Lagutskottets utlåtande Nr 16 (Utlåtande 1914:LU16 - b Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 16.

Nr 16.

Ankom till riksdagens kansli den 27 juli 1914 kl. 12 m.

Utlåtande, i anledning om väckt motion om ändring i 15 kap. 22
och 2i §§ strafflagen.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Stärner, Gezelius,
greve Lagerbjelke, Alexanderson, Johanson i Valared, greve Spens, Hult, Dahl,
Pettersson i Södertälje, Pettersson i Bjälbo, Schotte, Olsson i Broberg,*) Persson i Norrköping
och Rehn.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Till förberedande behandling av lagutskottet har hänvisats en inom
andra kammaren väckt motion, nr 86, däri herrar Sven Persson i Norrköping,
Hj. Branting, Herm. Lindqvist, F. W. Thorsson, Viktor Larsson i
Västerås, Bernh. Eriksson i Grängesberg, Nils Persson i Malmö, friherre
E. Palmstierna, V. Rydén och Rickard Sandler hemställt, »att riksdagen
ville för sin del besluta att återställa 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen
till den lydelse dessa lagrum hade före 1893 års lagändring och således
giva dem följande avfattning:

22 §. Tvingar någon, utan laga rätt, eller med
missbruk av sin rätt, genom våld eller hot, annan att
något göra, tåla eller underlåta; straffes högst med
straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med
svårare straff särskilt belagd är.

24 §. Brott, som i 22 § sagt är, må ej åtalas av
allmän åklagare, där ej målsägande det till sådant åtal
angiver; ej heller må brott, som i 23 § sägs, åtalas
av annan, än målsägande.''»

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 16 käft. (Nr 16.)

Lagutskottets utlåtande Nr 16.

Till stöd för denna hemställan hava motionärerna anfört:

»Läraren i straffrätt vid Stockholms högskola yttrade i en föreläsning
våren 1911 följande: »Åkarpslagen är det mest befängda som
införts i svensk strafflag.»

Denna hårda och ovillkorliga dom över Åkarpslagen har från
många håll och på mångahanda sätt intygats vara riktig.

Redan vid tillkomsten av Åkarpslagen påvisades bristfälligheter i
densamma. Särskilt rönte det vid 1899 års riksdag framlagda förslaget
starkt motstånd. I andra kammaren avgåvos för detsamma endast 108
röster, under det att 93 röster avgåvos för avslag. Då sedermera högsta
domstolens yttrande över förslaget inhämtades, förenade sig fem justitieråd
i hemställan, att detsamma icke måtte stadfästas, och övriga två
justitieråd avstyrkte, att förslaget i dess då föreliggande form bleve
gillat. Sedermera hava inom riksdagen vid upprepade tillfällen yrkanden
framställts om upphävande eller ändring i de ifrågavarande bestämmelserna.
Vid 1904 års riksdag väcktes inom andra kammaren motion
med yrkande, att riksdagen måtte för sin del besluta, att 22 och 24 §§
i 15 kap. strafflagen skulle åter erhålla samma lydelse, som de hade
före sanktionerandet, av den nya lydelsen den 10 juli 1899. Denna
motion förnyades vid 1908, 1910 och 1911 årens riksdagar. Vid sistnämnda
riksdag framställdes därjämte dels i en i ämnet väckt motion,
dels ock vid de sålunda framställda motionernas behandling inom riksdagen
åtskilliga förslag i syfte att bringa de genom 1899 års lag införda
stadgandena i närmare överensstämmelse med de i strafflagen i övrigt
gällande principer. Samtliga motioner om upphävande av bestämmelserna
i 1899 års lag blevo på lagutskottets hemställan av båda kamrarna
avslagna, varemot, med anledning av de vid 1911 års riksdag
väckta ändringsförslagen, andra kammaren för sin del antog ett förslag
till ändringar i de förevarande paragraferna av innebörd, att det straffbara
försöket skulle komma att motsvara hela det fullbordade brottet,
straffet för försök sänkas och åtalsrätten begränsas. Första kammaren
avslog värjo ändringsförslag.

Under 1912 och 1913 års riksdagar ha även förelagts motioner
om Åkarpslagens avskaffande, varjämte Kung], Maj:t under nämnda år
förelagt riksdagen propositioner med förslag till ändrad lydelse av 15
kap. 22 och 24 §§ strafflagen.

