Lagutskottets utlåtande Nr 15 (Utlåtande 1915:LU15 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli den 18 mars 1915 kl. 8 f. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken,
till lag om ändrad lydelse av 4.9 och 230 §§
utsökning sia g en samt till lag angående Kungl. Maj:ts
högsta domstols tjänstgöring på avdelningar, dels ock i
ämnet väckta motioner.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: herrar Petersson i Lidingö villa stad,

Lindhagen, Söderhergh, Trana, Stärner, Gezelius*, greve Lagerhjelke,
Alexanderson, greve Spens, Dahl*, Pettersson i Södertälje,
Persson i Norrköping, Schotte, Holmdahl, Westman och Svensson i
Eskilstuna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom eu den 14 januari 1915 dagtecknad proposition, nr 4, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här nedan intagna
förslag till

l:o) lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken;

2:o) lag om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen; samt

3:o) lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling
förehaft två i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen av
herr Persson i Norrköping (II: 127) och av herr Lindhagen (II: 158).

Beträffande det närmare innehållet av de ifrågavarande lagförslagen
får utskottet, i den mån ej redogörelse därför här nedan lämnas, hänvisa
till den kungl. propositionen jämte de därvid fogade utdrag av i statsrådet
och lagrådet förda protokoll.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 12 käft. (AV 15.)

Herr Perssons
motion.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Herr Persson i Norrköping har i sin ovannämnda motion anfört:

»De i kungl. propositionen nr 4 angående ändrad lydelse av 30 kap.
rättegångsbalken in. m. föreslagna åtgärderna till påskyndande av rättsskipningen
i högsta domstolen hava av justitieministern beräknats skola
först efter 7 å 8°år hava nedbragt balansen av oavgjorda mål till normalt
omfång. Det synes högst beklagligt, att de föreslagna betydande inskränkningarna
i rätten att fullfölja"talan till högsta domstolen jämte de särskilda
åtgärderna för balansens avarbetande icke äro ägnade att tidigare,
än som nyss nämnts, leda till avsett resultat. Lagrådet har också hemställt,
huruvida icke redan nu ytterligare åtgärder till arbetsbördans minskande
borde åvägabringas, samt i sådant avseende givit anvisning på vissa
tänkbara utvägar.

Utan att jag ännu hunnit bilda mig någon bestämd uppfattning rörande
detaljerna i det av Kungl. Maj:t framlagda omfattande lagförslaget
och fastän jag inser det befogade i lagrådets vädjan, att de stridiga meningar,
som under det föregående arbetet städse framträtt och motverkat
möjligheten att komma fram till ett nöjaktigt resultat, måtte kunna enas,
vill jag dock, innan ärendet företages till behandling i lagutskottet, fästa
uppmärksamheten på ett par åtgärder utöver de av Kungl. Maj:t föreslagna,
som synas mig i detta sammanhang böra komma under övervägande.

Till minskande av tillströmningen av mål till högsta domstolen har
Kungl. Maj:t föreslagit dels avskärandet från fullföljd av mål rörande
ringare värden ävensom mindre brottmål, dels ock bestämmelser om skyldighet
för klagande part att deponera vissa avgifter före målets fullföljande.
Det synes mig nu vara uppenbart, att för den, som processar angående
mycket stora ekonomiska värden, skyldigheten att deponera 150
kronor i revisionsskilling (eller, som den i förslaget kallas, fullföljdsavgift)
och samma belopp till säkerhet för motpartens anspråk på kostnadsersättning
icke kan spela någon nämnvärd roll såsom avhållande faktor. Det borde
därför tagas under övervägande, om icke dylika mål skulle kunna beläggas
med en rättegångsavgift av sådan storlek, att den vore ägnad att
bringa en missnöjd part till eftertanke, huruvida det verkligen föreligger
grundad anledning till fullföljd av talan. Gällande stämpelförordning
erbjuder exempel på avgifter, som rättssökande i vissa fall hava att erlägga
och som äro proportionella efter det belopp, varom fråga är (t. ex. krav
eller lagsökning på grund av skuldebrev; ansökan om lagfart eller inteckning).
En liknande stämpelavgift, blott utgående efter vida högre
procent, synes mig lämpligen kunna uttagas i sådana fall, då part vill
överklaga hovrätts utslag i mål angående penningar eller penningars värde.

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Befrielse från avgiftens erläggande skulle naturligtvis kunna vinnas av
part, som styrkte sig vara medellös. Icke heller borde det vara uteslutet att
part, som vore i mindre goda ekonomiska förhållanden utan att dock kunna
betecknas som medellös, skulle kunna erhålla nedsättning i avgiftsplikten.

Föreskrifter om en full följd savgift av antytt slag skulle emellertid
komma att verka orättvist, så framt icke part, som i högsta domstolen
vunne den sökta ändringen, bleve tillerkänd ersättning för sina kostnader.
Då vår lagstiftning rörande rättegångskostnad, enligt vad riksdagens
justitieombudsman i skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 maj 1908 utvecklat
(se ämbetsberättelsen 1909 sid. 112). intager en synnerligen föråldrad
ståndpunkt i nyssnämnda avseende, torde införandet av en verklig fullföljdsavgift
ovillkorligen förutsätta ändring av rättegångsbalkens bestämmelser
härutinnan.

En utredning av alla hithörande frågor kan endast verkställas genom
Kungl. Magt. Kommer en sådan utredning till stånd och giver den till
resultat, att erläggandet av en progressiv stämpelavgift bör stadgas som
villkor för fullföljd av talan mot hovrätts utslag, torde i sammanhang härmed
den ofta orättvist verkande och principiellt förkastliga revisionsskillingen
kunna helt och hållet avskaffas. Även vill jag uttala önskvärdheten
av att vid bestämmandet av stämpelavgiftens storlek dennas minimum
måtte sättas till en lägre summa än den nuvarande revisionsskillingen,
exempelvis till det belopp, som i herr Lindhagens reservation till lagutskottets
utlåtande 1913, nr 13, föreslagits för den av honom förordade
progressiva revisionsskillingen, eller 100 kronor.

På ännu en annan punkt förefaller det mig, som om något ytterligare
skulle kunna göras för att avhålla parter, som processa om höga
penningebelopp, från obehörig fullföljd, särskilt från fullföljd i rent förhalningssyfte.

De bestämmelser, som för närvarande finnas rörande verkställighet
av hovrätts dom, hava i praktiken visat sig så litet effektiva, att det på
allvar ifrågasatts att återinföra skyldigheten att fullgöra sådan dom såsom
villkor för rätt att fullfölja talan mot densamma. Justitierådet Hellner
har med beklagande konstaterat, att detta icke låter sig göra. I stället
har han hänvisat till konkurslagstiftningskommitténs förslag till ny konkurslag,
enligt vilket det skulle bliva möjligt att få ett konkursförfarande
öppnat mot gäldenären även på grund av en icke laga kraftvunnen
dom.

För min del kan jag icke inse, att det skall vara nödvändigt att
avvakta antagandet av en hel ny konkurslag för att möjliggöra för en
borgenär, som vunnit i hovrätt, att få motparten försatt i konkurs obe -

4 Lagutskottets utlåtande Nr 15.

roende därav, att ändring i domen sökes. över huvud synes det mig
kunna ifrågasättas, om icke hovrätts utslag, varigenom betalningsskyldighet
blivit näston ålagd, städse borde kunna gå i verkställighet såsom laga
kraftägande dom." Hithörande frågor äro emellertid av den invecklade beskaffenhet,
att de icke kunna genom eu enskild motionärs försorg tillfredsställande
utredas.

De av mig nu ifrågasatta åtgärderna torde kunna genomföras helt
fristående från de av Kungl. Maj:t föreslagna. De avse så mycket mindre
att ersätta någon av dessa senare, som den eventuella effekten av dem
icke låter sig beräknas. Såsom av den kungl. propositionen framgår, befinner
sig rättskipningen i högsta domstolen i ett rent förtvivlat nödläge,
som ovillkorligen kräver ett skyndsamt och kraftigt ingripande. Det är
därför icke min önskan att, genom vad som ovan anförts, fördröja någon
enda av de åtgärder, om vilka redan den nu samlade riksdagen kan enas.
På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa,
att riksdagen matte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville taga under omprövning, dels huruvida icke den nuvarande
revisionsskillingen må kunna avskaffas och ersättas med en fullfölj dsavgift,
som i mål angående penningar eller sådant, som kan skattas i penningar,
utgår proportionellt efter tvisteföremålets värde, dels ock huruvida icke bestämmelserna
angående verkställighet av hovrätts dom, varigenom betalningsskyldighet
blivit part ålagd, må kunna skärpas till förhindrande
därav, att talan fullföljes enbart i förhalningssyfte, samt att Kungl. Maj:t
täcktes till riksdagen, om möjligt redan 1916, inkomma med det förslag,
vartill denna prövning kan föranleda.?

Herr Lind- Herr Lindhagen har i sin ovanberörda motion anfört:

hagens^no- »Det är ej numera såsom förr tillåtet att under utskottsbehandlingen

av en kunglig proposition motionsvis framföra ett nytt yrkande och därigenom
beredas tillfälle att under alla förhållanden göra det gällande såväl
i utskottet som i riksdagen. Fortfarande liksom förut är det också
förment den, som i utskottet råkar i minoritet, att i riksdagen kunna påkalla
proposition på ett yrkande, som anses gå utöver regeringsförslagets
räckvidd. Under sådana förhållanden är det numera oundgängligt att
redan innan ärendet behandlas i utskottet inom den nya motionstiden av
femton dagar bestämma sig för och framföra yrkanden, som kunna anses
gå något över propositionens ram.

Av dessa skäl och då jag ej inom motionstiden medhinner att intaga
bestämd ställning till de många spörsmål, som beröras i den kungl.
propositionen nr 4, avseende åtgärder för att borttaga högsta domstolens

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

arbetsbalans och förekomma uppkomsten av sådan balans för framtiden,
tillåter jag mig för bevarande av möjlighet till erforderlig talan härmed
inom motionstiden framställa det yrkandet,

att riksdagen måtte i förenämnda proposition göra de ändringar och
tillägg, som eventuellt kunna komma att påyrkas inom lagutskottet i
huvudsaklig anslutning till de tankar och förslag, som framlagts i undertecknads
reservationer i ämnet till lagutskottets utlåtanden nr 70 vid 1907
års riksdag och nr 13 vid 1913 års riksdag, ävensom de dera yrkanden,
som kunna därutöver komma att framföras, däribland eventuellt även om
förbud för fullföljande till högsta domstolen av förmögenhetsmål i allmänhet
och ej blott till värden under 1,500 kronor annat än då efter prövning
särskild anledning därtill kan anses föreligga.»

Under ärendets behandling inom utskottet har herr Lindhagen med
stöd av sin ifrågavarande motion framställt, förutom åtskilliga förslag till
ändringar i den av Kungl. Maj:t riksdagen förelagda lagtexten, jämväl det
yrkande, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t ville taga under övervägande,

dels huruvida icke revisionsskiUingen skulle kunna göras progressiv
efter klagande parts förmögenhetsförhållanden under någon kombination
möjligen även med hänsyn till tvisteföremåls värde,

dels huruvida icke för åstadkommande av större skjmdsamhet i högsta
domstolens arbete detta kunde, efter den nuvarande balansens afarbetande,
anordnas efter samma principer, som gälla för underrätt, så att
högsta domstolen, i stället för att hava det dagliga arbetet begränsat till
visst antal timmar, förpliktades handlägga inkommande mål, så snart dessa
vore färdiga till föredragning, samt huruvida icke därjämte fasta ordförande
kunde utses å högsta domstolens olika avdelningar,

dels ock huruvida icke högsta domstolens arbetskrafter skulle kunna
ökas^ på det sätt, att de tre justitieråd, som för närvarande användas i
lagrådet, genom lagrådets avskaffande återbördades till högsta domstolen,
samt att Kungl. Maj:t täcktes till riksdagen inkomma med det förslag,
vartill detta övervägande kunde föranleda.

Till närmare utveckling av dessa yrkanden bär herr Lindhagen åberopat
följande uttalanden, gjorda i den av honom till lagutskottets utlåtande
nr 13 vid 1913 års riksdag fogade reservation:

Revisionsskilling en.

Vid sökandet efter de effektiva medel, som skola kunna varaktigt avhjälpa
missförhållandet, framställer sig alltid höjandet av revisionsskillingen

6 Lagutskottets utlåtande Nr 15.

som ett av de mest verksamma. Utskottet tager visserligen avstånd från
en sådan utväg. Men då utskottet haft till uppgift att samla olika meningsskiftningar
under en hatt, är det nog ej så helt med enhälligheten
i detta avståndstagande. Frågan kommer alltid att ligga på lur för
att oavlåtligt ånyo framföras, när man ställes inför den allvarliga uppgiften
att verkligen lösa frågan på ett tillfyllestgörande sätt. Det förspörjes
också, att denna utväg ingalunda är difinitivt uppgiven bland dem,
som fått i uppdrag att utreda rättegångsförfarandets förbättring.

Det är sant, att en höjning av revisionsskillingen utan hänsyn till
skilda förhållanden är en synnerligen, man kan nästan saga, förhatlig
åtgärd, såsom innefattande en kränkning reellt sett av likheten inför lagen.
Att införa en i förhållande till tvisteföremålets värde progressiv revisionsskilling
och på det sättet åstadkoma en förhöjning är väl något mindre
brutal men drabbar i alla fall olika rättssökande synnerligen ojämt med
hänsyn till djras olika förmögenhetsställning i allmänhet.

Då man emellertid här har ett av de få effektiva medel som står till
buds, kan det icke vara riktigt att på sätt utskottet gjort alldeles släppa
detsamma. Det kan nämligen då i alla fall såsom en oundgänglig nödfallsutväg
trots sin förkastlighet komma tillbaka uti de former, i vilka utskottet
begränsat möjligheterna för denna utvägs anlitande. Uti själva
medlets natur ligger emellertid, enligt min uppfattning, en anvisning på
en anordning, som med fog skulle kunna tillitas under nuvarande ofullkomliga
förhållanden.

Revisionsskillingen, som förut var 100 kronor men i följd av nödläget
år 1901 höjdes till 150 kronor, har till uppgift att hindra målens tillströmning
på det sättet, att parterna betagas lust till fullföljd av talan
särskilt i°oträngda fall genom utsikterna att behöva offra revisionsskillingens
belopp, ifall ändring ej sker i hovrättens dom. Denna verkan kommer
dock att bliva synnerligen olika allt efter som en part har råd att
offra beloppet eller icke. Det principiellt fullständigt oriktiga och i tilllämpningen
synnerligen obilliga i en sådan rättsordning mildras visserligen
genom utvägen för part att,'' då han kan styrka sin oförmåga på grund
av fattigdom att nedsätta revisionsskillingen, bliva därifrån befriad. Denna
anordning är dock också mycket otillfredsställande, i det att den uppdelar
alla parter i allenast två grupper, sådana soin kunna styrka fattigdom
å ena sidan och alla andra utan åtskillnad å den andra sidan. Synnerligen
förmögna parter behöva ej vidkännas större utgift än alla dessa
personer i svag ekonomisk ställning, vilka, såsom utskottet uttrycker det,
ej på grund av fattigdom äga åtnjuta befrielse från avgiftens erläggande,
men för vilka i allt fall dess utgivande skulle vara synnerligen kännbart.

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Vill man på ifrågavarande väg såsom ju meningen är hos olika parter
skapa en någorlunda lika betänksamhet att fullfölja talan, kan detta
icke uppnås på annat sätt än att revisionsskillingen göres progressiv efter
deras förmögenhetsförhållanden. Därvid vinnes också en annan utomordentligt
viktig sak nämligen att en någorlunda likhet inför lagen träder fram i stället
för den nuvarande skriande olikheten. Lika väl som medborgarna beskattas
i förhållande till sina inkomster samt detta numera genom icke blott en
enkel utan även en dubbel progression, lika riktigt och lämpligt synes det
vara att de även som rättegångsparter fä nedsätta revisionsskilling efter enahanda
grund med hänsyn till sin taxerade inkomst. Med eu sådan anordning
skulle man kanske kunna börja med det gamla beloppet hundra
kronor samt sedan göra en högst betydande progression med någon kombination
även med hänsyn till tvisteföremålets värde. Endast på detta
sätt kan man åstadkomma någon minskning i alla dessa stora ofta invecklade
och vid föredragning mest tidsödande mål, som härflyta från det nutida
ekonomiska livets rastlösa verksamhet. Därigenom skulle också staten
erhålla ett ingalunda föraktligt bidrag till bestridande av omkostnaderna
för rättsskipningen.

Då jag väckte detta förslag inom utskottet vann det ingen anklang.
I stort sett bemöttes det med tystnad förmodligen därför, att det var något
nytt. En röst höjdes dock emot detsamma på den grund, att förslaget
skulle vara väl radikalt. Men meningen är ju dock att nu omsider finna
utvägar, som kunna från roten och på ett varaktig sätt avhjälpa det onda.
Börjar man emellertid att rygga tillbaka för allt som är nytt och radikalt
och på samma gång rättvist lära nog även de nu framkomna ansatserna
liksom de gamla komma att rinna ut i sanden.

Arbetsledningen.

I en kollegial domstol kan ordföranden utöva stort inflytande på arbetets
produktivitet. Det är en stor skillnad, om han söker leda överläggningen
eller inskränker sig till att avvakta den tidpunkt, då samspråket avstannar
av sig självt, därför att ledamöterna omsider tröttnat på att upprepa
sina skäl. Ordföranden bör ock taga samlande initiativ till sammanfattande
formuleringar av svävande spörsmål. Och det tillkommer honom
att hovsamt avböja överläggningens gagnlösa utsvävande till sidofrågor
eller alltför oviktiga detaljer. Genom ett dylikt ingripande behöver ej
åsidosättas ärendenas grundliga behandling, vilken tvärtom befordras genom
ett sådant förfarande.

Jag har själv livlig erfarenhet av vad arbetsledningen i en kollegial

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

domstol kan betyda. En del av den tid jag tjänstgjorde såsom ledamot i
Svea hovrätt tillhörde jag en division (Törnquistska divisionen), vars arbetsprodukt
en tid vida översteg övriga divisioners och ej heller lärer sedan
någonsin blivit uppnådd inom hovrätten. Förtjänsten därav tillkom, enligt
mi7t förmenande, dåvarande ordförandens lugna och målmedvetna arbetsledning.
Från den tid jag tjänstgjorde såsom revisionssekreterare, d. v. s.
såsom föredragande i högsta domstolen, erinrar jag mi^ vidare, hurusom
en föredragande plägade före en föredragning höra sig för, vem som skulle
tjänstgöra som ordförande. Därav kunde nämligen bero, huru många mål
man borde vara beredd på. Under min första föredragning i domstolen
blev arbetsprodukten vida större, än någonsin uppnåtts vid alla mina
senare föredragningar. Detta tillskriver jag för min del det särdeles initiativrika
och besinningsfulla sätt, varpå ordförandeskapet i domstolen vid
förenämnda tillfälle utövades av en ledamot i domstolen (justitierådet Svedelius),
som då tjänstgjorde där för sista gången.

I högsta domstolen är ingen ledamot utsedd att såsom president övervaka
arbetet i sin helhet och icke heller utfärdas särskilda förordnanden
för ordförandena på avdelningarna. På varje avdelning skall den äldste
ledamoten självskrivet vara ordförande. I och för sig är en dylik jämlikhet
mellan alla ledamöterna tilltalande. Men det kan ifrågasättas, om det ej
för arbetsledningen kunde vara fördelaktigt, att, såsom förhållandet är vid
högsta domstolen i andra länder, en eller flera ledamöter förordnas till
ordförande inom domstolen. Den sålunda förordnade fick därigenom en
uppfordran att särskilt vaka över arbetets gång och även större auktoritet
i sin uppgift. Kanske kunde också en sådan anordning leda till att en
ledamot, som i påfallande grad saknade fallenhet för ett dylikt uppdrag,
ej gjorde anspråk på att i sin tur ihågkommas med detsamma.

Dessa erinringar, som gjordes av undertecknad redan i en år 1905
väckt motion i förevarande ämne, har nu upptagits av justitieombudsmannen.
Utskottet omnämner ämnet bara i förbigående. Detta tror jag
innefattar ett betänkligt underskattande av en så viktig sak.

Man kan för övrigt ifrågasätta, huruvida icke en bättre arbetsledning
kunde ytterligare högeligen stärkas genom att skänka alla domstolens
medlemmar ett omedelbart intresse för förhandlingarnes koncentration kring
det huvudsakliga. Detta kunde ske genom en ordning, som, under förutsättning
av uppnådda normala förhållanden, stadgade icke en fix arbetstid
för medlemmarne på embetsrummet utan en bestämd tid, inom vilka inkommande
mål skulle senast föredragas. Om detta skall närmare ordas
nedan under kapitlet hovrätternas arbetsbalans.

Lagutskottets utlåtande AV 15.

Lagrådet.

Någon ytterligare ökning av högsta domstolens nuvarande tillåtna
ordinarie medlemsantal bör säkerligen ej ifrågakomma. Dylika utvägar
ha visat sig vanmäktiga. Domstolens kompetens blir också lidande därpå.

_ Däremot vinnes alltid något till befrämjande av rättskipningens snabbhet
. inom domstolen, om till densamma återbördas de arbetskrafter, tre
justitieråd, som för närvarande förbrukas av lagrådet. För detta ändamål
bör lagrådet avskaffas, vilket även för lagstiftningsarbetets möjlighet att i
rätt tid tillgodose behovet av lagstiftning är en synnerligen viktm änne 1.

. i , j O ÖÖ

lägenhet.

Ett ofrånkomligt spörsmål för närvarande är, varför man skall behöva
behålla denna övervägande obekväma utväxt på vår författning, vartill
motstycke också saknas annorstädes.

Lagrådet är för det första icke mera kompetent än vem som helst
att bedöma huvudsaken eller det mänskliga innehållet i en behövlig lagstiftning.
Man skulle till och med kunna säga, att lagrådet ofta måste
sakna verklig befogenhet därtill, då dess ledamöter av naturliga skäl vanligen
stå i sin tankevärld fjärran från de bekymmer, som genom lagstiftningen
skulle räckas en hjälpande hand. Sällan eller aldrig har väl lagrådet
lika litet som dess företrädare i granskningsarbetet, högsta domstolen,
påkallat en utvidgning av ett lagförslags idéinnehåll, men väl ofta
ställt sig tveksamt mot nya tiders oavvisliga krav.

I fråga åter om den mera underordnade, men därför ingalunda oviktiga
formella granskningen framkommer visserligen lagrådet ofta med riktiga
anmärkningar, som föranleda rättelser. Det måste dock betecknas som
en synnerlig både lyx och tunga, att inrätta en dylik institution för granskning
i andra hand även av lagberedningens omfattande förslag. Och i
övriga fall skulle juridikens krav på ett för lagstiftningsarbetets gilla gång
vida mer praktiskt sätt tillgodoses genom en förstärkning av justitiedepartementets
lagbyrå. Detta är också sedan länge en allmän uppfattning
bland dem, som syssla med dessa saker.

Men även denna formellt juridiska granskning lärer ofta övergå till
ett tidsödande sysslande med småsaker. Åtminstone bruka föredragandena
i lagrådet ej spara på beklaganden över detta förhållande, när dessa saker
komma på tal man och man emellan. Det anses att granskningen ur
denna synpunkt till och med försämrats sedan lagrådet efterträtt högsta
domstolen, ity att domstolen var mera uppfordrad att påskynda förhandlingarna
för att ej göra för stort avbräck i sin egentliga uppgift, rättskipningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 12 käft. (AV 15.)

10 Lagutskottets utlåtande Nr 15.

En mycket bekymmersam sak är också det hinder brådskande sakers
framfärd och överhuvudtaget lagförslags slutliga avgörande röna genom
ifrågavarande påbjudna granskning. Särskilt märkes detta i dessa brytningstider,
då en myckenhet gammalt skall åtminstone till synes ersättas
med nytt och lagförslagen därför hopa sig ofantligt. Det uppgavs i början
av de tta år från sakkunnigt håll, att de då redan föreliggande lagförslagen
skulle sysselsätta lagrådet helt och hållet till år 1917.

Den som är något invigd i ställningar och förhållanden kan slutligen
konstatera en annan olägenhet med lagrådet. 1 all regeringspolitik tyckes
det vara obotligt att tänka företrädesvis på vad man kan få majoritet för
i riksdagen. En viss nödvändighet ligger under detta, men nödvändigt
är nog också, att åtminstone börja sitt tänkande med vad som bör ske
rätteligen. Emellertid galler det nu som sagt mest att famla efter vad
som kan av sig självt lyckas i riksförsamlingen. Här spelar också lagrådets
yttrande en viss roll. Såsom eu offentlig, av författningen instiftad
auktoritet imponerar dess yttrande, oavsett om det har något inre värde
eller icke. En regering, som vill ha något att gå igenom i riksdagen,
frestas då lätt att ta hänsyn också till vad som kan tänkas bliva förordat
av lagrådet. Dettas tillvaro kan på detta sätt ytterligare bidraga till frågors
försumpning.

Det förspörjes att regeringen är betänkt på att möjligen begränsa
lagrådets befogenhet. För att minska dess arbetsbörda skulle nämligen
såsom också förut ibland ifrågasatts de s. k. sociala lagarna undantagas
från laggranskningen.

Det må häremot erinras, att ett socialt eller mänskligt innehåll förefinnes
icke blott i de lagar, som oegentligt ensamt kallas sociala, utan
även i den allmänna civillagstiftningen, vilken också är uppfylld av socialt
innehåll eller åtminstone borde vara det. En sådan tudelning skulle dessutom
bibehålla åt lagrådets jurister väsentligen en som sagt mycken dyrbar
och onödig uppsikt över lagberedningens jurister. Skall här en övergranskning
verkställas borde den snarast uppdragas åt ett socialt råd eller
något dylikt, som hade att undersöka förslagets idéinnehåll ur medborgerlig
synpunkt.

Man måste därför fråga sig, varför även i denna sak skall stannas
vid en halvmesyr. Den konstitutionella garanti, som 1809 års lagstiftare
trodde sig här böra skapa, har icke uppfyllt förhoppningarna. I varje fall
är den icke längre för vår tid något dyrbart arv, som måste fortfarande
vårdas. Tvärtom är det av vikt att få helt bort denna spärrfästning mot
de mänskliga behoven på deras nog tunga väg ändå till och igenom statsmakterna.
»

Lagutekottets utlåtande Nr 15.

Av den förebragta statistiska utredningen finner utskottet det vara
uppenbart, att genomgripande åtgärder skyndsamt måste vidtagas för att
råda bot på den för råttslivet förlamande långsamheten i högsta domstolens
rättsskipning.

I likhet med riksdagen i dess skrivelse den 26 april 1913 anser
utskottet, det icke böra ifrågakomma att för åstad kommande av en större
årlig arbetsprodukt i högsta domstolen öka justitierådens antal, som endast
sedan 1897 ökats med ej mindre än 50 procent och redan nu är proportionsvis
större än i något annat europeiskt land. Däremot har utskottet
ingenting att erinra emot Kung!. Maj:ts förslag om utsträckt tjänstgöring
av högsta domstolen å feminansavdelriingar i syfte att påskynda avarbetandet
av den nuvarande arbetsbalansen.

Det av herr Lindhagen väckta förslaget om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran, att Kungl. Mmj:t ville taga under övervägande, huruvida
icke högsta domstolens arbetskrafter skulle kunna ökas på det sätt,
att de tre justitieråd, som för närvarande användas i lagrådet, genom lagrådets
avskaffande återbördades till högsta domstolen, kan utskottet icke
biträda, då frågan om lagrådets fortfarande bestånd enligt utskottets mening
icke bör ses ur synpunkten, att de där tjänstgörande justitieraden
skulle erfordras för arbetet inom högsta domstolen. Lika litet kan utskottet
tillstyrka herr Lindhagens skrivelseförslag angående ett framtida
införande i högsta domstolen av samma arbetsprinciper, som gälla för
underrätt i fråga om skyldigheten att ofördröjligen handlägga alla mål,
färdiga till avgörande. Oavsett om en så fullständig omläggning av arbetet.
inom högsta domstolen ur andra synpunkter vore lämplig, skulle
den i varje fall icke kunna genomföras, så länge domstolen är organiserad
såsom för närvarande med ett i grundlag bestämt antal ledamöter, vilket
ej kan ökas genom särskilt förordnade bisittare i händelse av en tillfällig
stark . tillströmning av mål, eller så länge målens förberedande till före^
dragning är förlagt till ett särskilt ämbetsverk, nedre justitierevisionen.
Med hänsyn till vad justitierådet Hellner i sitt utlåtande över riksdagens
skrivelse den 26 april 1913 anfört mot förslaget om tillsättande av fasta
ordförande å högsta domstolens olika avdelningar kan utskottet icke heller
i denna del biträda herr Lindhagens skrivelseförslao-.

Då någon ökning av den årliga arbetsprodukten i högsta domstolen
utöver den ovan berörda icke lärer stå att vinna, är man alltså i övrigt uteslutande
hänvisad till åtgärder, åsyftande minskning i domstolens arbetsbörda.

Vissa av de åtgärder, som i sådant syfte'' ifrågasatts, innebära, att
högsta domstolens prövning i de fullföljda målen skulle på ett eller annat

Utskottet*

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

sätt begränsas. Här möter man eu av de mest rationella bland de åtgärder,
som kunna ifrågakomma till minskning av arbetsbördan i högsta
instans, nämligen begränsning av högsta domstolens prövning till rättsfrågan.
Utskottet delar emellertid departementschefens åsikt, att en sådan
anordning icke låter sig genomföra annat än i sammanhang med en genomgripande0
reform av förfarandet i de lägre instanserna, liksom utskottet
också av de skäl, justitierådet Hellner i sitt nyssberörda utlåtande anfört
mot ett återinförande av det 1901 formellt upphävda förbudet mot förebringande
av ny bevisning i högsta domstolen, finner sig övertygat, att
en dylik åtgärd ej bör nu vidtagas.

En annan grupp av åtgärder, avseende att minska högsta domstolens
arbetsbörda, kunna sammanföras under den gemensamma synpunkten, att
de gå ut på avhållande från obehörig fullföljd. Erfarenheten visar, att mål
understundom fullföljas antingen i rent förhalningssyfte, när part har ett
särskilt intresse av att hovrättens utslag icke vinner laga kraft, eller ock
av obetänksamhet, i det parten icke genom processens faktiska anordning
tvingas att i sitt eget intresse verkställa ett omsorgsfullt övervägande, huruvida"
fullgiltiga skäl föreligga till utslagets överklagande.

Till förekommande av måls fullföljande i illojalt syfte funnos i äldre
svensk rätt bestämmelser om skyldighet för part, som ville klaga, att dessförinnan
fullgöra hovrätts dom. Dessa borttogos 1901, i sammanhang varmed
i utsökningslagen infördes skärpta bestämmelser angående hovrättsutslags
exigibilitet. I ovan intagna motion av herr Persson i Norrköping
ha^ nu ifrågasatts, huruvida icke bestämmelserna angående verkställighet
av hovrätts dom, varigenom betalningsskyldighet blivit part ålagd, kunde
skärpas till förhindrande därav, att talan fullföljes enbart i förhalningssyfte.
Då utskottet på de skäl, som av justitierådet Hellner anförts i hans
förutnämnda utlåtande, anser ett återinförande i lagstiftningen av bestämmelser
om skyldighet att fullgöra hovrätts dom icke böra äga rum, och
då det icke synes utskottet lämpligt att föregripa konkurslagsreformcn i
fråga om rätten att söka gäldenär i konkurs på grund av icke laga kraftägande
dom, har utskottet icke kunnat förorda bifall till herr Perssons
förslag om skrivelse till Kungl. Maj:t i detta ämne.

Bland åtgärder, syftande till att förmå part att noga överväga, huruvida
giltig anledning finnes att fullfölja talan i ett mål, hava i första rummet
ifrågasatts skärpningar i olika avseenden av stadgaudena angående
revisionsskilling. Departementschefen har för sin del avböjt tanken på en
progressiv höjning av revisionsskillingen. Utskottet finner en progression
efter klagande parts inkomst eller förmögenhet, sådan den av herr Lindhagen
föreslagits, icke blott sakna principiellt berättigande utan även stöta

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

på oövervinneliga praktiska svårigheter. Icke heller kan utskottet tillstyrka
införandet av en efter tvisteföreraålets värde progressiv fullföljdsavgift i
enlighet med herr Perssons i Norrköping motion. Utskottet kan i detta
avseende hänvisa till högsta domstolens avstyrkande utfående den 26 november
19i>6 rörande den då av Kungl. Mnj:t föreslagna progressiva revisionsskillingen.
Däremot finner utskottet Kungl. Maj:ts förslag om införande i
besvärsmål av en mot revisionsskillingen svarande avgift välgrundat, liksom
utskottet ej heller har något att erinra mot den i liknande syfte föreslagna
åtgärden att av klagande part i mål, där enskild motpart finnes, kräva nedsättning
av 150 kronor till säkerhet för motpartens rättegångskostnader.

Då det är uppenbart, att de i det föregående berörda, av Kungl.
Maj:t föreslagna åtgärderna icke ens tillnärmelsevis äro tillräckliga för
åvägabringande av den behövliga minskningen i tillströmningen av mål
till högsta domstolen, återstår ingen annan möjlighet än att helt utesluta
vissa mai från fullföljd. Varje sådant uteslutande måste ur synpunkten
av högsta domstolens uppgift te sig mer eller mindre godtyckligt. Inom
utskottet har emellertid enighet rått därom, att vissa mindre brottmål
skulle kunna utan skada avskäras. Mot regeringens förslag till närmare
bestämmande av denna grupp av mål har utskottet intet att erinra.
Mest trängande har det emellertid varit att utfinna någon princip för avskärande
av någon del av revisionsmålen från fullföljd. Den kungl. propositionen
innehåller i detta avseende bestämmelser om förbud mot fullföljd
av talan i förmögenhetsrättsliga mål, däribland även civila besvärsmål,
angående värden understigande 1,500 kronor (s. k. summa revisibilis).
Med hänsyn till den mångenstädes förefintliga obenägenheten mot att göra
full följdsrätten till högsta domstolen beroende på ett omtvistat föremåls penningevärde
har utskottet haft sin uppmärksamhet riktad även på andra tänkbara
utvägar att avstänga vissa mål frän fullföljd. Då utskottet ej kunnat
utfinna någon efter tvisteföremålets beskaffenhet bestämd klass av mål, som
skulle lämpa sig för uteslutande, har utskottet funnit sig stå inför valet mellan
Kungl. Maj:ts nyssnämnda förslag om införande av summa revisibilis och
ett inom utskottet väckt förslag om uteslutande från fullföljd av s. k. konforma
mal, d. v. s. sådana, i vilka hovrätt fastställt underrätts utslag.

✓ Justitierådet Hellner yttrade i sitt utlåtande angående denna utväg:

»Detta förslag vilar uppenbarligen på den uppfattning, att om två
instanser bedömt en tvistefråga på samma sätt, sannolikheten talar för
att avgörandet är riktigt. Jag vill till en början anmärka, att den allmänna
förutsättningen för denna slutsats’ berättigande synes vara, att
rättegången vid ifrågavarande instanser är på ett tillfredsställande sätt
anordnad, och att sålunda förutsättningen brister för närvarande, eftersom

14 Lagutskottets utlåtande Nr 15.

just utredning pågår i syfte att få till stånd en reform av denna rättegång.
Men även om sagda allmänna förutsättning vore för handen, lärer
tanken knappast låta sig genomföras.

