Lagutskottets Utlåtande Nr 18 (Utlåtande 1910:LU18 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande Nr 18.

Nr 18.

Ankom till Riksdagens kansli den 3 mars 1910 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj it angående medgifvande af expropriation för anskaffande
å landet af tomtmark för byggnader, afsedda
för allmännyttig och kulturell verksamhet.

Lagutskottet kar till behandling förehaft nedanintagna inom Andra
kammaren af herr Värner Rydén väckta, till utskottet hänvisade motion,
nr 119, uti hvilken instämt herrar Nils Persson, A. C. Lindblad, A. J.
Christiernson, Viktor Larsson, Ernst Blomberg, Knut A. Tengdahl, Charles
Linding, Ernst Söderberg, Sven Linders, Hjalmar Rissén, K. A. Borg, J. A.
IVallin, N. A:son Berg, J. T. Johansson, O. H. Waldén, Joh. Åberg, N.
Edv. Lindberg Hj. Branting, Herm. Lindqvist, Sven Persson, Carl Lindhagen,
F. W. Thorsson, Johan Forssell, Emil Kristensson, Bernh. Eriksson,
L. J. Carlsson, Gustaf Strömberg, G. A. Rundgren, C. E. Svensson, E.
C. Kropp, E. A. Leksell, J. J. Hasselquist och Aug. Nilsson. Motionen
är af följande lydelse:

»Vid förra riksdagen tillät jag mig jämte 32 af Andra kammarens
ledamöter att göra följande framställning:

Vid 1907 års riksdag väckte jag tillsamman med 14 ledamöter af
Andra kammaren eu motion med förslag till sådan ändring af § 1 i
kungl. förordningen angående jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof, hvarigenom espropriationsförfarande utsträcktes att gälla äfven i de

Bill, till Riksd. Prof. 1910. 7 Sami. 17 Raft. (Nr 18.) i

Lagutskottets Utlåtande Nr 18.

fall, då vid sågverks-, bruks- eller annan fabriksanläggning, grufva, fiskeläge
eller lastageplats eller annan ort å landet, där sammanträngd befolkning
bor, eller å bolag eller enskild man tillhörig jordegendom, hvars sammanhängande
ägoareal uppgår till eller öfverstiger 500 hektar, förening
för ekonomisk verksamhet med minst 25 i orten boende medlemmar behöfver
jord eller lägenhet för uppförande af samlingslokaler för socialt,
politiskt eller religiöst bruk eller för folkbildnings- eller nykterhetsverksamhet
eller lokaler för bedrifvande af kooperativ handelsrörelse.

Ur motiveringen till denna motion tillåter jag mig anföra:

Tär tid torde mera än någon föregående vara en brytningarnas tid.
Det jäser och sjuder i världen. Krafterna brottas med hvarandra. Hela
samtiden ter sig för mången som eu allas strid mot alla. Men den, som
vill och förmår afiyssna tidsföreteelserna deras röst, skall genom stridslarmet
höra eu stämma, som med stigande styrka samlar klasser och folk
omkring en bärande tanke i tiden: solidaritetens tanke. Hela den störa
sociala frågan är ytterst en fråga om solidaritet, om samverkan af alla,
genom alla och för alla.

Detta solidaritetens bud bjuder fåväldet falla. Alla måste göias delaktiga
af sin andel i makt, rätt och plikt. I denna belysning böra sträfvanaena
för politisk och kommunal rösträttvisa ses. I denna belysning
får ock det stora arbetet på höjande af samhällets mest tillbakasätta klasser
sin nödiga bakgrund.

Intet parti i Sverige ställer sig, åtminstone teoretiskt, afvisande gentemot
de fattiga klassernas kraf på medborgarerätt. Ingen borde heller
ställa sig likgiltig inför det kraftiga arbete för utvecklande af ansvars- och
pliktkänsla inför de nya och höga uppgifterna, som till största delen bäras
upp af de arbetande klasserna själfva. Samhället lämnar visserligen folkbildning
åt alla sina barn. Men en mängd vidriga förhållanden göra denna
på många håll synnerligen bristfällig. Skall något bestående resultat af
folkbildningsarbetet bland barnen vinnas, så bör detta följas af ett bildningsarbete
bland de vuxna. Och detta bildningsarbete måste fiamför
allt bäras upp af ett lefvande intresse bland dem, som i första rummet

skola göras delaktiga af detsamma.

