Lagutskottets utlåtande Nr 18 (Utlåtande 1915:LU18 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

Nr 18.

Ankom till riksdagens kansli den 9 april 1915 kl. 3 e. ni.

Utlåtande i anledning av väckt motion med förslag till ändrad
lydelse av 92 § växellagen.

Närvarande: Herrar Petersson i Lidingö villastad, Söderbergh, Trana, greve Lagerbjelke,
Alexanderson, greve Spens, Hult, Dahl, Richard Jonson, Pettersson *i
Södertälje, Pettersson i Bjälbo, Persson i Norrköping, Gustafsson i Örebro,
Schotte och Lindqvist i Kosta.

. Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 29, har herr Hedenlund anfört följande:

»Enligt 92 . § växellagen den 7 maj 1880 har, därest i följd av
moratorium omöjlighet föreligger att vidtaga en handling, varav växelrätts
bevarande är beroende, borgenär sin rätt förvarad, därest han
oförtövat efter hindrets upphörande företager vad honom ålåg. Från
bestämmelsen göras dock undantag för de fall, som avses i tolfte
kapitlet växellagen, vilket som bekant innehåller bestämmelsen om preskription.
Som skäl för undantaget anföras i motiven till växellagen,
att, da det lämnats så god tid att vidtaga erforderliga mått och steg,
som i detta fall är det regelmässiga förhållandet, tillräcklig anledning
ej tyckes finnas att mildra växellagens stränghet blott i och för alldeles
utomordentliga förhallanden. Att undantag gjorts för preskription
torde hava sin förklaring däri, att huvudregeln i 92 § var en nyhet i
vår lag.. Med anledning härav och då regeln vid tiden för lagens tillkomst
i allmänhet saknade motsvarighet i utländsk lagstiftning, ville
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 15 käft. (Nr 18.) l

2 Lagutskottets utlåtande Nr 18.

man ej gorå den mer omfattande än man ansag oundgängligt behövligt.
Bestämmelse om inverkan av moratorium har emellertid sedermera in
förts i de flesta länders lagstiftning. Då härvid intet undantag gjorts
för preskription, har den skandinaviska växelrätten kommit att i frågan

intaga en alldeles säregen ståndpunkt.

Under det den nuvarande växellagen varit i gällande kraft, har
ända tills på sista tiden någon olägenhet av det omförmälda undantaget
ej försports. De moratorier, vilka på några håll införts, såsom år 1912
i Serbien, hava knappast berört vårt land. Helt annat har förhållandet
blivit efter det under nu pågående krig de flesta stater sett sig nödsakade
i en eller annan form införa moratorium. De »alldeles utomordentliga
förhållanden», för vilka, enligt motiven till växellagen, bestämmelserna
i 92 § sådan den formulerats ej skulle vara tillräckliga,
kunna med fullt fog nu sägas föreligga. Det gjorda undantaget från
huvudregeln i sagda § har nu nämligen visat sig föranleda betydande
svårigheter.

Detta gäller redan till följd av det i Sverige införda moratoriet
beträffande gäld till utlandet, vilket torde belysas av följande fall. En
växel har i Sverige utställts av en svensk å en annan inhemsk person,
vilken senare accepterat densamma. Växeln har av utställaren överlåtits
till annan svensk och därefter kommit i utländsk mans ägo. Var
växeln finnes är kanske okänt. Da den utländska borgenären vet, att
han ej kan få sin fordran exekverad, anser han måhända onödigt hitsända
växeln för presentation. Sex månader efter växelns nominella
förfallodag, preskriberas det oaktat växelrätten gent emot den svenske
utställaren och samtliga svenska endossenter.

Emellertid har bestämmelsen i 92 § växellagen betydelse även
oavsett det svenska moratoriet. En svensk har t. ex. sålt varor till
utlandet och som likvid av den utländske köparen mottagit dennes accept,
betalbar i utlandet. Säljaren har sedermera sålt växeln till annan person
inom riket, t. ex. en svensk bank, vilken i sin ordning överlåtit
den till utländsk bank eller ock behållit den för att vid förfall låta
inkassera den. Före förfallodagen har moratorium införts i det land,
där växeln är betalbar. Åven i detta fall preskriberas växelrätten gent
emot svensk utställare och svenska endossenter sex manader efter växelns
nominella förfallodag, utan att de, som på så vis förlora regresstalan,
kanske ens veta eller kunna veta, var växeln finnes.

Det bör tilläggas, att de nu anförda exemplen icke äro iippkonstruerade
utan synnerligen ofta förekomma i svensk bankpraxis.

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

Det påpekade sakförhållandet, att innehavare av växel kan komma
i det läget, att växelrätten, ehuru den icke kan exekveras, likväl kan
preskriberas, har beaktats av herr statsrådet och chefen för kuugl.
justitiedepartementet vid behandling sistlidne december månad av frågan
om förnyelse av moratorium för gäld till utlandet, och har herr statsrådet
därvid framhållit, att växelinnehavare, som vill bevara sin regressrätt,
har att delgiva stämning inom sex månader (respektive ett år)
från växelns förfallodag. Den sålunda anvisade åtgärden är åtminstone
teoretiskt möjlig i vissa fall, men redan av det ovan sagda torde framgå,
att i många fall, där en person skilt sig från en växel, det icke ens
är möjligt avgöra, mot vilken eller vilka talan bör instämmas för bevarande
av regressrätt och även, där sådant är möjligt, måste stämning
för bevarande av eventuell talan betraktas såsom en motbjudande procedur
såväl för den, som stämmer, som för den, som blir stämd. Bankerna
här i landet hava också för att undvika dylik åtgärd sökt hjälpa
sig med att i de fall, då man känt svenska gäldenärer, av dessa taga
förbindelse att svara för växelns belopp jämte ränta. Dylik förbindelse
förutsätter emellertid medverkan från eventuella gäldenärers sida, och
det lär i visst fall hava mött svårigheter erhålla sådan medverkan.

Det torde måhända invändas, att eventuell förlust nästan alltid
kommer att drabba utländsk borgenär. Häremot kan dock med fog
erinras, att det för vår handel och vårt näringsliv är av allra största
vikt, att våra förbindelser till utlandet regelrätt fullgöras och att till
följd härav möjlighet ej bör beredas svensk gäldenär att på grund av
en i vår rätt gällande undantagsbestämmelse söka fritaga sig från att
honorera sina förbindelser.

Under åberopande av vad . sålunda anförts, beder jag få föreslå,
att riksdagen måtte för sin del besluta, att 92 § i växellagen den 7
maj 1880 måtte få följande förändrade lydelse: ''Varder det i följd av
lagbud (moratorium) eller ock avbrott i den allmänna samfärdseln eller
liknande utomordentliga tilldragelser (vis major) för någon omöjligt att
företaga en handting, varav växelrättens bevarande är beroende, liave
han sin rätt förvarad, därest han oförtövat efter sådant hinders upphörande
företager vad honom ålåg’.»

I anledning av förevarande motion har utskottet från professorn
vid handelshögskolan i Stockholm Albert Köersner fått mottaga en promemoria
i ämnet, vilken såsom bilaga åtföljer detta utlåtande. Tillika
har av sekreteraren för svenska bankföreningen lämnats utskottet en
redogörelse för vissa praktiska fall, i vilka de av motionären anmärkta
olägenheterna av nuvarande lagstiftning särskilt framträtt.

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

Den regressfordran, som tillkommer en växelinnehavare, vilken icke
å växelns förfallodag kunnat av acceptanten eller trassaten erhålla betalning,
eller som tillkommer den överlåtare, vilken därefter infriat
växeln, preskriberas enligt växellagen inom vissa relativt korta tidsperioder.
Preskriptionen kan avbrytas endast genom delgivning av
stämning eller bevakning i konkurs. Växellagen medgiver icke för
något fall undantag från dessa preskriptionsbestämmelser. Icke ens
om sådant hinder på grund av särskilt lagbud eller force majeure
(moratorium eller vis major), som enligt 92 § växellagen i andra avseenden
tillerkänts suspensiv verkan, skulle i visst fall hindra uttagande
av stämning för avbrytande av preskription, göres något undantag från
nämnda regler.

Denna vår växellags stränghet bör ses i belysning av dels den
omständighet, att den tyska växellagen, vilken i huvudsakliga delar
tjänat som förebild för de skandinaviska växellagarna, icke tillerkänner
force majeure verkan i något avseende och dels att de skandinaviska
och de tyska växellagarna i motsats till de växellagar, som ansluta sig
till de franska och engelska systemen, medgiva den växelinnehavare,
som på grund av preskription gått förlustig sin växelrätt, att såsom
vanlig skuldfordran göra gällande de anspråk, han kan anses äga mot
den växelgäldenär, som genom växelrättens bortfallande gjort vinst.

