Lagutskottets utlåtande Nr 17 (Utlåtande 1914:LU17 - b Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

Nr 17.

Ankom till riksdagens kansli den 30 juli 1914 kl. 5 e. m.

Utlutande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar
att här i riket vistas, dels och en i anledning av propositionen
väckt motion.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: herrar Petersson i Lidingö villastad,
Lindhagen, Stärner, Gezelius, greve Lagerbjelke, Alexanderson, Johanson
i Valared, greve Spens, Hult, Dahl, Pettersson i Södertälje, Pettersson i
Bjälbo, Schotte, Olsson i Broberg, Persson i Norrköping och Olsson i See.

Genom en den 23 maj 1914 dagtecknad proposition, nr 55, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här nedan intagna
förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket
vistas.

I samband med denna proposition, vilken hänvisats till lagutskottet,
har utskottet förehaft en av herr Sven Persson i Norrköping med anledning
av propositionen inom andra kammaren väckt motion, nr 217, i
vilken hemställts, »att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl.
Maj:ts ifrågavarande proposition icke kunnat av riksdagen bifallas, i skrivelse.
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kung!. Maj:t måtte snarast möjligt
för riksdagen framlägga nytt förslag till lagstiftning i ämnet».

Angående förarbetena till det i Kungl. Maj:ts förevarande proposition
innefattade lagförslaget har föredragande departementschefen till
statsrådsprotokollet anfört följande:

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 saml. 17 käft. (Nr 17.)

Utskottets

yttrande.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 17.

»Första uppslaget till den lagstiftningsfråga, som nu åter anmäles
inför Eders Kungl. Maj:t, gavs genom riksdagens skrivelse den 20 mars
1907, däri riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, varigenom för landet
skadlig invandring så vitt möjligt måtte hindras samt i övrigt utlänningars
inflyttning och bosättning inom landet på lämpligt sätt ordnas.
Sedan över riksdagens berörda framställning överståthållarämbetet
samt Kungl. Maj:ts befallningshavande i rikets samtliga län avgivit yttranden
ävensom kommerskollegium inkommit med utlåtande, utarbetades inom
civildepartementet ett förslag till lag i ämnet. Vid upprättandet av berörda
förslag togs hänsyn jämväl till vad av justitieombudsmannen i
hans ämbetsberättelse till 1910 års riksdag anförts rörande önskvärdheten
av lagbestämmelser angående grunderna för och förfarandet vid utvisning
ävensom beträffande därmed sammanhängande frågor. Det inom
civildepartementet sålunda utarbetade »förslag till lag rörande tillsyn å
utlänningar i riket» blev jämlikt Eders Kungl. Maj:ts beslut den 31 mars
1911 hänskjutet till lagrådets granskning. 1 fråga om vissa väsentliga
bestämmelser i förslaget, till vilka jag anhåller att i det följande få återkomma,
hemställde lagrådet, att desamma måtte ur förslaget utgå; även
beträffande andra delar av förslaget framställdes åtskilliga anmärkningar.
Sedan förslaget omarbetats i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets
yttrande, blev detsamma, under rubrik »förslag till lag angående
förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas»,
genom proposition den 31 december 1912 förelagt 1913 års riksdag.
I avgivet utlåtande, för vilket jag får tillfälle att i det följande redogöra,
hemställde lagutskottet på anförda skäl, att riksdagen måtte, med
förklarande, att propositionen icke kunnat bifallas, anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte snarast möjligt för riksdagen framlägga nytt förslag till
lagstiftning i ämnet. Första kammaren biföll ett framställt yrkande, att
kammaren, med utelämnande av all motivering, endast skulle godkänna
det slut, vartill utskottet i berörda utlåtande kommit. Andra kammaren
biföll vad utskottet i sitt utlåtande hemställt.»

Därefter har inom civildepartementet utarbetats nytt förslag i ämnet,
varöver lagrådets yttrande infordrats; och har förslaget sedermera underkastats
siratlig överarbetning.

Beträffande det närmare innehållet av Kungl. Maj:ts förslag och de
skäl, som ligga till grund för detsamma, får utskottet hänvisa till propositionen.

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

Till stöd för sin i ovanberörda motion gjorda hemställan har herr
Persson anfört:

»I Kungl. Maj:ts proposition mom. 55 förelägges riksdagen ånyo
förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket
vistas. Om en kungl. proposition i samma ärende, som förelädes vid
1913 års riksdag, tillät sig undertecknad att i en motion till samma
riksdag yttra bland annat, att förslaget syntes lida av så många och
svåra brister att det näppeligen av riksdagen borde antagas. Överlämnandet
åt polismyndighet att okontrollerat handhava avvisnings- och i
vissa fall utvisningsförfarandet samt bibehållandet av bestämmelser, som
möjliggöra utvisning av utlänning, även sedan denne varit i riket bosatt
i årtionden och därunder uppfört sig väl, föreföll vara tillräcklig anledning
för ett sådant omdöme. De erforderliga förändringarna syntes
även vara av så genomgripande natur, att jag då ansåg det alltför vanskligt
att därom förelägga positiva förslag, varför yrkades rent avslag
på hela lagen.

1913 års riksdag beslöt också, på lagutskottets förslag, att avslå
den dåvarande kung!, propositionen samt av Kungl. Maj:t begära nytt
förslag. Det är ett sådant som förelägges denna riksdag i Kungl.
Maj:ts nu förevarande proposition. Ehuru det lagförslag, som nu förelägges
riksdagen, undergått överarbetning samt förändrats och även
något litet förbättrats i vissa delar, lider det dock fortfarande, enligt
min mening, av så många brister att det även av denna riksdag bör
avslås för att återkomma i så förbättrat skick att det kan antagas.

Det förevarande lagförslaget sönderfaller i tvenne delar; för det
första bestämmelser om avvisning av utlänning, som till riket ankommer,
och för det andra utvisning av utlänning, som redan inkommit i riket
och där vistats längre eller kortare tid. I det förra fallet skall åtgärden
företagas omedelbart vid utlännings hitkomst av underordnad polismyndighet.
Utvisningsåtgärden företages, enligt förslaget, i allmänhet
av Konungens befallningshavande och i undantagsfall av Kungl. Maj:t.

I vad gäller avvisning torde man principiellt sett kunna utgå
ifrån att svenska staten har både befogenhet och behov att i vissa fall
omedelbart avvisa främlingar från sitt område, när de vilja hit inkomma.
Befogenheten torde vara till finnandes, så snart utlänning, som tänker
slå sig ner här i landet, finnes farlig för den allmänna säkerheten eller
kan väntas falla samhället till last utan att här ha uträttat nyttigt
arbete. Principiellt har jag sålunda ingen anmärkning att göra mot
avvisningsförfarandet, blott bestämmelserna därom bliva så pass betryggande
att de verkligen fylla sin uppgift.

Motionen.

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

1 § i förevarande förslag- stadgar, att avvisning skall äga ram av
utländsk zigenare ävensom utlänning, som uppenbarligen har för avsikt
att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring från
ort till annan vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande
av djur eller annan dylik sysselsättning. Vidare att enahanda förfarande
skall äga rum mot utlänning, som varit dömd för förfalsknings-,
tjufnads- eller bedrägeribrott eller gjort sig skyldig till yrkesmässigt
hasardspel, yrkesmässigt övande av otukt eller utnyttjande av annans
otuktiga levnadssätt o. s. v. Därjämte föreskrives emellertid att polismyndighet
jämväl må avvisa »annan utlänning, som till riket ankommer
för att söka sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar
möjlighet att bär ärligen vinna sin försörjning)).

Denna bestämmelse lämnar ett farligt spelrum för omdömeslösheten
och godtycket hos polismyndigheten, enär avvisningsrätten genom denna
bestämmelse göres synnerligen tänjbar. Fara för missbruk vid avvisningsrättens
utförande är därigenom stor och denna fara är så mycket
mer betänklig som utövandet av rätten till avvisning måste läggas i
underordnade polismyndigheters händer utan möjlighet för den, mot
vilken åtgärd i sådant hänseende vidtagits, att därutinnan vinna effektiv
ändring. Bestämmelsen kan leda lätt till att polisen kommer att
avvisa personer därför att de äro torftigt klädda och ej inneha tillräckliga
medel att därmed försörja sig för någon längre tid och sålunda
»skäligen böra antagas sakna möjlighet att här ärligen vinna sin
försörjning».

Man må härvid jämväl bemärka, att avvisningsrätten näppeligen
kan begränsas till vad densamma, teoretiskt sett, innebär, nämligen till
att förhindra den, som vill hit inkomma, att överskrida rikets gränser,
utan måste inrymma möjlighet att inom obestämd kortare tid återsända
den, som inkommit, detta så mycket hellre som det är fullständigt
otänkbart, att polismyndigheter skulle för att kunna verkställa avvisning,
vara posterade å varje landsväg, där den skär riksgränsen, vid
varje hamn för mottagandet av ett vart dit ankommande fartyg, även
sådana som gå i regelbunden trade kanske flera gånger dagligen, och
på varje järnvägståg, som passerar gränsen, eller vid varje järnvägsstation,
där sådant tåg först stannar inom riket. Rätten till avvisning
närmar sig på grund härav utvisning srätten på sådant sätt, att skillnaden
dem emellan ofta torde vara omöjlig att bestämma.

I riksdagens skrivelse 1907 uttrycktes det bland annat, att invandring
borde förhindras av arbetssökande personer, som kunna
obehörigen bidraga till att försämra svenska arbetares utsikt till förvärv.

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

Om dem saknas alldeles bestämmelser i det nu föreliggande lagförslaget.
Det enda, som vittnar om att Kungl. Maj:t icke alldeles saknar kännedom
om det nämnda önskemålet är ett uttalande i motiveringen att
det lagliga reglerandet av detta ämne lämpligen bör för närvarande
få anstå för att upptagas, då frågan härom anses mogen för att lösas.
»Någon avsevärd praktisk olägenhet torde ett sådant uppskov näppeligen
föranleda», heter det.