Om man närmare överväger innebörden av kravet på konformitet
mellan de två första instansernas domar, finner man, att det innesluter
två alternativ, det ena att konformitet är förhanden i avseende å slutet
allena, och det andra att konformitet finnes även i avseende å grunderna.
Det första alternativet lärer man snart nog finna förkastligt av materiella
skäl. Om första instansen ogillar ett käromål, emedan den funnit att
käranden ej styrkt de faktiska förhållanden, på vilka han grundat sitt
yrkande, men andra instansen ogillar detsamma, emedan de åberopade
grunderna, oaktat de befunnits styrkta, icke föranleda den slutsats
käranden ur dem velat draga, så är det uppenbart, att här icke föreligger
en sådan konformitet i rättsuppfattningen, som skulle utgöra förutsättningen
för tilliten till avgörandets riktighet. Eller om bägge instanserna
äro överens, att vissa fakta äro styrkta, men första instansen anser, att
dessa fakta icke grunda det av käranden påstådda rättsförhållandet,
andra instansen åter finner, att rättsförhållandet uppstått, men däremot
gillar en av svaranden framställd sakinvändning, som går ut på att
rättsförhållandet åter upphört, så föreligger ånyo en konformitet i själva
domslutet, som ej motsvaras av konformitet i rättsuppfattningen. Att
grunda förbud mot den tredje instansens anlitande på konformitet allenast
i fråga om själva domslutet skulle alltså vara det rena godtycket.

Går man åter vidare och kräver konformitet i avseende å grunderna,
visar det sig snart, att andra svårigheter möta. Om nämligen andra
instansen ej nöjt sig med att helt enkelt fastställa domen, utan skrivit
egen motivering, så gäller det att bedöma, om grunderna äro desamma
eller icke, och vilken betydelse skiftningar i motiveringen böra tillerkännas
i ifrågavarande avseende. För deri, som har någon erfarenhet
i fråga om domsmotivs avfattning eller tolkande, är det säkerligen rätt
klart, att bedömandet, huruvida konformitet i grunderna föreligger eller
icke, är ett. spörsmål, som i och för sig skulle vara både besvärligt och
tidsödande, och som detta bedömande uppenbarligen borde ankomma på
tredje instansen, kommer man ovillkorligt till den slutsats, att om dess
tid och arbete i varje fall måste tagas i anspråk, så är bättre att det sker
på själva saken än på frågan, om fullföljd är lagligen medgiven eller
icke. Denna uppfattning har gjort sig gällande i Tyskland, då för några
år sedan frågan om åtgärder till minskning av tillströmningen av mål
till Reichsgericht var under behandling samt bland andra åtgärder äyen

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

ifrågasattes förbud att överklaga konforma domar. Och förslaget torde
böra bedömas på samma sått hos oss.»

Justitierådet Hellner har här kommit till samma resultat som nya
lagberedningen i det s. k. principbetänkandet angående rättegångsväsendets
ombildning. . Nya lagberedningen förklarade nämligen konformitetsprincipens
verkningar så godtyckliga och stundom även tillämpningen därav
så vansklig, att enligt beredningens åsikt förslag om antagande därav icke
borde väckas.

Utskottet delar till fullo de betänkligheter, som sålunda anförts mot
principen, och finner dessa betänkligheter vida överväga dem, som kunna
andragas mot eu re vision ssumma, satt till det av Kungl. Maj:t föreslagna
beloppet. Skulle det emellertid komma att visa sig, att de nu föreslagna
åtgärderna till minskning av tillströmningen av mål till högsta domstolen
icke äro tillräckligt effektiva, vill utskottet uttala önskvärdheten av att
Kungl. Magt måtte taga under övervägande, huruvida icke konformitetsprincipen
skulle kunna i någon form såsom supplementärt medel bringas
till användning beträffande andra förmögenhetsrättsliga mål än de enligt
det kungl. förslaget från fullföljd uteslutna. I detta avseende har i justitierådet
Hell Hers utlåtande behandlats ett uppslag, som går därpå ut, att
konforma mål, i vilka nedre justitierevisionen hemställt om fastställelse
av hovrätts utslag, skulle föredragas å en fåtaligare besatt avdelning av
högsta domstolen (se kungl. prop. 1914 nr 64 sid. 15—17). Möjligen skulle
det även kunna tänkas, att ett fullständigt avskärande av konforma mål
från fullföljd läte genomföra sig på något mindre område, såsom i förmögenhetsrättsliga
mål, däri tvisteföremålets värde överstiger 1,500 kronor
men icke uppgår till exempelvis 5,000 kronor. Genom en sådan bestämmelse
skulle, enligt vad utskottet låtit undersöka, ytterligare omkring 10
procent av revisionsmålen bliva avstängda frän fullföljd.

I sammanhang med de i SO kapitlet rättegångsbalken föreslagna
bestämmelserna om fattig parts befrielse från föreskrivna ekonomiska prestanda
har utskottet till behandling förehaft frågan, huruvida det från samhällets
sida är tillfredsställande sörjt för att mindre bemedlade parter
kunna komma i åtnjutande av den advokathjälp, som är nödig för ett behörigt
. utförande av deras talan och förutan vilken den blotta befrielsen
från vissa rättegångsavgifter ofta nog icke har stort värde. Då denna
fråga år 1913 behandlades inom lagutskottet i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Mapt angående fri rättshjälp åt mindre jordinnehavare
i mål rörande vattenuppdämning m. in., yttrade utskottet:

»På rättslivets område har den moderna samhällsutvecklingen övat

16 Lagutskottets utlåtande Nr 15.

en vittgående och betydelsefull inverkan. Ej minst den ständigt ökade
ekonomiska samfärdseln i dess olika former och industriens alltfort växande
betydelse hava medfört nya och ofta invecklade rättsförhållanden,
som under äldre tider saknat motsvarighet. Strävandet till lagstiftningens
anpassning efter de nya behoven har på snart sagt alla rättsområden skapat
nya normer, delvis såsom utbyggnader på den gamla allmänna lagens
o-rund, men ock i stor utsträckning utanför dess ram. Den enkelhet, som
i gångna tider präglade rätt slivet, och den lagens folkliga karaktär, som
gjorde” dess innehåll lätt tillgängligt för en var, hava icke kunnat bestå
under de nutida samfundsförhållandena med deras alltmer omfattande
lagstiftning. För den enskilde samhällsmedlemmen erhåller den förändring,
som sålunda inträtt, sin väsentligaste betydelse, då han har att på
rättslig väg söka hävda något sitt intresse. Under det att förut med borgarnet
stor utsträckning" kunde till följd av förekommande rättstvisters
enkla beskaffenhet själva utan biträde utföra sin talan, ställes numera vida
större krav på parterna och deras förmåga att i rättegången framföra de
synpunkter och skäl, som bliva bestämmande för tvistens utgång. Utsikten
till framgång blir därför i många fall för parten beroende av den
sakkunskap och” insikt, varmed hans talan utföres. Då dessa egenskaper
o-ivetvis i allmänhet icke stå parten själv till buds, hänvisas han att söka
dem hos för uppgiften särskilt rustade personer, juridiskt eller tekniskt
utbildade biträden. I de flesta länders rättegångsväsen har också sakförarinstitutionen
erhållit en allt större betydelse, visserligen något växlande
efter det processuella förfarandets olika beskaffenhet, men öveiallt
ino-ående såsom ett led i rättegångsväsendets anordning. I vårt land har
däremot sakförarverksamheten städse utövats såsom ett fritt yrke utan
någon som helst rättslig reglering. På grund härav ankommer det hos
osiT helt och hållet på den enskilda parten själv att skaffa sig stödet av
ett rättsbildat biträde, och han lämnas därvid fullkomligt ulan ledning
av några i lag eller eljest givna föreskrifter eller anordningar. Om han
skall få det ofta nödvändiga stödet av ett dylikt biträde beror alltså dels
på hans egen insikt om behovet av sådant samt hans förmåga att anskaffa
det och bestrida därmed förbundna kostnader, dels också på tillgången av
lämpliga och skickliga personer, som kunna vara villiga att åtaga sig ett
dylikt” uppdrag. Saknar parten insikt om sagda behov eller förmåga att
skaffa sig en på antytt sätt kvalificerad medhjälpare, går han därmed också
ofta i” saknad av möjligheten att i rättegången förebringa den utredning,
som kan vara för målets utgång avgöi’ande.

Den olikhet i samhällsmedlemmarnas rättsliga läge, som sålunda
i angivna hänseende betingas av deras ekonomiska eller sociala ställning,

Ö 0

Lagutskottets utlutande Nr 15.

måste uppenbarligen betraktas såsom ett allvarligt missförhållande 1 de
tall, som hår avses, kan grundsatsen om allas likhet inför lamm näpne1
igen sågas vara i verkligheten genomförd. Då staten såsom rättssamhälle
, till uppgift att åt alla sina medlemmar bereda samma rättsskydd bör
härav olja, att dess verksamhet för detta syftemåls uppnående även kommer
att omfatta åtgärder till åstadkommande därav, att rättshjälp eller
åtminstone tillfälle att erhålla sådan lämnas de medborgare, vilka utan
detta stod sakna förmågan att hävda sin rättsliga ställning och vare sioav
bristande msikt eller otillräckliga ekonomiska resurser förhindras att
själva förskaffa sig de förmaner i detta avseende, som stå andra, bättre
utrustade medborgare till buds.

i-i -u-0.™ alltsä staten i dess nämnda egenskap icke kan vara
likgiltigt, att någon dess medborgare oförskyllt utsattes för rättsförlust
måste det uppenbarligen i ännu högre grad anses vara. ett samhällsintresse
f tnln"ande vikt att förhindra, det grupper, större eller mindre, av medborgare
i för dem vitala intressen ställas inför utsikten att icke med erforderlig
styrka kunna gorå sin rätt gällande. Det spörsmål, å vilket
förevarande ^notion velat _ rikta uppmärksamheten, synes fördenskull utskottet
förtjena ett allvarligt och noggrant övervägande.

I den modernare utländska lagst iftningen ° har åt nu forell okande
fråga agnats ett vida större beaktande, än som hittills kommit densamma
ti l del i vart land. Såsom ovan antytts, äger sakförareinstitutionens användning
ett nära sammanhang med rättegångsförfarandets allmänna grunder
1 de hinder, vilkas civilprocess behärskas av muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna,
är sakförarståndet i regel en av staten autoriserad intention
under offentlig kontroll och med i lag bestämt verksamhetsomlade.
1 vissa länder gäller i större eller mindre utsträckning sakförart\ang,
d. v. s. skyldighet för parterna att i rättegången låta sig företrädas
av rattskunniga ställföreträdare. Utan att i detta sammanhang må
närmare beröras, vilka fördelar och olägenheter, som äro förenade^ned
detta system torde dock böra framhållas, att därigenom varje part ärnagaranti
att för utförande av sin talan kunna påräkna en kompetent sak l

UG J nd/?,r’ dar fpr mmdre betydande mål finnes infört ett särskilt
förfarande ( bagatellförfarande’), är dock part berättigad att i mål
av denna beskaffenhet själv utföra sin talan.

„ m AtskllI;?a Processlagar hava jämväl upptagit särskilda bestäm melse!

om fri rättshjälp. Sålunda har i den tyska ’Civilprozessordnuno-’
av ai 1877 stadgats, att part, som icke utan saknad av vad till hans och
hans familjs nödtorftiga uppehälle erfordras kali vidkännas de med eu
rättegång lorenade kostnaderna, är berättigad till fri rättshjälp (’ArmenBlhan''J
till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 12 käft. (Nr 15). '' 3

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

recht’) såvitt hans talan icke anses vara ohemul eller sakna all utsikt att
kunna’vinna bifall. Den rättshjälp, som sålunda lämnas parten, innefattar
icke allenast befrielse från alla med rättegången förenade avgifter samt
från skyldighet att ställa säkerhet för rättegångskostnad, utan järnväg i
de mål,'' där" parten har skyldighet att låta sin talan utföras av rättsinnig
sakförare, att sådant biträde kostnadsfritt ställes till hans förfogande. Befrielsen
från ifrågavarande kostnader är emellertid allenast preliminär, i
det att part, som vunnit dylik befrielse, sedermera kan förpliktas återgälda
kostnaderna, om detta kan ske utan att lian eller hans familj dä
kommer att sakna nödigt underhåll. Prövning av frågan, huruvida Armenrecht’
bör medgivas, tillkommer den domstol, som har att handlägga
målet. — I Danmark gäller enligt den nya rättegångsförfattningen
(Lov om Rettens Pleje den 26 mars 1909) i huvudsak med de tyska likartade
bestämmelser. ''Fri process’ åtnjuta emellertid även av den som
i följd av utgifterna för processen skulle komma att sakna medel till fortsatt''utövning0
av näring eller yrke. Såsom villkor för beviljande av denna
förmån stadgas tillika, att efter de upplysningar, som kunna erhallas om
målets beskaffenhet, det skall kunna antagas, att parten har mmelig Grund»
för sin talan. Rätten till fri process avser befrielse ej blott tran erläggandet
av de egentliga rättegångsavgifterna och därmed likartade utlagor,
utan även från gäldande av ersättning åt vittnen synemän och sakkunniga
vilka utgifter bestridas av allmänna medel. Om biträde av rattsbildacl
sakförare" ej prövas vara för målets utförande onödigt eller icke av parten
påkallas, meddelas jämväl förordnande för sakförare att utan kostnad för
parten utföra dennes talan. De sakförare, som vid varje särskild domstol
hava att utföra dvlika processer, utses till lämpligt antal av justitieministern,
varefter åt någon bland dessa sålunda utsedda domstolens ordförande
utfärdar förordnande för varje särskilt mål, där fri process beviljats.
Bestämmanderätt i sistnämnda hänseende tillkommer ifråga om mai vid
underrätt i Köpenhamn överpresidenten och i Övriga delar av landet vederbörande
amtman, samt beträffande mål, som äro anhängig^ vid Landsret eller
Höiesteret, justitieministern. Medgivandet av fri process kan aterkallas, nar
förutsättningarna därför visas antingen icke hava förelegat eller ock senare
upphört. Däremot saknas bestämmelse om skyldighet för part att etter
senare inträdd förbättring i förmögenhetsvillkor återgälda precessomkostnaderna.
— I Norge medgives fri process utan hänsyn till partens lörmögenhetsställning
i sådana mål, som angå något statens eller en offentlig
stiftelses direkta intresse, såsom exempelvis tvist om offentlig egendom eller
angående utförande av vissa ämbetsåtgärder. Angående fri process pa
„rund av fattigdom hava utförliga bestämmelser upptagits i det sedan

Lagutskottets utlåtande AV 16.

den 21 december 1 9< 17 föreliggande ''lidkast til lov om vettergangsmaaden
i tvistemaal’, vilka bestämmelser i allt väsentligt torde överensstämma
med den i Norge nu tillämpade praxis i detta avseende. Enligt förslaget
kan ''fri rettergang’ helt eller delvis medgivas den, som ''ikke oden föleligt
savn for eget eller familjes nödtorftige underhold kan avse de med förelsen
af en retssag forbundne utgifter’. Denna rättshjälp omfattar befrielse
från alla avgifter till det allmänna i anledning av rättegången samt ersättning
till vittnen och sakkunniga eller offentliga ämbetsmän, som med
målet taga befattning, ävensom arvode till sakförare i de mål, där part skall
företrädas av sådan eller där efter omständigheterna i målet anlitande av
sakförare finnes böra äga rum. Part erhåller därjämte gottgörelse av allmänna
medel för personlig inställelse, då domstolen funnit sådan av nöden.
Beslut om beviljande av fri process meddelas av domstolens ordförande.
Ansökning om fri process kan utan hänsyn till partens behov förvägras,
när partens talan ''findes aabenbart ugrundet eller haablös eller er af vinge
betydning for ham, eller hvor han hav vist sig uvillig till rimelig ordning’.
Till förekommande av allt för dryga, kostnader för det allmänna
har domstolen tillagts befogenhet att från den medgivna befrielsen helt eller
delvis undantaga processhandlingar, som finnas vara uppenbart onödiga eller
företagna på onödigt kostsamt sätt. Särskilt åligger det domstolen att tillse,
att icke på det allmännas bekostnad onödigt antal vittnen höras eller i övrigt
annan bevisning föres angående samma faktum. Medgivandet av fri
process skall upphöra, om förutsättningarna därför ej längre äro för handen,
eller om det ådagalägges, att medgivandet lämnats på grund av falska
uppgifter. Part kan även förpliktas att gottgöra staten dess utgifter bland
annat i det fall, att part befinnes hava saknat skälig anledning att upptaga
eller försätta processen. — I Finland, där rättegångsförfarandet ännu
vilar på bestämmelserna i 1734 års lag och sålunda i allt väsentligt
överensstämmer med det svenska, föreligger sedan år 1901 ett fullständigt
reformförslag på processens område, vilket förslag därefter varit
föremål för överarbetning av finska lagberedningen. I detta förslag hava
i nu förevarande hänseende upptagits åtskilliga bestämmelser ''om befrielse
från erläggande av avgifter för rättegång’, enligt vilka s. k. fattigrätt
skulle medgivas i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande
stadganden i den tyska civilprocessen.

Vår svenska rätt står visserligen av gammalt icke främmande för
tanken, att rättshjälp åt obemedlade är ett samhällsintresse, som bör
befordras genom dess organ. 1734 års lag innehåller i 15 kap. 9 §
Rättegångsbalken följande ännu gällande stadgande: ’Den som fått av
rätten lov, att rättegångs saker driva, vare skyldig att utan betalning

Lagutskottets utlåtande Nr hd.

hjälpa de fattiga till rätta, då domaren det pålägger’. Den förutsättning
av autoriserade sakförare vid domstolarna, varifrån detta stadgande utgår,
blev emellertid som bekant icke förverkligad; och detsamma har därför
kommit att stå som en föreskrift utan egentlig tillämpning. Dock har
detsamma utan tvivel så tillvida haft betydelse, som med stöd därav
domare funnit sig befogade att i enskilda, särskilt ömmande fall förmå
vid rätten praktiserande advokat att kostnadsfritt meddela rättshjälp. I
övrigt torde den enda lättnad, som genom lagstiftningen beretts obemedlade
rättssökande, innefattas i de uti kungl. förordningen om expeditionslösen
den 7 december 1888 och kungl. förordningen angående stämpelavgiften
den 18 september 1908 meddelade bestämmelserna om rätt för
medellös person att utan lösen och stämpel utfå nödiga expeditioner. Då
emellertid kostnaden i detta avseende ingår såsom en jämförelsevis obetydlig
del i rästegångsutgifterna, hava nämnda stadgande!! föga inflytande
på nu ifrågavarande spörsmål. Däremot har genom lagen angående förordnande
av rättegångsbiträde åt häktad den 14 september 1906 på straffprocessens
område i vårt land ett första steg tagits för förverkligande av de
grundsatser om beredande av nödigt skydd för den tilltalades berättigade
intressen, som i den moderna lagstiftningen gjort sig gällande med alljämt
växande styrka.

Under det tidigare reformarbetet på rättegångslagstiftningens område
i vårt land har frågan om beredande av rättshjälp åt enskilda parter endast
i ganska ringa mån blivit föremål för beaktande. I lagkommitténs och
äldre lagberedningens förslag till rättegångsbalk framhölls såsom eu kännbar
olägenhet, att en rättssökande ofta kom me i svårigheter vid sin rätts bevakande
hos domstol, enär han ej ägde kännedom om någon person, till
vilken han med tillförsikt kunde vända sig för att få sina angelägenheter
uträttade. Av sådan orsak meddelades i förslagen den bestämmelsen, att
vid varje rätt skulle minst två skickliga män vara förordnade att såsom
fullmäktige tillhandagå de parter, som anlitade dem. — Frågan om införande
av en dylik anordning, varigenom i viss män ett autoriserat sakförarstånd
skulle utvecklats, blev sedermera vid åtskilliga tillfällen föremål
för riksdagens behandling. Sålunda beslöto Rikets Ständer vid 1859—
1860 års riksdag för sin del antaga ett av enskilda motionärer framlagt
förslag till införande i 15 kap. rättegångsbalken av bestämmelser av nyss
angivna innehåll. Men detta liksom ett av 1869 års riksdag fattat beslut
av enahanda innebörd blev icke av Kungl. Maj:t godkänt. Vid 1872 års
riksdag återkom samma fråga, ehuru i något modifierad form, men förföll
på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut. — I sitt den 6 juni 1884 avlämnade
betänkande angående rättegångsväsendets ombildning föreslog nya

Lagutskottets utlutande Nr lö.

lagberedningen visserligen åtskilliga bestämmelser rörande sakförarverksamhetens
ordnande, men dessa lämnade frågan om beredande av fri rättshjälp
åt parter i tvistemål fullständigt oberörd.

Såsom ett uppslag, vilket väl icke hittills föranlett någon lagstiftningsåtgärd
eller annat statsmakternas ingripande, men dock i detta sammanhang
förtjänar att beaktas, torde böra framhållas ett uttalande av den
s. k. n undan dsko in mitten i dess den 27 oktober 1904 avgivna betänkande.
1 samband med frågan om bolagens inflytande på det kommunala livet
m. m. anförde kommittén:

Kommittén kan icke underlåta att fästa uppmärksamheten på, att
allmogen knappast ännu är i stånd att erhålla tillräckligt juridiskt biträde
vid deras många rättskonfiikter med sågverksindustrien. De dugligaste
sakförarne hava i regel mer eller mindre fast anställning i trävaruindustriens
tjänst eller engageras åtminstone lättast av sågverksbolagen, vilka
hava råd att utfästa de rikligaste honoraren. Den rättshjälp, allmogen
kan erhålla, blir därför ej sällan av underordnat värde. Måleri bliva från
dess sida illa utredda, vilket särskilt är betänkligt i mål, där såsom i de
typiska norrlandsmålen så mycket är beroende på rena bevisfrågor. Därtill
kommer, att de långa avstånden i regeln betydligt försvåra anlitandet
av verkligt pålitliga ombud.’ I anslutning till detta kommitténs uttalande,
vilket emellertid icke utmynnade i någon särskild hemställan från dess
sida, framställdes av kommitténs ledamot herr Lindhagen i eu av honom
till betänkandet fogad reservation det yrkandet, ''att ett försök till anskaffande
av rättshjälp åt lantbefolkningen borde göras genom anställande
åtminstone i de två nordligaste länen av någon lämplig person, som mot
skalig taxa och eventuellt arvode av staten skulle på anmodan gå den
mera obemedlade lantbefolkningen till banda med biträde i rättsangelägenheter.
°

Ansatser till praktisk lösning av det föreliggande spörsmålet hava
emellertid icke helt och hållet uteblivit i vårt land. Utskottet har redan
förut erinrat om de i senare tid införda bestämmelserna angående rättegångsbiträde
åt häktade personer. I civilmål torde under vissa omstän<
lghetei låttshjälp i någon män beredas enskilda parter genom de åtgärder,
som i åtskilliga rättegångar vidtagas till bevakandet av det allmännas rätt,
såsom exempelvis förordnande kronoombud i vattenprocesser m. fl. mål.
Da i dylika mål enskilda sakägares intressen understundom i väsentlig
grad sammanfalla med kronans, kommer givetvis till någon del den verk”
samhet, som av kronans sakkunnige representanter utföres i rättegången,
också dessa enskilda parter till godo, ehuru denna rättshjälp, såsom icke
egentligen avsedd, uppenbarligen måste bliva ganska ofullständig

O Ö

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Då frågan om fri rättshjälp åt obemedlade icke blivit löst, på den
allmänna lagstiftningens väg, men behovet av dylik rättshjälp särskilt
i de större städerna visat sig synnerligen trängande, har denna fråga
på vissa håll upptagits såsom en kommunal angelägenhet. 1 några städer
hava stadsfullmäktige sålunda anslagit medel till anställande av s. k.
fattigsakförare. I Stockholm uppfördes dylikt anslag första gången i
1884 års stat och enligt den därstädes gällande instruktionen åligger
det fattigsakförare att med juridiskt biträde utom rätta samt vid domstol
i Stockholm tillhandagå meddellösa medlemmar av kommunen. Institutionen
har emellertid en ganska begränsad verksamhet och torde för att
rätt kunna fylla sin uppgift vara i behov av ytterligare utveckling. —
En i viss män härmed likartad verksamhet i samma syfte utövas i Stockholm
av två enskilda sammanslutningar, Centralförbundet för socialt arbete
och Svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsbyrå.

På sätt den föregående framställningen utvisar, har på skilda områden
ett starkt behov gjort sig gällande att fylla den brist, som icke
minst vid jämförelse med främmande länders lagstiftning måste anses
vidlåda den'' svenska rätten i nu förevarande avseende. Spörsmålets betydelse
både för talrika enskilda medborgare och för staten själv torde ock
med växande styrka kräva dess lösning. Visserligen lärer det kunna antagas,
att i sammanhang med det nu pågående arbetet för rättegångsväsendets
ombildning efter modernare grunder jämväl denna fråga kommer
att upptagas till behandling. Först i samband med sakförarverksamhetens
rättsliga ordnande torde densamma ock kunna slutgiltigt lösas. Utskottet
har likväl icke ansett den fråga, som genom nu förevarande motion förelagts
riksdagen, böra undanskjutas i avbidan å den ovissa tidpunkt, då
det nyssnämnda stora och vittomfattande lagarbetet kan vara bragt till
avslutning. Med hänsyn till frågans förut här ovan utvecklade principiella
vikt och det starkt framträdande praktiska behovet av åtgärder i detta
avseende har utskottet ansett det angeläget, att ärendet nu av liksdagen
underställes Kungl. Maj:ts beprövande.

Utskottet har härvid ingalunda förbisett,, att frågans ordnande även
med den begränsning, som i motionen angivits, för närvarande^ måste
mota betydande svårigheter, särskilt med hänsyn till det sätt, varpå i vält
land sakförarverksamheten är ordnad. Med hänsyn till det avsevärda antal
rättsbildade personer med olika kvalifikationer, som numera i vårt
land finnes att tillgå, torde det dock kunna antagas, att redan under för
handen varande förhållanden genom åtgärder från det allmännas sida utväg
skall kunna beredas för ett närmande till det angivna målet.

Då i saknad av7 den fasta grundval, ett modärnt rättegångsväsen

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

erbjuder, eu lösning av den räckvidd, som fullt motsvaras av ändamålet,
icke nu står att vinna, måste den föreliggande uppgiften tydligen begränsas
med hänsyn till närvarande förutsättningar för åvägabringande av den
här avsedda rättshjälpen 1 enlighet med utskottets förut uttalade uppfattning
synes i sådant avseende betydelse främst böra tillmätas rättsakter,
i vilka utredningen och utförandet av parternas talan i särskild grad betingas
av juridisk eller teknisk sakkunskap och där parternas ekonomiska
eller sociala ställning för dem utesluter eller i avsevärd män försvårar
utsikten att kunna bereda sig lämpligt biträde i rättegången. Såsom
exempel ur båda eller endera av dessa synpunkter torde kunna anföras
processer av det slag, som närmast föranlett motionärernas framställning,
vissa j ordatvister, rättegångar emellan trävarubolag och skogsägare angående
avverkningsrätt och liknande ämnen, mål angående utfående av barnuppfostringsbidrag,
m. in. Till äventyrs kunde Kungl. Maj:t tilläggas befogenhet
att i dylika mål förordna rättegångsbiträde åt de parter, som därav
äro i behov, eller eljest föranstalta om fri rättshjälp i lämplig form. Det
saknas icke exempel, att sådant på senaste tiden i visst fall ägt rum, om
än i annan form, än här närmast avses. Så har genom skrivelse till domänstyrelsen
den 20 december 1912 angående åtgärder för underlättande
av uppgörelser om återgång av avverkningskontrakt, huvudsakligen inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, Kungl. Maj:t låtit för
vederbörande skogsstatstjänstemän i Norrland och Dalarne framhålla önskvärdheten
av att av dem lämnades biträde åt vederbörande hemmansägare
med utredning i fråga om återköp av å respektive hemman vilande avverkningsrätt
till skog. En annan möjlighet till lösning av frågan torde
kunna tänkas på det sätt, att för vissa förvaltningsområden, t. ex. län, av
Kungl. Magt eller enligt dess uppdrag av de lokala myndigheterna förordnades
lämpliga rättskunniga personer med uppgift att i de fall, där
sådant funnes erforderligt, tillhandagå enskilda parter med rättshjälp antingen
mot ett mindre arvode av parten och fyllnadsersättning av allmänna
medel eller ock mot gottgörelse, som helt och hållet bestredes av statsverket.
— I övrigt lärer det icke kunna ankomma på utskottet att nu
närmare angiva vare sig den omfattning, i vilken rättshjälp, som här avses,
bör lämpligen beredas, eller de anordningar, som därför böra vidtagas;
utan måste det uppenbarligen överlämnas till Kungl. Maj:t att göra dessa
frågor till föremål för ett noggrann! övervägande, därvid såväl de uppslag,
som redan givits, som ock andra möjliga utvägar böra komma under bedömande.
»

Det av 1913 års lagutskott med ovanstående motivering framlagda
förslag om skrivelse till Kungl. Maj:t i ämnet antogs med en oväsentlig

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

modifikation av riksdagens andra kammare men blev av första kammaren
förkastat. Utskottet finner sig nu böra ånyo hemställa till riksdagen om
avlåtande av en skrivelse till Kungl. Maj:t i föreliggande fråga.

Utskottet har av förevarande kungl. proposition liksom av statsverkspropositionen
med tillfredsställelse inhämtat, att Kungl. Maj:t haft sin
uppmärksamhet riktad på spörsmålet, huruvida hovrätternas organisation
är sådan, att den lämnar vederbörlig garanti för målens allsidiga och sakkunniga
prövning. I likhet med departementschefen finner utskottet det
önskvärt, att hovrätternas adjungerade ledamöter beredes en fastare ställning
än den de för närvarande intaga, liksom ock att arbetet inom hovrätterna
i så stor utsträckning som möjligt bedrives av ordinarie ledamöter.

Efter dessa allmänna anmärkningar övergår utskottet till behandlingen.
av detalj bestämmelserna i de framlagda lagförslagen. Av statistiska
centralbyrån för utskottets räkning verkställda beräkningar angående verkan
i vissa avseenden av de föreslagna bestämmelserna bifogas detta utlåtande.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken.

För vinnande av större översikt över kapitlets innehåll hemställer
utskottet, att kapitlet måtte förses med underrubriker i enlighet med
nedan intagna förslag.

6 §•

Såsom av departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet framgår,
har det varit ifrågasatt, att i förevarande paragraf skulle införas eu
bestämmelse därom, att i brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess
prövning underställt, allmänt åtal icke skulle få fullföljas till högsta
domstolen annat än »när synnerliga skäl därtill äro». Departementschefen
har icke ansett lämpligt att i rättegångsbalken upptaga en bestämmelse
härom. Om en sådan bestämmelse över huvud vore behövlig, hade den
sin rätta plats i de för vederbörande åklagare utfärdade instruktionerna.
I övrigt har departementschefen ansett, att det skulle vara lämpligare att
för uppnående av den skärpta granskning av till fullföljd ifrågasatta mål,
som med nyssnämnda bestämmelse torde hava åsyftats, föreskriva skyldighet
för justitiekanslern, justitieombudsmannen och militieombudsmannen
att i förekommande fall själva fullfölja talan i mål, som de anse böra dragas
under högsta domstolens prövning. Då emellertid eu dylik skyldighet
möjligen skulle kunna anses bliva över hövan betungande för de

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

2ä

ifrågavarande ämbetenas innehavare, har departementschefen ansett sig
höra avstå härifrån och nöjt sig med att genom en förändrad avfattning
av stadgandet antyda önskvärdheten av att de, när hinder ej möter, själva
utföra sin talan i högsta domstolen.

Utskottet finner för sin del önskvärt, att eu bestämmelse av ovan
först omförmälta innehåll kommer att inflyta i instruktionerna för de
högsta åklagarna, och håller därjämte före, att — oavsett en dylik instruktionell
bestämmelse — ett stadgande bör givas om skyldighet för dem
att själva utföra åklagartalan i högsta domstolen. Utskottet kan icke dela
departementschefens farhåga för att ett dylikt åliggande skulle för dem
bliva över hövan betungande. Justitieombudsmannen förordnar i så ringa
omfattning om fullföljd av talan till högsta domstolen, att det för honom
icke kan komma att utgöra något avsevärt tillskott i arbete, om det ålägges
honom att där själv utföra sin talan. Vad justitiekanslern angår, torde°det
vara vanligt, att han, åtminstone i mera invecklade mål, tillställer åklagaren
i lägre instans närmare anvisningar rörande åtalets utförande i högsta domstolen.
Vid sådant förhållande och da justitiekanslern under de senare åren
i medeltal icke förordnat om talans fullföljande i mera än omkring tjucu
mål om året, vilket antal med hänsyn till bestämmelserna i förevarande
paragraf om avskärande från fullföljd av mindre brottmål för framtiden
torde komma att ytterligare minskas, synes icke heller beträffande justitiekanslern
betänkligheter möta att förplikta honom att själv utföra åklagartalan
i högsta domstolen. Med justitiekanslern och justitieombudsmannen
torde i nu ifrågavarande hänseende den föreslagne militieombudsmannen
böra likställas.

11 §•

Med aen av utskottet föreslagna ändringen i andra stycket av denna
paragraf avses att med full tydlighet utmärka, att stadgandet har avseende
även å det fall, då underrätt i slutligt utslag meddelat beslut angående
fråga, som i 16 kap. 10 § omförmäles, och denna fråga blivit till hovrätten
fullföljd utan sammanhang med själva målet.

13 §.

Ett avskärande i den omfattning, som i föregående paragrafer angives,
av rätten att fullfölja talan i högsta domstolen, bör, såsom ock
uttalas i riksdagens skrivelse av den 26 april 1913, kompletteras med ett
stadgande, som öppnar möjlighet att undantagsvis få hovrätts avgörande
i ett eljest inappellabelt mål draget under högsta domstolens prövning,
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 12 käft. (Nr 15). 4

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

då sådant kan finnas vara av större vikt, såsom då avgörandet har betydelse
utanför den föreliggande saken eller är av väsentlig vikt för parten
utöver det, varom i målet är omedelbarligen fråga. Förevarande paragraf
avser att tillmötesgå detta krav.

I paragrafens första punkt stadgas, att i mål, som eljest skulle vara
från fullföljd uteslutet, part må söka särskilt tillstånd till talans fullföljande,
då »det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig
vikt, att hans talan varder av Konungen prövad». Emot den norm,
som ”sålunda uppställts för dispens i ifrågavarande fall, synes utskottet
icke något vara att erinra. Enhet i lagtolkning och rättstillämpning är
otvivelaktigt ett allmänt intresse av den art, att högsta domstolens mellankomst
bör kunna anlitas för dess upprätthållande, när helst så prövas nödigt.
Vad angår stadgandets innebörd har föredragande departementschefen
i sitt yttrande till statsrådsprotokollet hänvisat till de principer,
som tillämpas i högsta domstolen vid måls hänskjutande till plenum.
Detta är otvivelaktigt riktigt så tillvida, att, där i dom eller utslag uttryckt
lagtolkning eller rättstillämpning står emot annan på liknande sätt
till uttryck kommen lagtolkning eller rättstillämpning, åt högsta domstolen
bör överlämnas att skilja mellan de olika meningarna. Men stadgandets
innehåll får icke anses vara härmed uttömt. Understundom bör en
viss lagtolkning eller rättstillämpning även vid sitt första framträdande
kunna giva anledning till en granskning ur ovan angivna synpunkt, vare
sig därför att ett visst lagstadgande befinnes otydligt eller tilläventyrs
blivit missuppfattat eller därför att en viss rättstillämpning befinnes oriktig
eller tvivelaktig. Att i sådant fall målets hänskjutande under högsta
domstolens prövning är ur synpunkten av det allmännas intresse av enhetlig
rättsskipning önskvärt och bör medgivas, synes utskottet otvivelaktigt.
" Särskilt anser utskottet detta vara fallet ifråga om mål, i vilka avgörandet
vare sig på grund av målens talrikare förekomst eller med hänsyn
till politiska eller sociala förhållanden, som kunna stå i sammanhang
med själva rättsfrågan, är av mera ömtålig art.