Under de av det pågående världskriget förorsakade förhållandena
har växellagens ifrågavarande stränghet, i nu nämnda hänseende gjort
sig i avsevärd mån kännbar och föranlett motionären att framlägga
sitt förslag. De olägenheter, som av honom närmast åsyftas, kunna i
korthet karakteriseras sålunda, att en växelinnehavare, som av särskild
orsak icke äger möjlighet att på rättslig väg utbekomma sin regressfordran,
dock av lagen tvingas att stämma vederbörande växelgäldenär
för att få preskriptionen avbruten. Han måste vidtaga rättsliga åtgärder,
ehuru han vet att de icke kunna leda till något resultat. De
hinder mot utbekommandet av regressfordran, som här avses, kunna vara
antingen det hinder, som på grund av positivt lagbud (moratorium),
gällande på växelns betalningsort, eller faktisk force majeure mött
mot att uppvisa växeln för acceptanten eller trassaten och erhålla protest
för utebliven betalning, vilket ju utgör förutsättning över huvud
för rätten att av regressgäldenärer uttaga växelbeloppet, eller också
omöjligheten på grund av positivt lagbud (moratorium), gällande på
den ort där den ifrågavarande regressgäldenären bor, att på rättslig
väg utfå växelbeloppet av denne. I sistberörda avseende är att märka,
att de svenska moratorieförfattningarna, som härvidlag för oss endast

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

komma i betraktande, måste, på sätt justitieministern i sitt yttrande till
statsrådsprotokollet den 23 december'' 1914 uttalat, tolkas så att, oaktat
hinder förklarats möta mot utsökande av viss fordran, stämning för
utfående av densamma kan erhållas, vadan hinder att avbryta preskription
av en under moratorieförfattningarna fallande fordran icke torde
föreligga.

Att växelinnehavare sålunda ålägges skjddighet att stämma enbart
för preskriptionens avbrytande i nu anmärkta fall, en skyldighet, som
imderstundom kan för honom föranleda avsevärda utgifter, synes näppeligen
med billigheten överensstämmande. I gäldenärens intresse är det
också, såsom av professor Köersner framhållits, att växelinnehavaren
ej tvingas att onödigt stämma. Att bliva stämd i växelmål, motivet
till stämningen må vara det ena eller andra, är, särskilt för köpmän,
ofta till obehag och skada. En ändring av nu gällande principer i den
av motionären antydda riktning, så att stämning i ifrågavarande fall
ej blir behövlig innan hindret upphört, synes utskottet följaktligen
befogad.

Detta mål vinnes dock icke genom att, på sätt motionären föreslagit,
ur 92 § växellagen utesluta undantaget för de i 12 kap. växellagen
omförmälda fall. Erhåller 92 § den föreslagna lydelsen, är nämligen
därigenom, såvitt angår preskriptionsreglerna, endast uttalat, att,
för den händelse force majeure eller moratorium skulle hindra företagande
av de rättsliga åtgärderna för preskriptions avbrytande (uttagande
och delgivande av stämning eller ingivande av bevakning i
konkurs), med dessa åtgärder må anstå till dess hindret upphört. Men
i intet av nu ifrågavarande fall har något hinder mot själva stämningsförfarandet
förutsatts föreligga, utan avser ju motionen tvärtom att låta
vä,xelinnehavare slippa uttaga onödiga stämningar. Det torde alltså
bliva nödigt att meddela särskilda bestämmelser i ämnet.

Meddelas emellertid bestämmelser i nu ifrågavarande hänseenden,
torde följdriktigast vara att vidtaga även nyss antydda ändring av 92 §
växellagen. Skall nämligen ett hinder av förut omtalade art för växelbeloppets
utbekommande verka uppskov i skyldigheten att inom lagstadgad
tid avbryta preskriptionen, synes mindre riktigt att ett faktiskt hinder för
rättsliga åtgärders vidtagande mot en regressgäldenär (stämnings uttagande
eller delgivande eller ingivande av bevakningshandlingar i konkurs) icke
skall äga någon verkan i sådant hänseende utan medföra förlust av
rätten till regress. Ett frångående av stiftarnas av nuvarande lag ståndpunkt
härutinnan kan väl försvaras med hänsyn till den utveckling,

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

frågan om verkan av force majeure under senare tider undergått, i vilket
avseende må hänvisas till prolessor Koersners promemoria.

I nämnda promemoria har uppmärksamhet fästs å ytterligare ett
slag av fall, i vilka de motsvarande preskriptionsreglerna ävenledes
synas lämpligen böra mildras. I vissa länder hava utfärdats moratoriebestämmelser
av sådan innebörd att, oaktat intet hinder lägges mot
presentation av en växel å förfallodagen och upptagande av protest,
huvudgäldenären, d. v. s. acceptanten eller trassaten, är berättigad
eller åtminstone av domstol kan berättigas till anstånd med betalningen.
Moratorium i denna form förekommer bland annat i Danmark. I
dessa fall har således växelinnehavaren kunnat förskaffa sig det nödiga
underlaget för regresstalans anställande, och, såvitt icke moratoriebestämmelserna
i Sverige skulle lägga hinder i vägen, har alltså växelinnehavaren
möjlighet att omedelbart hos regressgäldenärer här i riket
utfå växelbeloppet. Men icke desto mindre är otvivelaktigt att praktiskt
sett för båda parterna ofta är av intresse, att växelinnehavaren,
obunden av preskriptionsreglerna, må kunna vänta med att vända sig
mot regressgäldenären tilldess det efter utlöpandet av anstandet för
acceptanten eller trassaten visat sig, huruvida betalning kunnat hos
denne utfås. Eu modifikation av preskriptionsbestämmelserna för dessa
fall synes näppeligen kunna bliva till förfång för någon av parterna,
och har utskottet fördenskull ansett sig böra föreslå ett stadgande i
den riktning att, därest växelbetalare på grund av särskilt lagbud eller
domstols förordnande erhållit anstånd med växels betalning, tiden för
preskriptionen mot andra växelgäldenärer utsträckes utöver anståndstiden.
Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke även i det fall, att
dylikt anstånd meddelats en utställare eller överlåtare, den mot eu
efterföljande överlåtare löpande preskriptionstiden av enahanda hänsyn
borde utsträckas. Tillräckligt starkt praktiskt behov, som skulle kunna
uppväga olägenheterna av denna ytterligare utsträckning av principen
i sist föreslagna stadgande, lärer emellertid ej föreligga.

Med avseende å alla de ifrågavarande fallen framställer sig frågan,
huruvida den suspensiva verkan av hindret eller anståndet bör bestämmas
sålunda, att den lagliga preskriptionsfristen förlänges med hela
den tid hindret eller anståndet varat eller så att tiden för preskriptionens
inträdande utsträckes så länge, att vederbörande får på sig eu viss
relativt kort tid (exempelvis en eller två månader) efter hiudrets eller
anståndets upphörande att göra sin talan gällande. Den förra principen
är, såvitt angår frågan om verkan av force majeure på preskriptionsreglerna,
antagen inom åtskilliga främmande staters rätt (se pro -

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

fessor Köersners promemoria). Den senare principen åter har fått sitt
uttryck i de nästlidet år hos oss antagna moratorieförfattningarna (se
t. ex. 12 § i lagen den 4 september 1914 om utsträckt anstånd med
betalning av gäld) och överensstämmer även med vad som gäller enligt
92 § växellagen i fråga om skyldighet att eljest vidtaga åtgärder för
bevarande av växelrätt, dock att skyldigheten att efter hindrets upphörande
vidtaga behövlig åtgärd förklarats inträda »oförtövat». Med hänsyn
till sistnämnda omständigheter samt den i viss mån provisoriska
karaktär, som den nu ifrågasatta lagstiftningen får anses äga, synes
det utskottet lämpligast att upptaga den sist angivna grundsatsen och
alltså låta skyldigheten att stämma för avbrytande av preskription inträda
viss tid efter hindrets upphörande, vilken tid utskottet skäligen
funnit kunna sättas till två månader.

De ifrågasatta bestämmelserna avse företrädesvis att vinna undantag
från den i 78 § växellagen upptagna regeln, men då även stadgandet
i 79 § kan i vissa fall behöva mildras i angivna riktningen, synes
undantag i tillämplig mån böra medgivas också från detta stadgande.
Däremot torde knappast anledning vara att föreslå bestämmelser, syftande
till modifiering i förevarande hänseende av regeln i 77 §
växellagen.

Vad i det föregående sagts om växlar gäller givetvis även om
checkar.

