Lagutskottets utlåtande Nr 14 (Utlåtande 1914:LU14 - b Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

Nr 14.

Ankom till Riksdagens kansli den 15 juli 1914 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dels åtgärder
mot den tilltagande sedliga urartningen dels ock ändring
i 10 kap. 14 § strafflagen.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, af Ekenstam *), Trana *),
greve Lagerbjelke, Alexanderson, Johanson i Valared, L. Olsson i Hof,
greve Spens, Eliasson, Pettersson i Södertälje, Schotte, Olsson i Broberg,
Persson i Norrköping, Olsson i See *) och Svensson i Salang *).

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Till lagutskottet kava hänvisats inom båda kamrarna väckta,
lika lydande motioner, nr 57 i första kammaren av herrar Ernst
Trygger, Sam. Clason, greve Fredrik Wachtmeister, greve Hugo Hamilton,
Carl Swartz, Th. afl Ekenstam\, Theodor Odelberg, A. Hedenlund, Erik
Trana, Karl Johan Ekman, Ludvig Widell, August Bellinder, Gunnar
Ekelund, C. H. von Mentzer, Adolf Boos, greve Carl Hamilton, Ernst
Hedenstierna, O. Ber g (qvist, Johan Nilsson, C. Meurling, K. J. Gustafsson,
Ollas A. Ericsson, Axel Booth, greve G. Lagerbjelke, Hans Ericson och
friherre Richard Hermelin, samt nr 89 i andra kammaren av herrar
Arvid Lindman, Harald Lemke, J. M. Johansson i Mellbyn, Gast. Odqvist,
O. H. Svensson i Saläng, Conr. Vahlquist, Emil Bengtsson i Kullen,
K. Beckman, E. von Hof sten, Edv. Andersson i Höckerum, Anders Olsson
i Tyllered, Axel E. Lindvall, P. M. Olsson i Blädinge, S. [Velin, M. N.
Johansson i Västenhaga, J. G. Svensson i Betingetorp, Pehr Aug. Andersson
i Knäppinge, John Jeansson i Kalmar, E. Bäf J. A. Jonsson i Hökhult,
Carl Lorentzon, E. O. Magnusson i Tumhult, John Jönsson i Boa,
Cornelius Olsson i Berg, John Erlansson, B. Andersson i Skrädene,
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 14 höft. (Nr 14.) 1

2 Lagutskottets utlåtande Nr 14.

E. Buren, Karl Eriksson i Lundby, C. J. Öberg, Bernhard Nilsson i
Linnås, A. R. Rosenqwist, 0. Johansson i Huskvarna, A. V. Isaksson, Axel
Lundblad, Carl Lindmark, Erik Andersson i Hägelåkra, Wilhelm Andersson
i Resebo och Sam. Söderberg i Hobborn, uti vilka motioner hemställts,
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville snarast möjligt vidtaga kraftiga åtgärder i lagstiftningsväg
eller annorledes för att motarbeta den tilltagande sedliga urartningen
på olika områden».

Till gemensam behandling med omförmälda motioner har lagutskottet
förehaft två jämväl inom båda kamrarna väckta, lika lydande
motioner, nr 58 i första kammaren av herr Trygger och hans ovan
nämnda medmotionärer, samt nr 90 i andra kammaren av herrar Lindman,
Lemke, Odqvist, Johansson i Mellbyn, Svensson i Saläng, Vahlquist,
Bengtsson i Kullen, Beckman, von Hofsten, Andersson i Höckerum, Olsson
i Tyllered, Welin, Andersson i Knäppinge, Jeansson i Kalmar, Lorentzon,
Magnusson i Tumhult, Jönsson i Boa, Olsson i Berg, Erlansson, Andersson
i Skrädene och Öberg ävensom herrar Sommelius, Karl Karlsson i
Mo, A. P. Gustafsson i Örebro och L. E. Gustafsson i Brånsta, uti
vilka sistnämnda motioner hemställts, »att sådan ändring måtte vidtagas
i strafflagen 10 kap. 14 §, att samma straff, som där för närvarande
stadgas för offentlig uppmaning till ohörsamhet mot lag eller laga
myndighet, måtte utsträckas att gälla även offentlig uppmaning till
osedlighet».

Till stöd för den i förstberörda båda motioner gjorda hemställan
hava motionärerna åberopat den gemensamma motiveringen till motionerna
nr 33 i första kammaren och nr 197 i andra kammaren vid
första lagtima riksdagen under innevarande år, vilken motivering är av
följande lydelse:

Motionärernas »Upprörande tilldragelser på det sedliga området hava under det

motivering. genas| gångna året timat i vårt land. Råbeten har gått därhän, att
människoliv hava fallit offer för de lössläppta lustarna. Och det mest
beklagansvärda är, att man härvid icke vågar hängiva sig åt någon
förhoppning, att det onda, som sålunda tagit sig utbrott, eljest är statt
i avtagande. Tyvärr framträda fastmer på olika områden symtom på
att det hotar att tillväxa.

Vår brottmålsstatistik företer i det hänseendet oroväckande siffror.
Chefens för justitiedepartementet nyss avgivna ämbetsberättelse för 1912
visar sålunda en stark stegring i antalet sakfällda under den senaste
tiden. Antalet för grövre brott sakfällda steg sålunda från 2,624 år
1911 till 2,842 år 1912 eller med icke mindre än 8.3 procent. (Hela

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

antalet sakfälla ökades samtidigt från 93,013 till 100,335, d. v. s. med
7.9 procent). Fallen av våldtäkt hava ensamt ökats från 15 till 26, och
det lärer icke vara anledning antaga, att sistnämnda antal under 1913
minskats.

Tyvärr är det icke heller här fråga om blott ett tillfälligt förhållande.
En jämförande statistik för de sista decennierna över antalet
sakfällda för våldtäkt och sedlighetsbrott visar nämligen för nedanstående
femårsperioder följande beklagliga siffror:

Summa för åren	Våldtäkt
1866—70	30
1871—75	17
1876—80	21
1881—85	44
1886—90	38
1891—95	49
1896 — 1900	76
1901—05	77
1906—10	71

Grövre sedlighetsbrott Ringare sedlighetsbrott

80	337
91	403
83	686
95	894
137	754
161	1,060
225	1,354
225	1,253
284	1,372.

Stegringen är, såsom synes, i stort sett alltjämt fortgående, särskilt
inom gruppen grövre sedlighetsbrott. Den är därjämte vida starkare
än folkmängdstillväxten under samma period. I detta hänseende kan
det vara skäl hänvisa till en av överdirektören och chefen för kungl.
fångvårdsstyrelsen V. Almquist i Svensk Tidskrift, 1913, häftet 6,
offentliggjord framställning. Däri meddelas, med siffror hämtade från
andra femårsperioder än de ovan använda, att i straffanstalterna under
nedannämnda femårsperioder intagits följande antal personer, dömda till
straffarbete eller fängelse för äktenskaps- och sedlighetsbrott:

År	Antal	Medeltal
1878—82	172	34
1883—87	184	37
1888—92	195	39
1893—97	280	56
1898—1902	313	63
1903—07	279	56
1908—12	345	69

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

»Under det att befolkningssiffran», heter det vidare i samma artikel,
»stigit med 20.9 procent, har antalet av ifrågavarande brott stigit med
103 procent. Egendomligt är att se, hurusom dessa brott alltmera tilltagit
från 1890-talets ingång, för att bli allra talrikast under sista femårsperioden.
Stämmer icke detta tillsammans med tiderna för den kristendomsfientliga
och ungsocialistiska propagandans överhandtagande?»

Även på andra områden än de egentliga sedlighetsbrottens företer
vår statistik siffror, som tyda på betänkliga sjukdomar i samhällslivet.
Sakförda för statsbrott, majestätsbrott och brott mot offentlig myndighet
(straff!. 8—10 kap.) voro sålunda under följande femårsperioder:

Därav sakfällda för grövre

Summor för åren	Samtliga i)	brott mot 10
1866—70	4,629	—
1871 — 75	6,629	—
1876—80	8,411	-i) 2)
1881—85	8,494	444
1886—90	11,181	603
1891—95	12,950	734
1896—1900	16,678	976
1901—05	19,488	1,593
1906—10	21,017	1,732

Den stegrade motvilja att böja sig för samhällelig lag och ordning,
som framträder i dessa siffror, är utan all fråga, även den, för samhällets
sunda liv ett symtom av betänklig art.

Går man till sådana grundvalar för samhällets bestånd som äktenskap
och familjeliv, företer som bekant åter vår statistik siffror, som
tala ett oroväckande språk. Nedanstående tabell, utdragen ut »Sveriges
officiella statistik i sammandrag 1913», är här belysande.

i) Talen äro något högre än de verkliga, beroende på dubbelräkningar,

s) Uppdelning saknas för de tre första femårsperioderna.