Det är ju gott och väl, att propositionen föreslår, att hel- eller
halvkriminella existenser och yrkestiggare av främmande nationalitet
skola kunna avvisas eller utvisas, samt att vårt lands intresse att icke
behöva tjäna dylika till fattigvårdsanstalt i propositionen erkännes.
Men är det icke i grunden ett större socialt och ekonomiskt intresse
för vårt folk att mot neddragande inflytelser från en lägre främmande
civilisationsnivå skydda de arbets- och levnadsvillkor, som den svenska
arbetareklassen hittills förmått tillkämpa sig?

Det är ju obestridligt, att ett folk har sin i socialt och kulturellt
avseende sårbaraste punkt just inom de samhällslager, som måste leva
på de lägsta existensnivåer, vilka över huvud kunna betecknas såsom
ännu tillhörande landets normala, ekonomiska och sociala företeelser.
Och det torde icke vara någon hemlighet, att vi bland de för lön
tjänande kroppsarbetarne inom jordbruk, industri och transportväsen
finna huvudmassan av dessa ekonomiskt och kulturellt vanskligast ställda
samhällslager. I själva verket är den moderna socialpolitiken med sin
arbetar-, skydds- och arbetarförsäkringslagstiftning m. m. intet annat
än ett i statshandling omsatt erkännande av samhällets vitala intresse
att hindra levnadsförhållandena inom lönarbetarklassen från att sjunka
ned under vissa miniminivåer, vilka efter hand skola stiga med'' samhällets
allmänna framsteg i välstånd och kultur. År det icke då ett
förbiseende av eljest erkänt samhällsintresse och en inkonsekvens mot
rådande legislativ praxis, att en kungl. proposition om lag »angående
förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas» liknöjt förbigår det
faktum, att »vissa utlänningars» konkurrens i den svenska arbetsmarknaden,
särdeles där denna konkurrens är direkt anordnad i kampsyfte
av svenska arbetsgivare, kan innebära den mest överhängande fara för
svenska arbetare att bli nedkonkurrerade till en hos oss eljest övervunnen,
halvbarbarisk levnadsnivå? Man får dock antaga, att många
arbetare skulle föredraga att emigrera och att på detta sätt nödtvunget
främja den svenska arbetarstammens utspädning än bär, än där med
främmande, »billigare» folkelementer.

LagutsJcottets utlåtande Nr 17.

Kungl. Maj:ts regering borde icke sakna kännedom om hithörande
fakta och symptomer inom den svenska och utländska arbetsmarknaden.
En del bilagor till 1913 års kungl. proposition, såsom t. ex. kommerskollegii
utlåtande samt redogörelsen för Förenta staternas lagstiftning
om förbud mot invandring av arbetare, som redan före ankomsten blivit
bundna genom arbetsavtal (contract laborers), borde vara lärorika. Men
regeringen har funnit för gott att i detta stycke avstå från tillgodogörandet
av lärdomar genom utlandets erfarenhet samt att reducera sin
socialpolitiska förtänksamhet till det ovan nämnda uttalandet om att
någon vidare praktisk olägenhet av uppskov näppeligen föreligger.

Att förekomma eu sjukdom är bättre än att bota den — det torde
ingen bestrida. Kungl. Maj:t avråder emellertid från användandet av
det nu föreliggande tillfället till ett förebyggande ingripande och har
därigenom, enligt vår mening, tagit på sig ett tungt ansvar. År det
Kungl. Maj:ts mening, att en del stora områden av t. ex. det svenska
jordbruket först skola få anpassa sina produktionsmetoder och produktionskostnader
i enlighet med östeuropeiska vandringsarbetares kulturanspråk
och att vi sedan skola genom lagstiftning söka bota detta onda?
Och är det meningen, att den sjudande förbittring, som importen av
utländska strejkbrytare regelmässigt och självfallet framkallar inom den
svenska arbetarklassen, bör få ytterligare vidga klyftan mellan den
svenska arbetaren och det övriga samhället? År det meningen, att
denna frihandel i arbetskraft, uti ett agrar- och industriprotektionistiskt
land, bör få ytterligare stärka den svenske arbetaren i övertygelsen,
att han ingen andel äger i detta land och dess välstånd? Skall detta
vara statsklokt, att detta får sko eller måste ske, innan en svensk
regering får tro sig berättigad att föreslå en främlingslag, som skyddar
den svenske arbetaren mot eu förödande och förbittrande utländsk smutskonkurrens
i själva den svenska arbetsmarknaden?

Lika självklart som det är, att en invandring av i alla avseenden
högt stående utländska arbetare, som höja de svenska arbetsförhållandena
och lönenivåerna, måste erkännas vara till gagn för vår ekonomiska
utveckling och vår arbetarklass, lika obetridligt är det, att icke
all invandring av främmande arbetare är av denna art. Självfallet är
dessutom, att man på intet sätt har minskat sina sympatier för främmande
folk eller kringskurit sitt intresse för deras välgång och för
samfärdseln med dem därigenom, att man söker avvärja de former av
ekonomisk konkurrens som måste kasta oss tillbaka till de lägre levnadsnivåer,
på vilka vissa av deras arbetaregrupper dessvärre ännu
stå kvar, men över vilka de svenska arbetarna lyckats höja sig.

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

I många fall ådagalägga närmare undersökningar av förhållandena
vid strejkbrytareimport och säsongarbetareimport att arbetsgivarnes
totala utgifter för arbetskraft, trots de låga arbetslönerna, bliva större,
än fallet skulle varit vid användandet av svenska arbetare till de löner,
som av dem begäras. När det är fråga om strejk, få de svenska
arbetarne alltså bevittna, att deras arbetsgivare ingalunda räkna så
särdeles noga med kostnaderna, blott det lyckas att med utländsk hjälp
hålla nere deras löner. När svenska arbetare icke. äro så »billiga» som
de billigast åtkomliga utländska, då är det slut med svenskens rätt att
leva och arbeta enligt svensk standard i Sveriges land; och svensk näringskall
nu grundas på polsk eller galizisk levnadsstandard.

Enligt min mening borde sålunda i § om avvisning, i stället för
den av mig ovannämnda kautschuksbestämmelsen, inryckas en bestämmelse
av ungefär följande innehåll: »Samma lag vare om annan ut länning,

som till riket ankommer under omständigheter, som göra sannolikt,
att han av arbetsgivare här i landet skall användas till att ersätta strejkande
eller lockoutade svenska arbetare. Samma lag vare ock där det beträffande
utlänning, som till riket ankommer för att söka sig uppehälle,
skäligen bör antagas, att hans av rent personliga omständigheter eller av
allmänna nationella och sociala förhållanden i hans hemland, betingade löneoch.
levnadsanspråk stå så lågt under motsvarande svenska arbetares löneoch
levnadsstandards, att hans konkurrens i den svenska arbetsmarknaden
måste förminska svenska arbetares möjligheter att upprätthålla och höja dessa
sina löne- och levnadsstandards.

Vad därpå beträffar de föreslagna bestämmelserna i utvisningslagen
synas även dessa, om än det må erkännas att de genom den senaste
överarbetningen blivit något förbättrade, ännu lida av betäukliga brister.
I 6 § 4 mom. föreskrives att den, som här i riket genom utslag, som
äger laga kraft, blivit för annat brott än ovan avsetts dömd till frihetsstraff,
må utvisas, för så vitt brottets beskaffenhet föranleder till antagande
att fara för lians vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet,
ordning och sedlighet. Härav framgår att utvisning kan följa på
relativt ringa brott. En man, som vistats här i riket nära nog hela
sitt liv, kan av ortsmyndigheten (Konungens befallningshavande) utvisas för
exempel en sådan förseelse som våldsamt motstånd mot polis för vilket
en månads fängelse kan följa. Brottets beskaffenhet kan föranleda till
antagande att fara av hans vistelse kan uppstå för allmän ordning.
För ett tillfredsställande skydd mot övergrepp och misstag synes böra
fordras att, i den mån utvisningsrätten lägges i händerna på ortsmyndig-heterna,
utvisningen anknytes såsom en direkt påföljd vare sig av
grövre brott eller av andra till beskaffenheten bestämt angivna brott.

Lagutskottets utlåtande Nr .17.

En så vidsträckt befogenhet som förslaget vill inrymma åt resp.
polismyndigheter i länen, med Konungens befallningshavande i täten samt
hela raden av med häktningsrätt utrustade ortsmyndigheter och en del
inkompetenta polismän i kön, kan särskilt i oroliga tider befaras leda
till missbruk av långt allvarligare art än som följt av den nu icke lagfästa
utvisningsrätten, därvid Kung!. Maj:t såsom i första hand be.‘slutande
myndighet likväl erbjuder en viss garanti för utvisningsfallens
rimliga begränsning. Ett nytt område, skriver advokaten Eliel Löfgren
i en 1913 racket uppmärksammad artikel i ämnet, för det i orostider
epidemiska häktningsraseriets utveckling skulle alltså vara svaret på
andra kammarens uttalande till förmån för liäktningsbestämmelsernas
reformering med syfte bl. a. att få slut på Konungens befallningshavandes
bevisligen olagliga praxis att utrusta extra polismän med häktningsoch
åtalsrätt för stora samhällen å landsbygden. Man har eljest väntat
andra åtgärder i denna angelägenhet men i stället konfirmerar lagförslaget
(i dess § 17 jämförd med § 8) ytterligare berörda, mot promulgationslagen
till strafflagen uppenbarligen stridande praxis. Detta herr
Löfgrens omdöme står i huvudsak kvar, blott med den förändringen
att av Konungens befallningshavande förordnad polisman skall äga befogenhet
till länsmanstjänst.