Andra stycket av förevarande paragraf angiver det fall, då undantagsvis
fullföljd av talan må medgivas på grund av enskild parts egna
intresse. Även i denna del synes förslaget innebära en tillfredsställande
lösning. Den i detta stycke föreslagna ändring är av uteslutande redaktionell
natur.

16 §-

Till följd av de i början av denna paragraf förekommande orden
»enligt här ovan givna stadganden» äger föreskriften om skyldighet för

Lagutskottets utlåtande Nr lä.

''11

hovrätt att i meddelat utslag1 eller beslut lämna part besvärshänvisning
ieke tillämpning på beslut, som omförmäles i 24 § andra stycket. Då
utskottet anser, att jämväl i nämnda fall besvärshänvisning skall av hovrätt
meddelas, har en omredigering av lagtexten ägt rum till närmare
överensstämmelse med avfattningen i nu gällande lag.

Enligt 30 kap. 11 § rättegångsbalken gäller för närvarande, att vad
hovrätt i meddelad hänvisning föreskrivit angående sättet för fullföljd av
talan ovillkorligen skall lända till efterrättelse. Den avvikelse förslaget
innehåller från nämnda princip torde visserligen vara utan större praktisk
betydelse, men har utskottet icke ansett anledning föreligga att på denna
punkt göra någon ändring i vad som för närvarande gäller.

1 sammanhang med omredigeringen av förevarande paragraf hai
även avfattningen av andra stycket av 23 § undergått någon jämkning.

19 §•

Inom utskottet hava betänkligheter framställts mot förslaget om fullfölj
dsavgiftens och kostnadsersättningens nedsättande hos konungens befallningshavande
i stället för i hovrätten eller nedre justitierevisionen. Det
bär befarats, att denna bestämmelse skulle kunna medföra dröjsmål med
ifrågavarande ekonomiska prestandas fullgörande, och att härav kunde föranledas
rättsförlust i särskilda fall, då part i sista stunden vände sig till
ett ombud med uppdrag att ombesörja talans fullföljande. Då utskottet
icke desto mindre lämnat förevarande paragraf utan anmärkning, har detta
föranletts dels därav, att utskottet funnit stadgandet böra så tolkas, att
varje Konungens befallningshavande i landet är skyldig att på anmodan
mottaga ifrågavarande belopp, oberoende av var parten är bosatt eller
vilken hovrätts dom som skall överklagas, dels ock därav, att utskottet
förutsatt, att om förslaget upphöjes till lag, Kungl. Maj:t skall i administrativ
väg utfärda bestämmelser avseende att trygga parts rätt att utan
onödig omgång utfå de nedsättningsbevis, han behöver för att kunna anmäla
missnöje i revisionsmål eller till nedre justitierevisionen ingiva fullföljdshandlingarna
i besvärsmål.

22 §.

Utskottet har icke kunnat undgå att rikta sin uppmärksamhet därpå,
att fall icke sällan förekommit, då part, som för vinnande av befrielse
från erläggande av revisionsskilling företett myndighets intyg om
fattigdom, förklarats hava förlorat sin talan på grund av någon felaktighet
i intygets avfattning. Även om det kunde synas ligga närmast till hands

Lagutskottets utlåtande Nr lö.

att söka uppnå rättelse i detta missförhållande genom anställande av åtal
mot de tjänstemän, som sålunda vållat, att enskild part gått sin talan
förlustig, kan det dock icke bestridas, att det ligger en alltför stor hårdhet
i den nämnda påföljden, då det icke lärer kunna med fog krävas, att
i allmänhet en part skall vara i stånd att själv bedöma, huruvida det intyg,
som tillhandahållits honom av vederbörande myndighet, varit rätt avfattat
eller ej. Utskottet har därför ansett sig böra föreslå, att en formell
brist av denna art skall kunna avhjälpas, sedan part genom föreläggande
att inkomma med behörigt intyg gjorts uppmärksam på densamma.

Bestämmelserna angående detta föreläggande äro analoga med vad
som för närvarande gäller i fråga om föreläggande att inkomma med felande
protokoll. Då det nya intyget tydligtvis bör avse partens förmögenhetsförhållanden
vid tiden för dess utfärdande, har den föreslagna anordningen
ansetts böra medföra såsom konsekvens, att för den händelse parten skulle fått
sin ekonomiska ställning förbättrad, så att han ej kan erhålla fattigdomsintyg,
det bör stå honom fritt att nedsätta det belopp, varom fråga är, och till
hovrätten inkomma med bevis om nedsättningen i stället för fattigdomsintyg.

Motsvarande bestämmelser för besvärsmål hava av utskottet föreslagits
i 36 §.

23 §.

Angående den föreslagna ändringen i denna paragraf hänvisas till
vad som anförts vid 16 §.

BO §.

I motiveringen till denna paragraf har departementschefen uttalat,
att sedan eu dispensansökan avslagits, det måste ankomma på någon av
de dömande avdelningarna i högsta domstolen att meddela utslag i. målet,
ett utslag, som i allmänhet icke kunde innehålla annat än eu förklaring, att
den överklagade hovrättsdomen står fast.

Med den ståndpunkt, det till lagrådet remitterade förslaget intog
i fråga om parts rätt att under Konungens prövning draga frågan, huruvida
°hovrätten förfarit riktigt, då densamma förklarat part icke äga fullfölja
talan i målet, var en ordning som den antydda tydligtvis nödvändig.
Enligt det för riksdagen framlagda förslaget (se 17 § andra stycket) kan
däremot en part, som av hovrätten förklarats obehörig fullfölja talan i ett
mål, icke få ändring härutinnan annorledes än genom särskilt tillstånd av
Konungen till talans fullföljande. Under sådana förhållanden kan regelmässigt,
efter det högsta domstolens dispensavdelning prövat och avslagit
en ansökan om tillstånd att fullfölja talan, ingen som helst reell prövning

Lag utskottats utlåtande Nr lä.

2!»

av målet återstå för den dömande avdelning, där det härefter skulle komma
att anmälas. Det måste därför betraktas såsom önskvärt, att högsta domstolens
tid icke måtte tagas i anspråk genom eu dubbel anmälan av alla
sådana mål, i vilka gjord dispensansökan avslås. Detta har utskottet sökt
undvika genom att i förevarande paragraf föreslå en bestämmelse av innehåll,
att dispensavdelningen i beslut, varigenom ansökan om tillstånd till
talans fullföljande avslås, skall intaga besked därom, att hovrättens utslagstår
fast. Då detta dispensavdelningens besked sålunda kommer att innebära
högsta domstolens slutliga beslut i förevarande mål, följer härav, att
en expedition av beslutet måste tillhandahållas den klagande parten.

Motsvarande bestämmelser i fråga om besvärsmål återfinnas i 39 §.

31 §.

Departementschefen har ansett önskvärt, att likformighet mellan
rättegångsmål och utsökningsmål bleve åvägabragt i fråga om reglerna
angående påföljd av att protokoll eller utslag i ett mål saknas, samt åstadkommit
denna likformighet genom att göra utsökningslagens nuvarande
stränga regel på denna punkt tillämplig även i rättegångsmål.

Utskottet har funnit det betänkligt att på detta sätt skärpa de formella
bestämmelserna i rättegångsbalken, då härav alltför lätt skulle kunna
bliva en följd, att part på grund av ett mycket ursäktligt förbiseende förlorade
sin talan. Utskottet har därför föreslagit, att de nuvarande bestämmelserna
i 30 kap. 19 § i förevarande ämne skola bibehållas. Den
önskvärda överensstämmelsen med utsökningslagen har utskottet åvägabragt
på det sätt, att i stället förfarandet i utsökningsmål blivit ändrat. Detta
har kunnat ske utan någon ändring i den riksdagen förelagda lagtexten,
blott genom bibehållande av den i 230 § utsökningslagen föreslagna hänvisningen
till rättegångsbalken.

I fråga om besvärsmål innehållas motsvarande bestämmelser i förslagets
41 §.

36, 39 och 41 §§.

I fråga om de föreslagna ändringarna av dessa paragrafer hänvisas till
vad som anförts vid 22, 30 och 31 §§.

43 §.

Utskottet, som delar den av departementschefen (å sid. 117—118 i
den kungl. propositionen) uttalade uppfattning, att part i vissa fall bör
hava rätt återfå nedsatt belopp efter ansökan hos vederbörande Konungens

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

befallningshavande, har på grund härav föreslagit sådan ändring i tredje
stycket av förevarande paragraf, att därav med tydlighet framgår, att
högsta domstolen endast tager befattning med frågan om parts rätt att
lyfta nedsatt kostnadsersättning i samband med att utslag meddelas i fullföljt
mål eller på ansökan om ersättning för inställelsekostnad i mål, däri
motparten anmält missnöje men sedan uteblivit.

I detta sammanhang vill utskottet uttala vikten av att Kungl. Maj:t
måtte i administrativ väg utfärda noggranna bestämmelser om sättet för
part att hos Konungens befallningshavande utfå nedsatta belopp, så att
större svårigheter härför icke måtte beredas vederbörande part, än som
för rättssäkerheten oundgängligen erfordras.

Förslaget till lag om högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar.

3 §•

Inom utskottet hava anmärkningar framställts däremot, att part, som
på grund av fattigdom icke kunde nedsätta stadgat belopp till säkerhet
för motpartens rättegångskostnad, ej skulle äga att utan särskild förprövning
av befogenheten av den fullföljda talan få sitt mål upptaget av högsta
domstolen. På de av departementschefen anförda skäl finner utskottet
emellertid det föreslagna stadgandet om särskilt tillstånd såsom förutsättning
för rätt till talans fullföljande i dylika fall fullt befogat, Emellertid
håller utskottet före, att vid dispensansökningar av denna art målet bör
få släppas fram till prövning i högsta domstolen, så snart eu av ledamöterna
å dispensavdelningen röstar härför. Detta innebär med andra ord,
att ett dylikt mål kan avvisas endast om alla tre ledamöterna äro därom
ense. Deri klagande parten kommer härigenom i nästan samma situation,
som om målet verkligen blivit föredraget på eu femmansavdelning; även
i sådant fall skulle hans ändringsyrkande hava avvisats, om tre ledamöter
enats om denna mening. Efter denna jämkning av bestämmelserna i förevarande
paragraf synes den fattige sökanden i själva verket komma i en
fördelaktigare ställning, än om han tillåtits utan annan betingelse än företeende
av fattigdomsintyg fullfölja sin talan. Utom det att tvisten kommer
att bringas till slut vida snabbare, än eljest skulle varit fallet, ådrager han
sig nämligen icke någon skyldighet att gälda kostnadsersättning till motparten;
denne behöver nämligen enligt förslaget icke komma tillstädes i
högsta domstolen, så länge ansökningen om tillstånd till talans fullföljande
ännu icke är beviljad.

Lagutskottets utlåtande Nr Jo. 31

l’å grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl.
Maj:ts förevarande förslag icke kunnat av riksdagen i
oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga
följande

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslug.

i:o) Lagom
ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 30 kap. rättegångsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

30 KAP.

Om fullföljd av talan mot hovrätts beslut, så ock om underställning
av mål, som blivit av hovrätt avdömt.

Om sättet för fullföljd av talan mot
hovrätts statliga utslag.

1 §•

Talan mot hovrätts slutliga utslag i vädjat mål eller till hovrätten
instämt tvistemål skall, där ej här nedan annorlunda stadgas, hos Konungen
fullföljas genom revisionsansökning.

Över hovrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär inkommit till
hovrätten eller blivit dess prövning underställt, skall klagan hos Konungen
töras genom besvär. Lag samma vare beträffande klagan över hovrätts
slutliga utslag i brottmål, som omedelbart i hovrätten anhängiggjorts, så
ock i sadant tvistemål eller ärende, varmed, utan föregången stämning,
hovrätten såsom första domstol tagit befattning

O Ö

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Beslut, varigenom hovrätten utan att skilja målet från sig dömt till
värjemålsed, vare i fråga om fullföljd av talan såsom slutligt utslag ansett.

2 §•

Har hovrätt i dit instämt tvistemål förklarat sig obehörig eller stämningen
ogin, skall över det utslag klagan föras genom besvär.

3 §.

Har underrätt i slutligt utslag meddelat beslut av beskaffenhet att,
där det under rättegången givits, särskild klagan däröver varit tillåten,
och varder talan mot det beslut i hovrätten fullföljd i sammanhang med
klagan i huvudsaken, skall part, som allenast i den sålunda fullföljda särskilda
frågan vill klaga över hovrättens utslag, fullfölja sin talan genom
besvär, ändå att målet efter vad till hovrätten inkommit.

4 §•

Har i brottmål hovrätt, jämte det utslag meddelats, tillika hänvisat
målet till fortsatt handläggning Hd annan överrätt, skall i fråga om tid
för klagan över det utslag vad i 25 kap. 6 § är stadgat äga motsvarande
tillämpning.''

5 §•

Hovrätts slutliga utslag i dit fullföljt tvistemål eller ärende rörande
penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, må ej. överklagas,
när värdet av vad parten i hovrätten tappat, uppenbarligen icke uppgår
till ettusenfemhundra kronor. Rörer målet jämväl sådant, som ej kan
skattas i penningar, och har utslaget härutinnan gått parten emot, äge
han dock fullfölja talan i målet.

6 §•

1 mom. I brottmål, som fullföljts
i hovrätt eller blivit dess prövning
underställt, må ej ändring i
hovrättens slutliga utslag sökas:

6 §•

1 mom. I brottmål, som fullföljts
i hovrätt eller blivit dess prövning
underställt, må ej ändring i hovrättens
slutliga utslag sökas:

Lagutskottets utlåtande Nr IT).

Kung!. Maj:ts förslag.

av allmän åklagare eller målsägande,
med mindre hans talan avsett
ansvar för brott, va ra straffarbete
eller avsättning efter lag kan följa;

av tilltalad, med mindre han
blivit sakfälld eller ställd under
framtiden för sådant brott eller för
annat brott dömts till fängelse eller
mistning av ämbete på viss tid.

Allmänt åtal må i mal. som ovan
sagts, ej fullföljas av annan än justitiekanslern
eller riksdagens justitieombudsman
eller militieombudsman
eller den någon av dem därtill
förordnar.

2 inom. Utan hinder av vad i
1 '' mom. är stadgat äge målsägande
eller tilltalad fullfölja talan mot
hovrättens utslag, där målet rörer
annat än ansvar och utslaget därutinnan
gått honom emot, dock där i
denna, del fråga är enbart om penningar
eller sådant, som kan skattas
i penningar, allenast såframt det
icke är uppenbart, att värdet av vad
parten tappat ej uppgår till ettusenfemhundra
kronor. Har tilltalad
fällts till böter eller vite, som, ensamt
eller i förening med vad han
tappat i penningar eller penningars
värde, uppgå till belopp, som nu
sagts, vare honom ej heller förment
att fullfölja talan mot utslaget.

Utskottets förslag.

av allmän åklagare eller målsägande,
med mindre hans talan avsett
ansvar för brott, varå straffarbete
eller avsättning- efter lag kan
följa;

av tilltalad, med mindre han blivit
sakfälld eller ställd under framtiden
för sådant brott eller för annat
brott dömts till fängelse eller mistning
av ämbete på viss tid.

Allmän åklagares talan i mål,
som ovan sagts, md ej fullföljas av
annan än justitiekanslern eller riksdagens
justitieombudsman eller militieombudsman.

2 mom. Utan hinder av vad i
1 mom. är stadgat äge målsägande
eller tilltalad fullfölja talan mot hovrättens
utslag, där målet rörer annat
än ansvar och utslaget därutinnan
gått honom emot, dock där i denna
del fråga, är enbart om penningar
eller sådant, som kan skattas i penningar,
allenast såframt det icke är
uppenbart, att värdet av vad parten
tappat ej uppgår till ettusenfemhundra
kronor. Har tilltalad fällts
till böter eller vite, som, ensamt
eller i förening med vad han tappat
i penningar eller penningars värde,
uppgå till belopp, som nu sagts,
vare honom ej heller förment att
fullfölja talan mot utslaget.

7 §■

Vid beräkning av värdet av vad part tappat må hänsyn icke tagas
till rättegångskostnad eller till ränta, som upplupit efter målets anhängiggörande.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 12 käft. (AV 15.)

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

8 §■

över utslag, varigenom hovrätt utan att döma till värjemålsed visat
mål åter till underrätt, må ej klagas; innefattar utslaget prövning av
fråga, som inverkar på målets utgång, vare dock part berättigad att däremot
fullfölja talan i sammanhang med huvudsaken, där denna kommer
under Konungens prövning.

9 §•

Utslag, varigenom hovrätt i annat mål än sådant, som blivit omedelbart
i hovrätten anhängiggjort, dömt till värjemålsed, må ej överklagas.
Har hovrätt upphävt underrätts beslut, varigenom sådan ed ålagts, däröver
må ej heller klagas.

10 §.

över hovrätts utslag i fråga, som jämlikt 16 kap. 3 § blivit från
underrätt fullföljd, må ej klagas, utan så är att hovrätten upphävt beslut,
varigenom underrätten förklarat sig behörig att upptaga målet.

Ej heller i ty fall må dock frågan om underrättens behörighet dragas
under Konungens prövning, med mindre målet är sådant, att parten, om
han hade i hovrätten fullföljt talan i själva saken och dess utslag hade
gått honom emot, skulle utan hinder av 5 eller 6 § varit berättigad att
överklaga detsamma.

11 §•

Har underrätt beviljat kvarstad
eller skingringsförbud eller förordnat
om annan därmed jämförlig åtgärd,
och varder det beslut av hovrätten
upphävt, vare ej klagan över hovrättens
utslag tillåten.

Har hovrätt eljest meddelat utslag
i fråga., som jämlikt 16 kaj).
10 § blivit från underrätt fullföljd,
skall i fråga om klagan över det
utslag i tillämpliga delar gälla vad
här ovan i 5 och 6 §§ är stadgat.

11 §•

Har hovrätt eljest meddelat utslag
i dit fullföljd fråga, som i 16
kap. 10 § omförmäles, skall beträffande
klagan över det utslag i tilllämpliga
delar gälla vad här ovan
i 5 och 6 §§ är stadgat.

Lagutskottet* utlåtande Nr IT).

Kungl. Maj:ts förslag.

Hovrätts utslag i fråga, som enligt
16 kap. 11 eller 12 § dragits
under hovrättens prövning, må ej
överklagas.

Utskottets förslag. •

Hovrätts utslag i fråga, som enligt
16 kap. 11 eller 12 § dragits
under hovrättens prövning, må ej
överklagas.

12 §.

1 mål, som blivit i hovrätt fullföljt eller dess prövning underställt,
vare ej tillåtet emot hovrättens utslag fullfölja talan allenast beträffande
rättegångskostnad.

13 §.

Menar part i något fall, där enligt
5, 6 eller 9 §, 10 § andra stycket,
11 § andra stycket eller 12 §* fullföljd
av talan ej må äga rum, att det
för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning
är av synnerlig vikt, att
hans talan varder av Konungen prövad,
äge han hos Konungen söka
tillstånd till talans fullföljande. Är
fråga om fullföljd av allmänt åtal,
må ansökan, varom nu sagts, endast
göras av åklagare, som i 6 § är särskilt
nämnd.

Enskild part äge ock i fall, som
i första stycket sägs, söka Konungens
tillstånd till talans fullföljande,
där han visar, att sådant för honom
skulle hava synnerlig betydelse utöver
det mål, varom fråga är.

13 §.

Menar part i något fåll, där enligt
5, 6 eller 9 §, 10 § andra stycket,
11 § andra stycket eller 12 §
fullföljd av talan ej må äga rum,
att det för enhetlig lagtolkning eller
rättstillämpning är av synnerlig vikt,
att hans talan varder av Konungen
prövad, äge han hos Konungen söka
tillstånd till talans fullföljande. Är
fråga om fullföljd av allmänt åtal,
må ansökan, varom nu sagts, endast
göras av åklagare, som i 6 § är särskilt
nämnd.

Enskild part äge ock, dä enligt
lagrum, som i första stycket sägs,
hovrätts utslag ej ma överklagas, söka
Konungens tillstånd till talans fullföljande,
där han visar, att sådant
för honom skulle hava synnerlig
betydelse utöver det mål, varom
fråga är.

Lagutskottets utlåtande Nr lå.

Kungl. May.ts förslag. Utskottets förslag.

Om sättet för fullföljd av talan mot
hovrätts beslut under rättegången.

14 §.

Har hovrätt i där anhängigt mål under rättegången meddelat beslut
av beskaffenhet, som i 16 kap. 10 eller 11 § sägs, skall talan mot beslutet
löras genom besvär; är beslutet meddelat i det slutliga utslaget, skall i
fråga om sättet för fullföljd av talan hos Konungen vad för varje fall
finnes i 25 kap. 5 § stadgat om klagan över underrätts beslut i sådan
fråga äga motsvarande tillämpning.

15 §.

i fråga om beslut, som i annat fall, än i 14 § avses, blivit av hovrätt
i där anhängigt mål under rättegången meddelat, skall vad i 25 kap.
7 § är föreskrivet angående där omförmäla beslut äga motsvarande tilllämpning.

16 §•

Finner hovrätt part enligt här
ovan givna stadgandeU vara berättigad
att omedelbart fullfölja talan
mot utslag eller beslut, som av hovrätten
meddelas, skall i utslaget eller
beslutet givas till känna, huruvida
klagan skall av honom föras genom
revisionsansökning eller genom besvär,
ävensom i förra fallet, huru missnöje
skall i hovrätten anmälas, och
i det senare, inom vilken tid och varest
besvär skola ingivas samt vad
klaganden i övrigt har att iakttaga
för fullföljd av sin talan. Ställer

Om tillkännagivande angående sättet
för fullföljd av talan mot hovrätts
utslag eller beslut.

16 §•

Dä hovrätt meddelar utslag eller
beslut, däremot talan må av någondera
parten omedelbart fullföljas,
skall däri givas till känna, huruvida
klagan skall av parten föras genom
revisionsansökning eller besvär; och
varde jämväl angivet, där talan skall
fullföljas genom revisionsansökning,
huru missnöje skall i hovrätten anmälas,
samt. i annat fall, inom vilken
tid och varest besvär skola inlämnas,
ävensom vad klaganden i
övrigt hav att iakttaga för fullföljd
av sin talan. Vid hovrättens prov -

Lagutskottet* utlåtande. Nr 15.

Kungl. Maj:ts förslag.

sig parten vad sålunda föreskrivits
till efterrättelse, må ej frågan om
hans rätt till fullföljd eller om de
meddelade föreskrifternas riktighet av
motparten dragas under Konungens
prövning.

I mål, däri någon hålles häktad,
skall utslag eller beslut, varom
nu är sagt, ofördröjligen genom hovrättens
föranstaltande delgivas den
häktade, där det ej blivit för honom
muntligen avsagt.

Utskottets förslag.

ning, att part äger fullfölja talan,
och dess föreskrift om sättet för
fullföljden skall förbliva; motparten
må ej heller i övrigt draga frågan
om. de meddelade föreskrifternas
riktighet under Konungens prövning.

17 §.

Finnes part enligt här ovan i 5—12 §§ givna stadgande!! icke vara
berättigad till fullföljd av talan mot slutligt utslag, som av hovrätten
meddelas, give hovrätten i utslaget till känna, att talan däremot ej må av
parten fullföljas; utsätte ock det lagrum, enligt vilket utslaget ej må överklagas.

Mot hovrättens beslut härutinnan må ej talan föras. Menar parten,
att beslutet grundas å oriktig lagtolkning, äge han dock hos Konungen söka
tillstånd till fullföljd av talan i målet; är frågan om partens rätt till fullföljd
beroende av värdet av vad han i hovrätten tappat, må icke i något
fall till styrkande av det värde ny bevisning hos Kon un oren förebringas.

18 §.

Vill part utverka sig sådant tillstånd, som i 13 § eller 17 § andra
stycket omförmäles, fullgöre vad för varje fall är föreskrivet beträffande
talans fullföljande. Om vad parten i sådant avseende har att iakttaga
meddele hovrätten på begäran underrättelse, såsom i 16 § sägs; skall talan
fullföljas genom besvär, varde av hovrätten jämväl angivet, huru tillstånd
enligt 37 § skall sökas.

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Om nedsättning av fullföljdsavgift
och kostnadsersättning.

19 §.

Deri, som vill fullfölja talan mot hovrätts utslag eller beslut, vare,
evad han har att söka revision eller att anföra besvär, pliktig att hos Konungens
befallningshavande nedsätta ej allenast fullföljdsavgift, etthundrafemtio
kronor, utan ock enahanda belopp till säkerhet för den kostnadsersättning,
som Konungen kan komma att tillerkänna hans motpart. Har
i mål, däri flera äga gemensam talan, en av dem nedsatt belopp, som
nu sagts, galle det också för de övriga. Äro i målet flera motparter till
den, som klagar, vare han ändock ej pliktig att nedsätta mera än ovan
är föreskrivet.

Från skyldighet, varom nu sagts, vare kronan fri, så ock i brottmål
allmän åklagare samt tilltalad, vilken i målet hålles häktad. Annan
tilltalad, som för talan i fråga om honom ådömt ansvar, vare fri från
nedsättande av fullföljdsavgift. Nedsättning till säkerhet för kostnadsersättning
vare ej av nöden, där enskild motpart ej finnes.

20 §.

Part, som till säkerhet för motpartens kostnadsersättning nedsatt
föreskrivet belopp men på grund av fattigdom ej förmått nedsätta stadgad
fullföljdsavgift, äge utan hinder därav fullfölja sin talan, såframt han
iakttager vad för sådant fall stadgas i 22 § eller 36 § första stycket.

Är part icke i stånd att gälda ens det belopp, som skall tjäna motparten
till säkerhet för kostnadsersättning, äge han ändock fullfölja sin
talan, såframt Konungen med hänsyn till omständigheterna i målet finner
skäl giva tillstånd därtill. Huru ansökan om sådant tillstånd göres, skils
i 27 § och 36 § andra stycket.

Om missnöjesanmälan.

21 §.

Vill part söka revision, åligger det honom att före klockan tolv å
trettionde dagen från den dag, då hovrättens utslag gavs, skriftligen hos
hovrätten anmäla missnöje samt därvid tillika ingiva Konungens befallningshavandes
bevis om nedsättning av de i 19 § föreskrivna belopp.

Ej vare nödigt att över missnöjesanmälan höra motparten.

Lagutskottets utlåtande Nr lö. 39

Kung!,. Maj:ts förslag.

22 §.

Kan part, som anmäler missnöje,
icke förete bevis om nedsättning såväl
av stadgad fullföljdsavgift som
av föreskrivet belopp till säkerhet för
motpartens kostnadsersättning, skall
han vid sin missnöjesanmälan foga
av Konungens befallningshavande
eller underrätten eller häradshövdingen
eller borgmästaren eller kronofogden
eller, i mål från Norrbottens
eller Västerbottens läns lappmark,
länsmannen eller lappfogden
i den ort, där sökanden har sitt hemvist,
utfärdat intyg, att han icke
äger tillgång till gäldande av etthundrafemtio
kronor eller efter gäldande
därav skulle sakna nödtorftigt
uppehälle.

Aro för den myndighet, hos vilken
sådant intyg sökes, sökandens
förmögenhetsvillkor icke kunniga,
uppdrage myndigheten åt trovärdig
man att hålla undersökning därom
och give sedan intyg, där det prövas
kunna ske.

Utskottets förslag.

Kan part, som anmäler missnöje,
icke förete bevis om nedsättning såväl
av stadgad fullföljdsavgift som
av föreskrivet belopp till säkerhet
för motpartens kostnadsersättning,
skall lian vid sin missnöjesanmälan
foga av Konungens befallningshavande
eller underrätten eller häradshövdingen
eller borgmästaren
eller kronofogden eller, i mål från
Norrbottens eller Västerbottens läns
lappmark, länsmannen eller lappfogden
i den ort, där sökanden har
sitt hemvist, utfärdat intyg, att han
icke äger tillgång till gäldande av
etthundrafemtio kronor eller efter
gäldande därav skulle sakna nödtorftigt
uppehälle. Åro för den myndighet,
hos vilken sådant intyg sökes,
sökandens förmögenhetsvillkor icke
kunniga, uppdrage myndigheten åt
trovärdig man att hålla undersökning
därom och give sedan intyg,
där det prövas kunna ske.

Har part i rätt tid ingivit vederbörlig
myndighets intyg om fattigdom,
men är intyget ej av det innehåll, här
ovan stadgas, varde parten förelagt
att inom viss tid inkomma med behörigt
intyg vid äventyr att, där
sådant intyg icke är i hovrätten tillgängligt,
dä missnöjesanmälan företages
till prövning, parten skall hava
förlorat sin talan. Ingiver parten i
stället för intyg, som nu sagts,
Konungens hefall ning skavandes bevis

Isig utskottets utlåtande Nr 15.

Kungl. May.ts förslag. Utskottets förslag.

23 §.

Har part rätteligen anmält missnöje,
give hovrätten bevis därom med
underrättelse om vad parten därutöver
har att iakttaga för fullföljd av
sin talan. Erfordras enligt 13 §,
17 § andra stycket eller 20 § andra
stycket Konungens tillstånd till talans
fullföljande, varde jämväl angivet,
huru sådant tillstånd enligt 27 eller
28 § skall sökas.

Ej må klagan föras däröver att
missnöjesanmälan upptagits. Ställer
sig parten råd hovrätten föreskrivit
till efterrättelse, in d ej heller frågan
om de meddelade föreskrifternas riktighet
av motparten dragas under
Konungens prövning.

om nedsättning av det belopp, varom
fråga är, vare det ock gillt.

23 §.

Ej må klagan föras däröver att
missnöjesanmälan upptagits; ej heller
må frågan om de meddelade föreskrifternas
riktighet af motparten till
den, som anmält missnöje, dragas
under Konungens prövning.

24 §.

Varder ej missnöje anmält inom föreskriven tid, eller försummar
part att iakttaga något av vad i 21 och 22 §§ i övrigt är föreskrivet,
stånde hovrättens utslag fast, där ej inom samma tid visas laga förfall.
Visas förfall, utsätte hovrätten ny tid.

Har missnöjesanmälan ej upptagits, äge parten mot beslutet fullfölja
talan genom besvär.

25 §.

År missnöjesanmälan rätteligen gjord, läte hovrätten före utgången
av den tid, inom vilken talan skall fullföljas, till Konungen insända hos
hovrätten befintliga handlingar i målet.

lagutskottet» utlåtande Nr 15.

Kungl. Maj:ts förslag.

IItskottets förslag.

Om talans l ull följande genom revisionsansökning.

26 §.

Part, som rätteligen anmält missnöje med hovrättens utslag, skall
före klockan tolv å fyrtifemte dagen från den dag, då utslaget gavs, inställa
sig i Konungens nedre justitierevision samt dit ingivä revisionsinlaga.
Vid inlagan foge sökanden överklagade utslaget jämte bevis om
anmält missnöje ävensom underrättens protokoll i målet, såvitt deras insändande
ej åligger hovrätten, samt de hos hovrätten förda protokoll.

27 §.

Har sökanden vid sin missnöjesanmälan icke fogat, bevis om nedsättning
av föreskrivet belopp till säkerhet för motpartens kostnadsersättning,
skall ansökan om tillstånd att utan hinder därav få fullfölja talan fogas
vid revisionsinlagan.

28 §•

Ansökan om sådant tillstånd till talans fullföljande, varom i 13 §
eller 17 § andra stycket förmåles, skall i mål, som fullföljes genom revisionsansökning,
fogas vid revisionsinlagan samt innehålla de skäl, å vilka
ansökningen grundas. Andra skäl komma ej under bedömande.

Bifaller Konungen ansökan, som i 17 § andra stycket avses, varda
skälen härtill i beslutet angivna.

29 §•

Finner vid prövning av ansökan, som i 27 eller 28 § omförmäles,
Konungen nödigt att höra motparten över ansökningen, skall vad i 27 kap.
6—14 §§ är för hovrätt stadgat i tillämpliga delar gälla.

Bifalles ansökningen, skall Konungens beslut härom genom sökandens
försorg delgivas motparten, och skall därvid i tillämpliga delar lända till
efterrättelse vad i 27 kap. 6, 7, 8, 9 och 11 §§ är stadgat i fråga om delgivning
av besvär; dock må vad i 8 § stadgas rörande påföljden av underlåtenhet
att återställa besvårshandlingarna ej tillämpas å beslut, som nu sagts.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 12 käft. {Nr 15). 6

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Kungl. Maj:ts förslag.

30 §.

Försummar part, som anmält missnöje,
att inom föreskriven tid inställa
sig eller ingiva revisionsinlaga
eller ansökan, som i 27 eller 28 §
sägs, stånde hovrättens utslag fast,
där ej inom samma tid visas laga
förfall. Visas förfall, utsätter Konungen
ny tid.

Varder ansökan, som nyss sagts,
avslagen, stånde överklagade utslaget
fast.

31 §•

Har den, som söker revision, underlåtit
att ingiva överklagade utslaget
eller bevis om anmält missnöje
eller underrättens eller hovrättens
protokoll i målet, och är det
felande icke hos Konungen tillgängligt,
då målet företages till avgörande,
skall sökanden liava förlorat
sin talan.

Utskottets förslag.

30 §.

Försummar part,som anmält missnöje,
att inom föreskriven tid inställa
sig eller ingiva revisionsinlaga eller
ansökan, som i 27 eller 28 § sägs,
stånde hovrättens utslag fast, där ej
inom samma tid visas laga förfall.
Visas förfall, utsätter Konungen ny
tid.

Varder ansökan, som nyss sagts,
avslagen, stånde överklagade utslaget
fast, därom besked intages i Konungens
över ansökningen meddelade beslut.

31 §•

Har den, som söker revision, underlåtit
att ingiva överklagade utslaget
eller bevis om anmält missnöje
eller underrättens eller hovrättens
protokoll i målet, och är ej handlingen
av annan part företedd eller
frän hovrätten insänd, varde sökanden
förelagt att inom viss tid inkomma
med det felande vid äventyr
att, där det ej är hos Konungen tillgängligt,
då målet företages till avgörande,
sökanden skall hava förlorat
sin talan.

32 §.

Svaranden skall, där sökanden utan särskilt tillstånd äger fullfölja
talan, inställa sig i nedre justitierevisionen sist å fjortonde dagen från
den dag, då sökanden senast bör där tillstädeskomma. Erfordras Konungens
tillstånd till talans fullföljande, och har beslut, varigenom sådant tillstånd
meddelats, blivit inom den för ingivande av delgivningsbevis bestämda tid
tillställt svaranden, vare denne pliktig att inställa sig sist å trettionde dagen
från den dag beslutet delgavs honom; har kungörelse angående beslutet

Lagutskottet» utlåtande Nr 15.

Ktingl. Majsts förslag. Utskottets förslag.

vant införd i allmänna tidningarna, skall svaranden inställa sig senast å
nittionde dagen från sista kungörandet.

Inställer sig svaranden ej inom tid, som nu sagts, liave sedan ej rätt
att varda hos Konungen hörd, med mindre inom samma tid laga förfall
visas. Visas förfall, utsätter Konungen ny tid.

