Lagutskottets Utlåtande Nr 13 (Utlåtande 1910:LU13 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande Nr 13.

JVr 13.

Ankom till Riksdagens kansli den 25 februari 1910 kl. 12 m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till
Konungen i fråga om afskaffande af biskops själfskrifna
utöfvande af eforsämbete.

. Uti en mom Första kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, nr 41, har herr Eliel Löfgren hemställt, att Riksdagen ville
besluta att i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl
Maj:t gå i författning om vidtagande af sådan ändring i gällande bestämmelser,
att, de nuvarande eforaten öfver rikets läroverk afskaffas eller,
därest några af de med nämnda ämbete förenade funktioner anses böra
bibehållas under särskild! ämbete, i allt fall biskops själfskrifna utöfvande
häraf måtte upphöra.

Till stöd för denna hemställan har motionären åberopat motivenngen
i en af honom afgifven motion, nr 37, angående skrifvelse till
Konungen i fråga om afskaffande af biskops själfskrifna utöfvande af
prokanslärsämbete vid rikets universitet, hvilken motivering är af följande
lydelse:

^ cll))Det torde vara obestridligt, att befattningar, hvilka genom ändrade
rTåäandeo-lck® längre fylla något verkligt behof, böra såsom onödiga
af skaffas. Särskild! synes detta gälla om sådana, till hvilka viss person
i följd af sitt ämbete är själfskrifven. Angelägenheten att, afföra onödiga
befattningar, äfven där de ej äro förenade med inkomst, framträder så
mycket starkare, därest innehafvaren direkt eller indirekt beredes tillfälle
att genom sin ställning öfva inflytande i för hans egentliga syssla
Bill. till Riksd. Prof. 1910. 7 Sami. 12 Raft. (Nr 13.) '' 1

Lagutskottets Utlåtande Nr 13.

främmande angelägenheter, hvilka lämpligast böra själfständigt handhafvas
af sakkunniga och ansvariga män.

Det har försports, att förslag är å bane att såsom onödiga afskaffa
kyrkofullmäktige, där sådana finnas. Tiden torde desslikes vara inne
att, åtminstone i nuvarande form, afskaffa prokanslärsämbetet vid Uppsala
och Lunds universitet, till hvilka befattningar ärkebiskopen, respektive
biskopen i Lund äro själfskrifna, äfvensom eforaten öfver rikets allmänna
läroverk, som utöfvas af biskoparne i deras skilda stift.

Af de nya universitutsstatuterna framgår oförtydbart, att prokanslärsbefattningen
för framtiden är intet, utom en tom form. Prokanslärn
bar antingen alldeles samma funktioner som universitetskanslärn eller
också inga alls. Han skall »göra sig underrättad om alla universitetets
angelägenheter, lärarnes verksamhet, undervisningens gång och de studerandes
sedliga förhållande samt med upplysningar och råd, där han
så aktar nödigt, främja universitetets väl och anseende». Härvid har
emellertid universitetskanslärn enahanda uppgift. Bestämmelsen kan
därför, om den skall af båda de höga ämbetsmännen iakttagas, icke
leda till annat än en af stridiga uppfattningar vållad oreda. Dessutom
torde i allmänhet prokanslärn, på grund af sin speciella utbildning, vara
oförmögen att följa den moderna universitetsundervisningens gång på
områden, som äro för honom främmande.

Som ett ofruktbart bihang till nyss nämnda skyldighet gäller för
prokanslär rätten att närvara vid konsistoriernas .öfverläggningar, men
torde den ömsesidiga uppbyggeisen häraf icke tillräckligt motivera ämbetets
vidmakthållande. Utom den allmänna medborgerliga rättigheten
att »hos kanslären göra de framställningar och föreslå de åtgärder han
anser för universitetet gagnande» har prokanslärn slutligen rätt och
skyldighet att, »när kanslärsämbetet är ledigt, bestrida de åligganden,
som tillhöra detta ämbete, till dess Kungl. Maj :t förordnat om ämbetets
uppehållande». Sistnämnda funktion, som förefaller att vara af mera
reell natur än de öfriga, innebär också den största oegentligheten.
Det är nämligen att märka, att universitetskanslärn, som skall utses
bland män, hvilka visa »nit för vetenskaplig odling», alltså väljes efter
helt och hållet andra grunder och med stöd af annan kompetens än
den som prokanslär själfskrifna biskopen. I författningen har detta
förhållande också observerats, enär i dess 11 § stadgas, att, när kanslärsämbetet
är obesatt eller kanslärn är ledig, Kungl. Maj:t skall förordna,
»huru med ämbetets utöfning under tiden skall förhållas». Prokanslärns
befattning med de verkliga kanslärsgöromålen på grund af

