Lagutskottets Utlåtande Nr 21 (Utlåtande 1910:LU21 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande Nr 21.

Nr 21.

Ankom till .Riksdagens kansli den 8 mars 1910 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående revision af sjölagen.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Andra kammaren
af herrar C. G. Lindley, Gustaf Strömberg, F. TV. Thorsson, Emil
Kristensson, E. A. Leksell, A. C. Lindblad, Aug. Nilsson, Bernh. Eriksson,
Herm. Lindqvist, O. H. Waidén, N. A.-soti Berg, Nils Persson, A. J.
Ghristiernson, G. A. Rundgren, Värner Rydén, J. A. Wallin, Viktor Larsson,
G. E. Svensson, Knut Tengdahl, Johan Forssell, N. Edv. Lindberg,
J. Hasselquist, J. T. Johansson, Hjalmar Branting, K. A. Borg, Ernst
Blomberg, Sven Persson, E. G. Kropp, L. J. Carlsson, Sven Linders, Hj.
Rissén, Ernst Söderberg och Joll. Åberg afgifven motion, nr 145, af följande
lydelse:

»Den kolossala utveckling, som ständigt fortgår på alla områden, har
icke lämnat sjöfarten oberörd. Statistiken lämnar vältaliga vittnesbörd om
hurusom ångfartygstrafiken är i ständig tillväxt — såväl i fråga om antal
som storlek under det att segelfartygen blifva allt mer och mer undanträngda.
Samtidigt har härigenom äfven uppstått en mångfald af nya
frågor, som å sin sida kräfva reglementerande bestämmelser i sjölagen.

Sedan 1667 har sjölagen undergått tvenne revisioner, nämligen 1864
och 1891, men endast beträffande den förstnämnda kan man tala om
någon väsentligt genomgripande modernisering. Det är dock efter denna
tid, som den största revolutionen inom sjöfartens område har ägt rum. De
då antagna bestämmelserna voro hufvudsakligast utarbetade med anpassning
till dåtida förhållanden.

Det var icke heller till följd af förändrade sjöfartsförhållanden, som
den senaste sjölagsrevisionen beslöts, utan på grund af — hvilket äfven
BJ. till Riksd. Prot. 1910. 7 Sami. 19 Häft. 2

10 Lagutskottets Utlåtande Nr 21.

framgår af den tillsätta kommitténs eget uttalande kraf pa gemensamma
och likalydande bestämmelser för den skandinaviska handelslagstiftningen.
Kommittén skrifver därom i motivema till sitt utlåtande, att
den antagit: »att om än yrkanden — såsom vid 1882 års riksdag —

framkommit om revision af 1864 års sjölag, det kommittén lämnade uppdrag
likväl närmast föranledts mindre af bekofvet att afhjälpa förefintliga
bristfälligheter i gällande sjölagstiftning, än af önskan att genom fortskridande
på den väg, för hvilken Riksdagen i sin underdåniga skrifvelse den
9 maj 1876 uttalat sig, ytterligare utvidga området för den gemensamma
skandinaviska handelslagstiftningen. Kommittén har därför ansett det vara sin
förnämsta uppgift att söka vinna öfverensstämmelse med de norska och
danska förslagen; i följd hvaraf kommittén, där sådant varit förenligt med
skyldig hänsyn till de i Sverige bestående institutioner, till gällande svensk
rätt inom områden, som kommittén icke haft att bearbeta, och till svensk
lagstiftnings allmänna principer trott sig kunna och böra lämpa föreslagna
bestämmelser efter de åsikter, som omfattats af flertalet bland de samlade
kommittéernas medlemmar, äfven om det en eller annan gång kunnat
inträffa, att den svenska kommittén i sin helhet eller en eller annan af
dess medlemmar skulle hafva föredragit en annan lösning af ett föreliggande
spörsmål».

