Lagutskottets utlåtande Nr 16 (Utlåtande 1917:LU16 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 16.

Nr 16.

Ankom till riksdagens kansli den 15 mars 1917 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i SO kap.
11 § rättegångsbalken.

Närvarande: herrar Lindhagen, Högberg*, Alexanderson, greve Spens, Dahl, Valerius Olsson*,
Tisell, Klefbeck*, Pettersson i Bjälbo, Persson i Norrköping, Gustafsson i Örebro,
Karlsson i Fjäl, Holmdahl*, Rehn* och Lindqvist i Kosta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion, Notioneu.
nr 75, hava herrar Carl Lindhagen, C. Winberg, C. O. Johansson i Sollefteå,
Ivar Vennerström, Rikard Eronn, Christian Ericson, Thure Widlund,

K. Lundberg, J. R. Sundström, J. Henrg Erikson, Ii. A. Borg, Ernst
Hage, Magnus Bengtsson, K. TF. Skareen, E. F. Hellberg i Lycksele och
O. TF. Stenudd anfört:

»Före den år 1915 genomförda omläggningen av 30 kap. rättegångsbalken
stadgades i dess 8 §, att om underrätt ''meddelat föreskrift om
någons häktande eller kvarhållande i häkte’ och blev det beslut upphävt
av hovrätten, så var klagan över hovrättens utslag ej tillåtet. Härav framgår,
att om beslutet fastställdes kunde den häktade besvära sig i högsta
domstolen.

Uti 11 § tredje momentet av 30 kapitlet i dess nyaste lydelse stadgas
däremot generellt, att hovrätts utslag över dit fullföljd särskilt klagan om
häktning eller kvarhållande i häkte ej må övei’klagas. Däremot står det
visserligen häktad part fritt att vid ett senare stadium av processen få
häktningsfrågan dragen under högsta domstolens prövning. Om han avBihang
till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 15 käft. (AV 16—17.) 1

Lagutskottet» utlåtande Nr 1fi.

Utskottets

yttrande.

vaktar målets slutliga prövning i underrätten samt därefter fullföljer själva
huvudsaken till hovrätten, kan nämligen den häktade i sammanhang därmed
påkalla hovrättens beslut att bliva frigiven ur häktet. Avslås detta,
kan enligt 14 § i det nuvarande 30 kapitlet särskild talan fullföljas hos
Konungen.

Motiven till den lagändring, som i förutnämnda avseende år 1915
ägde rum, återfinnas i propositionen nr 4 till nämnda års riksdag sid. 53.
De gingo huvudsakligen ut på att erfarenheten ej visat något behov av
att fullfölja talan i högsta instans över häktningsbeslut av förberörda slag
och att genom opåkailade besvär högsta domstolens arbetsbörda komme
att även på denna väg utan gagn ökas.

Nu har emellertid uti den nyligen utspelade så kallade förräderiprocessen
behovet av eu dylik säkerhetsventil visat sig. Riksdagsman Z.
Höglund betogs därigenom rätt att fullfölja talan mot häktningsbeslutet,
vilken talan mänskligt att döma bort bifallas, då överrätterna i huvudsak
sedan kommit till det resultat, att förräderi brott med dess påföljd, som kan
berättiga till riksdagsmans häktning, icke förelåg. Rätt att fullfölja talan
i högsta instans, när det gäller berövandet av friheten, bör icke vara avklippt.
Lagen medger ju tilltalad rätt att fullfölja sin talan alltid när
han är dömd till frihetsstraff, och häktning är ett annat frihetsberövande,
som står på samma linje. Det var tydligen ett förhastande, när ifrågavarande
ändring vidtogs. Ivern att minska högsta domstolens arbetsbörda
fick överskugga allting, så att man glömde bort grundläggande principer,
som äro omistliga.

På grund härav yrkas, att riksdagen måtte för sin del besluta följande
ändring i 30 kap. 11 § rättegångsbalken: Har underrätt--—

stadgat. Hovrätts utslag i fråga, som enligt 16 kap. 11 eller 12 § dragits
under hovrättens prövning, må ej överklagas, där ej beslut om någons
häktande eller kvarliållande i häkte blivit av hovrätten fastställts