Lagutskottets utlåtande Nr 14. 5

Land	Folk-ökning i °/o under senaste tio år	Antal invånare per kvkm. år 1910.	Ingångna äktenskap	Levande födda	Dödfödda	Döda	Oäkta levande födda i °/o av samtliga levande födda åren 1906—1910.
årligen 1906—1910 på 1,000 inv. av medelfolkmängden.
Sverige .....................	7.5	12	6.09	25.4	0.6	14.3	13.52
Norge.......................	6.6	7	6.05	26.3	0.6	13.8	6.73
Danmark ................	12.5	71	7.45	28.2	0.7	13.7	11.00
Finland .....................	16.0	8	6.57	31.0	0.8	17.4	7.0 2
Ryssland utom Finland	21.2	26	7.80	45.0		28.4
Tyskland ..................	15.2	120	7.94	31.6	1.0	17.5	8.7 2
Schweiz.................	13.2	91	7.53	26.0	0.9	16.0	4.46
Nederländerna ............	14.8	174	7.34	29.6	1.2	14.3	2.14
Belgien .....................	10.9	262	7.89	24.7	i.i	15.9	6.27
Storbritannien o. Irland	8.8	145	7.30	26.1		15.1	4.2 0
Frankrike ..................	1.6	74	7.89	19.9	0.9	19.2	8.86
Portugal ..................	7.0	63	6.13	31.4	•	20.5	11.32
Spanien .....................	6.3	39	7.08	33.6	0.8	24.3	4.41
Italien .....................	6.8	121	7.85	32.4	1.0	21.0	5.07
Österrike ..................	9.3	95	7.59	33.5	0.9	22.2	12.67
Ungern .....................	8.5	64	9.10	36.S	0.7	25.1	9.84
Rumänien ..................	16.2	53	9.66	40.8	1.0	26.3	9.04
Bulgarien ................	16.6	45	9.3 3	42.1	0.3	23.9	0.46
Serbien .....................	16.8	60	9.96	39.3	1.0	24.5	1.10

Det framgår av dessa tabeller, hurusom äktenskapsfrekvensen för
perioden 1906—1910 var för Sverige per 1,000 invånare av medelfolkmängden
i årligt medeltal endast 6.0 9, d. v. s. den näst lägsta siffran
bland samtliga europeiska staters. Av en annan tabell i samma statistik
framgår för övrigt, att denna siffra numera är i ytterligare sjunkande;
för åren 1906—1910 har den sålunda varit 1906: 6.13, 1907: 6.21, 1908:
6.12, 1909: 5.97, 1910: 6.03, men har 1911 sjunkit till 5.87. Antalet
levande födda barn var för samma period 1906—1910 hos oss blott
25.0 4 per 1,000 invånare; lägre siffra hade under samma period av de
europeiska staterna blott Frankrike och Belgien. Åven denna siffra
företer hos oss ett beklagligt nedgående; för nästföregående femårsperiod
1901—1905 var den sålunda 26.l, och har för år 1910 nedgått
till 24.6 6 och för år 1911 ytterligare sjunkit till 23.82. Däremot företer

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

Sverige en synnerligen hög siffra för barn födda utom äktenskapet i
procent av samtliga barn; siffran var nämligen för perioden 1906—1910
icke mindre än 13.52, d. v. s. den högsta i Europa. Denna beklagansvärt
höga siffra bar också, i motsats till de föregående, varit stadd i stigande;
för femårsperioden 1901—1905 utgjorde den nämligen 11.9, som visserligen
redan var en synnerligen hög siffra, men, såsom synes, sedan
dess betydligt stegrats.

Jämväl dessa företeelser: minskning i antalet äktenskap, minskning
i födelsetal, men stegring i antalet barn födda utom äktenskapet, äro
oroväckande tecken, då det gäller att bedöma grundvalarna för ett
folks bestånd. Vid deras beaktande får ej heller förgätas, att de grövre
brottslingarna alltid äro relativt mycket flere bland ogifta än bland gifta,
och att barnens uppväxt utom äktenskapet på samma sätt menligt
inverkar på deras motståndskraft mot de nedrivande makterna i livet.

På olika punkter tyda de anförda siffrorna alltså på ett folk, vars
väg på detta område tenderar att gå icke framåt, utan mot undergång.
Och saken är så mycket beklagansvärdare, som den måste ses mot
bakgrunden av att på andra områden — folkupplysningens, nykterhetssträvandenas
m. fl. — ett kraftigt utvecklingsarbete alltjämt gör sig
gällande.

Spörjer man då om orsakerna till det onda, så äro de säkerligen
många och komplicerade. Sociala förhållanden, såsom vissa sidor av
industrialismen, trångboddheten inom städerna o. s. v., medverka utan
tvivel. En mycket stor skuld bär emellertid den ande av njutningslystnad,
som allt mer synes hava gripit olika lager av vårt folk, från
högre klasser till lägre. Begär efter snabb och hastig vinst utan idogt
arbete, stegrade krav på materiell vällevnad och lyx, bristande lust för
sparsamhet, växande obenägenhet att, såsom i äktenskapet, åtaga sig
stadigvarande förpliktelser mot andra och mot framtiden, minskad självtukt,
men ökad trängtan att hängiva sig åt nöjeslivet för dagen m. m.
äro lätt igenkända utslag av denna njutningslystnadens ande; och den
motvikt har minskats, som gudsfruktan, vördnad för livets sedliga makter
och den nedärvda insikten om det trogna arbetet såsom den nödvändiga
förutsättningen för egen och landets välgång fordom i högre grad
verkade. I stället har en förkunnelse börjat framträda, som talar rakt
motsatt språk. Överdirektör Almquist säger ock i nyss anförda artikel:

»De predikanter, som nu hava de unga massornas öra, tala icke
om självövervinnelsens dygd, icke om laglydnadens ära och arbetsamhetens
heder. De ropa ut till de ungas skaror — till alla dessa, som

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

så litet veta och så litet förstå — att dock de sitta inne med den sanna
visdomen. Läror, på vilka den talande själv icke tror, inplantar han i
okritiska sinnen: »Följen era drifter! Samvetet är en produkt av de
bättre lottades utpiskning. Vi skola skapa en stat, vars gild heter
lusta, vars kung^heter lättja, en stat, där bildning är skam, där renhet
i hjärta och tal väcker allas löje!»

Och vidare: »Vad kunna de förmå, som hava att tala sanningens
stränga ord om plikt och självuppoffring, om törnekrans och lidande,
vad förmå de mot dem, som smickra lidelserna och utlova sinnlighetens
lustgårdar åt sina trogna? Lägg i den unge mannens eller kvinnans
hand en ädel förkunnares bok och lägg på bordet en sinnesretande
lättfärdig skrift, uselt skriven och smutsigt illustrerad. Tror någon, att
ej denna bok och denna skrift i nästa stund bytt plats? Det rafflande,
det retande vinner över det allvarliga. Men staten, som dock har till
uppgift att stärka de återhållande krafterna hos sina medlemmar för
att stävja missbruken av deras driftliv, staten ser lugnt på, hur landet
översvämmas av dessa förgiftande skrifter i form av böcker och tidningar.»

De anförda orden peka på ett förhållande, som utan tvivel i
väsentlig grad bidrager att öka det onda. Ingen omdömesgill kan bestrida,
att krafter, som förföra, under de senare decennierna tilltagit i
omfattning och hänsynslöshet. Dålig litteratur har aldrig saknats, men
vad som förr var enstaka och av opinionen tämligen brännmärkta undantag
har under senare år brett ut sig i växande mängd, pockande på
anspråk att tolereras såsom skönlitteratur och systematiskt prisande de
lössläppta lustarnas fria spel. De oanständiga vykorten börja åter söka
sig fram. Teatrarna giva stycken, om vilka det kan sägas, att de äro
»monstrum of moral insanity, stupiditet och okonstnärlig ynkedom», att
de föra fram »det rena sexuella snusket», att »där lekes med otukt på
scenen med samma sorglöshet, som barnungar handskas med dynamit»
o. s. v. Och i tidningar och broschyrer eller genom muntliga föredrag
av kringresande agitatorer göres alltjämt öppet propaganda för preventiva
medel och s. k. »fri kärlek» m. m.

Omsider har dock även en reaktion mot den hotande sedliga förvildningen
börjat göra sig gällande. Ett beaktansvärt tecken därpå
gavs i huvudstaden genom det stora opinionsmötet i Östermalms kyrka
den 17 sistlidne oktober, där följande resolution antogs:

»Män och kvinnor, samlade till ett opinionsmöte i Östermalms kyrka i
Stockholm den 17 oktober 1913, uttala som sin övertygelse, att en oroväckande
urartning på det sedliga området breder sig i vårt land.

Våldtäktsbrott, ofta övade av helt unga personer, följa tätt efter varandra.

