Lagutskottets utlåtande Nr 15 (Utlåtande 1914:LU15 - a Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli den 24 februari 1914 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående lagstiftning om huru förfaras skall vid
vådeld i by.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, af Ekenstam, Söderbergh*, Trana, Gezelius,
Stärner, greve Lagerbjelke*, Alexanderson, Johanson i Valared, Jansson i Edsbäcken,
Olsson i See*, Pettersson i Bjälbo, Lindqvist i Stockholm*, Holmdahl, Olson i Torsby*
och Borg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering,

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 24, har herr G. N. Torgén anfört följande:

»I Sveriges lag finnes ingen enda bestämmelse om huru förfaras
skall, då vådeld uppkommer i by. Ingen har annat än sin moraliska rätt
att hjälpa. Ingen har laglig rättighet eller skyldighet att vare sig taga
någon ledning eller biträda, och vid behov av vakt eller eftersläckning,
då stora allmänna värden stå på spel, saknas både möjlighet till handräckning
och medel. Länsmän och Konungens befallningshavande stå
maktlösa.

Många äro de bevis, som givits på nuvarande oefterrättlighetstillBihang
till riksdagens protokoll 1914. 9 saml. 13 höft. (Nr 15.) 1

Motionen.

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

stånd. Vaktmanskapet i en eftersläckning vid ett sågverk avlägsnar
sig, enär ingen ersättning kunde fås, och de hade dock tillkallats genom
länsman och Konungens befallningshafvande, som låtsade rätt därtill, enär
stor fara förelåg för eldens utbredning. En länsman söker ordna vattenkedja
vid en eldsvåda i en bondgård i närheten av ett järnvägsbygge,
men fick till svar att ingen hade någon skyldighet. En gång, då fara
förelåg, att en stor by i sin helhet skulle brinna upp, gällde det att
fort få ut den största sprutan, som var kyrkans, men då lär vederbörande
svarat nej förr än han fått veta vem som skulle betala lånet.
I 15 kap. byggningabalken finnas redan goda bestämmelser om hur vid
släckningen av skogseld skall förfaras, och ännu ytterligare och mera
skärpta och preciserade bestämmelser väntas. 24 kap. innehåller just
intet mer än titeln »Om vådeld i by» och några ersättningsskyldigheter
samt en hänvisning till strafflagens 19 kap., som i sak ej har annat
att säga än om förhöjt straff för den, som anlagt eld och hindrar
eldens släckning.

Vad har sagts, gäller givetvis ej städer och municipalsamhällen, där
brandkår eller ordnat brandväsende finnes.

Då här tydligen förefinnes en brist i lagstiftningen, får jag med stöd
av det anförda hemställa, att riksdagen måtte besluta en skrivelse till
Kungl. Maj:t, att det täcktes Kungl. Maj:t att utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till lagstiftning i motionens syfte.»

Utskottets

yttrande.

En lagstiftning i ändamål att förebygga eldsolycka och dess följder
måste uppenbarligen röna inflytande av den naturliga olikheten emellan
stad och landsbygd. Brandväsendets ordnande är härvid en uppgift,
som betingas av väsentligen skiljaktiga förutsättningar. En åtskillnad
framträder ock såväl till omfattning som innehåll hos de bestämmelser,
vilka i nu berörda hänseende meddelats i vårt land. Under det att för
städer och med dem jämförliga samhällen en enhetlig reglering av brandväsendet
kommit till stånd genom en särskild författning, brandstadgan
för rikets städer den 8 maj 1874, inskränker sig motsvarande allmänna
lagstiftning för landsbygden till byggningabalk^^ ålderdomliga och
knapphändiga stadganden »om skogseld» (15 kap.) och »om vådeld i