Uppenbarligen bör den ifrågasatta lagstiftningen omfatta även växlar,
som vid tiden för lagens trädande i kraft äro utgivna, så vitt preskription
ej redan inträtt. Då något undantag för sådana växlar icke upptagits
i förslaget, gälla alltså dettas bestämmelser också dessa växlar.

Beträffande själva formen för lagstiftningen må framhållas att,
förutom den nödiga ändringen i 92 § växellagen, de övriga bestämmelserna
synas lämpligen böra givas i form av särskild lag. Den förut
framhållna provisoriska karaktären av denna lagstiftning samt hänsynen
till den mellan de skandinaviska staterna bestående gemensamheten i
fråga om växellagen hava synts utskottet särskilt tala mot de nya bestämmelsernas
inpassande i densamma.

Det må i detta sammanhang omnämnas att med föranledande av
nu förevarande motion i de danska och norska riksdagarna av enskilda
ledamöter väckts motioner av enahanda innebörd som denna. Givetvis
hade det varit önskligt, om den behövliga lagstiftningen kunnat komma
till stånd efter närmare skandinaviskt samarbete. Av hänsyn särskilt
till frågans brådskande karaktär har ett sådant emellertid ansetts icke
böra ifrågasättas. Utskottet vill till sist betona önskvärdheten av att,

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

sedan erfarenheterna från den nuvarande kristiden å ifrågavarande område
av växelrätten mognat, frågan om definitiva lagändringar i ämnet
göres till föremål för gemensamma skandinaviska överläggningar.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, med anledning av herr Hedenlunds
ifrågavarande motion, måtte för sin del antaga
följande förslag till:

l:o) Lag om ändrad lydelse av 92 § växellagen.

(Nuvarande lydelse:)

Varder det, i följd av antingen
lagbud (moratorium) eller ock avbrott
i den allmänna samfärdseln
eller - liknande utomordentliga tilldragelser
(vis major), för någon
omöjligt att företaga en handling,
varav växelrättens bevarande är
beroende, hare han, utom i de fall,
som i tolvte kapitlet omförmälas, sin
rätt förvarad, därest han oförtövat
efter sådant hinders upphörande företager
vad honom ålåg.

(Föreslagen lydelse:)

Härigenom förordnas, att 92
§ växellagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Varder det, i följd av antingen
lagbud (moratorium) eller ock avbrott
i den allmänna samfärdseln
eller liknande utomordentliga tilldragelser
(vis major), för någon
omöjligt att företaga en handling,
varav växelrättens bevarande är beroende,
hane han sin rätt förvarad,
därest han oförtövat efter hindrets
upphörande eller, där fråga är om
åtgärd för avbrytande av preskription,
inom två månader efter det
hindret upphört företager vad honom
ålåg.

Denna lag skall träda i kraft
dagen efter den, då lagen enligt
därå meddelad uppgift utkommit
från trycket i Svensk författningssamling.

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

2:o) Lag angående undanlag i vissa fall från bestäm in el sent a om
preskription av växlar och checkar.

Härigenom förordnas:

Möter sådant hinder, som i 92 § växeilagen sägs, att i stadgad
ordning uppvisa växel till betalning eller upptaga protest för utebliven
betalning, eller åtnjuter växelbetalare på grund av särskilt lagbud eller
domstols förordnande anstånd med växelns betalning, skall, utan hinder
av vad i 78 § växellagen stadgas, preskription av återgångsfordran
icke inträda förr än två månader förflutit efter hindrets eller anståndets
upphörande.

Åtnjuter växelgivare eller överlåtare på grund av särskilt lagbud
anstånd med återgångsfordrans betalning, skall ej heller, oansett vad i
78 eller 79 § växeilagen stadgas, preskription av återgångsfordringen
i förhållande till den gäldenär inträda förr än två månader förflutit
efter anståndets upphörande.

Vad ovan sagts om växel skall äga motsvarande tillämpning; i
fråga om check. F ö

. Denna lag skall, träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt
därå. meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
ö

Stockholm den 9 april 1915.

På lagutskottets vägnar:
ALBERT PETERSSON.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 15 höft, (Nr IS.)

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

Bil. A.

Tryckt som manuskript.

»P, M.

Växellagarnas bestämmelser om växelgäldenärernas stränga ansvarighet motsvaras
som bekant av föreskrifter om förpliktelser att företaga åtskilliga handlingar,
av vilka växelrättens bevarande är beroende, såsom skyldighet att vid
förfallotid©!! presentera växeln hos godkännaren samt att styrka utebliven betalning
genom s. k. protest, allt vid äventyr av växelrättens förlust gentemot växelutställare
och växelöverlåtare. Vidare givas särskilda preskriptionsbestämmelser,
avsedda att i möjligaste mån förkorta den s. k. växelomgången. Huruvida emellertid
dessa växelrättens bestämmelser äro i den meningen nödvändiga, att underlåtenhet
att företaga eu föreskriven handling under alla förhållanden skall medföra
växelrättens förlust, har varit föremål för olika meningar. Att en underlåtenhet,
orsakad av försummelse eller vållande, skall ligga den, som har att
företaga handlingen, till last, är självklart. Men även en underlåtenhet, för vilken
icke föreligger någon skuld, men vilken är beroende på en individuell olyckshändelse
(casus), anses i allmänhet böra drabba den, som skolat företaga handlingen.
Endast den engelsk-amerikanska rätten samt möjligen också växelrätten
i Holland ävensom äldre dansk-norsk och rysk rätt godkänna jämväl eu dylik
ursäkt, så att växelrätten uppehälles, fastän växelhandlingen icke blivit i behörig

tid företagen. _ ... . ,

Däremot hava större meningsskiljaktigheter inträtt för sadana tall, da det
blivit omöjligt att företaga en handling i följd av en utomordentlig tilldragelse,
en extraordinär, oberäknelig händelse, s. k. händelse av högre hand, vis mami,
force majeure, höhere (1 c val t. vare sig denna händelse utgöres av ett faktiskt
hinder, såsom viss krigstilldragelse, avbrott i den allmänna samfärdseln, större
naturolycka eller av rättsligt hinder, bestående däri att ett lagbud (s. k. moratorielag)
förbjuder växelhandlingens företagande. . _

Innan jag närmare ingår på detta spörsmål, bör jag erinra därom, att enligt
internationella grundsatser (jfr även § 86. av 1880 års. växellag) i fråga om sättet
att verkställa växelåtgärder, som skola vidtagas å utrikes ort till utövande eller
bevarande av växelrätt, skall tillämpas den å ifrågavarande ort gällande lag

På grund härav länder en utländsk föreskrift om, i vilken lokal och på
vilken tid på dagen uppvisning för den utländske trassaten eller acceptanten
skall äga rum, vilket innehåll protesten skall hava etc., till efterrättelse, då återgångstalan
anställes mot inländsk växelutställare eller överlåtare. Och detsamma
ar aven händelsen beträffende utländsk lags stadgande om s. k. protestfrist, d.
v. s. en växelinnehavaren lämnad frist av en eller annan dag efter förfallodagen
för protestens upptagande (jämför hos oss § 41 växellagen, enligt vilken växel
skall protesteras senast å andra söckendagen efter förfallodagen), ävensom om
de ännu i engelska rätten förefintliga days of grace eller respitdagar. llespecttage
eller uppskovsdagar (hos oss förbjudna i § 31 växellagen), vilka lämna en
viss tid till respit åt acceptanten eller trassaten. I den mån dylik protestfrist
eller dylika respitdagar i utländsk . lagstiftning förekomma eller införas genom
s. k. moratorielag, är denna lagstiftning bindande även vid regress mot inländsk
växelgäldenär. Stundom har man emellertid velat utsträcka innebörden av ifråga -

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

varande bestämmelser på den internationella privaträttens område ännu mera, i
det man velat under uttrycket »sättet» eller formen för verkställande av åtgärder
även hänföra bestämmelser, som i själva verket reelt innefattat ett uppskov med
förfallodagen eller åtminstone ett framflyttande av betalningsdagen samt därav
följande hinder för företagande av protest eller annan växelhandling. Sedan
under 1870—71 års fransk-tyska krig i Frankrike genom åtskilliga författningar
tiden för växlars presentation och protest blivit framskjuten med ända till elva
månader, har man sålunda i flera länder ansett sig kunna förklara dessa författningar
förbindande även för utländska växelutställare och överlåtare, enär desamma
endast skulle innefattt dylika föreskrifter om sättet för växelhandlingars
företagande. På detta sätt löstes bland annat frågan i Sverige, där Högsta domstolen
med 4 röster mot 3 ställde sig på ifrågavarande ståndpunkt (jfr K. M:ts
dom den 14 maj 1873 i Naumanns tidskrift s. 478 samt Welin, Handbok i den
svenska växelrätten, Stockholm 1877, s. 113).

