Lagutskottets Utlåtande Nr 20 (Utlåtande 1910:LU20 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande Nr 20.

Nr 20.

Ankom till Riksdagens kansli den 8 mars 1910 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om rätt för sjömän att
efter uppsägning afmönstra i svensk hamn.

Till behandling af lagutskottet bär hänvisats en inom Andra kammaren
af herr C. G. Lindley afgifven motion, nr 144, däri hemställts, att
Riksdagen ville endera besluta införa följande tillägg till sjölagen antingen
som fristående paragraf eller med anknytning till någon annan lämplig
paragraf, såsom § 84 i sjölagen:

Oafsedt hvad i kyresaftalet eller eljest i denna lag bestämmes, äge
sjöman, då fartyget befinner sig i svensk hamn''eller skyddad svensk redd,
att erhålla entledigande, därest han hos befälhafvare eller ägare 24 timmar
före fartygets afgång därom gjort framställning,

eller ock,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag till sådan ändring uti sjölagen, att sjöfolk gifves rätt att
med i lag bestämd uppsägningstid afmönstra i inhemsk hamn.

Till stöd härför har anförts följande:

»Riksdagen afslog förlidet år en af undertecknad väckt motion om
upphäfvande af straffbestämmelser i sjölagen för lämnandet af fartyg, då
detta befinner sig i säkerhet i inhemsk hamn.

Som hufvudskäl för afslag å denna hemställan framhölls, att utlandets
lagar voro i detta afseende lika stränga som den svenska sjölagen och att
medgifvandet af dylik frihet skulle lända till stor skada för (»rikta ett
dråpslag mot») den svenska sjöfartsnäringen.

Hvad den första invändningen beträffar hänvisas till Riksdagens protokoll
vid frågans behandling den 19 april 1909. Häraf framgår tydligt
nog, att med undantag för de skandinaviska länderna — hvilkas sjölagar
Bih. till Likså. Prof. 1910. 7 Sami. 19 Höft. (Nr 20—21). 1

Lagutskottets Utlåtande Nr 20.

ha ett gemensamt ursprung och möjligen något eller några, andra länder,
hvilkas sjölagar jag ej känner — så finnes öfverallt möjlighet för sjöfolket,
att i hemlandet efter resans slut kunna blifva fria från sitt fartyg
och från en — enligt här gängse bestämmelser — tryckande tvångstjänst.
Mönstringskontrakten äro äfven där utfärdade för ett eller flera år, utan
att man däri lägger större betydelse, än att om resan varar upp till denna
tid, så måste sjömannen stanna tills tiden är upplupen, såvida icke fartyget
före denna tidpunkt har återkommit till hemlandet, då sjömannen
inom viss bestämd tid har rättighet att utfå sitt tillgodohafvande och att
afmönstra. Samma rätt har äfven svenskt sjöfolk ägt, till dess att dessa
rättigheter, sjöfolket ovetande och oåtspordt, borteskamoterades vid den
senast företagna sjölagsre vider ingen 1891.

Beträffande den senare af de ofvan nämnda invändningarne har under
årets lopp en del nya omständigheter inträffat, som berättiga till att denna
fråga tages under förnyad ompröfning. Bedan vid föregående års behandling
af detta spörsmål tillät sig undertecknad att beteckna talet »om
ett dråpslag mot rederinäringen» som ren humbug. Sedan några år tillbaka
ha redarnes upprepade anfall på arbetarnes organisationer till fullo
ådagalagt, att deras fruktan för ett dråpslag är tämligen minimal. Detta
bekräftas ytterligare genom den under sistlidne oktober månad verkställda
konsolideringen af redarnes internationella mot arbetarnes organisationer
riktade kamporganisation.

Enligt de meddelanden, som kommit oss tillhanda genom den allmänna
tidningspressen, ha stadgar definitivt antagits för denna sammanslutning,
omfattande Englands, Tysklands, Hollands, Belgiens, Danmarks och Sveriges
skeppsredare med sammanlagdt 16 millioner tonnage. Centralstyrelsen
består af tvenne representanter från hvarje land, med ett verkställande
utskott af sex personer, valda i England. Böstningen sker pr capita med
en röst för hvarje 1,000 ton. De svenska skeppsredarnes inflytande blir
därför högst obetydligt i jämförelse med de stora ländernas, Tysklands och
Englands. Likväl ha de skyldighet att deltaga i af dessa länders redareorganisation
proklamerade strider, hvilket ingalunda tyder på någon öfverdrifven
fruktan för eventuella konflikter.