Ingen torde heller med rätta bestrida, att ett sådant intresse i hög
grad förefinnes bland dem, som nu kämpa för politisk rättfärdighet.
Hvar kan i hela historien ett motstycke uppvisas till våra dagars arbetare-
eller nykterhetsrörelse? Med hvilken begärlighet och vetgirighet
samlas icke i våra dagar arbetareskarorna kring föreläsarnes talarestolar!

Lagutskottets Utlåtande AV 18.

Till och med gamla män skynda efter en tröttande dagsgärning mången
gång direkt till skolbänken, där de på aftonens ledighet söka utfylla
bristerna i ett kunskapsförråd, som samhället i barnaåren tillmätte alltför
snäft. Arbetarebiblioteken växa i arbetareorganisationernas spår. Och
det är betecknande, att landets största folkbibliotek skapats af arbetareorganisationerna,
Hvilken politisk ståndpunkt man än i öfrigt intager,
skall man ha svårt att utan en tanke af erkännande och glädje se detta
stora arbete med små medel passera revy.

Och huru har icke nykterhetsrörelsen gjort sina jättelika landvinningar
bland vårt folk? Dess väg har gått ständigt framåt. Den
möttes först af oförståelsen. Den segrade öfver denna. Så kom hånet,
detta kampmedel, som tager vid, där argumenten tryta. Och nu, då
nykterhetsarmén trots allt snart räknar sin halfva miljon, nu är snart
äfven hånet tyst. Au börja äfven de samhällsklasser, om hvilka man
till stor del måste säga, att nykterhetsrörelsen snarare bröt bygd i
trots af än genom deras bemödanden, att omfatta denna rörelse med
intresse.

Den dag skall ock tvifvelsutan komma, då äfven arbetarerörelsens
belackare skola finna, att de fäktat mot utvecklingen själf. Bondeklassen
har likaväl som arbetareklassen varit och är delvis ännu eu orättvist tillbakasatt
folkklass. Meu sitt politiska genombrott har bondeklassen
uppleft. Här för en mansålder sedan denna klass genomförde sin politiska
emancipation, hördes från de privilegierade klassernas sida alla de
varnande röster, som nu höjas mot arbetarnes befrielsekamp. De onda
spådomarna voro då som nu både många och högljudda. Dock kom
intet Ragnarrök för vårt land. Bondeklassen hade framför allt genom
sitt deltagande i socknarnas själfstyrelse skapat sig en fond af praktisk
förfarenhet i allmänna värf, som snart förskaffade den en ledande ställning
i landets angelägenheter. På samma sätt har arbetareklassen sin
grundläggande skola för det offentliga lifvet i arbetet inom fackföreningarna.
Aär eu gång arbetarne fått sin rättmätiga del i landets
styrelse, skola för visso alla onda spådomar komma på skam, och arbetarerörelsens
uppfostrande karaktär skall då komma att tillerkännas
sin behöriga andel i detta för land och folk lyckliga resultat.

Ti fastslå sålunda, att de sträfvanden för de tillbakasätta klassernas
höjande, som yttra sig i arbetarerörelsen samt i folkbildnings- och nykterhetsverksamhet,
äro allmännyttiga sträfvanden, som böra erhålla statsmakternas
understöd.

Lagutskottets Utlåtande Nr 18.