Enligt lag den 14 juni 1901 om ändring i vissa delar av rättegångsbalken
stadgades följande bestämmelser angående klagorätt för den, om
vilkens häktande eller kvarhållande i häkte underrätt förordnat. Hade
underrätt i slutligt utslag meddelat sådant förordnande, som nu sagts, fick
den, det gällde, däremot föra talan i hovrätten såsom mot underrätts slutliga
utslag i allmänhet. Hovrätten kunde därefter antingen meddela särskilt
beslut i häktningsfrågan eller avgöra den i sammanhang med själva
målet. I förra fallet ägde vederbörande person att över hovrättens beslut
föra särskild talan hos högsta domstolen, i senare fallet ägde han fullfölja
saken enligt reglerna för talan mot hovrätts slutliga utslag. Hade under -

Lagutskottet* utlåtande Nr 16.

rätten genom .särskilt beslut under rättegången förordnat om någons häktande
eller kvarhållande i häkte, ägde denne jämlikt 16 kap. 11 § rättegångsbalken
att mot beslutet föra särskild klagan i hovrätten. Blev beslutet
av hovrätten fastställt, var det tillåtet att mot hovrättens utslag
fullfölja talan till högsta domstolen.

Någon rätt att klaga däröver att ett yrkande om någons häktande
avslagits eller att häktad person frigivits fanns ej.

Då Kungl. Maj:t genom proposition till 1915 års riksdag föreläde
riksdagen förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken
i huvudsakligt syfte att genom avskärande av rätten att fullfölja vissa
mål till högsta domstolen påskynda rättsskipningen därstädes, föreslogs
beträffande ovannämnda regler den ändring, att fullföljdsrätt skulle vara
utesluten i det fall, då hovrätten fastställt underrätts under rättegången
meddelade beslut om någons häktande eller kvarhållande i häkte. Det
hemställdes, att 11 § 3 stycket i 30 kap. rättegångsbalken i dess föreslagna
nya lydelse måtte erhålla följande innehåll: »Hovrätts utslag i
fråga, som enligt 16 kap. 11 eller 12 § dragits under hovrättens prövning,
må ej överklagas.»

Härom hade chefen för justitiedepartementet vid förslagets föredragning
i statsrådet enligt vid propositionen fogat protokoll anfört följande:

»1 tredje stycket av förevarande paragraf bär stadgats, att hovrätts
utslag i fråga, som enligt 16 kap. 11 § dit fullföljts, aldrig må överklagas.
Enligt gällande rätt får ej klagan föras över utslag, varigenom
hovrätt upphävt underrätts beslut i fråga om häktning. Men detsamma
synes böra gälla, när underrättens beslut blivit av hovrätten fastställt.
För den häktade torde rätten att överklaga ett sådant utslag hava ringa
värde. Även om högsta domstolen skulle, i strid mot hovrätten, finna,
att vid tiden för det överklagade underrätts- eller hovrättsbeslutet ej förelegat
skäl till häktningen, måste nämligen vid tiden för meddelandet av
högsta domstolens utslag i allmänhet så lång tid hava förflutit från nämnda
tidpunkt, att nytt material till stöd för häktningen kan hava tillkommit;
huruvida på grund härav häktningsanledning föreligger, är naturligtvis
icke genom högsta domstolens beslut avgjort. För övrigt kan rättssäkerheten
knappast anses kräva, att eu dylik förberedande åtgärd prövas i flera
än två instanser. Därest talan i själva saken fullföljes i hovrätten, kan
ju den tilltalade där ånyo framställa yrkande att bliva försatt på fri fot.
Avslås detta yrkande, äger han enligt förslagets 14 § föra särskild talan
mot hovrättens beslut. Erinras må ock, att frågor av denna art ofta kräva
en vidlyftig och tidsödande föredragning i högsta domstolen och att därför

Lagutskottets utlåtande Nr 16.

avskärande av dylika mål, även om de äro jämförelsevis sällsynta, ingalunda
saknar betydelse för högsta domstolens arbetsbörda.»

Kungl. Majrts förslag uti förevarande del blev av riksdagen godkänt.

Det förenämnda lagförslaget var, som helhet betraktat, av särdeles
genomgripande natur. Med detsamma avsågs att i vidsträckt omfattning
utesluta rätten att fullfölja talan till högsta domstolen. Bland de olika
förordade grunder, efter vilka detta avskärande av fullföljdsrätt skulle
äga rum, stannade man för en uppdelning efter målens betydelse. Eu
kategori av mål ansågs därvid sä uppenbart böra räknas till den grupp,
i vilken talan borde få fullföljas, att icke ens något skäl blev anfört
för deras räknande dit: det var sådana mål, i vilka tilltalad person
blivit dömd till frihetsstraff. Rent mänskligt sett är det också tydligt,
att fullfölj dsrätt bör i första hand vara medgiven i dessa mål. Det
ligger nära till hands att till denna grupp jämväl hänföra de mål,
i vilka en person klagar däröver att han förklarats skyldig att träda
i häkte eller kvarstanna i häkte. Jämväl i ett dylikt förordnande ligger
nämligen ett frihetsberövande. Emellertid kom icke denna likhet att verka
bestämmande för 1915 års lagstiftning beträffande vissa förordnanden av
nyssnämnt slag, nämligen dem, vilka innefattades i ett av underrätt under
rättegången meddelat beslut. I detta fall synes 1915 års lagstiftning hava
fästat stort avseende vid beslutets egenskap av att vara meddelat före målets
slutliga avgörande.