I näst sista stycket av 6 § heter det:

»Har den som gjort sig skyldig till brott, varom i denna § under
3 och 4 är fråga, under de före brottet föregående närmast förflutna
fem åren haft fast bostad här i riket, må han ej för det brott utvisas,
där ej synnerliga skäl därtill äro.» Det innebär med denna formulering
icke tillräckligt skydd att lagförslaget lägger Konungens befallningshavande
på hjärtat att med en viss diskretion besluta om utvisning och att
därvid taga skälig hänsyn till utlännings levnads- och familjeförhållande
samt till tiden för hans vistelse i riket. Det är rätt uppenbart att
dylika hänsyn gjort sig gällande även förut, då ingen lagstiftning i
ämnet funnits, men hur pass mycket de fått gälla framgår av vissa
upprörande utvisningar som förekommit.

Enligt mitt förmenande borde utlänning behandlas som inländsk man
i samma man som lian anses ha vunnit stadigvarande uppehåll inom landet,
vilket förhållande bör bedömas efter särskilda i lag fastställda regler,
såsom viss tids uppehåll i landet, hemorts- och förvärvsrätt o. s. v.

Denna princip har antagits i flera länder och där den icke vunnit
fullt erkännande har dock, frånsett en del tyska stater, trängt sig fram
en uppfattning om att eu närmare vunnen samhörighet mellan utlänning
och det land, där han vistas, utesluter statens utvisningsrätt.

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

Så är förhållandet i Frankrike, Österrike-Ungern och Norge. Vad
särskilt, angår Norge, må utlänning, som är gift med en norska och
har barn i Norge, icke utvisas annat än för visst, i lagen angivet
undantagsfall och därstädes födda utlänningar kunna efter tre års
vistelse icke utvisas ens på grund av ådömt längre frihetsstraff. Utan
en liknande bestämmelse om att vissa års vistelse i landet skola utgöra
hinder för utvisning, kan jag omöjligen vara med om någon utvisningslag,
ty utan en sådan bestämmelse kunna här i riket varande
utlänningar näppeligen känna den trygghet som de svenska lagarna
dock även böra lämna dem. Liksom landet fordrar skyldigheter av
utläuning har landet även skyldighet mot honom. Det förefaller mig
uppenbart att hemvisten bör tillmätas en avgörande betydelse för utvisningsrätten
både med hänsyn till den enskilde och det land den
ursprungligen tillhör. Om man bortser från extra ordinära fall, som
komma i krigstid eller under spionlag otc., förefaller det vara grymt
och meningslöst mot den enskilde att, därför att han begått ett brott,
till och med av lindrig beskaffenhet, utvisa honom från det land där
han bott i många år, äger familj, förbindelser och egendom, finner sin
utkomst och eventuellt bär att svara inför fordringsägare.

Angående själva förfarandet vid utvisningen bör det giva största
möjliga trygghet mot godtycke. Det är, principiellt sett, alldeles förkastligt
att giva länets polismyndighet befogenhet till en så vidsträckt
beslutanderätt över utvisningsåtgärder som den underordnade polisen,
eventuellt efter högsta polismyndighetens egen instruktion, genom häktning
eller eljest genom anmälan inlett. Polisen, Konungens befallningshavando
inbegripen, har viktiga och nödvändiga samhällsuppgifter att
fylla, men dessa böra icke med härför främmande syften sammanblandas.
Én sådan sammanblandning existerar redan i åklagaremaktens förening
med polismyndighet. Polisen bör ej beklädas med viktiga domarefunktioner,
med rätten att i ömtåliga fall döma över människors framtida
väl och ve. Därför bör själva utvisningsbeslutet förläggas till
domstol i stället för till Konungens befallningshavande.»

Motionären anför slutligen, att på grund av de principiella brister
som sålunda enligt motionärens mening vidlåda det föreliggande lagförslaget
och för att ifrågavarande lagstiftning skall kunna fylla det
behov, som tränger till att avhjälpas, och då han saknat tid och möjlighet
att själv inkomma med förslag i ämnet, han ansett sig böra göra
den hemställan, som ovan återgivits.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 17 höft. (Nr 17.)

•2

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

Efter granskning av det föreliggande lagförslaget och efter övervägande
jämväl av de synpunkter, som anförts i herr Perssons ovanberörda
motion, har utskottet funnit Kungl. Majrts förslag vara av beskaffenhet
att böra med de ändringar, här nedan angivas, av riksdagen
godkännas.

Med anledning av vad i motionen anförts beträffande den i Kungl.
Maj:ts förslag ej berörda frågan om reglering av sådana utländska
arbetares vistelse här i riket, vilka hit inkomma huvudsakligen
i anledning av här inträffande arbetsinställelser eller vilkas härvaro kan
vara ägnad att väsentligen försämra svenska arbetares förvärvsmöjligheter,
har utskottet ansett det böra göras till föremål för utredning,
huruvida särskilda bestämmelser må kunna meddelas, i syfte att åvägabringa
en tillfredsställande ordning av nyssberörda förhållanden; och
har utskottet alltså funnit sig böra hemställa, att riksdagen måtte genom
skrivelse påkalla Kungl. Maj:ts uppmärksamhet för ifrågavarande
spörsmål.

Granskningen av förslagets särskilda bestämmelser har från utskottets
sida föranlett följande anmärkningar.

5 §•

I paragrafens andra stycke stadgas, att avvisad person skall genom
polismyndighetens försorg föras ur riket. Tillika givas regler om, vart
han skall sändas: den avvisade bör befordras till det land, varifrån han
hit ankommit, där ej särskilda omständigheter däremot föreligga, såsom
att landet är avlägset beläget eller att han därifrån utvisats. I motsvarande
paragraf av det år 1911 till lagrådet remitterade förslaget
nämndes såsom exempel på sådana »särskilda omständigheter» jämväl,
att sannolika skäl funnes för att utlänning skulle i det land, varifrån
han anlänt, komma att tilltalas eller straffas för brott, som han förövat
i politiskt syfte. Lagrådet ansåg emellertid, att det ytterst sällan skulle
bliva anledning till att antaga något dylikt i fråga om de individer,
som avvisningsbestämmelserna avsåge. Av denna anledning har ifrågavarande
bestämmelse, som fick kvarstå i 1912 års förslag, blivit i
det nu förevarande förslaget borttagen. Utskottet har emellertid ansett
sig böra i förslaget återinföra berörda stadgande. Då ifrågavarande
verkställighet skall handhavas av underordnad polismyndighet, synes
det vara i sin ordning, att de till myndighetens ledning meddelade anvisningar
bliva så fullständiga som möjligt. Härvid bör ock bemärkas,

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

att avvisningsbestämmelserna nu hava ett väsentligen vidsträcktare
tillämpliglietsområde än motsvarande stadganden i 1911 års förslag,
vilka avsågo allenast de invandrare, om vilka är fråga i första stycket
av nuvarande 1 §. — I enlighet med terminologien i 1913 års utlämningslag,
och i 12 § av förevarande förlag, har uttrycket i 1912 års förslag
»brott, som han förövat i politiskt syfte», utbytts mot »politiskt brott».

6 §■

Jämlikt bestämmelsen under 4) kan utvisning ske, där utlänning
här i riket, genom utslag som äger laga kraft, blivit för annat brott
än under 2) eller 3) avses, dömd till frihetsstraff, så vida brottet är av
viss, närmare angiven beskaffenhet. I fråga om nämnda bestämmelse
har iakttagits vad 1913 års lagutskott därutinnan erinrat. Emellertid
anser utskottet, att stadgandet, även såsom det nu avfattats, innebär en
onödig stränghet. Utvisningsförfarandets tillämpning synes skäligen
kunna begränsas därhän, att ifrågavarande påföljd bindes vid sådant
brott, varför dömts antingen till straffarbete eller ock till fängelse i
minst sex månader. Till jämförelse må nämnas att, såsom framgår av
den vid 1912 års proposition fogade översikt av utländsk lagstiftning
på området, enligt den danska strafflagen av 1866 utlänning, som gjort
sig förfallen till straffarbete, skall efter straffets avtjänande föras ut ur
riket, samt enligt den norska strafflagen av 1902 utlänning, som dömts
till fängelse över sex månader eller till »hefte» över tre år, kan utvisas.

Åt bestämmelsen i paragrafens sista stycke har givits en något
förändrad avfattning.

11 §•

Enligt förslaget skola besvär över Kungl. Maj:ts befallningshavandes
utslag, varigenom till utvisning dömts, avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Utskottet har icke kunnat biträda förslaget i detta avseende.
Uå det ju här föreligger eu fråga om rättstillämpning, torde enligt
allmänna grunder ifrågavarande besvärsmål prövning, böra tillkomma
annan myndighet än Kungl. Magt i statsrådet. Därigenom skapas ock
förutsättningen för önskvärd enhetlighet och kontinuitet vid målens bedömande.
Eftersom berörda mål äro av administrativ art, vore det ju
naturligast, att de överlämnades i sista instans åt regeringsrätten. Men
då regeringsrättens arbete icke fortgår under hela året, skulle detta för
vissa tider leda till ett fördröjt avgörande av förevarande mål, eu olägenhet
desto kännbarare, som det i dessa mål ofta lärer bliva fallet,

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

att klaganden icke vistas på fri fot. Vid sådant förhållande synes
någon annan lösning icke stå till buds än att prövningen av ifrågavarande
besvärsmål — i analogi med vad som gäller enligt 6 § av
1885 års lag angående lösdrivares behandling — överlämnades till
högsta domstolen. Denna utväg skulle visserligen medföra en ytterligare
ökning av högsta domstolens arbetsbörda, men då ifrågavarande
besvärsmål icke torde bli många om året och således icke kunna i
nämnvärd grad inverka på högsta domstolens arbetsprestation i övrigt,
har utskottet så mycket mindre kunnat tillerkänna berörda förhållande
avgörande betydelse, som rättssäkerheten i detta fall synts påfordra
den anordning, utskottet förordat.

