgöringen
för vapenföra värnpliktiga är längre vid somliga vapenslag än
andra” betingas ju af att dessa för sin utbildning behöfva en längre tid,
men liknande skäl kunna icke åberopas i fråga om icke vapenföra. Det
synes oss föga tilltalande att ålägga vissa mindre yrkesgrupper bland de
icke vapenföra en längre tjänstgöringstid än de öfriga för fullgörandet af
sådant civilt arbete, hvilket ändock till stor del måste öfverlämnas åt helt
civila arbetskrafter (intendenturverkstäder). Den ekonomiska vinst, som
därigenom skulle beredas statsverket, synes ock vara alltför ringa att kunna
tillfredsställande motivera en dylik anordning.

Af nu anförda skäl hafva vi ansett lika tjänstgöringstid böra bestämmas
för båda ifrågavarande kategorier af icke vapenföra; och äro vi
af den uppfattning, att, innan en närmare utredning af den utaf utskottet
begärda beskaffenhet hunnit komma till stånd, berörda tjänstgöringstid bör
bestämmas till 182 dagar, att fullgöras i den ordning Kungl. Maj:t föreslagit
för militärarbetare.»

1 fråga om § 34:

Herr Gezelius har i anslutning till sin vid § 27 uttalade uppfattning
ansett, att tredje stycket i mom. 2 § 34 borde utgå och på grund
däråf hemställt, att § 34 måtte erhålla följande lydelse:

>§ 34.

2. I mom. 1 ofvan nämnd värnpliktig anses hafva fullgjort den i
§ 27 föreskrifna första tjänstgöring, men är skyldig att med vederbörlig
åldersklass deltaga i repetitionsöfning.

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

den, som, under fast anställning vid hären eller dess reserv} undergått
rekrytutbildning samt deltagit i tre repetitionsöfningar, äfvensom den, hvilken
såsom värnpliktig fullgjort rekrytskola och en repetitionsöfning samt
därefter vant fast anställd under minst två år I

hvad mån fast anställning vid krigsmakten i öfriga fall må anses
motsvara tjänstgöring i beväringen, bestämmer Konungen.

I fråga om § 36:

Herrar Er sson, Jansson i Edsbäcken och Lindqvist hafva anfört följande: »Den

i § 36 af värnpliktslagen af Kungl. Maj:t föreslagna och af
utskottet tillstyrkta förändringen innebär en omkastning i den pidncip,
som hittills varit gällande rörande landstormens utnyttjande som försvarskraft.
Landstormen, som består af de äldre årsklasserna af värnpliktiga,
kan för närvarande inkallas till tjänstgöring endast för hemortens
försvar och först sedan beväringens första uppbåd tagits i anspråk. Nu
begäres rätt för Konungen att, till skydd för mobiliseringen af beväringens
första uppbåd eller för andra särskilda orsaker, till tjänstgöring få inkalla
för det lokala försvaret erforderlig del af landstormen. Sålunda skulle
med här ifrågasatta förändring i värnpliktslagen landstormen kunna inkallas.
och bringas i tjänstgöring redan innan beväringens första uppbåd
trädt i sådan tjänstgöring.

Liknande förslag till ändrade bestämmelser för landstormens inkallande
ha varit framförda vid riksdagarna 1898, 1901, 1904 och 1905
men ej vunnit Riksdagens bifall.

Då utskottet i nu förevarande utlåtande så ytterst knapphändigt
refererat denna frågas föregående, anse vi oss för frågans belysande böra
ur befintliga handlingar lämna en kort redogörelse af frågans föregående
behandling.

Enligt 36 § i värnpliktslagen af den 5 juni 1885 kunde landstormen
endast under krig och till hemortens försvar uppkallas efter därom af
Konungen i statsrådet fattadt beslut.

Härutinnan gjordes ingen ändring genom lagen angående ändrad
lydelse i vissa delar af värnpliktslagen den 22 december 1892. Under år
1896 aflat t. f. chefen för generalstaben en skrifvelse till Kungl. Maj:t,
däri framhölls, att om landstormen skulle kunna fullt tillgodogöras för

Bihang till Riksd. prat. 1911. 7 Sand. 1 Afd. 20 Hälft. 8

58 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

kust- och gränsförsvaret, föreskriften i § 36 inom. 1 värnpliktslagen borde
ändras därhän, att landstormen skulle kunna till hemortens försyar inkallas,
redan då fara för krig förefunnes, samt att särskildt för Gottland
landstormens uppbådande samtidigt med mobiliseringsorders utgifvande
kunde hafva stor betydelse. Med anledning häraf aflåts till 1898 års Riksdag
proposition, uti hvilken föreslogs, bland annat, att beväringens andra
uppbåd å Gottland skulle kunna, i den mån det funnes erforderligt, inkallas
samtidigt med första uppbådet, samt att landstormen å Gottland
skulle kunna inkallas äfven vid fara för krig. Berörda proposition blef
icke af Riksdagen bifallen.