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

En sedligt liv och sedligt tänkesätt oerhört nedbrytande propaganda bedrives
i ungdomskretsar genom den s. k. fria kärlekens lära, förkunnad från en mängd
talarestolar och i en mängd litterära alster. Härigenom hotas hemmet, äktenskapet
och nationens bestånd.

I danspalats och vid gem ensamhetsbad antager nöjeslivet ofta skamlösa former.

En djupt fördärvad, sedeslös anda ger sig uttryck i vykort och fotografier,
avsedda för spridning icke minst bland skolungdom.

Teatrar vädja i hänsynslöst affärsintresse till de sinnliga instinkterna.

Med konstens höga namn bemantlas låga och fula tendenser och strävanden
till ungdomens förförande.

För att motverka dessa och andra skadliga inflytanden, som bidraga till
urartning, måste kraftiga åtgärder vidtagas.

Enär det är en bjudande plikt att söka framarbeta en god och sund folkanda,
våga vi till de lagstiftande myndigheterna — vår regering och vår riksdag —
rikta en allvarlig och vördsam hemställan att vidtaga verksamma åtgärder till
hämmande av den öppna såväl som den i mörkret smygande propaganda, som hotar
att förgifta det sedliga medvetandet bland vårt folk och särskilt dess ungdom.

Vi rikta vidare en kraftig vädjan till ordningsmaktens handhavare att med
de medel, som gällande lagstiftning erbjuder, energiskt inskrida mot alla sådana
handlingar av enskilda eller korporationer, som såra tukt och sedlighet och leda
till ett förslappande av den moraliska ansvarskänslan.

Stödet av en allmän folkmening är nödvändigt. Därför vädja vi dels till
tidningspressen med varm anhållan om dess målmedvetna medverkan, dels till alla
välsinnade svenska män och kvinnor, manande dem att i hem och skola, i det offentliga
och enskilda livet omutligen bekämpa de dåliga tendenserna, vare sig de komma
i form av skönlitteraturens eller den bildande konstens alster eller i framställningar
på teatrar.

Må denna vår vädjan mötas av en mäktig och varm opinion, som förklarar
sin bestämda vilja vara, att moralens och den kristna religionens grundvalar icke
få nedbrytas i vårt land!»

Bakom mötets uttalande ställde sig sedermera även rikets ärkebiskop
samt ett tjugutal föreningar med kristliga och folkuppfostrande
syften över hela riket.

Det synes ock vara på hög tid, att verksamma åtgärder vidtagas
av statsmakterna till hämmande av det onda, varom här är fråga. Den
djupaste roten till detsamma — en till njutningslystnad och tuktlöshet
vänd sinnesriktning — kan visserligen ej omedelbart nås av lagstiftning
eller lagskipning, men offentliga yttringar av det onda böra mer än
hittills skett kunna tillbakahållas och förförelsens framfart stävjas.

Gällande lagstiftning har ej avsett att ställa myndigheterna vapenlösa
mot nu berörda faror för ett sunt samhällsliv. Kap. 18 § 13 strafflagen
stadgar som bekant: »Sprider någon ut eller håller till salu eller
utbjuder skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och sedlighet
sårar; straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare, om man

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse
eller fara för andras förförelse därav kommer.» § 13 av ordningsstadgan
för rikets städer föreskriver, efter att i paragrafens förra del
bland annat hava berört skådespel m. in.: »Där sig visar, att tillställning,
som här ovan omförmäles, åsyftar eller innebär något, som strider
mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare oordningar,
äger polismyndigheten att dess förnyande förbjuda. I nu nämnda fall. . .
må sammankomsten av polismyndigheten upplösas.» Och § 3 mom. 13
tryckfrihetsförordningen förklarar som bekant såsom missbruk av tryckfriheten
»framställning, som sårar tukt och sedlighet».

Om emellertid trots dessa bestämmelser det onda florerar och tillväxer,
måste detta tydligen bero på, att lagstadgandena icke i sin formulering
äro nog effektiva, eller att deras tillämpning icke sker med
tillräckligt eftertryck. Om ettdera eller måhända bådadera är fallet,
skall här icke avgöras; fast står i varje fall, att det nuvarande tillståndet
kräver förbättring. Huru denna bäst skall genomföras, torde emellertid
på åtskilliga punkter för närvarande närmast böra göras till föremål för
utredning.

Beträffande två av de berörda specialområdena, där ett inskridande
är av nöden, torde dock ett par detaljanmärkningar vara på sin plats.

I fråga om föredrag eller andra offentliga uppmaningar till osedlighet
synas goda skäl förefinnas att låta dem drabbas av samma straff,
som för närvarande stadgas för offentlig uppmaning till ohörsamhet
mot lag eller laga myndighet.

Beträffande sedligheten kränkande skådespel har från olika håll
teatercensur ifrågasatts. Det bör då erinras, att Sverige redan tidigare
haft teatercensur. Den infördes på grund av framställning från 1834
—35 års riksdag. Tidigare hade i huvudstaden rått teatermonopol för
de kungl. teatrarne, men samtidigt med att förslag framställdes om
dettas upphävande, uttalade ständerna, att de ansågo »införandet av
censur å de stycken, som uppföras å enskilda teatrar såväl i huvudstaden
som i landsorterna vara både nyttigt och av behovet påkallat,
helst teatern kan betraktas såsom ett moraliskt bildningsmedel, samt
det således är angeläget att förekomma sådana missbruk, varigenom detta
ändamål kan motverkas». Åven den föregående utskottsbehandlingen
och debatterna visa, att kravet på censur framför allt påkallades av omsorg
för sedlighetens helgd och bevarande. På grund av denna framställning
utfärdades ock den 7 mars 1835 ett kungl. cirkulär, som föreskrev
föregående granskning av skådespel, som skulle uppföras å teatrar
i landsorten.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 14 höft. (Nr 14.) 2

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

Jämväl vid nästföljande, 1840—41 års riksdag, var frågan om
teaterverksamheten å bane. Statsmonopolet i huvudstaden hade nämligen
ej ännu upphävts, och frågan härom framfördes sålunda å nyo av ständerna,
vilka emellertid därvid åter uttalade, att det enligt deras övertygelse
var y>av högsta vikt att sådana skådespel ej må få uppföras, som
endast giva näring åt lättsinningheten och äro mot sedligheten stridande, eller
som leda till ett motsatt ändamål mot det, för vilket rikets ständer anse
teatern vara nyttigt. Då, såsom det vidare hette, »staten synes äga en
moralisk skyldighet och därav följande rättighet att använda det tvång,
som omsorgen för sedlighet och allmän ordning kan påkalla», hemställde
ständerna, att den för landsortens teatrar gällande föregående granskningen
av skådespel måtte utsträckas även till enskilda teatrar i huvudstaden,
för så vitt rättighet till sådanas anläggande bleve medgiven.
Alltjämt var det sålunda i främsta rummet omsorgen om sedlighetens
bevarande, som framdrev kravet på teatercensur.

Den sålunda införda censuren kvarstod till 1872, då den upphävdes
med anledning av en skrivelse från 1869 års riksdag. Åven förhandlingarna
rörande densamma förtjäna i detta sammanhang beaktande.
Av desamma och av riksdagens skrivelse framgår oförtydbart, att riksdagen
ingalunda avsåg, att den dramatiska konsten skulle ställas utan
kontroll. Skrivelsen framhöll, att om å ena sidan denna konst kunde
utgöra ett kraftigt bildningsmedel, i hög grad ägnad att väcka och
liva känslan för det sköna, sanna, ädla och fosterländska, så kunde den
ock, utövad i falsk riktning, i icke mindre grad framkalla alldeles motsatta
verkningar. »Att från myndigheternas sida skådespelarekonstens
missbruk noggrant och allvarligt beivras, synes därför vara fullt ut
lika nödvändigt, som det är att vaka däröver, att ej andra konstgrenar
eller det fria ordet missbrukas till skada för allmän moral och samhällsordning.
» Riksdagen ansåg emellertid en preventiv censur icke härvid
vara det lämpliga medlet och hemställde alltså om dess upphävande. Men
vad särskilt anginge sedlighetssårande teaterstycken, framhöll riksdagens
skrivelse, att »18 kap. i gällande strafflag, vilket handlar om sedlighetsbrott,
innehåller i 13 § sådana straffbestämmelser, att de kunna
lämpas på teaterföreståndare eller skådespelare, som genom scenisk framställning
sårar tukt och sedlighet», och den betonade även, att det
syntes ligga i sakens natur, att, därest under offentlig föreställning sedlighetsbrott
förekomme, vederbörande polismyndighet ägde ögonblickligen
inskrida. Under ärendets behandling i riksdagen hade i en av kamrarne
en uttrycklig förfrågan framställts, om strafflagen innehölle ett tillräckligt
korrektiv för de brott mot sedligheten, som på scenen kunde

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

ifrågakomma, och denna förfrågan blev då av en framstående jurist och
lagutskottsledamot besvarad med, att kap. 18 § 13 strafflagen »måste ovillkorligen
hava sin tillämpning, då prestationer givas å allmänna teatrar,
varigenom tukt och ärbarhet såras». Åven den kungl. kungörelse av den
28 december 1872, genom vilken teatercensuren upphävdes, hänvisade
till strafflagen och ordningsstadgan för rikets städer såsom innefattande
bestämmelser, »tillämpliga i fråga om missbruk av dramatiska föreställningar».
Teatercensurens avskaffande skedde sålunda under uttrycklig
förutsättning, att annorledes tillräckliga och effektiva vapen vore givna
mot sedlighetssårande föreställningar å teatrarne. Och riksdagen har
aldrig släppt kravet, att staten har både rättighet och plikt att inskrida
mot sådana. Redan 1869 års skrivelse antydde möjligheten av att ny
lagstiftning kunde bliva behövlig. Visar sig den ena vägen icke framkomlig,
får med så mycket större kraft en annan följas.