I fråga om den inverkan, fullfölj dsrätt i förevarande fall skulle hava
på högsta domstolens arbetsbörda, får utskottet hänvisa till en av sekreteraren
i processkommissionen för kort tid sedan publicerad artikel, i vilken
beträffande denna fråga yttras följande:

»För att kunna bedöma, vilken verkan en återgång till tidigare lagstiftning
på nu ifrågavarande punkt skulle ha på högsta domstolens arbetsbörda,
har jag genomgått de särskilda besvär över kvarhållande i häkte,
som kommit under högsta domstolens prövning de sista 10 åren före 1915.
Dessa ha angått sammanlagt åtta personer. T sex av dessa fall hade målet
slutbehandlats i underrätten, vadan även efter lagändringen besvär
skolat få anföras i häktningsfrågan. Endast i de två återstående fallen
avsågo besvären underrätts beslut under rättegången, och skulle alltså lagändringens
betydelse under en tidrymd av tio år ha inskränkt sig till
att högsta domstolen befriats från handläggningen av två besvärsmål. Det
må i detta sammanhang antecknas, att endast i ett av de åtta fallen högsta
domstolen bifallit klagandens begäran att bli på fri fot försatt.

Lagutskottets utlåtande Nr IN.

Detta fall var ett av de sex, som även enligt lagens nuvarande lydelseskulle
fått fullföljas till högsta domstolen.

Under utskottets handläggning har upplysts, att under de tio åren
1895—1904 endast fyra besvär över kvarhållande i häkte inkommit till
högsta domstolen.

Vid dessa förhållanden torde vara uppenbart, att eu lagändring, på
sätt i motionen yrkas, skulle i så ringa grad inverka på högsta domstolens
arbetsbörda, att denna synpunkt icke kan få tillerkännas avgörande
betydelse.

Det har invänts, att då riksdagen för så kort tid sedan SOm 1915
godkänt den lagbestämmelse, vari nu yrkas ändring, riksdagen skulle
visa en obeständighet, som vore olämplig. Häremot vill utskottet framhålla,
att ifrågavarande bestämmelse vid lagändringen 1915 otvivelaktigt
tillkom under det starka intrycket av nödvändigheten att minska högsta
domstolens arbetsbörda. Den ifrågavarande detaljen kom därvid ej att
inom riksdagen tilldraga sig tillräcklig uppmärksamhet. Såsom utskottet
ovan erinrat tala emellertid viktiga principiella skäl för motionens yrkande.
Ett förbiseende har uppenbarligen ägt rum, och då bör det även rättas.
Härigenom beträdes icke heller någon ny väg, utan fråga är endast om
återgång till en ordning, som praktiserats länge och utan olägenhet och
som givit dem, det gällt, en i sakens natur välgrundad möjlighet att få
sin talan prövad av högsta domstolen.

På grund härav och då utskottet icke funnit något att i formellt
hänseende erinra mot det i motionen framlagda ändringsförslaget får utskottet
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionärernas
hemställan för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse av 30 kap. 11 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 30 kap. 11 § rättegångsbalken
skall erhålla följande ändrade lydelse:

»Har underrätt beviljat kvarstad eller skingringsförbud
eller förordnat om annan därmed jämförlig åtgärd,
och varder det beslut av hovrätten upphävt, vare
ej klagan över hovrättens utslag tillåten.

Lagutskottets utlåtande Nr 16.

Har hovrätt eljest meddelat utslag i dit fullföljd
fråga, som i 16 kap. 10 § omförmäles, skall beträffande
klagan över det utslag i tillämpliga delar gälla vad här
ovan i 5 och 6 §§ är stadgat.

Hovrätts utslag i fråga, som enligt 16 kap. 11
eller 12 § dragits under hovrättens prövning, må ej
överklagas, där ej beslut om någons häktande eller kvarhållande
i häkte blivit av hovrätten fastställt.»

Stockholm den 15 mars 1917.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.

• Reservation:

av herrar greve Spens, Dahl och Tisell.