Alltså tycks krafvet på en allmän modernisering af sjölagen ka stöd
ganska långt tillbaka i tiden, men samtidigt framgår med full tydlighet
af kommitténs uttalande, att den betraktade sjölagens modernisering som
en underordnad fråga och att kommittén vid utlåtandets afgifvande var
underkunnig om befintliga bristfälligheter. Utlåtandet afgafs 1887, och
sedan dess ha mer än 20 år förflutit och därtill en enastående utvecklingsperiod,
som gifvetvis i mycket stor grad måste ha gjort dessa bristfälligheter
ytterligare kännbara.

Redan några år efter lagens antagande år 1891 började röster höjas
för en ny omarbetning i syfte att göra sjölagen mera praktiskt tillämpbar
på de ändrade förhållandena. Dessa åsikter ha sedermera omfattas af allt
större kretsar, som ha sina intressen förknippade med sjöfarten. Köpmanna-,
redare-, däcks- och maskinbefäls- samt sjömans- och eldaresammanslutningar
ha alla antagit uttalanden, hvari begäres antingen en fullständig revision
af sjölagen eller ock en partiell revision af de bestämmelser, som man
anser vara mest bristfälliga. Bland annat har denna fråga varit under
debatt vid de tre senaste nordiska sjöfartsmötena i Stockholm 1897, Köpenhamn
1903 och Kristiania 1908. Ingen torde kunna frånkänna dessa nordiska

Lagutskottets Utlåtande Nr 21. 11

sjöfartsmöten en representativ karaktär, och de där gjorda uttalandena torde
ha rättighet att få betraktas såsom uttryck för den allmänna opinionen
bland sjöfartsintresserade ofvan manskapets led. Under det att uttalandet
irån Köpenhamn tycks ha gått i riktning af yrkande på en omfattande
allmän revision af sjölagen, gingo uttalandena i Stockholm och Kristiania
ut på, att man endast borde yrka på att få partiella reformer till stånd.
Äfven på arbetarehåll har samma fråga varit före och torde särskilt omnämnas
den skandinaviska arbetarekongressen i Köpenhamn år 1901, hvarvid
beslöts att ålägga ledningen för de tre nordiska ländernas arbetarepartier
att ingå till de respektive lagstiftande församlingarna med förslag
om en grundlig revision af sjölagen och med särskildt aktgifvande på af
kongressen närmare preciserade fordringar för sjöfolkets vidkommande.
Dessutom uttalade sig kongressen för »tillsättandet af en allmän skandinavisk
sjölagskommitté, i hvilken äfven sjöfolket må blifva representeradt».

Med stöd af det å sjöfartsmötet i Köpenhamn gjorda uttalandet väckte
herr G. O. Wallenberg år 1905 i Andra kammaren en motion, hvari han
- med instämmanden af hrr K. G. Karlsson i Göteborg, O. A. Brodin
och J. Ödman — yrkade på tillsättandet af en gemensam skandinavisk
sjölagskommitté, med uppgift att uppmärksamma, hvilka ändringar i den
nordiska sjörätten, som kunde vara önskliga; att emottaga och behandla
framställningar i detta hänseende både från enskild och offentlig sida samt
att utarbeta och till hvar af de nordiska regeringarna afgifva, såvidt möjligt,
till innehåll och form med hvarandra öfverensstämmande förslag till
nya bestämmelser på sjölagens område. Lagutskottet, som hade frågan
under behandling, afstyrkte motionen med den motiveringen, att dels var
gällande sjölag ganska ny och dels var det obehöfligt för Riksdagen att
understödja eu dylik framställning, då man allaredan genom Nordisk Skibsrederforening
gjort en liknande framställning till Kungl Maj:t.

Motståndarne till krafvet på en allmän sjölagsrevision stödja sig hufvudsakligen
på den omständigheten, att så kort tid förflutit sedan sjölagen
sist reviderades, och att de därför finna det inopportunt att redan nu
vidtaga en ny revision. Förhållanden ha emellertid nu gjort, att det icke
längre är möjligt att vidhålla eu hel del af de gamla sjölagsbestämmelserna,
hvilka nu måste ändras så, att de komma i öfverensstämmelse med
de nyare uppfattningarne om fartygs sjövärdighet. Den år 1906 tillsatta
sjöfartskommittén kommer antagligen redan under årets lopp att framlägga
förslag i dylik riktning. Fråga blir då, huruvida det icke kunde anses
praktiskt och förmånligt att samtidigt försöka lösa öfriga på sjörättens

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets Utlåtande Nr 21.

område befintliga tvistefrågor eller att taga steget fullt ut genom att nu
verkställa en fullständig revision för att bringa sjölagens samtliga paragrafer
i full harmoni med hvarandra och med nutida rättsuppfattning.