I proposition till 1901 års Riksdag om ny härordning m. m. föreslogs,
att Kungl. Maj:t skulle äga rätt att vid fara för krig till hemortens
försvar inkallaÅandstormen, oberoende däraf huruvida order om mobilisering
af beväringens första och andra uppbåd utgått eller beslut därom ens
fattats samt utan att riksdagskallelse behöfde utfärdas. Riksdagen ansåg
emellertid — då värnpliktslagens mening dittills uppenbarligen vant, att
landstormen i regel skulle kunna för rikets försvar anlitas endast i sista
hand, sedan rikets försvarskrafter i öfrigt hufvudsakligen tagits i anspråk,
samt denna grundsats icke borde undergå rubbning i annan mån, än som
för vinnande af det med Kungl. Maj:ts förslag afsedda ändamålet vore nödvändigt
•— att landstormens inkallande icke borde ifrågakomma, förrän
beslut om inkallande af beväringens första uppbåd jämlikt § 28 mom. 1
värnpliktslagen i statsrådet fattats. Vid beslut i ärendet erhöll lagrummet
sin nuvarande lydelse, enligt hvilken landstormen icke far uppbådas, förrän
dels beslut om ‘inkallande af beväringens första uppbåd eller viss del däraf
blifvit fattadt, dels ock Konungen, efter det han hört statsrådet, låtit utfärda
riksdagskallelse, såvida Riksdagen ej är samlad eller skall sammanträda
inom trettio dagar.

Därefter föreslogs af enskild motionär vid 1904 års riksdag sådan ändring
i gällande värnpliktslag, att landstormen måtte kunna så tidigt, som
försvaret under alla förhållanden kunde kräfva, inkallas till tjänstgöring.
Berörda motion avstyrktes af lagutskottet och föranledde icke någon Riksdagens
åtgärd. År 1905 föreläde Kungl. Maj:t i proposition förslag till
vissa ändringar i gällande värnpiiktslag, hvarvid rörande hithörande fråga
yrkades sådana förändrade bestämmelser, att, Konungen skulle meddelas
rätt att, efter statsrådets hörande, för hemortens försvar till tjänstgöring
inkalla landstormen eller de större eller mindre delar däraf, som kunde
finnas behöflig^ Lagutskottet föreslog i sitt utlåtande sådan förändring,
att om faran är synnerligen trängande, må Konungen, efter det statsrådet
samt, såvida Riksdagen ej är samlad, de af Riksdagen valda fullmäktige i

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret blifvit hörda, till tjänstgöring
i mån af behof inkalla viss orts landstorm. Såväl Kungl. Maj:ts
som lagutskottets förslag blefvo emellertid af Riksdagen äfven vid detta
tillfälle afslagna.

Under behandlingen af här ifrågavarande lagändring vid 1905 års
riksdag uttalade en representant i Första kammaren, som året förut haft
tillfälle att på närmare håll taga del utaf hur den mobilisering af äldre
årsklasser verkade som skedde på Gottland 1904, sitt bestämda ogillande
af då föreslagen lagändring. De af denna representant framförda samt
alla i öfrigt vid tidigare tillfällen andragna synpunkterna emot denna lagändring
kvarstå ännu. Ett brytande af den regel, att landstormen skall
anlitas för rikets försvar först sedan öfriga försvarskrafter hufvudsakligast
tagits i anspråk, skulle medföra betänkliga konsekvenser för de äldre årsklasser
af de värnpliktiga, som öfvergått i landstormen.

Det kan ej anses välbetänkt att skapa en anordning, genom hvilken
äldre personer och familjeförsörjare redan i första hand skulle ryckas ut
från sina borgerliga näringar och beröfvas sin möjlighet som försörjare,
och härvid kan ingalunda den begränsning af tiden, femton dagar, under
hvilken de skulle kunna hållas i tjänstgöring, utgöra någon verklig vinst.
Vid inkallande till här ifrågasatt tjänstgöring skulle dessa landstormsmän
ryckas in under krigslagens bestämmelser och ifrån det fria borgerliga Rf,
hvari de äro invanda, i en handvändning insnöras i de stränga bestämmelserna
för krigsmakten, bestämmelser på hvars revision landet fortfarande
med otålighet väntar.

