Lagutskottets Utlåtande Nr 16 (Utlåtande 1910:LU16 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande Nr 16.

Nr 16.

Ankom till Riksdagens kansli den 2 mars 1910 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning af väckta motioner om skrifvelser till
Kungl. Maj:t angående bättre förmånsrätt för kommunalutskylder
m. in.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft nedan
intagna, inom Andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motioner
nämligen nr 49 af herrar M. Ström och C. Riström, med hvilka herrar
F. A. Bäckström och Linus Lundström instämt, nr 84 af herr P. M.
Olsson i Blädinge och nr 91 af herr J. Bengtsson i Bjärnalt.

Herr Ström in. fl. har i sin motion anfört följande: Herr

»Den förmånsrätt, som enligt 17 kapitlet handelsbalken vid exekutiv fl''
försäljning af fastighet iakttages beträffande statens bevillning och aflöning
till prästerskapet, synes, böra utsträckas att gälla äfven andra å
fastighet belöpande skatter, afgifter och utskylder, nämligen landstingsmedel,
bidrag till skjutsentreprenader, vägskatt, sådana utskylder, som
af stadsfullmäktige, kommunal- och kyrkofullmäktige äfvensom å allmän
rådstuga, kommunal- och kyrkostämma beslutas, samt vidare afgifter
utgående inom härad eller tingslag för dess gemensamma behof.

Lagbestämmelserna i detta afseende hålla kommunen inom så trånga
gränser, att en lagförändring eller ett tillägg i lagen visat sig vara af
stort behof. Det blir här. fråga om en affärsförbindelse, som är oberoende
af parternas fria vilja, i ty att kommunen är skyldig att enligt
laga bestämmelser verkställa debitering och indrifning af de gjorda
skattepåläggen. De fastställda formerna lämna intet rum för kommunen
Bih. till Ritcsd. Prof. 1910. 7 Sami. 15 Raft. (Nr 16.) 1

Ströms

motion.

Herr Olssons
motion.

Lagutskottets Utlåtande Nr 16.

att liksom den enskilde genom egen företagsamhet skydda sig för förlust.
På grund häraf har kommunen på senare tider fått göra betydande
afskrifningar af utskylder, hvaraf i sin tur följt, att skattebördan
fallit på en annan än den skyldige. Ilå det ej kan vara obilligt, att
kommunen skyddas för förluster i omförmälda afseende, tillåta vi oss
vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville besluta att i underdånig skrifvelse till Kung!.
Maj:t anhålla, det Kung! Maj:t täcktes låta utreda, huruvida förmånsrätt
framför inteckningar må utsträckas att'' gälla på fastighet belöpande
landstingsskatt, bidrag till skjutsentreprenader, vägskatt, sådana utskylder,
som af stadsfullmäktige, kommunal- och kyrkofullmäktige äfvensom
å allmän rådstuga, kommunal- och kyrkostämma beslutas, samt vidare
afgifter utgående inom härad eller tingslag för dess gemensamma
behof.))

Herr Olssons i Blädinge motion är af följande lydelse:

))En viktig samhällelig rättighet, som svenska folket innehar, är att
sig själf beskatta, såväl" i Riksdag som landsting, som å kyrko- och
kommunalstämma.

Hvad beskattningen uti sistnämnda hänseende beträffar, har den utnyttjats
i stor utsträckning, enär stora summor årligen uttaxeras för
gemensamma kommunala behof.

Emellertid synes det mig vara en brist uti lagstiftningen på detta
område, att, då en skattskyldig tillätventyrs kommit på obestånd, och
särskild t då skatten är debiterad för fastighet, denna kommunalskatt icke
utgår med förmånsrätt.

Uti § 57 i kung!, förordningen om kommunalstyrelse på landet heter
det, att »jordägare eller boställsinnehafvare, som åt landbo eller arrendator
upplåtit jord eller boställe, är från erläggande af kommunalutskylder
därför befriad, enär dessa utskylder enligt 1 mom. i denna paragraf
skola af brukaren erläggas».