Ändå att svaranden ej inställt sig i rätt tid, äge han framställa jäv
mot vittne, som hos Konungen åberopas.

Vad i 26 kap. 9—14 §§ är stadgat angående mål, som efter vad
till hovrätt inkommit, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om mål,
som genom revisionsansökning dragits under Konungens prövning.

34 §.

Utebliver part, som anmält missnöje, och vill motpart, som inställer
sig inom den för svaromåls avgivande stadgade tid, njuta ersättning för
sin kostnad, söke det skriftligen hos Konungen sist å trettionde dagen
efter utgången av den tid.

Om talans fullföljande genom besvär.

35 §.

Besvär över hovrätts utslag eller beslut skola till nedre justitierevisionen
ingivas före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, då utslaget
eller beslutet gavs. Vid besvären foge klaganden ej allenast Konungens
befallningshavandes bevis om nedsättning av de i 19 § föreskrivna
belopp utan ock överklagade utslaget eller beslutet samt underrättens och
hovrättens i målet förda protokoll, såvitt deras insändande ej åligger hovrätten
efter tv i 40 § sägs.

. > J . ° o Ö

rart, som i målet hålles häktad, äge till Konungens befallningshavande
eller tillsyningsmannen vid häktet ingiva sina besvär; och varde,
där ej utslaget eller beslutet blivit av hovrätten muntligen avsagt för
parten, tiden för besvärens ingivande för honom räknad från den dag utslaget
eller beslutet delgavs honom.

Har hovrätt i där anhängigt mål meddelat beslut om någons häktande
eller kvarhållande i häkte eller hämtande till rätten, vare klagan
över sådant beslut ej inskränkt till viss tid.

Lagutskottet utlåtande Nr 15.

Kungl. Majds förslag.

36 §.

Förete!'' klaganden bevis, att han
nedsatt föreskrivet belopp till säkerhet
för motpartens kostnadsersättning,
men icke bevis om nedsättning
av stadgad fullföljdsavgift, skall
vid besvären fogas sådant intyg om
fattigdom, som i 22 § sägs.

Kan klaganden ej heller förete
bevis om nedsättning av föreskrivet
belopp till säkerhet för motpartens
kostnadsersättning, skall ansökan om
tillstånd att utan hinder därav få
fullfölja talan fogas vid besvären och
vara åtföljd av sådant intyg om fattigdom,
som i 22 § föreskrives.

Utskottets förslag.

36 §.

Företer klaganden bevis, att han
nedsatt föreskrivet belopp till säkerhet
för motpartens kostnadsersättning,
men icke bevis .om nedsättning
av stadgad full följ dsavgift, skal!
vid besvären fogas sådant intyg om
fattigdom, som i 22 § sägs.

Hav klaganden i rätt tid ingivit
vederbörlig myndighets intyg om fattigdom,
men är intyget ej av det innehall,
som i 22 § föreskrives, värde
klaganden förelagt att inom viss tid
inkomma med behörigt intyg vid äventyr
att, där sådant, intyg icke är hos
Konungen, tillgängligt, dä målet företages
till avgörande, klaganden skall
hava förlorat sin talan. Ingiver
klaganden i stället för intyg, som nu
sagts, Konungens befallningshavandes
bevis om nedsättning av det belopp,
varom fråga är, vare det ock gillt.

37 §.

Ansökan om sådant tillstånd till talans fullföljande, varom i 13 §
eller 17 § andra stycket förmäles, skall i mål, som tullföljes genom
besvär, fogas vid besvärsskriften samt innehålla de skäl, å vilka ansökningen
grundas. Andra skäl komma ej under bedömande.

Bifaller Konungen ansökan, som i 17 § andra stycket avses, varda
skälen härtill i beslutet angivna.

Lagutskottet» utlåtande Nr lö.

Kungl. May.ts förslag. Utskottets förslag.

38 §.

Vad i 25 kap. 10 § är för där avsett fall stadgat skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om klagan över utslag, som av hovrätt meddelats;
och galle i ty fall icke vad här ovan i detta kapitel är stadgat om
inskränkning i parts väft att fullfölja talan.

39 §.

Varda ej i mål, som skall genom
besvär inom viss tid hos Konungen
fullföljas, besvär inom den tid ingivna,
eller försummar klaganden att
inom föreskriven tid ingiva bevis
om nedsättning av de i 19 § omförmälda
belopp eller i stället iakttaga
vad i 36 § är för särskilda fall
stadgat eller att inom sagda tid ingiva
ansökan om tillstånd, som i 37
§ avses, stånde hovrättens utslag
eller beslut fast, där ej inom samma
tid visas laga förfall. Visas förfall,
utsätter Konungen ny tid.

Varder ansökan, som i 36 §
andra stycket eller 37 § sägs, avslagen,
stånde överklagade utslaget
eller beslutet fast.

39 §.

Varda ej i mål, som skall genom
besvär inom viss tid hos Konungen
fullföljas, besvär inom den tid ingivna,
eller försummar klaganden
att inom föreskriven tid ingiva bevis
om nedsättning av de i 19 § omförmälda
belopp eller i stället iakttaga
vad i 36 § är för särskilda fall
stadgat eller att inom sagda tid ingiva
ansökan om tillstånd, som i 37
§ avses, stånde hovrättens utslag
eller beslut fast, där ej inom samma
tid visas laga förfall. Visas förfall,
utsätter Konungen nv tid.

Varder ansökan, som i 36 § andra
stycket eller 37 § sägs, avslagen,
stånde överklagade utslaget eller beslutet
fast, därom besked intages i
Konungens över ansökningen meddelade
beslut.

40 §.

När besvär inkommit, skola från hovrätten infordras därstädes befintliga
handlingar i målet. År klaganden i målet häktad, skola jämväl felande
protokoll och utslag införskaffas.

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

4fi

KungI. Maj:ts förslag.

41 §.

Har klaganden icke ingivit överklagade
utslaget eller beslutet, eller
har han underlåtit att ingiva underrättens
eller hovrättens protokoll i
målet, och är det felande icke hos
Konungen tillgängligt, då målet företages
till avgörande, skall klaganden
hava förlorat sin talan.

Utskottets förslag.

41 §.

Har klaganden icke ingivit överklagade
utslaget eller beslutet, eller
har han underlåtit att ingiva underrättens
eller hovrättens protokoll i
målet, och är ej handlingen av annan
part företedd eller från hovrätten insänd,
vare lag, som i 31 § sägs.

42 §.

Finnes någon böra höras över besvär, som hos Konungen anförts,
eller över annan inlaga, som i målet ingivits till Konungen, skall vad i
27 kap. 6—14 §§ är för hovrätt stadgat i tillämpliga delar gälla. Dock
skola, vid delgivning av besvär, jämväl hovrättens protokoll och utslag i
målet samt de i hovrätten av klaganden ingivna handlingar, över vilka
motparten ej lämnats tillfälle att yttra sig, delgivas honom.

Har klaganden erhållit Konungens tillstånd att fullfölja talan, skall,
där delgivning av besvären äger rum, jämväl Konungens beslut delgivas
motparten.

Om lyftande av nedsatta belopp.

43 §•

Gör Konungen ändring i hovrättens
slutliga utslag i mål, som omedelbart
i hovrätten anhängiggjorts,
eller i sådant hovrättens beslut, som
i 14 § avses, eller varder i annat
mål parts ändringssökande i allo
eller i huvudsakliga delar bifallet,
förordnar Konungen tillika, att parten
äger återbekomma nedsatt fullföljdsavgift.
Gives ej sådant förordnande,
tillfaller avgiften kronan.

Menar part, som nedsatt full -

43 §.

Gör Konungen ändring i hovrättens
slutliga utslag i mål, som
omedelbart i hovrätten anhängiggjorts,
eller i sådant hovrättens beslut,
som i 14 § avses, eller varder
i annat mål parts ändringssökande
i allo eller i huvudsakliga delar bifallet,
förordnar Konungen tillika,
att parten äger återbekomma nedsatt
fullfölj dsavgift. Gives ej sådant förordnande,
tillfaller avgiften kronan.

Menar part, som nedsatt full -

Lagutskottets utlåtande Nr tf).
Kungi. Maj:ts förslag.

följdsavgift, att sådan rätteligen ej
skolat av honom gäldas, äge han,
intill dess målet blivit avgjort, hos
Konungen framställa yrkande om
avgiftens återfående.

Om och i vad mån belopp, som
part nedsatt till säkerhet för motpartens
kostnadsersättning, må lyftas av
honom eller motparten, därom förordnar
oek Konungen.

Utskottets förslag.

följdsavgift, att sådan rätteligen ej
skolat av honom gäldas, äge han,
intill dess målet blivit avgjort, hos
Konungen framställa yrkande om
avgiftens återfående.

Om och i vad mån belopp, som
part nedsatt till säkerhet för motpartens
kostnadsersättning, må lyftas
av honom eller motparten, därom förordnar
ock Konungen vid meddelande
av utslag i fullföljt mai eller pa ansökan,
som i 34 § sägs.

Om underställning.

44 §.

Hai någon blivit av hovrätt dömd till döden, skall målet, i vad det
honom rörer, underställas Konungens prövning. I ty fall läte hovrätten,
inom en månad från den dag utslaget meddelades, till Konungen insända
hovrättens protokoll och utslag i målet samt övriga därtill hörande handlin o-ar.

V ad här ovan är om besvärsmål stadgat galle ej om underställningsmål,
utan skall å sådant mål vad i 27 kap. 17 § sägs äga motsvarande
tillämpning.

Då mål underställes Konungens prövning, give hovrätten till känna,
vad part har att iakttaga, där han vill avgiva påminnelser i målet.

Om förhör.

45 §.

• x. ^ oc^ ^ kapitlen är stadgat i fråga om förhörs anställande

i hovrätt äge motsvarande tillämpning, där i något mål Konungen finner
nödigt, att till vinnande av upplysning rörande viss omständighet förhör
med parterna hålles.

Om förlikning.

46 §.

Har i mål, som dragits under Konungens prövning, förliknino- mellan
parterna träffats, eller varder, efter det part jämlikt 21 § anmält miss -

48 Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Kung!. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

nöje med hovrätts utslag, förlikning ingången innan målet hos Konungen
fullföljes, ankomme på Konungen att stadfästa förlikningen.

Denna las? träder i kraft den 1 oktober 1915; dock att i fråga om
fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut, som tidigare meddelats,

äldre lag skall äga tillämpning. .

Tillämpning av här givna bestämmelser i mål, avdömda av kngsöverdomstol,
efter tv därom särskilt är stadgat, skall icke äga runa där
krigsöverdomstolens utslag eller beslut meddelats före den 1 januari 191b.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som
blivit ersatt genom bestämmelse i denna lag, skall denna i stället, tilllämpas.

2:o) Lag

om ändrad lydelse ut 49 och 230 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 49 och 230 §§ utsökningslagen skola erhålla
följande ändrade lydelse:

49 §.

Har någon, som ej vädjat mot underrätts dom, stämt om åtel vinning
enligt 12 kap. rättegångsbalken, eller har någon enligt 25 kap. 10 § eller
30 kap. 38 § samma balk yrkat ogillande av dom, som eljest bör såsom
laga kraftvunnen anses, gåbge utan hinder därav domen i verkställighet
såsom laga kraftvunnen, såvitt ej rätten, där talan är anhängig, annor -

ledes förordnar. . .

Verkställighet av hovrätts dom, mot vilken enligt domen talan icke
må fullföljas av motparten till den, som sökt verkställighet, må ock äga
rum utan hinder därav, att motparten sökt Konungens tillstånd till fullföljd
av talan; visar motparten, att sökt tillstånd beviljats, skall vad
eljest gäller om verkställighet av icke laga kraftägande dom lända till
efterättelse.

Ej må ansökning om resning hindra doms fullbordan.

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

230 §.

Hovrätts utslag i mål, varom i 2 kap. sägs, må ej överklagas. Har
i annat utsökningsmål hovrätt meddelat utslag, varigenom målet visats
åter till överexekutor eller utmätningsman, skall vad i 211 § finnes stadgat
för där avsett beslut om återförvisning äga tillämpning.

I fråga om klagan över slutligt utslag, som eljest *i utsökningsmål
av hovrätt meddelats, skall vad i 30 kap. rättegångsbalken är stadgat om
klagan över hovrätts utslag i mål, som fullföljts genom besvär över underrätts
slutliga utslag, äga motsvarande tillämpning. Stadgandena om skyldighet
att ingiva underrättens protokoll i målet skola i utsökningsmål
tillämpas ej blott å överexeku^ors protokoll och utslag utan jälikväl å
protokoll, som utmätningsman ma hava fört, och skola vid delgivning av
besvär i sådana mål samtliga protokoll och utslag i målet, av vilka motparten
ej tidigare haft de], tillställas honom.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1915; dock att i fråga om
fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut, som tidigare meddelats,
äldre lag skall äga tillämpning.

3:o) Lag

angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på

avdelningar.

Med upphävande av lagen den 26 maj 1909 angående Kungl. Majrts
högsta domstols tjänstgöring på avdelningar förordnas som följer:

1 §•

Kungl. Maj:ts högsta domstol skall utgöras av tjugufyra justitieråd,
av vilka tre, enligt vad därom är särskilt stadgat, tjänstgöra i lagrådet.
Högsta domstolen arbetar på avdelningar, på sätt nedan sägsf
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 12 käft. (Nr 15).

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

2 §•

Åtta veckor varje år skall högsta domstolen arbeta på en avdelning,
tjugunio veckor på tre avdelningar och under den övriga tiden av året
utom övliga jul- och påskferier på två avdelningar.

Därjämte skall högsta domstolen under den tid av året, då sådant
finnes erforderligt, upprätthålla den tjänstgöring, som av bestämmelserna
i 3 § påkallas.

3 §•

I fall, då tillstånd av Konungen
är i lag stadgat såsom villkor för
måls dragande under Konungens
prövning, ankomme det på en särskild
avdelning av högsta domstolen,
bestående av tre ledamöter, att pröva
och avgöra ansökan om sådant tillstånd.
Yppa sig olika meningar,
skall ansökningen bifallas, såframt
två av ledamöterna äro därom ense.

3 §•

I fall, då tillstånd av Konungen
är i lag stadgat såsom villkor för
måls dragande under Konungens
prövning, ankomme det på en särskild
avdelning av högsta domstolen,
bestående av tre ledamöter, att pröva
och avgöra ansökan om sådant tillstånd.
Yppa sig olika meningar,
vante tillstånd beviljat, såframt två
av ledamöterna äro ense därom eller
i fall, som i 20 § andra stycket av
30 kap. rättegångsbalken avses, någon
ledamot finner skäl bifalla ansökningen.

4 §■

Med undantag, som i 3 § sägs, äro högsta domstolens avdelningar
lika behöriga att upptaga de till högsta domstolens handläggning, hörande
ärenden, vilkas fördelning endast beror av den ordning, vari de
enligt gällande föreskrifter anmälas.

o o

5 §•

Med iakttagande av vad ovan är föreskrivet äga de i högsta domstolen
tjänstgörande justitieråden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

Lagutskottets utlåtande Nr 15. 51

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

6 §•

Angående måls handläggning i vissa fall av högsta domstolens avdelningar
samfällt är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1915. Stadgandet i 2 §
första stycket angående där omförrnälda tjänstgöring å avdelningar skall
dock ej vinna tillämpning före ingången av år 1916, utan skall intill
denna tid gälla vad i lagen den 26 maj 1909 om sådan tjänstgöring är
stadgat.

B) att herrar Perssons''i Norrköping och Lindhagens
förevarande motioner, i den mån de icke kunna
anses besvarade genom vad utskottet ovan hemställt, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; samt

C) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majlt hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes taga under
övervägande, huruvida och i vilken omfattning åtgärder
må kunna redan under nu gällande rättegångsordning
vidtagas för beredande genom det allmännas försorg av
rättshjälp åt parter, som på grund av svag ekonomisk
ställning eller oförmåga att tillvarataga sina intressen
därav kunna vara i behov, samt för riksdagen framlägga
det förslag, som av detta övervägande kan föranledas.

Stockholm den 12 mars 1915.

På lagutskottets vägnar:
ALBERT PETERSSON.

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Reservationer:

Beträffande förslaget i dess helhet;

av herr Lindhagen, som anfört:

Bland de frågor, soin för närvarande sysselsätta den officiella uppmärksamheten,
befinner sig även den så kallade rättegångsreformen. I
själva verket har denna angelägenhet stått på statsmakternas dagordning
sedan hundra år tillbaka. Arbete och omkostnader hava periodvis nedlagts
på densamma utan något resultat. Efter någon vilotid för varje gång förhoppningarna
gäckats, har det tagits nya tag och offrats nya penningar
med väsentligen samma utgång. Från och med år 1912 har ett sådant sysslande
åter upptagits förberedelsevis, och man står nu spörjande, om även
detta bemödande skall rinna ut i sanden eller möjligen avkasta någonting av
betydelse. Man kan säkerligen våga det påståendet, att framgången även
här förutsätter ett trofast tillägnande och fullföljande av riktiga mänskliga
grundsatser samt dessas anknytning på ett förståndigt sätt till de goda
sidorna i den bestående ordningen. Det gäller med andra ord att tänka
klokt och tänka själv och ej begynna med ensidiga föresatser eller blind
underkastelse under främmande förebilder.

Det må då till en början icke förglömmas, att även uti rättsskipningen
det betydelsefullaste ligger i det personliga, som besjälar apparaten,
och icke uti organisationen själv. Domarnes hänförelse för det materiellt
rättvisa och oavlåtliga omsorg att skydda den svage och förtryckte, vittnenas
inre kallelse att omtala vad som är sant utan räddhåga och partisinne,
parternas känsla av förpliktelse att hålla sig till saken och dess rätta
sammanhang, sakförarnas levande insikt om fullmäktigskapets uppfordran
att stödja parterna i en sådan självövervinnelse, allt detta är de främsta
förutsättningarna för en god rättsskipning. Där desamma förefinnas betyda
formerna mindre och där de saknas kommer även den mest fulländade
teoretiska byggnad att bliva ändamålslös. Rättsskipningen är sålunda främst
beroende av samhällstillståndet och medborgarnas fallenheter i allmänhet.
I den mån politisk och ekonomisk frihet, vägledd av andlig frihet, förefinnes,
i samma mån föreligga också de yppersta förutsättningarna för
rättsskipningen att kunna fylla sin uppgift. Här ligger rättegångsreformens
främsta grundval.

Detta utesluter emellertid icke, att även rättsskipningens yttre organisation
är av stor betydelse. Den kan verka åtskilligt till och med i
ovannämnda syfte. Vägledning icke blott i yttre rön utan även i den

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

egna personlighetens etiska utveckling med hänsyn särskilt till levnads *

Srlkerliöen eu gårig befinnas vara en uppgift vid utbildningen

av rättsskipningens funktionärer. Även formerna för organisationen kunna
i mycket läggas så, att de innefatta en uppfordran till det goda i sinnelagen
att göra sig gällande och ett hinder för de dåliga instinkterna att
bryta sig fram.

Vad emellertid genom rättsskipningens yttre organisation kan på ett
mera avgörande sätt tillgodoses är kraven på rättsskipningens tillgänglighet
för alla samt ett snabbt avgörande av ärendena. Uti ett tal sistliden januari
yttrade Nordamerikas Förenta staters president beträffande nödvändigheten
av en rättegångsreform bland annat följande: »Jag hör icke till dem, som
tvivla på domstolarnas vare sig flit, kunskaper eller samvetsgrannhet, men
jag säger, att de hava en mycket gammalmodig metod i sin verksamhet.
Jag vet, att Förenta staterna i sina rättsförhandlingar är många decennier
efter varje annat civiliserat land i världen, och jag påstår, att det är en
överhängande och bjudande uppgift för oss att bringa rättelse härutinnan,
emedan rättsskipningens snabbhet och kostnadsfrihet samt det lätta tillträdet
till densamma är den största delen av rättvisan själv. Om man
behöver vara rik för att få rättvisa i följd av omkostnaderna för själva
processen, då finns det icke någon rättvisa alls.» Detta är ett riktigt uttryck
för vad som bör vara vägledande för ordnandet av rättegångsreforrnens
andra grundval, själva proceduren.

I en så vidlyftig sak möta dock svårigheter att framskjuta det hela
till ett avgörande på en gång i framtiden. Vissa olämpor med den nuvarande
ordningen måste av nödtvång bättras någorlunda skyndsamt, i
andra fall kan mycket gagn hämtas för de närmaste tiderna även av
paltiella reformer och slutligen underlätta en slutlig lösning genom att
vissa grundsatser efter hand få prövas och vinna en förberedande tillämpning.
Man far på detta sätt tillika en nyttig förberedande vägledning
rörande den anda och plan, som kan antagas komma att besjäla hela
företaget. J

Det nu framlagda förslaget avser sålunda att tillgodose kravet pa
större snabbhet i rättsskipningen i en viss punkt och göra det redan nu
utan avvaktan på det större arbetets slutresultat. Processkommissionens
ledning har även här gjort sitt första större inlägg. Ehuru förslaget ej
gör. anspråk på att vara annat än ett provisorium med de olämpor, som
alltid följa därmed, har man å andra sidan ej kunnat undgå, att i möjligaste
mån söka tillämpa grundsatser, som böra vara ledande för arbetet
i sin helhet och därför har förslaget tillika stor principiell betydelse.
Ostridigt är i varje fall att något måste göras för minskning av högsta

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

domstolens arbetsbörda, och uppenbart är, att något effektivt ej kan åstad
kominas utan att på något sätt avskära en myckenhet mål från möjlighet
till fullföljd i högsta instans genom vare sig direkt förbud eller avskräckning.

De upprepade svårigheterna anses av mången företrädesvis resa sig
från ovissheten om riksdagens ståndpunkt. Skulden lågges därför på
riksdagen och i all synnerhet nu om ej någonting sker. Emellertid förhåller0
det sig kanske rättare så, att svårigheterna komma ytterst därav
att regeringen icke ansett sig behöva pa ett allsidigt och framsynt sätt
utreda frågan. Man har vidmakthållit föreställningen, att tillträdet till
högsta ''instans skulle vara fritt för vem som helst och ändå genom någon
skicklig konst kunna begränsas. Man har vidare sökt detta konststycke
i varjehanda- små utvägar, som uppenbarligen ej kunnat hava någon tillräcklig
verkan och som också ständigt gäckat förhoppningarna. Slutligen
har man aldrig uppskattat den berättigade innebörden uti riksdagens betänkligheter,
nämligen oviljan mot olikhet inför lagen, utan ständigt för
sökt bekämpa denna ovilja genom att gå rakt igenom densamma och på
det sättet har mot folkrepresentationens sunda instinkt småningom motsträvigt
avtvungits densamma några små fjät på det sluttande planet mot
allt större olikhet efter förmögenhetsförhållandena.

Det nu framlagda förslaget har, synes det mig, föga lärt av
dessa erfarenheter utan går alldeles samma väg. Skillnaden är endast,
att den gör det mera hänsynslöst för att omsider vinna något samt söker
slutgiltigt betvinga riksdagen genom skildringen av nödläget och framhållande!;,
att detta måste ögonblickligen avhjälpas genom vilka medel som
helst. Förslagets huvudpunkt är nämligen bestämmelsen om en summa
revisibilis i förmögenhetsmål intill 1,500 kronor. Detta är onekligen
en enkel utväg, att avhjälpa svårigheterna. Någon djupare tänkt lösning
ägnad att tillgodose den allmänna rättskänslan och föra frågan fram mot
en socialt tillfredsställande lösning kan däremot knappast för en vanlig uppfattning
spåras uti förslaget. Totalintrycket måste bli, för mången åtminstone,
att det nuvarande samhällsskicket med sitt åsidosättande av personligheternas
rätt för ägodelarna och de maktfullkomligheter, som grundas
på de senare vunnit en ny landvinning inom rättsskipningen.

Man kan göra gällande, att detta är oundvikligt under nuvarande
förhållanden. Allas inbördes strid om ägodelarna är det nuvarande samhällets
livsbetingelse. Det mäktigare är förutbestämt att förhäva sig över
det svagare och de höga penningetalen äro skapade att sitta i högsätena
var helst man vänder sig och varför icke då också i rättsskipningens högsta

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

instans. Förslaget har också av dem, som finna denna samhällsordning
naturlig eller resignerat inför densamma, mottagits såsom en riktig sak!
som ej hör ingiva några betänkligheter. Under sådana förhållanden kan
man fråga sig om det tjänar något till att motsätta sig det till synes oundvikliga.
De skäl, som i propositionen och i övrigt från förslagets målsmän
framföras för detsamma, nöja sig emellertid icke med att anspråkslöst beteckna
det allenast som en beklaglig nödfallsutväg, som man tyvärr måste
underkasta sig. Tvärt om söker man inbilla oss, att den anlitade utvägen
är i stort sett förträfflig och rent av tillgodoser ideella krav på rättsskipningen.
Sällan om ens någonsin har enligt min erfarenhet inom lagstiftningsarbetet
mött oss en så frejdig framfart i bemödanden att så vitt jag
förstår göra svart till vitt och ställa vanligt förstånd på huvudet.

Till en början framhålles sålunda såsom en gammal allmänt omfattad
sanning, att det ingalunda får betraktas såsom någon förmån för
en part att få fullfölja talan i högsta instans, att det är från parternas
synpunkt fullt tillräckligt med två instanser, att högsta domstolens uppgift
är allenast att vaka över rättskipningens enhet och att för detta senare
ändamål man bör släppa fram till domstolen ett tillräckligt antal
ändringssökande, vilka frivilligt och på egen eller motpartens bekostnad
ställa ett antal mål till domstolens förfogande såsom material för åstadkommande
av prejudikat. Säkerligen har dock svenska folket rätt uti
sin gamla föreställning att högsta instansen varit till för den rättssökande
allmänhetens skull i främsta rummet och att denna förmån varit av behovet
påkallad i vårt land med sina skiftande förhållanden och ofullkomliga
mellaninstanser. Däremot måste erkännes, att det vore ett lyckligt
grepp om man från fullföljande av talan kunde lyckas avhålla just dem,
som ej vinna någon ändring utan onödigtvis åsamka sig själva kostnader
och det allmänna bekymmer. Vidare måste vidgås, att nutidens rastlösa
verksamhet och lättade samfärdsel i varje fall omöjliggöra att hålla en
enda tredje instans för alla parter. '' Allmänhetens gamla rättigheter
att undantagslöst söka Konungen måste därför omvärderas och borttagas.
Denna förändring borde helst bestå däri, att rätt till fullföljd av talan
bereddes allenast de parter, som för sin egen skull behövde komma fram
till en tredje instans och därigenom också kunde medverka till prejudikatbildningen.
Om en rimlig metod för en sådan ordning ej kan utfinnas
måste fastslås att alla parter 1å nöja sig med två instanser, men att en
del oväldigt utvalda släppas fram för att skapa prejudikat i viktiga rättsfrågor.
Detta är rent spel och kan därför leda till en fruktbar reform.
Förslaget åter söker insmuggla den för det allmänna rättsmedvetandet
främmande föreställningen att högsta domstolen aldrig tillkommit för att

56 Lagutskottets utlåtande Nr 15.

bereda någon förmån åt parter och att man därför kan utan plan och
konsekvens på sätt som nu föreslagits godtyckligt avskära rätt till talan
för en del parter utan hänsyn till det i allmänna rättsmedvetandet likaledes
ingående kravet om likhet inför lagen.

Det anföres till stöd för förslaget vidare, att det ej bör rimligtvis
medgivas att fullfölja till högsta instans vilka obetydliga saker som krist
även till de ringaste belopp. Här måste dock i förbigående erinras, att en
rättegångs betydelse för en part ingalunda alltid kan mätas efter tvisteföremalets
värde. Bakom behovet att i det längsta söka vad enligt partens
förmenande är hans rätt, kan ligga ett stort lidande över vederfaren
orättvisa och många andra sådana ting, som äro otillgängliga för en rättegångsordnings
blinda famlande. Emellertid måste vid denna saks ordnande
ett visst godtycke alltid göra sig gällande och då kan med fog sägas
att penningbelopp, som kunna anses jämförelsevis obetydliga för de
flesta människor, icke böra få tvistas om även i högsta instans. Denna
grundsats om bagatellmåls avvisande, som jämte många andra anföras
för att försvara förslaget såsom särdeles förträffligt, kan emellertid
icke åberopas i detta fall. Ett belopp inemot 1,500 kronor är icke någon
bagatell i gemen för svenska förhållanden och gränsen är dragen
uteslutande i syfte att få ett tillräckligt antal mål avskurna från högsta
domstolen för att den med sina nuvarande arbetskrafter skall hinna med
återstoden. Konsekvensen av denna metod är också att helt enkelt höja
gränsen ytterligare i den mån beräkningarna svika. Sålunda nödgades
man i Tyskland inom den korta perioden av fem år höja summa appelabilis
först från 1,500 till 2,000 mark, därefter till 4,000 mark och nu lärer
detta icke längre visa sig vara tillräckligt. I Norge fanns törst en summa
appelabilis av 100 kronor species vilket belopp sedan höjdes till 1,000 kronor,
och nu föreligger ett förslag att öka det ytterligare till 2,000 kronor.
År 1913 senast förespeglades för riksdagen att det skulle kunna stanna
vid 1,000 kronor. Nu kommer som en överraskning förslag om 1,500
kronor. Såsom framgick av förhandlingarna inom lagutskottet och även
framskymtar i dess betänkande kan man dessutom vara på det klara
med att även det nu framlagda regeringsförslaget liksom alla föregående
icke innefattar någon bestående lösning utan allenast en förespegling, som
icke kommer att hålla vad den lovar. Redan nu kan inses att beloppet
kanske snart nog måste ytterligare avsevärt höjas. Även detta visar att
förslaget icke är rationellt.

Särdeles kännetecknande för ivern att med vilka skäl som helst
framställa förslaget såsom principiellt riktigt äro bemödandena att framhålla,
hurusom detsamma är en välgärning mot de obemedlade ock mindre

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

bemedlade, som därigenom avhållas från att kasta sig i fördärvet, Med
statistik söker till och med visas att dessa folkklasser icke i högre grad
än i andra mål befinna sig bland de rättssökande, som genom ifrågavarande
förslag skulle utestängas från högsta domstolen. Rätta förhållandet
år att den största delen av svenska folket, man må hava hur stort behov
av rättshjälp som helst, aldrig kommer fram till någon som helst domstol.
En process är en synnerligen invecklad och äventyrlig sak. De fattiga
klasserna och större delen av medelklassen få tiga och lida inför oförrätterna.
Det fåtal, som av egen företagsamhet eller därför att de blivit
instämda av personer med god råd kommit med som parter vid underdomstolarna,
har naturligtvis ännu svårare att kravla sig upp ända till
högsta domstolen, varemot parter med resurser hava lättare att draga processer
även om mindre belopp till högsta domstolen. Om det nu emellertid
är så, att mindre bemedlade i stort sett hava mindre belopp att tvista
om än de mera bemedlade, är det klart att sådana obemedlade, som leta
sig fram till högsta domstolen i eu för dem viktig förmögenhetstvist, befinna
sig företrädesvis bland dem, för vilka rätt till talan nu skulle avskäras
genom förslaget. Man skulle verkligen kunna säga att då det är
så illa ställt som ovan sagts, betyder det icke så mycket, om det blir i någon
mån ännu sämre med likheten inför lagen, och detta är för mig ett
skäl, varför även jag skulle i sista hand kunna resignera inför förslaget.
Men faktiskt är i alla fall att förslaget skapar ny obehörig olikhet trots
allt vad domarereglerna, domareden och andra ideellt lagda framställningar
påbjuda. Den av utskottet framlagda statistiken visar allenast civilstånden
för parter, som fullföljt rättegångar i högsta domstolen i mål under eller
över . 1,500 kronors värde. Vid föredragning inom utskottet av en del
individuella fall under 1,500 kronors värde strålade de obetingade anhängarna
av förslaget upp för varje gång exempelvis ett bolag omnämndes
såsom klagandepart, under det ansiktena blevo betänksamma när orden
hemmansägare, torpare med flera dylika civilstånd förekommo. Detta
ådagalägger dock en inre känsla hos alla, att det är likheten inför lagen
som är den stora realiteten vilken måste skyddas.

Ett annat motiv för förslaget, som framföres i den muntliga diskussionen
samt i tidningsartiklar och tidskrift suppsatser, är betecknandet av
andra utvägar såsom »fullständigt godtyckliga» till skillnad från det nu
framlagda förslaget. Granskas saken besinningsfullt, torde man få medgiva
att alla utvägar lida av mycket godtycke. I jämförelse mellan måttet
av detta godtycke kunna meningarna gå isär. Av vad ovan anförts
och nedan skall framhållas, synes mig regeringsförslaget lida av det största
godtycket, men å andra sidan äga principlöshetens företräde att ofta vara
Bihang till riksdagens protokol 1915. 9 samt. 12 käft. (Nr 15). 8

58 Lagutskottets utlåtande Nr lo.

lättast att tillämpa. Emellertid synes en förnimmelse av detta förhållande
även föreligga hos förslagets förespråkare. Med mycken förvissning
har från deras sida förslaget om ändamålets vinnande i stället genom tilllämpning
i huvudsak av den grundsatsen, att mål där underrätten stannat
i lika beslut ej skola få fullföljas (konformitetsprincipen), betecknats såsom
fullständigt godtycklig för att nu ej tala om alla svårigheter i denna
princips tillämpning, som man anställer en riktig jakt efter för att få
dem i avskräckande myckenhet uppdrivna över allt ur sina möjliga gömställen.
Då emellertid uppmärksamheten riktas därpå att man nog ej kan
stanna länge vid den föreslagna gränsén av 1,500 kronor röjer sig en viss
tvekan hos regerin ge ringsförslagets anhängare och man befinnes där villig
att ytterligare överväga just sådana medel, som alldeles nyss utdömts.
Konformitetsprincipen kommer då särdeles till heder oeh lagutskottet antyder
till och med i sitt betänkande att det kanske vore välbetänkt att
tillåta den i fortsättningen, när det gäller värden över 1,500 kronor. Vad
bevisar väl detta annat än att man ryggar tillbaka inför konsekvenserna
av godtycket i de egna riktlinjerna samt därigenom även själv slår ihjäl
sitt bemödande att framhålla en summa revisibilis såsom det enda rätta
och bästa.

En stor svårighet är att här som alltid auktoritetstron förhindrar
ett sannskyldigt övervägande av ämnet. Processkommissionens utlåtande
eller med andra ord herr Hellner är en sådan auktoritet. Man åberopar
att ärendet blivit föremål för ett allsidigt övervägande av kommissionen
och det är ofta nog att förvissa sig om vad Hellner sagt för att sedan
tryggt kunna slå sig till ro med att så måste det följaktligen också vara.
Går man emellertid till vad detta utlåtande innehåller om summa revisibilis,
anträffas knappast någonting av en förutsättningslös utredning utan
endast en förutfattad vanlig uppfattning inom ämbetsmannavärlden. Den
enda principiella utgångspunkt betänkandet rör sig om härutinnan är en
invändning »emot den traditionella svenska uppfattningen, att alla mål,
även de obetydliga, böra äga lika rätt att komma under högsta instansens
prövning», en fråga, vilken såsom ovan visats icke här föreligger såsom
det huvudsakliga. Särskilt åberopas också Sveriges advokatsamfunds
Stockholmsavdelning, vilken såsom kommissionens sekreterare herr Schlyter
åberopar i en tidningsartikel på ett synnerligen talrikt och representativt
besökt möte under ordförandeskap av förre justitieministern G. Sandström
enhälligt och utan någon invändning uttalade sig för förslaget. Ett
sådant uttalande är enligt min och såsom jag förnummit även andras uppfattning
icke synnerligen imponerande. Denna korporation representerar
av helt naturliga skäl det nuvarande samhällsskicket, och någon speciell

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

representation för de sociala synpunkterna och framtidens krav kan den
knappast sägas vara. Göteborgsavdelningen har emellertid på denna punkt
brutit sina fjättrar och givit uttryck för sitt missmod inför förslagets mekaniska
lösning med åsidosättande av rättstankarna. Men det måste medges,
att denna avdelning å andra sidan framhållit alldeles för enkla medel
för att komma ur svårigheterna, och det har därför varit såsom vi funnit
en ganska lätt sak för anhängare av regeringsförslaget, att med synbar
överlägsenhet inför allmänheten hugga in på avdelningens förslag till eu
lösning.

