Lagutskottets utlåtande Nr 17 (Utlåtande 1911:LU17 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

Nr 17.

Ankom till Riksdagens kansli den 7 mars 1911 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kungl,
Maj:t angående revision af sjölagen.

Uti en inom Andra kammaren vackt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 189, har herr C. G. Lindley hemställt, att Riksdagen
vide i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Makt måtte
e^teJ , verkställd utredning för Riksdagen framlägga förslag till eu
tidsförhållandena påkallad revision af gällande sjölag eller minst
fjär de och tolfte kapitlen däraf och därmed sammanhörande bestämmelse!
, eventuellt efter samråd med öfriga skandinaviska länder.

Till stöd härför har motionären anfört följande:

»Vid förra årets riksdag inlämnades en af undertecknad och 32
partikamrater understödd motion, hvari yrkades: .att Kungl. Maj:t
måtte — helst efter samarbete med öfriga skandinaviska länder —
låta föranstalta om en af tidsförhållandena påkallad revidering af
gällande sjölag samt för riksdagen framlägga förslag i ämnet.»

Lagutskottet af styrkte motionen, med i hufvudsak samma grundläggande
motivering, som förut kommit till synes vid behandlingen
f., m°tioner åsyftande ändring af vissa paragrafer om sjöfolks rätt
till afmönstring nämligen, att 1891 års sjölag fortfarande fyller
alla berättigade anspråk på en tidsenlig och tillfredsställande reglenng
af hithörande rättsförhållanden samt med att i detalj bemöta
och tillbakavisa vissa påståenden om behöfliga ändringar uti sjölagen.

Några de mest kraftiga dementier mot detta första påstående
har emellertid nu afgifvits från Danmark och Norge, hvilka båda
länder ha gått i författning om att revidera sina sjölagar, speciellt

Bihang till Riksd. prof. 1911. 7 Samt. 1 Afd. 16 Käft. (Nr 17). i

2 Lagutskottets utlåtande Nr 17.

med afseende på de paragrafer, som beröra sjöfolkets rättsställning

gentemot befälhafvare, redare och fartyg.

I Danmark tillsattes förlidet år en kommitté med uppdrag att
revidera sjölagens bestämmelser med afseende å manskapets rättigheter
och plikter, bemanningsregler, arbetstid in. m. Dessutom har
en annan kommitté tillsatts för utredande af kosthållsfrågan och
en annan kommitté för liknande utredning i fråga om läkemedel.
Äfvenså har kommittéutredningar skett och förslag afgifvits angående
sjövärdighetsbestämmelser m. m.

I Norge nedsattes en kommitté 1908 med uppdrag att utreda
spörsmålet om sjöfolks förhyrning och mönstring samt de förhållanden,
som stå i förbindelse därmed. Vid kommitténs tillsättande
hade dessutom i stortinget uttalats önskvärdheten af eu samtidigt
företagen revision af sjölagens bestämmelser angående manskapets
ställning ombord. Kommittén ansåg sig därför berättigad att taga
sitt uppdrag i dess mest vidsträckta bemärkelse och har på grund
häraf utarbetat ett förslag till »Lag om sjömän», omfattande 214

•j-vn po cpparPV

På grund af sålunda vidtagna åtgärder i Danmark och Norge
torde man kunna befara, att tanken på lika lydande skandinaviska
sjölagsbestämmelser är uppgifven hvad dessa länder beträffar.
Under dessa förhållanden förefaller det nästan vara lönlöst att nu
yrka på åtgärders vidtagande för bevarande af den gemensamma
sjölagstiftningen. De farhågor, som under fjolårets debatt i Andra
kammaren framfördes af hr Lindhagen, hvarvid han bl. a. yttrade:
»Jag har nu den bestämda öfvertygelsen, att det uppskof, som man
här städse förordar, slutligen skall bryta sönder det storartade lagverk,
som åstadkoms på skandinavisk väg åren 1887—1901», aro
allaredan på väg att gå i fullbordan. .

I senare delen af lagutskottets afslagsmotivermg tillbakavisas motionärernas,
på yttranden från redare, köpmän och andra, baserade
framställning om behöfliga sjölagsändringar. Då dessa parter icke
synas 1m protesterat mot lagutskottets uttalanden mot behof vet åt
dylika sjölagsändringar, så måste man antaga, att behofvet af en
sjölagsrevision på detta håll icke har varit så trängande, som vi

förmodade. , , , , . . „ „

Däremot föreligger fortfarande ett mycket stort behof åt en

genomgripande revision af de bestämmelser, som beröra sjöfolkets
ställning till fartyg, redare och befäl. Skulle Riksdagen vid för -

Lagutskottets utlåtande Nr 17. 3

nyad granskning fortfarande finna det olämpligt att nu bifalla
krafvet på en allmän sjölagsrevision, måste vi dock vördsamt men
enträget vidhålla vår fordran på en revision af de bestämmelser, som
beröra sjöfolkets förhållanden, synnerligast fjärde kapitlet »Om besättning»
samt tolfte kapitlet, som handlar »Om brott i tjänsten af
befälhafvare och besättning».