Af det ofvan sagda framgår, att stor tveksamhet hittills rådt beträffande
nämnda från vederbörande påyrkade lagändring, en tveksamhet som ute hos
mängden af landets medborgare säkerligen har form af den starkaste ovilja.

På grund af det sålunda här ofvan anförda, få vi hemställa,

att Kungl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse af
§ 36 värnpliktslagen icke må af Riksdagen bifallas.»

1 fråga om § 53: ''

Herr Gezelius har i anledning af sin vid § 27 gjorda hemställan
ansett, att mom. 3 och 4 i Kungl. Maj:ts förslag till ny § 53 borde utgå.

Herrar Söderbergh, Ersson, Jansson i Edsbäcken, Petrén och Lindqvist
hafva i anslutning till sin vid § 27 uttalade uppfattning yrkat, att
§ 53 måtte erhålla följande lydelse:

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

>§ 53.

1. Bestämmelsen i § 27 mom. 2 om tjänstgöringstidens längd för
icke vapenför värnpliktig skall tillämpas beträffande värnpliktig som inskrifves
under 1911 eller senare, dock ej beträffande värnpliktig, som utan
laga förfall uteblifvit från inskrifningsförrättning under år 1910 eller
tidigare. Sådan värnpliktig är skyldig att tjänstgöra under så lång tid,
som hans tjänstgöring skolat pågå, därest han inskrifvits tidigare än
år 1911.

2. Icke vapenför värnpliktig, som blifvit inskrifven tidigare än år 1911
och som på grund vare sig af erhållet uppskof med tjänstgöring eller af
laga förfall påbörjar densamma år 1911 eller senare, skall tjänstgöra under
så lång tid, som hans tjänstgöring skolat pågå, därest han inskrifvits år
1911 eller senare».

Vid punkt 2:

Herrar Håkanson, Gustaf Andersson, Lorentz Petersson, Gezelius,
Trana, von Baumgarten och Skatte hafva hemställt,

att Riksdagen måtte finna herr Kvarnzelius’ ifrågavarande
motion äfvensom det under a) i herrar Blombergs
och Steffens samt herr Thorssons m. fl. föreliggande
motioner framställda yrkande icke föranleda till
någon Riksdagens åtgärd.

Till stöd härför hafva herrar Håkanson, Gustaf Andersson, Lorentz
Petersson, Trana, von Baumgarten och Skytte anfört:

»I skrifvelse den 19 maj 1904 anhöll Riksdagen, det täcktes Ivungl.
Maj:t att efter nödig utredning rörande det antal af icke vapenföra värnpliktiga,
som borde tilldelas hvarje truppförband samt flottan och kustartilleriet,
för Riksdagen framlägga förslag till sådana bestämmelser, att
endast det antal icke vapenföra, som motsvarade det verkliga behofvet,
komme att uttagas till eller användas i tjänstgöring. I anledning häråt
har Kungl. Majd nu för Riksdagen framlagt det under B) l:o här
ofvan af utskottet tillstyrkta förslag, hvilket synes i fråga om åt kortningen
af antalet tjänstgöringsdagar för det öfvervägande antalet icke vapenföra
värnpliktiga hafva gått så långt rimligen kan ske. Denna afkortning af
tjänstgöringstiden för militärarbetarne har grundats på de beräkningar an -

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

gående erforderligt antal tjänstgöringsdagar, som utarbetats af 1905 års
kommitté, och hänför sig till nu gällande bestämmelser angående utbildningstiden
för de vapenföra värnpliktiga vid härens olika truppslag samt
vid flottan och kustartilleriet. En ytterligare utredning i berörda hänseende
synes förty icke kunna leda till annat resultat än det, som nu
framlagts.

Att vid sådant förhållande ifrågasätta en ytterligare sänkning af
militärarbetarnas tjänstgöringstid, medan organisationen i öfrigt förblifver
orubbad, kunna vi icke finna vara ändamålsenligt. Det torde nämligen
böra beaktas, att frågan angående militärarbetarnas tjänstgöringstid icke
får bedömas i och för sig och uteslutande såsom en koslnadsfråga. Ju
mera denna tjänstgöring afkortas, i desto större utsträckning måste de
vapenföra värnpliktiga tagas i anspråk för sådana tjänsteförrättningar, som
nu utföras af icke vapenföra. 1 själfva verket är förhållandet det, att
diskussionen angående militärarbetarna ytterst rör sig om de vapenföra
värnpliktigas utbildning för kriget. Man torde förty böra hafva klart för
sig, att ett af sparsamhetsintresse framkalladt ytterligare kringskärande af
icke-vapenföre-institutionen utöfver det nu såsom antagligt befunna i realiteten
kommer att innebära en sänkning af utbildningstiden för härens
och marinens vapenföra värnpliktiga under den uti värnpliktslagen § 27
stadgade, äfven om där föreskrifna tjänstgöringstider förblifva orubbade.