Ty — och det är på alla de nu berörda områdena frågans kärnpunkt
— staten får icke längre åsidosätta ett kraftigt ingripande mot
den tilltagande sedliga urartningen. På det materiella området söker
staten på olika punkter skydda sina medborgare mot skadliga företeelser;
den tillåter ingen okontrollerad handel med gifter, straffar giftblandaren
och inskrider preventivt i största möjliga utsträckning mot
skadliga eller underhaltiga näringsämnen. Den vill även annorledes
kraftigt arbeta på förbättrade hygieniska förhållanden i olika avseenden
till stärkande av släktets fysiska livskraft. I möjligaste mån söker den
att begränsa och hämma rusdryckernas faror. En religiös folkuppfostrans
och en god folkundervisnings främjande har den ställt bland sina främsta
kulturändamål, viss att endast därigenom nå de nödvändiga förutsättningarna
för samhällets lyckliga utveckling. Och för att denna skall
få fortgå ostörd av inkräktning utifrån, har den alltmera börjat ställa
frågan om försvaret mot yttre fiender på den plats, som tillkommer
densamma. Men den stat, som på sådant sätt på det ena området efter
det andra alltmer söker främja olika förutsättningar för folkets lyckliga
liv, kan utan självmotsägelse icke i det inre låta förförande krafter
ohämmat utbreda sig, vilka hota själva grundvillkoren för dess bestånd.»

Såsom stöd för yrkandet om ändring i 10 kap. 14 § strafflagen
har hänvisats till ovan intagna motivering.

Utskottets

yttrande.

12 Lagutskottets utlåtande Nr 14.

Förevarande motioner beröra ett ämne, som under den senare tiden
i allt högre grad tilldragit sig uppmärksamhet inom vida kretsar av
vårt land. Med växande oro och bekymmer hava iakttagits åtskilliga
tecken, som utvisa djupgående brister i vårt folks sedliga liv. Tid efter
annan hava sinnena upprörts av våldsgärningar, vilka både genom en
allt talrikare förekomst och genom den råhet och sinnesförvildning, som
därvid trätt i dagen, måste ingiva de allvarligaste farhågor. Såväl
kriminalstatistikens siffror som allmänt kända förhållanden utmärka med
beklaglig tydlighet, att tillståndet i sedligt hänseende på många håll
befinner sig i sjunkande. På samma gång framgår av den starka
ökningen i antalet av de brott, som rikta sig emot staten själv eller
dess organ, att känslan för samhällsmaktens auktoritet i betänklig grad
slappats. Ett förhållande, som jämväl ur olika synpunkter kräver synnerlig
uppmärksamhet, är att vårt land i befolkningsstatistiskt hänseende intager
en ogynnsam och alltjämt försämrad ställning.

Men även andra företeelser än de, för vilka statistiken lämnar redovisning,
häntyda på missförhållanden i berörda avseenden. Yttringar
av råhet, övermod och självsvåld vittna om dåliga inflytelser, som påverka
olika kretsar av vårt folk, ej minst dess ungdom. På senaste
tid hava, såsom motionärerna erinrat, framträtt vissa åskådningar och
rörelser, vilka mer eller mindre medvetet undergräva de sedliga begreppen.
Inför dylika företeelser, vilka i större eller mindre utsträckning beröra
alla befolkningslager och icke kunna antagas vaz-a av blott tillfällig
eller övergående art, måste det framstå såsom en statsmakternas ovillkorliga
plikt att, i den mån det genom deras åtgöranden kan ske, söka
med allvar och kraft motverka de faror, varmed dessa samhällslyten
hota vårt folk.

I anslutning till motionärernas framställning har utskottet därför för
sin del funnit den viktiga och omfattande frågan om lämpliga åtgärder i
sådant syfte nu böra av riksdagen underställas Kungl. Maj:ts beprövande.

På sätt motionärerna framhållit, äro orsakerna till ovan antydda
missförhållanden, såsom ock är fallet med varje mera betydelsefull samhällsföreteelse,
många och djupt liggande. I stort sett torde de i själva
verket sammanhänga med den moderna samhällsutvecklingen. Det är
en även i andra länder prövad erfarenhet, att ett hastigt framåtskridande
i materiell kultur, på samma gång det innebär förbättring av folkens
allmänna levnadsvillkor, ej sällan medfört ökad brottslighet och nedgång
i sedligt hänseende. Mångahanda olägenheter måste givetvis åtfölja
stora befolkningslagers mer eller mindre plötsliga övergång till nya
levnadsförhållanden. I all synnerhet bliva dessa olägenheter starkt fram -

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

trädande i ett land, där den moderna industrialismens omdanande
inverkan å de sociala förhållandena icke förmedlats under flera släktled
utan inskränkts till några få decennier. Industrialismens verkningar
sträcka sig numera även till vårt land och hava här som annorstädes
infört åtskilliga faktorer, som starkt påverka kriminaliteten. Särskilt
måste den upplösning av hemliv och familjeband, som vår tids industriella
storproduktion ofta medför, öva ett ytterst ogynnsamt inflytande
å det sedliga tillståndet. I nära sammanhang härmed står den vanart,
som understundom iakttagits hos den uppväxande generationen. Frånsett
de tyvärr talrika fall, då på grund av olyckliga förhållanden omvårdnaden
av ungdomen kommer att bliva mer eller mindre fullständigt försummad,
lärer det icke kunna bestridas, att i våra dagar uppfostran av barn och
ungdom inom alla samhällsklasser i allt för många fall utmärkes av en
efterlåtenhet och en brist på allvar, varav redan tidigt grunden kan läggas
till självsvåld och trots. Otvivelaktigt kan här spåras ett sammanhang
med vissa drag i den allmänna utvecklingen, vilka i många fall bliva
bestämmande för den sedliga uppfattningen, sådan denna i allt vidare
kretsar synes utbilda sig. Den strävan till verklig humanitet, som är en
av nutidens vackraste sidor, övergår stundom i veklighet och slapphet.
På den andliga kulturens område har, såsom motionärerna med åtskilliga
betsande exempel påvisat, eu dylik urartning i vissa avseenden framträtt
i osunda och moraliskt förkastliga yttringar. Den i våra dagar överallt
stegrade njutningslystnaden och de ofta alltför högt ställda anspråken
på livet äro ock ägnade att försvaga den återhållande kraften emot
en inbrytande andlig och fysisk degeneration.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att de missförhållanden, som
beröras i de nu föreliggande motionerna, i mångt och mycket äro av
den art, att de undandraga sig ett statsmakternas direkta ingripande.
Överhuvud beror ställningen i detta avseende väsentligen av det allmänna
tänkesättet och den upplysning, som kan påverka detsamma i
riktning mot ett starkare hävdande av de religiösa och sedliga kraven.
Uppenbart är ock, att ett höjande av folkets sedliga styrka står i nära
samband med sociala reformer av verkligt värde. Till detta mål leda
sålunda åtgärder, som åsyfta att i allmänhet befordra förbättrade levnadsvillkor
för samhällets ekonomiskt svagare klasser, eller som avse en
fördjupad folkuppfostran samt främjande av folkhälsa, nykterhet och
sparsamhet. Dock torde den verksamhet, som från statsmakternas sida
kan utvecklas i sistnämnda riktning, icke för nu ifrågavarande ändamål
vara tillfyllest. Jämväl andra utvägar måste sökas för att i möjligaste

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

mån råda bot för vissa av de missförhållanden, det här gäller att bekämpa.
Uppenbart är dock, att man därvid måste gå fram med synnerlig
omsikt och varsamhet. Det torde därför böra ställas såsom uppgift
för en blivande allsidig undersökning att klargöra, vilka åtgärder i nu
förevarande syfte kunna anses falla inom de praktiska möjligheternas
räckvidd.