Då det vid olika tillfällen har påpekats att de, som kräfva dylik
lagförändring, icke ha tydligt klargjort i hvilken riktning en dylik
revision . skulle behöfvas, får undertecknad härmed i synnerhet påpeka
följande missförhållanden, som behöfva afhjälpas.

<4 §. Förhyrd sjöman skall inställa sig till tjänstgöring ombord
inom två dygn efter påmönstringen, där ej annan tid för inställelsen
blifvit af befälhafvaren bestämd och må sjömannen därefter
icke utan befälhafvarens tillstånd gå från skeppsbord.

Där ej annorlunda aftalats, löper hyran från och med den dag,
sjömannen kom ombord.

Genom denna bestämmelse blir sjömannen faktiskt ställd i ett
undantagsförhållande till alla andra fria medborgare och jämnställd
med dem som lyda under krigslagarna. Det beror då endast på befälhafvarens
nyck eller välvilja, om sjömannen kan få tillfälle att fullgöia
sina plikter som make, son eller medborgare. De, som ha affatta!
denna bestämmelse, ha synbarligen endast sett på saken från
en skeppsredare- eller befälhafvaresynpunkt, ty annars skulle man
aldrig . ha gifvit den en så pass ensidig form och utan att lämna
garantier mot en så uppenbar möjlighet till missbruk, som bär
ligger fullt klar och tydlig. På grund af att fartyget är privat
egendom kan man desslikes förbjuda obehöriga att gå ombord och
följaktligen gifves det möjlighet att totalt isolera eller hålla i
fängslig! förvar en å fartyget anställd sjöman.

75 § bör i likhet med den engelska sjölagen innehålla bestämmelse,
som gör det möjligt för en just påmönstrad sjöman att lämna
åtel bud. Ganska ofta händer det att sjöfolk blif va påmönstrade
utan att någonsin ha sett fartyget, hvilket till och med kan ligga
i annan hamn. Att under sådana förhållanden tvinga en sjöman
att likväl medfölja, äfven om han vid närmare påseende finner fartyget
obehagligt, är en uppenbar orättvisa.

78 §. Enhvar af besättningen åligge att i hamn och till
sjöss, ombord och i. land, noggrant åtlyda förmans befallningar
angående tjänsten, sorgfälligt vårda fartyg och gods samt i öfrig!

4 Lagutskottets utlåtande Nr 17.

med omsorg och nit fullgöra tjäll sten, vare sig natt eller dag, helg
eller söckendag. All skada och förlust, som genom sjömans fel
eller försummelse i tjänsten uppkommer, vare han pliktig att ersätta.

Råkar fartyget i sjönöd, skall besättningen göra allt, hvad i dess
makt står, för att rädda fartyget och må ej före befälhafvarens tillstånd
före honom öfvergifva detsamma.»

Vid llyktigt påseende kan man icke se annat, än att bestämmelsen
stadfäster ett förhållande, som helt naturligt måste vara tillfinnandes
ombord å ett fartyg. Kritiken mot paragrafen riktas
sålunda icke mot hvad som finnes stadgadt, utan mot bristen af
skyddande begränsningar och hvarigenom bestämmelserna få en
innebörd, som lagstiftarne troligen aldrig ha menat. Lagstiftarne ha
naturligtvis med ordet »tjänsten» samt »ombord och i land», endast
menat vanligt till sjömannens anställning ombord hörande sjömansarbete.
Skeppsredare, befälhafvare och domstolar ha på senare
tider tolkat denna bestämmelse därhän, att man kan tvinga en besättning
att gå i land — däribland äfven eldarne — för att utföra
hvarjehanda hamnarbeten m. m. Konsekvensen af en sådan tolkning
blir att det är lagligt att kommendera en besättning till att
exempelvis gå ned i en kolgrufva för att bryta de kol, som fai tyget
kan behöfva för last eller bunkers eller att utföra något annat slags
arbete borta från fartyget. Fartygets egen skyldighet ifråga om
lasten sträcker sig som bekant endast till fartygets reling,.men
likväl har man ansett sig äga rätt till så pass stora vantolkningar
till sjöfolkets nackdel.

Bestämmelsen om sjöfolkets skyldighet att »fullgöra tjänsten,
vare sig natt eller dag, helg- eller söckendag» har likaledes missbrukats
till följd af att lagen icke innehållit någon skyddande bestämmelse
om begränsad arbetstid.

Likaledes inträffar ganska ofta, att man, med stöd^ af bestämmelsen
om sjömans skyldighet att ersätta all genom påstadda fel och
försummelser uppkommen skada och förlust, gör orättvisa afdrag å
honom tillkommande lön, för att på så sätt ersätta förloiade eller
bortstulna skeppseffekter, utan att det bevisligen kan konstateras,
att skadan uppkommit genom sjömans fel eller försummelse.