Häraf följer, att om arrendatorn kommer på obestånd och ingenting
äger, kan kommunen gå förlustig den kommunalskatt, som är arrendatorn
påförd, icke allenast för hans personliga del, utan äfven för den jordegendom
han arrenderar.

Detta är ju mot öfriga skattskyldiga den största orättvisa, och hvad
den kan innebära, därest det är fråga om en större jordegendom, som
måhända utgör eu väsentlig del af en kommun, såsom ofta kan vara
fallet, torde vara lätt att förstå.

Lagutskottets Utlåtande Nr 16. 3

Det förefaller mig knappast kunna vara mer än en mening därom,
att den jordegendom, som måhända själf drager stora kostnader för
fattigvård, skolväsende m. m. för därvarande underhafvande, äfven bör
svara för de kommunalutskylder, som påförts egendomen, i de fall där
arrendatorn det ej förmår, och i hopp om Riksdagens bifall härtill vågar
jag föreslå,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t för Riksdagen framlägga förslag till sådana bestämmelser
att kommun tillförsäkras förmånsrätt i gäldenärs bo för i vederbörlig
ordning uttaxerade kommunalutskylder, äfvensom att, där dessa utskylder
äro debiterade för utarrenderad jordbruksfastighet, desamma må, i den
mån de icke af arrendator eller ägare guldits, af fastigheten utgå med
förmånsrätt.))

Herr Bengtsson i Bjärnalt har i sin motion anfört följande:

»Af ålder tiar i vårt land den principen varit erkänd, att kronan bör
i fast egendom åtnjuta förmånsrätt för af densamma utgående skatter.
I 1734 års lag hade denna princip fått sitt uttryck i 17 kap. 6 paragrafen
handelsbalken, som hade följande lydelse: ''För afrad, tionde och
all annan afgäld af fast egendom hafve ock den företräde till samma
jord, som den ränta äger där den ej längre stått inne än i 17 kap.

jordabalken stadgadt är. —-----Stå både kronans och

jordägarens räntor inne; hafve kronan företräde.’

Länge dröjde det däremot, innan principen, att jämväl kommuner
borde för till dem utgående utskylder åtnjuta förmånsrätt, trängde igenom.
Under den tid, då endast prestationer in natura för fattigvårdsändamål
voro de enda kommunala bidrag, som förekommo, torde icke heller något
behof af dylik förmånsrätt hafva förefunnits. Allt efter som de ändamål
kommunerna hade att tillgodose blefvo flere och betydelsefullare, visade sig
behofvet af förmånsrätt, och framstäldes kraf på stadgande därom. Redan
lagkommittén ansåg sig böra beakta detta kraf och upptog i sitt första
förslag ett stadgande, som i fråga om förmånsrätt för utskylder af fast
egendom likstälde kommuner med kronan. I förslagets 22 kap. 6 paragraf
hette det nämligen: ''För utskyld eller afgäld, som af fast egendom,
gå bör och för sist förflutna eller löpande året innestår, hafve kronan
eller annan afgäldstagare förmånsrätt i egendomen.’

Äfven lagberedningen godkände denna princip och antog den 11
oktober 1850 enhälligt följande redaktion af samma paragraf: ''För sist
förflutna och löpande årets afgäld, ränta eller utskyld af fast egendom

Herr Bengtssons
motion.

Lagutskottets Utlåtande Nr 16.

kåfve kronan eller annan, till hvilken den afgäld, ränta eller utskyld gå
bör, förmånsrätt i egendomen.’

Som bekant, blefvo emellertid dessa förslag aldrig upphöjda till lag,
utan kommunerna fingo ännu eu lång tid framåt vara i saknad af all
förmånsrätt för utskylder.

Däremot blef kronan genom kungl. förordningen den 8 oktober
1861 tillerkänd ''företräde’ enligt 17 kap. 12 paragrafen handelsbalken
till lös egendom ''för gäldenärs utskylder sista och löpande året, de där
ej för fast egendom utgå.’