I enlighet med sin sålunda uttalade uppfattning har utskottet icke
ansett nödigt eller lämpligt att ingå i närmare prövning av de särskilda
förslag, som innefattas i de föreliggande motionerna, eller att söka
anvisa några mera bestämda riktlinjer för frågans vidai’e behandling.
Dock anser sig utskottet böra såsom sin mening framhålla, att särskild
uppmärksamhet bör ägnas åt gällande lagstiftning i de punkter, där
den visat sig brista i förmåga att kraftigt ingripa emot uppenbar sedeslöshet
i olika former. Åven om lagstiftningens förmåga att härutinnan
skapa ett bättre tillstånd icke får överskattas, synes det dock sannolikt,
att skärpta eller utvidgade bestämmelser i vissa avseenden icke skola
förfela sin verkan. Det synes ock vara i hög grad önskvärt, att hela
den lagstiftning, som avser minderåriga förbrytare eller i övrigt vanartad
och försummad ungdom, snarast möjligt överses och, där så
kan ske, ytterligare utvecklas. Å denna liksom å andra åtgärder, vilka
gå ut på brottslighetens förekommande, torde måhända uppmärksamheten
böra i första hand inriktas.

Beträffande det i särskilda motioner framställda yrkandet om ändring
i 10 kap. 14 § strafflagen i syfte att offentlig uppmaning till osedlighet
måtte i straffrättsligt hänseende behandlas lika med sådan uppmaning
till brott framgår av utskottets förut här ovan uttalade uppfattning om
nödvändigheten av en föregående allmän utredning, att utskottet i sakens
nuvarande läge icke ansett sig böra tillstyrka bifall till nämnda yrkande.
Detsamma torde i allt fall bliva vederbörligen beaktat vid en allmän
utredning av hithörande spörsmål.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

l:o) att riksdagen, i anledning av herr Tryggers
m. fl. motion nr 57 i första kammaren och herr Lindmans
m. fl. motion nr 89 i andra kammaren, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes taga under övervägande, huruvida och på vad
sätt åtgärder må kunna vidtagas i syfte att motverka
förefintliga missförhållanden med avseende å det sed -

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

liga tillståndet i riket, samt därefter för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda;
samt

2:6) att lierr Tryggers m. fl. motion nr 58 i
första kammaren och herr Lindmans in. fl. motion nr
90 i andra kammaren icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 juli 1914.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Reservationer:

dels av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, vilka anfört:

»Som bekant har det alltid varit illa beställt bland oss människor
med den så kallade sedligheten, beroende på vår outrotligt kroppsliga
natur. Merendels har dock funnits många, särskilt bland personer med
stadgad ålder och stadgade förmögenhetsförhållanden, som hållit före
att den tid de levat i varit betydligt sämre i detta avseende än de gamla
goda tiderna. Ett exempel härpå, som i detta sammanhang kan hava
ett visst intresse, är den motion, som väcktes hos ridderskapet och
adeln vid 1823 års riksdag »om medel till sedlighetens befordrande hos
de lägre folkklasserna». Över denna framställning gav allmänna ekonomioch
besvärsutskottet följande utlåtande (nr 174):

Utlåtande, i anledning af väckt fråga, om medel till sedlighetens befordrande
hos de lägre folkklasserna.

Höglofl. Ridderskapet och Adeln har till Utskottets handläggning öfverlemnat
ett Memorial af Herr Friherre Fredric Bidderstolpe, som fäster uppmärksamheten
på vigten af att befordra moralitetens förbättrande, samt att denna förbättring bör
ske nedifrån, i den lägre klassen af samhället. Trefnaden, yttrar Herr Friherren,
flyr från det land, der jordbrukarens uppfostran är vanvårdad, der duglösheten, liderligheten,
flärden och den af dessa laster uppkommande liknöjdheten öfver sin och
sina barns framtid, tecknar hufvuddragen i generationens lynne; och föreslår Herr
Friherren med anledning häraf:

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

l:o. Anbefallandet af sträng forskning, om tillståndet af ungdomens förståndsodling
inom hvarje Socken, vid tillfälle af den visitation, som bör af Contractsprostarne
förrättas inom Prosterierna;

2:o. Åliggandet för Socknepresten, att å hvarje klandervärd persons betyg
anteckna, huru vida den förre, vid de allmänna husförhören, i husfolkets närvaro,
manat den sednare, att ifrån iråkade villovägar återtaga dygdens stig;

3:o. Stadfästandet af skyldighet för hvarje domare, att uti Protocollet för
brottmålsransakningar intaga namnet på den ort och den schola, hvarest brottslingen
njutit sin förfelade undervisning, och hvarest han vistats, utan att hafva deltagit i
de årliga Christendomsförhören.

Herr Friherren är öfvertygad om den tillfredsställelse öfver de uppfyllda
pligter, som gerna skall emotse det authentiqua beviset, hvilket tillskyndas hvarje
rättskaffens Kyrkoherde, i kraft af den första af dessa puncter, då deremot den
försumlige skall i andra puncten finna en behöflig väckelse.

Lika med Memorialets författare inser Utskottet vigten af samhällets moraliska
förbättring, och tror äfven att den förnämligast måste beredas genom en sorgfällig
religionsundervisning, och genom Presterskapets nitiska bemödanden; men
Utskottet anser ej de föreslagne medlen tjenlige till befordrande af detta ändamål.
Så väl genom Kyrkolagen, som genom Presteden, förbindes hvarje Prestman, att
sorgfälligt uppfylla sitt vigtiga kall, äfvensom det tillkommer Biskop, Consistorium
och Contractsprost att vaka öfver Presterskapets ordentliga uppfyllande af sina
åligganden, och ibland dessa måste förnämligast räknas spridandet af en större förståndsodling,
utan hvilken Christendomens sanningar icke kunna behörigen fattas.
Härigenom finnes redan af lagarne föreskrifvet hvad i första puncten åsyftas, och
ett ytterligare stadgande i detta hänseende synes Utskottet så mycket mera öfverflödigt,
som det sanna nitet hos Presterskapet, och hvilket är det enda verkligt
gagnande, icke kan genom tvångslagar beredas, utan måste verka såsom en följd
af villjans och öfvertygelsens frihet.

Nyttan af Sockneprestens åläggande, att å hvarje klandervärd persons betyg
anteckna, huru vida han vid de allmänna husförhören förmanat den sednare till en
förbättrad lefnad, kan Utskottet icke heller inse. Det åligger Pastor, både i egenskap
af församlingens själasörjare och såsom Ordförande i sockenstämma, att vaka
öfver sedlighetens och ordningens bibehållande, och han kan icke, med ett noggrannt
iakttagande af dessa skyldigheter, försumma att begagna de flere tillfällen, som
utom husförhören erbjuda sig att varna den lastfull eller den oordentlige. Någon
controll genom ifrågavarande anteckning å en försumlig Pastor kan i öfrigt så
mycket mindre förmodas, som han skulle utöfva denna controll emot sig sjelf, och,
utom svårigheten att kunna påräkna den felagtiges inställelse vid husförhören, förekommer
äfven den, att bestämma, då en person bör anses förtjent af namnet
klandervärd, hvilket alltid med stor urskiljning måste användas, såsom ostridigt
medförande ett ofördelagtigt inflytande på hans framtida välfärd.

Hvad slutligen angår det i 3 puncten uppgifna förslag, att domare skulle
åläggas i Protocollerne, öfver Brottmålsransakningar, upptaga namnet å den ort
och den schola, hvarest brottslingen njutit sin förfelade undervisning, och hvarest
han vistats, utan att hafva deltagit i de årliga Christendomsförhören, så anser Utskottet
betänkligt, att såsom en allmän och ovillkorlig föreskrift tillstyrka samma
förslag, enär en sådan undersökning, då den icke i öfrigt finnes nödig, skulle i be -

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

tydlig mån öka domarens förut trägna göromål, och berättelsen derom, såsom ofta
endast af brottslingen sjelf meddelad, ej kunde förtjena full trovärdighet, men väl
kastaren ofördelagtig och kanske ofta oförtjent skugga på personer, hvilka hans
själavård och undervisning ålegat. Af dessa skäl finner Utskottet icke anledning
att, på grund af ifrågavarande Motion, tillstyrka Riksens Höglofl. Ständers åtgärd.
Hvilket dock till deras egen pröfning vördsamt öfverlemnas.

De nu väckta motionerna lia stort frändskap med 1823 års framställning.
De syfta också företrädesvis till sedlighetens förbättrande
bland de lägre folkklasserna, ehuruväl någon gång framskymtar en antydan,
som kan tolkas så, att de så kallade högre folkklasserna måhända
icke heller äro utan vank och lyte.

Emellertid är det som sagt obestridligt, att stora missförhållanden
råda inom samhällslivet. Merendels har nog också varje tid sin plåga,
och motionärerna själva kunna ej undgå att i förbigående erinra om vårtids
industrialism och dess skuggsidor. Det synes oss därför att motionärernas
yrkande väl ägnar sig till ett ingående på detta viktiga ämne.
Beträffande bedömandet av missförhållandenas grundorsaker och anvisandet
av botemedel äro vi däremot av väsentligen olika mening med
motionärerna och forde därför några antydningar därom vara på sin plats.