Att här uppräkna alla de paragrafer och bestämmelser, som enligt
olika personers uppfattning skulle behöfva ändras eller kompletteras, torde
icke vara behöfligt efter de många och tungt vägande uttalanden, som
blifvit gjorda af förut omnämnda korporationer. Bland mera betydande
yrkanden märkes det från redare, köpmän och lastassuradörer framkomna
angående konnossementsklausulerna. Vidare behöfva reformer vidtagas beträffande
de många oklara bestämmelserna om befälhafvares, mäklares och
kommissionärers ställning till redare och lastägare, beträffande fartygens
månads- och transitobefraktningar; befälets (befälhafvares, styrmäns och
maskinisters) inbördes förhållanden, deras ansvar och åligganden. Likaledes
behöfva bestämmelserna beträffande sjöfolket genomgå en välbehöflig
revision. Sjövärdigketsbestämmelsernas omarbetning har förut blifvit vidrörd.
Dessutom råder en olägenhet däruti, att många paragrafer innehålla
flera bestämmelser, hvilka på sa sätt sammanfogats för att vidmakthålla
samma paragrafföljd som i den äldre lagtexten o. s. v.

Ett annat med en eventuell sjölagsrevision förknippadt spörsmål är
det, huruvida denna revision eller dessa eventuella lagändringai skulle
vidtagas blott för Sveriges vidkommande, utan hänsyn till de öfriga skandinaviska
länderna, eller om man, såsom från manga håll kräfves, borde
hänskjuta hela frågan till en skandinavisk sjölagskommitté. Den första
utvägen torde väl vara den enklaste, då man såväl i fråga om utredning
som besluts fattande kunde stå fullständigt fri och obunden. Men å
andra sidan skulle man med ett sådant förfaringssätt fullständigt bryta
mot förut ådagalagd sträfvan att åstadkomma likalydande sjölagsbestämmelser
i de tre nordiska länderna, hvarför den utvägen synes vara mindre

tillrådlig. _ . i

Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt, få vi hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Ivungl. Maj:t anhålla:

att Kungl. Maj:t måtte — helst efter samarbete med öfriga skandinaviska
länder — låta föranstalta om en af tidsförhållandena påkallad
revidering af gällande sjölag samt för Riksdagen framlägga förslag i ämnet.»

Yår gällande sjölag af den 12 juni 1891 är som bekant resultatet
af ett gemensamt skandinaviskt lagstiftningsarbete, framsprunget bland

Lagutskottets Utlåtande Nr 21.

annat ur ett sedermera icke jäfvadt behof af så vidt möjligt för de nordiska
länderna gemensamma bestämmelser i detta ämne.

Motionärerna hemställa nu om åtgärder från Sveriges sida för en allmän
revision af sagda lag, helst efter samarbete med öfriga skandinaviska
länder. Till stöd härför åberopas, förutom åtskilliga uttalanden från sjöfartsintresseradt
håll för en dylik revision, hufvudsakligen den starka utveckling
sjöfartsnäringen under senare tid'', undergått och som kraf de eu
förändrad lagstiftning. Därjämte peka motionärerna på vissa enligt deras
förmenande den nuvarande lagstiftningen vidlådande brister, som i särskild
grad tarfvade af hjälpande.

