Lagutskottets utlåtande Nr 18 (Utlåtande 1912:LU18 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

Nr 18.

Ankom till Riksdagens kansli den 23 februari 1912 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af
18 kap. 16 § strafflagen.

Lagutskottet har till behandling förehaft två till utskottet hänvisade,
lika lydande motioner, nämligen dels motionen inom Första kammaren nr
47, af herrar Edvard Wavrinsky och W. Skarstedt, dels ock motionen inom
Andra kammaren nr 118, af herrar Emil Molin i Dombäcksmark, P. E.
Hedström, Harald Hallén, G. F. Lundgren i Björna, Oskar Lundgren i Yendelsberg
och Ernst Liljedahl, i hvilka motioner hemställts, att Riksdagen
måtte för sin del besluta, att 18 kap. 16 § strafflagen skall erhålla följande
förändrade lydelse: »Misshandel af djur straffes med böter. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.»

Till stöd för denna sin hemställan hafva motionärerna anfört:

»Den nuvarande formuleringen af den paragraf i strafflagen, som afser
djurplågeriförseelser (18 kap. 16 §) — »Yisar någon i behandling af djur
uppenbar grymhet, straffes med böter» o. s. v. — torde, såsom här nedan
skall närmare utvecklas, icke kunna anses gifva ett riktigt och lämpligt
uttryck för, hvad enligt numera rådande uppfattning bör såsom straffbart
djurplågeri betraktas. Den nuvarande beskrifningen å brottsbegreppet
(»uppenbar grymhet») synes innebära en sådan begränsning, att lagrummet
icke medgifver ådömandet af straff i de fall, där enligt gällande uppfattning
och föreliggande förhållanden straffpåföljd bör förekomma. En viss
rådvillhet synes också vid tolkningen af förevarande lagrum vara rådande,
hvilken i praxis ledt därhän, att å ena sidan lagrummet tolkas såsom
tillämpligt endast i sådana fall af djurplågeri, då någon plågar med afsikt
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 15 käft. (Nr 18.) 1

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

att plåga eller endast för det nöje, som beredes honom genom det plågade
offrets smärta, å andra sidan tolkas så, att hvarje misshandel af beskaffenhet
att fördömas af den sunda naturliga sedlighetskänslan medför straffpåföljd.
Den senare tolkningen praktiseras så godt som dagligen i den
största utsträckning af polismyndigheterna i såväl stad som på land vid
beifrande af exempelvis sådana fall som körning med selbrutna eller annars
skadade hästar, körning med för tunga lass, misshandel af dragare medelst
slag, transport af djur på olämpligt sätt o. s. v., hvilket förhållande utgör
ett tydligt vittnesbörd om, att den allmänna rättsuppfattningen icke är i
strid mot en sådan tolkning. I andra fall återigen, där rättsmedvetandet
likaledes synes fordra samma tolkning af djurplågeriparagrafen, gör sig
vid rättsskipningen en annan mera formalistisk synpunkt gällande, hvarigenom
vissa kategorier af groft djurplågeri icke kunnat med påföljd beifras.
Härpå utgöra de försök att beifra djurplågeri vid slakt, som vid
vissa tillfällen förgäfves blifvit gjorda, talande exempel. I fråga om utförandet
af slakt af husdjur har företrädesvis genom djurskyddsföreningarnas
oaflåtliga verksamhet på samma gång synnerligen enkla och praktiska
och i möjligaste mån humana metoder blifvit anvisade, och kunskapen om
dessa metoder har på allehanda sätt blifvit allmänt utbredd, så att det
torde vara ostridigt, att slakt utförd enligt äldre metoder (utan föregående
bedöfning) af den allmänna rättskänslan numera utdömes såsom groft djurplågeri.
Vid det åtal, som genom Linköpings djurskyddsförenings ordförande,
doktor A. Sterner, år 1907 anhängiggjordes mot en slakteriidkare
Palme i Skenninge med anledning af att vid hans slakteri slakt af svin
utfördes medelst stickning i halsen af de icke bedöfvade och medelst eu
i ena bakbenet fastgjord ketting i taket upphissade djuren, resolverade
rådhusrätten, att Palme gjort sig skyldig till uppenbar grymhet, och dömde
honom, jämlikt kap. 18 § 16 strafflagen, jämförd med kap. 4 § 3 samma
lag, att höta 100 kronor till kronan samt godtgöra statsverket för vittnesersättningar.
Sedan Palme öfverklagat domen, frikändes han af Göta hofrätt
från böterna, och skulle vittnesersättningarna utgå af allmänna medel.

