Lagutskottets utlåtande Nr 18 (Utlåtande 1914:LU18 - b Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

Nr 18.

Ankom till riksdagens kansli den 30 juli 1914 kl. 5 e. in.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i förordningen angående utvidgad
näringsfrihet.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Stämer, Gezelius, greve
Lagerbjelke, Alexanderson, Johanson i Yalared, greve Spens, Hult, Dahl,
Pettersson i Södertälje, Pettersson i Bjälbo, Schotte, Olsson i Broberg,
Persson i Norrköping och Olsson i See.

_ Genom en den 23 maj 1914 dagtecknad proposition, nr 56, vilken
blivit hänvisad till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av
biiogat utdrag av statsrådsprotokollet, begärt riksdagens yttrande över
följande förslag till förändrad lydelse av §§ 26 och 31 i förordningen
angående utvidgad näringsfrihet:

§ -6-

Mom. 1. På särskild prövning av Kungl. Maj: t eller, i fall som
avses i mom. 3 av denna §, av överståthållarämbetet eller Kungl. Maj:ts
belallningshavande skall bero, om utländsk man eller kvinna må här i
riket idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering.

Utlännings ansökning om Kungl. Maj:ts tillstånd till utövande av
näring skall, innefattande uppgift på den stad eller ort å landet, där
rörelsen eller hanteringen må idkas, göras i Stockholm hos överståthållarämbetet
och i andra orter hos Kungl. Majrts befallniugshavande med
bifogande av

a) betyg att den sökande är myndig och äger god frejd samt

b) vederhäftig borgen eller annan säkerhet för utskylder till staten
och kommunen under tre år.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 18 käft. (Nr 18.)

Lagutskottets utlåtande Nr .18.

Sedan ytterligare upplysningar om den sökande, där sådana finnas
nödiga, ävensom vederbörandes förklaringar blivit infordrade, bär överståthållarämbetet
eller Kungl. Maj:ts befallningshavande att med eget
utlåtande insända samtliga handlingarna till finansdepartementet.

Mom. 2. Ej må utlänning, även om han undfått tillstånd till utövande
här i riket av handel eller annan näring, idka gårdfarihandel,
som i § 9 mom. 4 avses, eller användas såsom biträde vid dylik handel,
vare sig den sker för svensk eller utländsk mans räkning.

Ej heller må utlänning, även om han undfått tillstånd som nyss är
sagt, verkställa realisation, som avses i § 9 mom. 3, eller användas som
biträde vid dylik försäljning, vare sig den sker för svensk eller utländsk
mans räkning, utan att Kungl. Maj:t på grund av ingången traktat
därtill givit lov. Sådant lov sökes av utlänning i enahanda ordning,
som i mom. 1 av denna § sägs; och gälle i övrigt härom i tillämpliga
delar de föreskrifter, som i § 9 äro meddelade.

Mom. 3. Utlänning, som vill här i riket under kringresande eller
kringvandrande idka hantverk eller annan hantering, skall därtill söka
tillstånd, i Stockholm hos överståthållarämbetet och i övriga orter hos
Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, diir hanteringen är avsedd
att utövas; och böra de legitimationshandlingar, sökanden vill åberopa,
vid ansökningen fogas.

Den ämbetsmyndighet, hos vilken ansökningen göres, pröve, huruvida
lör den eller de orter, som ansökningen avser, behov av dylik hantering
föreligger, så ock legitimationshandlingarnas innehåll samt i övrigt
förekommande omständigheter. Därest vid sådan prövning det sökta
tillståndet beviljas, skall i beviset därom intagas föreskrift om den tid,
tillståndet gäller, vilken tid ej må utsträckas utöver ett kalenderår, ävensom
fullständig beskrivning på sökandens utseende jämte uppgift om
sökandens ålder, födelseort, nationalitet samt senaste utländska boningsort;
och bör till polis- och kommunalmyndigheternas efterrättelse i länskungörelserna
införas tillkännagivande om det meddelade tillståndet.

Bevis om tillstånd, som enligt detta mom. meddelats, skall i huvudskrift
eller styrkt avskrift vid hanteringens utövande ständigt medföras
för att på anfordran uppvisas.