Vid tiden för sin tillkomst lär omförmälda 1891 års sjölag hafva ansetts
fylla mycket långt gående anspråk på en tidsenlig och tillfredsställande
reglering af hithörande rättsförhållanden. Också lära de grundsatser,
som i densamma äro uttryckta, ännu i stort sedt motsvara hvad som på
det ifrågavarande området kan anses riktigt och lämpligt. Väl är det
sannt, att förändrade förhållanden kräfva en efter dem ändrad lagstiftning,
och att på sjöfartens område utvecklingen gått snabbt framåt. Häraf följer
dock icke med nödvändighet, att utvecklingen kan eller bör tätt i spåren
följas af ny lagstiftning, utan lär väl på detta område som på många
andra gälla, att eu viss stabilitet i lagstiftningen är af nöden. I hvarje
fall lär väl lagstiftningen lika litet för denna som för andra näringsgrenar
utan tvingande skäl böra föregripa det praktiska lifvets —- på detta område
allt fortfarande under stark utveckling stadda — faktiska förhållanden.
Tydligt är jämväl, att för att en lag med fog skall kunna anses
föråldrad icke är nog, att brister i ett eller annat afseende vidlåda densamma,
utan lär väl äfven någon bestämdare mening böra hafva utbildats
angående hur och i hvilken riktning bristerna skola afhjälpas. I sistnämnda
hänseende synes utskottet motionärernas argumentering lämna åtskilligt
öfrigt att önska. Att af de i motionen åberopade uttalanden vid
de tre nordiska sjöfartsmötena i Stockholm 1897, Köpenhamn 1903 och
Kristiania 1908 sluta sig till meningarna härutinnan synes icke heller
möjligt, då dessa möten endast helt allmänt synas hafva uttalat sig fölen
revision af sjölagen. Skulle i allt fall erfarenheten hafva ådagalagt,
att vissa bestämmelser i sjölagen borde vara annorlunda, lär väl däraf icke
följa, att dessa icke kunna afhjälpas utan den omfattande revision, motionärerna
begära.

Hvad angår de af motionärerna särskilt berörda ämnen, beträffande

Lagutskottets Utlåtande Nr 21.

hvilka enligt deras förmenande bristfälligheten i den nuvarande lagen vore
särskild! framträdande och reformer särskildt vore af nöden, vill utskottet
framhålla följande.

Beträffande frågan om de så kallade konnossementsklausulerna uppställer
vår sjölag, i likhet med hvad som i de flesta andra länders lagar lär vara
fallet, inga inskränkningar i friheten att på detta område ingå aftal, som
utesluta tillämpningen af vissa i lagen meddelade bestämmelser angående
bortfraktares ansvarighet för gods. Men under det att t. ex. köpmän och
andra lastintressenter ifra för åstadkommande af förbud mot användande i
konnossement af en s. k. negligence-klausul, hvarigenom redare frikalla!1
sig från ansvar för skada och förlust af gods, äfven då skadan eller förlusten förorsakats
genom befälhafvare^ eller besättningens åtgörande, motsätta sig
redarne på det bestämdaste ett sådant förbud. Och det lär vara desto
svårare att härutinnan i lag träffa något riktigt och lämpligt afgörande,
som utan en viss likformighet med afseende å förfaringssättet härutinnan
i den internationella samfärdseln för ett visst lands vidkommande gjorda
begränsningar blifva ojämna och till sina verkningar orättvisa.

Hvad angår befälliafvares ställning till redare och lastägare lär denna
hos oss hvila på i hufvudsak samma principer som i de flesta andra sjölagar.
Att en eller annan jämkning kan vara erforderlig i gällande, äfven
på detta område i det hela i vår lag tillfredsställande grundsatser synes
väl icke uteslutet, men torde ej ensamt vara tillräckligt för att kunna
grunda anspråk på en lagrevision därutinnan. lteglerandet af kommissionärers
och mäklares ställning till redare och lastägare och i allmänhet
i sjöfartsförliållanden lär, såsom tidigare beträffande denna fråga framhållits,
vara ett ämne, som hör mera under den allmänna handelsrätten
än till den speciella sjörätten. De allmänna civilrättsliga reglerna för
sysslomannaskap äro äfven, i brist på andra stadganden, bär tillämpliga.
Mäklarnes ställning är som bekant i vissa afseenden reglerad i särskilda
författningar och ordningar angående dem.