Af rättegångshandlingarna i målet vid Göta hofrätt framgick, att
klaganden stödt sig på den tolkning af brottsbegreppet, enligt hvilken
handlingen måste innebära afsikt att plåga djuren eller innebära ett medvetet
öfverträdande af hvad som är tillåtligt för att kunna anses brottslig,
en uppfattning, till hvilken majoriteten inom hofrätten ansåg sig böra
ansluta sig.

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

Sedan dess bär det bland djurskyddsvänner ansetts lönlöst att söka
med stöd af lagen i dess nuvarande lydelse beifra djurplågeri vid slakt.

Då sålunda den nuvarande beskrifningen af brottsbegreppet i djurplågeriparagrafen
synes utgöra ett bestämdt hinder för samma lagrums
användande på stora grupper af djurplågerier, hvilka sedan länge af en
allmänt upplyst opinion bestämdt fördömas, synes oss tiden vara mogen
för en förändring af lagrummet i fråga till närmare öfverensstämmelse med
rättsuppfattningen och till åstadkommande af mera konsekvens och enhetlighet
i rättsskipningen.

Yi åberopa i tillämpliga delar motionerna i Andra kammaren åren
1898 nr 108, 1899 nr 82 och 1902 nr 87.»

Enligt 18 kap. 16 § strafflagen, sådant detta lagrum ursprungligen
lydde, straffades den, som i behandling af egna eller andras kreatur visade
uppenbar grymhet, med böter från och med fem till och med etthundra
riksdaler.

I ett flertal vid olika riksdagar väckta motioner framhölls emellertid,
att berörda bestämmelse vore föga tillfredsställande. I sådant hänseende
framhölls särskild!, att de förefintliga straffbestämmelserna icke ägde tillämpning
å vilda djur, utan endast på »kreatur», d. v. s. husdjur; att icke
ens husdjuren genom nämnda bestämmelser åtnjöte tillräckligt skydd, utan
särskild! vid slakt straffritt kunde utsättas för onödigt plågande; samt att
straffet för djurplågeri i allt fall vore så ringa, att en väsentlig höjning
häraf vore af nöden.

Nya lagberedningen, som erhållit i uppdrag att företaga eu revision
af strafflagens straffbestämmelser, föreslog beträffande förevarande lagrum
att straffmaximum skulle höjas från 100 till 500 kronors böter. I öfrigt
föreslog nya lagberedningen ingen ändring i lagrummets lydelse. Sedan
Kungl. Maj:t till 1890 års Riksdag framlagt proposition i enlighet med
nämnda förslag och Riksdagen i denna del bifallit propositionen, utfärdades
lag i ämnet den 20 juni 1890. Denna straffskärpning befanns dock snart
otillräcklig. I anledning af därom väckt motion hemställde Riksdagen i
skrifvelse den 19 april 1899, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af 18 kap. 16 §
strafflagen, att i straffsatsen för djurplågeri upptoges jämväl frihetsstraff
till lämplig utsträckning. Redan följande år framlade Kungl. Maj:t för
Riksdagen förslag, att till 18 kap. 16 § strafflagen i dess dåvarande lydelse
skulle göras följande tillägg: »Äro omständigheterna synnerligen för -

Utskotlcts

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

svarande; må till fängelse i högst sex månader dömas». Kungl. Maj:ts
förslag vann Riksdagens bifall, hvarefter lag i ämnet utfärdades den 29
juni 1900. Den i förevarande lagrum bestämda straffsatsen har därefter
icke undergått någon förändring.

Såsom ofvan antydts, hade emellertid vid ett flertal riksdagar i väckta
motioner framhållits, att det i 18 kap. 16 § strafflagen gifna stadgande icke
i erforderlig grad kunde förhindra, att vid slakt husdjur onödigt plågades.
I anledning af en vid 1896 års riksdag väckt motion anhöll Riksdagen i
skrifvelse den 24 april samma år, att Kungl. Maj:t måtte »dels låta utröna,
om och till hvilken utsträckning stadgande!! skulle kunna meddelas i syfte
att vid slakt af hemdjur minsta möjliga lidande medelst förutgående bedöfning
eller på annat ändamålsenligt sätt tillfogades djuren, dels ock,
därest utredningen därtill föranledde, låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lagstiftning i ämnet.» Denna skrifvelse föranledde dock
icke något förslag från Kungl. Maj:ts sida; men vid 1909 års riksdag
återupptogs frågan, och i skrifvelse den 13 maj 1909 förnyade Riksdagen
hos Kung!. Maj:t sin i 1896 års skrifvelse gjorda anhållan. Denna fråga
är ännu beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Redan vid 1877 års riksdag framhöll enskild motionär, att det
skydd emot grym och hänsynslös behandling, som genom stadgandet i 18
kap. 16 § strafflagen i dess dåvarande lydelse blifvit beredt åt husdjuren,
syntes med allt skäl böra förunnas alla slag af djur. Hvarken denna motion
eller de motioner af enahanda innebörd, som väcktes vid några efterföljande
riksdagar, föranledde emellertid till någon Riksdagens åtgärd. Först år 1907
beslöt Riksdagen på förslag af enskild motionär för sin del antaga följande
ändrade lydelse af nämnda §: »Visar någon i behandling af djur
uppenbar grymhet; straffes med böter. Äro omständigheterna synnerligen
försvårande; må till fängelse i högst sex månader dömas.» Denna ändring
godkändes af Kungl. Maj:t; och utfärdades i öfverensstämmelse härmed lag
i ämnet den 12 juli 1907, hvarefter ändring af förevarande lagrum ej ägt rum.