Tillstånd enligt detta mom. kan av den myndighet, som meddelat
tillståndet, återkallas när helst skälig anledning därtill förekommer; dock
att återkallelse^ som bör införas i länskungörelserna, ej må träda i
kraft förr än den, som undfått tillståndet, av återkallelsen erhållit del.

År sökande missnöjd med överståthållarämbetets eller Kungl. Maj:ts
befallningshavaudes beslut i ärende, som i detta mom. avses, må besvär

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

över beslutet anföras hos kommerskollegium; och skola besvären, vid
talans förlust, till kommerskollegium ingivas före klockan tolv å trettionde
dagen efter det sökanden av beslutet erhållit del.

Over kommerskollegii beslut må ej klagan föras.

§ 31.

Idkar utan i vederbörlig ordning erhållet tillstånd utlänning handel
eller annat näringsyrke, eller överskrider han det tillstånd, honom meddelats,
eller i övrigt felar mot de i denna förordning givna föreskrifter,
är han förfallen till böter enligt § 18; och må allmän åklagare av olovligen
till salu hållna varor eller, i fall varom i § 26 mom. 3 sägs, av
redskap och verktyg, som användas vid olovlig hanterings utövande, till
säkerhet för gäldande av högsta bötesbeloppet, femhundra kronor, och
för ersättningar, som kunna den brottslige intill ett belopp av tvåhundra
kronor ådömas, anhålla, därest annan säkerhet därför icke ställes, så
mycket som skäligen kan anses i värde motsvara högst sjuhundra kronor;
dock att, om sådant beslag må äga bestånd, åtal mot vederbörande
ofördröjligen skall anställas.

Böter enligt denna § fördelas på enahanda sätt, som i § 23 är sagt;
och gäller jämväl om böternas förvandling vad där stadgats.

Beträffande grunderna för här föreliggande förslag har statsrådet
och chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokollet den 23 maj
1914 anfört, bland annat, följande:

»Om den rätt till idkande av handel eller annat näringsyrke, som
kan förvärvas av utlänning, är stadgat i §§ 25—31 av förordningen angående
utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864. Huvudbestämmelserna
innehållas i § 26. I förordningen, sådan den ursprungligen lydde, motsvarades
sistnämnda paragraf av §§ 26 och 27 ; enligt dessa paragrafer
skulle det på särskild prövning i varje fall bero, om utländsk man eller
kvinna, som erhållit lvungl. Maj:ts tillstånd att i riket vistas, finge här
idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering. Vid
ansökning därom skulle fogas myndighetsbevis, frejdbetyg samt säkerhet
för utskylder till staten och kommunen under tre år. Skulle handel,
fabriks- eller hantverksrörelse idkas i stad, kunde överståthållarämbetet
eller Kungl. Maj:ts befallningsliavande meddela tillstånd; där anledning
förekom mot bifall till ansökningen, borde emellertid ärendet hänskjutas
till Kungl. Maj:ts avgörande. Gällde ansökningen utövande av närings -

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

yrke i köping eller på landet, underställdes densamma alltid Kungl.
Maj:ts omedelbara pi-övning.

Genom föi-ordningen den 20 juni 1879 om ändring av vissa paragrafer
i näringsfrihetsförordningen sammanfördes §§ 26 och 27 till en
enda paragraf med nummerbeteckningen 26; i § 26 stadgades nu, att
frågan, huruvida utlänning skixlle äga här i riket idka handels- eller fabriksrörelse,
hantverk eller annan hantering, alltid skulle bero på prövning av
Kungl. Magt. Ansökning därom skulle innefatta uppgift på den stad,
köping eller ort å landet, där rörelsen eller hanteringen skulle idkas, ävensom
huruvida sökanden önskade att utom den ort, där hans bosättning
skulle ske, själv eller genom annan kringföra och annorlunda än å marknad
till salxx utbjuda varor. Där ansökning om tillstånd för sökanden
att även utom bosättningsorten idka handel av Kungl. Maj:t bifölles,
skulle sökanden vara skyldig att hos vedei''böi-ande i mantalsskrivningsorten
göi''a anmälan samt att medföra intyg om verkställd sådan anmälan
eller ock vederbörande ämbetsmyndighets för ändamålet utfärdade
pass. — Bötesmaximum enligt § 18, förut tvåhundra kronor,
höjdes till femhundra kronor; och jämlikt § 23 skulle böterna, som enligt
paragrafens ursprungliga lydelse tillfallit kronan, fördelas lika mellan
kronan och åklagaren. I fråga om ansvar för förseelse, som utlänning
begått, blev i § 31, jämte det hänvisning till §§ 18 och 23 meddelades,
tillika stadgat, att då varor olovligen hölles till salu, allmän åklagare
ägde att därav anhålla så mycket, som kunde anses erforderligt till
säkerhet för gäldande av de bötes- och ersättningsbelopp, som kunde
ådömas, dock att, om sådant beslag skulle äga bestånd, åtal ofördröjligen
skulle anställas.

