Lagutskottets utlåtande Nr 19 (Utlåtande 1911:LU19 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

Nr 19.

Ankom till Riksdagens kansli den 14 mars 1911 kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 14
kap. 22 § strafflagen.

Uti en inom Andra kammaren väckt till lagutskottet hänvisad
motion, nr 213, har herr V. Rydén anfört följande:

»Den ena gången efter den andra inträffar det, att öfver olyckliga
kvinnor, som i förtviflan dödat sina barn, domar afkunnas, som i hög
grad uppröra det allmänna rättsmedvetandet. Under trycket af opinionen
öfver sådana domar ändrades år 1907 14 kap. 22 § strafflagen i
den riktningen, att lägsta strafflatituden för barnamord sänktes till ett
år. Denna straffsänkning tillämpas emellertid endast i det fall, att
dödandet ägt rum omedelbart efter barnets födelse. Den ogifta moder,
som har styrkan att några dagar strida mot nöd och förtviflan, innan
hon begår förbrytelsen, straffas däremot enligt 14 kap. 1 §, hvars lägsta
strafflatitud är lifstids straffarbete — en i mina ögon omänsklig dom
öfver en människa, som oftast bragts till förtviflan genom en mans samvetslöshet
att undandraga sig plikterna gent emot sitt eget barn och
dess moder.

Ett fall, som allmänt upprört sinnena, beror för närvarande på
Skånska hofrättens pröfning. En stackars olycklig moder som utan
existensmöjligheter, öfvergifven af alla i nära tre veckor efter barnets
födelse kämpar som för lifvet, för att kunna behålla sitt barn lefvande
tvingas till slut af nöden på knä och tager sitt barns lif. Hon dömes
icke för barnamord utan för mord till lifstids straffarbete. Allmänna
Bihang till Riksd. prof. 1911. 7 Sami. 1 A/d. 18 Hä/t. (Nr 19). 1

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

rättsmedvetandet reagerar. En man, som inte tror, att lagarna kunna
vara så gränslöst obarmhärtiga, anmäler domaren för justitieombudsmannen.
Denne konstaterar emellertid, att domaren ej kunnat döma
annorlunda. Sådan är lagen. Hofrätten drar sig för att stadfästa
domen. Kan månne inte den olyckliga ha befunnit sig i ett sådant
tillstånd af depression, att hon varit mindre tillräknelig? Hon intages
för observation på hospital, där man konstaterar, att hon varit vid sina
sinnens fulla bruk. Så återstår ingenting annat än att lagen har sin
gång. Det blir lifstids straffarbete, måhända förkortad någon gång i
framtiden genom kunglig nåd. Straffet har blifvit så otroligt hårdt,
därför att hon icke var färdig att döda barnet omedelbart efter födelsen.
Och dock torde mången förmena, att den kvinna, som i tre veckor
stridde innan hon begick sin förtviflade gärning, visat en större moralisk
styrka än den som föll för första ögonblickets frestelse.

Ett bibehållande af den nuvarande kolossala skillnaden i straff mellan
barnamord omedelbart efter födelsen och några dagar eller veckor efter
densamma synes mig rent obilligt med hänsyn till brottens natur. Särskild!.
framträder denna obillighet, om man tänker på det förhållandet,
att det blir allt vanligare, att ogifta mödrar vid barnens födelse söka
sig in å barnbördshusen. För dessa kvinnor inträffar det förtviflade
läge, under hvilket i regeln barnamorden pläga ske, först efter slutet
af vistelsen å barnbördshuset, d. v. s. i allmänhet efter 8—10 dagar.
Mödrar, som omedelbart efter sin utskrifning från barnbördshuset döda
sina barn, dömas sålunda för mord till lifstids straffarbete.

Jag anser dessa förhållanden vara så orättfärdiga mot de olyckliga
öfvergifna mödrarna och så obarmhärtiga mot de domare, som
nödsakas tillämpa dessa lagbestämmelser, att jag härmed dristar mig
föreslå en förändring i lagen. Den synes mig böra ske genom den
ändringen, att barnamord icke dömas som mord enligt 14 kap. 1 §
strafflagen utan enligt 22 § i samma kapitel. Jag har tänkt mig, att
syftet med min motion skulle vinnas, därest ordet »foster» i denna paragraf
utbytes mot ordet »tara».

Därest lagutskottet finner sig kunna biträda tankegången i min
motion men skulle finna annan lagändring nödig eller lämplig för uppnåendet
af dess syfte, anhåller jag vördsamt att lagutskottet ville, utan
uppskjutande af frågans lösning till en obestämd framtid, föreslå nödiga
jämkningar eller omformuloringar.