Denna internationella redareorganisation skall vidare ha till uppgift
att upprätta förhyrningskontor i alla hamnar med ändamål att inregistrera
allt sjöfolk. Dessutom utfärdas för hvarje man s. k. registreringsbevis
eller betygsböcker, utan hvilka ingen anställning kan ernås. Härigenom
bli skeppsredarne i stånd att ännu bättre än genom utsändande åt s. k.

Lagutskottets Utlåtande Nr 20.

svarta listor utestänga och förfölja hvarje sjöman eller annan arbetare,
hvilken af en eller annan anledning råkat att blifva misshaglig. Skulle
konflikt utbryta i något land, så äro redarne i de öfriga länderna skyldiga
att försöka anskaffa och ditsända strejkbrytare och för detta ändamål skall på
centralt belägna platser anskaffas lämpliga logementsfartyg, som skola vara
redo att sändas dit, där konflikt pågår.

Eedarne ha redan uttalat som sin mening, att de genom denna organisation
fått ett vapen i händerna, hvarmed de tilltro sig kunna nedslå
hvarje strejk. Konflikterna komma för framtiden, enligt deras egen utsago,
»att inskränka sig till periodiska kraftmätningar», hvilka man gifvetvis
får tänka sig, att redarne genom lämpliga utmaningar förlägga till för dem
gynnsamma tidsperioder, som t. ex. de, hvilka vi nyligen ha genomgått i
vårt land.

Belysande för det sätt, hvarpå redarne planlagt sin organisation,
skall här återgifvas den af Sveriges redareförening utgifna adressförteckningen
på deras agenter.

Adresser å Sveriges Redareförenings FörJiyrningsagenter.

Telegramadress för samtliga »Förhyrning*.

Stad.	Föreståndare.	Postadress.	Telefon.
Gäfle.	C. A. Elfstadius.	Gäfle Platshy rå.	1495
Göteborg.	A. Pettersson.	Sjömanshuset.	52 29
Halmstad.	(J. 0. Kihlberg.	Sjömanshuset.	7 39
Hälsingborg.	F. Pålsson.	Sjömanshemmet.	410
Härnösand.	J. Ledin.	Sjömanshuset.	2 17
Hudiksvall.	Magnus Lindman.	Hudiksvall.	2 43
Kalmar.	Carl Strandberg.	Sjömanshuset.	6 04
Karlshamn.	J. Törngren.	Sjömanshuset.	2 85
Karlskrona.	C. G. A. Pettersson.	Ölandsgatan nr 2.	2 70
Landskrona.	Axel Söderberg.	Storgatan nr 1.	4 74
Luleå.	Bob. Asplund.	Luleå.	6
Malmö.	B. Yult von Steijern.	Sj ömanshemmet.	4 67
Marstrand.	Oscar Lauren.	Marstrand.	39
.Norrköping.	Ernst Hörner.	Södra Strömsgatan 32.	6 74
Oskarshamn.	J. A. Andersson.	Hamngatan 130.	46

4 Lagutskottets Utlåtande Nr 20.

Stad.	Föreståndare.	Postadress.	Telefon.
Oxelösund.	J. Ant. Strömqvist.	Oxelösund.
Simrishamn.	N. P. Malmros.	Simrishamn.	29
Skellefteå.	Edv. Törnsten.	Skellefteå.	36
Stockholm.	G. W:m Nyman.	Sjömanshemmet.	62 84
Sundsvall.	N. AV. Hagelin.	Sjömanshuset.	1 38
Söderhamn.	Carl Strömgren.	Köpmangatan 7.	3 99
Sölvesborg.	A. C. Hansson.	Sölvesborg.	54
Trelleborg.	N. J. Nordberg.	Hamngatan 98.
Uddevalla.	C. Åhman & C:o.	Sjömanshuset.	80
Umeå.	E. A. Högström.	Sjömanshuset.	1 90
Västervik.	Seth Edlund.	Knut Sjögren.	71
Ystad.	A. Skärm an.	Hamnkontoret.	5
Ahus.	Carl Persson.	Ahus.	1 29
Örnsköldsvik.	J. 11. Ödmark.	H. K. H. Pohlman.	2 29

Synnerligast torde här uppmärksammas det stora antal agenter, som
redareföreningen lyckats förskaffa sig bland de på sjömanshusen anställda funktionärerna,
en förmån, som de icke kunna skatta högt nog. Som sjömanshusdirektionerna
hittills varit konstruerade med uteslutande skeppsredare och
befälhafvare, så är det helt naturligt, att ingen gensaga framkommit mot
att funktionärer på så sätt binda sig till arbetsgifvareintresset. Men hur
går det i dessa fall med opartiskheten från denna för sjöfolket så viktiga
statsinstitution?