I sammanhang med denna förändring har paragrafens första stycke,
vilket nu är avfattat i enlighet med vad som vanligen plägar stadgas
för administrativa besvärsmål, av utskottet omformulerats i nära överensstämmelse
med 6 § i lagen om lösdrivares behandling.

12 §.

I första stycket av paragrafen synas de två första orden »Konungens
befallningshavandes», böra utgå.

u §•

Enligt denna paragraf avses i den föreslagna lagen med polismyndighet
i stad polismästare eller, där sådan ej finnes, stadsfiskal.
Jämlikt 1 § har avvisnings anordnande uppdragits åt polismyndighet.
Besvär över avvisning må, enligt 3 §, anföras hos Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Kungl. instruktionen för överståthållarämbetet deri 1 december
1882 innehåller, i 41 §, att polismästaren, som är chef för polispersonalen
och handlägger de i poliskammaren förekommande ärenden, tilllika
skall utöva överståthållarens polismyndighet i alla polisväsendet
rörande frågor, med vilka överståthållaren icke finner nödigt att själv
taga befattning. Vid sådant förhållande skulle ju, enligt den föreslagna
lagens ordalydelse, polismästaren i Stockholm kunna komma att
dels, å ena sidan, jämlikt lagens 1 § besluta om avvisning och dels,
å andra sidan, enligt 4 § avgöra besvär över samma avvisningsåtgärd.
Till vinnande av rättelse härutinnan torde befogenheten att avvisa utlänning
böra i Stockholm tillkomma annan myndighet än polismästaren,
och synes nämnda befogenhet lämpligen böra uppdragas åt föreståndaren
för detektiva polisavdelningen.

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

Övergångsbestämmelsen.

I det under innevarande år till lagrådet remitterade förslaget föreskrevs,
att utvisning ej finge ske för brott, som i 6 § under 5) sades,
där detsamma blivit begånget före lagens ikraftträdande — dåvarande
6 § 5) motsvaras i det nu förevarande förslaget av 6 § 3).

Emellertid bär lagrådet ansett tillräckliga skäl icke förefinnas för
detta undantag i fråga om lagens tillämpning. Att ifrågavarande utvisningsgrund
borde, då densamma hänförde sig till tiden innan lagen
trätt i kraft, användas med särskild varsamhet, fann lagrådet vara tydligt;
men att exempelvis en utlänning, som upprepade gånger beträtts
med olovlig brännvinsförsäljning och kunde befaras komma att fortsätta
med hanteringen, icke skulle kunna utvisas innan ett nytt fällande
utslag vunnit laga kraft, syntes föga tillfredsställande. I enlighet
med lagrådets hemställan har stadgandet uteslutits i det riksdagen
förelagda förslaget.

Vad lagrådet sålunda anfört om utlänning, som beträtts med olovlig
brännvinsförsäljning, har ju sin riktighet. Men å andra sidan synas
de övriga förseelser, som omförmälas under 3) av 6 §, vara av den
beskaffenhet att en viss skonsamhet i förevarande hänseende må anses
påkallad. Vid sådant förhållande och då det väl knappast kan vara
önskvärt, att olika regler härutinnan gälla beträffande de olika i 6 §
under 3) upptagna förseelser, finner utskottet eu övergångsbestämmelse,
i anslutning till det remitterade förslagets, böra meddelas.

Med åberopande av vad sålunda anförts får utskottet alltså hemställa,

l:o) att riksdagen, under förklarande att det i
Kungl. Maj:ts förevarande proposition innefattade förslag
till lag angående förbud för vissa utlänningar
att här i riket vistas icke kunnat av riksdagen i
oförändrat skick bifallas, måtte i anledning av samma
proposition för sin del antaga följande

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

(Kungl. Maj itu förslag.)

(Utskottets förslag.)

LAG

angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap.

Om avvisning av utlänning, som till riket ankommer.

1 §•

Utländsk zigenare ävensom utlänning, som uppenbarligen bär för
avsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring
från ort till annan vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande
av djur eller annan dylik sysselsättning, må vid ankomsten till
riket eller omedelbart därefter av polismyndighet avvisas.

Samma lag vare om annan utlänning, som till riket ankommer för
att söka sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar
möjlighet att här ärligen vinna sin försörjning.

Har till riket ankommande utlänning, enligt vad för polismyndigheten
är känt, varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads- eller bedrägeribrott
eller gjort sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt
övande av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt, och
kan det skäligen antagas, att utlänningen skulle komma att här i riket
fortsätta sådan brottslig eller osedlig verksamhet, då må ock avvisning ske.

Vad i denna paragraf är stadgat äger ej tillämpning å invandrare,
som varit svensk medborgare, men vilkens medborgarrätt genom vistelse
utomlands eller eljest gått förlorad; dock att den, som vunnit medborgarrätt
i annat land, må avvisas på sådan grund, som i tredje stycket
sägs.

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag).

2 §•

Finnes, avvisning böra äga rum, skall till utlänningen överlämnas
skriftligt besked angående avvisningen med skälen därför; och skall beskedet
jämväl innehålla underrättelse om vad utlänningen har att iakttaga,
där han vill föra klagan över att han avvisats.

3 §.

Vill utlänning klaga däröver, att han avvisats, äger han hos Konungens
befallningshavande anföra besvär, vilka, vid talans förlust, skola
ingivas till Konungens befallningshavande före klockan tolv å trettionde
dagen efter det besked angående avvisningen blev klaganden tillställt; klaganden
likväl obetaget att, på eget äventyr, i betalt brev med allmänna
posten till Konungens befallningshavande insända besvären så tidigt,
att de inom nämnda tid dit inkomma.

4 §•

Aro besvär över avvisning anförda, skall Konungens befallningshavande
infordra polismyndighetens utlåtande, så ock avskrift av protokoll
vid förhör, som må hava i ärendet hållits, samt av beskedet, där detsamma
icke med besvären ingivits.

Sedan infordrade handlingar inkommit, moddele Konungens befallningshavande
snarast möjligt beslut i ärendet.

Över Konungens befallningshavandes beslut må ej klagan föras.

5 §•

Avvisning gånge i verkställighet
utan hinder av anförda besvär.

Avvisad person varde, så snart
ske kan, genom polismyndighetens
försorg förd ur riket; och bör
den avvisade befordras till det land,
varifrån han hit ankommit, där ej
särskilda omständigheter däremot

5 §•

Avvisning gånge i verkställighet
utan hinder av anförda besvär.

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

föreligga, såsom att landet är avlägset
beläget eller att lian därifrån
utvisats.

Kan avvisning ej genast verkställas,
må, intill dess sådant kan
ske, utlänningen av polismyndigheten
tagas i förvar.

(Utskottets förslag.)

föreligga, såsom att landet är avlägset
beläget eller att han därifrån
utvisats eller att han där sannolikt
skulle tilltalas eller straffas
för politiskt brott.

Kan avvisning ej genast verkställas,
må intill dess sådant kan
ske, utlänningen av polismyndigheten
tagas i förvar.

2 kap.

Om utlännings utvisning från riket.

6 §•

Konungens befallningshavande
må meddela förordnande om utvisning
från riket av följande utlänningar,
nämligen:

1) zigenare ävensom den, som
beträdes med lösdriveri eller bettlande,
så ock den, som under vandring
från ort till annan söker sin
utkomst genom utförande av musik,
förevisande av djur eller annan
dylik sysselsättning;

2) den, som gör sig skyldig till
yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt
övande av otukt eller utnyttjande
av annans otuktiga levnadssätt; 3)

den, som inom loppet av
de närmast förflutna två åren här i
riket genom utslag, som äger laga
kraft, dömts för gårdfarihandel
eller biträdande vid dylik handel

6 §•

Konungens befallningshavande
må meddela förordnande om utvisning
från riket av följande utlänningar,
nämligen:

1) zigenare ävensom den, som
beträdes med lösdriveri eller bettlande,
så ock den, som under vandring
från ort till annan söker sin
utkomst urenom utförande av musik,
förevisande av djur eller annan
dylik sysselsättning;

2) den, som gör sig skyldig till
yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt
övande av otukt eller utnyttjande
av annans otuktiga levnadssätt; 3)

den, som inom loppet av de
närmast förflutna två åren här i
riket genom utslag, som äger laga
kraft, dömts för gårdfarihandel
eller biträdande vid dylik handel

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

eller för olovlig brännvinsförsäljning
eller för det lian, utan vederbörligt
tillstånd, här i riket under
kringresande eller kringvandrande
idkat hantverk eller annan hantering; 4)

den, som här i riket genom
utslag, som äger laga kraft, blivit,
för annat brott än ovan avses, dömd
till frihetsstraff, för så vitt brottets
beskaffenhet föranleder till antagande,
att fara av hans vistelse i
riket kan uppstå för allmän säkerhet,
ordning eller sedlighet; dock
att utvisning för det brott ej må
ske, där ej förhör, som i 7 § sägs,
före straffets slutliga avtjänande
blivit i ärendet hållet;

5) den, som inom loppet av
de närmast förflutna fem åren utom
riket undergått honom omedelbart
ådömt frihetsstraff för brott, varför
enligt gällande lag om utlämning
av förbrytare utlämning må ske.

Vid bedömande, huruvida utvisning
bör äga rum, skall skälig hänsyn
tagas till utlännings levnadsoch
familjeförhållanden samt till
längden av den tid, han vistats
här i riket. Har den, som gjort
sig skyldig till brott, varom i denna
paragraf under 3) eller 4) är fråga,
under de före brottets begående
närmast förflutna fem åren haft fast
bostad här i riket, må han ej för det
brott utvisas, där ej synnerliga skäl
därtill äro.

