Lagutskottets utlåtande Nr 13 (Utlåtande 1911:LU13 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

Nr 13.

Ankom till Riksdagens kansli den 28 februari 1911 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående lagstiftning till förhindrande af svek vid
handel med hästar m. m.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 98, hafva herrar Z. Åslund och C. J. Öberg anfört följande:

»Med afseende på handel med kreatur äger handelsbalkens kap. 1,
§ 1 tillämpning, i det härom är stadgadt följande:

»Köp bör ske utan tvång eller list med säljarens och köparens goda
ja och samtycke. — Sker det annorledes; vare ogildt.»

Ser man likväl till huruledes det i själfva verket plägar gå till vid
handel med kreatur och i all synnerhet vid handel med hästar, företrädesvis
af s. k. yrkesskojare, skall man snart finna att i ett stort antal fall
lagens bokstaf icke blott icke följes, utan att fastmer ofta vid sådan handel det
liksom hör till regeln att största möjliga list skall användas. — Så till
exempel på den unga hästen, som ännu ej fällt alla mjölkframtänderna,
brytas dessa bort, på det att hästen skall se äldre ut, och på gamla hästar
inbrännas i fram tänderna »kärnor» för att gifva dem sken af att vara
yngre än de i verkligheten äro. — Otaliga exempel skulle kunna anföras
huruledes dessa hästhandlare kunna gå till väga för att dels göra sin vara
begärlig, dels söka öfverskyla eller bortförklara de fel, hvarmed den salu
bjudna hästen är behäftad. Kan likväl köparen efter köpets afslutande
leda i bevis att säljaren förtegat detta, så är denna enligt handelsbalkens
kap. 1, § 4 skyldig att återtaga hästen, återbetala försäljningssumman,
ersätta all skada samt dessutom bota. Men huru ofta lyckas man verkBihang
till Riktd. prof. 1911. 7 Sami 1 Afd. 13 Höft. (Nr 13.)

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

ligen anskaffa ett dylikt bevis? Ännu besvärligare ställer sig saken, då
det bandiar om ett s. k. förborgadt fel, d. v. s. ett sådant, som hvarken
säljare eller köpare tidigare blifvit varse. Här måste det nämligen bevisas,
att det förborgade felet verkligen förefanns vid tiden för köpets afslutande.
I den svenska lagstiftningen saknas för dylika fall hvarje stadgande om
s. k. återgångsfel. I flera främmande länder finnas däremot bestämmelser,
att vid sådana sjukdomar som koller, kvickdrag, starr m. fl. säljaren är
skyldig att inom en viss tid, olika vid de olika sjukdomarna och olika i
de skilda länderna, återtaga häst, som visar sig vara behäftad med någon
dylik åkomma. Genom dessa stadganden erhåller den hästköpande allmänheten
åtminstone någon garanti mot svek vid hästhandel. Den mest motbjudande
formen vid hästhandel är likväl handeln med öfveråriga, uttjänta,
orkeslösa eller i öfrigt värdelösa hästkreatur. Den bedrifves af kringresande
tattare och mindre hederliga hästhandlare. Den sker företrädesvis
på eller i samband med hästmarknaderna och oftast i form af byteshandel.
Icke så sällan operera två eller flera dylika personer tillsammans för att så
mycket säkrare kunna få den köpare, som ger sig i handel med dem, i
sitt våld. Vid detta slags handel spelar vidare »köpskålen» en stor roll,
och när den lurade slutligen kommer till insikt om hvad slags köp eller
byte han gjort, blir det ytterst hästen, som får sitta emellan för den nye
husbondens dumhet eller godtrogenhet.

Att alla dessa skildrade missförhållanden äro till stor skada för den
alltid berättigade ärliga hästhandeln är också uppenbart.

Det är vidare i synnerhet inom vissa delar af vårt land mycket vanligt,
att, då en för hög ålder eller på grund af fel eller lyten kasserad häst
säljes till slakt, hästslaktaren icke drager sig för att antingen själf använda
djuret till arbete så länge som möjligt, eller ock låta djuret komma ut i
den allmänna handeln. Det är en ytterst sorglig lott, som vid tilltagande
ålder månget förut värdefullt hästkreatur går till mötes. Mångfaldiga äro
de tillfällen, då grymt, men med nu gällande lagstiftning svåråtkomligt
djurplågeri bedrifves mot öfveråriga hästar. En afsevärd förbättring i dessa
missförhållanden skulle likväl kunna vinnas, om hvarje häst exempelvis före
utgången af sitt första lefnadsår försåges med ett outplånligt, lätt iakttagbart
kännemärke, som angåfve djurets ålder, och om det vidare stadgades,
att häst, som vore öfver 18 år, icke finge försäljas utan medgifvande af
vederbörande myndighet. Hvem denna vederbörande myndighet bör vara,
om — exempelvis på landsbygden — kommunalnämnden eller den nämnd,
som har till uppgift att uttaga hästar för krigsmaktens ställande på krigsfot,
eller möjligen någon annan myndighet kan vara därtill bäst skickad,

Lagutskottets utlåtande Nr 13. 3

anse vi oss icke kunna afgöra, utan torde en följande utredning få lämna
svar på denna fråga.