I den mån emellertid en utländsk lag icke av nämnda anledning blir bindande
för en inländsk växelgäldenär, utan det föreligger en verklig moratorielag,
som av extraordinära skäl uppskjuter godkännarens betalningsskyldighet och möjligheten
att presentera och protestera växeln eller att företaga växelåtgärder,
blir frågan om den inländske gäldenärens fortfarande bundenhet, likasom då
faktisk force majeure för handlingens företagande inträtt, beroende på den inhemska
rättens ställning till spörsmålet om verkan av extraordinär omöjlighet
att företaga en växelhandling. Såsom framgår bland annat av clomstolsutslag i
olika länder i fråga om verkan av nämnda franska moratorieförfattningar under
kriget 1870—71, har man härvid kunnat skilja på två olika riktningar. I vissa
land har man på grund av uttryckligt lagbud eller i följd av sedvänja böjt
sig för dylik extraordinär omöjlighet, så att, där på grund av vare sig moratorielag
eller utomordentligt hinder av rent faktisk beskaffenhet en växelhandling
icke kunnat företagas förr än efter förloppet av föreskriven anståndstid, force
majeure förklarats föreligga och växelrätten därför icke ansetts förlorad mot
växelutställare och överlåtare. Detta var förhållandet med England, Frankrike,
Holland, Italien samt Norge och Danmark. I det tyska växelrättssystemets land
har man däremot krävt ett ovillkorligt iakkttagande av den i växeln överenskomna
förfallotiden, i det man ansett, att utställare och endossenter iklätt sig
betalningsansvar för växeln endast under villkor att växelhandlingen i behörig
tid företages. På grund härav ansågs bland annat enligt en bekant dom av
Reichoberhandelsgericht av den 21 februari 1871 innehavare av växel, vilkens
protesterande i Frankrike uppskjutits på grund av de franska växelmoratorielagarna,
hava förlorat sin växelrätt emot tysk utställare av växeln. Samma
ståndpunkt intogs i den österrikiska rätten. För den schweiziska rätten fastslogs
till och med denna mycket formella ståndpunkt i uttrycklig lagbestämmelse,
i det i dess obligationsrätt av år 1881 intogs följande stadgande, som även återfinnes
i 1911 års obligationsrätt, § 813: »Durch Verjährung oder durch Nichtbeobachtung
einer zur Erhaltung des Wechselrechtes vorgeschriebenen Frist
oder Formalität erlöschen die wechselrechtlichen Verbindlichkeiten aus dem
Wechsel selbst dann, wenn die Verjährung oder Versäumnis durch höhere
Gewalt oder sonst ohne eigenes Verscliulden des Wechselgläubigers herbeigefiihrt
worden ist».

På grund av den uppmärksamhet, som det olika bedömandet av det franska
växelmoratoriets verkningar väckt, blev frågan sedermera föremål för diskussioner

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

på flere internationella konferenser med uppgift att åstadkomma likartade växelrättsbestämmelser.
Redan innan 1880 års svenska växellag tillkommit, både dessa
konferenser resulterat i ett förslag till vissa allmänna principer för internationell
privaträtt, de s. k. Bremerreglerna (Principles for an International Law to govern
Bills of Exchange, agreed upon by tlie Commission of the Association for the
Reform and Codification of the law of Nations, appointed åt the Hague in 1875
and approved by the Conference åt Bremen in 1876). N:o 17 av dessa regler
lydde: »The legal time required for protest shall be extended in the ense of vis
major during the time of the c au se of interruption, but shall not in any event
exceed a short period of time to be fixed by the Code». Inträffade vis major
(force majeure), skulle alltså, enligt detta förslag, tiden för protests vidtagande
förlängas så lång tid, som erfordrades, och alltså utställares och överlåtares ansvartstid
förlängas. För att emellertid förebygga en orimlig förlängning av växelgäldenärs
regressrätt på grund av ett främmande lands allt för långt gående moratorielagstiftning,
var i förslaget stipulerat, att man skulle erkänna verkan av force
majeure blott för en kort termin, som kunde vara tillräcklig för vanliga fall. Sedan
denna termin gått till ända, skulle sålunda regressrätten vara förlorad gentemot
utställare och endossenter, emedan växeln icke blivit vederbörligen presenterad
och protesterad.

Vid utarbetande av den skandinaviska växellagen, vilken enligt given instruktion
skulle grundas på den tyska rätten, ansågo sig kommitterade, på grund av
den övervägande anslutning, som hänsynstagande till force majeure vunnit, samt
i följd av uttalade önskningar från affärslivets representanter böra i detta hänseende
göra ett undantag ifrån den tyska rättens grundsatser. I § 92 fick. alltså inflyta
bestämmelse om, att då på grund av moratorielag eller force majeure det
varder omöjligt för någon att företaga en handling, varav växelrättens bevarande
är beroende, växelrätten är förvarad, därest handlingen oförtövat efter sådant
hinders upphörande företages. Men kommitterade funno sig icke kunna upprätthålla
denna regel i hela dess vidd. Ehuruväl de icke ansågo det möjligt att föreslå
en bestämmelse i enlighet med Bremerreglernas förslag, sökte de sätta en
gräns för fortvaron av den förlängning i regressansvaret, som moratorielag eller
annan force majeure kunde förorsaka, genom att från bestämmelserna undantaga
de i 12 kapitlet växellagen omförmälda preskriptionstiderna. Kommitterade yttra
härom: »Med anledning av det franska växelmoratoriet har man för att förebygga
en dylik orimlig förlängning av skyldigheten att möta regress, som uppkommit
genom ett främmande lands ensidiga och egna undersåtar alltför mycket gynnande
lagstiftning, uttalat den önskan, att man skulle erkänna verkan av vis major blott
för en kort termin, som kunde vara tillräcklig för vanligare fall. Riktigheten
härav kan måhända medgivas; men då en sådan termin skulle vara alldeles godtycklig,
så synes förverkligandet av nämnda tanke, för att ej framkalla nya olikheter
mellan de särskilda landen, i alla händelser böra överlämnas åt en blivande
internationell lag.

För övrigt har utkastet på visst sätt satt en gräns för fortvaron av den förlängning
av skyldigheten att möta regress, som vis major förorsakar, i det man
nämligen från denna §:s inflytande undantagit de i 12:te kapitlet omförmälda
preskriptionstiderna. Yisserligen har fransk rättspraxis låtit preskriptionens lopp
börja först med upphörandet av force majeure; men då det lämnats så god tid
att vidtaga erforderliga mått och steg, som i detta fall blir det regelmässiga förhållandet,
tyckes ej tillräcklig anledning finnas att mildra växelrättens stränghet

Lagutskottets utlutande Nr 18.

blott i och för alldeles utomordentliga förhållanden. Man torde lägga märke därtill,
att, då utkastet låter preskriptionen löpa från förfallodagen, ett framskjutande
av protesttiden icke skall förlänga preskriptionstiden.»

I följd härav inflöt i § 92 växellagen förbehållet »utom i de fall, som i tolfte
kapitlet omförmälas».

Sammanställer’ man nyss citerade utdrag ur motiven till växellagen med
Bremerreglerna torde man komma till den slutsatsen, att kommitterade avsett
att genom ifrågavarande förbehåll förkorta den tid, under vilken växelrätten skulle
upprätthållas i trots av hinder för växelrättshandlings företagande på grund av
moratorielag eller vis major. Har hindret varat så länge som de i tolfte kapitlet
angivna preskriptionstiderna, skulle enligt kommitterades mening prejudiciering
av växeln inträda, så att utställare och överlåtare ej längre skulle vara bundna.
Yad kommitterade sålunda avsett har dock icke fått tydligt uttryck i lagtexten.
Tvärtom finnes skäl för att vid tolkning av lagrummet enligt allmänna lagtolkningsregler
i förbehållet i fråga inlägga en annan mening, nämligen att växelrätten
efter nämnda tid går förlorad endast under den förutsättning, att växelutställare
och överlåtare icke i den ordning påminnas om sin regress-skyldighet, att preskription
mot dem avbrytes på sätt i § 80 växellagen föreskrives genom stämnings uttagande
och delgivande. Har dylikt avbrytande av preskriptionen ägt rum, kan visserligen
ifrågavarande stämning icke omedelbar t leda till växelbeloppets utdömande, enär
det ännu är ovisst om betingelsen för regressrättens uppehållande mot utställaren
eller överlåtaren kommer att förefinnas Målet måste därför förklaras vilande i
avvaktan på utredning om att växeln efter upphörandet av det genom moratorielagen
eller vis major åstadkomna protesthindret blivit behörigen presenterad och
protesterad. Skulle emellertid även uttagande och delgivande av stämning hindras
genom moratorielag eller vis major, så blir växelrätten enligt det i § 92 intagna
förbehållet preskriberad. Den tolkning av § 92 växellagen, varför jag sålunda
senast redogjort, har biträtts av statsrådet och chefen för justitiedepartementet i
hans yttrande vid föredragning av K. F. den 23 december 1914 angående ytterligare
anstånd för visst fall med betalning av gäld.