På grund af det anförda tillåter jag mig vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville för sin del antaga följande förslag till ändrad
lydelse af 14 kap. 22 § i strafflagen:

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

22 §.

Har kvinna, som af oloflig beblandelse blifvit hafvande, vid
födseln eller därefter uppsåtligen dödat sitt barn, vare sig genom
handåverkan eller underlåtenhet af det, som till barnets bibehållande
vid lif nödigt var; dömes för barnamord till straffarbete från och med
ett till och med sex år. Åro omständigheterna synnerligen försvårande,
må tiden för straffarbetet till tio år höjas.

Därest för vinnandet af syftet med denna motion ändring i denna
eller annan paragraf i 14 kap. strafflagen skulle befinnas nödig eller
lämplig, vill jag härmed hafva framställt motion om sådan ändring.»

Den äldre svenska rätten såg i barnamord en särskild svår förbrytelse
och straffade i enlighet därmed sådant brott såsom kvalificerad!
mord. Ännu 1734 års lagstiftare ansågo, att barnamord borde bestraffas
med yttersta stränghet. Uti 16 kap. missgärningsbalken, som
handlade om barnamord i egentlig mening, stadgades sålunda: »Kona,
som af oloflig beblandelse warder hafwande, och thet ej uppenbarar
för födslen, söker enslighet vid Bielfwa födslen, och therefter lägger
fostret å lön; hon skall halshuggas och å håle brännas, ehwad hon
föregifwer fostret wara dödt födt eller ej fullgångit. Warder thet genast
framskaffadt, och pröfwes thet ej fullgångit vara, eller finnes ej något
wåldsamt tekn therå; tå straffes modren med ris, fängelse eller arbete;
plichto ock thertill för lägersmålet.» Om den af oloflig beblandelse
hafvande kvinnan, som dödat barnet, ej sökt enslighet vid födseln eller
ej därförut förhemligat sitt tillstånd, undslapp hon med straff såsom för
mord af föräldrar å barn enligt 14 kap. 1 §, hvilket lagrum föreskref
mistning af högra handen såsom skärpning i dödsstraffet.

. Upplysningslidehvarfvets friare åskådning medförde emellertid så
småningom en omhvälfning äfven å nu ifrågavarande område.^’ Med
öppen blick för de särskilda omständigheter, som äro förknippade med
barnamord, framhölls snart såsom en plikt för lagstiftaren att vid straf -

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

fets bestämmande taga hänsyn till de förklarliga motiv, som kunna
inverka på barnamörderskan, äfvensom därtill att kvinnan vid förbrytelsens
begående kunde anses mindre tillräknelig på grund af den
genom födseln framkallade sinnesförfattningen.

Det första steget till behjärtande af dessa synpunkter i vårt land
togs, då konung Gustaf III dels genom nådigt bref den 17 oktober
1778 utfärdade åtskilliga ännu gällande påbud för förbättrande af de
kvinnors ställning, som framfödt oäkta barn, dels ock för Riksdagen
nämnda år framlade ett förslag om strafflindring för barnamord, i hvars
motivering bland annat yttrades, hurusom man kunde hafva att söka
motiverna till barnamordet i en falsk uppfattning om heder och en illa
förstådd fruktan för vanära, äfvensom att barnamordet icke kundo förhindras
genom dödsstraffet, enär detta ofta af kvinnan ansåges som
enda utvägen att på en gång varda både skam och bekymmer kvitt.
Att tiden emellertid ännu icke var fullt mogen för genomförande af en
dylik reform framgår af ett utlåtande från ständerna af samma år,
däri yttrades, hurusom vid barnamord understundom inträffade sådana
omständigheter, »som göra detsamma till ett af de grufveligaste mord,
hvartill någon emot alla naturens och mänsklighetens band kan låta
sig föras, hvaremot icke eller sällan sådana händelser, skäl och konsiderationer
sig förete, som kunna göra brottet hos en för barnamord
anklagad kvinna sådant, att hon synes berättigad till medlidande, nåd
och förskoning. Hvad således angår ett rätteligen så kalladt barnamord,
där en stadgad vilja, uppsåt och våldsam fullbordan sammanstämma,
så hafva Riksens ständer hållit betänkligt att styrka till ändring
uti hvad lagen därom stadgar, men instämma med Kungl. Maj:ts
nådiga proposition, då sådana omständigheter förekomma, att foster af
grof förseelse och vangömmo, utan uppsåt att dräpa eller befunnet
våldsamt, tecken, ljuter döden och å lön lägges.» — I öfverensstämmelse
med ständernas ofvanberörda utlåtande affattades kungl. förordningen
den 20 januari 1779, enligt hvilken dödsstraff icke skulle ifrågakomma
i andra fall, än då hos kvinnan visats fullt uppsåt att afdagataga
fostret.