Vidkommande den så kallade tidshefr aktning en, time charter, eller det
slag af befraktning, då fartyget ställes till befraktarens förfogande för utförande
af resor inom vissa närmare aftalade gränser under en viss tid,
fanns härom i det kommittéförslag, hvarå vår sjölag hvilar, en bestämmelse,
som dock på hemställan af högsta domstolen icke blef upptagen i
lagen. Däruti gifna allmänna regler om befraktning torde emellertid, om
de också närmast afse befraktning för viss resa, kunna delvis analogisk!
tillämpas på tidsbefraktning. Äfven främmande sjölagar sakna i allmänhet

Lagutskottets Utlåtande Nr 21.

stadgande}! om ifrågavarande art af befraktning eller innehålla endast
mycket sparsamma bestämmelser härom. I praxis hafva dock utbildat sig
vissa bestämda regler för tidsbefraktning. Sålunda lär vid upprättandet
af certepartierna härom i Europa i stor utsträckning användas ett från
England hämtadt formulär, Government Form (G. F.).

Beträffande itransitobefraktningen vill utskottet erinra, att densamma
ofta afser transport både till lands och sjös. I allt fall lär en lagstiftning,
som skall reglera särskild! denna art af befraktning, böra vara af internationell
natur. Stadganden härom synas därför ej i en svensk eller en
gemensam nordisk sjölag kunna medföra någon väsentlig nytta.

Hvad slutligen beträffar det af motionärerna påpekade förhållandet,
att många paragrafer i sjölagen innehålla »flera bestämmelser», lär någon
väsentligare olägenhet häraf, utskottet veterligen, icke hafva försports.

På grund af det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 1 mars 1910.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER,

Reservation:

Af herrar Lindhagen, Åkerman och Karlsson i Fjät, h vilka anfört:

»Såsom motionärerna erinra, hade förarbetena till nu gällande sjölag
af år 1891 mera till uppgift att åstadkomma öfverensstämmande rättsregler
med öfriga nordiska länder än en genomgående saklig revision af
1864 års sjölag. Men äfven räknadt med allenast den tid, som förflutit
från nämnda förarbetens afslutande, har samfärdselns utveckling och sjöfartens
industrialisering derunder förändrat sakläget i hög grad.

16 Lagutskottets Utlåtande Nr 21.

Bedan detta förhållande innefattar största sannolikhet för att en allmän
revision af sjölagen, hvilken ingriper i så mångahanda både personliga
och ekonomiska förhållanden, måste blifva ett fruktbart företag och
detta i ännu högre grad än den för detta års Riksdag framlagda allmänna
omarbetning af en ännu yngre lag på handelslagstiftningens område, nämligen
aktiebolagslagen. De talrika uttalanden från skilda håll, som tid
efter annan framkommit om behöfligheten af en fullständig revision åt
sjölagen eller omarbetning af vissa dess bestämmelser stödja ytterligare ett
dylikt antagande.

Härtill kommer, att i de förberedande arbetena till gällande sjölag
icke deltagit någon representant för sjöfolket utan, jämte jurister, endast
representanter för rederinäringen och befälhafvarna. Man kan taga föi
visst, att sjöfolkets intressen och synpunkter vid sådant förhållande icke
kunnat komma till sin fulla rätt, hvilket är så mycket betänkligare, som
ju sjölagen uppdrar kufvudgrunderna för arbetsaftalet och arbetsvillkoren
i öfrig! & En dylik lagstiftning måste, om den skall vinna förtroende, vara
tillkommen genom samverkan från de olika intressenter, hvars lifsintressen
skola regleras genom lagen.

På grund af det nu sagda och hvad motionärerna för öfrigt anfört få
vi hemställa,

att Riksdagen ville anhålla, att Kung! Maj:t måtte
—- efter samarbete med öfriga skandinaviska länder —
taga i öfvervägande behöfligheten af en allsidig revision
af gällande sjölag äfvensom för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill detta öfvervägande kan föranleda».

Herr Widén har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i
behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1910.