Av det anförda framgår således såsom min uppfattning, att ett obestridligt
missförhållande äger rum samt att frågan i brist på andra utvägar
bör lösas i dm riktningen, att domstolsorganisationen ombildas i syfte att
hovrätterna bliva i stort sett den sista instansen, som kan bestås svenska
folket, att högsta domstolen får till huvudsaklig uppgift att vaka över enheten
i rättsgrundsatser, men att även i dessa strävanden likheten inför
agen bör uti alla avseenden i möjligaste mån uppehållas. Då vidare för
sådant syfte endast en partiell reform för närvarande kan ifrågakomma
bör denna reform i alla fall läggas så, att de ovannämnda riktlinjerna icke
frångås. Förslaget har såsom föremål för denna partiella reform utbrutit
förmögenhetsmål, men genom att inom dem uppdraga en godtycklig gräns
väl Itävdat den nya nödvändigheten att göra hovrätterna till sista instans
mer än som nu äger rum, men på samma gång på ett godtyckligt och
tillfälligt sätt åsidosatt det allmänna rättsmedvetandets krav på rimlig konsekvens
och likhet inför lagen. Denna brist i förslaget avhjälpes genom
att göra hovrätten till sista instans i alla förmögenhetsrättsliga mål på sätt
förslaget förordar för en godtycklig del av desamma. Detta betyder
dock ej att sådana mål icke alls skola få fullföljas till högsta domstolen
utan allenast att med hänsyn till de faktiska nödvändigheterna endast sådana
förmögenhetsmål fa gå fram, som hava betydelse för prejudikatsbildningen
eller dessutom i vissa andra av erfarenheterna betingade fall böra undantagas
från förbudet. Detta urval kan icke uppdragas åt parterna att bestämma,
utan måste såsom förslaget innehåller ske efter särskild prövning. Även
i detta avseende blir mitt förslag vida konsekventare än regeringens förslag,
som låter urvalet på ett godtyckligt sätt ske i vissa mål genom det
allmännas försorg och i de andra uteslutande genom parternas medverkan,
varigenom på samma gång en myckenhet mål utan fog komma under
högsta domstolens prövning, vilket just skulle undvikas.

En dylik ordning kommer ehuru provisorisk att även i stort bygga
på vissa ingalunda förkastliga principer. De mål, som beröra personlig -

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

hetsprincipen i främsta rummet få gå fram till högsta rätt, under det att
tvister om ägodelarna såsom regel stanna i hovrätterna, med undantag
just för alla de fall, där fullföljden har någon betydelse och därför bör
tillstädjas.

Därigenom komma också till synes möjligheter att högsta domstolen
skall kunna bliva bättre skickad än nu för just de uppgifter, som även
regeringsförslaget vill förbehålla åt densamma. Genom den sålunda uppkomna
stora minskningen i de nu tillströmmande målen kunde antagligen
antalet ledamöter i domstolen minskas, vilket också delvis ställdes i utsikt,
då fråga om antalets ökande förekom i riksdagen. Såsom utskottet yttrar
är antalet ledamöter i förhållande till folkmängden större än i något annat
lands högsta domstol. Detta måste inverka menligt på domstolens kompetens
för sin nya uppgift att uteslutande ägna sig åt rättsenhetens uppehållande.
Det ifrågasättes av mången, om domstolens kvalifikationer under sådana
förhållanden kan vara avsevärt större än hovrätternas. En väsentlig minskning
i antalet medlemmar är säkerligen önskvärd även för att kunna få
ett genombrott en gång i den svenska rättsskipningens utomordentligt
formella läggning med åsidosättande av det mänskliga, förnuftiga innehållet,
varöver även emigrationsutredningen uttalat sitt beklagande på
grund av det hinder som ligger jämväl däri för åstadkommande av social
trevnad.

Detta sålunda framförda förslag har utskottet ej bevärdigat med
något som helst bemötande, oaktat motion därom väckts och yrkande därom
framställts i utskottet. Under diskussionen i utskottet gav en talare allenast
förslaget betyget att vara ett stjärnskott. Sedan har i diskussionen såväl
inom som utom utskottet förslaget avfärdats allenast därmed, att det ej
hörde till dem, som kunde komma under allvarligt övervägande. Man förstår
lätt att en sådan uppfattning måste göras gällande av dem, som
oblidkeligt hålla på ett förslag, bakom vilket såsom jag tror mig hava
visat ligger en tämligen fullständig frånvaro av allvarligt övervägande.

Ett talande bevis för, hurusom regeringsförslaget saknar inre bestående
kraft och byggts på vacklande grunder är, att man i sista stunden
sett sig nödsakad att söka höja dess utsikter genom politiskt bytesavtal.
Förslagets naturliga anhängare gingo utan någon debatt inom lagutskottet
ögonblickligen med på att såsom ett vederlag vara med på en skrivelse
om ett övervägande, huruvida åtgärder kunde vidtagas för beredande av
rättshjälp åt parter, som därav kunde vara i behov. Rätten till fullföljd
av talan såsom en organisationsfråga för domstolarna samt rättshjälp för
allmänheten äro två skilda saker, som böra bedömas var för sig efter riktiga
synpunkter och ej utan skada för rättsmedvetandet och rättsordnin -

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Öl

gens sunda reformerande kunna sättas på auktion. På den ifrågasatta rättshjälpen,
som på senare tider vid olika tillfällen börjat påkallas, får ej givas
avkall, och det är därföre riktigt att även i detta sammanhang påminna
om densamma. En oriktig rättegångsordning kan å andra sidan aldrig
vridas till rätta genom sådan rättshjälp och således ej heller de brister
mången anser utmärka det nu framlagda regeringsförslaget. Därtill kommer
att löfte om ett övervägande, huruvida någon rättshjälp kan lämpligen
anordnas, icke innehåller någon förbindelse att genomföra någonting laetydelsefullt
och effektivt i detta syfte, i den mån sådant bistånd över huvud
taget kan åstadkommas inom den nuvarande samhällsordningens ram
och med dess antisociala institutioner. Det är icke någon vederhäftig valuta
i den förevarande överenskommelsen. Vi veta hur det gått med andra
löften,, som givits som vederlag för realiteter, som förstakammarpolitiken
samtidigt fått helt i sin hand. Den gamla bondeledarens ord att när
bönderna giva sig in på storpolitik bli de alltid lurade, synes vara ett ord
som i vår tid lätt kan få sin tillämplighet även på arbetarna såsom numera
andra kammarens största parti.

Anses det nu av mig framlagda förslaget såsom alltför allvarligt menat
icke kunna godtagas på grund av såsom jag föreställer mig den svenska politikens
obenägenhet för grundsatser och försök att gå någorlunda till botten med
en fråga, synes mig den av andra reservanter förordade konformitetsprincipens
tillämpning därnäst vara att föredraga framför regeringsförslaget.
Det har visserligen mot denna princip också framdragits, att den skulle
vara fullständigt godtycklig. I viss mån är den det enligt min uppfattning
icke i så hög grad som regeringsförslagets grundsatser. .Nämnda
metod upprätthåller nämligen likheten inför lagen, vars tillgodoseende även
i .yttre måtto är av stor ideel betydelse för ett folks tillit till sin rättsskipning
och den bygger tillika på en viss urskiljning av målen, verkställd
genom ett individuellt bedömande av desamma utav flera domare i två instanser,
vilket icke är fallet med regeringsförslaget. I denna fråga instämmer
jag för övrigt väsentligen med vad de andra reservanterna därutinnan
anfört. För min del ställer jag mig dock tveksam, huruvida ej det riktigaste
hade varit att undantaga de mål, där domstolarna väl stannat i lika
beslut men skiljaktiga meningar förekommit i själva slutet. Däremot har
jag mindre betänkligheter att till konforma mål hänskjuta även dem, i
vilka olika meningar yppats allenast om grunderna för beslutet. Man kan
säga, att där olika domare på skilda grunder ändock komma till samma
resultat, äro utsikterna till ändring ofta kanske ännu mindre än då allenast
en synpunkt varit föremål för bedömande och andra kanske förbisetts.

62 Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Särskilt bör icke fästas någon synnerlig vikt vid olika domskäl i underrätt
och hovrätt. Underrätternas utslag äro nämligen som bekant ofta bristfälligt
avfattade på grund av felande tid eller oerfarenhet hos unga domare
och det är därföre mycket vanligt att hovrätterna nödgas allenast av
denna grund giva ett förnuftigare utseende åt skälen för domslutet.

Allenast såsom en sista utväg kan jag för min del tillstyrka regeringspropositionen
och gör det, såsom redan erinrats, därför att grundvalarna
för samhällsskicket äro enligt min uppfattning så genomgående
dåliga, att det ej betyder så mycket om en ny konsekvens av dess cynism
kommer till synes på en liten punkt.

I detta sammanhang må beröras en del andra spörsmål, som föranledas
av propositionen och de i ämnet väckta motionerna.

Bakom den stora huvudfrågan om summa revisibilis med de överraskande
nya grundsatser och utsikter i fråga om dess storlek, som propositionen
framfört i riksdagen, har tämligen obemärkt följt med åtskilligt,
som riksdagen förut tagit bestämt avstånd ifrån eller säkerligen tidigare
icke skulle gillat.

Sålunda har propositionen brutit med den nuvarande lagens skillnad
beträffande skyldighet att nedsätta fullföljdsavgift, i gällande lag kallad
revisionsskilling, som äger rum mellan besvärsmål och revisionssaker. Det
låg icke något godtycke utan en bestämd grundsats i denna åtskillnad,
nämligen den ovan redan framhållna skillnaden mellan mål, som företrädesvis
angå personerna såsom sådana, och mål, som väsentligen röra sig
om deras ägodelar. Det kan knappast sägas vara tilltalande men är utan
tvivel synnerligen tidsenligt att gorå slut på sådana ideella bevekelsegrunder
i lagstiftningsarbetet. Även därigenom följer man dock med i
ett företrädesvis ekonomiskt tidevarvs kölvatten och offrar ännu några
människor åt en olikhet inför lagen, som tidevarvets ekonomiska ofrihet
för de flesta synes följdriktigt påkalla. Genom detta förslag utvidgar man
också, i stället för att begränsa eller helt avskaffa det ett prestandum för rätt
att fullfölja talan, som i och för sig drabbar hårt den stora medelklassen
utav människor, som ej kunna skaffa eller vilja åberopa fattigdomsbevis
och även träffar synnerligen ojämnt personer av olika förmögenhetsförhållanden.
Man kan naturligtvis säga, att de parter, som ytterligare skola
drabbas av fullföljdsavgiften, icke komma att lida därunder mera än de
andra och att det sålunda blir större jämlikhet i orättvisorna. Då även
med min ståndpunkt jag ej vågar i ärendets närvarande skick och för så
vitt riksdagen nu skall gå till omedelbart beslut förorda avskaffandet av fullfölj
dsavgiften, saknar jag tillräckliga skäl för att våga motsätta mig förslaget

Lagutskottets utlåtande Nr 15. 63

i denna del. I sammanhang därmed bör dock anmärkas, att förslaget i
stället för att följdriktigt utbyta den gamla lagens genomförda principer
mot andra, i stället skapar eu ny oreda. Man kan nämligen tycka, att
då eu så viktig skillnad mellan besvärsmål och revisionssaker borttages,
även andra under sådana förhållanden obehövliga skillnader borde försvinna.
Det kan knappast utfinnas någon anledning, varför i sådant fall
klagotiden och proceduren för ändringssökandet i övrigt fortfarande skall
växla på ett så framträdande sätt mellan besvärsmål och revisionssaker.

Dn annan nyhet ifråga om fullföljd savgiften, såsom revisionsskillingen
numera måste kallas da den även skall gälla för besvärsmål, innefattas
i själva verket av den föreslagna föreskriften att klagande part utöver
ful 1 följdsavgiften av 150 kronor även skall nedsätta ett lika stort belopp
till säkerhet för motpartens rättegångskostnader i högsta domstolen. Detta
är i sina verkningar ett förtäckt återupptagande av det utav riksdagen
avvisade och av regeringen sedan övergivna förslaget att höja revisionsskillingen
till 300 kronor. Man har velat hindra fullföljd av talan genom
svårigheten att anskaffa 150 kronor för ändamålet och nu fördubblas denna
svårighet. I diskussionen om denna sak har från processkommissionens
sida medgivits, att detta är huvudsakliga syftet med denna bestämmelse
på samma gång man däri vill se även ett ideellt ändamål. Meningen
med denna nya bestämmelse, säges det, vore just att gagna dem, som hade
svårt att komma ut med penningarna genom att icke giva dem kredit för
ett så skadligt ändamål som att processa, och förslaget grundade sig därför
på ren människokärlek. I propositionen har emellertid allenast försiktigt
antytts, att den nya föreskriftens verkan såsom återhållande vore också
förtjänt att taga vara på, på samma gång i propositionen på ett annat
ställe uttalas, att en höjning av revisionsskillingen med hänsyn till riksdagens
obenägenhet därför svårligen torde kunna genomföras. I främsta
rummet skall enligt propositionen deponerandet vara betingat av motpartens
berättigade krav att icke, såsom ofta inträffar sättas i det läge att ej alls
eller endast med största svårighet kunna utfå den kostnadsersättning, som
tilldömts honom av högsta domstolen. Detta är onekligen en berättigad
synpunkt, som man allenast skulle önska kunna bära frukt även i en på
ett mycket tillbörligt sätt återhållande föreskrift att part, som ålagts
ersätta rättegångskostnader i underdomstolar, även skall, därest han fullföljer
talan, åläggas betala ränta å beloppet från någon lämplig tid.
Man kan således knappast motsätta sig denna sak. För den, som har
råd, kan det då icke anses oskäligt, att det eventuella kostnadsbeloppet
kontant nedsättes. Men för alla dem, som svårt betungas av en sådan
nedsättning och i vilkas intresse riksdagen tidigare avstyrkt en förhöjning

(54 , Lagutskottets utlåtande Nr 15.

i kontanta prestanda, bör någon utväg ur svårigheterna beredas, därest
man nämligen verkligen betraktar saken allenast såsom en fråga att bereda
motparten möjlighet att utfå sin kostnadsersättning och ej allenast som
ett förtäckt kringgående av riksdagens avböjande av revisionsskillingens
förhöjning till 300 kronor. Det synes mig därför i förslaget böra inflyta
en bestämmelse om rätt för part under alla förhållanden eller under vissa
förhållanden att få på sätt förr var tillåtet ställa till vederhäftigheten
styrkt borgen för kostnadsbeloppet. Ett yrkande härom framställdes ock

i utskottet. _ . . .

Det riktigaste vore kanske, att fullföljdsavgiften (revisionsskiIngen)
helt avskaffades under nuvarande förhållanden och genom ett bifall till
mitt förutnämnda förslag om förmögenhetsmålen i allmänhet skulle ett
övervägande därav möjligen kunna begynna. Under nuvarande förhållanden
lärer detta icke i dessa frågors nödläge kunna äga ram, men då kvarstår
emellertid angelägenheten att giva föreskrifterna om fullföljdsavgiften
ett rättvisare innehåll, helst därmed på samma gång även kan givas en
kraftigare verkan just i det syfte, som den avser att fylla. I detta avseende
tillåter jag mig hänvisa till en av mig med instämmande av Herman
Lindqvist gjord framställning i reservationen till lagutskottets betänkande
(nr 13) i" förevarande ämne vid 1913 års riksdag. Denna framställning
återfinnes ovan i utskottets betänkande (sid. 5—7) och utmynnar i förslag,
att revisionsskillingen med en begynnelsesumma av förslagsvis 100 kronor
skulle göras progressiv, efter klagandens förmögenhetsförhållanden, uttryckta
i hans taxerade inkomst, under någon kombination möjligen även med
hänsyn till tvisteföremålets värde. Detta förslag hör också till dem, som
anses »ej förtjäna allvarligt övervägande» av anhängarna av den nuvarande
rättsordningen. I processkommissionens utlåtande, som föranletts just
av 1913 års riksdagsskrivelse, bevärdigar Hellner i sitt yttrande om olika
önskemål beträffande revisionsskillingen berörda förslag icke med ett ord,
vilket också är ett bidrag till belysning av utlåtandets »allsidiga» beskaffenhet.
Fullföljdsavgiften (revisionsskillingen) avser dock företrädesvis
att avskräcka en part från fullföljd genom kännbar eventuell ekonomisk
förlust. Man kan i detta avseende icke vinna lika effektivitet och
jämlikhet efter guldvikt, men man brukar eljest anse, att dessa båda sista
ändamål vinnas någorlunda i dylika fall, genom äventyrets utmätande
efter parts förmögenhetsförhållande, representerade av hans taxerade inkomster.
Det har också, jag tror till och med av riksdagen, ifrågasatts,
att efter mången utländsk förebild en blivande strafflagsreform skall upptaga
tanken att avpassa bötesbeloppen efter den bötfälldes ekonomiska bärkraft.
Och rent tekniskt praktiseras saken redan genom den progressiva

Lagutskottets utlåtande Nr 15. 65

inkomstbeskattningen, för att nu ej tala om värnskatten. I den mån fullföljd
savgiften även kan lämna bidrag till betäckande av omkostnaderna för
högsta domstolens organisation, utgör förslaget eu tillämpning likaledes av
godkända skatteprinciper.

Propositionen förbigår också denna sak, men i lagutskottets förevarande
betänkande förekommer omsider ett litet uttalande. Utskottet
finner för sin del, heter det, en progression efter klagandeparts inkomst
eller förmögenhet, sådan den av herr Lindhagen föreslagits, icke
blott sakna principiellt berättigande, utan även stöta på oövervinneliga
praktiska svårigheter. Dylika överdrivna påståenden utan angivande av
vad . som ligger under desamma, är som bekant i utskottsstil ett ganska
vanligt bevis för att utskottets ståndpunkt är omtvistlig och icke grundar
sig på något allvarligt övervägande. Utskottet omtalar icke vad det här
menar med principer till skillnad från dem som'' ovan lagts på saken. På
fråga, vari de oövervinneliga praktiska svårigheterna bestå, genmäldes
av föredraganden i utskottet, tillika betänkandets författare, allenast att
bestämmelsen exempelvis lätt kunde kringgås genom fordringsrättens överlåtelse
till en obemedlad person, vilken såsom^bulvan för parten fullföljde
talan. Häremot kan åter invändas, att dylikt kringgående lätt kan väsentligen
förekommas liksom i analoga fall skett i andra författningar. Man
kan exempelvis föreskriva, att en dylik överlåtelse i regeln icke skall, i vad
rörer fullföljdsavgiftens belopp, hava någon verkan, såvitt den skett efter
någon viss tidpunkt under rättegången, från vilken anledning till misstanke
på obehöriga avsikter kan anses föreligga. Genom en sådan bestämmelse,
utformad med lämpor och med tagen hänsyn eventuellt även till
tvisteföremålets värde, erhåller man en mera effektiv och relativt rättvis
avskräckningsmetod.

I avskräckningssyfte och av skälig hänsyn på samma gång till motpartens
säkerhet kan jag tillika förena mig i herr Perssons yrkande om
skyldighet för klagandepart, att pa sätt förut ägt rum, fullgöra hovrättens
dom, därest en återgång till detta stadgande kan vid närmare övervägande
befinnas medföra en avsevärd betydelse.

Däremot kan jag icke instämma i herr Perssons yrkande om en undersökning
om, huruvida icke fullföljdsavgiften i förmögenhetsmål kunde utgå
proportionellt efter tvisteföremålets värde. Detta invecklar till en början
ytterligare förfarandet genom att stadga två slags fullföljdsavgifter, en
växlande för förmögenhetsmål och en fixerad för andra mål. Förslaget
innefattar också enligt min mening en försämring ur billighetens synpunkt
i den nuvarande fullföljdsavgiften. Såsom högsta domstolen år 1906
yttrade, tillskapas därigenom en ny orättvisa, då man utan hänsyn till
parternas förmögenhetsförhållanden ålägger dem nedsätta ett belopp, anBihang
till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 12 käft. (Nr 15). 9

66 Lagutskottets utlåtande Nr 15.

passat efter tvisteföremålets värde. En obemedlad person, vars hela egendom
det kanske gäller, måste nedsätta lika stort belopp för rätt att fullfölja
talan som en annan person, som tvistar om lika stort belopp, vilket
för denne utgör endast en obetydlig del av hans förmögenhet. Den i
motionen tveksamt uttalade förmodan, att part, som är i mindre goda
ekonomiska förhållanden, utan att dock kunna betraktas som medellös,
möjligen skulle kunna erhålla nedsättning i avgiftsplikten, torde nog försätta
”lagstiftaren i svårigheter, vilka vida mer än fullföljdsavgiftens bestämmande
efter den taxerade inkomsten, kunna betecknas såsom »oövervinneliga».
För det andra innebär herr Perssons förslag, att fullföljdsavgiften
alltid skall tillfalla statsverket, men ifall den klagande vinner, ersättas av
motparten, under det att den nuvarande fullföljdsavgiften stannar hos statsverket,
om ändring ej sker, men eljest återbetalas till den klagande. Staten
skulle enligt det. nya förslaget vara mera om sig så att säga och därigenom
bereda en glad part, som vunnit i hovrätten, den oangenäma överraskningen,
att i "olikhet med vad nu äger rum, få betala även motpartens fullfölj
dsa vgift, om denne vinner. Det nya, från tysk rättsordning hämtade
förslaget, synes mig därföre ur olika synpunkter ej böra ersätta den vida
humanare gamla svenska fullföljdsavgiften.

Enligt propositionen skall efter särskild prövning (dispens) ett urval
äqa rum av de förmögenhetsmål under 1,500 kronors värde, som böra få
fullföljas till högsta domstolen. Detsamma skall äga rum därest, såsom
nu ifrågasatts, propositionens förslag utsträckes att gälla samtliga förmögenhetsmål
samt även ifall konformitetsprincipen blir normen för att fullfölja
talan. Till en början måste då bestämmas, vilka mål skäligen böra
fä gå vidare. Enligt propositionen skall fullföljd av talan äga ruin, när
det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt.
Man får väl hoppas, att denna formulering även inbegriper angelägenheten,
att skapa ny lagtolkning eller rättstillämpning i stället för gamla prejudikat,
som enhetligt tillämpats. Säkert är det emellertid icke och därföre
borde ordalagen förtydligas i sådant syfte, f ara värt år också, att uttrycket
»synnerlig» kan föranleda, att endast ett eller annat mål i sällsynta
fall av gunst och nåd får fullföljas.

Dessutom skall, enligt förslaget, enskild part få fullfölja talan, där
han visar att sådant för honom skulle hava synnerlig betydelse utöver det
mål, varom fråga är. Denna bestämmelse är ganska svävande och kan
tolkas ganska vittutseende, men just därföre och med hänsyn jämväl till
det även här begagnade uttrycket »synnerlig», är det icke uteslutet, att
även en sådan framställning kommer att mycket sällan medgivas. I all
synnerhet kan detta befaras, då enligt föreskriften tillika fordras, att parten
skall »visa», att det angivna skälet för fullföljdsrätt föreligger, ehuru väl

Lagutskottets utlutande Nr 15.

(let vore rimligare, om krav framställdes endast därpå, att detta kunde
göras sannolikt. Då processkommissionens huvudsakliga önskan synes vara
att begränsa fullföljden så långt det kan lyckas få riksdagen med på saken,
kan man befara, att ordalagen tilläventyrs äro valda i förhoppning, att paragrafens
tillämpning skall bliva mycket minimal. Redan detta utgör en
anledning att förorda någon omredigering av det sistnämnda stadgandet.

Rtt annat skål därtill år, att det gives fall, då enligt sakens natur
och erfarenheten hovrätterna icke äro lämpade att vara sista instans. Uti
mål av. politisk och social natur kunna domstolarna nämligen icke vara
tillräckligt oväldiga och i sådana ämnen måste det därför stå en enskild
part öppet att få fullfölja saken till högsta instans, vars ledamöter måhända.
äro något mera ägnade att kunna övervinna sig själ va och bortse
från sin partiåskådning. Det visade sig också, att i de s. k. Ikarpsmålens
handläggning efter den stora arbetskonflikten högsta domstolen frikände
i en myckenhet fall åtalade, vilka av de båda underdomstolarne blivit
strängt bedömda. I dylika fall har rätt till talans fullföljd betydelse även

i. själva det mål varom är fråga och ej blott utöver detsamma. Hänsyn
till dessa omständigheter bör därför också tagas i lagtexten.

Dispensprövningen skall enligt förslaget uppdragas åt en särskild
avdelning av högsta domstolen av tre ledamöter. Därigenom komma dessa
ledamöter ej till användning för vederbörligen fullföljda måls avgörande,
itn annan svårighet år att avgöra, huru vidlyftig en föredragning bör vara
över inkommen ansökan om dispens. Dessa omständigheter leda uppmärksamheten
till en utväg, som skulle bespara ett betydande arbete och på
samma gång i viss mån bereda ett sakkunnigare bedömande. Man måste
nämligen fråga sig, varför man icke bör begagna sig utav den fullständiga
kunskap om målet, som redan förefinnes inom den avdelning i vederbörande
hovrätt, som avgjort detsamma. En sådan prövningsrätt iärer, enligt vad
i lagutskottet upplystes, vara lagd hos engelska mellaninstanser, som dömt
i målet, och engelsmännen äro ju kända att vara ett praktiskt folk. Det
kan väl icke vara annat än övervägande lämpligt, att hovrätterna övertaga
denna uppgift. Den mindre förmågan någon gång möjligtvis att bedöma
rättsfrågans betydelse kommer säkerligen att rikligen motvägas av den mera
ingående kännedomen om hela saken och medverkan från det större antalet
ledamöter, som komma att deltaga i prövningen. Man har också ansett det icke
behöva befaras, att hovrätterna skulle vara benägna avslå dispensansökningar
för att det egna domslutet måtte bliva gällande, utan att snarare en
benägenhet skulle göra sig gällande att i tveksamma fall hellre låta saken
gå vidare för att hovrätten ej skulle bliva misstänkt för partiskhet. Detta
är endast en fördel, då det måste anses riktigt, att ansökan om rätt till
fullföljd hellre bör bifallas än avslås i tvivelaktiga fall. Prövningen kunde

68 Lagutskottets utlåtande Nr 15.

av hovrätten verkställas i sammanhang med avgörandet av själva saken,
därest framställning därom redan då gjorts av parten, men eljest efteråt i
anledning av särskilt inkommen ansökan.

Liksom högsta domstolens ledamöter på detta sätt bli befriade från
prövning av dispensansökningar böra de även frigöras från skyldighet att
deltaga i laggranskningen. Till stöd för befogenheten av lagrådets avskaffande
åberopas reservationen till 1913 års lagutskotts betänkande, vilken
framställning återgivits ovan (sid. 9) och därav framgår även den fullständiga
oriktigbeten av lagutskottets skäl i förevarande betänkande för
avvisande av min motion i denna del. För varje år, som går, visar sig
lagrådet vara ett betungande hinder både för lagstiftningsarbetets behöriga
fortgång och för arbetets behöriga ordnande inom högsta domstolen.

Genom ovannämnda förslag om avskärande av förmögenhetsmåls
fullföljd annat än i skäliga fall, dispensprövningarnas överflyttning till
hovrätterna och lagrådets indragning skulle ett bemödande att förnuftigt
organisera högsta domstolen i alla avseenden omsider få luft under vingarna.
Jag vidhåller dessutom min framställning i ovannämnda år 1913
avgivna reservation samt i mina motioner vid 19U5 års riksdag och 1914
års senare riksdag om den synnerliga lämpligheten enligt min mening att
kunna förordna extra bisittare i högsta domstolen särskilt för avarbetning
av den nuvarande balansen, så att man snart nog kan komma in i normala
förhållanden, och även för att komma till rätta med balanser, som
i framtiden kunna av någon tillfällighet uppstå.

I detta sammanhang är det på sin plats att beröra betydelsen av
arbetsledningen i högsta domstolen. I detta hänseende hänvisas till 1913
års reservation intagen ovan i utskottets betänkande (sid. 7). Förslaget i
denna del innefattar förord till en början för inrättandet av ett effektivt,
ordförandeskap. Processkommissionen ger denna angelägenhet ett visst
erkännande men underskattar enligt min mening betänkligt dess betydelse.
Den finner för övrigt endast förhinder för att göra något åt saken, vilka
ingalunda synes mig övertygande. Det lärer väl ej vara någon omöjlighet
att anordna ett ansvarsmedvetet ordförandeskap i en högsta domstol på
sätt skett mångenstädes i utlandet. Lagutskottet yttrar sig icke alls om
min motion i denna del.

För det andra har i motionen föreslagits en hemställan därom,
att arbetet i övrigt i högsta domstolen liksom även i hovrätterna borde
efter förefintliga "balansers avarbetande till förekommande av ytterliga
anhopningar av mål inrättas på samma sätt som vid underrätterna nämligen
så att någon bestämd arbetstid för varje dag ej fastställdes utan
så lång tid, med skälig reglering naturligtvis, användes, som åtginge

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

6i)

för inkomna och beredda måls omedelbara avgörande. Om denna sak
yttrar sig ej processkommissionen, varemot lagutskottet uttalar sig något
och därvid ståller sig avvisande mot förslaget på grund av vissa åberopade
förhinder, vilka lika litet synas mig övertygande.

Då regerings förslaget vill begynna bygga på den nya grundsatsen,
att hovrätterna skola i regel vara sista instans i parternas intresse och
högsta domstolens uppgift inskränkas till att behandla mål, som i rättsenhetens
intresse kunna bliva vägledande prejudikat, måste uppmärksamhet
också riktas på huruvida hovrätternas organisation är vuxen den tillämnade
uppgiften. Rätteligen borde förslaget hava åtföljts av en utförlig
undersökning av denna sak. Därvid borde ock fogats uppgift på den
eventuella kostnaden för en reorganisation av hovrätterna, så att riksdagen
ej i denna angelägenhet liksom i så många andra först får gå till beslut
om principer och sedan efteråt överraskas av ett högst betydande kostnadsbelopp
utan möjlighet vidare att pröva detsammas behövlighet.

Emellertid finnas antydningar i propositionen om, att regeringen har
sin uppmärksamhet riktad på saken. Regeringen liksom lagutskottet synes
anse, att lösningen helt enkelt kan inskränka sig till att adjungerade ledamöter
erhålla en fastare ställning än för närvarande och att arbetet i så stor utsträckning
som möjligt bedrives av ordinarie ledamöter. Historiens oavlåtliga
erfarenheter på alla områden ådagalägga dock, att ordinarieskapet
i allmänhet är ägnat att förminska intelligensen och försvaga rättskänslan.
Vad som är viktigast kommer alltid att vara rekrytering och utbildning i
syfte, att skapa karaktärsfasthet och människokärlek på domaresätena. För
penningar kan man visserligen vinna den formella begåvningen, vilket också
är viktigt, men i saknad av de ovannämnda egenskaperna brukar begåvningen
ofta använda sina fallenheter företrädesvis till att slå ned rätten.
Detta är således frågor som borde vara de yppersta i en domstolsorganisation.
Under nuvarande förhållanden känner och uppskattar det officiella
samhället dock i stort sett knappast något annat värde än penningens, och
då är det säkerligen hopplöst att vänta sig andra synpunkter än den regeringen
och utskottet förorda. Med en sådan begränsning av uppgiften må
här allenast framhållas, att givetvis måste hovrättens ledamöter hava tillräckligt
betalt och känna sig trygga i sin anställning för att man skall
kunna kvarhålla åtminstone den formella begåvningen. Men i övrigt spelar
det icke någon större roll ur den verkliga rättens synpunkt, huruvida
hovrätterna få en sådan omläggning eller bibehålla sin nuvarande organisation.

En uppgift att hålla högsta domstolens arbetsmöjligheter i höjd med
antalet inkommande mål måste också se till, att ett lyckligt uppnått resul -

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

tat icke plötsligt rubbas av organisatoriska brister på annat håll. Man
bör samtidigt vaka över att icke balanser uppkomma i hovrätterna, vilket
kan föranleda till att extra åtgärder för att avhjälpa desamma vålla en
extra tillströmning av mål till högsta domstolen. Att förhindra balansers
uppkomst i hovrätterna är dessutom i och för sig en särdeles viktig sak
för rättsskipningen. I detta avseende hänvisas till framställningen i 1913
års reservation om faran av arbetsbalanser i hovrätterna.

Det hade varit önskligt om ovannämnda förslag kunnat, så vitt de
beröra de ämnen, som i propositionen tagit form av föreslagen lagtext,
även nu formuleras. Det har dock omöjligen av mig medhunnits att finna
den rätta avfattningen av vissa förslag såsom om samtliga förmögenhetsmåls
undantagande från fullföljdsrätt annat än i skäliga fall, om dispensansökningarnes
hänskjutande till hovrätterna samt om rätt att i stället för
deposition ställa borgen för motpartens rättegångskostnad. Även om detta
kunnat på något sätt ske, möta dock invecklade formuleringar, som ej
undergått ytterligare granskning, förklarligt nog ett visst misstroende i
riksdagen. Även övriga förslag behöva ett närmare övervägande och helst
bör enligt min uppfattning riksdagen icke gå till beslut i denna ingalunda
oviktiga fråga utan att det förelägges riksdagen en proposition, som behandlar
ämnet och löser frågan på ett enhetligt och fruktbart sätt ur ovannämnda
synpunkter.

Man säger nu, att nödläget för rättsskipningen är så stort, att saken
ej tål något uppskov. Häremot må till eu början invändas, att en myckenhet
människor, som ej äro rättegångsparter, befinna sig i ett vida fruktansvärdare
nödläge i mångahanda måtto utan att statsmakterna anse det
vara någon som helst brådska att gripa sig an med deras sak. Vidare är
det som bekant icke något lyckosamt att försöka bota något ont med
andra missförhållanden. Slutligen måste erinras, att genom antagandet av
en reform i huvudsaklig anslutning till ovannämnda hemställan kommer
högsta domstolens nuvarande arbetsbalans att fortare avarbetas än med
regeringens förslag, som förutsätter en lång övergångstid.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa:

att riksdagen, med avslag å propositionen nr 4,
ville med anledning av nämnda proposition och de i
ämnet väckta motionerna anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
om möjligt till nästa riksdag utarbeta och framlägga
ett nytt förslag, som på ett riktigare, fullständigare och
mera betryggande sätt tillgodoser en behövlig reform
för lättande av högsta domstolens arbetsbörda.

Lagutskottets utlåtande Nr IT).

Vid punkt A) av utskottets hemställan:

l:o) Lagen om ändrad lydelse av 30 kap. Rättegångsbalken.

, I. av herrar Schotte och Pettersson i Södertälje, vilka påyrkat
följande ändrade lydelse av 5 §, 6 § 2 mom. och 7

5 §.

Hovrätts slutliga utslag i dit fullföljt tvistemål
eller ärende rörande penningar eller sådant, som kan
skattas i penningar, må ej överklagas, så framt hovrätten
fastställt det slut, vartill underrätten i målet kommit.
Rörer målet jämväl sådant, som ej kan skattas i penningar,
och har utslaget därutinnan gått parten emot, äge han
dock fullfölja talan i målet.