Vi skola icke nu återupprepa alla de tungt vägande skäl för
Åkarpslagens avskaffande som anförts utan tillåta oss i detta avseende
hänvisa till de kungl. propositionerna, motionerna och riksdagsdebat -

Lagutskottets utlåtande Nr 16. 3

terna, som härom återfinnas i riksdagens tryckta förhandlingar för åren
1899, 1904, 1908, 1910, 1911, 1912 och 1913.

Lagen är, enligt straffrättslärares uttalande, »det mest befängda
som införts i svensk strafflag», och i fråga om dess tillämpning så
yttrade president Afzelius i första kammaren år 1911 följande: »Jag
vet icke någon lag, i fråga om vars tillämpning så många anmärkningar
förekommit, så många åtgärder och beslut blivit vid prövning till
sin laglighet underkända, som fallet varit med denna lag». Vid remissdebatten
onsdagen den 27 dennes angående Kungl. Maj:ts proposition
om statsverkets tillstånd och behov yttrade herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet, att såväl han som även de flesta av hans
kamrater i regeringen voro för viss ändring av de omnämnda lagparagraferna.
»

Till såväl 1912 som 1913 års riksdagar hade Kungl. Maj:t
avlåtit proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 15
kap. 22 och 24 §§ strafflagen. Enligt detta förslag skulle nämnda lagrum
erhålla följande avfattniug:

22 §.

Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk av sin rätt,
genom våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta, straffes
högst med straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med svårare
straff särskilt belagd är.

Försöker man, utan laga rätt, eller med missbruk av sin rätt,
genom våld eller sådant hot, som i 23 § i detta kapitel sägs, tvinga
någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå
till arbetet eller att övertaga erbjudet arbete, straffes med böter eller
fängelse, i de fall, där gärningen ej med svårare straff särskilt belagd är.

24 §.

Brott, som i 22 § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare, där
ej målsäganden angiver det till åtal eller ock brottet medfört fara för
allmän säkerhet eller ordning. Brott, som i 23 § sägs, må ej åtalas av
annan än målsägande.

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 16.

I det utlåtande, som lagutskottet avgav i ämnet vid 1912 års
riksdag lämnade utskottet, med ledning av chefens för justitiedepartementet
yttrande till statsrådsprotokollet, följande redogörelse för frågans
förhistoria:

»15 kap. 22 § strafflagen hade ursprungligen följande lydelse:

Tvingar någon, utan laga rätt eller med missbruk av sin rätt,
genom våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta, straffes
högst med straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med svårare
straff särskilt belagd är’.

Redan med denna lydelse innefattade denna paragraf straff för
den, som tvingat annan att deltaga i arbetsinställelse. Enligt 24 § i
samma kapitel, sådant sistnämnda lagrum ursprungligen lydde, skulle
dock brott, som omnämndes i 22 §, ej få åtalas av allmän åklagare,
därest detsamma ej av målsäganden angivits till åtal. Från den i sistnämnda
paragraf sålunda stadgade princip gjordes emellertid sedermera
undantag dels genom lagen den 9 juni 1893, varigenom 24 § ändrades
därhän att brott, som i 22 § omförmäldes, föll under offentligt åtal,
därest genom brottet någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller
hindrats att, återgå till arbete, och dels genom lag den 28 maj 1897,
varigenom lagrummet erhöll sådan lydelse, att allmän åklagare blev
berättigad att å tjänstens vägnar åtala brott enligt 22 § även i det fall,
att genom brottet någon hindrats att övertaga erbjudet arbete. Någon
ändring av 22 § både dittills icke ägt rum. I en vid 1899 års riksdag
inom andra kammaren väckt motion hemställdes emellertid, att till sistnämnda
paragraf skulle fogas ett nytt moment av följande lydelse: ''Lag
samma vare, där man, på sätt nu är sagt, försöker tvinga någon till
deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till arbete
eller att övertaga erbjudet arbete.’ I sammanhang därmed föreslogs att
24 § skulle, såvitt den hänförde sig till 22 §, erhålla följande ändrade
lydelse: ''Brott, som i 22 § 1 mom. sagt, är, må ej åtalas av allmän
åklagare, där ej målsäganden angiver det till åtal eller ock genom
brottet någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att
återgå till arbetet eller att övertaga erbjudet arbete.’ På hemställan av
lagutskottet bifölls denna motion av riksdagens båda kamrar, varefter
i enlighet med det sålunda av riksdagen antagna lagförslaget den 10
juli 1899 lag i ämnet utfärdades.