Lagutskottets utlåtande Nr 15. 3

by» (24 kap.). I fråga om skogseld har riksdagen år 1903 uttalat sig
för införande av mera tidsenliga bestämmelser, och i anledning av denna
framställning föreligger numera ett av norrländska skogsvårdskommittén
utarbetat lagförslag i ämnet. Särskilda skäl hava beträffande detta slag
av eldfara ansetts påkalla mer vittgående bestämmelser än eljest för
landsbygden funnits lämpligt. Såväl i 15 kap. byggningabalken som i
nyssberörda lagförslag uppställes nämligen för vederbörande ortsbefolkning
såsom en medborgerlig plikt, vars eftersättande medför straffansvar,
att lämna biträde vid släckning av skogseld. I 24 kap. byggningabalken
saknas föreskrift av motsvarande innehåll. Av de bestämmelser
i sistnämnda kap., som ännu äga formell giltighet, torde någon, om
ock ringa, praktisk betydelse tillkomma allenast dem, som avse straff
för ovarsamt umgående med eld och sättet för förebringande av bevisning
i visst fall vid skada i följd av eldsolycka.

Då det egentliga brandväsendet å landsbygden sålunda lämnats så
gott som fullständigt oberört av lagstiftningen, har dess ordnande berott
av det lokala och enskilda initiativet. I följd härav hava förhållandena
i detta hänseende länge varit mindre tillfredsställande. Näppeligen lärer
det kunna betvivlas, att eldens förödande verkningar i mer än ett fall
kunnat förekommas eller åtminstone begränsas genom bättre släckningsanordningar
och lämpligare organisation av släckningsarbetet än mångenstädes
stått till buds. Försäkringsväsendets utveckling har väl varit
ägnat att motverka de svåraste ekonomiska följderna av eldsolyckor,
men de anordningar i förebyggande syfte, som försäkringsanstalterna
vanligen föreskriva sina försäkringstagare, kunna tydligen härvid fylla
endast en ganska begränsad uppgift. En avgjord förbättring har emellertid
under senare tid inträtt, sedan brandväsendet i allt större utsträckning
blivit föremål för kommunernas omvårdnad. För landskommunerna
hava vidgade möjligheter till verksamhet i sådan riktning öppnats
genom eu förlidet år införd ändring uti 74 § i förordningen om
kommunalstyrelse på landet. Enligt detta stadgande i dess nya lydelse
tillkommer efter Konungens befallningshavandes godkännande gällande
kraft kommunala beslut, vilka äro ämnade att såsom kommunalstadgar
tillämpas till befrämjande av, bland annat, vård om brandväsendet.
Denna åt kommunerna sålunda inrymda befogenhet torde
komma att erhålla särskild betydelse på grund av det livliga intresse,
som under de senaste åren ägnats åt arbetet för brandväsendets ordnande
på frivillighetens väg. Efter föredömen i åtskilliga främmande

4 Lagutskottets utlåtande Nr 15.

länder, främst Tyskland och Österrike-Ungern, hava nämligen på skilda
håll i vårt land bildats frivilliga brandkårer i ändamål att vid eldfara
utföra det arbete, som i följd av bristen på åtgärder från det allmännas
sida kan vara erforderligt, ävensom att tillhandahålla nödig eldsläckningsmateriel.
Dessa kårer, vilka hittills i allmänhet tillhöra rikets sydligare
delar, hava sammanslutit sig till särskilda provinsförbund och numera
jämväl till ett riksförbund. Enligt en utskottet från riksförbundet tillhandakommen
uppgift utgör antalet av till förbundet anslutna kårer för
närvarande 78, av vilka endast tre hava sin verksamhet förlagd till
städer. Eiksförbundet, som under de båda senaste åren åtnjutit statsunderstöd,
har utfört ett omfattande upplysningsarbete samt i ganska
avsevärd utsträckning biträtt kommuner vid ordnandet av eldsläckningsväsendet
och särskilt vid upprättandet av brandordningar.