Med anledning af hvad sålunda anförts, få vi, under framhållande af
de oefterrättliga förhållanden, som för närvarande göra sig gällande vid
handel med hästar inom vårt land, och under betonande af att för minskande
af tillfällen till bedrägligt förfarande vid dylik handel och framför
allt för minskande af djurplågeri det är nödvändigt att något göres från
statsmakternas sida, hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utreda, hvilka lagstiftningsåtgärder böra vidtagas i syfte
att förhindra svek vid handel med hästar samt handel med öfveråriga, till
användning i körslor värdelösa hästkreatur, äfvensom för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill utredningen kan föranleda.»

Lagen om köp och byte af lös egendom den 20 juni 1905, hvarigenom
upphäfts de flesta i 1 kap. handelsbalken af 17 34 års lag meddelade bestämmelser
om köp, upptager under rubriken »om fel eller brist i godset»
en del stadganden i detta hänseende, hvilka gälla all lös egendom. Bland
de genom sagda lag upphäfda bestämmelser är äfven den, som lämnades
i 4 § nämnda kapitel i handelsbalken om frestetid af tre dygn vid köp
af häst, hvartill motsvarighet saknas i lagen om köp och byte, däri icke
upptagits några bestämmelser, som hafva särskildt afseende å kreatur eller
eljest å visst varuslag.

Om kreatursköp gälla alltså för närvarande samma bestämmelser som
om annat köp. Dessa bestämmelser, för så vidt nu är i fråga, innehållas
hufvudsakligen i 42, 45, 47, 48, 52, 53 och 57 §§ i berörda lag om
köp och byte. Hvad särskildt angår svek vid kreatursköp, äro därjämte
såsom eljest i förekommande fall strafflagens bestämmelser om bedrägeri
tillämpliga.

I det svenska kommittébetänkande, som ligger till grund för omförmälda
lag om köp och byte, erinrades beträffande kreatursköp, att vissa
främmande lagstiftningar därom innehålla särskilda bestämmelser. Hvad
som i synnerhet utmärker dessa vanligen mycket detaljerade bestämmelser
är, att för hvarje slag af kreatur uppställts regler om de fel, som kunna
af köpare åberopas, samt om den tid, inom hvilken sådant måste ske,
därvid tillika stadgats, att fel, som före sagda tids utgång göres gällande,

Utskottets

yttrande.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 13.

presumera» vara uppkommet så tidigt, att det bör drabba säljaren. Då det
emellertid ansågs olämpligt att för det dåvarande göra ämnet till föremål
för gemensam skandinavisk lagstiftning, har den svenska kommittén ansett
sig icke äga anledning att upptaga ämnet till vidare behandling; och bar
kommittén framhållit, att, om en speciallagstiftning på förevarande område
skulle anses önskvärd, frågan därom ingalunda skulle undanskjutas genom
antagande af kommitténs förslag.

Möjligen skulle en sådan särskild lagstiftning som den af kommitterade
sålunda åsyftade i ett eller annat hänseende kunna vara till nytta
för rådande af hot för vissa af de af motionärerna berörda missförhållanden.
Svårigheterna att åstadkomma en för ändamålet effektiv, för olika
fall och för olika landsdelar fullt lämplig sådan lagstiftning måste emellertid
härvid äfven tagas i betraktande. Med hänsyn härtill och då det
synes utskottet, som om det behof, hvithet hos oss eller i vissa delar af
vårt land måhända kan förefinnas af en dylik lagstiftning, knappast torde
kunna motivera en ingående undersökning för öfvervinnande af nämnda
svårigheter, har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka åtgärders vidtagande
i sådant syfte.

Hvad angår den af motionärerna berörda frågan att genom särskilda,
generellt gällande inskränkande föreskrifter vid handel med hästar förhindra
djurplågeri, torde äfven häraf föranledas olägenheter, som icke skulle uppvägas
af vikten af de intressen, hvars tillgodoseende motionärerna därmed
torde åsyfta.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 februari 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

Herr Lindhagen har anhållit få antecknadt, att han icke deltagit i
behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Stockholm, A.-B. Fahlcrantz’ Boktryckeri, 1911.