Med den lydelse förevarande lagrum genom nyssnämnda lag erhållit
är sålunda, under det förut det brott, som i 22 § avses, straffats
allenast såsom fullbordat, även försök till tvång belagt med straff, dock

Lagutskottets utlåtande Nr 16. 5

endast i de fall att försöket ägt sammanhang med arbetsinställelse.
Dylikt försök har därjämte belagts med samma straff, som fullbordat
brott eller högst straffarbete i två år. Därigenom att vidare tillämpligheten
av 24 § inskränkts till 22 § 1 mom. skall i fråga om det i
andra momentet avhandlade försöksbrottet gälla bestämmelsen i 19 §
2 mom. av förordningen om strafflagens införande, att under allmänt
åtal höra alla brott, som ej i lag äro uttryckligen undantagna.

Redan vid tillkomsten av de lagbestämmelser, för vilka ovan redogjorts,
påvisades åtskilliga bristfälligheter i desamma. Särskilt rönte det
vid 1899 års riksdag framlagda förslaget starkt motstånd. I andra kammaren
avgåvos för detsamma endast 108 röster, under det att 93 röster
avgåvos för avslag. Då sedermera högsta domstolens yttrande över förslaget
inhämtades, förenade sig fem justitieråd i hemställan, att detsamma
icke måtte stadfästas, och övriga två justitieråd avstyrkte, att förslaget i
dess då föreliggande form bleve gillat. Sedermera hava inom riksdagen
vid upprepade tillfällen yrkanden framställts om upphävande eller ändring
i de ifrågavarande bestämmelserna. Vid 1904 års riksdag väcktes inom
andra kammaren motion med yrkande, att riksdagen måtte för sin del
besluta, att 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen skulle åter erhålla samma
lydelse, som de hade före sanktionerandet av den nya lydelsen den 10
juli 1899. Denna motion förnyades vid 1908, 1910 och 1911 årens
riksdagar. Vid sistnämnda riksdag framställdes därjämte dels i en i
ämnet väckt motion, dels ock vid de sålunda framställda motionernas
behandling inom riksdagen åtskilliga förslag i syfte att bringa de genom
1899 års lag införda stadgandena i närmare överensstämmelse
med de i strafflagen i övrigt gällande principer. Samtliga motioner om
upphävande av bestämmelserna i 1899 års lag blevo på lagutskottets
hemställan av båda kamrarna avslagna, varemot, med anledning av de
vid 1911 års riksdag väckta ändringsförslagen, andra kammaren för
sin del antog ett förslag till ändringar i de förevarande paragraferna
av innebörd, att det straffbara försöket skulle komma att motsvara hela
det fullbordade brottet, straffet för försök sänkas och åtalsrätten begränsas.
»

Med anledning av den vid 1912 års riksdag framlagda propositionen
väcktes inom andra kammaren motioner dels av herr Thyrén
med yrkande av den innebörd, att tillämpningen av forsöksbestämmelsen
i 22 § 2 mom. skulle utsträckas till hela det område för fullbordat
brott, som 1 mom. i samma paragraf omfattar, och straffsatsen bestämmas
till böter eller fängelse, dels ock av herr Lindqvist i Stockholm

6 Lagutskottets utlåtande Nr 16.

m. fl. med enahanda yrkande som i herr Pers jons in. fl. nu förevarande
motion.

Med avstyrkande av berörda motioner hemställde lagutskottet om
bifall till Kung!. Maj:ts förslag. I sitt utlåtande anförde utskottet,
bland annat, att de olägenheter, som vidlådde de nuvarande lagbestämmelserna,
enligt utskottets mening vore av så allvarlig art, att en ändring
av desamma icke längre borde undanskjutas. I fråga om sättet,
för ändringens åstadkommande ansåge utskottet för sin del, att det av
Kungl. Maj:t framlagda förslaget till ändring i 15 kap. 22 och 24 §§
strafflagen borde vara ägnat alt, undanröja de väsentligaste av de brister,
som vidlådde nu gällande lag. Vad angirge det av herrar Lindqvist,
m. fl. framställda yrkandet, att riksdagen måtte besluta, att de
ifrågavarande lagrummen skulle återställas till den lydelse de hade före
1893 års lagändring, funne utskottet att, även om såväl teoretiska som
praktiska skäl kunde tala för en sådan åtgärd, åtminstone så tillvida,
att lagrummen återfinge den lydelse de hade före lagändringen den
10 juli 1899, det likväl av skäl, som av departementschefen framhållits,
vore lämpligt att stanna vid en sådan förändring, som av Kungl. Maj:t
föreslagits.