Brist på erforderligt handräckningsmanskap vid truppförbanden medför
därjämte direkta olägenheter vid utbildningeu i vissa grenar, och vilja
vi härvid framför allt erinra om den särskilt för infanteriet utomordentligt
viktiga utbildningen i skolskjutning. Att härvid nödgas anlita öfningsafdelningarnas
eget manskap för de på skjutbanorna talrikt förekommande
handräcknings-, markerings- m. fl. nödvändiga arbeten omväxlande med
att manskapet deltager i själfva skjutöfningen, verkar enligt erfarenheten
störande och fördröjande på utbildningen samt nedsättande i fråga om
dess resultat. Det är i ej ringa mån, tack vare den hittills goda tillgången
på militärarbetare, som skjututbildningen vid infanteriet kunnat bedrifvas
på sådant sätt, att resultatet af densamma kunnat i betraktande af den
jämförelsevis korta utbildningstiden och däraf beroende antal skott per
man betecknas såsom gynnsamt.

Vi kunna alltså icke biträda tanken på att under nuvarande förhållanden
sänka tjänstgöringstiden för de här berörda icke vapenföra. Men
äfven under förutsättning att de vapenföras tjänstgöringstid skulle väsentligen
utsträckas, är det långt ifrån säkert, att, man kan härur hämta stöd
för ett kraf på en ytterligare minskning af militärarbetarnas tjänstgöring.
Det är visserligen sant, att ju längre tid de vapen föra utbildas, desto

62 lagutskottets utlåtande Nr 21.

mindre göra sig olägenheterna af tillfälliga afbrott i utbildningsarbetet
gällande, men å andra sidan stegras äfven med den förlängda tjänstgöringen
krafven på ett ur fältmässig synpunkt tillfredsställande resultat
af densamma. Fordringarna på skjutskicklighet, marschförmåga och truppförbandens
manöverförmåga kunna och böra förvisso ställas högre, ju längre
utbildningen är. Denna synpunkt har särskildt framhållits af 1905 års
kommitté, hvilken ansett, att för en kontingent vapenföra värnpliktiga med
365 dagars tjänstgöring i allmänhet erfordrades en half gång till så många
handräckningsdagar som för en lika stor kontingent med endast 240 dagars
tjänstgöring. Då det, med hänsyn till kostnaderna, måste vara af vikt att
begränsa en framtida utsträckning af infanteriets tjänstgöringstid så långt
som med erforderlig fältduglighet kan vara förenligt, synes det vara angeläget
att betjäna sig af alla de hjälpmedel, som stå till buds för tillförsäkrandet
af att denna tjänstgöringstid må kunna i största möjliga utsträckning
oafkortad utnyttjas.

Utskottet har förmenat, att en ändring i det förefintliga behofvet af
militärarbetare kan vara att förvänta på grund af de förändrade förhållanden,
som torde blifva en följd af regementenas fortgående kasernering.
Med afseende härå är det visserligen sant, att uti en modern kasern
vissa maskinella anordningar såsom för vattenledning in. in. blifvit vidtagna,
hvilka. något minska behofvet af lefvande arbetskraft för vissa handräckningsgöromål
vid jämförelse med motsvarande förhållanden inom ett
lägeretablissemang, men å andra sidan hafva inom kasernerna med deras
vida fullständigare inredning nya behof i berörda hänseende gjort sig gällande.
Inom de nya kasernerna ha sålunda tillkommit vissa för regementet
i dess helhet afsedda byggnader, hvilka saknas å lägerplatserna, såsom
kanslihus för regements- ^ och bataljonsexpeditionerna, matsalsbyggnad,
gymnastikhus, badinrättning och tvättinrättning. Inom de åt kompanierna
anvisade lokalerna hafva tillkommit rum, hvilka saknades i barackerna,
såsom tvättrum, putsrum och kompaniutrustningskammare. Den omständigheten,
att kasernerna äro belägna uti eller invid städer, har framkallat
större behof af ordningshållning ej allenast inom etablissemanget utan
äfven i dess närmaste omgifning. Medan lägeretablissemangen äro i bruk
endast under sommarhalfåret, tages kasernen i anspråk hela året, hvilket
framkallat behof af eu ganska talrik handräckningspersonal för uppvärmnings-
och belysningsanordningarnas betjänande. I betraktande häraf synes
det mest antagligt, att behofvet af militärarbetare kommer att ökas i och
med kasernförläggningen. Af truppförbandscheferna, som yttrat sig i
frågan, hafva visserligen två gifvit uttryck för en motsatt uppfattning,
men det torde böra erinras, att nämnda uttalanden gjordes vid en tid -