82 §. En hel del har allaredan blifvit anfördt emot bestämmelserna
i denna paragraf genom de motioner, som af undertecknad
och partikamrater blifvit väckta i syfte att åt sjöfolket bereda rätt
till afmönstring i inhemsk hamn. Äfven denna paragraf visar huru

Lagutskottets utlåtande Nr 17. 5

bestämmelser kunna få en helt annan betydelse än hvad lagstiftare
någonsin menat.

Enligt 1864 års sjölag var besättningen å svenska fartyg »förpliktad
att medfölja fartyget till den svenska hamn, där lossning
slutar.» . »Vid fartygets ankomst vare besättningen berättigad att,
senast fjorton dagar därefter, blifva afmönstrad.»

Den kommitté, som i slutet af åttiotalet reviderade sjölagen, borttog
denna skyldighet att vänta 14 dagar och anför i sin motivering
följande: »Denna rederiets rätt att tvinga sjömannen att efter aftalets
fullgörande k var blifva i tjänst har i förslaget icke bibehållits, såsom
hvarken öfverensstämmande med rättvisa eller förestafvad af
praktisk nödvändighet». Kommittén gaf därför paragrafen följande
formulering:

»Förhyrd sjöman skall, där ej hyresaftalet annorlunda bestämmer,
kvarstanna i tjänst till dess fartyget ankommit till förhyrningsorten
eller, om han förhyrts i Sverige, till annan svensk hamn, där resan
slutar.»

Som framgår af motiveringen hade kommittén tänkt sig, att
sjömannen skulle vara fri, så snart han återkommit till fäderneslandet,
_ och antagligen har äfven Riksdagen trott detsamma, då den
biföll ifrågavarande bestämmelse, men med stöd af den utaf mig
kursiverade satsen ha skeppsredare förstått att göra denna rätt
fullkomligt illusorisk genom att i mönstringskontrakten införa en
bestämmelse om ettårig tjänstetid eller mönstring för seglationen
— en obestämd tidsperiod af varaktighet, som redaren ensam afgör.

Fastän lagstiftarnes mening här är klar och uppenbar, blir mönstringskontraktets
privata tilläggsbestämmelser de, som äro bestämmande
för domstolarne här i landet.

Det hjälper föga och verkar ingalunda öfvertygande då man
söker att försvara denna orättvisa med, att den svenska sjöfartsnäringen
måste ha dessa bestämmelser till skydd mot eventuella
sjömansstrejker, ty ingen af de större sjöfartsidkande länderna har
bestämmelser, som kunna jämföras med de här tillämpade. Här om
någonsin skulle de ord kunna tillämpas, som för någon tid sedan uttalades
af lagutskottets f. d. ordförande, herr Trygger, i ett föredrag
i Stockholm:

• Hvarje lagstiftning, som ger den ena parten ett oborättigadt öfvertag öfver den andra,
ar oantaglig. Då man undersöker en dylik situations befintligliet, har man icke att slå sig
till ro vid en blott formell likställighet mellan kontrahenterna, utan man måste tränga dju -

6 Lagutskottets utlåtande Nr 17.

pare, man måste göra klart för sig, huru lagparagrafen verkar, omsatt i det lefvande lifvet.
Man får ej förbise, att hvad som i den ena kontrahentens hand kan vara ett fruktansvärdt
vapen, kan i den andras hand vara en dekoration, som han utan afsaknad kan undvara.»

Huru denna paragraf verkat, ka vi försökt att belysa i föregående
motioner om samma sak. Dessutom böra sjömanshusen kunna
lämna värdefulla upplysningar om den ständiga emigrationen af
svenskt sjöfolk till andra länders handelsflottor.

85 §. I denna paragraf finnes bestämmelser om, att underordnad
sjöman eller eldare kan blifva fritagen från sin anställning
i de fall, att han kan bevisa sig ha fått anställning som befälhafvare,
förste styrman eller förste maskinist, mot vilkor att han sätter annan
duglig karl i sitt ställe. Utbryter krig, som medför fara för
uppbringning, är besättning utan vilkor löst från förpliktelsen att
medfölja fartyget.

Till dessa undantag borde vid eu blifvande revision tillfogas bestämmelse
om, att besättningen icke kan förpliktigas medfölja fartyget
till sådan ort, som blifvit förklarad pestsmittad.

88 §. Den i paragrafen fastställda bestämmelsen att besättning
vid fartygets försäljning öfvergår till den nya ägaren, såvida
denne icke är utlänning, måste af hvarje rättvist tänkande person
betraktas såsom skändlig och för sjöfolket moraliskt nedsättande.