I särskildt cirkulär till befälhafvare åläggas dessa af redareföreningen
att uteslutande taga sitt folk genom dessa förkyrningskontor eller förhyrningsagenter.
Dessutom har man som nämndt utfärdat så kallade betygsböcker
och gått så långt, att man i de af staten genom sjömanshusen utfärdade
sjöfartsböckerna instämplat tillkännagifvande, att sådan betygsbok
blifvit till ifrågavarande person utlämnad, och detta har fått verkställas,
utan att kommerskollegium däremot haft något att invända.

Men icke nog härmed! Man har äfven slugt nog utnyttjat lagstiftarnes
uraktlåtenhet eller kanske rättare sagdt regeringens senfärdighet att
gifva sjöfolket olycksfallsförsäkringsskydd i likhet med öfriga arbetare, i
det att man anknutit ett sådant till sitt inregistrerings- och betygsbokssystem
för att härigenom lättare öfvervinna det motstånd, som måste finnas hos

Lagutskottets Utlåtande Nr 20. 5

sjöfolket mot att på så sätt låta sig bindas under redareföreningen. Då olycksfallsförsäkringslagen
beslutades 1901, lofvade regeringen att med det snaraste
framkomma med förslag till olycksfallsförsäkring för sjöfolket, men
man tycks på detta håll anse denna fråga vara af mindre brådskande
natur, under det att man i andra frågor knappast ger sig tid att invänta
utredningarnas resultat, innan frågorna föreläggas Eiksdagen. Sjöfolket
torde därför i såväl detta som i andra hänseenden ha befogad anledning
till klagomål öfver det sätt, hvarpå deras intressen blifva tillgodosedda.

Det kan näppeligen lända Eiksdagen till ära, om den i en så ojämn
strid stödjer den starkare parten gentemot den svagare, genom att hålla
den senare fjättrad med medeltidsmässiga tjänstehjonsbestämmelser, under
det att den starkare parten far full frihet att utnyttja alla de stridsmedel,
som en enhetlig internationell organisation med ett kolossalt kapital kan
åstadkomma. Detta kan ingalunda betecknas såsom »fair play», där den
ena parten hålles bunden genom omoderna, men för arbetsgifvarne förmånhga
lagbestämmelser, hvilkas bibehållande pa ett synnerligen demonstrativt
sätt markera ihåligheten i de från samma håll ofta upprepade fraserna om
>arbetets frihet». Eesultatet af att arbetsgifvarna till sina öfriga förmåner
äfven erhålla detta öfvertag kan endast blifva, att sjöfolket drifves in i
en iörtviflans anarki, som icke kommer att blifva till gagn för landet.»

Uti en af herr C. G. Lindley under 1908 års Eiksdag väckt motion
yrkades sådan ändring i gällande sjölag, att sjöfolk gåfves rätt att med
i lag bestämd uppsägningstid afmönstra i inhemsk hamn. Under nästlidet
års Eiksdag yrkades af samme motionär, att de i gällande sjölag meddelade
straffbestämmelser för rymning eller annat brytande af aftal, som af
sjöman ingåtts angående sjötjänst, icke måtte tillämpas, då fartyg befunne
sig i säkerhet i inhemsk hamn. Bägge dessa framställningar blefvo af
lagutskottet afstyrkta och åt Eiksdagens båda kamrar afslagna.

Till stöd för sitt afstyrkande antörde lagutskottet — efter angifvande
af de stadganden i detta ämne, som för närvarande gälla, och beträffande
hvilkas innehåll utskottet får hänvisa till sina nämnda utlåtanden — hufvudsakligen
följande.

Det aftal, hvarigenom sjömän förhyras att tjänstgöra å fartyg, hade i
de flesta länders lagstiftning ansetts, utöfver hvad eljest i allmänhet vore
fallet, kräfva särskilda rättsliga garantier för sitt uppfyllande. Säkerheten
för fartyget samt de förhallanden af enartad beskaffenhet, som därmed
ägde samband, hade nämligen ansetts fordra sadana särskilda garantier.

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets Utlåtande Nr 20.