Då emellertid de skärpta bestämmelser, som sålunda meddelats, befunnos
icke vara till fyllest, gjordes genom förordningen den 23 september
1887 ytterligare ändring i hithörande föreskrifter. I ett till § 26
fogat nytt stycke, mom. 2, stadgades, att det skulle vara utlänning,
även om han undfått tillstånd till idkande av handel eller annan näring,
förbjudet att själv eller genom annan utom den ort, tillståndet gällde,
idka försäljning av varor annorledes än å marknad; icke heller finge utlänning
användas till biträde vid gårdfarihandel eller vid realisation.
Jämlikt § 23 skulle böter, som ådömts enligt näringsfrihetsförordningen,
tillfalla med en tredjedel kronan och med två tredjedelar åklagaren.

Sitt nuvarande innehåll fick § 26 genom förordningen den 30 juni
1893. Enligt inom. 2 må utlänning, även om han undfått tillstånd till
utövande här i riket av handel eller annan näring, icke idka gårdfarihandel
eller användas såsom biträde vid dylik handel; ej heller må ut -

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

länning verkställa eller användas som biträde vid realisation, utan att
Kungl. Maj:t på grund av ingången traktat därtill givit lov. — Den
avfattning, som enligt förordningen den 4 december 1908 gavs åt § 26,
skiljer sig från lydelsen enligt 1893 års förordning allenast därutinnan,
att de i mom. 2 omförmälda författningsrum citeras med den ändrade
numrering, som de genom förordningen av 1908 bekommit.

Tillika erhöll § 31 genom nämnda förordning den 30 juni 1893
sin nuvarande lydelse. I fråga om beslag gäller, att allmän åklagare
må av olovligen till salu hållna varor, till säkerhet för gäldande av
högsta bötesbeloppet, femhundra kronor, och för ersättningar, som kunna
den brottslige intill ett belopp av tvåhundra kronor ådömas, anhålla,
därest annan säkerhet därför icke ställes, så mycket som skäligen kan
anses i värde motsvara högst sjuhundra kronor.

Slutligen må nämnas, hurusom förordningen om utsträckt frihet för
Kung!. Maj:ts norska undersåtar att här i riket driva näring med mera
den 4 juni 1868 ävensom motsvarande § 32 av näringsfrihetsförordningen
blivit genom särskilda under år 1906 utfärdade författningar upphävda.

Den utveckling, som ägt rum på förevarande område, innebär således
huvudsakligen, att den av utlänningar bedrivna ambulatoriska handeln
till en början reglerats genom särskilda bestämmelser utöver de för
utlänningars fasta handel gällande, men slutligen ansetts böra helt och
hållet lörbjudas. De skäl, som därvid varit bestämmande, torde emellertid
i det väsentliga äga giltighet även beträffande hantverk och
annan hantering, som av utlänningar under liknaude förhållanden,
således under kringresande eller kringvandrande här i riket, utövas.
Visserligen synes mig ett absolut förbud mot sådant ambulatorisk!,
näringsidkande icke höra, åtminstone för närvarande, meddelas, om
det också torde kunna ifrågasättas, huruvida något verkligt behov
av sådan yrkesutövning inom landet föreligger. Men att för dvlik
ambulatorisk yrkesutövning införa en särskild kontroll, strängare än
den som gäller för samma näringsfång då de bedrivas å viss bestämd
ort, lärer vara desto mera angeläget, som ifrågavarande grupper av utländska
kringvandrande torde till en icke ringa del utgöras av tvivelaktiga,
mindervärdiga eller rent av samhällsfarliga element. Utan tvivel
träffas bland omförmälda utlänningar många redbara och skötsamma
yrkesutövare, men lika visst torde vara, att för andra det uppgivna yrket
allenast är en förevändning och täckmantel för bettlande, lösdriveri
eller ett eller annat slag av kriminell verksamhet. Det kringströvande
levnadssättet är till själva sin art sådant, att detsamma å ena sidan för