101 §. Enligt bestämmelserna i denna paragraf äger befälhafvaren
rätt att vid ohörsamhet eller visad motvilja, medels tvång skaffa
sig lydnad samt vid fara eller myteri äfven använda våld. Rätt
uttolkad och tillämpad vore det mycket litet att häremot anföra.
Erfarenheten har dock visat, huru farligt det är att lämna åt eu
person att fungera som både åklagare och domare. I förut till Eksdagen
ingifna motioner har påpekats fall, där äfven de mest berättigade
protester mot orättvis behandling ha af befälhafvare!! rubricerats
såsom myteri, liksom att man från samma håll har sökt att
försvara uppenbara öfvervåld med befaradt myteri. En omarbetning
af denna paragraf är därför nödvändig synnerligast till följd af de
straffbestämmelser, som följa på förseelser af denna art. Myteri är
verkligen en så pass allvarsam sak, så att män äfven från disciplinär
synpunkt borde akta sig för att låta denna anklagelse neddragas
till en löje väckande åtalsfars.

106, 107 §§ handla om rymning. Det torde vara onödigt att
här ånyo framställa alla förut gjorda invändningar emot dessa sjölagsbestämmelser,
som i realiteten tillhöra en försvunnen tidsperiod.

Lagutskottets utlåtande Nr 17. 7

För att emellertid visa att dessa synpunkter delas af''sjöfolket öfver
hela världen, vill jag här anföra en vid internationella sjömans- och
eldarekongressen i Köpenhamn andragen resolution af följande
lydelse:

TiU dem som regera nationerna, till lagstiftame, till de kristligt sinnade, till människovannerna
och anhängame af mänsklig frihet i alla länder rikta vi sjöfolk, såsom varande
den enda kvarvarande kategorien af ofria trälar, en ödmjuk men allvarsam bön, det vi måtte
?°!^s man. och att den tryckande skammen af träldom borttages från det arbete

hydkct en gång 1 tiden var betraktadt såsom hedrande och hvithet fortfarande är af stort
att försvara ”‘ommersie världen samt af största betydelse för de nationer, som ha sjökuster

Existerande sjölagar göra oss till det fartygs egendom, på hvilket vi befinna oss. Vi
kunna icke vinna anställning som sjömän utan att underteckna kontrakt, som binda oss till
dessa lagar. Dessa kontrakt äro fastställda i lag eller i af regeringen utfärdade förordningar.
Vi ha intet inflytande pa dessa villkor. Vi måste antingen godkänna dem för att få gå till
sjöss eller vägra och förblifva landsmän.

... Vid undertecknandet af detta kontrakt öfverlämna vi våra personer och vår arbetskraft
till viljan af en annan person, så länge som kontraktet äger bestånd. Vi må icke vid vite af
straö uraktlåta att infinna oss till tjänstgöring å det fartyg, för hvilket vi blifvit förhyrda.
(Icke ens da enligt de svenska sjölagsbestämmelserna.) Vi få icke utan vår herres tillstånd
ga till en moders sjukbädd eller begrafning eller fullgöra skyldigheterna som en son, en broder
en kristen eller som en medborgare.

Om vår ägare tror sig ha anledning misstänka, att vi umgås med tankar på flykt, så
kan han utan laga undersökning åstadkomma vårt insättande i fängslig! förvar, tills lian må
anse det lämpligt att taga oss ut. Om vi ha rymt, så har han rätt att publicera vårt signalement
samt utfästa belöning för vart gripande och återsändande. Han kan genom internae
°end(nn ÖlVerenSli°mme^Ser °r<^''a po^s ocl* andra myndigheters bistånd för att återfå sin

f ban byta befälhafvare eller ägare, sjöfolket är då såldt tillsammans med

mrtyget; sa länge som nationaliteten icke förändras, så kan endast allvarsam sjukdom eller
redares och befalhafvares goda medgifvande lösa oss från fartyget.

_ Befälhafvai en däremot kan som fartygsägarens ställföreträdare utan svårighet lösa sig
Iran motsvarande förpliktelser och riskerar på sin höjd endast ett obetydligt bötesbelopp.

, , „ , som bestämmer öfver en annan persons arbetskraft, äger äfven hans kropp, tv

de tva kunna icke skiljas från hvarandra. 1 * ’ J

, „ ^ * samma förhållande till fartyget, som den lifegne stod till egendomen, eller

slafven till sin ägare. När tråldomen afskaflädes i Västeuropa, bortglömdes vi af befriarne,
ty vara förhållanden rubbades icke. När slafveriet upphäfdes i Amerikas Förenta stater och
Brasilien, sa lamnades sjöfolket fortfarande utanför. Då lifegenskapen upphäfdes i Ryssland
gjordes ingen ändring beträffande sjöfolkets ställning. *

„ v. na yåra ängslade händer i underdånig anhållan och bön om, att nationerna

ma besluta försätta oss 1 frihet samt återställa oss våra medborgerliga rättigheter som
broder och man, att höja vart facks anseende intill måttet af Er förmåga, att borttaga det
träldomsmarke, som är satt på detsamma och bibehållet i intresset af billig sjötransport.

. ''1 ''aga älven påpeka, att detta vårt facks träldom är af relativt modernt ursprung

Dchgare lagar bundo sjömannen - på resor till främmande länder — till hans kamrater
och till fartyget och fartyget till honom på grundvalen af gemensam företagsrisk. I eget
hemland var han fn, den lriaste af alla i motsvarande samhällställning.