Ått detta motarbetas af vissa rent antisociala makter, som sätta fåtalets
öfverflöd och godtyckliga framfart öfver de mångas och landets välfärd,
är en erfarenhet, som det dagliga lifvet så ofta bestyrkt, att därför
knappast bevis behöfva anföras. Visserligen har såväl folkbildnings- som
nykterhetsverksamheten trots allt motstånd tillkämpat sig statsmakternas
understöd, äfven om härutinnan mycket återstår, innan samhället kan
stå inför känslan af hel pliktuppfyllelse. Arbetarerörelsen däremot synes
ännu ha åtskilliga positioner att eröfra, innan den kan glädja sig öfver
samma förståelse från samhällets sida.

Yi fasthålla emellertid, att dessa sträfvanden äro af allmännyttig
art. Däraf följer, att samhället åtminstone bör trygga de första betingelserna
för dessa rörelsers utveckling och växt. Detta sker i första rummet
genom att undanrödja de främsta hindren för att dessa rörelser
kunna skaffa sig fast mark å eu plats.’ — — —

Erfarenheten på åtskilliga platser, där en och samma ägare förfogar
öfver jordområden omkring en tätt befolkad ort, bevisar oemotståndligt
nödvändigheten af att hindra en jordägare från att omintetgöra allt kulturellt
arbete på en plats därigenom, att han helt enkelt vägrar att upplåta
jord för uppförande af samlingslokaler. Denna kamp mot de obesuttnas
förenings- och yttranderätt tager sig ej alltid så sensationellt hänsynslösa
former, som i ett i motionen närmare relateradt fall. Den kan söka omvägar.
Såväl den frireligiösa som nykterhetsrörelsen ha under sin genombrottstid
haft att kämpa med stora svårigheter i detta hänseende, äfven
om de i afsevärd grad med den stigande förståelsen öfvervunnit demÄnnu
lär emellertid bland annat i någon sydlig smålandssocken före.
komma, att äfven dessa rörelser vägras tillträde, emedan man hindrar
anskaffandet af lokaler. Och föreläsningsverksamheten har äfven stundom
på samma sätt förhindrats.

Men största svårigheterna resas upp mot arbetarnes fackliga organisationsarbete.
Medlen härför äro många. En mängd bolag, som t. ex.
upplåtit ofri tomt åt byggnad för nykterhetsverksamhet, bruka tillfoga
bestämmelsen, att lokalerna ej få användas vid arbetaresammankomster.
Brytes häremot, blir uppsägning följden. A andra ställen, där t. ex. en liten
jordägare bor i ett bolags närhet, brukar denne ofta vara så beroende
af sin mäktige granne, att han icke vågar göra mot dennes vilja, och
här strandar t. ex. anskaffandet af en samlingslokal på denna omständighet.
Sätten äro som sagdt många, och den mänskliga uppfinningsförmågan
är rik.

Lagutskottets Utlåtande Nr 18.

jSTär såsom här ett allmänt intresse kolliderar med ett enskildt, kar
samhället emellertid att häfda flertalets intressen. Detta har i fall, som
äro likartade med de nu afhandlade, skett genom lagstiftningen. Hela
vår så kallade expropriationslag är ett sådant djupt grepp i det enskilda
jordmonopolet, som fått träda tillbaka för de allmänna behofven. Tagen
att skapa de primära betingelserna för ett kulturellt arbetes bestånd,
särskild! å landsbygden, beköfver blott uttagas ett par steg för att leda
till detta mål.

Huru detta skulle kunna ske, tillät jag mig i 1907 års motion i
korthet antyda.

Expropriationslagen — kungl. förordningen angående jords eller
lägenhets afstående för allmänt behof af den 14 april 1866 —uppräknar
bland sådana allmänna behof bland annat »allmän byggnad». Med god
vilja skulle väl äfven t. ex. nykterhets- eller föreläsningsbyggnader eller
så kallade folkets hus kunna inrangeras under den bestämmelse i expropriationslagen,
som talar om »dylikt behof». Men lagstiftningen bär
icke på detta område hunnit följa med utvecklingen. Den här omkandlade
stora kulturrörelsen har väsentligen och i vissa delar helt och hållet
växt upp efter 1866, och lagstiftningen är därför ej anpassad efter de nya
behofven. Det bör emellertid vara tydligt, att lagstiftningen här måste
bringas att motsvara den nuvarande generationens behof. Lagen bör
medgifva expropriationsrätt för omskrifna ändamål.