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

vissa individer innebär starka frestelser till lättja och oärlighet samt å
andra sidan försvårar kontrollen från samhällets sida. Till detta förhållande
har i lagstiftningen på olika sätt tagits hänsyn. Här tillåter
jag mig endast att erinra, hurusom i det förslag till lag angående förbud
för vissa utlänningar att här i riket vistas, som av chefen för civildepartementet
förut denna dag anmälts inför Kungl. Magt, är stadgat,
att utlänning, som under vandring från ort till annan söker sin utkomst
genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning,
må från riket utvisas. Sådan sysselsättning är givetvis icke
hänförlig till de näringsfång, som 1864 års förordning avser; men bland
de i riket ambulerande utländska hantverkarna finnas säkert åtskilliga,
vilkas yrkesutövning i lika grad som dylikt musikutförande och djurförevisande
torde vara att anse egentligen endast som ett nödtorftigt
maskerat tiggeri.»

Då det gäller att för vårt land finna ett lämpligt och effektivt kontrollsystem,
avseende utlänningar, som under ambulerande idka hantverk
eller annan hantering, synes det ligga närmast att tillse, huruvida
icke de föreskrifter, som i § 9 av näringsfrihetsförordningen äro meddelade
beträffande svenska gårdfarihandlares näringsutövning, kunna med
nödiga modifikationer göras tillämpliga även på den av utlänningar idkade
yrkesverksamhet, som nu är i fråga. Enligt nämnda paragraf åligger svensk
medborgare, som vill bedriva gårdfarihandel, att därtill utverka sig Kungl.
Maj:ts befallningshavandes tillstånd. Vad utlänning beträffar, gäller visserligen
för närvarande, att där sådan har för avsikt att här i riket idka näringsyrke,
tillstånd alltid sökes hos Kungl. Maj:t. Här må emellertid erinras,
att då kommerskollegium avgav infordrat utlåtande över riksdagens
skrivelse den l maj 1886, vilken skrivelse gav anledning till nyssnämnda
förordning den 23 september 1887 angående vissa ändringar i näririgsfrihetsförordningen,
kollegium väl ansåg, att utlännings rätt att här i
riket idka handel fortfarande skulle bliva beroende på prövning av
Kungl. Maj:t, men därjämte tillstyrkte, att om utlänning, som fått
dylikt tillstånd, ville idka gårdfarihandel, dylik ansökning skulle prövas
av överståthållarämbetet eller Kungl. Majt/.s befäl Irångshavande. I omförmälda
nådiga brev den 11 oktober 1901 antyddes ock, att i fråga om
vissa näringsfång, som vore av mera tillfällig beskaffenhet och utövades
i ringa omfattning, det skulle kunna vara tillräckligt, att tillstånd till
deras idkande bleve meddelat av Kungl. Maj:ts befallningshavande eller
annan lokal myndighet. I nyssberörda, med föranledande av nämnda
nådiga brev avgivna yttranden har i allmänhet förordats, att ansökning