1 n 1 , * ?tter.sonJ medvetenheten om folkets ofria ställning hinner genomsyra befolkningen
s5cj11!o<Jet '' *;sa sm allt svarare att fa fria medborgare att sända sina söner till träldom eller
att fa myndiga^ fria män till att antaga dylik anställning, och vi våga ärligt påminna Er, att
da Ni reser pa sjön, sa fordrar Ni af oss - trälar - att vi, dä fara är å färde, skola visa
Pro1 Pa de högsta kvalifikationer af fria män och offra våra lif för Er säkerhet.

v, -mI sj0Js. mastc principen af gemensam risk kvarstå, där måste det finnas disciplin
och sjålfuppoffnng, men 1 hamn, där såväl Ni som fartyg äro skyddade, där måste vi begära

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

af Er att gifva oss deri frihet, som Ni själfva fordrar och hvilken Ni allaredan har medgifvit
öfriga samhällsmedlemmar och på så sätt aflyfta den själsliga bitterhet, som den

känner, hvilken vet att han icke är ägare af sin egen person. .

Vi fordra därför följande förändringar och förbättringar uti sjolagstiftningen i alla

länder:

Afskaffande af all inmaning i fängsligt förvar för lämnande af ett fartyg i säker

Borttagandet af alla fängelsestraff för vägran att utföra gifna befallningar, då fartyget
ligger i säker hamn, sättande i dess ställe ersättningsplikt till den kostnad
som dylik arbetsvägran har förorsakat. .

Afskaffande af alla fortlöpande betygsböcker, som aro afsedda att lämnas i arbetsgifvarens
förvar, att utbytas mot kompetensintyg, hvilket som sjöfolkets egendom
måste stanna i eget förvar.

Motiveringen i den föreslagna resolutionen antogs endast i
princip, enär de europeiska kongressdeltagarne af erfaienhet hade
lärt sig det fruktlösa i att anropa monarker och andra om att taga
initiativ till arbetareklassens frigörelse från tryckande bestämmelser
och pålagor. Däremot anslöt kongressen sig enhälligt till de efter
motiveringen uppställda fordringarne.

I det förut omnämnda norska sjölagsförslaget har man äfven
försökt taga hänsyn till dessa nyare uppfattningar i denna fiåga
och med beteckningen rymning endast preciserat sådana fall, där
fara för fartygets säkerhet eller förlust af människolif kunnat uppstå
genom otillåten afvikelse. Till detta har man så lagt, när afvikelse
företages under de 24 sista timmarne, innan fartyget går till
sjöss, äfven detta tydligt i afsikt att trygga möjligheten för fartyget
att hafva en fulltalig besättning, då det anträder sin resa. For
öfrigt anses otillåten afvikelse som en disciplinär förseelse och straffas
med böter eller förlust af innestående tillgodohafvande och förlust

af sjöfartsbok.

297—311 §§ i tolfte kapitlet fastställa straffen för ofvan uppräknade
och andra förseelser. Många af dessa straffbestämmelser
måste betecknas såsom oskäligt stränga i förhållande till de förseelser,
som man här anser sig böra bestraffa. Onekligen äro dessa
paragrafer i behof af en snar revision.

Så t. ex. fastställer 304 §: »Öfverfaller någon af besättningen
med våld eller hot om våld befälhafvaren i tjänsten eller för att
honom hindra till någon tjänsteåtgärd, tvinga eller därifrån hindia
eller för att å honom för sådan åtgärd hämnas, dömes till straffarbete
i högst två år eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen
mildrande, må till böter dömas.»

Äfven om man anser att personligt öfvervåld bör straffas synnerligen
strängt, måste man likväl medgifva, att här fastställda straff

Lagutskottets utlåtande Nr 17. 9

aro för stränga. I all synnerhet om man jämför med de straffbestämmelser,
som gälla för befälhafvaren vid liknande förseelser.

*J . Missbrukar befälhafvare den i 101 § honom medgifna
tvångsrätt,. eller tilldelar han sjöman bestraffning utan laga skäl
eller utan iakttagande af den ordning, som i 103 § är föreskrifven
eller ålägger han strängare straff, än 108 § föranleder, eller missbrukar
han den rätt att taga sjöman eller passagerare i förvar som
1.,471§ omförmäles, eller förhåller han sjöman dess lagliga kost
eller behandlar han sjöman med onödig hårdhet; straffes med böter
oar ej gärningen efter allmän lag bör beläggas med strängare

Eu på högre social skala stående befälhafvare straffas här endast
med böter eller efter allmän lag, under det att sjöfolket är helt
nnderkastadt sjölagens betydligt strängare bestämmelser.

Beifrandet af misshandel gentemot sjöfolk kan endast åstadkommas
genom enskild framställning till allmän åklagare eller domstol,
under det att äfven vid de lindrigaste fall i motsatt hänseende
det ar myndigheternas skyldighet att anställa åtal, hvilket på grund
eif döt noga straff maximum alltid, åtföljos af häktning.