Brotten och förvillelserna äro en skapelse i främsta rummet av
samhällsskicket. De uppkomma av den rotlöshet, den hemlöshet, vari
stora lager av befolkningen hela sitt liv få leva och andra lager ständigt
hotas med. Särskilt under det nuvarande industriella och privatkapitalistiska
systemet ha förhållandena starkt utvecklat sig i denna
riktning, i det att de oumbärliga produktionsmedlen samla sig hos
några, under det å andra sidan arbetet med de två tomma händerna
får tigga sitt uppehälle av dem, som ha penningar. Ingen person rår
egentligen för detta och även innehavarna av kapitalet äro lekbollar
under konjunkturerna och tidsförhållandena. Det är således samhällsmakten
förbehållet att småningom länka in utvecklingen i andra banor,
så att de många flytande existenserna kunna skjuta rot i en god jordmån
samt växa och vinna trevnad och därigenom även nå förutsättningar
till den jämväl oundvikliga självtukten.

Detta samhällsarbete går dock utomordentligt långsamt därför, att
de förmögnare samhällsklasserna, begripligt nog ehuru ingalunda försvarligt,
föreställa sig att detta för dem skulle vara ett för stort offer
och därföre på visst sätt i god tro men av oförstånd oftast motsätta sig
alla väsentliga förändringar till det bättre. Motionärerna representera
inom den svenska riksdagen just detta motstånd och äro således i sin
mån tillskyndan av de missförhållanden, mot vilka de rikta sig.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 14 käft. (Nr 14) 3

18 Lagutskottets utlåtande Kr 14.

Man må exempelvis erinra sig, att den svenska jorden är till för
att skapa grundvalen för alla dessa hem med trygg besittning, som
måste vara varje människas främsta och oavvisliga arvedel. Vilket
motstånd från de flesta av motionärerna möter icke för att här göra det
mesta möjliga för svenska folket. Självbevarelsedriften reser folken till
otroliga ansträngningar för att genom egen kraft höja sig sedligt i alla
avseenden och motionärerna förvägra dem då, såsom nyligen skedde, rätt
till en liten jordbit för att uppbygga de lokaler, som erfordras för
organisationen och ledningen av denna själv verksamhet för sedlighetens
höjande. När det gäller den överhängande olyckan av tusentals hems
grusande därför att de måst byggas på ofri grund, så kräver man för
en hjälpsam hand — för sent framräckt för tusenden — att de övriga
skola betala ersättning till jordägaren även för sitt eget å tomten nedlagda
arbete, varigenom hemmets välstånd i alla fall skulle äventyras
och ofta grusas. När det ifrågasattes att bereda torpare, bolagsarrendatorer
och vederlikar en tryggare besittning av sina små hem
och rätt till frukten av sitt eget arbete, motsatte sig motionärerna
detta uttryckligt. Att bereda expropriationsvis jord till nya jordbrukshem
och nya bostäder, därmed vilja motionärerna icke alls befatta sig.
Trångboddheten i städerna, som motionärerna ock flyktigt beröra, hava
hos dem dock knappast någon i handling nitisk vedersakare. Staten
får obehindrat bidraga därtill för att förtjäna stora spekulationsvinster
på statsjords uppdelande i tomter. Och en motion vid denna riksdag,
berörande just denna trångboddhet, har åtminstone inom lagutskottet
från samma håll ej mött något som helst behjärtat avseende. Detta nu
blott för att taga de färskaste exemplen.

Det motstånd, som mött arbetareklassen i dess organiserade kamp
för att rycka den ur industrialismens kvävande omfamningar samt höja
densamma icke minst i sedligt avseende, är ett annat belysande exempel.
I stället för att med förståelse och hjälp möta ett sådant stolt strävande
att höja sig till ett högre plan ha från de samhällslager, som representeras
av motionärerna, dessa strävanden mötts med förkastelse och svårigheter,
resta på alla sätt i deras väg genom klasslagar och statsingripande
detta även med hjälp av statens ämbetsmannamakt. Det oundgängliga
arbetareskyddet medgives också ytterst ovilligt och genomförandet
av en normal arbetsdag och förbud av nattarbete för de talrikaste
industriarbetarna förkastas iitan hänsyn, oaktat sådana strävanden
även syfta till att skapa verkliga hem för folket och sunda uppbyggande
vilostunder. Ett upprätthållande av söndagsvilan i industriella och andra
yrken har visserligen vunnit anslutning bland motionärernas parti men

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

säkerligen företrädesvis med hänsyn till det traditionella religiösa momentet
däri. Den stora arbetslöshetsfrågan vinner ock från motionärernas
sida föga beaktande o. s. v.

Folkrörelserna att förbättra folkhälsan såsom genom bekämpande
av rusdryckernas faror eller förekommande av andra missbruk på dessa
områden ba alltid mött det största motståndet från motionärernas klientel
inom samhället, och de medgivanden, som även därifrån i följd av de
starka anloppen måst göras, hava alltid kommit sist och mest dröjande.

Ingalunda förbättras folkets läge och trevDa utkomstmöjligheter i
det egna landet genom det på motionärernas sida ensidigt framförda
ivrandet för krigsrustningar och förlängd värnplikt med åsidosättande
av alla hänsyn för den sociala frågan och fredsfrågan, vilka dock äro
och komma att förbliva landets främsta frågor. Tvärt om kommer rotlösheten
i utkomst och sinnelag därigenom snarare att bliva ännu större.
Och det är upprörande att se, hurusom alla statsresurser anlitas och
huru bankkonsortier ställa sig till statsmaktens förfogande för att kasta
alla ytterligare resurser, som kunna överkommas, uti militärväsendets
avgrunder, under det att i jämförelse härmed endast några småsmulor
statsmedel och en obetydlighet av de privata bankernas medel finnas
till hands för att hjälpa och komma till mötes dessa skärande rop från
tusenden om ett eget hem med eget arbete på den svenska jorden.

Detta är som sagt några exempel bland många på orsakerna till
missförhållandena och var man har att söka de närmaste anledningarna
till att desamma i mångt och mycket upprätthållas i stället för att så
vitt i mänsklig förmåga står undanröjas.

Motionärerna utgå nu i sin framställning från den ökning i antalet
förbrytelser, som de statistiskt söka påvisa. Häremot må emellertid
erinras, att man som bekant med statistik kan bevisa nästan vad som
helst, om man blott håller sig till siffertalen utan undersökning om hur
dessa tal uppkommit. Icke heller får man veta, om icke statistiken för
andra brottsarter och på andra områden ådagalägga en utveckling* till
det bättre.

Härmed må nu förhålla sig hur som helst, missförhållanden föreligga
som sagt ostridigt. Men motionärerna tro nu till en början, att
det ökade antalet förbrytelser beror bland annat på den kristendomsfientliga
propagandans överhandtagande och minskning i den motvikt
mot. njutningslystnadens ande, som gudsfruktan och vördnad för livets
sedliga makter innebär. Såvitt motionärerna såsom det synes härmed
syfta på de lägre folkklasserna, så är den religiösa indifferens, som till

20 Lagutskottets utlåtande Nr 14.

synes här och var kan förefinnas, föranledd mest därav, att de som
officiellt föra kristendomen till torgs, på sätt ovan sagts, i handling
motverka folkets strävanden i de sedliga makternas tjänst och därför
att statskyrkans prästerskap, till stor del åtminstone, i politiken och
levernet alltid står på maktens, penningens och befordringstillfällenas
sida mot folket. Den verkligt kristendomsfientliga propagandan utgår
ifrån motionärerna och deras vederlikar, som visserligen, låt vara omedvetet,
hölja sig i kristendomens mantel såsom en skyddande förklädnad,
men i sin politik, såsom ovan sägs, faktiskt stå längst bort från det
kristliga kärleksbudet och ogärna se mästarens evangelium förverkligat
i denna världen, där de fått sitt någorlunda på det torra, men mycket
gärna i en annan värld, där man nu förlikt sig med att inga sådana
ägodelar få finnas, som rost och mal förtära.

Såsom betänkliga sjukdomar i samhällslivet framhålles ock det
växande antalet statsbrott, majestätsbrott och brott mot offentlig myndighet,
De två förra slagen av brott härleda sig säkerligen av olust
över de gällande grundlagarnas innehåll och bästa botemedlet däremot
är att på den av motionärerna förordade lagstiftningens väg genomföra
allmän och lika rösträtt vid politiska och kommunala val, avskaffa första
kammaren samt bereda rum för ett republikanskt statsskick. Brott emot
offentlig myndighet äro liksom andra brott beklagliga företeelser men
kanske ökningen på senare tiden i sin mån beror på myndigheternas
partitagande i de stora arbetskonflikterna för motionärernas klassåskådning
samt den upproriskhet, som framkallats genom ett fast otroligt nit vid
åkarpslagens och andra dylika lagstiftningars tillämpning.