Lagkommittén gick vidare på den genom nyssnämnda åtgärder
inslagna nya vägen. Dess förslag till straffbalk upptog i 16 kap. 9 §
följande stadgande om barnamord: »Dödar moder, med uppsåt, sitt oäkta
barn, under födseln eller inom ett dygn därefter, ehvad det sker genom
handaverkan eller genom underlåtandet af det, som till barnets bibehållande
vid lif nödigt varit; dömes för barnamord till straffarbete i första
grad» (d. v. s. på lifstid eller från nio till och med tolf år).

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

Lagberedningen, som i fråga om barnamord bibehöll den af lagkommittén
gifna begreppsbestämningen, ansåg straffet böra ytterligare
mildras och satte detsamma till fängelse på lifstid eller från åtta till
och med tio år.

I en vid 1859—60 års riksdag framlagd kungl. proposition med
förslag till ny misshandelsförordning utbyttes lagberedningens »vid födslen,
eller inom ett dygn därefter» mot »vid födseln eller straxt därefter», hvilket
lagutskottet ändrade till »vid födseln eller snart därefter». Sedan återremiss
ägt rum med anmärkning, att hvarken ordet »straxt» eller ordet
»snart» vore fullt lyckligt valdt för att utmärka fortvaron af det abnorma
själstillstånd, hvari kvinnan genom födsloarbetet blifvit försatt, yttrade
utskottet, att det torde vara skäl att närma sig till den gamla lagens
redaktion, hvarigenom väl icke uttryckligen angåfves något slags tidsbestämning,
men där ej mindre användandet af ordet »foster» i stället
för »barn» eller »spädt barn», som annorstädes i lagen förekomme, än
äfven ordställningen i öfrigt häntydde på gärningens omedelbara sammanhang
med den ställning, hvari kvinnan genom själfva födseln blifvit
försatt. Med anledning häraf föreslog utskottet i ifrågavarande afseende
den lydelse, som äfven upptogs först i 1861 års misshandelsförordning,
och sedermera oförändradt i 1864 års strafflag 14 kap. 22 §, där det
hette: »Har kvinna, som af oloflig beblandelse blifvit hafvande, vid
födseln eller därefter uppsåtligen dödat sitt foster, vare sig genom
handaverkan eller underlåtenhet af det, som till fostrecs bibehållande
vid lif nödigt var: dömes, för barnamord, till straffarbete från och med
fyra till och med tio är».

Sedermera blef genom lag af den 20 juni 1890 strafflatituden
ändrad till straffarbete från och med två till och med sex år; dock att,
där omständigheterna äro synnerligen försvårande, tiden för straffarbetet
må höjas till tio år.

Genom lag den 12 juli 1907 sänktes ytterligare straffminimum till

ett år.

Grunden till den särskilda behandling från lagstiftningens sida,
hvarför ifrågavarande brott blifvit föremål, är, såsom redan af det anförda
torde framgå, att söka, förutom däri att ett framfödt foster för
dess moder äfven efter födelsen med visst fog kan te sig såsom en ej
fullt själfständig, från henne skild varelse samt i moderns exceptionella
fysiska tillstånd, äfven i den nödställda belägenhet, hvari särskildt den
kvinna, som framfödt ett oäkta barn, mer än en annan moder kan befinna
sig, och som för henne kan föranleda en under många förhållanden

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

förklarlig önskan att röja barnet ur vägen och sålunda undgå den vanära
och andra lidanden, af hvilka hon med eller utan skäl kan frukta
att drabbas.

De omständigheter, som sålunda gifvit ifrågavarande brott dess
specifika karaktär, hafva i olika länders lagstiftningar ansetts inverka
i olika grad och på olika sätt.