I första hand göres då frågan, å hvilka platser en sådan expropriationsrätt
är af behofvet påkallad. Som en regel torde kunna gälla, att
det endast förefinnes å landet och där å orter med sammanträngd befolkning,
såsom stationssamhällen, sågverks-, bruks- eller andra fabriksanläggningar,
grufvor, fiskelägen, lastageplatser o. s. v. Å sådana platser
kan otta svårigheten att på frivillighetens väg anskaffa en byggnadstomt
för ifrågavarande ändamål vara oöfvervinnelig. Men än tydligare framträder
behofvet af expropriationsrätt å orter, där jorden omkring ett befolkningscentrum
äges af ett bolag eller en enskild godsägare. Där kan,
som exemplen från många platser ådagalägga, hvarje tillstymmelse till
ordnadt föreningslif och till offentligt bildnings- och tankeutbyte förhindras
på grund af bristen på samlingslokaler. Här man till och med
hindrar folket att samlas pa en kolbotten inne i skogen, när man rifver
ett gammalt obebodt husruckel, där några människor i all tysthet brukat
samlas för tankeutbyte, när man slutligen gör äfven den frid, som kvilar
öfver kronans landsväg, illusorisk, då är det en trängande plikt, att sam -

6 Lagutskottets Utlåtande Nr 18.

hället skyndar sina medlemmar till hjälp. I bolagens och de stora jorddrottarnas
landamären måste lagstiftningen i främsta rummet rycka fram
till undsättning. Lagstiftningen behötver här blott uppställa eu gaianti,
som gör, att expropriationsrätten träffar endast de stora jordegendomarna.
Och eu sådan garanti skulle lämpligen kunna sättas vid en minimigräns
af 500 hektar.

I andra rummet kommer frågan, åt hvem denna expropriationsrätt
borde tillerkännas. Med nu gällande lagstiftning torde denna icke kunna
tillkomma annan än inregistrerad förening för ekonomisk verksamhet.
Och som garanti för att ett allmännare intresse är förbundet med expropriationskrafvet
torde kunna uppställas, att denna skall äga minst 25 i
orten boende medlemmar. Å plats, där samlingslokaler för allmänt behof
saknas, bör skapandet af en sådan förening vara en jämförelsevis lätt
öfvervunnen svårighet.

Därnäst bör preciseras, kvilka ändamål som kunna anses af så allmän
art, att de böra tillförsäkras lagstiftningens stöd. Dit höra i främsta
rummet de förut omskrifna allmänna kultursträfvanden, som bäras
upp af arbetare-, folkbildnings- och nykterhetsrörelserna. Till dessa böra
läggas ett par andra. De religiösa rörelserna ha visserligen till stol
del öfver vunnit de största svårigheterna i nu omhandlade afseenden, men
de böra det oaktadt ej bortglömmas i en lagstiftning i frågan. _ Därjämte
är uppenbarligen intresset för samhällets angelägenheter i stark
växt hos vårt folk. De politislM strömningarna lämna snålt ingen medborgare
oberörd, och med det väckta intresset följer snålt behofvet af
meningsutbyte, offentliga diskussioner och därmed samlingslokaler.

Slutligen torde frågan vara, om icke lagstiftningen nu borde tillgodose
ännu en annan angelägenhet af stort allmänt intresse. Det är
en känd sak, att å vissa platser, där t. ex. en jordägare besitter stom
landvidder, en mängd svårigheter uppstå för ortens befolkning att anskaffa
sig lifsförnödenheter till rimliga priser. I eu motion, som inom Andra
kammaren väcktes år 1896 af Adolf Hedin angående trucksystemet, drogs
eu af dessa metoder att uppskörta den fattiga befolkningen i dagen.
Denna motions behandlig visar, huru bolagsväldet har makt att gorå sig
hördt. Åtskilliga ledamöter inom båda kamrarna vittnade, att intet sådant
uppskörtningssystem florerade. Det var då, som inom Andra kammaren
åtskilliga representanter från Horrland — däribland två ännu inom denna
kammare verksamma, aktade ledamöter — genom exempel af egen erfarenhet
framlade så otvetydiga bevis för det utplundringssystem, som vissa

Lagutskottets Utlåtande Nr 18. 7

bolagstjänstemän upprättat, att kammaren mot lagutskottets afstyrkande
med 108 röster mot 93 biföll motionen.