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

punkt, då de ifrågavarande truppförbanden ännu icke voro kasernerade.
Den erfarenhet, som sedan dess vunnits i den mån infanteriregementena
tagit sina etablissemang i besittning, gifver vid handen ej allenast att full
sysselsättning kunnat beredas de konlingenter militärarbetare, som tilldelats
desamma, utan jämväl att nyttig användning kunnat beredas ett
större antal.»

Herr Lindqvist har anfört följande:

»Den förändring, som genom Kungl. Maj:ts proposition nr 2 blifvit
föreslagen rörande utbildningstiden för icke vapenföra värnpliktige, omfattar
allenast en begränsning i utbildningstiden för visst slag af icke
vapenföra, nämligen för de s. k. militärarbetarna. Andra icke vapenföra
skola tjänstgöra hela den tid, som för vederbörande truppslag är bestämd,
och ingen som helst begränsning är gjord i fråga om det antal icke vapenföra,
som skola inkallas till tjänstgöring.

I Riksdagens år 1904 till Kungl. Maj:t aflåtna skrifvelse hemställes
emellertid om utredning och förslag till sådana bestämmelser, att endast
det antal icke vapenföra, som motsvara det verkliga behofvet, komme att
uttagas eller användas i tjänstgöring.

Denna Riksdagens framförda begäran synes ej blifvit beaktad eller tillgodosedd
i Kungl. Maj:ts nu förelagda förslag, och fortfarande skulle sålunda
den oegentligheten kvarstå, att onödigt många icke vapenföra skulle komma
att inkallas till tjänstgöring. Utskottet föreslår nu visserligen Riksdagen
att i denna punkt besluta en ny skrifvelse, men då uti utskottets
förslag till skrifvelse ej är klart häfdadt den ståndpunkt Riksdagen intog
1904, om begränsning af det antal icke vapenföra, som finge till tjänstgöring
inkallas, och då jag anser, att den 1904 intagna ståndpunkten bör
vidhållas och om möjligt tydligare markeras, får jag hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla om framläggande af förslag till sådan ändring
i värnpliktslagen den 14 juni 1901, att antalet icke
vapenföra, som årligen uttagas för krigstjänst, minskas
med 75 % till ungefär 1,000 man.»

Beträffande utskottets hemställan under C).

Herr Lindqvist har anfört:

»I anslutning till de motiv, som anförts i hr Christiernsons motion
nr 140, får jag hemställa:

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

att Riksdagen ville besluta sådan ändring i värnpliktslagen
af den 14 juni 1901, att till nämnda lags
§ 35 fogas ett tillägg af följande lydelse:

Vid hären eller flottan på stat eller reserv fast
anställd person, skall under den tid hans tjänstgöring
sammanfaller med honom annars åliggande utbildning
som värnpliktig, afstå från de med innehafd tjänst tillerkända
löneförmåner, men i ersättning bekomma alla
kontanta och naturaförmåner, dem värnpliktig under
sin utbildningstid är tillerkänd enligt denna lag.»

Herrar af Ekenstam, Bergendahl, Petersson i Dänningelanda, Pettersson
i Södertelje, Lindhagen och Berggren hafva anhållit få antecknadt, att de
icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet, samt herr
Olsson i Broberg, att han icke deltagit i den slutliga behandlingen däraf;
och skulle tillika antecknas, att af herrar Petrén och Olsson i See den
förre deltagit i de under A) punkterna 1—3 äfvensom under B) och C)
upptagna ämnen samt den senare i de under A) punkterna 4 och 5 omförmälda
ämnen.

110790 Stockholm 1911. Kungl. Boktryokeriet, P. A. Norstedt k Söner.

Rättelse

i reservationerna till Lagutskottets utlåtande nr 21.

A sid. 47 råd. 7 och 8 står: ovedersägligen

läs: ovägerligen

Bihang till Riksd. prof. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 20 Käft.