(Utskottets förslag.)

eller för olovlig brännvins försälj -ning eller för det han, utan vederbörligt
tillstånd, här i riket under
kringresande eller kringvandrande
idkat hantverk eller annan hantering; 4)

den, som här i riket genom
utslag, som äger laga kraft, blivit,
för annat brott än ovan avses, dömd
till straffarbete eller ock till fängelse,
ej under sex månader, för så vitt
brottets beskaffenhet föranleder till
antagande, att fara av hans vistelse
i riket kan uppstå för allmän säkerhet,
ordning eller sedlighet; dock
att utvisning för det brott ej må
ske, där ej förhör, som i 7 § sägs,
före straffets slutliga avtjänande
blivit i ärendet hållet;

5) den, som inom loppet av de
närmast förflutna fem åren utom
riket undergått honom omedelbart
ådömt frihetsstraff för brott, varför
enligt gällande lag om utlämning
av förbrytare utlämning må ske.

Vid bedömande, huruvida utvisning
bör äga rum, skall skälig hänsyn
tagas till utlännings levnadsoch
familjeförhållanden samt till
längden av den tid, han vistats
här i riket. Har den, som gjort
sig skyldig till brott, varom i denna
paragraf under 3) eller 4) är fråga,
under de före brottets begående
närmast förflutna fem åren haft
fast bostad här i riket, må han ej
för det brott utvisas, där ej syn -

nerliga skäl därtill äro.
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 17 käft. (Kr 17.)

Lagutskottets utlåtande Nr Tf.

(Kungl. Maj:ts för slag.)

Om utlänning, som faller fattigvården
till last och förty bör hemsändas,
är särskilt stadgat.

(Utskottets förslag.)

Om hemsändande av utlänning,
som fäller fattigvården till last, är
särskilt stadgat.

7 §•

Uppstår fråga om utlännings utvisning av anledning, som i 6 §
sägs, föranstalte Konungens befallningshavande därom, att utlänningen
så snart ske kan inställes till förhör inför Konungens befallningshavande;
dock må, där utlänningen förvaras i kronohäkte, som står under lagfaren
tillsyningsman uppsikt, förhöret efter Konungens befallningshavandes
beprövande kunna hållas av tillsyningsmannen.

När omständigheterna därtill föranleda, må Konungens befallningshavande
förordna, att utlänningen skall tagas i förvar.

Vid förhör, varom nu är sagt, äge utlänningen, där han så äskar,
åtnjuta hjälp. År han icke på. fri fot och säger han sig ej själv kunna
anskaffa biträde, förordne Konungens befallningshavande lämplig person
att honom biträda.

Över förhöret skall föras protokoll; och skall noggrann utredning
företagas om alla de omständigheter, som kunna å ärendets utgång inverka.

Ärende angående utlännings utvisning skall utan dröjsmål företagas
till avgörande. Där fråga är om utlänning, som undergår honom omedelbart
ådömt frihetsstraff, skall iakttagas, att, så framt ej särskilda hinder
möta, ärendet hos Konungens befallningshavande bringas till slut så
tidigt, att, där till utvisning dömes, densamma kan omedelbart efter
strafftidens utgång verkställas.

8 §•

Finner polismyndighet anledning till utlännings utvisning på grund
av stadgande i 6 § föreligga, göre därom anmälan hos Konungens befallningshavande.
Kan det skäligen befaras, att utlänningen avviker,
då må polismyndigheten taga honom i förvar; och skall polismyndigheten
därom ofördröjligen underrätta Konungens befallningshavande.

9 §•

Utslag, varigenom till utvisning dömes, skall innehålla förbud för
utlänningen, vid äventyr, som i 15 § sägs, att utan Konungens tillstånd

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

(Kutig!. Majtts förslag.) (Utskottets förslag.)

återvända till riket; och give Konungens befallningshavande i utslaget
till känna vad utlänningen har att iakttaga, där han vill i utslaget söka
ändring, samt tillställe honom så fort ske kan skriftligt utslag. År
utlänningen tillstädes, skall utslaget för honom muntligen avkunnas.

10 §.

Har utslag meddelats, varigenom utlänning förklarats skola utvisas,
må denne, där han så önskar, dock tidigast å andra dagen efter det
utslaget för honom avkunnades eller, om det ej avkunnats, blev honom
annorledes delgivet, inför Konungens befallningshavande avgiva förkla -

ring, att han åtnöjes med utslagel
må förklaringen i vittnens närvaro
föreståndaren vid häktet; och åligg<
ringen avgivits, att ofördröjligen
nungens befallningshavande.

. Förklaring, varom nu är sagt,

11 §•

Vill den, som genom Konungens
befallninghavandes utslag förklarats
skola utvisas, överklaga utslaget,
äger han däröver lios Konungen anföra
besvär, vilka, vid talans förlust,
skola ingivas till Konungens befallningshavande
före klockan 12 å åttonde
dagen efter det utslaget för klaganden
avkunnades eller, om det ej
avkunnats, blev honom annorledes delgivet;
klaganden likväl obetaget att,
på eget äventyr, i betalt brev med
allmänna posten till Konungens befallningshavande
insända besvären sä
tidigt, att de inom nämnda tid dit
inkomma. Där klaganden i häkte
förvaras, må besvären inom tid, som
nyss är sagd, avlämnas till tillsy -

:. Där utlänningen förvaras i häkte,
upptagas av tillsyningsmannen eller
3 den myndighet, inför vilken förklainsända
underrättelse därom till Ko må

ej återtagas.

11 §.

Vill den, som genom Konungens
befallningshavandes utslag förklarats
skola utvisas, överklaga utslaget,
äger han sist ä åttonde dagen
efter det utslaget för honom avkunnades
eller, om det ej avkunnats,
blev honom annorledes delgivet, till
Konungens befallningshavande ingiva
sina till Konungen ställda besvär;
dock'' att, där klaganden i häkte
förvaras, besvären må inom tid, som
nyss är sagd, ingivas till tillsyningsmannen
vid häktet. Tillsyningsmannen
vare pliktig ofördröjligen insända
besvären till Konungens befallningshavande.

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

(Kung!. Maj:ts förslag.)

ning smannen vid häktet; och vare
denne pliktig att ofördröjligen insända
besvären till Konungens befallningsliavande.

Vill utlänning, som icke är på
fri fot, anföra besvär, åligge Konungens
befallningshavande eller
tillsyningsman vid häkte att tillse,
att utlänningen därvid ej saknar
nödigt biträde.

Inkomna besvär skall Konungens
befallningshavande så fort ske
kan, jämte eget utlåtande och övriga
till ärendet hörande handlingar, insända
till vederbörande statsdepartement.

12 §.

Konungens befallninghav andes
utslag, varigenom till utvisning
dömts, varde genom Konungens befallningshavandes
försorg bragt till
verkställighet.

Den utvisade bör befordras till
sitt hemland, där ej särskilda omständigheter
däremot förekomma,
såsom att landet är avlägset beläget
eller den utvisade där sannolikt
skulle tilltalas eller straffas för
politiskt brott. Kan den utvisade
ej befordras till sitt hemland eller
kan detta ej utrönas, bör han befordras
till det land, varifrån han
i riket inkommit, såvitt ej sådana
skäl därmot föreligga, som nyss
nämnts, eller han från det landet
utvisats.

( Utskottets förslag.)

Vill utlänning, som icke är på
fri fot, anföra besvär, åligge Konungens
befallningshavande eller
tillsyningsman vid häkte att tillse,
att utlänningen därvid ej saknar
nödigt biträde.

Inkomna besvär skall Konungens
befallningshavande så fort ske
kan, jämte eget utlåtande och övriga
till ärendet hörande handlingar,
insända till nedre justitierevisionen.

12 §.

Utslag, varigenom till utvisning
dömts, varde genom Konungens
befallningshavandes försorg bragt
till verkställighet.

Den utvisade bör befordras till
sitt hemland, där ej särskilda omständigheter
däremot förekomma,
såsom att landet är avlägset beläget
eller den utvisade där sannolikt
skulle tilltalas eller straffas för
politiskt brott. Kan den utvisade
ej befordras till sitt hemland eller
kan detta ej utrönas, bör han befordras
till det land, varifrån han i
riket inkommit, så vitt ej sådana
skäl däremot föreligga, som nyss
nämnts, eller han från det landet
utvisats.

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

I tvivelaktiga fall, eller där
svårighet möter för utslagets verkställande,
skall Konungens befallningshavande
i ärendet göra anmälan
hos Konungen.

(Utskottets förslag.)

I tvivelaktiga fall, eller där svårighet
möter för utslagets verkställande,
skall Konungens befallningshavande
i ärendet göra anmälan
hos Konungen.

13 §•

Där sådant av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse
finnes påkallat, må Konungen förordna om utvisning av utlänning,
som i riket vistas. Uppstår fråga om utvisning efter ty nu är sagt,
förordne Konungen, att förhör skall i ärendet hållas inför Konungens
befallningshavande; och gälle i fråga om sådant förhör vad i 7 § tredje
och fjärde styckena är stadgat. När omständigheterna därtill föranleda,
må utlänningen tagas i förvar.

I fråga om verkställighet av beslut om utvisning, varom i denna
paragraf sägs, förordne Konungen efter omständigheterna.

14 §.

Finner Konungens befallningshavande anledning till utlännings utvisning
jämlikt 13 § föreligga, göre därom anmälan hos Konungen. I
sammanhang med sådan anmälan äger, när omständigheterna därtill
föranleda, Konungens befallningshavande förordna, att utlänningen skall
tagas i förvar.

15 §.