I förevarande motioner har hemställts om sådan ändring af det uti
18 kap. 16 § strafflagen uppställda brottsbegreppet, att paragrafens första
punkt skulle lyda: »Misshandel af djur straffes med böter.»

Mot den sålunda föreslagna lydelsen må till en början erinras, att
uttrycket misshandel i vår strafflag erhållit en alldeles särskild betydelse,
nämligen den, i hvilken ordet förekommer i 14 kapitlet »om mord, dråp och
annan misshandel». Detta uttryck användes i sagda kapitel för att beteckna
såväl ett dödande som en mindre ingripande kränkning af den kroppsliga

Lagutskottets utlåtande Nr 18. 5

integriteten. Att utan vidare använda detta brottsbegrepp äfven i fråga
om djur torde redan af detta skäl icke låta sig göra. Det torde ock kunna
ifrågasättas, huruvida alla de fall af vanvård af djur, som nu enligt 18
kap. 16 § strafflagen äro straffbara, skulle kunna träffas af straff, för
den händelse lagrummet underginge den af motionärerna föreslagna ändringen.

Såsom en af de väsentligaste bristerna i den nuvarande lagstiftningen
har i motionerna framhållits, att lagen icke lämnar medel till förhindrande
af groft djurplågeri vid slakt; och hafva motionärerna till bekräftelse af
detta påstående äfven anfört ett rättsfall. Anmärkas må emellertid, att
det anförda rättsfallet icke torde lämna tillförlitlig upplysning'' om rådande
praxis i detta hänseende, då målet icke blifvit fullfölj dt till högsta
instans. Vidare har Riksdagen, såsom ofvan nämnts, i skrifvelse senast den
18 maj 1909 hos Kungl. Maj:t anhållit om utarbetande af bestämmelser
till förekommande af onödigt plågande af djur vid slakt. Därjämte har
af de svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund till Kungl. Maj:t
öfverlämnats förslag till lag angående slakt, kvilket emellertid ännu icke
blifvit föremål för Kungl. Maj:ts behandling. Då alltså sistberörda fråga,
hvilken motionerna särskild! beröra, redan är beroende på Kungl. Maj:ts
pröfning, samt härtill kommer, att vid den allmänna revision af strafflagstiftningen,
som för närvarande förberedes, förevarande spörsmål i hela
dess vidd kommer att upptagas, därvid de af motionärerna framhållna önskemålen,
i den mån sådant anses böra ske, lära komma att beaktas, synes
det för närvarande icke föreligga skäl för vidtagande af någon åtgärd i
ämnet från Riksdagens sida.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motioner icke måtto till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 februari 1912.

På lagutskottets vägnar:
JOD AK WIDÉK.

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

Reservation

dels af herrar Pettersson i Södertälje, grefve Pionier, Stärner, Jansson i
Edsbäcken och Olsson i See, hvilka anfört:

»På de skäl, som anförts af utskottets majoritet, finna vi oss ej .kunna
tillstyrka motionärernas förslag att vid karakteriserande af djurplågeribrottet
uttrycket »uppenbar grymhet» utbytes mot ordet »misshandel». På
samma gång kunna vi dock ej bestrida riktigheten af motionärernas mening,
att förstnämnda uttryck på ett allt för snäft sätt begränsar hvad som i
ifrågavarande afseende bör anses straffbart. Domstolarne synas också ofta
i sin lagtillämpning benägna att gifva uttrycket »uppenbar grymhet» en
mera omfattande betydelse än som ursprungligen torde därmed hafva afsetts.
Då emellertid denna tendens i domstolarnas praxis är långt ifrån
allmän, oaktadt den säkerligen stödjes af rättsuppfattningen hos större delen
af vårt folk, synes det önskvärdt, att djurplågeribegreppet i själfva strafflagen
erhåller en något vidare omfattning. Såsom en lämplig förebild vid
en dylik reform tillåta vi oss åberopa den norska strafflagen af år 1902,
hvilken härutinnan innehåller följande bestämmelse (§ 382): »Den som
ved vanligt, overanstrengelse eller paa anden maade gjor sig skyldig i
grov eller ondskabsfuld mishandling av dyr eller som medvirker hertil
straffes med heder eller med fängsel indtil 6 maaneder.»