A andra ställen praktiseras ett annat system. Där ett bolag äger
jord många kilometer utanför befolknings centrum å detsamma, händer
det, att bolaget själft uppsätter handelsrörelse samtidigt som det hindrar
all konkurrens å platsen. Det kan bestämma nära nog kvilka priser
som helst å förnödenheter — befolkningen är praktiskt taget på nåd och
onåd i dess våld.

Åtskilliga andra omständigheter tala äfven för ett utsträckande af
expropriationsrätten äfven till sådana ekonomiska föreningar, som måste
anskaffa sig lokaler för bedrifvande af så kallad kooperativ handelsrörelse.

En lagstiftning i den riktning, som här är i fråga, skadar intet annat
än själfviskt intresse och sådant, som framförallt vill se fria medborgare
prisgifna åt allsköns beroende och godtycke. Men den är ägnad att
lämna en värdefull handräckning åt alla de goda krafter inom nationen,
som sträfva att höja hela vårt folk till frihet, kunskap och oberoende.
Och såsom ett bidrag till det stora kulturarbetet i vårt land förtjänar
denna fråga Riksdagens stöd.

Lagutskottet afstyrkte vid 1907 års riksdag motionen i fråga. Men
en reservation, utmynnande i ett skrifvelseförslag till Kungl. Maj:t i
motionens syfte, afgafs af flera bland Andra kammarens ledamöter i lagutskottet.
Öfver motionen uppstod i Andra kammaren eu längre debatt,
hvarunder ingen enda talare bestred, att motionen pekade på synnerligen
svåra missförhållanden. Ett af de anföranden, som af många då
ansågs mycket vägande, och som följdes af talrika instämmanden, hölls
af herr Staaff, som bland annat yttrade: För min del tror jag, att man

har svårt att förneka, att motionärerna här ha påvisat ett missförhållande,
som är både stort och i högsta grad skadligt. Det är stort därför,
att det är något orimligt uti, att så viktiga och betydelsefulla ändamål
och sträfvanden, ingående i det nutida medborgerliga lifvet, som det
bär är fråga om, skulle kunna undertryckas eller åtminstone stäckas och
hämmas genom eu rent fysisk brist, om jag så får uttrycka det, bristen
på lokal. Det är i hög grad skadligt därför, att ett sådant missförhållande
uppenbarligen är ägnadt att framkalla bitterhet hos dem, som på
detta sätt bli tillbakasätta eller hämmade, hvilken bitterhet i sin ordning
framkallar andra känslor, som äro högst ogagneliga för samhället. Herr
Staaff framlade ett förslag till en mindre ändring i reservationens formule -

8 Lagutskottets Utlåtande Nr IS.

ring, hvarefter motionens anhängare samlades omkring detta ändringsförslag,
som i voteringen samlade 89 röster.

Under de två år, som gått sedan denna motion väcktes, ha förhållandena
veterligen icke förbättrats. Tvärtom synes behofvet af en
lagstiftning, att döma af de talrika mötesuttalanden och bref från platser,
där man lider afsaknad af samlingslokaler, hvilka kommit mig tillhanda,
allt kraftigare framträda.