Åktenskapsfrekvensens minskning framhålla motionärerna också
som ett urartningssymtom, och var och en måste medgiva att detta är
ett mycket olyckligt förhållande. Men grunden därtill ligger uti de ovan
omförmälda ofantliga svårigheterna för menige man att här i landet bilda
egna hem med trygga framtidsutsikter, ävensom också säkerligen på de
individuella behovens ökning, varom nedan skall ordas.

Minskning i födelsetalen finna motionärerna likaledes under alla
förhållanden betänklig. Detta kan nu vara en mera omstridd fråga.
Minskningen beror, utom på den beklagliga minskade äktenskapsfrekvensen,
antagligen företrädesvis på att de fattigare befolkningslagren
börjat lämpa sig något efter de förmögnares plägseder och att de förmögnare
gå allt längre på den av dem inslagna banan. Erfarenheten
visar nämligen, att barnantalet ställer sig minst inom de familjer, som
hava någorlunda god ekonomisk ställning och ej vilja äventyra den genom
en för stor barnaskara, under det att den som ingenting har mindre hängiver

Lagutskottets utlåtande Nr 14. 21

sig åt dylik förtänksamhet. Man kan för övrigt knappast säga, att det
innebär ett höjande av moralen, att fattiga familjer skaffa barn till världen
långt utöver sin ekonomiska förmåga och därigenom endast bidraga till
armodet och framställandet av eu befolkning, som saknar fysisk och andlig
kraft i brist på medel för sin uppfostran. Skall man önska sig en ökning i
födelsetalen, böra bemödandena bär inriktas — utom som sagt på genomförande
av social rättvisa och djupgående sociala reformer — dessutom
främst mot de låga födelsetalen bland de förmögnare samhällsklasserna.
Det är svårt att veta, vad som bär skall kunna åtgöras under nuvarande
samhällsskick. Men då motionärerna äro representanter i all synnerhet
för dessa samhällsklasser, kunna de måhända själva utfinna några utvägar.

Motionärerna rikta sig till sist och säkerligen med rätta emot begäret
efter snabb och hastig vinst utan idogt arbete samt de stegrade
kraven på materiell vällevnad och lyx, bristande lust för sparsamhet och
ett uppgivande av insikten om det trogna arbetet såsom den nödvändiga
förutsättningen för egen och landets välgång. Dessa företeelser härleda
sig å ena sidan från den planlösa produktionen och dess företeelser av
en allas strid emot alla, en företeelse som motionärerna aldrig velat
beakta såsom ett organisatoriskt missförhållande så snart det gällt statens
politik. Orsaken är vidare de ofantliga inkomster, som den industriella
utvecklingen samlar på vissa händer samt de utomordentliga löner som
industrien och dess förlagsgivare bankerna bestå sina högsta ledare och
tjänstemän. Härifrån kommer föredömena uti vällevnaden och lyxen,
och dessa föredömen sprida sig sedan så långt de förmå nedåt, och vi
föreställa oss att många av motionärerna, såsom mänskligt är, ingalunda
liksom andra syndare äro främmande för den av dem så mycket
klandrade »minskade självtukten och ökade trängtan att hängiva sig
åt nöjeslivet för dagen in. in.)).

Emellertid äro även motionärerna ingalunda alldeles blinda för
de verkliga grunderna till de överklagade förhållandena. Orsakerna till
det onda, säga de, äro säkerligen många och komplicerade, och de anmärka
i förbigående, att sociala förhållanden såsom vissa sidor av
industrialismen, trångboddheten inom städerna o. s. v. medverka utan
tvivel. Vad som särskilt borde inhuggas i marmor på högerpartiets
program är vissa delar i sista stycket i deras motivering, där med stark
patos framhålles att på alla de berörda områdena är frågans kärnpunkt
ett statsingripande, som icke längre får åsidosättas. Motionärerna betona
kraftigt, huru staten på mångahanda områden sökt skydda sina medborgare
mot skadliga företeelser och bör fortsätta just på den vägen.

Men när motionärerna sedan efter sin vida blick över de mest

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

skilda områden i livet samt sitt starka framhållande av ett statsingripande
skola framlägga sina egna förslag till åtgärder, så inskränka
dessa saker sig till förordandet av straffskärpningar i 18 kap. 13 §
och 10 kap. 14 § strafflagen samt av teatercensur. På oss åtminstone
gör detta ett mäktigt intryck av att berget fött allenast en liten,
liten råtta.

Om det nu emellertid är så, såsom motionärerna påstå, att
svenskarna äro ett folk, vars väg på många områden tenderar att gå
icke framåt utan mot undergång, så krävas, synes det oss, i all synnerhet
med en sådan uppfattning, helt säkert andra åtgärder. Utskottets
kansli har också i utskottets utlåtande stärkt motionärernas motivering
betydligt med hänvisning på de åtgärder, som motionärerna pläga
motsätta sig och nog fortfarande skola lämna å sido trots denna nya
motivering.

På grund av vad sålunda anförts och då motionärernas slutyrkande
begränsat sig till vad som kan åtgöras på lagstiftningens väg,
fa vi hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner
ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga i
övervägande i vad mån genom eu djupgående social
lagstiftning i ovan antydda och andra avseenden på
jordfrågans, arbetareskyddets, folkhälsans, kreditväsendets
och andra livsområden kan vinnas verksamma,
till roten med det onda gående bidrag för höjandet
av det svenska folkets moraliska kraft samt motverkande
av de missförhållanden, genom vilka densamma
nedbrytes.»

dels av herrar L. Olsson i Hof, Eliasson, Schotte och Pettersson i
Södertälje, vilka ansett utskottets utlåtande böra avfattas sålunda:

»De i förevarande motioner berörda förhållanden äro av den art
och beskaffenhet, att de påkalla allvarlig uppmärksamhet. Åberopade
siffror ur brottmålsstatistiken visa, att sedlighetsförbrytelserna i stort
sett tilltagit under de senaste decennierna. Tid efter annan hava sinnena
upprörts av våldtäktsförbrytelser, vid vilka en ytterlig råhet och
sinnesförvirring trätt i dagen. Vissa rörelser, vilka mer eller mindre
medvetet undergräva de sedliga begreppen, hava också väckt bekymmer
och oro inom vida kretsar. Samtidigt visar befolkningsstatistiken

Lagutskottets utlåtande Nr 14. 23

allt mera bjärt, att vårt land i avseende å befolkningens tillväxt intager
en ogynnsam och alltjämt försämrad ställning.

Åro missförhållandena på förevarande områden lätta att konstatera,
är det däremot så mycket svårare att angiva de innersta orsakerna
till dem och framför allt att anvisa de verksammaste botemedlen.

Att orsakerna äro många och djupt liggande hava motionärerna
själva framhållit. I stort sett torde dessa orsaker sammanhänga
med hela den moderna samhällsutvecklingen. Särskilt har industrialismen,
som i vårt land hastigare än i flertalet andra länder omdanat
förhållandena, hos oss som annorstädes medfört åtskilliga faktorer
av socialt ogynnsam art, varibland i detta sammanhang särskilt bör
framhållas den upplösning av hemliv och familjeband, som ofta nog
har sin grund i industrilivet. Det må lämnas öppet, huruvida, såsom
ofta påstås, uppfostran av barn och ungdom nu, mer än förr, allmänt
utmärkes av en för de sedliga begreppen ogynnsam efterlåtenhet och
brist på allvar. Talrika äro i alla händelser de fall, därå på grund av
ogynnsamma förhållanden, ekonomiska och sociala, omvårdnaden av ungdomen
kommer att bliva mer eller mindre fullständigt försummad.

Den i våra dagar stegrade njutningslystnaden, ävensom de bär
och var alltmer framträdande strävandena att, ofta utan eget produktivt
arbete, skapa medel till ett levnadssätt i lyx och överflöd, äro ock
ägnade att försvaga den sedliga kraften.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att de missförhållanden,
som beröras i de föreliggande motionerna, delvis äro av den art, att de
undandraga sig ett statsmakternas direkta ingripande. Över huvud beror
ställningen i detta avseende icke oväsentligt av det allmänna tänkesättet
och den upplysning, som kan påverka detsamma i riktning mot
ett starkare hävdande av de sedliga kraven.

Uppenbart är dock, att ett höjande av folkets sedliga styrka står
i intimaste samband med ett kraftigt fortgående å de sociala reformernas
väg.