Vilkendera meningen man än inlägger i det i § 92 växellagen givna förbehållet,
så motsvarar detsamma icke den ståndpunkt, som numera allmänt intages
i hithörande frågor.

Efter tillkomsten av de skandinaviska växellagarna hava nämligen även den
tyska växelrättsgruppens män övergått till den uppfattning, som tillåter ett beaktande
av force majeure till förmån för den, som har att företaga en växelhandling.
Under de internationella konferenser, som ägt rum för åstadkommande
# av en enhetlig växelrätt, hava nämligen även representanterna för Tyskland,
Österrike och Schweitz funnit sig kunna frångå den stränga ståndpunkt,
som denna växelgrupp hittills intagit. I följd härav har slutligen på växelrättskonferenserna
i Haag 1910 och 1912 enighet uppnåtts därom, att i den enhetliga
växellag, om vars införande i de flesta kulturländer överenskommelse träffats,
skulle inflyta en bestämmelse, som tillerkänner force majeure i fråga om växels
presentation och protest suspensiv verkan beträffande regressansvaret mot utställare
och endossenter. I detta förslag har man till och med gått så långt, att
vid dylik inträffad force majeure för presentation och protest hos godkännaren
efter en på visst sätt beräknad tid av trettio dagar växelrätten kan göras gällande
emot utställare och endossent, fastän någon protest icke skett. Själva faktum,
att force majeure förelegat, träder efter denna tid i stället för protesten och

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

orsakar, att växelutställare eller överlåtare måste vidkännas ansvar för växeln,
oaktat den icke protesterats. Denna långt gående hänsyn för växelinnehavarens
rätt var beroende på en kompromiss mellan å ena sidan från österrikiskt och
italienskt håll framställt, ännu längre gående krav, nämligen att växeln, då protest
mot godkännaren förhindras av force majeure, skulle kunna omedelbart med
åberopande av denna force majeure, göras gällande mot utställare och endossent,
och å andra sidan yrkande från särskilt tyskt håll, att växelinnehavaren, på sätt
nu är stadgat i § 92 av vår växellag, vid inträffad force majeure för godkännaren
icke skulle få åtnjuta annan förmån än att få anstånd med växelns presentation
och protest hos godkännaren, så att regressrätten mot utställare och endossent
ej heller skulle kunna göras gällande förr än efter anståndstidens slut och under
förutsättning, att då protest i vederbörlig ordning skett. Det första yrkandet var
grundat på särskild hänsyn för växelinnehavaren, medan däremot det senare
yrkandet önskade så till vida skydda förmännen på växeln, att desamma icke
skulle kunna bliva föremål för regress, förrän växelinnehavaren verkligen haft
tillfälle att konstatera, att godkännaren icke kunde fullgöra sin betalningsskyldighet.
*)

Under konferenserna i Haag fäste man sig huvudsakligen vid sådan force
majeure, som bestod i faktiska hinder för växelns presentation och protest, varemot
man tämligen tidigt av politiska skäl överenskom att icke särskilt diskutera
frågan om betydelsen av utländska moratorielagar, vare sig dessa berörde förbud
för växels presentation och protest eller andra växelhandlingar. Emellertid har
man ansett, att, försåvitt en moratorielag verkligen förbjöde växels uppvisande
för protest under viss anståndstid, i själva verket sådan force majeure, som avsåges
i Art. 53 av det enhetliga förslaget till växellag, förelåge. Från denna
synpunkt utgick man också i Österrike och Ungern, då i dessa länder frågan om
verkan av moratorielagar i Balkanstaterna med anledning av senaste Balkankriget
blev akut. Ehuru det enhetliga växellagförslaget icke i övrigt var färdigt för
antagande, utbrötos nämligen bestämmelserna i Art. 53 och antogos med vissa
förändringar såsom speciallagar med något olika lydelse för Österrike den 30

*) Art. 53 i 1912 års Haagkonferens förslag till enhetlig växellag har följande
lydelse: »Quand la presentation de la lettre de changé ou la confection du protét

dans les délais prescrits est empéchée par un obstacle insurmontable (cas de force
majeure), ees délais sont prolongés.

Le porteur est tenu de donner, sans retard, avis du cas de force majeure å son
endosseur et de mentionner cet avis, daté et signé de lui, sur la lettre de changé
ou sur une allonge; pour le surplus, les dispositions de 1’article 44 sont applicables.

Apres la cessation de la force majeure, le porteur doit, sans retard, présenter
la lettre å 1’acceptation ou au paiement et, s’il v a lieu, faire dresser le protét.

Si la force majeure persiste au dela de trente jours å partir de 1’échéance, les
recours peuvent étre exercés, sans que ni la présentation ni la confection d’un protét
ne soit nécessaire.

Pour les lettres de changé å vue ou å un certain délai de vue, le délai de
trente jours court de la date å laquelle le porteur a, méme avant 1’expiration des
délais de présentation, donné avis de la force majeure å son endosseur.

Ne sont point considérés Gömme constituant des cas de force majeure les faits
purement personnels au porteur ou å celui qu’il a chargé de la présentation de la
lettre ou de la confection du protét.»

Lagutskottets utlåtande Nr 18. 15

november 1912 och för Ungern den 20 december 1912. På grund av dessa lagar
skall vid inträffad force majeure växelinnehavaren efter vidtagande av vissa notifikationsåtgärder
bibehålla sin växelrätt, om växel uppvisas och protesteras
omedelbart efter hindrets upphörande, men om hindret varar mer än trettio
dagar, är växelinnehavaren berättigad att utan protest begagna sin regressrätt
mot utställare och endossent.l)

I Tyskland ansåg man däremot, att frågan om en utländsk moratorielags
betydelse icke var tillräckligt reglerad genom Art. 53 i det enhetliga växellagförslaget.
Meningen var därför att visserligen låta denna artikel inflyta i
den nya tyska växellagen, men att tillika i promulgationslagen till denna lag
inrycka ett särskilt stadgande angående verkan av hinder för växelhandlings
företagande genom utländsk moratorielag. Även här fann man sig emellertid
höra på grund av moratorielagarna i Balkanstaterna särskilt reglera sistberörda
fråga. Pa grund härav tillkom den 13 april 1914 en lag2), som stadgade, att,

*) Den österrikiska Gesetz vom 30. November 1912 (RGB1. Nr 215) iiber den
Einfluss der höheren Gewalt auf die Vornahme wechselrechtlicher Handlungen har
följande lydelse: »Mit Zustimmung beider Häuser des Reichsrates Ande Ich anzuordnen,
wie folgt:

§ 1. Wenn der Presentation des Wechsels oder der Erhebung des Protestes
innerhalb der vorgeschriebenen Fristen ein uniiberwindliches Hindernis (höhere Gewalt)
entgegensteht, so werden diese Fristen veilängert.

Der Inliaber hat ohne Yerzug seinen Indossanten von dem Eintritte der höheren
Gewalt zu benachrichtigen und dies unter Beifiigung des Tages lind seiner Unterschrift
auf dem Wechsel oder einer Allonge zu vermerken; iiberdies finden die
Bestimmungen des Art. 45 der Wechselordnung Anwendung.

Fällt die höhere Gewalt weg, so muss der Inhaber ohne Verzug den Wechsel
zur Annahme oder zur Zahlung präsentieren und gegebenenfalls Protest erheben lassen.

Dauert die höhere Gewalt länger als dreissig Tage nåck dem Verfalltage, so
kann Regress genommen werden, ohne dass die Präsentation oder die Erhebung
eines Protestes erforderlich ist.

För Sichtwechsel oder Wechsel, die auf eine bestimmte Zeit nach Sicht lauten,
läuft die dreissigtägige Frist von dem Tage, an dem der Inhaber, selbst vor Ablauf
der Präsentationsfrist, seinen Indossanten von dem Eintritte der höheren Gewalt
benachrichtigt hat.

Tatsachen, die lediglich die Person des Inhabers oder desjenigen betreffen, den
er mit der Präsentation des Wechsels oder mit der Erhebung des Protestes beauftragt
hat, sind nicht als Fälle der höheren Gewalt anzusehen.

§ 2. Dieses Gesetz tritt mit dem Tage der Kundmachung in Kraft.