Vid 1865—66 års riksdag väcktes emellertid en motion med hemställan
att Riksdagen måtte för sin del besluta, att kommun skulle för
kommunalutskylder åtnjuta förmånsrätt. Liknande motioner väcktes i
Riksdagens Andra kammare åren 1868, 1869, 1871, 1878, 1879, 1881,
1882, 1885, 1886 och 1887. Sistnämnda år beslöt Riksdagen en skrifvelse
till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte framlägga
förslag i frågan. År 1889 framlade ock Kungl. Maj:t ett förslag till
ändring af 17 kap. 12 paragrafen handelsbalken, hvilket stadgade förmånsrätt
i gäldenärens egendom, såväl fast som lös, för kommunal- och
stadsutskylder m. fl. kommunala afgifter, dock endast för sista och
löpande året. Detta förslag blef af Riksdagen antaget, och den lydelse,
17 kap. 12 paragrafen därigenom erhöll, kvarstår ännu oförändrad.
Kommuner äga således för närvarande för kommunala utskylder eu generell
förmånsrätt i gäldenärens lösa och fasta egendom.

En del af de ofvan omförmälda motionerna åsyftade emellertid, att
kommunalutskylder för fast egendom skulle åtnjuta förmånsrätt i samma
egendom. Dessa motioners författare voro af den åsikten, att då man
i fråga om förmånsrätt gjorde en bestämd skillnad mellan ''kronoutskylder
för fast egendom’ å ena sidan, och ''kronoutskylder, som icke utgå
för fast egendom’ å den andra, borde i samma afseende göras skillnad
äfven emellan ''kommunalutskylder för fast egendom’ och ''kommunalutskylder,
de där icke utgå för fast egendom’, och att således, utom en
generell förmånsrätt i lös och fast egendom, borde stadgas förmånsrätt
i fast egendom, näst efter kronoutskylder, för af samma egendom utgående
kommunala utskylder. Men äfven dessa personer torde ha ansett
det klokast att tills vidare låta sig nöja med den reform, som de efter
så många års strider lyckats få till stånd, och att afvakta, huru densamma
komme att verka.

Under den tid, som därefter förflutit, har det emellertid visat sig,
att behof förefinnes af en speciell förmånsrätt i fast egendom för kommunala
utskylder af egendomen. Sedan jorden å många platser i vårt

Lagutskottets Utlåtande Nr 16. 5

land blifvit föremål för en häftig spekulation, har detta behof allt tydligare
framträdt. För tillgodoseende af detta behof väcktes ock år 1908
i Andra kammaren af herr P. Svensson i Bondön en motion (nr 88),
däri han hemställde, ’att Riksdagen ville besluta att i underdånig skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda,
huruvida den förmånsrätt, som genom lagen den 22 maj 1891 tillförsäkras
aflöning till prästerskapet för fastighet å landet ''och för sådan
stadsfastighet,, hvaraf eljest skolat utgå tionde, jämväl kan utsträckas att
gälla på fastighet belöpande landstingsskatt, bidrag till skjutsentreprenader,
vägskatt och sådana utskylder, som af stadsfullmäktige, kommunal-
och kyrkostämma beslutas, samt för Riksdagen framlägga det förslag,
som af utredningen föranledes.’

Uti den 2 mars 1908 afgifvet utlåtande hemställde emellertid lagutskottet,
. att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Skälen till denna utskottets hemställan voro af trenne olika slag: formella,
principiella och praktiska.

De formella skälen voro:

’Då förevarande motion ytterst afser att i lagen få infördt ett nytt
undantagsstadgande och det sålunda är af vikt att någon tvekan eller otydlighet
i afseende å föremålet för ett dylikt stadgande icke må föreligga, vill utskottet
till en början erinra, att motionären icke gifvit sin hemställan
den omfattning, att den tilltänkta med verklig sakrätt förenade förmånsrätten
skulle tillkomma sådana å fastighet belöpande utskylder och afgifter,
som å allmän rådstuga eller af kommunal och kyrkofullmäktige beslutas,
eller inom härad eller tingslag för dess gemensamma behof utgående
utgifter till byggande och underhåll af tingshus och häradsfängelse.’