Då emellertid hela strafflagen för närvarande är föremål för revision
samt det ej synes vara lämpligt att nu verkställa ändring endast i denna
del däraf, hemställa vi,

att Riksdagen måtte i anledning af förevarande
motion besluta®att i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla,
det täcktes Ivungl. Maj:t i sammanhang med den allmänna
revision af strafflagen, som för närvarande förberedes,
låta utarbeta förslag till sådana bestämmelser,
hvarigenom begreppet straffbart djurplågeri utvidgas
att omfatta äfven andra fäll af djurplågeri än sådana,
som ådagalägga »uppenbar grymhet».

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

och dels af herr Lindhagen, med hvilken herr Persson i Norrköping
hufvudsakligen instämt.:

»Djurskyddsfrågan är en gammal kulturfråga. Ett folks kulturella
nivå kan i mycket afläsas efter dess handlingar mot djuren. Men på
samma gång nödgas lagstiftningen i detta fall ansluta sig någorlunda till
folkets egen rättsståndpunkt. Går lagen allt för mycket före den senare,
blir den en död bokstaf, ty man kan ej ådöma stora delar af hela folket
upprepade straffpåföljder.

Såsom utskottet erinrat har lagstiftningen särskilt på senaste tider
gått framåt mot större mänsklighet. Ett utslag däraf är straffskärpningen,
men i synnerhet de vilda djurens inbegripande under skyddet. Därmed
är frågan dock ej slutgiltigt afgjord. Själfva uttrycket »uppenbar grymhet»
hänvisar tydligt på eu kompromiss i lagen. Riksdagens skrifvelse om eu
lag för slakt innefattar redan en kritik af den nu gällande bestämmelsen
såsom icke effektiv. Men denna kritik bör själffallet rikta sig äfven mot
strafflagens nuvarande lydelse och omfatta äfven i detta fall ej blott slaktboskap
utan äfven de vilda djuren.

Motionärernas förslag att helt enkelt införa begreppet misshandel för
djuren, liksom skett för människorna i ett annat straff lagskapitel, är nog
sakligt det fullkomligaste förslaget. Men folket är säkerligen ej moget
ännu för en sådan lagstiftning som fullt likställer djuren med människorna
i förevarande afseende.

Däremot synes tiden vara inne att gå vidare fram emot den af motionärerna
ifrågasatta begreppsbestämningen. Den norska lagen af år 1902
bestraffar »den som genom vanvård, öfveransträngning eller på annat sätt
gör sig skyldig till grof eller illasinnad misshandel af djur eller som medverkar
därtill», dock med en viss reservation efteråt till förmån för den
vetenskapliga vivisektionen. Italienska strafflagen af år , för att taga
ett annat exempel, bestraffar den, »som behandlar ett djur grymt eller utan
nödvändighet misshandlar det eller tvingar det till öfverdrifven ansträngning».
Försöken till en formulering äro som sagd! mångahanda och meningarne
ganska stridiga. Det torde därför kanske ej vara tillräckligt att
söka föreslå Riksdagen ett omedelbart antagande af ny lydelse, utan bör
saken känskjutas till Kungl. Maj:ts öfvervägande, dock utan att därför nödvändigtvis
behöfva vänta ända till den aflägsna tid, då en hel ny strafflag
kan bli antagen.

Något som emellertid bör kunna ske omedelbart är borttagande af
ordet »uppenbar», hvilket dock vore ett framsteg och skulle i sin mån
gifva en ny riktlinie för rättstillämpningen.

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

Det hemställes alltså, att Riksdagen ville

l:o för sin del antaga följande ändrade lydelse af
18 kap. 16 § strafflagen:

»Yisar någon grymhet i behandling af djur, straffes
med böter. Äro omständigheterna synnerligen försvårade
; må till fängelse i högst sex månader dömas».

2:o tillika hos Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande
af förslag till sådan ändring i ofvannämnda lagrum,
att begreppet straffbart djurplågeri ytterligare utvidgas
utöfver hvad ofvan under l:o ifrågasatts.

Herrar Håkanson och Söderbergh hafva begärt få anteeknadt, att de
ej deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

Stockholm, Victor Pettersons Bokindustri-A .-B., 1912.