6 §, 2 moln.

Utan hinder av vad i 1 inom. är stadgat äge
målsägande eller tilltalad fullfölja talan mot hovrättens
utslag, där målet rörer annat än ansvar och utslaget
därutinnan gått honom emot, dock där i denna del fråga
är enbart om penningar eller sådant, som kan skattas" i
penningar, allenast så framt hovrätten icke fastställt det
slut, vartill underrätten i målet kommit.

7 §•

Har underrätts utslag av hovrätt ändrats allenast
beträffande jänta å utdömt kapitalbelopp eller ersättning
för i ätteg ang skostnad, gälle i fråga om parts rätt att
överklaga hovrättens utslag vad i 5 och 6 §§ är stadgat
rörande utslag, varigenom hovrätt fastställt det slut, vartill
underrätten i målet kommit.

Till stöd för dessa yrkanden hava nämnda reservanter anfört följande: Då

det befunnits nödvändigt att för avhjälpande av den beklagliga
långsamheten i högsta domstolens rättsskipning gå den ur många synpunkter
så litet tilltalande vägen att avskilja vissa mål från fullföljd till högsta

72 Lagutskottets utlåtande Nr 15.

instans, gäller det att tillse, dels att detta avskärande sker på sådant
sätt, att olägenheterna och betänkligheterna bliva så litet betydande,. som
överhuvud kan vara möjligt, dels ock att avskärningen äger rum i den
omfattning, att den kan förväntas bliva tillräckligt verksam för vinnande
av den betydligt snabbare rättsskipning i högsta domstolen, som avses
med ifrågavarande lagstiftning.

I dessa avseenden finna vi den kungl. propositionen och utskottets
därmed överensstämmande förslag, i vad avser tvistemål eller ärenden rörande
penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, mindre tillfredsställande.

Rörande uteslutande från fullföljd i högsta instans av mål av förevarande
slag, finns det knappast mer än tva vägar att ga: den ena att,
såsom skett i den kungl. propositionen, bestämma en summa revisibilis*
d. v. s. att mål under ett visst värde (enligt kungl. propositionen. 1,500
kronor) ej må fullföljas, och den andra att göra rätten att fullfölja mål
beroende på konformitetsprincipen, d. v. s. att förbjuda sådant fullföljande
i mål, där de bägge lägre instanserna varit sammanstämmande,, antingen
helt och hållet (såväl till motiv som själva slutet) eller åtminstone
beträffande slutet.

Ingendera metoden är fullkomlig. Något teoretiskt företräde ur j uridisk
synpunkt kan knappast givas det ena systemet framför det andra.

Det kan i detta sammanhang förtjäna erinras om, att konformitetsprincipen
varit gällande i Tyska riket intill 1877 års processreform, dä
man i stället gick till en summa revisibilis av 1,500 mark, samt att tyska
förbundsrådet, på tillstyrkan av en kommission, bestående av de 7 presidenterna
i civilavdelningarna av Reichsgericht (tyska rikets högsta domstol),
3 andra domstolsledamöter samt 2 särskilt tillkallade — bland vilka
samtliga de rättsbildade ledamöterna voro eniga i sin tillstyrkan — år
1910 ^föreläde tyska riksdagen ett förslag om antagande av konformitetsprincipen
för att minska tillströmningen av mål till Reichsgericht. Visserligen
avvisade riksdagen detta förslag och beslöt i stället, bl., a., en
höjning av summa revisibilis till 4,000 mark, varjämte extra bisittare i
Reichsgericht anställdes, men beslutet om avvisande av konformitetsprincipen
synes mera hava tillkommit på grund av farhagor för att, i följd av
vissa skiljaktigheter i de tyska förbundsstaternas rättsutveckling, enhetligheten
i rättsskipningen skulle äventyras och därmed också rikets politiska
enhet skadas, än i följd av saklig kritik av själva systemet. Man.hade
även i sistnämnda hänseende flera anmärkningar, men jämväl höjningen
av summa revisibilis möttes av starka gensagor.

Lagutskottet har också i sitt förevarande betänkande uttalat sig för
ett övervägande, när ytterligare åtgärder för minskande av högsta domsto -

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

sens arbetsbörda bliva nödiga, huruvida icke koriformitetsprincipen skulle
kunna i någon form bringas till användning beträffande andra förmögenhetsrättsliga
mål än de enligt det nu föreliggande Kungl. förslaget från
fullföljd uteslutna.

Valet mellan de antydda bägge systemen, som vart för sig lämnar
rum för anmärkningar av olika slag, synes närmast böra hänföra sig till
vad som är minst stötande för rättfänlighetskänslan och mest praktiskt
lämpligt ur effektivitetens synpunkt. Och i bägge dessa avseenden anse
vi, att konformitetsprincipen är att föredraga framför bestämmandet av en
summa revisibilis.

Man kan aldrig komma ifrån, att fastställandet av en summa
revisibilis vilar på den grundtanken, att tvistemål, som röra sig om
lägre förmögenhetsvärden, äro av mindre betydelse och därför böra nöja
sig med en mindre betryggande instansordning, än mål, där det är fråga
om högre penningbelopp eller värden. Ifrågavarande anordning får därmed
i den allmänna uppfattningen lätt någonting stötande, något som
Iramstår såsom en olikhet inför lagen. Ty det kan icke bestridas, att
processerna om de högre värdena föras väsentligen av de mera burgna
samhällsklasserna, ej heller att bland de mindre"bemedlade en tvist om
ett ringare förmögen hetsvärde kan ha lika stor betydelse för personens
hela ekonomiska välfärd som en tvist rörande ett högre värde för en mera
förmögen person. Anordningen måste ge intryck av att — såsom en ledamot
av första kammaren yttrade under debatten år 1907 om införande av
en summa revisibilis av 1,000 kronor — »högsta domstolen^blir en domstol
för de rika och för de stora affärerna, men ej för folket».

Mot konformitetsprincipen kunna inga sådana invändningar
göras. Med antagande av denna metod kunna alla slag av tvistemål, oberoende
av tvisteföremålets värde, komma till högsta instans, och det, som
avgör, om målet verkligen får gå dit eller ej, blir allena, huruvida underdomstolarna
dömt lika, — varvid målet säges vara konformt — eller om
olika domslut där föreligga, — då målet är difformt. Med antagande
av konformitetsprincipen drabbas således den, som rör sig med högre förmögenhetsvärden,
i alldeles lika grad utav avskärningen från högsta instans,
som den, vilken allenast har tvister av lägre värden.

Att större garantier för en rättvis dom föreligga, när underdomstolarna
dömt lika, än när de gått isär, är uppenbart. Det visar sig också
av rättsstatistiken, att domar i konforma mål i avsevärt större omfattning
fastställas i högsta instans än domar i de difforma målen. 1912 ändrades
konforma domar av högsta domstolen till 17 % och difforma domar till
33 % — i mål, där nedre revisionen hemställt om fastställelse av en konBihang
till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 12 käft. (AV 15). 10

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

form dom, ändrades allenast 7.8 %. Enligt den till utskottets förevarande
betänkande fogade bil. B. blevo av år 1914 avgjorda revisionsmål konforma
domar ändrade allenast till 14 %, medan ändringarna av de difforma
målen uppgingo till 28 %.

Av stor betydelse är att söka främja rättsskipningens snabbhet i alla
instanser. Men i vår gamla processordning resa sig störa svårigheter häremot.
Det är sannolikt, att med konformitetsprincipens antagande för fullföljdsrätten
till högsta instans vissa fördelar i detta hänseende skola vinnas. Det blir
nämligen då nödigt för parterna att i så god tid som möjligt under rättegången
förete sin bevisning, liksom att även eljest lägga sig vinn om att
på ett tidigt stadium förebringa all tillgänglig utredning.

Vid antagande av konformitetsprincipen bör man enligt vår mening
bygga på, att underdomstolarna kommit till samma slut. Naturligtvis
vore det en än mer betryggande tillämpning av principen, om man fordrade,
att de båda underrätternas domar skulle vara identiska. Men man
vinner i senare fallet en åtskilligt mindre avskärning av mål, något som
i det läge, vari rättsskipningen i högsta domstolen nu befinner sig, är en
nackdel. Ur den enskilde partens synpunkt äro domsskälen ganska likgiltiga;
om han vinner eller tappar av den ena eller den andra grunden,
saknar reell betydelse för honom. Kännetecken på en god dom är, att
den är klar och bestämd och omöjlig att förtolka. Huru motiven för
domen sedan byggts upp, det är en mera sekundär fråga.

Någon vada ur rättsenhetens eller rättstolkningens synpunkt av konformitetsprincipens
antagande i sådan form, att det blir slutet, som blir
avgörande för fullföljdsrätten, torde ej heller föreligga, f.tt fullt tillräckligt
antal mål av skiftande slag kommer ändock upp till högsia domstolen
för att denna skall kunna bli i behörig grad rättsledande och rättsbildande
— den franska kassationsdomstol upprätthåller rättsenheten i
Frankrike med 12—1300 domar per år. Och i varje fall skulle en dispensrätt
inrymmas, så att även konforma mål, efter viss prövning, skulle
kunna fullföljas till den högsta instansen. Eldigt propositionen kommer i
mål av förevarande slag sådan dispens att närmast medgivas, när det för
enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt, att målet
underkastas prövning av högsta domstolen, ävensom då en enskild part visar,
att målets fullföljande skulle för honom hava synnerlig betydelse utöver det
mål, varom fråga är. Alldeles särskilt lärer väl synpunkten om den enhetliga
lagtolkningen och rättstillämpningen beaktas, då skiftande meningar
i rättsfrågan förelegat i underinstanserna, fastän slutet blivit detsamma.

Det är visserligen sannolikt, att med antagande av konformitetsprincipen
i den form, vi förordat, dispensansökningarna och dispensmedgivandena
torde bli flera än med antagande av Kungl. Maj:ts förslag. Men det bör här -

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

vid uppmärksammas, att med de andra förslag, verkande till inskränkning i
full följdsrätten, vilka utskottet godkänt, åtskilliga rätt betungande prestanda
tillkomma; någon särskild »okynnesfullföljd» är således ej att befara med
vårt förslag. Och då, på sätt vi längre ned få tillfälle beröra, avskärandet
av mål från fullföljd blir vida starkare oeh effektivare med vårt
förslag än efter Kungl. Maj:ts proposition, föreligga med förstnämnda förslag
ökade möjligheter för dispens, utan att den allmänna tiden för målens
avgörande i högsta domstolen förskjutes. Som med Kungl. Maj:ts förslag
högst 40 % revisionssaker avskäras, men med vårt förslag ungefär 60 %,
komma, även om 10 °/« flera mål i senare fallet få gå fram dispensvägen
— eu sannolikt rätt hög beräkning — 10 % flera revisionssaker att avskäras
från fullföljd med vårt förslag än med Kungl. Maj:ts.

Det invändes mot den av oss förordade principen, att våra underdornstolar
icke erbjuda tillräckliga garantier för ett materiellt tillfredsställande
avgörande. Invändningen saknar visserligen icke fog, men den kan lika
väl och i lika omfattning riktas mot en anordning med summa revisibilis.
Varje system, som innebär avskärande av mål från fullföljd i högsta instans,
måste bygga på, att underdomstolarna, och framför allt mellaninstansen, äro
på betryggande sätt organiserade. Någon skillnad i förevarande hänseende
föreligger ej mellan de båda ifrågavarande principerna, åtminstone ej i
annat avseende, än att med konfonnitetsprincipen antalet mål, där hovrätt
blir sista instans, blir något större. Men målen under 1,500 kronor måste hava
anspråk på en lika sakkunnig prövning som mål av större värden; och de
förra kunna innebära lika tvistiga rätts- och sakfrågor som de senare. Anses
underdomstolarna hos oss för svaga att medgiva konforinitetsprincipens
tillämpning, äro de också för svaga för antagande av principen med en
summa revisibilis. Efter båda metoderna är det av lika trängande vikt
att vinna en säker rättsskipning i underrätterna.

Såsom hovrätterna nu äro sammansatta med ett stort antal extra
bisittare, som sakna fastare anställning och större erfarenhet, erbjuda hovrätterna
vissa svagheter. De äro knappast så anordnade för närvarande,
att de kunna fullt tillfredsställande fylla den mer än nu maktpåliggande
uPPoift’ som pålägges dem, vare sig den ena eller den andra avskärningsprincipen
blir den slutligt godkända.

Det är en beklaglig brist i den föreliggande kungl. propositionen,
att icke samtidigt med fullföljdslagen också framlagts förslag, ägnade att
öka hovrätternas kompetens. Riksdagen hade då fått tillfälle att på en
gång och i ett sammanhang pröva, om de åtgärder till stärkande av hovrätterna,
som ansåges nödiga och kunde ifrågasättas, i sig innebure tillräckliga
garantier, så att det överhuvud vore tillrådligt att inskränka fullföljdsrätten
till högsta domstolen. Herr statsrådet och chefen för justitie -

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

departementet har, enligt meddelande i propositionen, frågan om hovrätternas
organisation under utredning; och utskottet har ytterligare i sin
motivering understrukit nödvändigheten av effektiva åtgärder i förevarande
syfte. Det är således att förvänta, att redan till nästa riksdag förslag till
tryggande av en säker rättsskipning i hovrätterna skall föreligga. Det
förefaller oss dock, som om kraftigare åtgärder i förevarande syfte erfordrades,
än som justitieministern ställt i utsikt, och om vilka man ej av
propositionen kan vinna någon fullt klar uppfattning, vare sig ur organisatorisk
eller än mindre ur ekonomisk synpunkt.

Av särskild betydelse vid valet mellan de båda möjliga vägarna för
avskärande av mål från högsta domstolen måste, enligt vår mening, vara,
vilken anordning, som är verksammast, vilken som således mest lättar
arbetsbördan i domstolen och säkrast främjar den snabbare rättsskipning,
som ovillkorligen måste krävas.

Enligt vår alldeles bestämda övertygelse äro de i den kungl. propositionen
föreslagna åtgärderna för lindrande av högsta domstolens arbetsbörda,
så att målen kunna bli avgjorda inom rimlig tid, icke tillräckliga.
För så vitt man verkligen skall komma till en avsevärt snabbare rättsskipning
i högsta instans och ej blott nöja sig med ett förhindrande av
fortsatt hopning av mål därstädes och med ett avarbetande så småningom
av balansen, (detta avarbetande beräknas av justitierådet Hellner, som
säkerligen ej målar för svart, skola draga minst 7—8 år), kan man
för förmögenhetsrätt smålen icke länge* stanna vid en summa revisibilis av
1,500 kronor. Hela vår ekonomiska utveckling och det därigenom ökade
antalet tvistemål skola medföra, att ett fortsatt avskärande av mål b-lir
oundgängligt. År 1907 föreslogs en summa revisibilis av 1,000 kronor;
nu äro vi uppe i 1,500 kronor; om några få år måste man gå till ytterligare
förhöjning, kanske till 3,000, kanske till 4,000 kronor. Utlandets
erfarenhet visar på denna utvecklingsgång. I Tyskland har man under de
senare åren fått gå successivt från en summa revisibilis av 1,500 mark tipp
till 4,000 mark, och ytterligare åtgärder för lindrande av Reichsgerichts
arbetsbörda förestå. I Norge är nyligen föreslaget att höja summa revisibilis
från nuvarande 1,000 kronor till 2,000 kronor o. s. v.

När man en gång beträtt vägen med summa revisilibis, blir det
svårare att få fram en annan princip för utestängande av mål från högsta
instans eller att beträda andra vägar för rådande av bot mot rättsskipningens
långsamhet därstädes. Det kominer säkerligen att visa sig, hår
som i utlandet, att man finner den närmast till hands liggande åtgärden
vara att alltjämt öka summa revisibilis. Men då växa också i betydande

Lagutskottets utlåtande Nr 15. 77

grad betänkligheter mot hela detta system: högsta domstol en blir med höjningen
av denna summa allt mer och mer uteslutande fåtalets domstol.

överhuvud måste det, när man står inför nödläget att behöva utesluta
vissa mål från högsta domstolen, vara betänkligt att icke taga ett
tillräckligt stort steg, ett steg, om vilket man kan vara övertygad, att
det för någon avsevärd tid framåt verkligen kan ge oss den snabbare
rättsskipning i högsta instans, som är så nödig och vars uppnående allena
kan försvara åtgärder av så betänklig art som ett beskärande av fullföljdsrätten.
Ett lappande tid efter annan på denna full följdsrätt måste
medföra ett oroande av de rättssökande, som är i sig ganska menligt,
ävensom ökade besvärligheter för rättsvården och ett minskat förtroende
för rättsskipningen och dess stabilitet.

Frågan om en ny rättegångsordning hägrar tyvärr i ett så avlägset
fjärran, att föga är att bygga på det förhållande, att en sådan är under
utredning, så att den nu föreslagna anordningen skulle få karaktären av
ett provisorium allena.

Vid ett noggrant beaktande av alla de siffror, som föreligga rörande
hopningen av mål i högsta domstolen och den ständigt ökade
balansen därstädes, hava vi kommit till den bestämda uppfattningen, att
intet avskärande, som ej ungefär motsvarar 50 % av årliga antalet nytillkomna
mål, kan bli tillräckligt effektivt eller en längre tid beståndande.

Vad ger då ur denna synpunkt konformitetsprincipens antagande i
jämförelse med fastställande av en summa revisibilis av 1,500 kronor?

Hade för förmögenhetsrättsmålen en summa revisibilis av 1,500
kronor gällt 1913, hade c:a 40 / avskurits; om så varit fallet 1914 c:a
31 % procenten faller år från år. Hade konformitetsprincipen enligt
vårt förslag, varit gällande, hade avskärandet, på sätt vi förut omförmält,
utgjort omkring 00 /. Och med antagande, i enlighet med vad ovan anförts,
att med sistnämnda princip tilläventyrs 10 % fler mål än med en
summa revisibilis å 1,500 kronor komma att dispensvägen gå upp till
högsta domstolen, har man i allt fall att räkna med, att c:a 50 % av hela
antalet nuvarande revisionssaker bliva avskurna. Resultatet ur synpunkten
av snabbare rättsskipning i högsta instans är således
obestridligt till konformitetsprincipens förmån.

Slutligen må omförmälas, att vi vid utformande enligt vårt förslag
av konformitetsprincipen ansett, att, särskilt för avskärande av vissa gränsfall,
från fullföljd till högsta domstolen jämväl böra undantagas sådana
domar, i vilka hovrätten ändrat underdomstolens utslag endast beträffande
beräkningen av ränta å utdömt kapitalbelopp eller i fråga om ersättning
för rättegångskostnaden.

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

II. av herr Alexandterson, vilken, med instämmande av herrar Söderberg
h och Stnrner, anfört:

Enligt Kungl. Maj:ts av utskottet biträdda förslag (6 § 1 mom.) äger
allmän åklagare i brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning
underställt, icke söka ändring i hovrättens slutliga utslag i andra fall,
än då hans talan avsett ansvar för brott, varå straffarbete eller avsättning
kan efrer lag följa; varjämte föreslagits, att allmän åklagares talan i mål,
som få gå till högsta instans, ej får fullföljas av annan än justitiekanslern
eller riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman. Allenast
nu nämnda åklagare skulle också äga söka sådant särskilt tillstånd
hos Konungen till talans fullföljd, varom 13 § i lagförslaget stadgar, och
detta blott under i nyssnämnda lagrum stadgade förutsättningar.

Enligt min mening är en sådan anordning icke lämplig.

l)å högsta domstolen år 1906 avgav yttrande över ett då föreliggande
förslag till begränsning av fullföljdsrätten till högsta instans, uttalade
domstolens fleste ledamöter, att anledning ej syntes föreligga att göra
rubbning i den åtalsrätt, som tillkommer riksdagens justitieombudsman.
Med inrättande av ett militieombudsinansämbete böra givetvis samma regler
rörande fullföljdsrätt gälla för denne som för justitieombudsmannen. Och
då man i allmänhet velat likställa justitiekanslern med de nyssnämnda
andra åklagarna, torde jämväl i nu förevarande hänseende så böra ske.

De nu nämnda åklagarnas ställning, erfarenhet och verksamhet synas
mig betinga, att de i nu förevarande lag icke bindas av några inskränkningar
i rätten att fullfölja talan i högsta domstolen. Bedömandet om
ett mål är av beskaffenhet att böra hänskjutas till högsta domstolens avgörande,
kan med fullt förtroende läggas i deras händer. De instruktioner
för justitieombudsmannen och miiitieombudsmannen, varom i annat ärende
utskottet enat sig, upptaga föreskrifter om, att dessa ombudsmän ej
må fullfölja åklagaretalan i mål till högsta domstolen, utan att synnerliga
skäl därtill äro, ävensom att de skola själva utföra sin talan därstädes.
Det är givetvis att antaga, att, därest detta förslag av riksdagen godkännes,
föreskrifter av samma innebörd skola av Kungl. Maj:t meddelas för
justitiekanslern.

Med stöd av vad sålunda anförts, har jag yrkat,

dels att 6 § 1 mom. måtte erhålla följande lydelse:

6 §.

1 mom. I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller
blivit dess prövning underställt, må ej ändring i hovrättens
slutliga utslag sökas:

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

ar målsägande, med mindre hans talan avsett ansvar
för brott, vara straffarbete eller avsättning efter lag kan följa

av tilltalad, med mindre han blivit sakfälld eller ställd
under framtiden för sådant brott eller för annat brott
dömts till fängelse eller mistning av ämbete på viss tid.

Allmänt åtal må i mål, som ovan sagts, ej fullföljas
av annan än justitiekanslern eller riksdagens justitieombudsman
eller militieombudsman.

dels och, att andra punkten i 13 § första stycket,
ävensom ordet »enskild» i andra stycket av samma § måtte
utgå, varmed följande lydelse skulle givas åt

13 §.

Menar part i något fall, där enligt 5, 6 eller 9 §,
10 § andra stycket, 11 § andra stycket eller 12 § fullföljd
af talan ej må äga rum, att det för enhetlig lagtolkning
eller rättstillämpning är av synnerlig vikt, att
hans talan varder av Konungen prövad, äge han hos
Konungen söka tillstånd till talans fullföljande.

Part äge oek, då eldigt lagrum, som i första stycket
sägs, hovrätts utslag ej må överklagas, söka Konungens
tillstånd till talans fullföljande, där han visar, att sådant
för honom skulle hava synnerlig betydelse utöver det
mål, varom fråga är.

IIT. av herrar Schotte och Pettersson i Södertälje,
vilka påyrkat,

dels att 6 § 1 mom. måtte erhålla den lydelse,
som angives i herr Alexandersons här ovan under II. angivna
reservation,

.d>ls och, att 13 § måtte erhålla följande lydelse:

Menar part i något fall, där enligt 5, 6 eller 9 §,
10.§ andra stycket, 11 § andra stycket eller 12 § fullföljd
av talan ej må äga rum, att det för enhetlig lagtolkning
eller rättstillämpning är av synnerlig vikt, att
hans talan varder av Konungen prövad, eller att omständigheterna
i målet eljest äro sådana, att dess utgång kan
bliva av synnerlig betydelse utöver det särskilda fall varom
dömt är, äge häri hos Konungen söka tillstånd till talans
fullföljande.

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Till stöd härför har av nämnda reservanter anförts följande:

Yi hava biträtt den reservation, som herr Alexanderson, med instämmande
av två andra ledamöter av utskottet, avgivit med avseende å
6 § 1 mom., men då vi med avseende å 13 § ansett, att den där omförmälda
dispensrätten bör något vidgas, hava vi icke kunnat ansluta oss till
nyssnämnda reservants förslag beträffande avfattningen av sistnämnda
paragraf.

Den närmare utveckling av innebörden i första stycket av 13 §,
som utskottet lämnat i sitt utlåtande, finna vi innehålla viktiga synpunkter
vid bedömande av frågan, om ett eljest inappellabelt mål må
dragas under högsta domstolens prövning. De innebära, dessa uttalanden,
också någon utvidgning av vad föredragande departementschefen synes
hava avsett med sitt ifrågavarande förslag. Ylen vi befara, att vad utskottet
anfört i sin motivering näppeligen helt rymmes inom lag! extern
Och vi hava särskilt funnit den begränsning, som i andra stycket av
paragrafen skett i'' Kungl. Majrts, av utskottet i denna del biträdda förslag,
vara alltför snäv. Sistnämnda förslag innebär, att målet just för den enskilda
part, som söker full följdsrätt, skall vara av synnerlig betydelse utöver
det mål, varom är fråga. Detta stadgande måste anses innebära, att
parten skall kunna visa, att han t. ex. har andra mål anhängiggjorda
eller förväntar nya sådana av så analog natur, att det ursprungliga målets
prövande av högsta domstolen måste för honom vara av synnerlig betydelse.
Men det måste då också ådagaläggas, att det ifrågavarande målet,
med hänsyn till sin art eller sitt för partens villkor betydande värde, är
för honom av nämnda betydelse.

Med den avfattning, vi föreslagit, är det tillräckligt, att parten kan
påvisa, att målets hänskjutande till högsta domstolens prövning skulle hava
synnerlig betydelse utöver det särskilt!a fallet. Härunder kunna rymmas t. ex.
fall, då andra måls anhängiggörande beror av ett prejudikatbildande måls
fullföljd, eller då just den av utskottet i dess förstberörda motivering åberopade
hänsynen till politiska och sociala förhållanden är särskilt framträdande
och aV mera ömtålig art, eller då större och mera principiell meningsskiljaktighet
inom underrätterna förelegat i en bevisningsfråga. Förefinnes
sådan meningsskiljaktighet i rättsfrågan, lärer väl denna i regel hänföra
sig till synpunkter, som falla under den enhetliga lagtolkning eller rättstillämpning,
som dispensrätten avser att trygga och för vilkens hävdande
en prövning i högsta instans kan vara av betydelse. Och detta icke blott,
när en av underrätt antagen lagtolkning eller rättstillämpning står emot
annan sådan, som redan fått uttryck i dom eller utslag, utan också när
en lagtolkning eller rättstillämpning ej förut framträtt, men synes kunna

Jlagutskottet* utlåtande Nr Jo.

hava skäl. för sig i följd därav att ett visst lagstadgande missuppfattats
eller att förut antagen rättsgrundsats synes tvivelaktig.

Med hänsyn till vårt förslag om konformitetsprincipens tillämpning
vid avskärande av vissa mål från fullföljd till högsta domstolen, är det avsärskild
vikt, att dispensrätten ej varder alltför snävt tillskuren. Men vårt
nu ifrågavarande förslag till ändrad lydelse av 13 § i förevarande lagförslag.
står icke i oskiljaktigt samband med våra förslag till ändrad lydelse
av § 5, § 6 mom. 2 och § 7, utan synes oss, alldeles oavsett utfallet av
riksdagens beslut rörande sistnämnda tre lagrum, böra av riksdagen antagas.

IV. av herrar Schotte och Pettersson i Södertälje, vilka vid 20 §
velat hava antecknad följande särskilda mening:

Enligt vår mening äro i vissa avseenden alltför stora hinder i kungl.
propositionen och utskottets förslag lagda för fullföljd i högsta instans av
de s. k. fattigmålen.

Mot förslaget att för rätten att fullfölja talan hos högsta domstolen
införa skyldighet för part att nedsätta såväl fullföljdsavgift av 150 kronor
och det både i revisionssaker och i besvärsmål — som ock 150 kronor
till säkerhet för den kostnadsersättning, som kan tillerkännas motparten
av högsta domstolen, hava vi hyst betänkligheter, då detta förslag innebär
ett fördyrande av rättegången E högsta instans, som i sig är ganska obehörigt
och för mången kommer att medföra svårigheter. Praktiskt, taget
kan man säga, att detta förslag i själva verket mycket närmar sig en fördubbling;
av revisionsskillingen, något som riksdagen hittills avvisat eller
uttalat sig emot.

Då det emellertid är trängande att begränsa tillströmningen av mål
i högsta domstolen, och övriga nu föreslagna åtgärder icke torde bli tillräckligt
effektiva, hava vi icke ansett oss böra påyrka sådan ändring av
förslaget, att nedsättning av rättegångskostnad icke alls skulle föreskrivas.
Ett sådant nedsättande medför onekligen vissa garantier för motparten,
särskilt när parten är i ekonomiskt svag ställning.

Däremot har det synts oss vara obefogat, att palt, som saknar tillgång
att gälda det belopp, som skall tjäna motparten till säkerhet för
rättegångskostnaden, icke tillerkänts rätt att utan särskild prövning i högsta
domstolen få fullfölja talan, något vartill den mera bemedlade är obetingat
berättigad. Med de garantier, varmed missbruk av »fattigvägen» äro omgärdade
i förslaget, har det synts oss obilligt, att icke samma befrielsegrunder
på grund av fattigdom skola gälla för kostnadsersättningen som
för fullföljdsavgiften.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 12 käft. (Nr 15). 11

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Vi hava i följd härav yrkat, att samma stadgande!! måtte upptagas
för befrielse från nedsättande av rättegångskostnaden som för fullföljdsavgiften,
dock att, om part ägde tillgång att nedsätta 150 kronor, men ej
300 kronor, nedsättningen skulle avse motpartens rättegångskostnadsersättning.

Utskottet har icke godkänt detta förslag, utan vidhållit propositionen
i förevarande del oförändrad.

Vårt nämnda förslag skulle emellertid medföra en ganska avsevärd
omskrivning av åtskilliga §§ i det förevarande lagförslaget, en omskrivning,
som det icke varit oss möjligt att på den tid, som stått oss till
buds, verkställa. Vid sådant förhållande och då vi ej heller av nu berörda
anledning ansett oss böra påyrka hela lagförslagets avvisande för denna
gång, hava vi måst nöja oss med att, pa sätt som nu skett, uttala den
skiljaktiga uppfattning, som vi haft i nu berörda avseende.

Sedan utskottet biträtt yrkandet, att, vid prövning i högsta domstolen
av befrielse för fattigdom från nedsättande av rättegångskostnaden,
sådan befrielse skall anses bifallen, om någon ledamot av högsta domstolens
dispensavdelning röstat härför (jfr 3 § i lagen ang. Kungl. Maj:ts
högsta domstols tjänstgöring på avdelningar), hava våra betänkligheter mot
20 § i det kungh förslaget också i någon mån förminskats.

V. av herr Lindhagen, som i fråga om 6 § av förevarande lagförslag

anfört: .

I utskottet har av mig hemställts, att åklagare ej bör få fullfölja
talan i brottmål med yrkande om högre straff, utan skulle det i detta avseende
stanna vid hovrätts utslag. Däremot har det synts mig böra i detta
sammanhang framföras den för det allmänna föreställningssättet kanske
ännu främmande uppfattningen, att åklagaremakten ej får betraktas allenast
såsom ett tillhygge för åstadkommande av straff utan i sitt slutliga framträdande
även bör äga rätt och plikt att å samhällets vägnar anlägga
mänskliga synpunkter. Det skulle därför kunna ifrågakomma att åklagare
fullföljde talan med yrkande om nedsättning av ådömt straff, som han
fann oskäligt. En sådan talan åter skulle enligt min mening alltid få
fullföljas även i högsta domstolen. En hänsyn även till dessa synpunkter
bör ingå i ifrågasatta skrivelseförslaget och, ifall detta ej godkännes, föranleda
en förändrad formulering av denna §.

VI. av herrar Persson i Norrköping och Svensson i Eskilstuna,
som anfört:

Bland åtgärder i syfte att åstadkomma en ökning av arbetsproduk -

Lagutskottets utlåtande AV 15.

ten i högsta domstolen anse vi det av herr Lindhagen väckta förslaget
om tillsättande av fasta ordförande ä högsta domstolens olika avdelningar
böra bringas till utförande (jfr justitieombudsmannen Hasselrots skrivelse
till riksdagen, intagen i lagutskottets utlåtande 1913, nr 13, sid. 12—13).
Vi hava också inom utskottet biträtt ett yrkande av herr Lindhagen om
sådan ändring i lagen om högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar,
att där skulle införas ett stadgande av innehåll, att högsta domstolen vid
slutet av varje år skulle utse fyra justitieråd att under påföljande år tjänstgöra
såsom ordförande å de dömande avdelningarna med åliggande att därvid
tillse, att arbetet å varje avdelning bedrives i stadgad ordning och
utan onödig tidsutdräkt. Vinner detta yrkande riksdagens bifall, torde
någon skrivelse i ämnet till Kung!. Maj:t icke ifrågakomma.

Av vida större betydelse än arbetsproduktens ökning är att söka utfinna
medel till minskande av tillströmningen av mål till högsta domstolen.

Verkställghet av hovrätts dom.

Till förekommande av måls fullföljande i rent förhalningssyfte har
jag, Sven Persson, i min motion yrkat, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Magt ville taga under övervägande, huruvida
icke bestämmelserna angående verkställighet av hovrätts dom, varigenom
betalningsskyldighet blivit part ålagd, må kunna skärpas. Genom
den behandling denna fråga erhållit inom utskottet hava vi befästats i uppfattningen,
att på denna väg åtskilligt skulle kunna vinnas. Justitierådet
Hellner, som i sitt utlåtande ställde sig mycket sympatisk till tanken att
återinföra deri 1901 upphävda bestämmelsen om skyldighet för part att
fullgöra hovrätts dom såsom villkor för rätt att fullfölja talan i högsta
domstolen, fann sig emellertid icke kunna tillstyrka en åtgärd i denna
riktning på grund av-svårigheten att beträffande eu gäldenär, som förklarade
sig ur stånd att fullgöra domen, få utrönt, huruvida oförmågan vore
verklig eller föregiven. Herr Hellner yttrar härom vidare:

»Att, såsom före 1901 års lagstiftning var stadgat, ålägga gäldenären att
med ed betyga, att han saknar penningar, silver eller guld, till fullgörande av
betalningen, synes efter nutida förhållande vara skäligen meningslöst, då likvida
tillgångar väl mera sällan hållas i denna form, och sålunda en dylik edgång ej
skulle lämna bevis om gäldenärens oförmåga. Den enda utvägen skulle väl vara
att i sådant fall ålägga gäldenären att upprätta bouppteckning samt beediga
denna. Det återstode emellertid att med ledning av bouppteckningen pröva, om
gäldenären verkligen vore ur stånd att fullgöra domen eller icke. Ett avgörande
härav _ skulle för afsätta en prövning icke blott av frågan, huruvida gäldenären
hade tillgångar, som skulle förslå till betalningen, utan även om gäldenären kun -

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

de anses hava möjlighet att vända dessa tillgångar i kontanta penningar utan
att nödgas anlita utvägar, som det skulle vara obilligt att påtvinga honom. Det
är klart, att prövningen av dessa frågor skulle vara ganska vansklig för den
myndighet, i vars hand den lades. Om prövningen ledde till det resultat, att
gäldenären icke varit oförmögen att fullgöra domen, måste naturligen, då prövningen
näppeligen kunde ske förrän efter den tid, inom vilken domens fullgörande
skolat äga ram, påföljden bliva att gäldenären skulle anses hava, försummat ett
föreskrivet prestanduin och på grund därav hava förlorat sin talan. Gäldenären
— i varje fall den, som ej saknade tillgångar, - skulle alltså befinna sig i ett
brydsamt val emellan nödtvånget att, om ock på hårda villkor, förskaffa sig penningar
samt risken att eljest förlora sin talan. Det förefaller, som om det skulle
vara obilligt att försätta gäldenären i en sådan situation, och som någon tillfredsställande
lösning av denna fråga ej synes vara att finna, lärer det ej heller
vara tillrådligt att återupptaga förpliktelsen för den klagande att fullgöra den
överklagade domen, hur beklagligt än detta resultat är.»