Denna formella brist skall i förevarande motion afhjälpas.

Hvad åter. de principiella skälen angår yttrade utskottet följande:

I anslutning till hvad som vid föregående tillfällen yttrats i afseende.
å ny lagstiftning angående vissa förmånsrätter anser utskottet det
förtjäna framhållas, hurusom införandet af nya s. k. legala eller tysta
förmånsrätter i allmänhet icke kan anses öfverensstämmande med de
regler, som böra gälla för en god kreditlagstiftning.’

. Samma invändning gjordes redan vid 1865—66 års riksdag, då
motion om förmånsrätt för kommunalutskylder förelåg. Och att denna
invändning gjordes, då man debatterade själfva ''principen om medgifvande
af dylik förmånsrätt, var ju helt naturligt. Men då denna princip en
gång blifvit fastslagen, torde invändningen ha förlorat sin udd. Man
torde knappast kunna påstå med fog, att det nu är fråga om eu ny
s. k. legal förmånsrätt.

Lagutskottets Utlåtande Nr 16.

Utskottet yttrade vidare: ''Hvarje i lag stadgad tyst förmånsrätt
innebär ovillkorligen en inskränkning i de fordringsägares anspråk på
betalning, bvilka af hvarjehande orsaker nödgas inlåta sig i affärsförbindelser
utan att kunna affordra sina gäldenärer säkerhet för uppfyllande
af deras åligganden.’

Men till dessa fordringsägare, som icke kunna affordra sina gäldenärer
någon säkerhet, höra just kommunerna. Och dessa äro utan tvifvel
utsatta för det skarpaste nödtvånget att lämna kredit, ty, såsom
grefve Julius Mörner yttrade vid 1868 års riksdag i denna fråga, ''beror
det alldeles icke på kommunens godtfinnande att från sig utskjuta personer,
därför att de anses bli insolvente, äro vinglare, vanfrejdade eller
så vidare.’

Liksom motståndarne till all förmånsrätt för kommunala utskylder
vid föregående tillfällen, då den frågan var före, uttalade farhågor för
att medgifvandet af en dylik förmånsrätt skulle skada den allmänna
krediten’, har 1908 års lagutskott befarat, att fastighetskrediten skulle
skadas, om den då föreslagna förmånsrätten blefve lagstadgad. Men lika
litet som de förr uttalade farhågorna blifvit besannade, torde den senare
spådomen komma att slå in. Om förmånsrätten begränsas att
omfatta endast ’sista och löpande året’, torde ingen risk förefinnas, att
fastighetskrediten däraf skall lida skada.

Gå vi sedan till de praktiska skäl, som 1908 års lagutskott anförde
mot förmånsrätt i fast egendom för åt egendomen utgående kommunala
utskylder, så voro dessa skäl, att något egentligt behof af dylik förmånsrätt
icke skulle föreligga.

''Slutligen vill utskottet erinra att, äfven om vid en exekutiv försäljning
af fastighet för intecknade eller andra fordringar än de af motionären
åsyftade utskylder någon utdelning för dessa senare jämlikt
bestämmelserna i 127 § utsökningslagen icke hos auktionsförrättare åtnjutes,
det dock stått vederbörande kommun eller samhällighet fritt att
dessförinnan eller sedermera söka utmätning i annan gäldenärens egendom.
År åter en dylik kommunens gäldenär i konkurstillstånd, åtnjutes
ju jämlikt 17 kap. 12 § handelsbalken för kommunens ifrågavarande
fordringar förmånsrätt i såväl gäldenärens fasta som lösa egendom;
och de fall torde väl icke vara talrika, då de för fast egendom utgående
kommunala utskylder och afgifter icke på något af ofvan angifna sätt
kunnat helt eller till största delen uttagas, när man iakttagit vanlig
påpasslighet för sin rätts bevarande.’