Har utlänning, som jämlikt denna lag blivit härifrån utvisad, till
riket återvänt utan tillstånd av Konungen, straffes med fängelse i högst
sex månader. Sedan utlänningen undergått straff, varde han omedelbart
förd ur riket; och förfares därvid enligt de i 12 § angivna grunder.

Den, som skäligen misstänkes för brott, varom i denna paragraf
sägs, skall i häkte tagas.

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

(Kungi. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

3 kap.

Särskilda bestämmelser.

16 §.

Vidtages mot utlänning åtgärd, varom i 1 eller 2 kap. sägs, vare
lian skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska ort,
dit han sändes.

Har utlänning, varom i 1 § sägs, med fartyg till riket ankommit
och voro omständigheterna uppenbarligen sådana, att befälhavaren bort
inse, att utlänningen skulle komma att härifrån avvisas, vare, där sådan
åtgärd vidtages, befälhavaren pliktig att, utan ersättning från statsverkets
sida, återföra honom till det land, varifrån han medtagits; dock
att sådan förpliktelse icke äger rum, med mindre fartyget omedelbart
eller inom rimlig tid återvänder till nämnda land.

17 §•

Med polismyndighet avses i
denna lag för landet kronofogde
eller länsman samt i stad polismästare
eller, där sådan ej finnes, stadsfiskal.

För köping eller annat område
å landet, för vilket ordningsstadgan
för rikets städer är i tillämpliga
delar gällande, må Konungens befallningshavande
kunna förordna
polisman, som äger behörighet till
länsmanstjänst, att fullgöra vad
enligt denna lag åligger polismyndighet.

17 §•

Med polismyndighet avses i
denna lag för landet kronofogde
eller länsman, i Stockholm föreståndaren
för detektiva polisavdelningen
samt i annan stad polismästare
eller, där sådan ej finnes,
stadsfiskal.

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (JJtskottets förslag.)

18 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets
försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt,
äge Konungen ej mindre förordna, att utlänning, som till riket
ankommer, skall i enlighet med de närmare föreskrifter, som av Konungen
meddelas, hos polismyndighet göra anmälan om sin ankomst, än
även utfärda de särskilda bestämmelser, som eljest, med avseende å
riket i dess helhet eller beträffande viss ort, må för utlänningars övervakande
finnas nödiga.

I fall, varom i denna paragraf sägs, må Konungen i fråga om utlännings
avvisning eller utvisning förordna efter omständigheterna.

19 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad ovan stadgats, må erfordras
med avseende å verkställighet av avvisning eller utvisning, meddelas
av Konungen.

Huru ersättning åt biträde, varom i 7 § sägs, eller åt tolk må bestämmas,
därom förordnar ock Konungen.

Denna lag träder i kraft den Denna lag träder i kraft den

1 maj 1915. 1 maj 1915. Ej må dock utvisning

ske för brott, som i 6 § under 3)
sägs, där detsamma blivit begånget
före lagens ikraftträdande.

2:o) att riksdagen, i anledning av herr Perssons
förevarande motion, må i skrivelse till Kungl. Magt
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida
och på vad sätt bestämmelser må kunna meddelas
till reglering av sådana utländska arbetares vistelse

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

här i riket, vilka hit inkomma huvudsakligen i anledning
av här inträffande arbetsinställelser, eller vilkas
härvaro kan vara ägnad att väsentligen försämra
svenska arbetares förvärvsmöjligheter, samt därefter
för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning
må föranleda.

Stockholm den 24 juli 1914.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Reservationer:

A) I fråga om utskottets hemställan under l:o):
a) Beträffande lagförslaget i dess helhet
Herr Persson i Norrköping har anfört:

»Det förevarande förslaget till lag, »angående förbud för vissa utlänningar
att här i riket vistas», lider enligt mitt förmenande, även i den
form, vari det nu föreligger från utskottet, av sådana brister och grundfel,
att det icke bör av riksdagen antagas. Som synnerligen vanskligt
framstår redan överlämnandet åt polismyndighet att så gott som okontrollerat
handhava avvisnings- och även utvisningsförfarandet. I vissa
fall innebära de föreliggande lagbestämmelserna allt för vidsträckta bestämmelser
om avvisning, såsom exempelvis angående utlänning, om
vilken det skäligen bör antagas »att han saknar möjlighet att här ärligen
vinna sin försörjning». 1 andra fall åter äro motsvarande bestämmelser
allt för inskränkta, såsom exempelvis angående utlänning som
uppenbarligen skall användas till att ersätta strejkande eller lockoutade
svenska arbetare eller förminska svenska arbetares möjligheter att upprätthålla
och höja sin levnadsstandard. Bestämmelserna i lagförslaget
taga ej heller, i vad gäller utvisning, tillbörlig hänsyn till i vad man
utländsk person här i landet kan anses ha vunnit hemorts- och förvärvsrätt.

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

Som ett väsentligt grundfel i lagförslaget är vidare, att detsamma
icke tillgodoser de krav på en ordnad rättsställning, som här i riket
vistande utlänningar böra ha rätt att kräva, en sådan rättsställning, att
de ej kunna äventyra att när som hälst hemfalla åt administrativt godtycke
och utvisas utan att ens ha fått sin sak prövad av svensk domstol.

På grund av vad jag sålunda framhållit och enär jag saknat (tid
och) möjligheter att förelägga ett lagförslag sådant som det borde vara
för att uppfylla anspråken på en ändamålsenlig lag samt med åberopande
av de skäl som anförts i den i ämnet av mig väckta motionen
får jag härmed hemställa,

att riksdagen måtte, med förklarande att Kung!.
Maj:ts ifrågavarande proposition icke kunnat av riksdagen
bifallas, i skrivelse till Ivungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt för riksdagen framlägga
nytt förslag till lagstiftning i ämnet.

Herr Lindhagen har förklarat sig instämma i herr Perssons ovannämnda
slutliga hemställan.

b) beträffande lagförslagets särskilda delar:

1 §

dels av herrar Stärner, Hult, Pettersson i Södertälje, Schotte och Olsson
i See, vilka anfört:

»Det förslag till »lag rörande tillsyn å utlänningar här i riket», som
den 31 mars 1911 remitterades till lagrådets yttrande, upptog såsom
föremål för avvisning allenast de kategorier utlänningar, som omförmälas
i första stycket av nu föreliggande lagförslag i ämnet.

Vid granskning av förslaget i lagrådet ansåg en ledamot, att avvisningsinstitutet
icke borde införas hos oss, om ej avsevärda fördelar
vore att vinna därmed. Hade den nya lagstiftningen om avvisning,
yttrade denna ledamot bland annat, kunnat riktas mot exempelvis kända
brottslingar, »bondfångare, prostituerade och dylika av långt samhällsfarligare
art än de i förslaget angivna grupperna, skulle måhända fördelarna
av avvisningsinstitutets införande kunnat uppväga de med detsamma
förenade olägenheterna.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 31 december 1912,
vid beslut om framläggande för 1913 års riksdag av utvisningslagen,
framhöll vederbörande departementschef, att man hade att

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 17 käft. (Nr 17.) 4

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

välja mellan att antingen ur förslaget utesluta bestämmelserna om
avvisning eller också att få avvisningsförfarandets tillämplighet så
utsträckt, att detsamma i avsevärt högre grad, än som enligt det
ursprungliga förslaget vore fallet, motsvarade det syfte, som föranlett
avvisningsinstitutets upptagande i den ifrågasatta nya lagstiftningen.
Valet mellan dessa bägge alternativ vore ganska vanskligt,
fortsatte departementschefen, men övervägande skäl syntes dock tala
för någon utvidgning av avvisningsförfarandet. Det till riksdagen liänskjutna
förslaget upptog därför såsom föremål för avvisning även utlänning,
som till riket ankomme för att söka sitt uppehälle, där det
skäligen borde antagas, att han saknade medel att här ärligen försörja
sig. Men då man samtidigt var angelägen om att giva det nämnda
lagstadgandet en sådan begränsning, att missbruk skulle kunna förekommas
och någon ledning vid tillämpningen givas polismyndigheten,
gjordes till stadgandet i fråga det tillägg, att den utlänning icke finge
avvisas, som innehade medel för sitt och med honom ankommande
familjemedlemmars uppehälle under åtta dagar och ej heller avvisning
ske i fall, där omständigheterna gjorde sannolikt, att utlänningen inom
åtta dagar efter ankomsten kunde här erhålla arbete.

När sedan, efter det den kungl. propositionen i ämnet avslagits av
1913 års riksdag, en ny bearbetning av lagförslaget ägt rum, upptogs från.
1912 års förslag rätten att avvisa utlänning, om vilken det skäligen
borde antagas, att han icke hade möjlighet att här ärligen försörja sig,
men uteslöts den ovannämnda inskränkning i denna avvisningsrätt,
som fanns i propositionen till 1913 års riksdag. Och samtidigt vidgades
tillika avvisningsrätten till brottslingar, yrkesspelare, prostituerade
m. fl. kategorier, på sätt närmare framgår av tredje stycket
av nu föreliggande lagförslag.

Den betydande utsträckning av avvisningsrätten, som enligt 1 §
av lagförslaget sålunda skett, kunna vi ej biträda utan anse, att andra
stycket av förevarande § bör utgå. Åven med begränsning av avvisningsrätten
till de utlänningar, som omförmälas i paragrafens första
och tredje stycken, blir avvisningsrätten mycket vidsträcktare än ursprungligen
avsetts. En avvisningsrätt, lagd i underordnad polismyndighets
hand, bör begränsas till fall, som äro lätta att bedöma. Den
summariska karaktär, som är utmärkande för avvisningsinstitutet, medgiver
icke heller dess utsträckande till sådana fall, där prövningen av
en invandrares förhållande kräver mera ingående undersökning: dylika
fall äro att utreda och avgöra enligt de för utvisningsförfarandet gällande
former. De omständigheter, som böra föranleda tillgripande av

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

avvisning, böra vara mer omedelbart framträdande, så att det är jämförelsevis
lätt att utan vidlyftigare efterforskning konstatera deras* tillvaro.
Det måste därför väcka allvarliga betänkligheter att överlåta åt
polismyndighet, varom här är fråga, en så grannlaga rätt som att
pröva, om en hit inkommande utlänning skäligen bör antagas sakna
möjlighet att här ärligen vinna sin försörjning. Givetvis bli dessa
betänkligheter större, när icke, såsom fallet var i 1912 års förslag,
inskränkande bestämmelser eller särskilda anvisningar härutinnan upptagits
i lagen.