För att om möjligt undanröja de principiella invändningar, som
lagutskottet 1907 gjorde mot min dåvarande motion, upptager jag nu
sakligt oförändrad! det yrkande i 1907 års debatt om denna sak, hvarom
motionens vänner då slutligen samlades, och hemställer alltså vördsamt,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Ivungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Ivungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida och under hvilka villkor
expropriation genom det allmännas försorg må kunna medgifvas i syfte
att på landet anskaffa oundgänglig tomtmark för uppförande af byggnader,
afsedda för socialt, politiskt eller religiöst bruk, för folkbildnings-,
nykterhets- eller sådan ekonomisk verksamhet, som omförmäles i 1 § af
lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet, eller eljest
för allmännyttig och kulturell verksamhet samt för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill detta öfvervägande kan föranleda.’

Lagutskottets majoritet afstyrkte äfven i fjor motionen, men reservanterna
voro nu flera än 1907, och vid behandlingen i Andra kammaren
afgåfvos nu 91 röster för densamma. Bland anförandena under debatten
tillmättes särskild! ett betydelse för frågans utgång. Det hölls af
herr Widén, som bland annat yttrade:

’Det är min afsikt att nu framställa ett yrkande och något motivera
detsamma. — Jag skall då till eu början be att få säga, att detta ingalunda
är eu ny fråga. Den var före år 1907, ehuruväl motionen då
förelåg i en annan form än nu — den är ju ej så oväsentligt modifierad
sedan dess. Jag stod då på den sidan, som yrkade afslag på motionen,
och det blef äfven Riksdagens beslut. Jag intog emellertid redan då
den ståndpunkten, att jag ansåg, att vissa af dessa här omnämnda
ändamål voro af den beskaffenhet, att det verkligen låg i samhällets
intresse att främja dem. Jag skall be att få citera några ord ur mitt
då hållna anförande, däri jag gaf uttryck åt denna min uppfattning.
Jag yttrade då:

Lagutskottets Utlåtande Nr 18.

''Det uppspirande föreningslifvet och särskildt föreningslifyet inom
arbetarklassen är en mycket mäktig och enligt min mening äfven samhället
gagnande faktor, som vi på senaste tiden fått att räkna med.
Dei äi’ därför riktigt, att man bör tillgodose dess behof af samlingslokaler
såvidt möjligt är.’

Den ståndpunkten intager jag allt fortfarande. Jag anser verkligen,
att det är ett viktigt samhällsintresse att understödja dessa föreningar
för religiösa, sociala, kulturella och andra ideella ändamål, då de vilja
skalla sig samlingslokaler. Det har här anförts exempel på, att det
understundom är ganska svårt för dem att skaffa dylika samlingslokaler,
och jag tioi det vore nyttigt, om de kunde få dem äfven genom expropriation.
Det är dessutom en annan sak, som gör, att det kunde vara
gagneligt nog för dessa föreningar att ha att tillgå möjligheten af expropriation,
och det är, att inteckningsförhallandena då kunna ordnas på
ett lättare sätt än nu. Man har sett exempel på, att sådana områden,
med därå uppförda bönehus eller andra hus af liknande beskaffenhet,’
fått lof att gå under klubban, därför att de ej varit frigjorda från inteckningar
i det hemman, inom hvars område de varit belägna. Vid
expropriation är det emellertid ganska enkelt att ordna den saken. Om
man håller på, att det verkligen är ett kulturellt ändamål, som föreningen
skall främja, kan jag ej heller inse, att saken bör möta så stora
betänkligheter. Man skall icke tro, att föreningarna upphöra eller föreningslifvet
upphör, därför att medlemmarna icke få tillfälle att skaffa
sig någon lokal. Det tager sig endast andra former och andra lokaler,
och jag tror, att det ofta nog tager eu mycket sämre vändning, än om
det gåfves möjlighet att få eu ordentlig lokal. Jag tror därför, att det
ur samhällets synpunkt är så långt ifrån att vara skadligt, att det
tvärtom är nyttigt, om Ivungl. Maj:t kan gifva dem rätt att expropriera
mark för uppförande af samlingslokaler, hvarvid Ivungl. Maj:t då ock
får tillfälle att fastställa de villkor, under kvilka denna rätt må tillgodonjutas.
— I detta sammanhang vill jag tillägga, att den skrifvelse af
1907, som här af utskottet åberopats, och hvari man hemställde om
utsträckning af expropriationsrätten till municipalsamhällen och andra
dylika samhällen med sammanträngd befolkning, för att de skulle kunna
förvärfva mark för uppförande af bostäder, enligt mitt förmenande ej
alls kan tillämpas för ifrågavarande ändamål; den afsei’ nämligen icke
detta utan är i det hänseendet alldeles otillräcklig.’