Kursiveringen här ovan av gjord av oss och avser att framhäva den
punkt, där den egentliga svårigheten i fråga om förslagets genomförande
synes ligga. Lagutskottet har nu beträffande ett annat prestanduin, jämförligt
med företeende av beedigad bouppteckning till styrkande av oförmåga
att fullgöra hovrätts dom, nämligen medellös parts skyldighet att
förete myndighets intyg om fattigdom — på yrkande av mig, Sven Persson
— föreslagit en ändring av gällande rätt, som innebär, att eu brist
i fattigdomsintyget skall kunna efter föreläggande avhjälpas även efter fatalietidens
utgång. Vi vilja nu ifrågasätta, huruvida icke någon motsvarande
bestämmelse skulle kunna meddelas för det fall, att bouppteckningen befunnes
icke vara av det innehåll, att parts oförmåga att fullgöra domen
därigenom blivit styrkt. Kunde i ett dylikt fall, t. ex. av högsta domstolens
dispensavdelning, meddelas ett föreläggande för parten att helt
eller delvis fullgöra det överklagade utslaget vid äventyr av talans förlust,
förefaller det, som om den av herr Hellner åberopade obilligheten mot
ifrågavarande gäldenär icke längre skulle föreligga och alltså den avgörande
betänkligheten mot förenämnda bestämmelses återinförande därmed
vara bragt ur världen.

1 motionen har alternativt ifrågasatts, om icke hovrätts utslag, varigenom
betalningsskyldighet blivit någon ålagd, städse borde kunna gå i
verkställighet såsom laga kraftägande dom. Enligt Kungl. Maj:ts förslag
hava allenast utslag i mål under summa revisibilis gjorts på detta sätt
exigibla (verkställbara). Vid lagförslagets föredragning i utskottet upplystes,
att i utlandet ett överklagande av överrätts dom i allmänhet icke
har någon s. k. suspensiv verkan, d. v. s. icke medför något uppskov
med utslagets exigibilitet. Sålunda skall man i Tyskland törst hava tagit
ett steg av samma art som det Kungl. Maj:t nu föreslagit, men sedermera

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

(1910, i sammanhang med övriga åtgärder till minskande av Reiehsgerichts
1 y sklan ds högsta domstols — arbetsbörda) givit alla överrätts domar

en dylik privilegierad ställning i fråga om möjligheten att få dem
verkställda utan avbidan på att de vinna laga kraft.

Jämväl denna fråga synes oss förtjänt av ett närmare utredande.
Med den avfattning, motionens utredningsyrkande erhållit, faller därunder
även spörsmålet om lämpligheten av en s. k. manifestationsed, för den
händelse detta institut skulle anses vara att föredraga framför den i motionen
ifrågasatta, möjligheten att försätta gäldenär i konkurs på grund
av ett icke laga kraftvunnet hovrätts utslag.

Progressiv fullföljdsavgift.

I förutnämnda motion har vidare påyrkats en utredning, huruvida,
ieke den nuvarande revisionsskillingen kunde avskaffas och ersättas med
« n fullföljdsavgift, som i mål angående penningar eller sådant, som kan
skattas i penningar, utginge proportionellt efter tvisteföremålets värde.
Den sålunda ifrågasatta fullföljdsavgiften har ju samma ändamål som den
av herr Lindhagen föreslagna progressiva revisionsskillingen, nämligen att,
såsom. herr Lindhagen uttrycker det, betaga part lust till fullföljd av
talan i oträngda fall. Emellertid föreligger det principiellt eu betydande
skillnad mellan dessa båda olika vägar att bringa missnöjd part till eftertänksamhet,
huruvida giltig anledning finnes att fullfölja talan i ett mål.
Till belysande av de skäl, på grund av vilka vi icke kunna biträda herr
Lindhagens förslag om en efter klagande parts inkomst eller förmögenhet
progressiv revisionsskilling, kunna vi hänvisa till en i Social-Dernokraten
för den 7 december 1914 intagen utredande artikel av processkommissionens
sekreterare, i vars uttalanden vi i allt väsentligt kunna instämma.

1 artikeln heter det bl. a.:

»För att kunna taga ståndpunkt till denna fråga måste man för sig klargöra
karaktären av den avgift, som för närvarande utgår under namn av revisionsskilling.

I nya lagberedningens principbetänkande 1884 föreslogs, att part, som ville
söka revision, skulle inom viss i rättegångslagen fastställd tid anmäla detta bos
överrätten samt till belopp och på sätt i rättegångstaxan närmare bestämdes, erlägga
visp rättegångsavgift. I motiveringen framhöll beredningen, att den rättegångsaygift,
mot vilken revisionsskillingen sålunda enligt förslaget skulle utbytas,
borde liksom alla andra sådana ovillkorligen tillfalla staten. Det oegentliga" föri»Illande,
som nu ägde rum, nämligen att parten ägde återbekomma revisionsskillingen,
därest överrättens dom ändrades, skulle följaktligen komma att upphöra.

Berörda förhållande har sin historiska upprinnelse däri, att revisionsansökn
ingen ursprungligen gestaltade sig såsom ett slags vadhållning med hovrätten därom,

Lagutskottet.s- utlåtande Nr 15.

huruvida dess dom vore riktig. Gillade Konungen hovrättens dom, ägde hovrätten
enligt 1734 års la°- (it. B. 30:17) behålla de 200 daler, som där nedsatts; ändrade
Konungen domen, hade hovrätten däremot att återbära beloppet. lJenna bestämmare
ändrades 1854 därhän, att revisionsskillingen skulle tillfalla kronan x
stället för hovrätten, när hovrättens dom av Konungen gillades.

Numera har revisionsskillingen alltså närmast karaktären av ett pa förhand
deponerat bötesbelopp, vars förlust den klagande parten för vidkännas, när hans
ändrin^sökande ogillas. Denna synpunkt har i utlandet fullt beakta_ts. 1 den
tyska litteraturen återgives begreppet revisionsskilling med ordet buccumbenzstrate,
och i sådana främmande länder, där en motsvarande anordning äger rum, t. ex.
Ryssland, Frankrike och Italien, betecknas den ifrågavarande penningdepositionen
uttryckligen såsom en deposition av böter (consignation d’amende).

Det förslag, som i vårt land framkommit, att göra revisionsskillingen proportionell
med sökandens förmögenhetsförhållanden, står i god överensstämmelse
med nämnda betraktelsesätt. Verkan av ett fixt bötesbelopp är naturligtvis i hög
o-rad beroende av de ekonomiska omständigheter, i vilka den bötfäilde befinner
sig Är man beredd att inom den allmänna strafflagen lämpa bötesbeloppet efter
den tilltalades förmögenhetsställning, så ligger det ju icke något egendomligt i
att tillämpa samma princip på det slag av böter, som har till ändamål att avskräcka
personer från att i onödan taga högsta domstolens dyrbara tid i anspråk.
Denna synpunkt framhölls ock av flera talare i riksdagens andra kammare vid
behandlingen den 14 mars 1913 av lagutskottets ovannämnda utlåtande.

Emellertid torde det nu gällande systemet för revisionsskillmgens utgående
höra betecknas såsom ytterst oegentligt. Man tanke sig det fall, att en klagande
i högsta domstolen för sin mening vinner tre av domstolens ledamöter, medan
pluraliteten fastställer hovrättens dom. Klaganden straffas dä med loO kronors
böter för det han haft samma mening som tre justitieråd. Och även da högsta
domstolen enhälligt fastställer ett överklagat utslag, kan naturligtvis mången gång
målet vara så pass tvivelaktigt, att böter för rättegångens fullföljande alldeles
icke äro på sin plats. Man torde därför kunna vara fullt ense med nya lagberedningen
härutinnan, att revisionsskillingen rätteligen borde ersättas med en rätteo-ångsavgift,
som under alla omständigheter stannade hos staten. Eu reform i
Senna riktning kan emellertid icke genomföras utan väsentlig omarbetning av gällande
bestämmelser om rättegångskostnad. För närvarande tillämpas med stöd
av 21 kap. 4 par. R. B. den regel, att part, som förlorat i hovrätt men vinner i
högsta domstolen, icke får ersättning för sina kostnader i sista instansen, i motsats
härtill föreslog nya lagberedningen, att den, som tappat i lägre instans men
vunne i högre, skulle vara berättigad att erhålla ersättning för sina kostnader i
målet så väl i den högre som i den lägre instansen. Till de nödvändiga kostnaderna
skulle naturligtvis i första hand räknas författningsenligt utgående ratte gångsavgifter.

. , . , , , . n

Med ett dylikt system, enligt vilket den vinnande av sin motpart ernailer

gottgörelse för den fullföljdsavgift han nödgats erlägga, låter grundsatsen om eu
efter klagandens förmögenhetsförhållanden progressiv^ avgift absolut icke förena
sig. När en förmögen klagande vinner sin process, maste han uppenbarligen, om
man icke vill åsidosätta likheten inför lagen, hava samma anspråk pa full ersättning
för rättmätiga kostnader som en fattig. Skulle han nu pa grund av sin
större förmögenhet hava haft att erlägga en högre fullfölj dsavgift, sa komme ju

Lagutskottets utlåtande. Nr 15.

derin a, när klagandens ändringsyrkande av högsta domstolen bifölles, att stanna
a hans kanske fattiga motpart. Då denna konsekvens vore ofrånkomlig, framgår härav
med tillräcklig tydlighet, att det ifrågavarande förslaget ej låter förena sig med
en modern rättegångsordning. De övriga skäl, som tala emot detsamma, kunna
därför här förbigås.

Vill man ersätta revisionsskillingen med en fullföljdsavgift av ovan antydd
art, förefaller det däremot ur en annan synpunkt naturligt att icke alltid låta
denna utgå med samma belopp. Likasom t. ex. vid intecknings eller lagfarts sökande
stämpelbeloppets storlek bestämmes efter intecknings- resp. köpesumman,
sä synes i mål av förmögenhetsrättslig natur rättegångsavgiften böra bestämmas
med hänsyn till tvisteföremålets värde. En ansats härtill förekommer redan nu
! första instansen — vid underrätt och hos överexekutor — vid utsökande av betalning
på. grund av skuldebrev, hyres- eller arrendekontrakt. Regleringen av en
dylik avgift synes emellertid höra ske efter enhetliga principer för samtliga instanser
och torde icke hava sin rätta plats i rättegångsbalken utan i stämpelförordningen.
Då detta är en mycket vittutseende fråga, särskilt beträffande underrätterna,
där den sammanhänger med anordningen av protokollsväsendet och hela
sportelsystemet, är det knappast lämpligt att upptaga den i sammanhang med
frågan om fullföljdsrätten till högsta domstolen, utan torde med densammas lösning
höra anstå i avbidan på den allmänna rättegångsreformen. Tills vidare måste
alltså den nu utgående revisionsskillingen i någon form bibehållas.

I det av justitieministern utarbetade, nyligen till lagrådet remitterade förslaget
till lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken har icke heller föreslagits
någon som helst höjning av revisionsskillingens belopp, varemot skyldighet
att gälda en dylik avgift utsträckts till klagande part i civila besvärsmål m. fl.,
där någon anledning till befrielse från avgiftens erläggande icke synts föreligga.

Såsom ovan antytts, kan grundsatsen, att revisionsskillingen städse skall
tillfalla staten, icke genomföras annat än i sammanhang med en revision av lagstiftningen
om rättegångskostnad. För övrigt torde en ändring enbart i detta avseende
icke vara av någon större betydelse med hänsyn till den nu föreliggande
uppgiften att söka minska högsta domstolens arbetsbörda. I betraktande härav
synes någon anmärkning ej kunna framställas däremot, att parts rätt att återbekomma
revisionsskillingen, när hovrättens utslag upphäves, enligt det remitterade
förslaget i huvudsak bibehållits oförändrad. Häri får emellertid icke anses ligga
ett gillande av det hävdvunna betraktelsesättet av revisionsskillingens förlust såsom
ett slags straff för obefogat ändringssökande. Har man övergivit nämnda
föråldrade ståndpunkt, kan det förhållandet, att part, som vinner ändring, återfår
avgiften av staten, endast motiveras av billighetshänsyn, i det motparten ju icke
lagligen kan förpliktas återgälda densamma. Däremot kan uppenbarligen den
omständigheten, att ingen rubbning för närvarande göres i hittills gällande ordning
på detta område, ej åberopas såsom en anledning att tills vidare införa en
efter klagandens debetsedel progressiv revisionsskilling, då en dylik lagstiftning
endast kan byggas på det ovan kritiserade, med en modern rättsuppfattning oförenliga
åskådningssättet.^

I denna artikel uttalas visserligen, att regleringen av en efter tvisteföremålets
värde proportionell rättegångsavgift syntes böra ske enligt en -

Lagutskottets utlåtande Nr tf)

hetliga principer för samtliga instanser och att lösningen av denna, säl *
skilt med hänsyn till förhållandena vid underrätt, mycket vittutseende
fråga torde böra anstå i avbidan på den allmänna rättegångsreformen.
För vår del hålla vi emellertid före, att principen tills vidare kan begränsas
till fullföljdsavgiften och att underrätterna alltså böra hållas
utanför.

Utskottet har nu avvisat icke blott herr Lindhagens förslag om eu
så att säga progressiv inkomst- eller förmögenhetsskatt på rättssökande i
högsta domstolen -— en skatt, som skulle återbåras i de fall, då vedei -börande part dragit verklig nytta av den ifrågavarande statsinstitutionens
anlitande, i det han vunnit bifall till sin talan utan även förslaget om
en efter tvisteföremålets värde proportionell avgift, därvid utskottet beträffande
sistnämnda fråga hänvisat till högsta domstolens avstyrkande
utlåtande den 26 november 1906 rörande den då av Kungl. Magt föreslagna
progressiva revisionsskillingen.

Det av7 justitieråden, som vid nämnda tillfälle yttrade sig utförligast
rörande den föreslagna höjningen av revisionsskillingen, anförde
härom:

»De föreslagna bestämmelserna angående revisionsskillingens belopp, enligt
vilka detsamma, när saken i dess helhet eller till någon del rörer penningar eller
annat som kan i penningar skattas, skall fastställas av hovrätten efter en stigande
skala i förhållande till sakens, eventuellt genom uppskattning utrönta,
värde, äro enligt min tanke i flera avseenden otillfredsställande.

Den prövning, som sålunda skulle bliva nödvändig för revisionsskillingens
bestämmande, kunde, på sätt oek av hovrätterna framhållits, i allmänhet icke sko
utan stor svårighet och tidsutdräkt och komme följaktligen att högst väsentligt
öka hovrätternas arbete.

Höjningen av revisionsskillingen skulle vidare komma att drabba parterna
synnerligen ojämnt. Den bleve nämligen icke tillämplig å mål, vilka rörde något
som ej kunde sättas till visst värde i penningar, och beträffande mai, vilka
delvis anginge något sådant, skulle den inträda allenast i förhållande till den
del, vilken rörde penningar eller annat, som kunde i penningar skattas, fastän
båda dessa slag av mål naturligtvis kunna för parterna vara av lika stor vikt
som betydande kravmål. Den föreslagna anordningen måste i avseende a de förra
målen anses så mycket olämpligare, som det ur_ synpunkten att förhindra a Utför
stor tillströmning av mål till högsta domstolen just är av vikt, att de mai, vilka
i sin helhet eller till någon del angå sådant, som icke kan i penningar skattas,
och å vilka därför bestämmelsen om en summa revisibilis ej kan vinna tillämpning,
träffas av en höjning av revisionsskillingen.

Härtill kommer, att i de fall, där tvistens föremål utgöres av eller kan
värderas i penningar, dessas belopp ingalunda är någon tillförlitlig mätare av den
betydelse, målet har för parten.»

Lagutskottets utlåt,ande Ny It'')

Det sålunda kritiserade förslaget byggde alltjämt på det nuvarande
oegentliga systemet för revisionsskillingens utgående. En proportionell
stämpelavgift, sådan motionären tänkt sig densamma, skulle givetvis ordnas
på sådant sätt, att bestämmelserna därom skulle kunna handhavas av underordnade
tjänstemän i hovrätten och nedre justitierevisionen och ej behöva
inkräkta på hovrätternas arbetstid. Då man i utlandet funnit möjligt att
belägga även mål angående sådant, som ej kan skattas till visst värde i
penningar, med rättegångsavgifter av det slag, varom här är fråga, skulle
väl utredningen här hemma kunna lösa även det problemet. Och vad slutligen
angår invändningen, att tvisteföremålets värde icke är någon tillförlitlig
mätare av den betydelse ett mål har för parten, eller, såsom ett
annat justitieråd uttryckte det, att »parts förmåga att bära en högre revisionsskilling
icke kan anses vara större, därför att tvisten rör sig om ett
högre värde», så må blott hänvisas till det i motionen gjorda uttalandet,
att det icke borde vara uteslutet, att part, som vore i mindre goda ekonomiska
förhållanden utan att dock kunna betecknas som medellös, skulle
kunna erhålla nedsättning i avgiftsplikten.

Vissa måis avskärande från fullföljd.

Bortsett frän uteslutandet av mindre brottmål från fullföljd till
högsta domstolen, eu fråga, till vilken vi längre fram skola återkomma,
hava inom utskottet behandlats tre olika principer för måls avskärande.
Jämte Kungl. Majrts förslag om införande av summa revisibilis hava sålunda
förelegat dels det i herr Lindhagens motion väckta förslaget om
»förbud för fullföljande till högsta domstolen av förmögenhetsmål i allmänhet
annat än då efter -prövning särskild anledning därtill kunde anses
föreligga», dels ock ett inom utskottet väckt förslag om avskärande av mål,
däri konforma domar meddelats av de lägre instanserna.

Då flertalet processer, bortsett från brottmålen, röra sig om förrnögenhetsintressen,
kan man säga, att herr Lindhagens nyssnämnda förslag
icke egentligen går ut på avskärandet av vissa mål från fullföljd, utan
snarare innebär en variant av den ingående behandlade principen att inskränka
högsta domstolens prövning till rättsfrågan, en princip, som allmänt
anses icke låta förena sig med nu bestående rättegångsordning i de lägre
instanserna. Vad som under utskottsbehandlingen förekommit rörande
denna fråga har också övertygat oss om att herr Lindhagens uppslag icke
låter sig nu realiseras.

T likhet med utskottets majoritet hava vi alltså funnit oss stå inför
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 12 käft. (Nr 15). 12

90 Lagutskottets utlåtande Nr 16.

valet mellan summa revisibilis och konformitetsprincipen. Då vi vid detta
val accepterat förslaget i den kungl. propositionen om avskärande av förmögenhetsrättsliga
mål angående värden under en revisionssumma om
1,500 kronor, har detta skett på bland annat följande grunder.

1. Summa revisibilis har uppenbarligen företrädet ur juridisk synpunkt.
Denna uppfattning stödja vi på de utredningar i ämnet, som från
juridiskt håll förekommit, och vilka utan meningsskiljaktighet med stor
bestämdhet sätta summa revisibilis framför konformitetsprincipen. Vill
man mot dessa utredningar ställa uttalanden av tyska auktoriteter från de
senare åren till förmån för konformitetsprincipen, så bör det ihågkomma»,
att — bortsett från alla olikheter mellan Tyskland och Sverige i avseende
å de garantier, som domstolsorganisationen och processordningen kunna
lämna för ett riktigt bedömande i de lägre instanserna — dessa tyska
uttalanden framkommit, när man stått inför valet, icke mellan konformitet
och summa revisibilis, utan mellan förstnämnda princip och en ytterligare
höjning av en redan avsevärt hög revisionssumma.

2. Ur social synpunkt vidlädes konformitetsprincipen av stora betänkligheter.
I sin vid 1913 års utskottsutlåtande fogade reservation yttrade
herr Lindhagen härom:

»I detta sammanhang må det tillåtas mig att göra en erinran mot det
framkastade förslaget, att fullföljd av sådana mål, vid vilkas avgörande meningsskiljaktighet
vid underdomstolarna icke yppats, lämpligen kunde förbjudas. Det
givés emellertid hos oss i vår tid en del mål av social och socialpolitisk innebörd
exempelvis mål berörande besittningsrätten till jorden och de konflikter, som ofta
uppstå mellan staten och den jordbrukande befolkningen å ena sidan samt den
industriella jordegendomen eller'' annan storgodsbildning å andra sidan. Då domarne
visserligen omedvetet men helt naturligt i följd av sin sociala ställning
ofta med sina känslor här stå på kapitalets sida, blir följden såsom erfarenheten
visat att underrätterna här mången gång hänsynslöst och enhälligt gå på formella
grunder till nackdel för det levande livets fordringar. På grund av den större
begåvning och det större ansvar, som har plats i högsta domstolen, har det i dylika
fall ibland visat sig att först där de statliga och folkliga synpunkterna kunna
vinna något gehör. En sådan möjlighet får under nuvarande förhållanden på intet
vis avklippas.»

I riksdagsdebatten yttrade herr Lindhagen härefter i samma ämne:

»Emellertid har i detta avseende även föreslagits, att, så snart underdomstolarna
voro eniga utan reservation, skulle part icke få fullfölja detta mål i
högsta domstolen. Detta har jag för min del i min reservation velat uttryckligen
bestrida och bestämt framhållit, att något sådant icke bör få förekomma,
åtminstone icke såsom regel. Ty vi, som sysslat med dessa saker, ha fått en
ganska stor erfarenhet om hur det går till i avseende på vissa mål på grund av
domstolarnas sammansättning och sociala ställning med därav följande sociala

»1

Lagutskottet* utlåtande Nr 15.

åskådningssätt. Det linnes sålunda mål av den natur, att man för dem icke kan
tillråda en dylik anordning. Därför vill jag säga ifrån detta här liksom i reservationen.
Under den strid exempelvis, som den jordbrukande befolkningen måste
föra mot den industriella feodalismen, visar det sig ofta, att underdomstolarna
enhälligt avvisat krav, som man tycker hava varit ganska påtagliga, och först
när målen kommit till högsta domstolen, har det blivit någon ändring till det
båttre. På samma sätt förhåller det sig, kanske i än högre grad, med statens
processer för återvinnande av den jordegendom, staten obehörigen förlorat eller
vid försvarandet av jorddonationer och egendom, som den ännu har kvar. Då äro
underdomstolarna ofta ohjälpliga, enligt alla erfaren hetsrön. Och det är i många
fall först i högsta domstolen, som kronan har någon möjlighet att få sina påtagliga
rättsanspråk tillgodosedda. Det är således fullkomligt oriktigt att bygga på en
princip sådan som denna.»

I dessa herr Lindhagens uttalanden instämma vi till fullo och vilja
ytterligare endast betona, att vi i våra farhågor för konformitetsprincipens
menliga verkningar ur social synpunkt icke kunna känna oss lugnade
genom en hänvisning till dispensmöjligheten i särskilda fall. De skäl,
som i de här ifrågavarande fallen skulle kunna tänkas leda till beviljande
av dispens, äro nämligen så svåra att få något fast grepp på, att
det i allmänhet säkerligen skulle bliva mycket vanskligt att framlägga dem
i sådan form, att de skulle kunna bliva gillade av dispensmyndigheten.

Ur nu berörda synpunkt blir konformitetsprincipen för oss så
mycket betänkligare, som den skulle öppna möjlighet för hovrätterna att,
genom att fastställa underrättens utslag, undandraga sin egen dom högsta
domstolens kritik. Visserligen tro vi icke, att hovrätterna medvetet skulle
komma att ledas av sådana hänsyn, men en och annan gång i tvivelaktiga
fall skulle nog den antydda farhågan icke vara alldeles ogrundad. Av
liknande skäl kunna vi icke under några förutsättningar vara med om att,
såsom det också blivit ifrågasatt, göra hovrätterna själva till dispensmyndighet
i stället för en avdelning av högsta domstolen.

3. De invändningar, som ur social synpunkt kunna framställas mot
en revisionssumma om 1,500 kronor, äro väsentligt mindre vägande än betänkligheterna
mot konformitetsprincipen.

Till eu början vilja vi framhålla, att det är en vanföreställning,
som saknar grund i faktiska förhållanden, när man utan vidare går ut
ifrån, att bestämmelser om summa revisibilis skulle bland klagande parter
i högsta domstolen i särskilt hög grad drabba personer ur de mindre bemedlade
samhällsklasserna.

Justitieministern har i sitt yttrande till statsrådsprotokollet (kung!,
prop. sid. 27) framhållit, att de s. k. fattigmålen, d. v. s. sådana revisionsmål,
som på grund av sökandens fattigdom fullföljas utan erläggande av

92 Lagutskottets utlåtande Nr lo.

revisionsskilling, icke i avsevärt högre grad än andra mål skulle genom
de föreslagna bestämmelserna om summa revisibilis hava blivit uteslutna
från fullföljd. Medan av hela antalet under 1913 avgjorda revisionsmål
40 % folio under summa revisibilis, var motsvarande procenttal för fattigmålen
endast oväsentligt högre, nämligen 42. En liknande undersökning
har genom utskottets försorg verkställts beträffande 1914. Enligt denna
skulle en revisionssumma på 1,500 kronor av samtliga revisionsmål hava
avskurit 34 %, av fattigmålen 36 %.

Av stort intresse är vidare att med stöd av den såsom bilaga A vid
utskottets utlåtande fogade statistiska tabellen undersöka, hur den föreslagna
revisionssumman under 1913 och 1914 skulle hava verkat i fråga
om klagande parter av olika yrken. Av »arbetare, tjänare, betjänte» skulle
blott 27 /, av aktiebolag icke mindre än 36 % hava blivit avskurna från
fullföljd. Motsvarande procenttal för »lantbrukare, hemmansägare, arrendatorer»
utgjorde 38 /.

En fullt tillförlitlig statistik över klagande parters förmögenhetsförhållanden
är icke möjlig att upprätta. Inom åtskilliga av de yrkesgrupper,
som finnas upptagna i bilaga A, kunna förmögenhetsförhållandena växla
i hög grad. Den gjorda utredningen torde emellertid vara tillräckligt
upplysande, för att man därav skall kunna draga den slutsatsen, att det
i allmänhet icke kan sägas vara parter i svag ekonomisk ställning, som
fullfölja mål om ringare värden. Någon eftertanke skall ock saga, att
detta är helt naturligt. Den fattige har i allmänhet icke råd att processa
i högsta domstolen, allra minst om små belopp. Man måste i allmänhet
befinna sig i bättre ekonomisk ställning för att kunna bestå sig en sådan
lyx som att i kostnader för en process kasta ut belopp, som icke stå i
rimlig proportion till tvisteföremålets värde, kanske rent av överstiga detta.
Den, som får sitta emellan i sådana fall, är icke sällan den väl situerade
klagandens mindre bemedlade motpart. Det kan till belysande av det sagda
förtjäna antecknas, att medan enligt den statistiska utredningen under åren
1913—1914 sammanlagt blott 15 klagande arbetare skulle genom en revisionssumma
om 1,500 kronor hava uteslutits från fullföljd, detta öde skulle
hava drabbat mera än fyra gånger så många klagande aktiebolag (62
stycken).

Vare sig nu den mindre bemedlade befinner sig å kärande- eller
svarandesidan i de smärre ekonomiska målen, torde det i allmänhet ur
social synpunkt icke kunna betecknas såsom någon skada, att dessa mål
uteslutas från fullföljd, utan snarare tvärtom. Detta sammanhänger, såsom
justitieministern framhållit, dels därmed, att personer i mindre god ekonomisk
ställning hava ett alldeles särskilt behov av att få ett skyndsamt av -

Lagutskottetx utlåtande iXr tö.

görande av sina tvistigheter, dels oek därmed, att klagande parts äudringssökande
ju endast i relativt få fall av högsta domstolen bifalles. l)å enligt
statistiken hovrätternas domar ändras i omkring 20 % av de fullföljda målen,
innebär detta icke, att var femte klagande vinner helt bifall till sin talan.
I de nämnda 20 % ingår nämligen ett betydande antal fall, då endast ytterst
oväsentliga ändringar gjorts i hovrätternas utslag. Lagrådet yttrade i
denna fråga: »För den,* som på nära håll inhämtat kännedom, hurusom

obetydliga tvistefrågor dragas genom alla instanser, hurusom rätten därigenom
under lång tid förhålles en part och kostnader åsamkas honom
samt jämväl klaganden själv tillskyndar sig utgifter, vilka icke stå i rimlig
proportion till den utsikt att få eu oftast ganska betydelselös ändring,
som en eller annan gång blir eu verklighet, lärer det stå klart, att lagstiftaren
ingalunda kan med fog beskyllas för att hava kränkt grundsatsen
om allas likhet inför lagen, om han tvingar samhällsmedlemmen till ett
handlingssätt, som i stort sett bäst tillgodoser dennes egna intressen.»

Synpunkten, att mindre bemedlade äro i särskilt starkt behov av
skyndsamhet i rättegången, har, enligt vad inom utskottet upplysts, i utlandet
på många håll lett till eu ännu starkare inskränkning i fullföljdsrätten
än den nu föreslagna. Där särskilda domstolar äro inrättade för
allehanda lönetvister och andra mål, vari arbetare hava del, givas sålunda
ofta föreskrifter därom, att mål angående de allra lägsta värdena, upp till
ett eller ett par hundra kronor, icke alls få överklagas. ! Frankrike har
alltsedan den Napoleonska lagstiftningen i början av 1800-talet den allra
största hänsyn tagits till tvisteföremålens värde vid bestämmandet av rätten
att anlita derå eller färre instanser, utan att detta ansetts i minsta mån
odemokratiskt. Fn sådan ordning anses här tvärtom just vara ett av medlen
till möjliggörande för den fattige att skyndsamt komma till sin rätt
i det stora flertalet tvistigheter. Principiellt sett torde alltså rätten att i
alla instanser processa om de minsta belopp icke kunna hänföras till de
omistliga medborgerliga rättigheterna.

Av vad som ovan anförts följer emellertid icke, att den sålunda
gjorda omvärderingen av processfriheten bör drivas ända därhän, att
det skulle kunna anses som en vinst för den mindre bemedlade att
bliva utestängd från fullföljd, när han processar om större förmögenhctsintressen.
Vi hava varit i tillfälle att undersöka, hur konformitetsprincipen
skulle hava verkat på de av arbetare till högsta domstolen fullföljda
civila mål, som avgjorts under åren 1913 och 1914. Medan, som
nämnts, summa revisibilis skulle hava avskurit 27 % av dessa mål, skulle
för konforinitetsprincipen hava fallit icke mindre än 76 %. (Motsvarande
siffror för klagande av lantbrukargruppen voro: 38 *• lantbrukare avskurna

94 Lagutskottets utlåtande Nr 15.

genom summa revisibilis, 61 % avskurna enligt konformitetsprincipen.)
För den tvivelaktiga vinsten att här få släppa fram till högsta domstolen
sådana mål under summa revisibilis, däri hovrätten gjort någon, om än
aldrig så oväsentlig rättelse i underrättens utslag, kanske en rättelse på
blott några få kronor, skulle man här utestänga ett långt större antal
arbetare, till en del processande om verkligt betydande ekonomiska intressen,
från fullföljd till högsta instans. För vår del kunna vi verkligen
icke inse eller medgiva det riktiga i att — såsom följden skulle
bliva av konformitetsprincipens tillämpning — exempelvis låta en arbetare,
som i hovrätten fått ett löneanspråk nedsatt från 200 till 150 kronor, fullfölja
en sådan tvist till högsta domstolen, men därifrån utestänga en arbetare,
som fått underrättens och hovrättens konforma avslag på ett yrkande
om årlig livränta på grund av olycksfall i arbete, representerande
ett kapitalvärde på åtskilliga tusen kronor. Ställda inför valet mellan att
antingen utestänga 27 % av de klagande arbetarna, nämligen dem, som
processa om mål under summa revisibilis, eller enligt konformitetsprincipen
utestänga 76 % arbetare, däribland många, för vilka processen kan Qvälla
hela deras ekonomiska existens, välja vi utan ringaste tvekan den förra
principen.

4. Vi äro övertygade därom, att vid innevarande riksdag en lösning
av frågan om snabbare rättsskipning i högsta domstolen icke står att
vinna pa någon annan väg än genom antagande av Kungl. Maj:ts proposition
i fråga om summa revisibilis. Lagförslagets förhistoria tyder på
att uppslag, i sista stund framkastade i riksdagen utan tillräcklig föregående
utredning i syfte att ersätta bestämmelser om summa revisibilis,
lätt kunna komma att förhala hela frågans lösning, utan att denna därav
förbättras. Sålunda förkastade 1907 års riksdag det då framlagda lagförslaget
om summa revisibilis under hänvisning till möjligheten att i stället
utesluta vissa klasser av mål. Sedan detta spörsmål underkastats en ingående
utredning, har nämnda tanke nu helt och hållet fått falla, och
riksdagen har återigen efter åtta år att pröva ett lagförslag av huvudsakligen
samma innehåll som det, vilket 1907 förelädes densamma. Detta nu
framlagda lagförslag står i nära överensstämmelse med vad riksdagen i
skrivelse den 26 april 1913 begärt och är av huvudsakligen samma innehåll
som ett vid kungl. propositionen den 14 maj 1914 nr 64 om ändring
i vissa paragrafer av regeringsformen fogat lagutkast, mot vilket riksdagen
alltså förlidet år haft tillfälle att framställa sina anmärkningar utan att
den därav begagnat sig.

Vi betona här så starkt vikten av att riksdagen bör stå vid sitt i
denna sak redan givna ord med hänsyn även till en annan fråga, som

Lagutskottets utlåtande AV 15.

ligger oss särskilt varmt om hjärtat. Pa mitt, C. E. Svenssons, yrkande
har lagutskottet enhälligt beslutat föreslå riksdagen att i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära utredning angående rättshjälp för obemedlade på
statens bekostnad. Kommer nu riksdagen att antaga detta skrivelseförslag,
synes det oss vara av vikt, att Kungl. Maj:t kan känna sig i riksdagens
uttalade mening hava ett verkligt stöd vid försöken att övervinna de stora,
svårigheter, som åro förbundna med en dylik reforms genomförande utan
sammanhang med den allmänna rättegångsreformen. Ett flerårigt arbete
på en av riksdagen begärd reform skulle ju bliva helt och hållet bortkastat,
om riksdagen, när det kommer till ett avgörande, skulle utan verkligt
bärande skäl vägra att godkänna en föreslagen lagstiftning, som överensstämmer
med vad riksdagen själv påkallat.

Även med hänsyn till vad som nu sist anförts anse vi alltså, att
riksdagen bör, med förkastande av det framförda yrkandet om tillämpning
av .konformitetsprincipen, godkänna Kung]. Maj:ts förslag i fråga om summa
revisibilis.

Utskottet, som funnit de mot konformitetsprincipen anförda betänkligheterna
vida överväga dem, som kunna andragns mot en revisionssumma,
satt till det av Kungl. Maj:t föreslagna beloppet, har emellertid uttalat
önskvärdheten av att Kungl. Maj:t, därest det skulle komma att visa sig,
att de nu föreslagna åtgärderna till minskning av tillströmning av mål
till högsta domstolen icke äro tillräckligt effektiva, måtte taga under övervägande,
huruvida icke konformitetsprincipen skulle kunna i någon form
bringas till användning såsom supplementärt medel. På grund av de
mycket stora betänkligheter, vi hysa mot ifrågavarande princip, kunna vi
icke ansluta oss till detta uttalande under annan förutsättning, än att
jämväl andra än de i det föreliggande lagförslaget upptagna medel blivit
försökta och visat sig ineffektiva. Hit höra i första rummet de av oss
påyrkade åtgärderna till förekommande av obehörig fullföljd, nämligen
skärpta bestämmelser i fråga om verkställighet av hovrätts dom och införande
av en progressiv fullföljdsavgift. Vidare vilja vi fasta uppmärksamheten
på de av lagrådet förordade åtgärderna, särskilt lösdrivar målens
överflyttande till regeringsrätten och lättnad i arbetsbördan beträffande
nademålen. Vad dessa sistnämnda angår, hava vi inhämtat, att i högsta
domstolen under 1913 handlagts 171 och under 1914 170 nådeansökningar.
Slutligen anse vi icke heller frågan om skiftesmålens handläggning
vara slutligen bragt ur världen, utan torde denna fråga böra upptagas
till förnyat övervägande i sammanhang med revisionen av skiftesstadgan
.