Det torde vara onödigt att här påpeka alla de straffbestämmelser
1 detta kapitel, hvilka enligt vårt förmenande skulle vara i
behof af förändringar, då de däri fastställda straffbestämmelserna
måste sattas i samband med eventuellt ändrad ordalydelse af andra
sjöfolket berörande sjölagsparagrafer.

Slutligen kan i sammanhang med denna framställning upplvsmngsvis
meddelas, att »Sjöfartssäkerhetskommittén» har i sitt nyligen
tall Kung! Maj:t afgifna betänkande ansett nödigt att föreslå ganska
vidgående ändringar i 31 sjölagsparagrafer. Ett bifall till sjötartssakerhetskominitténs
framställning blir alltså förenad med en ganska
omfattande sjolagsre vision. Jag tillåter mig därför fortfarande hysa
den uppfattningen, att det skulle vara både lämpligt och praktiskt
att samtidigt vidtaga en allmän sjolagsre vision. Skulle detta yrkande
icke vinna Riksdagens bifall, anhåller jag, att en revision åtminstone
matte toretagas ifråga om de sjölagsbestämmelser, som beröra sjöfolkets
förhållanden.»

Bihang till Riksd. prof, 1911. 7 Sami. 1 Afd. 16 Häft.

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

Utskottets

yttrande.

Beträffande motionens yrkande på en revision af sjölagen i
dess helhet, får utskottet hänvisa till det utlåtande, som af lagutskottet
vid nästlidet års riksdag afgafs i anledning af eu af motionären
m. fl. därom då väckt motion. I berörda utlåtande aniorde

utskottet följande:

»Vid tiden för sin tillkomst lär omförmälda 1891 års sjölag
hafva ansetts fylla mycket långt gående anspråk på en tidsenlig
och tillfredsställande reglering af hithörande rättssförhållanden. Också
lära de grundsatser, som i densamma äro uttryckta ännu i stort
sedt motsvara hvad som på det ifrågavarande området kan anses
riktigt och lämpligt. Väl är det sant, att förändrade förhållanden
kräfva en efter dem ändrad lagstiftning, och att på sjöfartens område
utvecklingen gått snabbt framåt. Häraf följer dock icke med
nödvändighet, att utvecklingen kan eller bör tätt i spåren följas
af nv lagstiftning, utan lär väl på detta område som på manga
andra gälla, att en viss stabilitet i lagstiftningen är af uoden 1
hvarje fall lär väl lagstiftningen lika litet för denna som för andra
näringsgrenar utan tvingande skäl böra föregripa det praktiska

lifvets _ på detta område allt fortfarande under stark utveckling

stadda — faktiska förhållanden. Tydligt är jämväl, att för att en lag
med fog skall kunna anses föråldrad icke är nog, att brister i ett eller
annat afseende vidlåda densamma, utan lär väl äfven någon bestämdare
mening böra hafva utbildats angående hur och i hvilken riktning
bristerna skola afhjälpas. I sistnämnda hänseende synes utskottet
motionärernas argumentering lämna åtskilligt öfrigt att önska. Att
af de i motionen åberopade uttalanden vid de tre nordiska sjofartsmötena
i Stockholm 1897, Köpenhamn 1903 och Kristiama 1908
sluta sig till meningarna härutinnan synes icke heller möjligt, da
dessa möten endast helt allmänt synas hafva uttalat sig för en
revision af sjölagen. Skulle i allt fall erfarenheten hafva ådagalagt
att vissa bestämmelser i sjölagen borde vara annorlunda, bil
väl ’ däraf icke följa, att dessa icke kunna afhjälpas utan den omfattande
revision, motionärerna begära.»

Hvad angår motionärens yrkande på en revision af särskild!
de i sjölagens 4 och 12 kapitel meddelade och därmed sammanhängande
bestämmelserna, vill utskottet i anslutning till hvad lagutskottet
vid riksdagarna åren 1908, 1909 och 1910 anförde i anledning
af då i väsentligen samma syfte vackta motioner erinra, att

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

det aftal, hvarigenom sjömän förhyras att tjänstgöra å fartyg, i de
tiesta länders lagstiftning ansetts, utöfver hvad eljest i allmänhet är
fallet, kräfva särskilda rättsliga garantier för sitt uppfyllande. Säkerheten
för fartyget samt de förhållanden, som därmed äga samband
hafva nämligen ansetts fordra sådana särskilda garantier. Enligt
utskottets. uppfattning kan det icke låta sig göra att i den utsträckning,
motionären begär, låta det bero på den goda viljan hos den,
som ingått ett aftal om tjänst å ett fartyg, om han ämnar fullgöra
aftalet eller icke. En ensidig och ovillkorlig rätt för sjömannen att
sålunda handla i strid mot aftalet synes utskottet kunna medföra
mycket betänkliga konsekvenser. Skulle besättningen i större eller
mindre omfattning begagna sig af rätten att frånträda tagen anställning
och icke kunna med andra ersättas, skulle nämligen en
tillamnad resa icke kunna börjas eller fortsättas och last icke kunna
intagas eller lossas. Häraf blefve följden, att såväl ingångna befraktning,
safta! som andra af dylika beroende aftal icke kunde uppfyllas.
Afventyret för sjöfarten, handeln och industrien samt faran

för fartygens egen säkerhet af ett dylikt tillstånd synes utskottet
betydande.