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

om tillstånd för utlänning att utöva ifrågavarande ambulatorisk^ verksamhet
skall avgöras av Kungl. Maj:ts befallningshavande; i ett av
dessa yttranden bär emellertid föreslagits, att central myndighet, exempelvis
kommerskollegium, i ett annat, att underordnad polismyndighet
skall meddela tillstånd. För min del anser jag, särskilt med hänsyn till
att ifrågavarande yrkesidkare i regel torde driva sin verksamhet i skäligen
ringa omfattning, det vara med sakens natur mest överensstämmande,
att prövningen av dessa frågor uppdrages åt Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Även i övrigt synes mig den i § 9 mom. 4—G stadgade ordning
lämpligen kunna i sina huvuddrag vinna tillämpning i fråga om utlännings
under ambulerande utövade hantverk eller hantering. Därvid
torde emellertid den i nämnda paragraf intagna föreskrift om företeende av
vissa angivna intyg böra utbytas mot ett allmänt stadgande, att sökande
utlänning bör ingiva de legitimationshandlingar, han vill till stöd för
ansökningen åberopa; att de ingivna handlingarna skola äga nödig
fullständighet, ligger i sökandens eget intresse. Prövningsmyndigheten
bör i första rummet taga hänsyn till, huruvida något behov av den av
sökanden idkade hantering är för handen inom det område, som ansökningen
avser. Att ett sådant behovs förefintlighet är huvudbetingelsen
för meddelande av tillstånd, ligger ju i sakens natur, men svnes likväl
böra, utländska yrkesidkare till kännedom, bestämt utsägas i lagtexten.
Om tillstånd beviljas, har myndigheten att därom utfärda bevis, med
föreskrift om den tid tillståndet gäller; längden av sagda tid bestämmes
efter omständigheterna, men får ej överstiga ett kalenderår. Vidare bör
i beviset intagas utlänningens signalement jämte uppgift om utlänningens
ålder, födelseort, nationalitet samt senaste utländska boningsort.
Vad i fjärde och följande moment av nämnda § 9 är stadgat om medförande
och uppvisande av tillståndsbevis, om prövningsmyndighets rätt
att återkalla meddelat tillstånd samt om vissa uppgifters införande i
länskungörelserna synes ock böra gälla. Talan, som av utlänning fullföljes
mot prövningsmyndighets beslut, torde böra avgöras av kommerskollegium
såsom sista instans. — Ett sådant kontrollsystem som det av
mig nu föreslagna skulle i det väsentliga komma att överensstämma
med vad som för Tyska riket stadgats i Gewerbeordnung samt omförmälda
kungörelse av den 27 november 1896.

Såsom redan nämnts, äger enligt näringsfrihetsförörd ningens § 31
allmän åklagare att till säkerhet för böter och ersättningar anhålla olovligen
saluhållna varor intill visst värde. Från åklagarehåll har hemställts,
att liknande måtte stadgas även i fråga om verktyg, som vid

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

olovlig hantering användas. Denna hemställan anser jag mig böra förorda.
Det skäl, som föranlett den nu gällande bestämmelsens införande,
nämligen svårigheten att eljest förmå tilltalad utlänning att inställa sig
till svaromål inför domstol, måste även tala för, att bestämmelsens tilllämplighet
utsträckes på sätt nu nämnts; givetvis komme ifrågavarande
kontrollbestämmelser att därigenom vinna eu väsentligen ökad effektivitet.

I överensstämmelse med de grunder, jag mi angivit, har jag låtit
inom finansdepartementet utarbeta förslag till förändrad lydelse av §§
26 och 31 i förordningen angående utvidgad näringsfrihet, över vilket
förslag kommerskollegium avgivit infordrat utlåtande.»

Slutligen har departementschefen erinrat, hurusom det förslag till
lag om förbud för vissa utlänningar att bär i riket vistas, som innefattas
i en annan av Kungl. Maj:t till den nu samlade riksdagen avlåten
proposition, i anslutning till nu ifrågavarande förslag innehåller, att
utlänning, som dömts för det lian, utan vederbörligt tillstånd, här i
riket under kringresande eller kringvandrande idkat hantverk eller annan
hantering, kan av lvungl. Maj:ts befallningshavande utvisas.

Utskottet har vid granskning av propositionen icke funnit anledning
till anmärkning eller erinran; och får utskottet alltså hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t
anmäla, att riksdagen vid granskning av det i Kungl.
Maj:ts förevarande proposition framlagda förslaget icke
funnit anledning till anmärkning eller erinran.

Stockholm den 24 juli 1914.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Stockholm. K. L. Beckmans Boktr.. 1914-