Lagutskottets Utlåtande Nr 13. 3

ämbetsställning är således äfven den skenbar eller helt tillfällig, beroende
på Kungl. Maj:ts förordnande.

Men vare sig man ser saken så, att prokanslärsämbetet är blott
och bart en dekoration, eller så, att det under särskilda betingelser
kan innebära vissa funktioner för dess innehafvare, ha speciellt Uppsala
och Lunds universitet icke förskyllt att stå under en biskoplig protektion,
som ej har motsvarighet vid de öfriga högskolorna. Ämbetets
vidmakthållande ger ett sken af kyrkans eller, rättare sagdt, vissa
kyrkofurstars supremati öfver vetenskapen, som icke har en skymt af
berättigande. Äfven om för framtiden den verkliga betydelsen häraf
är mindre, sedan prokanslärns yttrande vid tillsättandet af professorsbefattningar
kommer att upphöra, kvarstår dock i viss grad faran af
obehöriga inflytelser å universitetets angelägenheter från personer,
hvilka icke äga en af förhållandenas natur betingad rätt att lägga sitt
ord i vågskålan vid de skilda ärendenas bepröfvande. Finnes det
emellertid nödigt eller lämpligt att behålla prokanslärn som eventuell
ställföreträdare tör kanslärn, bör prokanslär af Kungl. Maj:t utses efter
liknande grunder som denne.

I tillämpliga delar gäller den anförda motiveringen äfven för förslaget
om afskaffande! af biskops själfskrifna ställning som eforus vid
de allmänna läroverken inom stiftet. Det skall ej bestridas, att denna
anordning haft goda skäl för sig, innan öfverstyrelsen inrättades, men
med den förändrade organisationen af läroverkens skötsel har eforatet
kommit att sakna hvarje berättigande.

Uppsikten öfver de allmänna läroverken, jämväl i fråga om det
sätt, hvarpå kristendomsundervisningen vid dem handhafves, bör numera,
då en enhetlig plan för undervisningen tillämpas, bäst utöfvas af öfverstyrelsen
själ!’ eller genom inspektörer, som styrelsen tillsatt. Att använda
biskopen, oafsedt dennes läggning och lämplighet för pröfning
af undervisningsfrågor, till någon sorts rapportör för styrelsen, synes
nedsättande både för styrelsens och biskopens värdighet, och kan, om
det skall tillämpas, blott leda till slitningar och oreda. De särskilda
åligganden, som tillkommer eforus, äro Äter antingen rena bagatellärenden,
såsom fastställande af ordning för gudstjänstbesök, utsättande af
tid för termins början och slut, val af examensvittnen, terminsafslutning etc.,
allt sadant, som lika väl kan göras af rektor eller en af öfverstyrelsen
utsedd inspektor, eller också innefatta de för en biskops prästadöme
lika val som för skolans planmässiga skötsel utomliggande uppgifter.
Egentligen är i sistnämnda afseende att anteckna, förutom rätten att
presidera i kollegium, den bestämmelsen, att eforus är vid tillsättande

Utskottets

yttrande.

4 Lagutskottets Utlåtande Nr 13.

af lektorstjänst, hvari kristendom ingår som ämne, beredd tillfälle att
afgifva yttrande öfver de sökande. Det bör erinras, att de enda befordringsgrunder,
äfven vid tillsättande af lärarbefattning i kristendom, som
numera få förekomma, äro:

a) skicklighet och nit i ungdomens undervisning och handledning;

b) lärdomsförtjänster;

c) längden af föregående, väl vitsordad tjänstgöring. Det frågas,
hvilken särskild kompetens en biskop må äga att framför andra yttra
sig om berörda, med handlingar styrkta fakta. Nej, någon sådan speciell
kompetens finnes icke, men fara är, att eforus begagnar sin ställning
till att utöfva sidoinflytelser vid lärartjänsters besättande äfven i
de fall, då han icke är formellt befogad till yttrande.