Hvad särskildt angår förhållandena ombord å fartyg, äro dessa
af den säregna beskaffenheten, att där en kraftig disciplin och enbetlig
ledning måste upprätthållas. Om icke de ombordvarandes
säkerhet samt de stora ekonomiska värden, som ligga i fartyg och
last, skola vedervågas i långt större utsträckning än oundgängligt
ai, måste befälhafvare!! tillerkännas rätt att tillgripa de medel, som
eifoidias, för att i tjänsten göra sin vilja gällande. Ohörsamhet mot
gima befallningar och i ännu högre grad våld mot befälhafvare samt
myteri maste på grund af de stora intressen, som därigenom sättas
på spel, anses vara gärningar af så allvarsam natur, att de böra
strängt bestraffas.

_Oäfvet är, att delade meningar kunna förekomma, huruvida de
i gällande sjölag fastställda straffen för förbrytelser, som af motionären
åsyftas, äro i alla delar väl afvägda för do olika fallen. Den
omständighet, att något eller några andra länder, hvilkas sjöfart
dnfves under bättre ekonomiska och i öfrigt andra betingelser än
den svenska, i sina sjölagar intagit bestämmelser i den riktning
motionär en föreslagit, kan i allt fall enligt utskottets uppfattning
icke innebära giltig anledning för införande af de af motionären
påyrkade stadgande!! i vår sjölag, som för närvarande i detta hän -

12 Lagutskottets utlåtande Nr 17.

seende ej står på strängare ståndpunkt än våra närmaste grannländers Vidkommande

den af motionären till stöd för yrkandet på en
revision af hithörande stadganden framhållna omständigheten, att
förberedande åtgärder i sådant syfte skulle hafva vidtagits i Norge
och Danmark, vill utskottet erinra, att redan för närvarande icke
alla sjölagens bestämmelser, vare sig på det af motionären uarmast
afsedda området eller eljest, äro för de tre skandinaviska länderna
i alla delar gemensamma. Bland annat hafva, särskildt pa områden,
där gemensamketsintresset ansetts vara af ringare betydelse, efter
lagens tillkomst ändringar företagits såväl i Norge som i Danmark.
De af den af motionären åberopade sjöfartssäkerketskommittén föreslagna
ändringar i vår gällande sjölag äro ej heller afsedda att utan
vidare upptagas af våra grannländer. Skulle det emellertid befinnas
lämpligt, att det resultat, som kan förväntas af det af motionären
berörda, i våra skandinaviska grannländer, hvart och ett för sig, för
närvarande bedrifna lagstiftningsarbetet, hvilket, enligt hvad utskottet
inhämtat, endast i ringa mån lär beröra den egentliga sjölagen
i större eller mindre omfattning tillgodogöres vårt land, lär med
frågan därom utan olägenhet kunna anstå, till dess detta resultat
föreligger eller hunnit mer ingående pröfvas och bedömas, än som

hittills skett. 1 , _

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hem ställa att

förevarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 februari 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

Reservationer:

Af herrar Jansson i Edsbäcken, Hack P. Ersson, Pettersson i
Södertälje, Forsberg och Petrén, Indika anfört:

»I fråga om motionärernas yrkande pa eu allmän revision af hela
sjölagen ansluta vi oss till den mening, som uttalats af utskottets
majoritet.

Hvad åter beträffar det i motionen alternativt framställda yrkandet
om en af tidsförhållandena påkallad revision åtminstone af 4:de
och 12:te kapitlen i sjölagen och därmed sammanhörande bestämmelser,
synes detta yrkande icke kunna afvisas såsom alldeles obefogad-
De upprepade klagomål, som i ifrågavarande afseende framställts
från sjöfolkets sida, häntyda på, att sjöfolkets rätt gent emot redare och
befälhafvare tarf var eu omreglering. Och den omständigheten att
sjöfolkets rättsställning enligt Englands och Nord Amerikas Förenta
Staters sjölagar är bättre tryggad än hos oss utvisar, att eu
dylik omreglering i den riktning motionärerna påyrka kan verkställas,
utan att disciplinen ombord och sjöfartens intressen därigenom
äfventyras. Dock må härvid erkännas, att det gifvetvis är
förenadt med stora vanskligheter att utan grundlig sakkunskap i
detta ämne uttala ett bestämdt omdöme endast på framställning af
ena parten.

