Lagutskottets utlåtande Nr 16 (Utlåtande 1915:LU16 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 16.

Nr 10.

Ankom till riksdagens kansli den 18 mars 1915 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning au väckt motion angående förslag till lagstiftning
om testamentsexekutörer.

Närvarande: herrar Lindhagen, af Ekenstam, Trana, Stärner, greve Lagerbjelke,
Alexanderson*), Olsson i Hov, greve Spens*), Dahl*), Pettersson
i Bjälbo, Schotte, Holmdahl, Svensson i Eskilstuna, Lindley
i Söderhamn och Rehn*).

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

. Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 123, har herr Lindhagen anfört följande:

»Vid 1899 års riksdag väcktes av undertecknad en så lydande
motion.

''Man brukar ibland beteckna såsom en lucka i vår lagstiftning,
att den ej stadgar något om testamentsexekutörer och deras befogenhet!

Denna syn på saken kan dock ej vara riktig. Ty den, vilken
förordnats till verkställare av en avlidens yttersta vilja, behöver i själva
verket ingen vidare fullmakt, än den han fått genom testamentet. När
det enligt lag är medgivet att bestämma om egande- och nyttjanderätten
till sin kvarlåtenskap och i övrigt föreskriva villkor för dess
användning, så bör det även vara medgivet utse någon att med testator8
makt och myndighet under boutredningen taga boet i besittning i
ändamål att bringa testators vilja till verkställighet.

Då detta är allt för påtagligt, anses också vanligen den antydda
bristen i lagstiftningen gälla endast testamentsexekutörs behörighet att
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 13 käft. (Nr 16.)

2 Lagutskottets utlåtande Nr 16.

tillträda sitt uppdrag redan vid dödsfallet och innan testamentet »vunnit
laga kraft». Men det är svårt att förstå, huru man skall kunna förmena
honom övertaga boet även under nämnda tid, då dess angelägenheter
lika fullt kräva omvårdnad. Ett förefintligt testamente måste
nämligen anses gälla i alla sina delar, intill dess det blivit upphävt,
och den omständigheten, att svensk lag i olikhet med andra länders
lagar har berett testamentstagare särskild utväg att kunna begränsa
tiden för klandertalan, bör ej förändra detta förhållande. Domstolarna
pläga även erkänna en testamentsexekutör såsom boets rätte ställföreträdare,
oavsett testamentet ej fått laga kraft. Han tillåtes bevaka testamentet,
låta uppsätta och inregistrera bouppteckningen samt i övrigt
tala och svara i förekommande ärenden. Allmänna uppfattningen lutar
också därhän, att man kan utan risk inlåta sig med honom, ehuru det
bör anmärkas, att vissa bankinrättningar lära försiktigtvis hos sig behålla
deponerade värdehandlingar, till dess testamentet blivit laga kraftvunnet.

Då emellertid insikt i denna fråga förutsätter ett juridiskt omdöme,
måste hos allmänheten tvekan lätt kunna uppstå, särskilt när
invändning från arvingens sida göres mot den utsedde exekutorns
befogenhet att företräda boet. Och, enligt vad erfarenheten visat, faller
det sig i synnerhet ytterligt lätt att i utlandet framkalla misstankar i
detta avseende och därigenom till boets skada förhindra, att dess intressen
där bli tillvaratagna.

Det kan sålunda hava ett avsevärt praktiskt intresse, att den
befogenhet, som enligt sakens natur tillkommer en testamentsexekutör,
även får ett tydligt uttryck i själva lagen. Men å andra sidan bör
man ock stanna vid detta och undvika att hämta för oss främmande
förebilder till en vidlyftig lagstiftning i ämnet från andra länders lagar,
vilkas i mångt och mycket invecklade bestämmelser kanske ofta mindre
tjäna till att skydda det rätta än att bereda utvägar för obehöriga avsikter
att göra sig gällande. Och särskilt bör man icke förvanska en
testamentsexekutörs uppdrag genom uppställande av andra eller flera
garantier än dem, som ligga i testators eget förtroende till den, han
givit fullmakt att utföra sin yttersta vilja.

På grund av vad sålunda anförts och under förhoppning, att en
blivande lagstiftning, därest den kommer till stånd, måtte nära anslutas
till blivande praxis, hemställer jag vördsamt, att riksdagen ville hos
Kung!. Maj:t anhålla det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till lag om testamentsexekutörer.’

Lagutskottets utlåtande Nr 16. 3

Denna motion, avstyrkt, av lagutskottet, avslogs av första kammaren
men bifölls av den andra.

De vanskligheter, som bristen på lagstiftning om testamentsexekutörer
ofta föranleda, göra sig fortfarande gällande i det praktiska
livet. Enligt den i förenämnda motion uttalade uppfattningen kan man
av testators rätt att göra testamente, draga den slutsats att han ock
bör hava rätt utse en testamentsexekutör och att en sådan exekutor
har rättighet att bringa testamentet till verkställighet. Denna uppfattning
delades av 1899 års lagutskott. Å andra sidan finnas en del jurister,
som visserligen luta åt samma uppfattning, men i alla fall anse att
saken är så pass oviss, att de icke för sin del kunna uttala någon bestämd
mening. Slutligen är det ingalunda ovanligt att träffa jurister,
som påstå att då lagen icke innehåller något om testamentsexekutörer
måste man antaga, att de icke hava någon befogenhet och i varje fall
ej förrän testamentet vunnit laga kraft. På detta underlag utav stridiga
förslagsmeningar är det, som det rättsinstitut, som kallas testamentsexekutörer,
skall draga sig fram här i landet. Det är klart, att ett sådant
sakernas tillstånd skall föranleda mycken rättsosäkerhet, och detta
är så mycket beklagligare, som särskilt under en boutredning naturligtvis
är av stor vikt, att den persons behörighet, som skall företräda
boet, är klar. I utländska lagstiftningar lära föreligga särskilda föreskrifter
i förevarande avseende. För min del har jag mig bekant att
så är förhållandet i Danmark.