I detta hänseende spelar nykterhetsfrågan en roll, som kanske
ingen annan inverkande faktor. Det är av kraftiga reformer på sistnämnda
område, som man har att hoppas på de bästa resultaten till
höjande av det sedliga tillståndet i landet. Ingå brott påverkas heller
så direkt av ruset eller missbruket över huvud av rusdrycker, som just
sedlighetsförbrytelserna. Utan ett målmedvetet och intensivt upplysningsarbete
om rusdryckernas ödeläggande verkningar samt ett ofördröjligt
genomförande av eu starkt restriktiv rusdryckslagstiftning skola

24 Lagutskottets utlåtande Nr 14.

andra åtgärder emot de missförhållanden, varom här är fråga, icke bli
tillräckligt verksamma.

Men jämväl andra sociala reformer äro av ej ringa betydelse för
ett sedligt och sunt liv. Bland dessa reformer må särskilt uppmärksammas
förbättrade bostadsförhållanden för de mindre bemedlade befolkningslagren.
Så länge trångboddheten och inneboendesystemet florera,
och så länge allenast en bråkdel av folket kan mäkta skaffa sig en bostad,
som kan ge någon grad av hemkänsla och hemliv, är ej mycket
att hoppas för ett verkligt familjeliv bland de bredare lagren av
befolkningen.

Åven på andra sociala områden, såsom jordfrågan, arbetstiden
(särskilt nattarbetets begränsning), moderskyddet, yrkeslagstiflningen i
allmänhet o. s. v., skola kloka och ingående reformer säkerligen hava
eu betydelsefull återverkan på det sedliga tillståndet och på befolknings
förhållandena.

Det torde också böra erinras, att den kommitté, som varit tillsatt
för behandling av frågan om bekämpande av smittosamma könssjukdomar,
framlagt förslag, som icke torde sakna en viss betydelse
för nu förevarande spörsmål, förslag, som väl torde förväntas förelagda
nästa års riksdag.

Såsom icke alldeles oviktiga faktorer till skapande av folkhälsa
och ett sedligt starkt släkte måste också betraktas en stärkande idrott
och eu sund sport. Jämväl genom ökade tillfällen till förädlande nöjen
skall det unga släktet dragas från många av de frestelser, som nu
lura på detsamma och lätt leda till sedliga förvillelser. På de nu antydda
områdena torde statsmakterna hava ytterligare uppgifter att fullfölja
och därmed kunna i någon mån motverka de missförhållanden å
sedlighetens område, varpå uti ifrågavarande motioner fästs uppmärksamhet.

När på olika områden beklagliga samhällsföreteelser visa sig, är
man ofta alltför benägen att förorda ingripande av statens lagstiftningsmakt,
särskilt eu skärpt strafflagsstiftning. Ett dylikt ingripande är
dock ej sällan ett tveeggat svärd; den upprycker ingalunda alltid det
onda med roten, och den kommer lätt statsmakterna att slå sig till ro
i tanke att verksamma vapen därmed skapats mot det onda. Man föranledes
härav också lätteligen att bortse från de andra viktiga åtgärder,
som, ofta besvärligare att vinna och mera ingripande i andras förhållande
och vanor, kunna än verksammare bekämpa samhällsföreteelserna
i fråga. Med vad nu sagts vill utskottet naturligtvis icke bestrida

Lagutskottets utlåtande Nr 14. 25

behövligheten av väl avvägda lagbestämmelser om straff för sedlighetslorbrytelser.
Ej _ heller vill utskottet förneka, att i ett eller annat avseende,
exempelvis i fråga om rättande och omhändertagande av minderåriga
förbrytare samt sedligt vanvårdade och försummade barn, vtterigare
lagstiftningsåtgärder kunna vara av nöden i syfte att främja
folkets sedlighet.

0 Med stöd av vad sålunda anförts, och då utskottet icke kan i
frågans nuvarande läge tillstyrka bifall till det i särskilda motioner
framställda yrkandet om ändring i visst syfte av 10 kap. 14 S strafflagen,
får utskottet sålunda hemställa,

l:o) att riksdagen i anledning av herr Tryo-gers
m. fl. motion nr 57 i första kammaren och herr Lindmans
m. fl. motion nr 89 i andra kammaren måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t — med framhållande av de
verksammaste vapnen till praktiskt bekämpande av
sedliga förvillelser och till skapande av ett sunt och
kraftigt släkte torde vara att hämta av djupgående
sociala reformer, närmast en energisk och målmedveten
kamp mot rusdiyckerna samt åtgärder på
bostadsfrågans, jordfrågans och yrkesskyddets område
anhålla, att Kungl. Maj: t täcktes taga i övervägande,
huruvida och på vad sätt åtgärder eljest må
kunna av statsmakterna vidtagas i syfte att motarbeta
förefintliga missförhållanden med avseende å det sedliga
tillståndet i landet, samt därefter för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda
; samt

2:o) att hen- Tryggers m. fl. motion nr 58 i
första kammaren och herr Lindmans m. fl. motion nr
90 i andra kammaren icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.»

dels ock av herr Alexanderson, som anfört:

»För höjande av det allmänna sedliga tillståndet äro två faktorer
av väsentlig betydelse: en mera direkt verkande, nämligen det goda inytandet
av inom samhället fritt verkande personliga krafter, och eu
medelbart verksam, nämligen förbättringen av samhällsmedlemmarnas
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 14 höft. (Nr 14.) 4

26 Lagutskottets utlåtande Nr 14.

sociala ställning och miljö, särskilt under uppväxtåren och ungdomstiden.
På denna senare indirekta väg finnas givetvis rikliga tillfällen även för
statsmakterna att vara verksamma för det goda ändamålet, och denna verksamhet
bör visserligen på många områden med större bratt än hittills
bedrivas. Men om sålunda en klokt och kraftigt fullföljd uppfostringspolitik,
nykterhetspolitik, jordpolitik, bostadspolitik, arbetarskyddspolitik
o. s. v. måste äga gynnsamma återverkningar på det allmänna sedlighetstillståndet,
så är det icke mindre uppenbart, att det vore ett felgrepp
att upptaga frågorna om lämpliga åtgärder på dessa mångskiftande områden
i ett sammanhang under synpunkten av sedlighetens höjande
såsom ledande arbetsprincip. Ännu mera uppenbart orimligt bleve detta,
om man i likhet med motionärerna därvid väsentligen toge sikte^ på
sedligheten i sexuellt hänseende. Fastmera är det klart att arbetet måste
fortgå på de antydda särskilda arbetsområdena vart för sig, med de mera
omedelbart åsyftade sociala verkningarna såsom riktpunkt.

Motionärerna hysa emellertid tilltro till vissa specifika medel sälskilt
för den sexuella sedlighetens förbättring, och närmast till skärpt
strafflagstiftning och teatercensur. Om strafflagstiftningen på detta område
gäller väl detsamma som om vår strafflag i dess helhet, nämligen
att den behöver en revision för att komma fullt på höjd med modern
straffrätt och nutida rättsmedvetande. Därvid kan på en eller annan
punkt ock ifrågakomma en utsträckt kriminalisering ävensom kvalificering
av vissa fall. Däremot vore det en illusion, om man föreställer sig att
genom sådana ur rättslig synpunkt befogade jämkningar komme att utövas
någon mätbar inverkan på den allmänna sedlighetsnivån. De äro
ei heller eljest av den art, att icke gott kunna anstå till den allmänna
straffiagsrevisionen eller eventuellt i något fall vidtagas i sammanhang
med åtgärder på grundval av prostitutionskommittens aibete.

Till dessa önskvärda, ehuru oviktiga, jämkningar räknar jag ingalunda
de av motionärerna föreslagna eller antydda, vilka jag måste
alldeles avstyrka, De äro enligt min mening fullkomligt överflödiga, då
på de avsedda punkterna gällande lag har mycket allmänt avfattade
brottsbeskrivningar och fullt tillräckliga straffsatser. Dylika inskränkningar
i den lagstadgade yttrande- och tryckfriheten äro dessutom enligt
erfarenheten fullkomligt verkningslösa i den riktning motionärerna avsett,
Däremot äro de i likhet med teatercensur ägnade att framkalla klumpiga
och obefogade ingrepp i tankens och konstens frihet.

De i motionerna föreslagna åtgärderna äro således enligt mm
mening lika verkningslösa för sedlighetens befrämjande som ur annan
synpunkt betänkliga. Aven inom utskottet synas de icke tillvunnit Sig

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

synnerlig tilltro, utan anses andra åtgärder böra främst ifrågakomma.
Varken motionärerna eller utskottet synas emellertid ha kunnat i någon
mån utpeka den närmare beskaffenheten av dessa andra åtgärder. En
riksdagsskrivelse finge sålunda innebörden av ett verop över det rådande
sedefördärvet i förening med en uttryckt platonisk förhoppning att Kungl.
Maj:t måtte uppfinna specifika arcana till folkhälsans återställande. Då
jag icke ens delar tron på att några sådana arcana givas, har jag ansett
att utskottet bort hemställa,

att de förevarande motionerna icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.»