I första kammaren avslogs emellertid utskottets hemställan med
73 röster mot 71, som avgåvos för ett under överläggningen i kammaren
av herr Berger framställt yrkande, att straffet för brott enligt 22 §
2 mom. skulle nedsättas från straffarbete i två år till fängelse. Andra
kammaren åter biföll det, i herr Lindqvists m. fl. motion framställda
yrkandet.

Vid 1913 års riksdag väcktes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
inom andra kammaren motioner, dels av herr Lindqvist i Stockholm
m. fl. med enahanda yrkande som i den av herr Lindqvist m. fl.
vid föregående riksdag avgivna motionen samt herr Perssons m. fl. nu
förevarande motion, dels ock av herr Zetterstraud, vilken därvid upptog
herr Bergers ovan nämnda under överläggningen i första kammaren
framställda yrkande.

I sitt utlåtande förklarade 1913 års lagutskott sin anslutning till
vad föregående års lagutskott i ämnet anfört och hemställde alltså om
bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Åven vid denna riksdag stannade kamrarna i skiljaktiga beslut.
I första kammaren bifölls yrkandet om avslag å samtliga föreliggande
förslag med 71 röster mot 66, vilka avgåvos för bifall till eu av herr
Holmdahl till utskottets utlåtande fogad reservation, innefattande yrkande
om bifall till herr Zetterstrands motion. I andra kammaren avgåvos i

Lagutskottets utlåtande Nr 16. 7

en första votering 130 röster för yrkande om bifall till herr Lindqvists
m. fl. motion mot 60 röster för yrkandet om rent avslag, varefter för
herr Holmdahls reservation avgåvos 121 röster mot 74, vilka tillfollo
hen Lindqvists m. fl. motion. I huvudvoteringen beslöt kammaren bifalla
utskottets hemställan med 132 röster mot 50, vilka senare avgåvos
för herr Holmdahls reservation.

I likhet med 1912 och 1913 års lagutskott anser utskottet det
ur flera synpunkter vara ett samhällsintresse av allvarligaste art, att
de i^ motionen avsedda lagrummen undergå en förändring i riktning mot
ett återställande av deras äldre lydelse.

Med hänsyn till den ingående behandling, frågan undergått särskilt
i förutnämnda kungl. propositioner till de närmast föregående
årens riksdagar, finner utskottet icke nödigt, att nu ånyo utveckla skälen
för denna ståndpunkt. Utskottet finner sig jämväl böra ansluta sig till
den mening, som de båda näst föregående år ns lagutskott uttalat, enär
att frågans lösning bäst vinnes genom antagande av det av Kungl.
Maj:t tidigare framlagda förslaget; och åberopar utskottet i sådant
hänseende vad i berörda utskotts utlåtanden därom anförts.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion,
må för sin del antaga följande:

Lag

angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen skola
erhålla följande ändrade lydelse:

22 §.

Försöker man, utan laga rätt, eller med missbruk av sin rätt,
genom våld eller sådant hot, som i 23 § i detta kapitel sägs, tvinga

Lagutskottets utlåtande Nr 16.

någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till
arbetet, eller att övertaga erbjudet arbete, straffes med böter eller fängelse,
i de fall, där gärningen ej med svårare straff särskilt belagd är.

24 §.

Stockholm den 27 juli 1914.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Reservationer:

dels av herrar Petersson i Lidingö villastad, Gezelius, greve Lagerbjelke,
Johanson i Valared, grove Spens, Dahl och Pettersson i Bjälbo,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att förevarande motion icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

dels ock av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa om bifall till den i ämnet väckta
motionen.

STOCKHOLM, A.-B. P. A. NYMANS EFTERTR. 19 14.