Då med det växande intresset för en betryggande ordning i nu
förevarande hänseende redan på åtskilliga håll tillkommit bestämmelser
i detta syfte samt genom ovan omnämnda utvidgning av den kommunala
beslutanderätten ett vidare fortgående å samma väg torde vara att
emotse, har helt naturligt uppstått tanke på en allmän lagstiftning i
detta ämne. Framställning till Kungl. Maj:t i sådant hänseende har
redan för tre år sedan gjorts av Skånska brandkårsförbundet, som jämväl
ingivit förslag till en brandstadga för landsbygden. Eiksförbundet för
Sveriges frivilliga brandkårer har ock ägnat frågan sin uppmärksamhet
och uttalat sig för åtgärder i samma riktning. Efter det vissa myndigheter
blivit hörda och ärendet gjorts till föremål för utredning inom
civildepartementet, är detsamma, enligt vad utskottet inhämtat, fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Vid övervägande av det spörsmål, som genom förevarande motion
föreligger till riksdagens prövning, har utskottet för sin del i likhet med
motionären funnit ett ordnande, eventuellt genom lämpliga lagstadganden,
av det för närvarande i många fall mindre tillfredsställande brandväsendet
å landsbygden synnerligen önskvärt. På samma gång har utskottet
dock icke kunnat undgå att finna lösningen av denna uppgift förenad
med svårighet. I betraktande av de svenska landskommunernas starkt
växlande storlek och befolkningsförhållanden är det uppenbart, att en
allmän lagstiftning uti här ifrågavarande avseende måste framgå med
synnerlig varsamhet för att densamma icke skall medföra onödiga och
olämpliga avvikelser från en ordning, som efter de lokala förhållandena

Lagutskottets utlåtande Nr 15. 5

bäst motsvarar ändamålet. Dess huvudsakliga uppgift måste därför begränsas
till att utgöra en sammanhållande ram för de skilda orternas
ordningsföreskrifter. Även i sådant skick torde den ifrågasatta lagstiftningen
dock icke komma att sakna verklig betydelse. Särskilt med
hänsyn till kommunernas nyvunna beslutanderätt på detta område synes
det antagligt, att enhetliga och allmänt normerande bestämmelser i ämnet
kunna bliva till gagn, icke minst såsom ledning och stöd för kommunerna
vid fastställandet av deras brandordningar. Då innehållet av dylika
lokala föreskrifter på grund av deras gemensamma ändamål måste bliva
i vissa delar överensstämmande, torde en för hela riket gällande författning
kunna vara ägnad att på detta område införa reda och överskådlighet,
som eljest lätt nog kunna äventyras.

Ehuru utskottet alltså icke ställer sig avvisande till det huvudsakliga
syftet med förevarande motion, har utskottet likväl icke ansett sig kunna
tillstyrka riksdagen att i anledning av motionen vidtaga någon åtgärd.
I frågans närvarande skede och utan nödig utredning har utskottet nämligen
icke kunnat bilda sig någon bestämd uppfattning om lämpligaste
sättet för vinnande av här ifrågavarande syfte samt om grundlinjerna
för en eventuellt behövlig lagstiftning. Motionären synes i sistnämnda
hänseende främst vilja framhålla såsom ett önskemål, att lagen skulle
inrymma föreskrifter, åsyftande skyldighet för närboende att vid eldsvåda
lämna biträde med släckningsarbete. Den erfarenhet, från vilken motionärens
framställning i denna del utgår, eller att verksamt deltagande i
släckningsarbete ej skulle vara att påräkna från ortsbefolkningens sida,
kan, enligt vad representanter för skilda landsdelar inom utskottet vitsordat,
ingalunda anses bestyrkt såsom allmängiltig. I de främmande
länder, där brandväsendets utveckling nått högst, har lagstiftningen
stannat vid att ålägga befolkningen allenast en skyldighet att vidtaga
åtgärder för ett ordnat brandväsen. Först sedan andra utvägar efter
noggrann utredning visats icke leda till målet, böra därför enligt utskottets
mening lagbestämmelser av den innebörd, motionären angivit,
införas i vårt land, där en dylik förpliktelse för lantbefolkningen i
många fall skulle bliva ganska betungande. På denna liksom andra
huvudpunkter torde meningarna i frågan vara ganska delade. Då, såsom
ovan omnämnts, Kungl. Maj:ts uppmärksamhet blifvit fäst å frågan
och densamma redan är föremål för utredning, synes vid nu anmärkta
omständigheter anledning till något riksdagens uttalande i ämnet ej
föreligga, utan i stället utredningens resultat böra avvaktas.