Härutinnan torde emellertid lagutskottet hafva misstagit sig. Ty
i praktiken ställer sig det nog vanligen så, att denna utväg är utesluten,

Lagutskottets Utlåtande Nr 16. 7

enär. icke någon annan egendom än den exekutivt försålda fastigheten
funnits att utmäta. En fastighetsägare söker nog i det längsta undvika
en exekutiv försäljning af hans fastighet. Har detta icke lyckats honom,
är detta vanligen ett bevis därom, att hans öfriga tillgångar äro
anlitade. De fall, då kommunala utskylder för fastighet icke kunna utbekommas
vare sig genom utmätning af den fastighet, för hvilken de
debiterats, eller ur gäldenärens konkursbo, torde numera, tyvärr, icke
vara. sällsynta, isynnerhet icke i större samhällen, där fastigheterna
blifvit föremål för en osund spekulation.

På grund af hvad jag ofvan anfört, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen ville besluta att i underdånig skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga dels förslag till sådan ändring af 17 kap. 6 paragrafen handelsbalken,
att förmånsrätt i fastighet enligt nämnda lagrum må, näst
efter kronoutskylder, åtnjutas för på fastigheten belöpande stads- och
kommun alu tsky lder, af kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslutade
utgifter till kyrka och skola samt vägskatt, härads- och landstingsmedel,
dock endast för sista och löpande året, dels det förslag till ändring af
17 kap. 12 paragrafen handelsbalken, hvartill förstnämnda förslag kan
föranleda.»

I de ifrågavarande motionerna yrkas af herr M. Ström m. fl.
att förmånsrätt framför inteckningar måtte åtnjutas för på fastighet belöpande
kommunalskatt, landstingsskatt, bidrag till skjutsentreprenader,
vägskatt och öfriga afgifter, utgående inom härad eller tingslag för dess
gemensamma behof, af herr J. Bengtsson, att förmånsrätt i fastighet
måtte för kommunalskatt med flere af de nyssnämnda afgifterna åtnjutas
näst efter kronoutskylder, samt af herr P. M. Olsson, att där kommunalutskylder
äro debiterade för utarrenderad jordbruksfastighet, desamma må,
i den män de icke af arrendator eller ägare gnidits, af fastigheten
utgå med förmånsrätt. Sistnämnda motionär yrkar därjämte förmånsrätt
i gäldenärs hela bo för i vederbörlig ordning uttaxerade kommunalutskylder.

I andra stycket af 17 kap. 12 § handelsbalken stadgas: »Sist skola med
förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika
rätt sins emellan kommunal- och stadsutskylder, af kyrkostämma eller
kyrkofullmäktige beslutade afgifter till kyrka och skola samt käradsoch
landstingsmedel, samtliga dock endast för sista och löpande året».

För kronoutskylder för fastighet åtnjutes förmånsrätt, enligt 6 §
i omförmälda kapitel — i dess lydelse enligt lag den 14 juni 1907 —
där det heter: »Den, som äger rätt till tionde, ränta eller annan sådan

Utskottets

yttrande.

8 Lagutskottets Utlåtande Nr 16.

afgäld af fast egendom, njute ock företräde till betalning ur egendomen,
i brems band den vara må, där ej afgälden stått inne längre än ett år
efter förfallodagen». Andra kronoutskylder utgå med förmånsrätt enligt
12 § första sycket i samma kapitel, som lyder: »Därnäst hafve kronan
företräde till lös egendom för gäldenärens ntskylder sista och löpande
året, de där ej för fast egendom utgå». Hvad sålunda i 6 § stadgas
skall enligt lag den 22 maj 1891 äga tillämpning i fråga om afgift, som
på grund af lönereglering bör till prästerskapet utgå för fastighet å
landet eller för sådan stadsfastighet, hvaraf eljest skolat utgå tionde.