Att eu särskild omarbetning af hithörande bestämmelser utan
svårighet kan verkställas, torde framgå ej blott däraf att ifrågavarande
del af ^ sjörätten är jämförelsevis fristående från de öfriga
delarna, än äfven däraf att, enligt hvad i motionen upplyses, densamma
nyligen blifvit föremål för särskild utredning i våra grannländer
Norge och Danmark. Sistnämnda förhållande gifver äfven
anledning att antaga, att sjöfolkets ställning enligt norsk och dansk
sjörätt möjligen kan komma att inom en snar framtid förbättras.
Om samtidigt härmed intet göres för att bringa äfven vår sjölags hithörande
bestämmelser i närmare öfverensstämmelse med tidens fordringar,
kan detta medföra en allvarsam fara för sjöfartsintresset i dess helhet.
Sjömansyrket är nämligen mer än andra yrken internationellt,
och om sjömännen finna, att främmande staters lagar gifva dem eu

14 Lagutskottets utlåtande Nr 17.

tryggare och förmånligare ställning än vår egen, ligger det därför
nära till hands att befara, att de skola i stor utsträckning öfvergifva
den svenska handelsflottan och söka anställning i utländsk tjänst.

Ett viktigt önskemål i och för sig synes för öfrigt vara, att det
vackra resultat af skandinaviskt samarbete, som vår nuvarande sjölag
representerar, icke går förloradt genom de ändringar däri, som
de särskilda staterna hvar för sig kunna finna anledning att vidtaga.
Den ifrågasatta revisionen af bestämmelserna angående sjöfolkets
rättsställning bör därför uppenbarligen föregås af en framställning
till Norges och Danmarks regeringar om samarbete på, detta speciella
område af sjörätten samt åstadkommande, så vidt möjligt, af öfverensstämmelse
i de förslag, som härutinnan kunna komma att afgifvas.
Den omständigheten, att förberedelserna för en reform härutinnan
hunnit åtskilligt längre i våra grannländer än hos oss, bor icke få
utgöra något hinder för denna tankes realiserande.

På grund häraf hemställa vi,

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande
motion, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kling! Maj:t täcktes låta verkställa utredning,
huruvida icke de delar af sjölagen och dithörande
författningar, som reglera besättningens rättsställning,
tarfva omarbetning, med hänsyn tagen jämväl
till önskvärdheten att bevara de skandinaviska
lagarnes likformighet på ifrågavarande område,
samt, om så befinnes vara förhållandet, för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill utredningen
kan föranleda»,

samt af herr Lindqvist, som anfört:

»Frågan om eu allmän revision af sjölagen, hvarom yrkande
genom motion var framstäldt vid 1910 års riksdag, vann då ej

riksdagens bifall. ,

Det vill synas mig, som eu af anledningarna därtill var (ten,
att röster för en sådan revision endast blifvit liöjda från en af de
parter, som sortera under denna lag, nämligen från arbetarnas sida.

Då motionären i sin motion till innevarande riksdag upprepar
yrkandet om eu allmän revision af nämnda lag, framföras visserligen
därvid nya skäl och synpunkter för denna revision, men fort -

Lagutskottets utlåtande Nr 17. 15

felande kvarstår det förhållande, att ingen af öfriga grupper
förutom arbetarna, som beröras af sjölagen, framställt något yrkande
om denna allmänna revision.

-E^ör ett tillförlitligt bedömande af denna stora fråga kräfves
vidsträckt sakkännedom på detta område, och då ej tillräckligt belysande
sådan torde kunna presteras endast från ena sidan, anser
jag, att Riksdagen ej heller i år kan vara redo, att på de motiv, som
framförts, fatta beslut om eu allmän revision af sjölagen.

Däremot är det min bestämda mening, att en revision af de
bestämmelser i sjölagen, som beröra sjöfolkets förhållande till fartyg
och befälhafvare, äro väl motiverade och påkallade i anledning af
de erinringar, som af motionären i detta afseende framförts.

En revision af dessa bestämmelser synes i alla afseenden vara
väl värd att anbefalla, för att därigenom få sjölagens bestämmelser
bringade i närmare öfverensstämmelse med tidsandans berättigade
kraf. En särskild anledning till en sådaii revision synes äfven förefinnas
däri, att enligt motionärens angifvande åtgärder i samma
syfte redan blifvit vidtagna i såväl Norge som Danmark, och det
föi Sveriges del bör ligga stor vikt vid enhetlighet i lagstiftningen
på särskildt detta område, hvilken enhetlighet kunde, i den mån den
ledan finnes, bibehållas samt ytterligare utvecklas, om vid en gemensam
revision samarbete mellan de skandinaviska länderna i detta
afseende åvägabringades.

Af här i korthet framförda motiv samt af de skäl, som i öfrigt
af motionären framförts, får jag hemställa,

att Riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte efter samarbete med öfriga skandinaviska
länder vidtaga åtgärder för en allsidig revision
af fjärde och tolfte kapitlen i gällande sjölag jämte
därmed sammanhörande bestämmelser, äfvensom
för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill denna
revision kan föranleda.»

Herrar Widén, Bergendahl, Söderbergh, Petersson i Dränningelanda,
Lindhagen och Berggren hafva anhållit få antecknadt, att de
1 icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.