I sammanhang med borttagandet av andra stycket i förevarande
lagrum torde en jämkning i sista stycket böra ske.

Vi yrka således, att 1 § måtte erhålla följande lydelse:

1 §•

Utländsk zigenare etc. — —--(lika med

förslaget) — — •— — avvisas.

Har till riket ankommande etc. — — — — —
(lika med förslaget) — — — avvisning ske.

Vad i denna paragraf — — ---(lika med för slaget)

— —- — — eller eljest gått förlorad utan att
han vunnit medborgarrätt i annat land.»

dels av herr Alexanderson;

dels ock av herr Persson i Norrköping, med vilken herr Lindhagen
väsentligen instämt:

»I riksdagens skrivelse av den 20 mars 1907 framhålles, hurusom
i lag noga måste bestämmas och begränsas de fall, då underordnad
polismyndighet må vara berättigad på eget ansvar avvisa utlänning,
som vill i riket inkomma. Samma uppfattning går igenom departementschefens
yttrande till statsrådsprotokollet den 31 mars 1911 och
han tillägger att godtycke härutinnan bör undvikas redan på den grund
att den utvisande eller avvisande staten därigenom kan föranleda att,
till följd av reciprocitetsgrundsatsen, dess egna utomlands vistande undersåtar
utsättas för liknande eller ännu hårdare behandling.

Dessa båda uttalanden från riksdag och regering borde varna för
att i lag införa en sådan bestämmelse som innehålles uti 1 §, andra
stycket, där det överlämnas åt underordnad polismyndighet att avvisa
utlänning, »som till riket ankommer för att söka sitt uppehälle, där det
skäligen bör antagas, att han saknar möjlighet att här ärligen vinna

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

sin försörjning». Denna bestämmelse är till sitt innehåll så svävande
att allvarligt kan befaras att polismyndighet i många fall kommer att
avvisa personer blott därför att de äro torftigt klädda och ej inneha
tillräckliga medel att därmed försörja 6ig någon längre tid eller svårighet
att skaffa sig sådan sysselsättning att de därmed ärligen kunna
vinna sin försörjning.

Å andra sidan lägger denna bestämmelse, lika litet som bestämmelserna
i övrigt, något hinder i vägen för utlänningar, som uppenbarligen
av arbetsgivarna importeras för att ersätta strejkande eller
lockoutade svenska arbetare eller för att annorledes genom konkurrens
nedsätta svenska arbetares löne- och arbetsvillkor, att inkomma
hit till riket. Just denna sistnämnda sida av saken synes lagstiftaren
icke böra undgå att taga med i betraktande i sammanhang med förevarande
lagförslag. Den har varit föremål för behandling av lagstiftarne
i åtskilliga andra länder, bl. a. Norge och Frankrike och i Amerikas
förenta stater är förbud, med vissa undantag visserligen, att inkomma
i riket meddelat för s. k. contract labourers, varmed förstås personer,
vilka förmåtts att begiva sig till Förenta staterna genom anbud
eller löften om sysselsättning där, eller personer, som inkommit på
grund av avtal, vare sig uttryckligen eller tyst, om utförande inom
landet av något slags arbete, kvalificerat eller ej; ej heller få i riket
inkomma personer, vilkas överfart helt eller delvis bekostats av någon
korporation eller förening. I Förenta staterna föreligger sålunda uttryckligt
hinder för arbetsgivareorganisationerna att i den sociala kampen
bekämpa det egna landets arbetare genom importerande av utländska
strejkbrytare och lönepressare.

Självklart må icke lagstiftningen rikta sig emot invandring
av utländska arbetare, som höja de svenska arbetsförhållandena och
lönenivåerna, invandring som måste anses vara till gagn för landets
ekonomiska utveckling och landets arbetareklass. All sådan invandring
med lojala syften måste åtnjuta sympati ej minst från lagstiftaren.
Det är därför blott mot sådan invandring, som av arbetsgivarna vidtoges
i syfte att bekämpa de svenska arbetarnas arbetsvillkor och levnadsstandards,
som jag vänder mig.

Helst skulle jag önskat yrka bifall till hela det förslag som framställes
i min motion — sidan 7 i utskottets utlåtande — men enär det
har sina vanskligheter att utan grundlig utredning genomföra lagändringar
av den omfattning som det här är fråga om och enär jag ej
kunnat åstadkomma den erforderliga utredningen vågar jag icke framställa
yrkande på omedelbar lagstiftning i den utsträckning som för -

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

hållandena kräva. Att, i likhet med utskottet, inskränka yrkandet blott
till en ytterst försiktigt avfattad skrivelse om utredning, huruvida bestämmelser
må kunna meddelas till reglering av sådana utländska arbetares
vistelse här i riket, synes mig dock innebära allt för stor försiktighet
och ett allt för långt dröjsmål med ordnandet av den viktiga
frågan, särskilt i de delar där den lätt borde kunna låta sig ordna
redan nu.

På grund av vad jag sålunda framhållit tillåter jag mig yrka att
1 § måtte erhålla följande lydelse:

1 §•

Utländsk zigenare etc. — —--(lika med för slaget)

— — — — avvisas.

Samma lag vare om annan utlänning, som till
riket ankommer under omständigheter, som göra sannolikt,
att han av arbetsgivare här i landet skall användas
till att ersätta strejkande eller lockoutade
svenska arbetare.

Har till riket ankommande etc. — — — (lika
med förslaget) — — — avvisning ske.

Vad i denna paragraf — — — (lika med förslaget)
— — — sådan grund, som i andra stycket
sägs.»

6 § 1)

av herr Lindhagen, som ansett, att föreskrifterna i denna punkt
principiellt ej böra få retroaktiv verkan på sådana i punkten avsedda
personer, som före lagens tillkomst inkommit i riket, och att bestämmelserna
i näst sista styckets första punkt ej synas lämna tillräcklig
garanti i detta avseende.

6 § 4)

dels av herrar Petersson i Lidingö villastad, Gezelius, greve Lagerbjelke,
Alexander son, Johanson i Valared, greve Spens, Dahl, Pettersson
i Bjälbo och Olsson i Broberg, vilka ansett, att Kungl. Majrts förslag
i denna del bort oförändrat tillstyrkas;

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

dels av herr Persson i Norrköping, vilken anfört:

I 6 § punkt 4, utskottets förslag, stadgas att utvisning kan ske,
där utlänning här i riket, genom utslag som äger laga kraft, blivit
för annat brott än under 2) eller 3) avses, dömd till straffarbete eller
ock till fängelse ej under sex månader. Jag anser att detta stadgande
är för strängt. Motsvarande straffsats i t. ex. i den danska lagen är
straffarbete. Om en utlänning varit bär åtskilliga år så bör ban ej
kunna utvisas för att han t. ex. gjort våldsamt motstånd mot polis,
vartill ban kan dömas till fängelse upp till sex månader. Uti den förra
året av riksdagen antagna lagen angående utlämning av förbrytare stadgas
att utlämning må ej ske, såvitt icke den brottsliga gärningen är
att anse som brott varav svårare straff än fängelse kan följa. Det synes
mig som om utvisningslagen borde i detta arseende bliva överensstämmande
med utlämningslagen.

Jag yrkar alltså att 6 § 4 punkt måtte erhålla följande lydelse:

Den. som här i riket, genom utslag, som äger
laga kraft, blivit för annat brott än ovan avses, dömd
till straffarbete, för så vitt etc. — — — (lika med
förslaget) — — — hållet;»

dels ock av herr Lindhagen, som instämt i herr Perssons berörda
yrkande;

6 § 5)

av herr Lindhagen, som ansett att till punkten bort tilläggas:
»därest särskilda omständigheter därtill föranleda».

6 § näst sista stycket

dels av herr Lindhagen, som ansett att orden »närmast förflutna
fem åren» bort utbytas mot »närmast förflutna tre åren» samt att i
punkten bort i anslutning till den norska lagstiftningen införas något
stadgande om att utlänning, som är gift med svensk kvinna och har
barn med henne, ej må kunna enligt denna lag utvisas;

dels ock av herr Persson i Norrköping, vilken anfört:

»6 § näst sista stycket innehåller bestämmelser om att vid fråga
om utvisning skälig hänsyn skall tagas till utlännings levnads- och
familjeförhållanden och bör därvid i synnerhet komma i betraktande
huru länge han vistats och haft fast bostad här i riket. Det ligger

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

också i . sakens natur, att verkan av en iitvisning bliver desto kännbarare,
ju längre den därav drabbade varit bosatt i det land, varifrån
han avlägsnas, om han där har verksamhet, hem och familj och ju
mer han pa mångahanda sätt hunnit växa in i det nya hemlandets förhållanden,
där grunda sin existens och blivit rotfast. Förslaget stadgar
därför, att utlänning, som gjort sig skyldig till brott enligt vissa bestämmelser,
ej må utvisas, därest han under de före brottets begående
närmast förflutna fem åren haft fast bostad här i riket. En betänklig
avvikelse göres dock härifrån genom de sista orden i stycket: »där ej
synnerliga skäl därtill äro».