Omförmälda i 17 kapitlet 6 § handelsbalken afsedda förmånsrätt,
som gäller i »hvems hand fastigheten vara må», har alltså karaktär af
en å fastigheten hvilande verklig panträtt. Den förmånsrätt åter, hvilken,
enligt hvad ofvan nämnts, åtnjutes för kommunalutskylder m. fl.
i andra stycket af 12 § i nämnda kapitel afsedda afgifter, gäller visserligen
i all egendom och således äfven i fastighet, men har ej panträttslig
verkan gentemot tredje man. Kommer fastigheten i ny ägares
hand, finnes ingen rätt att ur fastigheten uttaga betalning. Beträffande
kommunalutskylder för utarrenderad fastighet å landet skola, såsom af
motionären P. M. Olsson erinrats, desamma ej ens påföras fastighetens
ägare, utan gäller i fråga om dem 57 § tredje stycket af förordningen
om kommunalstyrelse på landet, där det stadgas, att jordägare eller
boställsinnehafvare, som åt landbo eller arrendator uj)plåtit jord eller
boställe, är från erläggande af kommunalutskylder därför befriad, enär
dessa utskylder enligt 1 mom. i samma paragraf skola af brukaren erläggas.
Enligt 2 kapitlet 23 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom
åligger det visserligen arrendator!! att ansvara för all jordägaren
enligt lag åliggande skatt och allmän tunga utom bevillning. Detta
stadgande bestämmer dock endast arrendatorns skyldighet i förhållande
till jordägaren, men ej hvem som gentemot den, till hvilken skatten
skall utgöras, är den ansvarige. I detta hänseende lärer gälla, att de
i motionerna afsedda afgifter med undantag af kommunalutskylder för
utarrenderad jordbruksfastighet å landet och därmed likställda afgifter
skola, likasom den allmänna bevillningen, påföras jordägaren. Hvad
särskildt angår vägskatt, har genom Kungl. Maj:ts resolution den 5 juni
1896 fastslagits, att densamma skall påföras ägare af jordbruksfastighet
och icke arrendator.

Af hvad utskottet sålunda anfört torde framgå, att den af motionärerna
nu väckta frågan, i hvad den afser förmånsrätt i fastighet för

Lagutskottets Utlåtande Nr 16.

kommunalutskylder, ej låter sig tillfredsställande regleras utan mer omfattande
ändring, än nu ifrågasatts, af vissa till kommunallagstiftningen
hörande stadganden — ändringar, Indika fordra desto noggrannare
öfvervägande som med skattskyldigheten i ifrågavarande afseende den
kommunala rösträtten intimt sammanhänger. Redan af nu omförmälda,
af motionärerna ej tillräckligt beaktade förhållanden ser sig utskottet förhindradt
att tillstyrka motionärernas yrkanden, i hvad de röra sist afsedda
utskylder.

Men äfven frånsedt nämnda betänklighet mot motionärernas förslag,
synas utskottet principiella skäl tala mot en sådan förmånsrättsordning, som
den af motionärerna påyrkade. I anslutning till hvad som vid föregående
tillfällen yttrats i afseende å ny lagstiftning angående vissa förmånsrätter,
anser utskottet det i sådant afseende förtjäna framhållas, hurusom införandet
af nya s. k. legala eller tysta, med panträttslig verkan förenade förmånsrätter
i allmänhet icke kan anses öfverensstämmande med de regler, som
böra gälla för en god kreditlagstiftning. Fastighetskrediten är nämligen en
alltför ömtålig sak för att medgifva inteckningshafvarnes tillbakasättande
i förhållande till tysta panträttsägare i andra än i strängt begränsade
undantagsfall. Det synes utskottet tvifvel underkastadt, huruvida i de
af motionärerna åsyftade fall behofvet af den af dem påyrkade förmånsrätten
är tillräckligt trängande för att motivera ett dylikt tillbakasättande
af den säkerhet, som inteckning i fastighet afser att bereda.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 1 mars 1910.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Herr Lindhagen har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit
i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Bih. till Riksd. Prof. 1910. 7 Sami. 15 Höft.