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Med stöd av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 24 februari 1914.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Reservation

av herr Pettersson i Södertälje, vilken anfört:

»Såsom utskottet framhållit, är ett ordnande av brandväsendet på
landsbygden synnerligen önskvärt. Såväl släckningsanordningarna som
organisationen av släckningsarbetet hava länge varit otillfredsställande,
och försäkringsbolagens ävensom den frivilliga brandkårsrörelsens ansträngningar
att härutinnan åstadkomma förbättringar hava endast i vissa
trakter krönts med framgång. Med allt erkännande av det förtjänstfulla
arbete, som sålunda på enskilt initiativ utförts för allmänt gagn, måste
man dock göra klart för sig, att den enskilda verksamheten icke är tillräcklig
att åstadkomma en allmän betryggande ordning i detta avseende.
För sådant ändamål kräves oundgängligen lagstiftningens medverkan.
Den omständigheten, att lösningen av denna lagstiftningsuppgift är förenad
med svårighet — liksom de flesta andra lagstiftningsuppgifter —
medför visserligen nödvändigheten att därvid iakttaga en viss varsamhet,
men kan enligt mitt förmenande ingalunda åberopas såsom ett skäl, varför
man skulle skjuta uppgiften ifrån sig. Utskottet synes för övrigt
alldeles riktigt hava beaktat ovannämnda svårighet, då utskottet angifvit
den ifrågasatta lagstiftniugens huvudsakliga uppgift vara att giva »en
sammanhållande ram för de skilda orternas ordningsföreskrifter». Såsom
utskottet även medgiver, skulle lagstiftningen i sådant skick »icke
komma att sakna verklig betydelse», — — — »icke minst såsom ledning
och stöd för kommunerna vid fastställandet av deras brandordningar».

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Särskilt skulle nog en lag i ämnet »vara ägnad att på detta område
införa reda och överskådlighet, som eljest lätt nog kunna äventyras».

Gent emot de starka skal, som sålunda även enligt utskottets mening
tala för en sådan lagstiftning, som i motionen föreslagits, synas ej
tillräckliga grunder ha blivit åberopade för förslagets avstyrkande.
Utskottet anför i sådant avseende, dels att utskottet ej kunnat komma
till någon bestämd uppfattning om lämpligaste sättet för vinnande av
ifrågavarande syfte, samt om den tilltänkta lagstiftningens grundlinjer,
dels att motionärens påstående om ortsbefolkningens bristande intresse
att biträda med släckningsarbete icke är allmängiltigt, och dels att Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet å frågan redan blivit fäst genom en framställning
från Skånska brandkårsförbundet. Yad de allmänna grundlinjerna för
lagstiftningen beträffar, synas de hava blivit av utskottet självt genom
ovan citerade uttalande med tillräcklig tydlighet angivna. Vidkommande
sedan motionärens misstag i en detalj, så bör det ej få undanskymma
det berättigade i hans framställning i övrigt. Även om ortsbefolkningen
i regel är villig att biträda vid släckningsarbete, så är därmed icke visat,
att en allmän reglering av eldsläckningsväsendet å landsbygden ej skulle
vara av behovet påkallad. Slutligen torde det vara uppenbart, att en
från enskilt håll ingiven framställning till Kungl. Maj:t om behovet av
vissa lagstiftningsåtgärder icke kan tillmätas samma betydelse som ett
uttalande i samma riktning från riksdagens sida. Ett sådant uttalande
skulle säkerligen i hög grad vara ägnat att påskynda en lösning, som
eljest kan komma att dröja länge nog.

På grund av vad jag nu anfört, får jag hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning
för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser
angående ordnandet av brandväsendet å
landsbygden.»