Merendels förutsätter brottet, såsom fallet är hos oss, en i de
respektive lagarnas mening oloflig beblandelse. I andra fall inträder
den särskilda straflfmildringen äfven efter födsel inom det af lagstiftningen
ex-kända äktenskapet. Så är fallet bland annat i Frankrike,
Schweiz, Nederländerna, Italien och Spanien. Den gällande österrikiska
rätten gör härutinnan ingen annan skillnad mellan äkta och oäkta barn
än beträffande straffsatsen. I vissa romanska länder är sluttiden för
de här ifrågakommande omständigheternas särskilda inverkan i straffrättsligt
afseende satt till den tidpunkt, då födelsen blifvit bekantgjord
genom barnets införande i de officiella befolkningsregistren. Enligt
den italienska lagen gälla dessa omständigheter i fråga om moder,
som inom de första fem dagarna efter födelsen dödar ett i befolkningsregistret.
ännu icke infördt barn. Flertalet strafflagar använda dock
härutinnan mer allmänna ordalag i likhet med den svenska.

Såsom af det förut anförda redan torde framgå, ligger det konstitutiva
i den hos oss använda metoden för bestämning af barnamordets
begrepp till skillnad från vanligt mord, förutom i den olofliga beblandelsen,
dels däri att objektet för brottet skall kunna betecknas såsom
foster, dels i det samband med själfva födelsen, hvari gärningen föröfrigt
måste stå, och som i lagen uttryckts med »vid födelsen eller
därefter».

Den begreppsbestämning, som sålunda i vår lag gifvits, lämnar
visserligen en viss, om än begränsad möjlighet för domaren att med
betraktande af omständigheterna i det särskilda fallet bedöma de förhållanden,
som här åsyftas. Men å andra sidan ligger i dessa lagens
uttryck, jämförda med det ovillkorliga straffbudet i fråga om vanligt
mord, som uttalats i strafflagens 14 kap. 1 § och enligt hvilket straffet
skall bestå i lifvets förlust eller straffarbete på lifstid, en begränsning,
som otvifvelaktigt under många omständigheter måste anses alltför
snäf. Det ligger nämligen i öppen dag, att de skäl, som i fråga om
bestämmande af barnamordsbegreppet i lagens nuvarande mening varit
afgörande och verkat strafifmildrando — moderns sinnesförfattning och
nödställda belägenhet — ofta äga giltighet äfven sedan den tid förflutit,
som därutinnan måste anses af lagen åsyftad. Den nuvarande

Lagutskottets utlåtande Nr 19. 7

skärpa skillnaden i straffhänseende mellan de båda fallen — barnamord
och annat mord kan därför leda och har också i verkligheten ledt
till resultat, som måste betecknas såsom för det allmänna rättsmedvetandet
synnerligen stötande. Verkan af det otillfredsställande i sagda
bestämmelser kan visserligen, såsom i andra fall, där strafflagstiftningen
e.) ger ett tillfredsställande uttryck för den rådande rättskänslan i ett
visst afseende, mildras genom Konungens benådningsrätt. Men om
man till stöd för uppehållande af den gällande rätten på detta område
aberopar denna omständighet, förbiser man enligt utskottets uppfattning
det förhållandet att en straffbestämmelse, från hvilken i benådningsväg
ofta måste dispenseras, därigenom i viss mån ådagalägger sin olämplighet
för fyllande af sitt ändamål, äfvensom att det resultat, som i
benådningsväg vinnes, röner inverkan af straffbestämmelsen. Ej heller
tages därvid behörig hänsyn vare sig till den felandes berättigade intresse
eller till domaren, hvilken, tydligen genom lagens brister i detta
afseende maste kunna råka i en belägenhet, som blir desto mer brydsam
ju hänsynsfullare och mer samvetsöm han är i utöfningen af sitt kall.

Lika med motionären anser därför utskottet det vara af vikt, att
den brist, som sålunda måste anses vidlåda den gällande lagstiftningen
undanröjes. Det af motionären i sådant afseende afgifna förslag, hvaraf
skulle följa, att hvarje fall, där moder till oäkta barn beröfvade detsamma
hfvet, skulle, oafsedt. barnets ålder, rubriceras såsom barnamord i lagens
mening, skulle emellertid innebära eu alltför vidtgående och därigenom
ur samhällets synpunkt ej mindre bristfällig utväg, som alltså icke kan
åt utskottet.förordas. En .ändring i angifna syfte måste i allt fall äfven
omfatta åtminstone 23 § i ifrågavarande kapitel i strafflagen, däri stadgas
om försök till brott, som här afses.

... Utskottet, som finner en mera ingående undersökning nödig rörande
hvilken utväg, som bör anlitas för nående af det åsyftade ändamålet,
anser det därför böra öfverlåtas åt Kungl. Maj:t att efter erforderlig
utredning föreslå den lagändring, som kan vara lämplig.