Die Bestimmungen der Absätze 1, 3, 4 und 6 des § 1 finden jedoch auch auf
Wechsel Anwendung, die nach dem 11. November 1912 fäll ig geworden sind.

§ 3. Mit dem Vollzuge dieses Gesetzes ist Mein Justizminister im Einvernehmen
mit den Ministern des Handels und der Finanzen betraut.

Wien, am 30. November 1912.»

2) Gesetz iiber die Folgen der Verhinderung wechsel- und scheckrechtlicher
Handlungen im Ausland vom 13. April 1914 (RGB1. 1914, S. 107) har följande lydelse:

Einziger Artikel: Wird die rechtzeitige Vornahme einer Handlung, die im Aus -

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

om företagandet i utlandet av en handling för bevarande av växel- eller checkrätt
förhindrades genom en utländsk moratorielag, genom kejserlig förordning
med förbundsrådets medgivande kunde föreskrivas, antingen att uppskov finge
äga rum, till dess handlingen i fråga efter hindrets upphörande företagits, eller
ock att regresstalan kunde efter viss tid göras gällande mot utställare och endossent,
utan att handlingen i fråga alls behövde företagas. Att märka är, att
genom denna lag stadgande givits icke blott för hinder att presentera och protestera
växel, utan även för andra växelhandlingar, såsom för avbrytande av preskription.

Emellertid inträdde krigshändelserna, och med dessa följde moratorielagar
av olika slag och olika omfattning i de flesta länder i världen. Dessa lagar
gingo antingen ut på mer eller mindre omfattande s. k. generalmoratorium, eller
på s. k. specialmoratorium, som tillför vederbörande myndighet befogenhet att
för speciella fall på ansökan av gäldenär meddela anstånd. I allmänhet har utvecklingen
gått i den riktning, att ett tidigare generalmoratorium efter hand
övergått till ett specialmoratorium. Som bekant äro bestämmelser, avseende sistnämnda
slags anstånd, okända för svensk rätt.

I Österrike hava utöver direkta moratorieföreskrifter även i de olika lagarna
(senast Kejs. Förordning av den 25 januari 1915 fiber die Stundung privatrechtlicher
Eorderungen) givits föreskrifter, som ytterligare utveckla de ovannämnda
i lagen av den 30 november 1912 intagna bestämmelser, i det bland
annat vid i följd av de krigiska förhållandena föranledd force majeure uttryckligt
anstånd med betalningstiden stipuleras för den tid, hindret varar och under
ytterligare tio arbetsdagar1). Av intresse är dessutom den i de olika lagarna
återkommande bestämmelsen2), att genom lagen lämnad anståndstid icke inräknas
i preskriptionstid eller andra lagliga frister. Slutligen är även att observera en

lande zur Ausubung oder Erhaltung der Rechte aus einem Wechsel oder einen Scheck
vorzunehmen ist, durch eine dort erlassene gesetzliche Vorschrift verhindert, so kann
durch Kaiserliche Verordnung mit Zustimmung des Bundesrats bestimmt werden,
dass die Rechte ungeachtet der Versäumung bestehen bleiben, sofern die Handlung
unverziiglich nach Wegfall des Hindernisses nachgeholt wird. In gleicher Weise
kann verordnet werden, dass bei einer solchen Verhinderung nach einer bestimmten
Frist Riickgriif genommen werden kann, ohne dass es der Vornahme der Handlung
bedarf.

!) § 12 i förordningen den 15 januari 1915 har följande lydelse:

»Stelt bei Wechseln oder Schecks, ohne Unterschied des Zahlungsortes und des
Ausstellungstages, der Präsentation oder der Protesterhebung ein infolge der kriegerischen
Ereignisse eingetretenes uniiberwindliches Hindernis (höhere Gewalt) entgegen,
so wird die Zahlungszeit, die Frist fiir die Präsentation zur Annahme oder zur
Zahlung und fiir die Protesterhebung um so vid hinausgeschoben, als erforderlich
ist, um nach Wegfall des Hindernisses die wechselrechtliche Handlung vorzunehmen,
mindestens aber bis zum Ablauf von 10 Werktagen nach Wegfall des Hindernisses.
Im Proteste ist das Hindernis und dessen Dauer, soweit als tunlich, festzustellen.»

2) § 14 i förordningen den 15 januari 1915: »Die Dauer der Stundung wird bei
der Berechnung der Verjährungsfrist und der gesetzlichen Fristen zur Erhebung der
Klage nicht eingerechnet».

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

bestämmelse1), som föreskriver, att, om fordringsägare, bosatt i Österrike, i ett
annat land endast i ringare utsträckning eller under strängare villkor än i Österrike
kan göra gällande sina fordringar i annat land, motsvarande inskränkningar
skola gälla för fordringsägare uti ifrågavarande land. Även i Ungern finnas ungefär
liknande föreskrifter.

I Tyskland har, frånsett verkliga moratoriebestämmelser, i eu lag av den 4
augusti 19142) och en förbundsrådets kungörelse den 7 augusti 1914,3) föreskrivits,

*) § 25 i förordningen den 15 januari 1915: »Insoweit Gläubiger, die im Inlande
ihren Wohnsitz (Sitz) haben, in einem anderen Staate privatrechtliche Forderungen
nur in geringerem Ausmasse oder unter weitergehenden Beschränkungen geltend
machen können, als in dieser Kaiserlichen Yerordnung bestimmt ist, unterliegen die
Forderungen von Gläubigern, die in diesem Staate ihren Wohnsitz (Sitz) haben, den
gleichen Einsohränkungen».

2) Gesetz betreffend die Ermächtigung des Bundesrats zu wirtschaftlichen Massnahmen
und fiber die Verlängerung der Fristen des Wechsel- lind Scheckrechts im
Fälle kriegerischer Ereignisse vom 4. August 1914.

§ 1. Wird in Veranlassung kriegerischer Ereignisse die rechtzeitige Yornahme
einer Handlung, deren es zur Austtbung oder Erhaltung des Wechselrechts oder des
Kegressrechts aus dem Scheck bedarf, dureh höhere Gevalt verhindert, so verlängern
sich die ffir die Yornahme der Handlung vorgeschriebenen Fristen um so viel, als
erforderlich ist, um nach Wegfall des Hindernisses die Handlung vorzunehmen,
mindestens aber bis zum Ablauf von sechs Werktagen nach dem Wegfall des Hindernisses.

Als Verhinderung dureh höhere Gewalt gilt es insbesondere:

1. wenn der Ort, vo die Handlung vorgenommen werden muss, von dem Feinde
besetzt ist; es sei denn, dass sie bei Anwendung der im Verkehr erforderlichen
Sorgfalt trotzdem bewirkt werden kann;

2. wenn die zweeks Herbeiffihrung der Handlung zu benutzende Postverbindung
derart unterbrochen ist, dass ein geregelter Postverkehr nicht mehr besteht.

§ 2. Unbeschadet der Yorschrift des § 1 können die dort bezeichneten Fristen
im Fälle kriegerischer Ereignisse dureh kaiserliche Yerordnung mit Zustimmung des
Bundesr its ffir das gesamte Reichsgebiet oder ffir Teile des Reichsgebiets um einen
bestimmten Zeitraum verlängert werden.

Diese Vorschrift findet auf die Schutzgebiete mit der Massgabe Anwendung,
dass es der Zustimmung des Bundesrats nich bedarf.

§ 3. Der Bundesrat wird ermächtigt, während der Zeit des Krieges diejenigen
gesetzlichen Massnahmen anzuordnen, welche sich zur Abhilfe wirtschaftlicher Schädigungen
als notwendig erweisen.

Diese Massnahmen sind dem Reichtstag bei seinem nächsten Zusammentritt zur
Kenntnis zu bringen und auf sein Yerlangen aufzuheben.

§ 4. Dieses Gesetz tritt mit seiner Verktindung in Kraft. Der Zeitpunkt, in
dem das Gesetz ausser Kraft tritt, wird dureh kaiserliche Verordnung mit Zustimmung
des Bundesrats bestimmt.

3) Bekanntmachung, betreffend die Verlängerung der Fristen ffir wechsel- und
scheckrechtliche Handlungen vom 7. August 1914.

Der Bundesrat hat auf Grund des § 3 des Gesetzes fiber Ermächtigung des
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 15 hlift. (Nr 18.) 3

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

att om av krigshändelserna orsakad force majeure (höliere Gewalt) eller eu i
utlandet utgiven laglig föreskrift (eine im Auslande erlassene gezetzliche Vorschrift)
företagandet i rätt tid av en handling, varav bevarandet av växelrätten
eller regressrätten å en check är beroende, förhindras, de för företagandet av
handlingen föreskrivna fristerna förlängas så lång tid, som är erforderlig för
att efter hindrets bortfallande företaga handlingen, dock minst sex dagar efter
hindrets upphörande. Genom kungörelse av förbundsrådet den 29 augusti 1914
hava förenämnda sex dagar förlängts till två veckor. — I Schweiz har den 1
september införts ungefär liknande föreskrifter.l 2 *) I detta land förekomma jämväl
bestämmelser, motsvarande de österrikiska om reciprok behandling i hemlandet
av utländsk fordringsägare, i vars hemland gälla strängare bestämmelser gent
emot utlänningar.