Man skulle möjligtvis kunna tänka sig att denna sak blev uppmärksammad
i sammanhang med revision av testamentsrätten, som väl
en gång skall äga rum genom skandinaviskt samarbete. Men denna
revision ligger ännu i vida fältet. Strängt taget hör frågan icke heller
omedelbart till testamentsrätten, varför det kan inträffa att den kan
bliva undanskjuten eller bortglömd även vid berörda lagstiftningsarbete.

Det _ föreligger således, enligt min mening, mycket fog för att ånyo
påminna om saken.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att riksdagen måtte
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till lagstiftning om testamentsexekutörer.»

I anledning av den motion uti ifrågavarande ämne, som väcktes Lagutskottet
vid 1899 års riksdag och som motionären intagit i motiveringen till år 18"''
föreliggande förslag, avgav lagutskottet vid nämnda riksdag följande
yttrande: J

Utskottets

yttrande.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 16.

»Lagutskottet delar till fullo motionärens uppfattning, att om någon
i sitt testamente förordnat viss person att verkställa hans yttersta vilja,
denne för fullgörande av uppdraget icke behöver åberopa annan fullmakt
än den han fått genom testamentet. Att sådant förordnande kan
med laga verkan meddelas, synes även förutsättas i 1 § av kung], förordningen
angående vård av död mans bo den 24 september 1861, där
det talas om person, som av den döde till syssloman i boet satt är.

Vad myndighet över boet en dylik testamentsexekutör skall anses
äga, lär ock i första hand bero på testamentets bestämmelser, dock att
naturligtvis ingen kan genom testamente åt annan upplåta större befogenheter,
än han själv i livstiden innehaft, samt att testamentet i detta
avseende liksom i andra kan rättas efter lag, om någon sterbhusdelägares
rätt till den dödes kvarlåtenskap genom detsamma trätts för
nära. Finnas uppdragets gränser icke angivna, blir avgörandet av vad
detsamma skall anses innebära en fråga, vars lösning beror på omständigheterna
i varje särskilt fall.

Att något synnerligt behov av lagstiftning rörande testamentsexekutörer
hos oss skulle förefinnas, synes knappast vara av motionären
påstått, och utskottet har sig icke något bekant, som angiver, att så
vore förhållandet. Utskottet föreställer sig, att de rättskollisioner på
detta område, vilka måhända någon gång förekomma, lättast och bäst
lösas genom domstolarnes praxis, särskilt som det torde möta avsevärda
svårigheter att i förevarande ämne åstadkomma en lagstiftning, vilken
bleve av praktisk betydelse utan att dock lägga hinder i vägen för en
sund rättsutveckling. Motionären har själv erinrat om det varnande
exemplet av främmande länders lagar med deras invecklade bestämmelser.

Åtminstone kan det icke enligt utskottets åsikt vara skäl att
företaga denna fråga till särskilt avgörande. Vår lagstiftning rörande
testamenten är i dess helhet i många avseenden föråldrad och oklar,
och man torde kunna antaga, att en allmän omarbetning av densamma
är förestående inom icke avlägsen framtid. I samband härmed lär ock
lämpligheten av sådan lagstiftning som den, motionären föreslagit,
komma under prövning.»

Utskottet delar den uppfattning i fråga om testamentsexekutörer
och deras befogenhet, varåt 1899 års lagutskott gav uttryck. Det må
visserligen vara sannolikt, att en lagstiftning om testamentexekutorer
skulle vara av betydelse till avhjälpande av vissa vanskligheter, som
enligt vad motionären förmäler, gjort sig gällande i det praktiska livet
i följd av saknaden av sådan lagstiftning. Men utskottet kan, lika litet
som 1899 års lagutskott, förorda, att förevarande fråga nu upptages till

Lagutskottets utlåtande Nr 16. 5

särskild lagstiftning utan samband med testamoutsrätten i övrigt. Utskottet
kan icke heller dela motionärens farhågor för, att den av honom
väckta frågan skulle kunna bliva »undanskjuten eller bortglömd»
vid en blivande revision av testamentsrätten. '' Tvärtom lärer det väl
vara all anledning förmoda, att alla med verkställigheten av ett testamente
förknippade spörsmål skola beaktas vid denna revision. Då tidpunkten
för den. i alla avseenden påkallade omarbetningen av vår
gällande lagstiftning rörande testamenten, i följd av det skandinaviska
samarbete, som börjat och alltjämt fortgår på familjerättens område,
nu också ryckt vida närmare än vad förhållandet var 1899, synes den lagstiftning,
. som motionärens ifrågavarande framställning avser, knappast
kunna .vinna en skyndsammare lösning än eljest genom att riksdagen
nu avlåter en skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t.

Utskottet hemställer, i följd av vad sålunda anförts,

att herr Lindhagens förevarande motion icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 mars 1915.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.

Reservation:

av herr Lindhagen.