Af en sådan undersökning lär äfven framgå, huruvida och i hvad
mildring af straff, som enligt de i nuvarande lagstiftning
meddelade bestämmelser gäller till förmån för moder, som af oloflig
beblandelse blifvit hafvande, må böra utsträckas att kunna afse äfven
gift kvinna.

Dut synes utskottet, som om det utan afsevärd svårighet skulle
låta sig gorå att utan afbidan under en obestämd framtid af en mer
omfattande omarbetning af vår strafflag genomföra den sålunda ifrågasatta
lagändringen. °

8 Lagutskottets utlåtande Nr 19.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes låta utreda, i hvad mån och på hvad
sätt lindrigare straff må kunna stadgas för kvinna,
som, utan att de i 14 kap. 22—25 §§ strafflagen
stadgade förutsättningar äro för handen, dödat sitt
barn eller gjort försök därtill, samt för Riksdagen
framlägga det förslag, som däraf kan föranledas.

Stockholm den 14 mars 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

Reservation:

Herr Håkanson, med hvilken herrar Gustaf Andersson, Lorentz
Petersson, Trana, von Baumgarten och Stendahl instämt, har aufört:

»Med afseende å det af motionären afgifna förslag till lydelse af
22 § 14 kap. strafflagen är jag ense med utskottet om, att detta förslag,
hvaraf skulle följa, att hvarje fall, där moder till oäkta barn beröfvade
detsamma lifvet, skulle, oafsedt barnets ålder, rubriceras såsom
barnamord i lagens mening, skulle innebära en alltför vidtgående och
därigenom ur samhällets synpunkt bristfällig utväg för genomförande
af en lagändring i det syfte, hvarom är fråga.

Då däremot utskottet uttalar, att det utan afsevärd svårighet torde
låta sig göra att utan afbidan under en obestämd framtid af eu mer
omfattande omarbetning af vår strafflag genomföra eu lagändring i
motionens syfte, kan jag ej instämma med utskottet.

Med afseende härå vill jag till en början erinra, att flere utländska
strafflagar gifvit bestämmelserna angående barnamord en mer restriktiv
affattning än som förekommer i den svenska. Som exempel kan i fråga

Lagutskottets utlåtande Nr 19. 9

om tidsbestämningarna för inverkan af den härvid i hvarje fall gällande
straffmildnngsgrunden anföras Tyskland »vid eller strax efter födelsen»,
Belgien Dstrax efter!), Nederländerna »kort efter!) och Danmark Dstrax
efter födelsen». I den norska lagen är tiden bestämd till »under
Födselen eller inden et Dögn efter denne».

Vill man därför vidtaga åtgärd för nående af det af motionären
åsyftade ändamålet, torde enligt min mening erfordras ändring af 1 §
1 14 kap. strafflagen, däri stadgas, att den, som i uppsåt att döda,
med berådt mod beröfvar någon lifvet, skall för mord mista lifvet
eller dömas till straffarbete på lifstid. I samband därmed torde då
äfven kräfvas omarbetning af den i 3 § af samma kapitel meddelade
bestämmelsen angående dråp. En dylik omarbetning, därvid möjligen
kunde ifrågakomma till beaktande äfven andra särskilda straffmildringsgrunder
än ensamt den af motionären afsedda, skulle emellertid enligt
mitt förmenande blifva alltför vidtgående för att böra utföras utan
samband med en revision jämväl af öfriga bestämmelser i ifrågavarande
kapitel i strafflagen eller af strafflagen i dess helhet.

Jag anser det vara så mycket mindre skäl till särskilda omedelbara
lagstiftningsåtgärder i sagda hänseende som — på sätt utskottet
erinrat — den brist, hvilken 1 ifrågavarande afseende må anses vidlåda
den gällande rätten, kan i de ej särdeles ofta förekommande fall, då så
erfordras, afhjälpas genom Konungens benådningsrätt. Då jag därjämte
håller före, att man ej af ett särskilt fall eller än mindre af en ''däraf
tilläfventyrs framkallad känslostämning bör sluta till behofvet af en lagändring,
hemställer jag, 6

att förevarande motion icke måtte föranleda någon
Riksdagens åtgärd.

Herr Gezelius har anhållit få antecknadt, att han icke deltagit i
behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Bihang till liiksd. prof. 1911. 7 Sami. 1 AJd. 18 Hd/t.