Av det nu anförda framgår, att den europeiska lagstiftningen numera
utan förbehåll erkänner det hinder för iakttagande av växelrättens stränga föreskrifter,
som ligger i tillvaron av en moratorielag eller i annan force majeure.
Något skäl att bibehålla det undantag, som gjorts i vår svenska växellag för
bevarande av preskriptionstiderna, föreligger således knappast. En särskild anledning
för den skandinaviska rätten att göra förbehåll för preskription har
emellertid antagligen även legat däruti, att det för densamma är en främmande
grundsats att under normala förhållanden av någon som helst anledning erkänna
avbrott i löpande preskriptionstider. I andra rättssystem är däremot avbrott
(tyska Hemmungen) i preskriptionstiderna stadgade till och med för den vanliga
civila preskriptionen. Sålunda förekomma i tyska Biigerliches Gesetzbuch § 2034)

Bundesrats zu wirtschaftlichen Massnahmen und iiber die Verlängerung der Fristen
des Wechsel- und Scheckrechts im Fälle kriegerischer Ereignisse vom 4. August 1914
beschlossen, dass die im § 1 Abs. 1 des genannten Gesetzes getroffene Vorschrift
auch dann fur anwendbar zu erachten ist, wenn die rechtzeitige Vornahme einer
Handlung, deren es zur Ausiibung oder Erhaltung der Rechte aus einem Wechsel
oder Scheck bedarf, durch eine im Auslande erlassene gesetzliche Vorschrift verhindert
wird.

*) 1. Bundesratsbeschluss den 1 september 1914 innehåller följande: Der

schweizerische Bundesrat, gestutzt auf Ziff. 3 des Bundesbeschlusses vom 3. August
1914 betreffend Massnahmen zum Schutze des Ländes und zur Aufrechthaltung der
Neutralität;

entgegen der Bestimmung des Art. 813, Abs. 1, des schweizerischen Obligationenrechts
vom 30. März 1911, beschliesst:

1. Wird die rechtzeitige Vornahme einer Handlung, die im Auslande zur
Ausiibung oder Erhaltung der Rechte aus einen Wechsel oder einem Check vorzunehmen
ist, durch eine dort erlassene gesetzliche Vorschrift oder durch einen anderen
mit dem Kriegszustand in Zusammenhang stehenden, im Auslande eingetretenen
Fall höherer Gewalt verhindert, so bleiben die Rechte ungeachtet der Versäumung
bestehen, wenn die Handlung bis zum Ablauf von 6 Werktagen nach Wegfall des
Hindernisses nachgeholt wird.

2. Diese Vorschrift tritt sötört in Kraft und wirkt auf den 31. Juli 1914 zuriick.

2) Detta lagrum lyder: Die Verjährung ist gehemmt, solange der berechtigte

durch Stilistand der Rechtspflege innerhalb der letzten 6 Monate der Verjährungsfrist
an der Rechtsverfolgung verhindert ist. Das Gleiche gilt, wenn eine solche Verhinderung
in anderer Weise durch höhere Gewalt herbeigefiihrt wird.

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

bestämmelser om visst avbrott i preskriptionen, om borgenär hindras att avbryta
på grund av force majeure, försåvitt denna inträffar under de sista sex månaderna
av preskriptions!risten. Även den österrikiska civillagen känner dylika
avbrott, och detta är även fallet med engelsk och nordamerikansk rätt. I fransk
rättspraxis anses också preskriptionens löpande hämmas av force majeure. Jämväl
den schweiziska rätten giver dylika stadganden (§ 134 i 1911 års obligationsrätt),
varjämte särskilt föreskrives, att preskriptionen hämmas »so länge eine Fördelning
vor einem schweizerischen Gericlite nicht geltend gemacht werden bann».
Den nordiska rättens stränga bestämmelser i fråga om preskriptionen äro sålunda
tämligen enastående. Men härtill kommer, att den nordiska växelrättens
preskriptionsföreskrifter dessutom förete den egenheten, att växelpreskriptionen,
för så vitt det gäller återgångsfordran, som tillkommer växelinnehavare i förhållandet
till växelgivare och överlåtare, enligt § 78 växellagen räknas från förfallodagen
och icke, såsom i Tyskland, Schweiz, Ungern m. fl. länder, som i
övrigt hava ungefär liknande preskriptionsbestämmelser, räknas från protestdagen.
På grund härav åstadkommer allenast en bestämmelse i moratorielag,
som i likhet med den tyska moratorielagen i fråga om utländska växlar direkt
uppskjuter förfallodagen, en förlängning av preskriptionstiden, varemot i andra
fall preskriptionstiden lärer få räknas ifrån den ursprungliga verkliga förfallodagen,
icke från den genom moratorielagen åstadkomna, senare betalningsdagen.
I övrigt är att märka, att i åtskilliga länder preskriptionstiden för växlar i varje fall
är längre än i den nordiska rätten. Sålunda gäller för England vanlig civilpreskriptionstid,
eller sex år, och för Frankrike, om ock med viss skyldighet att
företaga vissa formaliteter dessförinnan, vilka formaliteter dock lära uppskjutas
av force majeure, en preskriptionstid av fem är. Slutligen är att märka, att i
i vissa länder, såsom Tyskland (§ 208 B. G. B., som numera även gäller växlar)
och antagligen även Frankrike, preskriptionen kan avbrytas redan genom ett särskilt
erkännande av fordringen, utan stämnings delgivande, medan ju hos oss
enda formen för avbrytande av växelpreskription är stämnings delgivande eller
konkursbevakning.

Av det nu anförda vill det synas, som om det i § 92 intagna undantaget
ej längre motsvarar lagstiftningens ståndpunkt i andra länder eller i övrigt är
erforderligt. Med hänsyn härtill och då det ju icke är uteslutet, att en sådan
situation kan inträda, att force majeure även kan tänkas komma att hindra uttagande
och delgivande av stämning för viss växel till svensk domstol föreligga,
efter vad jag kan förstå, goda skäl för yrkandet om uteslutandet av förbehållet
i fråga.

De i motionen omförmälda praktiska svårigheterna bliva emellertid icke
avhjälpta genom bifall till motionen, ty dessa svårigheter sammanhänga i själva
verket icke med den nuvarande lydelsen av § 92 växellagen. Under förutsättning
av att icke faktiskt force majeure inträffar och hindrar ett avbrytande av
preskriptionen, lärer nämligen något rättsligt hinder icke föreligga för att uttaga
och delgiva stämning till svensk domstol å växelutställare eller överlåtare.

Har växeln i följd av force majeure eller moratorielag icke kunnat protesteras,
kan däremot såsom ovan antytts målet icke slutföras, utan måste förklaras
vilande i avvaktan på detta hinders upphörande. Emellertid kan det även hända,
att den utländska moratorielagen icke förhindrar växelns uppvisande och protest
d. v. s. i viss föreskriven form skett konstaterande, att växeln vid uppvisandet
icke löses av godkännaren, men antingen medgiver viss längre frist med ifråga -

Lagutskottets utlåtande Nr IS.

varande åtgärder, vilken frist det ankommer på växelinnehavaren att begagna eller
icke, eller ock åtminstone medgiver anstånd vare sig genom generalm oratorium
eller specialmoratorium med växelns betalning. För sådan händelse måste ju
växeln — i den mån foree majeure ej föreligger — uppvisas och protesteras i
behörig tid i utlandet för regressrättens bevarande mot inländska växelgäldenärer,
varom intet är att säga. Men dessutom är växelinnehavaren i trots av att
godkännaren; åtnjuter anstånd, tvungen att inom preskriptionstiden uttaga och
delgiva stämning mot svensk växelutställare eller överlåtare. Och i detta fall
kan målet även slutföras vid svensk domstol.