Enligt utskottets uppfattning kunde det icke låta sig göra att i den utsträckning
motionären begärde låta det bero på den goda viljan hos den,
som ingått ett aftal om tjänst å ett fartyg, om han ämnade infria aftalet
eller icke. Eu ensidig och ovillkorlig rätt för sjömannen att sålunda handla
i strid mot aftalet syntes utskottet kunna medföra mycket betänkliga konsekvenser.
Skulle besättningen i större eller mindre omfattning begagna
sig af rätten att frånträda tagen anställning och icke kunna med andra
ersättas, skulle nämligen en tillämnad resa icke kunna börjas eller fortsättas
och last icke kunna intagas eller lossas. Häraf blefve följden, att
såväl ingångna befraktningsaftal som andra af dylika beroende aftal icke
kunde uppfyllas. Äfventyret för sjöfarten, handeln och industrien samt
faran för fartygens egen säkerhet af ett dylikt tillstånd syntes utskottet
betydande. Den omständigheten, att något eller några andra länder, hvilkas
sjöfart drefves under bättre ekonomiska och i öfrigt andra betingelser
än den svenska, i sina sjölagar intagit bestämmelser i den riktning motionären
föreslagit, kunde enligt utskottets uppfattning icke innebära giltig
anledning för införande af de af motionären påyrkade stadganden i vår
sjölag, som i detta hänseende stode på åtminstone ej strängare ståndpunkt
än våra närmaste grannländer.

Då giltigheten af hvad sålunda 1908 och 1909 års lagutskott i det
föreliggande ämnet yttrat, icke synes utskottet rubbad af de förändrade
förhållanden, hvilka efter behandlingen vid nästlidet års Riksdag af ifrågavarande
ärende skulle hafva inträdt och nu af motionären åberopats, för
utskottet, lika med lagutskottet vid nämnda riksdagar, hemställa,

att ifrågavarande motion icke luåtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda,

Stockholm den 1 mars 1910.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Lagutskottets Utlåtande Nr 20.

Reservation

af herrar Lindhagen, Petterson från Södertälje, Jansson i Edsbäcken,
Åkerman och Karlsson i Fjät, hvilka hemställt,

att Riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
taga i öfvervägande, huruvida och under hvilka betingelser
sjöfolk må medgifvas rätt att före anställningstidens
utgång afmönstra i inhemsk hamn, äfvensom för
Riksdagen framlägga det förslag till ändring i sjölagen,
hvartill detta öfvervägande kan föranleda.

Till stöd för denna hemställan har herr Lindhagen för sin del anfört följande:

»Såsom bekant, är arbetsaftalet för sjöfolket nu på grund af författningarna
och häfdvunnen praxis mycket betungande. Merendels omfattar anställningen
en afsevärdt lång tid, och särskildt vanligt lär vara, att den
äger rum för ett år. Därför har visserligen redan i gällande sjölag fastslagits
vissa fall, då sjöman äger rätt att blifva entledigad från sin anställning
äfven före aftalstidens utgång. Dessa medgifvanden taga dock
liten hänsyn till hans personliga önskningar i allmänhet. Under en anställning
kunna vunna erfarenheter om fartygets beskaffenhet och det behandlingssätt,
som där bestås, uppkommen sjuklighet och mångahanda personliga
förhållanden utgöra särdeles berättigade skäl för sjömannen att få
lämna tjänsten. Att vid aftalets ingående betinga sig dylika rättigheter
eller en kortare anställningstid, förstår hvar och en icke vara görligt för
den enskilde arbetssökanden gentemot de häfdvunna, af redarne begagnade
aftalsformulären.

De engelska och amerikanska sjölagarna ha redan moderniserats med
bestämmelser, som iakttaga humanitet mot sjömännen och betrakta dem
som fria medborgare. Det borde vara på tiden, att man på andra håll
följde exemplet.

Af utskottets betänkande framgår nu, hvilket än tydligare uttalades
under debatten i utskottet, att sjömännen måste enligt utskottets mening
hållas kvar i ofrihet och beroende, för att ingångna befraktningsaftal och
andra af dylika beroende aftal skulle kunna uppfyllas samt framför allt

Lagutskottets Utlåtande Nr 20.

rederinäringen erhålla tillräcklig ekonomisk vinst. Ett dylikt betraktelsesätt
erhåller visserligen ytterligare belysning af hvad i motionen uppgifvits
om en ny omfattande redareorganisation. Men något framsteg mot ett
förnuftigt samhällsskick vinnes själffallet icke med en sådan socialpolitik».

Herr Widén har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i behand
lingen af detta ärende inom utskottet.