9«

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Ändringsförslag i 30 kap. rättegångsbalken.

Genom stadgandet i 6 § h^va bland annat från fullföljd till högsta
domstolen uteslutits tilltalade i Akarpsmål, vilka fällts allenast till böter.
I)å Äkarpslagen enligt vår uppfattning, trots den däri förlidet år vidtagna
mildringen med avseende å straffskalan, alltjämt är att betrakta som en
undantags- eller klasslag, och då högsta domstolens rättsskipning på detta,
område visat sig vara av den allra ostörsta betydelse, anse vi oss icke
kunna medverka till att någon i Akarpsmål sakfälld uteslutes från
rätt att. fullfölja talan i högsta instans. Vi anse med andra ord, att sa
länge undantagslagen kvarstår i strafflagen 15 : 22, sa länge bör ock i
rättegångsbalken göras ett undantag med avseende å rätten att i de ifrågavarande
målen överklaga lägre domstols utslag. Detsamma gäller eu
annan straffbestämmelse, som av arbetarklassen allmänt uppfattas som en
undantagslag, nämligen den s. k. Staaffiagen, om straff för »prisande av
brottslig handling» m. in. (S. L. 10: 14). Även för denna lag anse vi
därför, att undantag bör göras i 6 § av 30 kapitlet rättegångsbalken
med hänsyn till bötfälld parts rätt att fullfölja talan.

Oavsett om detta yrkande vinner riksdagens bifall eller ej, anse vi,
att utöver de i 13 § bestämda fall, i vilka särskilt tillstånd skall kunna
sökas till talans fullföljande, möjlighet bör finnas för tilltalad i brottmål
att på grund av målets särskilt framträdande sociala eller politiska innebörd,
få fullfölja detsamma till högsta domstolen. Utom de redan nämnda
strafflagsparagraferna finnas nämligen åtskilliga, andra, som avse brott,
vara ej kan följa strängare straff än fängelse, men där en till böter fälld
tilltalad under vissa förutsättningar synes oss böra äga rätt att klaga i
högsta domstolen, även om målets fullföljande ej kan sägas vara »av synnerlig
vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning». I mål med
social eller politisk anstrykning är det allmänna rättsmedvetandet synnerligen
känsligt för att domstolens prövning, huruvida ett brott föreligger
eller ej, och jämväl straffmätningen i målet verkställes med största opartiskhet,
och detta rättsmedvetande skulle ofta icke vara tillfredsställt, med
mindre än att målet finge underkastas högsta domstolens prövning. Vi
behöva blott, erinra om vilken kautschukparagraf ett sådant stadgande som

S. L. 11:15 om förargelseväckande beteende å allmän plats visat sig vara
i politiskt upprörda tider, för att det skall vara klart vad vi här åsyfta.
Hit hänföra vi även sådana fall, då hänvändelser till justitieombudsmannen
med anmälan mot ämbetsmän beivrats såsom missfirmelser mot de anmälda
i och för deras ämbete, därvid »missfirmelserna» av de anmäldas ämbete -

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

broder understundom bedömts hårdare, än den allmänna rättsuppfattningen
kunnat godkänna. S. L. 10:2 är därför också ett stadgande, vars tillämpning
det icke bör vara alltför svårt att få dragen under högsta domstolens
granskning. Detsamma kan sägas exempelvis även om de för en del år
sedan anställda löjliga åtalen för smädelse mot riksdagen, där högsta
domstolen måste korrigera en av hovrätterna.

På grund av vad sålunda anförts få vi, vad angår förslaget till lag
om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken, härmed yrka,

1) att 6 § 1 mom. i 30 kap. rättegångsbalken
måtte erhålla följande ändrade lydelse:

6 § 1 mom.

I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit
dess prövning underställt, må ej ändring i hovrättens
slutliga utslng sökas:

av allmän åklagare---kan följa;

av tilltalad, med mindre han blivit sakfälld eller
ställd under framtiden för sådant brott eller för annat
brott dömts till fängelse eller mistning av ämbete på
viss tid eller för brott, som i 10 köp. 14 § eller 15 kap.
22 § strafflagen sägs, fällts till böter.

2) att 13 § andra stycket i samma kapitel måtte
erhålla följande tillägg:

13 § andra stycket, slutet.

I brottmål må sådant tillstånd jämväl sökas av
tilltalad, när det med hänsyn till särskilda omständigheter,
såsom målets samband med sociala eller politiska
förhållanden, är av vikt, att detsamma kommer under
Konungens prövning.

VII. av herr Lindhagen, som under hänvisning till sin reservation
emot förslaget i dess helhet (sid. 66 och 67) och därest hans yrkande
om avslag å propositionen ej bifalles, förklarat sig huvudsakligen instämma
i vad av herrar Persson och Svensson ovan yrkats.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 12 käft. (Nr 15).

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

3:o) Lagen angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på

avdelningar.

I. Av herrar Petersson i Lidingö villastad, Trana, Gezelius, greve
Lagerbjelke, greve Spens och Dahl, som yrkat, att Kungl. Maj:ts förslag i
denna del måtte av utskottet i oförändrat skick tillstyrkas.

II. av herr Lindhagen, som anfört:

I min reservation till förslaget i sin helhet har förordats dispensansökningars
överlämnande till vederbörande hovrätts prövning och har
därvid också framhållits såsom en fördel att i tveksamma fall hovrätten
kunde antagas snarare skola tillstyrka än avslå ansökning, överlämnas
åter prövningen till den i propositionen föreslagna avdelningen av högsta
domstolen kin sannolikt emotses eu motsatt benägenhet. Därest allenast
en ledamot av avdelningen tillstyrker ansökningen tror jag därför att, om
det rätta i det föreliggande fallet kunde vägas såsom man plägar uttrycka
sig på guldvikt, så skulle den rätta hänsynen merendels befinnas ligga uti
denne ledamots tillstyrkande mening. Det hemställes alltså, att 3 § av
propositionens förslag erhåller följande lydelse, varmed också tillgodoses
avsikten med utskottets ändringsförslag:

3 §•

I fall — — — tillstånd. Yppa sig olika meningar
skall ansökningen bifallas, såframt en av ledamöterna
tillstyrker densamma.

III. av herr Lindhagen, som med åberopande av de skäl, som av
honom beträffande arbetsledningen och arbetsordningen i övrigt i högsta
domstolen anförts i hans reservation beträffande förslaget i dess helhet
(sid. 38), hemställt, utöver vad i nedanstående reservation vid B) I. av
hrr Söderbergh m. fl. i sådant avseende yrkats,

att riksdagen tillika i avvaktan på den sålunda
begärda utredningen måtte redan nu för sin del antaga
en paragraf av följande lydelse att inskjutas mellan förslagets
4 och 5 §§.

5 §.

Högsta domstolen skall vid slutet av varje år utse
fyra justitieråd att under påföljande år tjänstgöra såsom

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

ordförande å de dömande avdelningarna med åliggande
att därvid tillse, att arbetet ä varje avdelning bedrives
i stadgad ordning och utan onödig tidsutdräkt.

IV. av herrar Persson i Norrköping och Svensson i Eskilstuna,
som under åberopande av vad de ovan anfört yrkat bifall till herr Lindhagens
förslag om införande i lagen av en paragraf av den under III. angivna
lydelse:

Vid punkt B) av utskottets hemställan:

I. av herrar Söderbergh, Stärner, Lindhagen, Pettersson i Södertälje
och Schotte,

vilka, i anledning av herr Lindhagens förevarande motion, hemställt,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga i övervägande, huruvida
genom tillsättande av ordförande i högsta domstolen
och dess avdelningar, jämte andra möjliga omläggningar
av arbetet i högsta domstolen, arbetsledningen
därstädes må kunna förbättras och arbetsresultatet ökas;

ävensom därefter för riksdagen framlägga de förslag,
vartill övervägandet givit anledning.

Till stöd för denna hemställan har anförts:

av herrar Söderbergh, Stärner, Pettersson i Södertälje och Schotte:

Enligt vår mening förtjäna de av herr Lindhagen i hans förevarande
motion berörda förhållanden med avseende å arbetsledningen och arbetssättet
i högsta domstolen i flera delar uppmärksamhet.

Motionären föreslår sålunda, bland annat, utseende av fasta ordförande
å varje avdelning av högsta domstolen.

I anledning av samme motionärs reservationsvis framförda yrkande
i enahande syfte vid behandlingen år 1913 inom lagutskottet av förslaget
om åtgärder till minskande av arbetsbalansen i högsta domstolen, har nu
förevarande spörsmål varit föremål för övervägande vid förarbetena till den
kungl. proposition, varom nu är fråga. Så har justitierådet Hellner iden
utredning, som ligger till grund för propositionen, med en viss sympati
omnämnt detta förslag, men ansett åtgärder i sådant syfte icke på nu förevarande
stadium böra ifrågakomma. Enligt högsta domstolens mening

100 Lagutskottets utlåtande Nr 15.

innebure nämligen det nuvarande systemet, varigenom »så att säga varje
befordran inom domstolen är utesluten», så stora fördelar, att dessa mer
än uppvägde den obetydliga ökning i arbetsprodukt, som tilläventyrs stode
att vinna genom en övergång till den av motionären ifrågasatta ordningen.
För övrigt skulle tillsättande av fasta ordförande näppeligen kunna
genomföras utan att uppdelning i fasta avdelningar ägde rum, vilket i sin
tur skulle förutsätta en fullständig omdaning av grundvalarna för domstolens
funktionerande.

I nu förevarande proposition har särskild uppmärksamhet icke ägnats
åt åtgärder att förbättra arbetsledningen i högsta domstolen. I justitieombudsmannens
berättelser till såväl 1912 som 1913 års riksdagar år
dock medgivet, att frågan om en starkare arbetsledning är förtjänt av att
tagas i närmare övervägande, särskilt med hänsyn till det understöd., frågan
härom erhållit från sakkunnigt håll.

Vidare må erinras om att, då vid riksdagen 1905 en motion av herr
Lindhagen i nu förevarande syfte förelåg, presidenten Afzelius under
diskussTonen i ämnet i första kammaren yttrade, bland annat, följande: »Jag
anser det vara en förtjänst, av motionären, att han uttalat detta, att fragan
om arbetsledning verkligen är något, som bör beaktas. För dem, som vid
utländska domstolar sett, vilken stark arbetsledning där förekommer, vilken
planering för arbetet, man där finner, för den är det överraskande, att
man icke finner något sådant lämpligt och naturligt hos oss. Jag tror
tvärtom, att man på den vägen kan vinna icke litet».

Det är enligt vår mening ganska visst att, särskilt om utskottets
förslag i sin helhet vinner riksdagens anslutning, högsta domstolens arbetsbörda”
icke skall i sådan grad minskas, att den nödiga snabbare rättsskipningen
i högsta instans vinnes. Vi komma säkerligen att inom få år stå
inför nya förslag att befordra en sådan rättsskipning. Det måste då vara
av vikt att i tid förbereda alla de vägar, som härutinnan kunna beträdas,
på det att ej ett nytt nödläge skall tvinga till åtgärder, vilkas utredande
och framförande icke blivit föremål för tillräckligt grundligt övervägande.
Att härvid uppmärksamheten bör inriktas även på den högsta instansens
arbetsledning och arbetssättet därstädes, synes oss påtagligt.

I utlandet är vanligt, antingen att en ordförande (president) fungerar
såsom ledare av arbetet i högsta domstolen eller att särskilda ordförande
finnas å de olika avdelningarna av domstolen. Båda anordningarna lära
också förekomma samtidigt. Särskilt i tyska rikets högsta domstol, Reichsgericht,
skola förbättrade arbetsresultat‘hava vunnits genom de olika avdelningsordförandenas
ledande verksamhet.

Det mera »patriarkaliska» förhållande, som i detta avseende råder

Lagutskottets utlåtande Nr JS.

101

inom vår högsta domstol, har visserligen gammal hävd för sig. Men det
överensstämmer foga med vad man på andra områden anser mest gagnande.
Driftiga ledare av en verksamhet, även av liknande slag som den nu
förevarande, hava kunnat, när de rätta männen vunnits, åstadkomma förut
ej möjliga arbetsresultat. Och att någon menlig återverkan på förhållandet
mellan medlemmarna eller något skadligt beford ringssystem skulle
uppkomma genom förordnande av särskilda ordförande i högsta domstolen
eller dess avdelningar, kunna vi icke tänka oss.

Vi äro för vår del övertygade om, att sådana ordförande, vare sig
dessa bliva fasta eller på lämpligt sätt växla, skola kunna medverka till
ej så alldeles obetydliga resultat i ökad arbetsprodukt, I varje händelse
är detta spörsmål förtjänt av ett mer ingående övervägande än som hittills
kommit detsamma till del.

Det synes oss ej heller uteslutet, att vissa organisatoriska omläggningar
i arbetssättet i högsta domstolen skola kunna införas även under
nuvarande rättegångssystem. Det kan icke påfordras att för närvarande
härutinnan giva några direktiv, men sistberörda spörsmål sammanhänger
så intimt med den fråga i övrigt, som vi väckt, att det lämpligen bör bli
föremål för ytterligare utredning och övervägande vid upptagande av frågan
om arbetsledningens inom högsta domstolen ordnande.

II. av herrar Söderbergh, Stärner, Lindhagen, Pettersson i Södertälje,
Persson i Norrköping, Schotte och Svensson i Eskilstuna,

vilka, i anledning av herr Lindhagens förevarande motion, vidare
hemställt,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga i övervägande, huruvida
lagrådet längre bör bibehållas och, om så befinnes
oundgängligt, huruvida ändring i lagrådets verksamhetsområde
må kunna vidtagas i syfte att vinna inskränkning
av det lagområde, som skall underställas lagrådets
prövning, samt begränsning av själva laggranskningen
i övrigt;

ävensom därefter för riksdagen framlägga de för O

O o

slag, vartill övervägandet givit anledning.

Till stöd för denna hemställan har

dels av herrar Söderbergh, Stärner, Pettersson i Södertälje och Schotte
anförts:

102

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

I herr Lindhagens motion har vidare ifrågasatts, att lagrådet skalle
avskaffas, varigenom för det egentliga lagstiftningsarbetet skulle kunna till
högsta domstolen återbördas de 3 justitieråd, vilka nu, såsom ledamöter
av lagrådet, äro sysselsatta med laggranskning.

Att det skulle vara till betydande gagn för högsta domstolens arbetsresultat,
om ytterligare 3 justitieråd kunde härför påräknas, är uppenbart,
Man skulle därmed så att säga få till skänks den dispensavdelning, som,
med den kungl. propositionens bifallande, kommer att finnas i högsta domstolen
och vilken utan tvivel, åtminstone i början av den nya ordningen,
blir ganska upptagen av arbetet med prövning av begärd fullföljdsrätt.

Frågan om lagrådets bibehållande och omfattningen av dess verksamhet
måste emellertid ses även ur andra synpunkter än hänsynen till högsta
domstolens arbetsbörda.

Det har sagts, att laggranskningen i högsta domstolen varit — såsom
en talare i första kammaren yttrade vid debatten om lagrådets inrättande
vid 1908 års riksdag — »en garanti emot en vacklande och skiftande
rättsutveckling, mot omogna och obetänksamma lagförslag», och att man
hade denna granskning att tacka för »den tekniska överlägsenhet, som
obestridligen och obestritt tillkommer våra lagar i jämförelse med våra
grannländers». Men även de, som finna de nämnda fördelarna av ifrågavarande
laggranskning beaktansvärda, måste fråga sig, om icke dessa fördelar
kunna köpas för dyrt. Vår tid med sitt rastlösa nydaningsarbete
på så många områden kräver ett mycket intensivt och raskt lagstiftningsarbete.
Särskilt i vårt land, där lagstiftningen stod nära nog stilla under
de sista årtiondena av 18<>0-talet, är ofantligt mycket att taga igen på
detta område. Eu stor mängd lagförslag, många av mycket omfattande
slag och av största betydelse, äro redan beredda genom särskilda kommittéutredningar.
Det är ardedning befara, att den granskning, som
allenast dessa lagförslag hava att undergå i lagrådet, skall medföra undanskjutande
av andra viktiga lagstiftningsreformer, och att i allt fall så
lång tid kommer att förflyta, innan förutnämnda lagförslag kunna framläggas,
att endast därigenom fullständiga omarbetningar av förslagen äro
nödiga. Det finns förslag, med avseende å vilka så redan kan anses vara
fallet — utvecklingen har sprungit förbi dem. Vi äro övertygade om,
att inom få år en fullständig stagnation skall inträda på lagstiftningsområdet,
om förhållandena få fortgå såsom hittills.

Det är vidare knappast till fromma för framförande av viktiga lagstiftningsreformer,
att lagrådets granskning är så obegränsad som för närvarande.
Lagrådet har ofta fattat sin uppgift som en överkommittés och
sålunda verkställt en granskning, vilken ej blott ingått på ett lagförslags

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

103

tekniska avfattning och dess förhållande till andra gällande lagar och
laggrundsatser, utan också på lagförslagens lämplighet i och för sig. Härmed
är fara för, att synpunkter kunna anläggas, som icke äro till fromma
för den utveckling på ett visst område, som tidsförhållandena kräva.

Den nyss citerade talaren i första kammaren yttrade också vid förutnämnda
tillfälle, att högsta domstolens uppgift med laggranskningen icke
vore, att den skulle vara något slags överlagstiftningskommission, som
skulle skärskåda alla möjliga lagförslag ur alla tänkbara synpunkter. Detta
hade också förr varit en alldeles bestämd uppfattning inom domstolen.
Laggranskningen framträdde dä mycket mer koncis, koncentrerad såsom
domstolens gemensamma utlåtande. Utvecklingen hade emellertid gått i
en annan riktning, så att nu ofta nog vidlyftiga yttranden avgåves av
varje ledamot om snart sagt varje detalj i förslagen och huru han skulle
önska det eller det. Detta hade ej varit till gagn, ty ett gott lagförslag
framginge aldrig såsom resultat av en mängd olika meningar. Tvärtom
läge den faran nära, att, da man försökte sammanjämka dessa meningar,
man förryckte själva lagförslagets inre struktur och enhet.

\ ad sålunda yttrats om högsta domstolens laggranskning äger också
sin fulla tillämpning på lagrådets.

Med den genomgående sociala natur, som lagstiftningen å många
områden måste äga i vår tid, kan ej heller lagrådets erfarenhet, huru stor
den än är, alltid vara tillräcklig för att ge rum för de framtidsbärande
synpunkterna. Bedömandet kan därför stundom utgå från synpunkter, som
icke få vara de slutligt avgörande.

En. begränsning av lagrådets granskning kan således hava åtskilliga
skal för sig. Med avseende härå synes kunna ifrågasättas, att granskningsrätten
inskränkes antingen till viss lagstiftning (t. ex. ren civil- och kriminallag)
eller också till allenast frågan om ett lagförslags tekniska avfattning och
dess överensstämmelse med rättsgrundsatser, som fått uttryck i annan trallande
lagstiftning. Avgränsningt-n må vara svår, men torde ej vara omöjlig
att åstadkomma. Redan nu har man, delvis kanske något på sidan om
grundlagens ord, i vissa fall frigjort sig från hänskjutandet av en del
lagförslag till lagrådet.

Frågan om lagrådets bibehållande och omfattningen av dess laggranskning
är av sådan vikt jämväl för högsta domstolens arbete och för
de åtgärder till främjande av en snabbare rättsskipning, som nu av Kungl.
Maj:t föreslagits och vilkas ytterligare utbyggande, enligt vår mening, blott
är en tidsfråga, att vi, lika med motionären, ansett berörda fråga redan
nu böra upptagas till utredning och omprövning, och det så mycket

104

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

hellre, som varje förändring i förevarande syfte sannolikt kräver grundlagsändringar.

dels ock av herr Lindhagen åberopats vad av honom ovan i ärendet
yttrats (sid. 9—10 och sid. 68).

III. av herr Lindhagen, som beträffande förslagen om en progressiv
fullföljdsavgift (revisionsskilling) på de av honom ovan (sid. 7 och sid. 64)
anförda skäl hemställt,

att riksdagen, med avslag å herr Perssons motion,
ville i anledning av herr Lindhagens motion anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, huruvida ej
fullföljdsavgiften skulle kunna göras progressiv efter
parts '' förmögenhetsförhållanden, uttryckta i den klagandes
taxerade inkomst, samt under någon kombination
möjligen även med hänsyn till t visteföremålets värde.

IV. av herrar Persson i Norrköping och Svensson i Eskilstuna,
vilka, under åberopande av vad de ovan anfört, yrkat,

1) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga under omprövning,
huruvida icke den nuvarande revisionsskillingen må
kunna avskaffas och ersättas med en fullföljdsavgift,
som i mål angående penningar eller sådant, som kan i
penningar skattas, utgår i viss proportion till tvisteföremälets
värde, samt att Kungl. Maj:t täcktes till riksdagen,
om möjligt redan 1916, inkomma med det förslag,
vartill denna prövning kan föranleda;

2) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande,
huruvida icke bestämmelserna angående verkställighet
av hovrätts dom, varigenom betalningsskyldighet blivit
part ålagd, må kunna skärpas till förhindrande därav,
att talan fullföljes enbart i förhalningssyfte, samt att
Kungl. Maj:t täcktes till riksdagen, om möjligt redan
1916, inkomma med det förslag, vartill detta övervägande
kan föranleda.

Lagutskottets utlåtande Nr 15. 105

V. av herrar Alcxanderson och Stämer, som instämt i herrar Perssons
och Svenssons vid. IV 1) gjorda hemställan.

VI. av herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Söderbergh
och Holmdahl, som lika med herrar Persson i Norrköping och Svensson i
Eskilstuna ansett, att utskottet bort förorda en skrivelse till Kungl. Maj:t
i syfte, att bestämmelserna angående verkställighet av hovratts dom, varigenom
betalningsskyldighet blivit part ålagd, må kunna skärpas till förhindrande
därav, att talan fullföljes enbart i förhalningssyfte.

Herrar Pettersson i Södertälje och Schotte hava härförutom anmält,
att de i flera delar av utskottets motivering icke kunnat biträda gjorda
uttalanden.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 12 käft. (Nr 15).

106

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Bil. A.

Översikt

över år 1913 och 1914 av högsta domstolen avgjorda revisionsmål och besvärsmål
av civil natur med hänsyn till tvisteföremalets värde, jämte en fördelning efter
klagandens yrke av de i tredje instans avgjorda målen.

A) Av högsta domstolen i tredje
instans avgjorda mål.

Enskilda personer.

Godsägare............

Lantbrukare...........

Hemmansägare..........

Arrendatorer...........

Lägenhetsägare..........

Torpare.............

Andra inom jordbruket......

Fastighetsägare..........

Bruksägare, sägverksägare, fabrikörer

o. dyl..............

Ingenjörer, arkitekter, byggmästare,

verkmästare, montörer......

Hantverkare...........

»Direktörer»...........

Bankirer, bankdirektörer, fond- och

skeppsmäklare.........

Grosshandlare...........

Handlande............

Agenter.............

Källarmästare, gästgivare.....

Bokhållare, banktjänsteman o. dyl. .

Sjökaptener...........

Skeppare, sjömän.........

Järnvägstjänstemän........

Tjänstemän vid fyr- och lotsstaten .

Konsuler.............

Åkare, stadsbud m. m.......

Präster, professorer, lärare.....

Landsstatstjänstemän, kronofogdar,

häradsskrivare, länsmän.....

Lantmätare............

Andra ämbets- och tjänstemän . . ,
Advokater, vice häradshövdingar . .
Litteratörer, artister, teaterdirektörer
Läkare, veterinärer, apotekare o. dyl.

2	3	4 1	5 1	6	7	8 1	9 1	10 \|	il #	12
Tvistefo remåls värde mindre än	Tvisteföremåls värde »uppenbar- 1
1 500 kr. eller »uppenbarligen	ligen över 1000 kr.	eller minst
	under 1 000 kr.»		1 500 kr. eller okänt *

1913	1914		1913	1914		ma
										mål
revi-	be-	revi-	be-	S:a	revi-	be-	revi-	be-	S:a
sions-	svärs-	sions-	svärs-		sions-	svärs-	sions-	svärs-
mål	mål	mål	mål		mål	mål	mål	må
5		2		7	6	3	17	3	29	36
9	1	7	1	18	7	7	13	3	30	48
40	15	17	5	77	49	14	51	16	130	207
8«	2	4	_	14	1	4	4	4	13	27
3		4	_	7	—	—	3	—	3	10
4		1	_	5	2	1	4	2	9	14
4	1	3	_	8	—	2	1	3	6	14
3	1	2	1	7	1	1	3	1	6	13
7	—	6	—	13	10	1	17	6	34	47
9	2	8		19	17	7	23	10	57	76
9	1	9	3	22	14	5	12	5	36	58
1	5	7		13	19	3	12	3	37	50
2		1		3	2	2	3	—	7	10
11	4	7	1	23	15	9	9	5	38	61
32	3	21	4	60	40	ii	28	8	87	147
6	1	5	_	12	3	i	—	3	7	19
6		1	1	8	6	i	4	3	14	22
4		6	1	11	1	6	2	—	9	20
		1		1	1	—	1	1	3	4
			_	_	1	1	—	1	3	3
1	5	_	_	6	1	2	3	1	7	13
]		_	_	1	1	—	—	—	1	2
1	1		_	2	1	—	2	1	4	6
2	1	1	_	4	_	—	3	—	3	7
		3	2	5	3	1	6	2	12	17
2	3	2	1	8	10	1	3	2	16	24
	1	1		2	1	2	—	3	6	8
1		2	_	3	2	2	3	1	8	11
4	4	3	5	16	8	7	10	10	35	51
1				1	2	3	—	1	6	7
	—	3	—	3	1	1	1	2	5	8

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

107

1	2	3	4	B	B	7	«	9	10	11	12
	Tvisteföremåls värde mindre än	Tvisteföremåls värde »uppenbar-
	1500 kr. eller »ut	penbarligen	ligen över 1 000 kr	» eller minst
		under 1 000	kr.>	1 500 kr. eller okänt *
											Sum-

	1913	1914		1913	1914		ma
											mål

	revi-	be-	revi-	be-	S:a	revi-	be-	revi-	be-	S:a
	sions-	svärs-	sions-	svärs-		sions-	svärs-	sions-	svärs-
	mål	mål	mål	mål		mål	mål	mål	mål
Officerare, anditörer........	1			1	2	8	3	4	1	16	18
Manskap tillhör, militären.....	1	—	1	1	3	—	1	—	—	1	4
Arbetare, tjänare, betjänte.....	6	2	3	4	15	8	9	11	11	39	54
Handelsidkerskor, hotellidkerskor
o. d...............	2	1	2	1	6	3	—	3	1	7	13
Sjuksköterskor..........	—	2	—	—	2	—	—	—	—	—	2
Fabriksarbeterskor, tjänarinnor. . .	1	—	—	—	1	1	—	—	2	3	4
Hustrur.............	—	1	4	—	5	8	2	6	4	20	25
Ankor och frånskilda.......	2	1	1	1	5	16	5	9	3	33	38
Andra kvinnor utan uppgivet yrke .	4	—	—	—	4	—	—	—	2	2	6
Straffångar............	—	1	—	—	1	—	—	1	—	1	2
Övriga enskilda personer......	—		—	3	3	9	2	1	4	16	19
Summa	193	59	138	36	426	278	120	273	128	799	1225
Juridiska personer.
Kronan (eller statliga myndigheter) .	10	1	4	1	16	7	1	10	_	18	34
Kommunala myndigheter......	3	4	4	6	17	8	5	7	7	27	44
Stiftelser .............		—	—	—	J—	—	_	1	_	1	1
Sparbanker............	—	—	—	—	—	—	—	2	1	3	3
Aktiebolag............	26	3	27	6	62	39	16	41	14	no	172
Andra bolag och föreningar ....	12	—	11	1	24	15	4	29	6	54	78
Sterbhns.............	3	—	3	—	6	2	1	6	1	10	16
Konkursbon...........	1	—	2	_	3	5	1	6	_	12	15
Övriga..............	—	—	—	—	—	—	—	1	—	1	1
Summa	55	8	51	14	128	76	28	103	29	236	364
Ej uppgivet.....	9	4	16	8	37	26	40	16	12	94	131
Summa	257	71	205	58	591	380	188	392	169	1129	1720
	T O	(=27*)	(=34%)	(=25*)
Därav mål, i vilka sökanden på grund
av fattigdom varit befriad från
revisionsskilling........	40	—	29	—	69	54	—	50	—	104	173
	(=42*)		(=36*)
B) Av högsta domstolen i andra
instans avgjorda mål, fallföljda
från
Ägodelningsrätt eller magistrat (skif-
tesmål).............	—	—	—	—	—	—	_	_	_	_	174
Rådhusrätt (dispaschmål).....	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	7
Hovrätt a) stämpelmål.......	—	11	—	7	18	—	10	—	3	13	31
b) andra.........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	15
Summa											227

* Med hänsyn till de statistiska formulärens uppställning hava i kol. 7—11 måst upptagas jämväl mål,
däri upplysning om värdet saknats, men där detta betecknats såsom »uppenbarligen över 1000 kr.» I dessa mål
torde värdet i regel överstiga även 1 500 kr.

108

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Under år 1914 avfördelade
efter tvisteföremålens värde

1	2	3	4	5 1	6
		K o	n f o r	m a
Tvisteföremåls värde	Ej upp-tagna till prövning	Åter- förvisade	Fastställda	Ändrade	Summa
»Uppenbarligen understigande 1000 kr.» * . . . .	1	—	7	4	12
Under 1 000 kr................	8	—	51	10	69
1000— 1500 » ...............	—	—	20	3	23
1500 2 000 » ...............	—	—	13	2	15
2 000 2 500 » ...............	—	—	16	1	17
2 500 3 000 » ...............	—	—	11	—	11
3 000 4 000 » ...............	—	—	13	3	16
4 000 5 000 » ...............	—	—	5	1	6
5 000—10 000 » ...............	—	1	24	3	28
10 000 kr. och däröver.............	—	1	42	5	48
»Uppenbarligen överstigande 1 000 kr.» *.....	—	1	39	6	46
Okänt....................	1	—	45	9	55
Summa	10	8	286	47	346
				(= 14 %)

Anm. Enligt revisionssekreteramas arbetsredogörelser för 1914 hava under nämnda år

a) till nedre justitierevisionen inkommit 814 revisionsmål, 68 skiftesmål, 230 andra civila besvärsmål,

b) av K. Maj :t avgjorts (inkl. av N. Rev. avskrivits) 610 • ,93 > ., 244 > > » ,

e) till följande år balanserats 1661 > ,64 » , 108 > > » ,

Jfr anmärkningen i noten vid bil. A.

Lagutskottets utlåtande Nr 15,

109

Bil. B.

gjorda revisionsmål,

och högsta domstolens slutliga beslut.

7	1 «	1 9	1 io	II n	12	1 13	1 H	1 15	1 16	17
	D i	f f o r m a			Ö V	Tiga		Summa
Ej upp-tagna til] prövning	Åter- förvisade	Fast- ställda	Ändrade	Summa	Ej upp-tågna till prövning	Åter- förvisade	Fast- ställda	Ändrade	Summa
2	—	7	2	11	_					23
3	1	50	24	78	i	1	2	—	4	151
—	—	6	2	8	—	—	—	—	—	31
—	—	5	2	7	—	—	—	—	—	22
—	—	8	1	9	—	—	—	—	—	26
—	—	4	—	4	—	—	—	—	- ■	15 ,
—	—	4	3	7	—	—	—	1	1	24
—	—	5	—	5	—	—	—	-	—	11 ''
—	—	7	6	13	—	—	2	-	2	43
—	—	12	7	19	—	—	—	-	—	67
1	—	22	9	32	—	—	1		1 *	79
2	1	29	11	43	5	—	2	_ 1	7	105
9	2	159	67 (= 28 *)	286	6	1	7	1 \|	15	597

613 kriminella besvärsmål (inkl. underställningsmål), s:a 1 725 mål.
548 » > > > , » 1 495 >

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Approximativ

huru de av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna om avskärande av vissa mindre

av högsta domstolen 1914 avgjorda brottmål. (Jfr

M å 1

I 3 I

H. D. 2:a instans.

Polis myn dighet första instans -

ende
tvångsarbete

o. dyl.)

All män hov rätt första in stans -

Krigs hov rätt första in stans -

Övriga

(kam mar rätten,

med.-

styr.,

justitie min.

)

Mål, som eljest enligt lagförslaget alltjämt fått

Cnder ställ nings mål -

J. K.,
J. O.
eller
allmän

åkl.

av målsäganden, enär

straffarbete

eller
avsättning
ingått
i
straffskalan -

1 skadestånd

fordrats

1500
kr. eller
däröver -

eljest

av den till -

frihetsstraff

etc. ådömts -

straff arbete

eller
avsättning
ingått
i
straffskalan

(bötesmål) -

a. Underställningsmål . .

Mål fullföljda

b. av jnstitiekanslem, en sam

eller jämte
annan .....

c. > justitieombudsman nen

......

d. > allmän åklagare el jest

......

e. > målsäganden ensam

f. » målsäganden jämte

tilltalad . . . .

g. > tilltalad ensam . .

Summa

Av dessa mål ha av H. D.

ej upptagits till prövning
........

återförvisats .....

fastställts ......

ändrats.......

127

136

102

Lagutskottet» utlåtande Nr 15.

Bil. c.

beräkning,

brottmål från fullföljd till högsta domstolen skulle hava verkat med avseende å de
bil. E vid kungl. prop. den 14 maj 1914 nr 64.)

1 13	1 14	II 15	\| 16	1 17	1 18	1 19	\| 20	1 21	II 22	II 28	1 24	1 25	\| 26	1 27
fullföljas			Därav	av H. D.	Enligt lagförslaget från fnllföljd avskurna	Därav av H. D.	Summa mål
talade, enär	Summa	ej upp-tagna till pröv-ning	åter- för- visade	fast- ställda	ändra- de	enär vär-jemåls-ed varit ålagd eller un-derrätts edgångs-beslut blivit upphävt	av annan anled- ning	Sum- ma	ej upp-tagna till pröv-ning	åter- för- visade	fast- ställda	ändra- de
summan av böter och skade-stånd ntgjort 1500 kr. eller däröver	eljest	från full- följd icke av- \| skurna
—	—	2	—	—	1	1	—	—	—	—	—	—	—	2
—	—	16	—	—	7	9	—	10	10	—	—	6	4	26
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
—	—	6	—	—	5	1	—	5	5	1	1	2	1	11
—	—	65	11	1	49	4	1	39	40	6	—	28	6	105
1	—	29	2	—	19	8	—	9	9	_	_	5	4	38
7	1	204	23	1	155	25	9	137	146	17	1	106	22	350
8	1	322	36	2	236	48	10	200	210	24	2	147	37	532
_	._	36						24	24					60
—	1	2	—	—	—	—	1	—	1	—	—	—	—	3
7	—	236	—	—	—	—	6	141	147	—	—	—	—	383
1	- 1	48	—	—	—	—	3	35	38	—	—	- \|	—	86