Yad slutligen angår växlar med svenska gäldenärer, som före den 5 augusti
1914 kommit i utländsk mans hand, så gäller enligt lagen den 18 september 1914
om ytterligare anstånd för visst fall med betalning av gäld samt efterföljande
svenska moratorieförfattningar senast K. F. den 20 februari 1915, att vissa sådana
växlar icke få under tiden till den 1 juni 1915 uppvisas eller för bristande
betalning protesteras, liksom att gälden på grund av dessa växlar icke får genom
stämning till domstol utsökas eller på grund av densamma utmätning sökas eller
verkställas. Såsom chefen för justitiedepartementet i ovannämnda yttrande vid
föredragning den 2o december 1914 av samma dag utkommen moratorieförordning
framhöll, lära emellertid ifrågavarande bestämmelser ej utgöra något hinder
för uttagande och delgivande av stämning för avbrytande av preskription, om blott
målet därefter, för så vitt ej svaranden uttryckligen avstår från invändning om
moratoriums åtnjutande, vid första rättegångstillfället återkallas, efter upplysning
att stämning skett i syfte att avbryta preskription. Med hänsyn till bestämmelsen
i § 80 av växellagen, att, då avbrott av preskription ägt rum, utan att växelmålet
föres till slut, ny preskriptionstid skall begynna att löpa från den dag, målet sist
av rätten handlades, lärer det emellertid vara nödvändigt, att målet sålunda handlägges
åtminstone en gång. Det är därför helt säkert förenat med viss risk att
blott uttaga och delgiva stämning, utan att åtminstone därefter tillse, att målet
varit föremål för avskrivningsåtgärd från rättens sida. Och för att denna avskrivningsåtgärd
skall utvisa, att det just gällt en viss bestämd växel, kan ifrågasättas,
om det icke är åtminstone försiktigast, att käranden inställer sig och uppvisar
växeln för intagande i rättens protokoll.

Tvånget att i alla de nu nämnda fallen nödgas uttaga stämning för bevarande
av växelrätten mot preskription framstår som synnerligen motbjudande för
kommersiell uppfattning. Helt naturligt ställer det sig synnerligen främmande för
särskilt utländsk växelinnehavare, att han under tid, då anstånd med växels presentation
och protest åtnjutes och växeln ej får indrivas, skulle kunna vara skyldig
att sålunda uttaga och delgiva en stämning med yrkande om fullgörande av
betalningsskyldighet, vilken stämning han emellertid är skyldig att omedelbart i
någon form taga tillbaka eller som han åtminstone icke för tillfället kan fullfölja
utan måste få förklarad vilande. De kostnader och besvär, som en dylik åtgärd
orsakar, äro för övrigt ganska avsevärda och bliva helt säkert svåra att få ersatta.
Därtill kommer, att även om växelinnehavare bliva upplysta om deras skyldighet
att åsamka sig dylikt besvär och kostnad, det ofta kan möta svårigheter att i tid
hinna ombesörja åtgärden med hänsyn till vanskligheterna med växelns transport
från utlandet till Sverige, samt att det t. o. m. förekommer, att man under denna
tid icke känner till, var växeln förvaras. Visserligen lära svenska växelinnehavare
ofta ombesörja avskrifter av de växlar, som varit i deras händer, men dels sker
detta icke alltid och dels möter det i varje fall svårighet att uttaga stämningar endast
på grundvalen av dylika avskrifter.

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

Men även i de fall, då målet ej blott kan anhängniggöras utan också kan
slutföras på eu gång, är det ofta förenat med stora praktiska olägenheter för
en växelinnehavare att för undvikande av preskription nödgas instämma en
växelgäldenär, som helt säkert skall utan vidare fullgöra sina skyldigheter, så
snart det styrkes, att godkännaren efter åtnjutet anstånd icke honorerat växeln.
En dylik åtgärds vidtagande innebär en chikan, som en bankinrättning ytterst
motvilligt vidtager mot sina kunder. Eu växelstämning, innebär nämligen alltid
en prickning i kredithänseende och detta så mycket mera, som vederbörande
upplysningsbyråer möjligen kunna komma att sedermera göra gällande, att personen
i fråga måst stämmas å växel.

Slutligen kan det ju tänkas, att ovan omforma]da eller andra reciprocitetsklausuler
i främmande lagar kunna få eu oväntad och farlig betydelse för svenska
växelinnehavarne.

Från nu angivna svårigheter skulle affärsvärlden emellertid måhända kunna
befrias. För sådant ändamål erfordras en bestämmelse, som upphäver skyldigheten
att genom stämning avbryta preskription under den tid, då antingen
protest eller annan växelhandling på grund av force majeure eller moratorielag
icke kan företagas, eller det genom moratorielag är påbjudet, att växel icke
får genom stämning utsökas, eller åtminstone i följd av moratorielag godkännare
eller annan tidigare ansvarig växelgäldenär åtnjuter anstånd, s. k. specialmoratorium,
för växeln. Genom en sådan bestämmelse skulle växelinnehavare
ernå den förmån, att han icke vore tvungen att vända sig mot inländsk utställare
eller överlåtare av växeln, förrän han haft tillfälle att genom rättsliga åtgärders
fullständiga genomförande konstatera, att betalning ej kunnat erhållas
av godkännare eller annan tidigare växelgäldenär. Å andra sidan skulle naturligtvis
växelinnehavaren icke vara betagen sin rättighet att, där villkoren för
återgångstalan vore fyllda, och sådant eljest är möjligt, anställa dylik talan mot
ifrågavarande utställare eller överlåtare.

Vid formulerandet av eu dylik bestämmelse kan man tänka sig åtminstone
tva olika vägar. Den ena skulle vara att i enlighet med de grundsatser, som
i annat avseende ifråga om frister tillämpats i de svenska moratorieförfattningarne,
på det sätt framskjuta preskriptionstiden, att växelinnehavare i här ovan
nämnda fall förklaras hava uppehållit sin rätt, om han avbryter preskriptionen
inom en månad, efter det hindret för växelhandlingens företagande eller växelns
utsökande genom stämning upphört eller tiden för specialmoratoriet utgått. Den
andra utvägen skulle bestå i att i enlighet med vissa utländska mönster införa ett
s. k. hämmande av preskriptionstiden. För sådant fall skulle föreskrivas, att
den tid, varunder dylikt hinder föreligger, eller anstånd är medgivet, icke skall
inräknas i den i tolfte kapitlet av växellagen föreskrivna preskriptionstiden utan
skall avräknas vid beräkningen av nämnda tid.

Den nya lagbestämmelsen, vilken väl även skulle hava tillämpning på checkar
skulle träda i kraft genast efter utfärdandet samt avse jämväl växlar och
checkar, som tidigare förfallit till betalning, i den mån preskription icke redan
inträtt.

Huruvida bestämmelsen skulle gälla treårspreskriptionen mot godkännare,
kan ju vara föremål för olika meningar. Däremot lärer densamma erfordras ej
blott ifråga om de i § 78 föreskrivna preskriptionstiderna utan även beträffande
de i § 79 omförmälda.

Såsom av det föregående framgår, har ett hämmande av preskriptionstiden
eu förebild i den österrikiska lagstiftningen. I Frankrike har genom efter kriget

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

utgivna författningar av den 5 och 10 augusti samt 12, 15 och 31 december 1914
stadgats suspension av preskriptionstiden i olika utsträckning. Och i Tyskland
hava även genom »Gesetz, betreffend den Schutz der infolge des Krieges an
Wahrnemung ihrer Eechte behinderten Personen vom 4. August 1914», § 8
samt genom förbundsrådets Bekanntmachung iiber die Verjährungsfristen vom
22. Dezeinber 1914 införts extraordinära bestämmelser i samma riktning.

Ur flera synpunkter är det måhända lämpligt att giva bestämmelserna i en
särskild författning. En suspension i dylik ordning förutsättes också vara lämplig
även för nordisk rätt av den danske författaren V. C. Thomsen i hans bekanta
arbete: »Bidrag till Leeren om Fordringsrettigheders Forseldelse efter dansk og
fremmed Ret». Bet heter i detta arbete, sid. 162: »Inträde Krigsbegivenlieder,
som medfore en almindelig og Isengere Standsning av Samfssrslen eller
Retsplejen, vil det väl kunne vaere rimeligt att lade dette faa inflydelse paa
Foraeldelsen; men saadant vil vistnok hensigtsmsessigere end ved en almindelig
Förskrift i Loven kunne ske ved Lejlighedslove, i hvilke der navnlig vil kunne
fastssettes bestemte Tidspunkter, foa hvilke en Standsning skal inträde eller
Foraeldelsefristen igjen • begynde åt lobe eller en efter Forholdene afpasset Tillhegsfrist
skal regnes, ligesom ogsaa en saadan Lov vil have det Fortrin, åt den
henleder enhvers Opmaerksomhed paa dette Forhold*.

Emellertid kan det ju även tänkas att införa ett särskilt nytt moment i §92
växellagen.

Stockholm den 9 mars 1915.

Albert Köersner.

Professor vid Handelshögskolan i Stockholm.

Stockholm, I£. L. Beckmans Boktr,, 1915,