Genom denna bestämmelse har ej blott avvikits från den goda
principen, att utlänning, som här kan anses genom tillräckligt lång vistelse
och andra förhållanden blivit fullt rotfast, skall behandlas som svensk
medborgare, utan därjämte har Konungens befällningshavande utrustats
med en makt, som kan komma att tillämpas synnerligen godtyckligt
mot utlänningar i vissa fall.

Om t. ex. en utländsk arbetare, som vistats här i riket ett tjugutal
år, skulle råka förivra sig och genom försök till hot förmå en strejkbrytare
att upphöra med sitt arbete samt därför, enligt den monströsa
åkarpslagen, dömes till en månads straffarbete, så kan han därför av
Konungens befallningshavande utvisas. Skäl föreligger nämligen att
antaga, att Konungens befallningshavande, åtminstone i vissa fall, skulle
betrakta en sådan arbetare särskilt farlig för allmän säkerhet och ordning
och sålunda anse att »synnerliga skäl för utvisning äro». Och
ifall utländsk arbetare råkade förbryta sig emot strafflagens 10 kap.
14 §, genom t. ex. prisandet av brottslig handling, föreligger skälig anledning
förmoda att vissa Konungens befallningshavande skulle komma
till samma resultat.

Verkligt samhällsfarliga brottslingar torde, även om de nämnda
orden utgå, kunna utvisas enligt andra paragrafer i lagen. Enligt
dessa kan nämligen Konungen förordna om utvisning, alldeles obunden
av bestämmelserna i 6 §.

På grund av vad sålunda anförts, tillåter jag mig yrka,

att riksdagen måtte besluta, att orden: »där ej
synnerliga skäl därtill äro» i 6 § näst sista stycket utgå.»

6 § sista stycket

av herr Lindhagen, som ansett att stycket bort erhålla ett innehåll
i syfte att utlänning, som i något avseende faller fattigvården till

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

last, ej må kunna hemsändas annat än i den ordning genom allmän
lag stadgas.

7 §

dels av herr Lindhagen, som ansett, att det slutliga avgörandet av
mål, varom stadgas i denna §, bör äga rum vid allmän domstol, ehuru
han ej varit i tillfälle att närmare omformulera lagförslaget i berörda
syfte;

dels ock av herr Persson i Norrköping, som anfört:

»I 7 § tredje stycket stadgas att utlänning vid förhör, äge, där han
så önskar, åtnjuta hjälp. Då det torde kunna inträffa, att utlänning icke
förstår sig på att begära den rättshjälp han har rätt att erhålla, anser
jag, att rättshjälp skall beredas honom utan avseende på om han framställt
begäran därom.

På grund härav yrkar jag, att 7 § tredje stycket erhåller följande
lydelse:

Vid förhör, varom nu är sagt, skall utlänningen

åtnjuta hjälp. År han icke på fri fot etc.-----

(lika med förslaget) — — — biträda.

11 §

dels av herrar Petersson i Lidingö villastad, greve. Lagerbjelke,
Alexanderson, Johanson i Valared, greve Spens, Pettersson i . Bjälbo och
Olsson i Broberg, vilka ansett, att Kungl. Maj:ts proposition i denna
del bort av utskottet tillstyrkas;

13 §

av herrar Lindhagen, Stärner, Hult, Pettersson i Södertälje, Schotte,
Persson i Norrköping och Olsson i See, vilka anfört;

»13 § i det för 1913 års riksdag framlagda förslaget hade följande
lydelse:

»Därest sådant för rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes
påkallat, må Konungen förordna om utvisning av utlänning, som i riket
vistas. Dessförinnan skall utlänningen inställas till förhör inför Konungens
befallningshavande; och må han tillika, där så skäligt prövas, i
avbidan på ärendets avgörande tagas i förvar.

Vid prövning av fråga om utvisning på grund av bestämmelserna
i denna § böra jämväl de i 6 § näst sista stycket omförmälda förhållanden
komma under övervägande.

Lagutskottets utlåtande Nr 17. 33

I fråga om verkställighet av beslut, varom i denna § sägs, förordne
Konungen efter omständigheterna; dock må ej utlänningen befordras
till land, varifrån han utvisats eller varest han sannolikt skulle
tilltalas eller straffas för brott, som han förövat i politiskt syfte.»

Jämväl det förslag, som den 8 april 1914 remitterades till lagrådet,
upptog i sak nyss angivna bestämmelser.

I lagrådet vände man sig mot förslaget, i vad det avsåg, att skäliohänsyn,
vid utvisning varom här är fråga, skulle tagas till de i 6 S
Bistå stycket av förslaget omförmälda förhållanden, d. v. s. utlännino-ens
levnads- och familjeförhållanden samt längden av den tid, han vistats
här i riket. Däremot förekom i lagrådet ingen erinran mot sista
stycket 1 förevarande §, innehållande vissa regler för Kungl. Maj:ts
administrativa utvisningsrätt i här förevarande fall. Den erinran, lagrådet
sålunda gjort, efterkoms i förevarande kung], proposition, varjämte
tillika uteslöts senare delen av tredje stycket i samma § eller stadgandet
om att utlänningen ej må befordras till land, varifrån han utvisats
eller varest han sannolikt skulle tilltalas eller straffas för brott
som han förövat i politiskt syfte.

Då vi finna påkallat, att de i propositionen till 1913 års riksdag
upptagna bestämmelser rörande utövande av den Kungl. Maj:ts admini^
strativa utvisningsrätt, varom här är fråga, fortfarande inflyta i lagen
anse vi, att 13 § bör erhålla följande ändrade lydelse:

13 §.

Där sådant etc. — — (lika med förslaget)--

— — tagas i förvar.

Vid prövning av fråga om utvisning på grund av
bestämmelserna i denna paragraf höra jämväl de i 6 §
näst sista stycket omförmälda förhållanden komma
under övervägande.

I fråga om verkställighet av beslut om utvisning,
varom i denna paragraf sägs, förordne Konungen efter
omständigheterna; dock må ej utlänningen befordras
till. land, varifran han utvisats eller varest han sannolikt
skulle tilltalas eller straffas för politiskt brott.»

15 §

av herrar Lindhagen, Stärner, Hult, Pettersson i Södertälje, Schotte,
Persson 1 Norrköping och Olsson i See, vilka anfört:

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 17 haft. (AV 17.)

34 Lagutskottets utlåtande Nr 17.

»I propositionen till 1913 års riksdag hade förenämnda § (då såsom
14 §) följande lydelse:

»Har utlänning, som jämlikt denna lag blivit härifrån utvisad, till
riket återvänt utan tillstånd av Konungen, straffas med fängelse i högst
sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,
med böter från och med tio till och med femhundra kronor.

Sedan utlänningen undergått straff, varde han omedelbart förd ur
riket; och förfares därvid enligt de i 12 § angivna grunder.

Böter, som edligt denna § ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

strafflag.» .......

Denna lydelse av förevarande § upptogs också i oförändrat skick
i det förslag," som den 8 april 1914 remitterades till lagrådet.

I anledning av anmärkningar från lagrådet uteslöts emellertid i
nu föreliggande proposition bötesstraffet helt och hållet, samt infördes
bestämmelsen om, att utlänning, varom här är fråga, skall, då han
anträffas, tagas i häkte.

Vi kunna emellertid icke finna tillräckliga skäl anförda för den
vidtagna ändringen i de tidigare förslagen. Att i undantagsfall, då
synnerligen mildrande omständigheter föreligga, bibehålla ett bötesstraff
synes oss påkallat, särskilt med hänsyn till förbindelsen med
våra grannländer. Framför allt vad beträffar Norge, äro genom giftermål
mellan norska och svenska undersåtar och andra förhållanden så
livliga förbindelser rådande, att det. någon gång säkerligen vore en
obillighet att icke kunna ådöma bötestraff, om en för en relativt mindre
förseelse från Sverge utvisad utlänning skulle tillfälligt återvända hit
till landet.

En ovillkorlig häktningsrätt för brott, varom här är fråga, synes
oss knappast befogad. Regeln i andra stycket av mom. 6 i 19 § promulgationslagen
till strafflagen synes här vara fullt tillräcklig.

Vi yrka i följd härav, att 15 § måtte erhålla följande lydelse:

15 §.

Har utlänning, som jämlikt denna lag blivit härifrån
utvisad, till riket återvänt utan tillstånd av
Konungen, straffes med fängelse i hög''st sex månader
eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,
med böter från och med tio till och med femhundra
kronor.

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

Sedan utlänningen undergått straff, varde han
omedelbart förd ur riket; och förfares därvid enligt
de i 12 § angivna grunder.

Böter, som enligt denna paragraf ådömes, tillfalla
kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande,
skola de förvandlas enligt allmän strafflag.»

Bestämmelsen angående lagens trädande i kraft:

av herrar Petersson i Lidingö villastad, Gezelius, greve Lagerbjelke,
Johanson i Valared, greve Spens, Dahl, Pettersson i Bjälbo och Olsson i
Broberg, vilka ansett, att Kungl. Majrts proposition i denna del bort av
utskottet tillstyrkas i oförändrat skick.

B) I fråga om utskottets hemställan under 2:o)

dels av herrar Petersson i Lidingö villastad, Gezelius, greve Lagerbjelke,
Johanson i Valared, greve Spens, Dahl, Pettersson i Bjälbo och
Olsson i Broberg, vilka ansett, att den i ämnet väckta motionen icke
bort föranleda utskottets ifrågavarande hemställan;

dels av herr Alexander son;

dels ock av herr Persson i Norrköping, med vilken herr Lindhagen
huvudsakligen instämt:

»Med hänvisning till av mig under 1 § anförd motivering, får jag
hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Magt ville låta utreda huruvida, på vad
sätt och under vilka vilkor utländska arbetare, vilkas
härvaro kan vara ägnad att försämra svenska arbetares
löne- och levnadsstandards, måtte få i riket inkomma
och här vistas, samt därefter för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen må föranleda.
»