Bill. till Rikscl. Prof. 1910. 7 Sami 17 Höft.

Utskottets

yttrande.

10 Lagutskottets Utlåtande Nr IS.

I fortsättningen af anförandet uttalade emellertid hr W. sina betänkligheter
mot den del af motionens yrkande, som afsåg expropriationsrättens
utsträckande äfven till föreningar för sådan ekonomisk verksamhet,
som afses i § 1 i lagen om registrerade föreningar för ekonomisk
verksamhet. I''anslutning till denna sin uppfattning framställde
han ock ett yrkande, som dock icke kom under votering.

Ehuru jag icke kan dela de betänklighetei’, som i anförandets
senaste del uttalades, och som bemöttes af bland annat vice talmannen
och grefve Hamilton, tror jag det dock vara lämpligt, att för'' fragans vidai-e
framgång ifrågavarande betänkligheter undanröjas genom att förevarande
del af motionens yrkande utelämnas.

Sedan 1909 års riksdag hölls, ha flera händelser ytterligare påvisat
behofvet af en ändrad lagstiftning i nu omhandlade afseende. Kösträttsreformen
är en verklighet, och ett nytt intresse för det allmänna håller
på att spira upp. Och hvad arbetarne beträffar, har nu för dem
mångenstädes den sista utvägen att samlas stängts, sedan länsstyrelserna
flerestädes fridlyst till och med landsvägarna mot mötens hållande. .

Då jag nu sålunda återupptager motionen om vidgad expropriationsrätt
i eu än ytterligare modifierad form, vågar jag hoppas på Riksdagens
bifall till ett kraf, som icke lian undanskjutas utan att de uppenbaraste
orättfärdigheter ske mot tusentals svenska medborgare.

Jag tillåter mig vördsamt hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kung!. Maj:t anhålla, det täcktes Kung!. Maj:t taga i öfvervägande,
huruvida och under hvilka villkor expropriation genom det allmännas
försorg skulle kunna medgifvas i syfte att på landet anskaffa
oundgänglig tomtmark för uppförande af byggnader, afsedda för socialt,
politiskt eller religiöst bruk, för folkbildnings- eller nykterhetsverksamhet
eller eljest för allmännyttig och kulturell verksamhet samt för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill detta öfvervägande kan föranleda.»

Såsom motionären erinrat, förelåg förlidel år till behandling af lagutskottet
en af honom väckt motion i förevarande ämne, dock så till
vida mer omfattande, som däri hemställts om expropriationsrättens utsträckande
äfven till tomtmark för byggnader, afsedda för sådan ekonomisk
verksamhet, som afses i § 1 af lagen om registrerade föreningar
för ekonomisk verksamhet.

Lagutskottets Utlåtande Nr 18.

I sitt öfver nämnda, under nästlidet års riksdag väckta motion
afgifna utlåtande anförde lagutskottet bland annat följande:

»Expropriationsrätten bär i allmänhet i lagstiftningen ansetts vara
en rätt för undantagsfall, hvilken på grund af det stora ingrepp den
medförde i enskild rätt endast borde tillgripas för tillgodoseende af ett
starkt offentligt intresse. Med hänsyn till att genom expropriationen
sålunda uppoffras bestående förhållanden, har det, såsom det synes utskottet
med afl rätt, äfven ansetts vara af synnerlig vikt, att denna rätt
till sitt innehåll så bestämmes, att enhet och konsekvens vinnes i dess
tillämpning, och anledning till tvekan, huruvida densamma i förekommande
fall skall vara tillåten, i möjligaste mån undanröjes. Uppenbarligen
måste af samma skäl den fordran uppställas, att det ändamål,
expropriationen skall tjäna, är fortfarande eller åtminstone kan förväntas
bestå såsom ländande till gagn för samhället för någon längre tid. Nu
antydda synpunkter hafva vunnit beaktande i den i vårt land gällande
lagstiftningen, där hufvudstadgandena angående expropriation meddelats
i kungl. förordningen den 14 april 1866 angående jords eller
lägenhets afstående för allmänt behof. I 1 § af denna förordning förutsattes,
som bekant, att det behof, för hvilket expropriation skall kunna
ske, i särskild! angifvet afseende och i eminent mening skall vara allmänt.
» ---»Med den uppfattning utskottet ofvan uttalat om expro priation

sinstitutet och förutsättningarna för dess användning torde det ligga i
öppen dag, att utskottet icke kan tillstyrka eu så vidsträckt expropriationsrätt
som den sålunda föreslagna. Såsom allmännyttigt och kulturellt
torde i själfva verket kunna betecknas hart när hvarje ändamål, som
det modärna samhället skulle kunna anse vid en viss tidpunkt värdt att
direkt eller indirekt främja. Därunder skulle sålunda kunna inbegripas
snart sagdt hvarje såsom förnuftigt ansedt ändamål.» Utskottet framhöll
vidare, att enligt 1 § af gällande förordning angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof expropriation redan vore medgifven
bland annat för uppförande af allmän byggnad.

Hvad särskildt angår det i nästlidet års motion framställda, men
nu icke upptagna yrkandet på expropriationsrätt för tomtmark för hvarje
verksamhet, som omförmäles i 1 § af förutnämnda förordning om registrerade
föreningar, anförde utskottet, att eu sådan expropriationsrätt skulle
kunna obehörigen utnyttjas i konkurrenssyfte och sålunda blifva synnerligen
skadlig för handelsidkare.

Lagutskottets Utlåtande Nr 18.

Slutligen erinrade utskottet, att 1907 års Riksdag i skrifvelse till
Kungl. Maj:t ifrågasatt, huruvida icke vid fiskelägen, stationssamhällen
och andra områden på landet, där en sammanträngd befolkning bor eller
kan uppstå, möjlighet borde beredas att på föranstaltande af det särskilda
samhället, kommunen eller staten förvärfva för befolkningens bosättning
erforderlig jord. I anslutning härtill hade i skrifvelsen hemställts, att
Kungl. Maj:t efter verkställd utredning ville utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till åtgärder, särskildt med anlitande af expropriation,
i syfte att å sådana orter på ett mer tillfredsställande sätt än
hittills ordna förhållandena med afseende å redan befintlig eller för samhällets
utveckling erforderlig tomtmark. Det syntes utskottet, som om
härutinnan ett ytterligare medel vore gifvet för ett samhälle att i vissa
fall åtkomma tomtutrymme, där sådant för de af motionären åsyftade
ändamål kunde vara å ena sidan erforderligt och å andra sidan svårt
att eljest erhålla.

Då hvad 1909 års lagutskott sålunda anfört synes utskottet fortfarande
äga giltighet, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 1 mars 1910.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Lagutskottets Utlåtande Nr 18.

Reservation:

Herrar Widén, Lindhagen, Pettersson från Södertälje, Jansson i Edshäcken
och Ersson hafva ansett, att utskottet bort tillstyrka ifrågavarande
motion, och alltså hemställt,

att Eiksdagen ville i skrifvelse till Kungi. Maj:t anhålla, att Kung!.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida, i hvad män och under
hvilka villkor expropriation genom det allmännas försorg kunde medgifvas
i syfte att på landet anskaffa oundgänglig tomtmark, afsedd att
åt sammanslutningar för folkbildning och nykterhet eller annan religiös,
social eller kulturell verksamhet åstadkomma samlingslokaler samt för
Eiksdagen framlägga det förslag, hvartill detta öfvervägande kunde föranleda.

Bih. till Biksd. Prof. 1910. 7 Samt. 17 Raft.