Biskoparnas eforat synes, likaväl som prokanslärsämbetet, kunna
afskaffas utan ändring af allmän lag eller kyrkolag. Biskops skyldighet
enligt kyrkolagen att vaka öfver undervisningen i stiftets skolor torde
kunna bibehållas utan att han därför äger något särskildt ämbete i
skolorganisatoriskt hänseende. Den biskop genom kyrkolagen tillerkända
uppsikt skulle sålunda alltjämt gifva honom den allmänna rätt,
hvarom 201 § läroverksstadgan talar i fråga om besök af läroverken etc.
Skulle emellertid den påyrkade ändringen i läroverksstadgan finnas böra
medföra ändring jämväl af kyrkolagen, synas åtgärder härför äfvenledes
böra vidtagas.

Utan att vilja underkänna den betydelse såväl prokanslärsämbetet
som eforatet otvifvelaktigt tidigare ägt, vågar jag sålunda, med stöd af
hvad ofvan anförts, hemställa--—»

I 24 kap. kyrkolagen stadgas, att biskoparne skola hafva »uppsikt
med skolor så ock ungdomens upptuktelse efter skolordningen». Enligt
201 § i nådiga stadgan för rikets allmänna läroverk den 18 februari 1905
tillkommer det eforus att hafva uppsikt öfver de allmänna läroverken i
stiftet och särskildt öfver det sätt, på hvilket kristendomsundervisningen
vid dem handhafves, samt att för sådant ändamål besöka läroverken;
börande han, därest brister af honom bemärkas, därom hos öfverstyrelsen
för rikets allmänna läroverk göra anmälan. Då fråga är om lektorstjänst,
hvari kristendom ingår som ämne, skall tillfälle beredas eforus att i
ärendet afgifva yttrande. Eforus äger vara tillstädes vid läroverkskollegiernas
sammanträden, därvid han i så fall är ordförande. Därjämte
har eforus att taga befattning med vissa läroverken rörande, i läroverksstadgan
närmare angifna ordningsangelägenheter, hvarom motionären
erinrat.

Lagutskottets Utlåtande Nr 13.

Motionären vänder sig i den ifrågavarande motionen mot biskoparnas
förhållande till de allmänna läroverken med yrkande alternativt, att
de nuvarande eforaten öfver dem antingen afsbaffäs eller ock att biskops
själfskrifna utöfvande af eforat måtte upphöra.

Såsom af ofvanstående torde framgå, lär det nuvarande eforatets
öfver de allmänna läroverken uppgift vara hufvudsakligen dels att från
närmare håll än som är möjligt för den centrala läroverksöfverstyrelsen
öfva en viss tillsyn af allmännare art öfver läroverken, dels ock att vara
ett led i det sambanu och den samverkan, som ansetts böra äga rum
mellan å ena sidan läroverkens verksamhet för ungdomens uppfostran
och å andra sidan kyrkan såsom vårdarinnan af statens religion.

Såsom äfven motionären synes erkänna, har den ifrågavarande
institutionen i vårt land fyllt en ej oväsentlig uppgift. Men äfven efter
de förändrade förhållanden, som inträdt efter 1904 års läroverksreforro,
lär det icke kunna vara annat än till gagn för läroverken och de viktiga
intressen, som där skola tillvaratagas, att någon myndighet finnes,
som på nära håll har att följa deras verksamhet, och som med begagnande
af sin sålunda förvärfvade kännedom om dem i olika detaljer
kan verka ledande och ingripande i fall af behof. Motionärens yrkande
på ef or sämbetets afskaffande innebär, såvidt utskottet kan finna, ett
totalt underkännande af denna dess uppgift — ett underkännande, som
knappast synes stå i öfverensstämmelse med motionärens uttalanden,
att uppsikten öfver läroverken bör utöfvas af inspektörer, som läroverksöfverstyrelsen
tillsatt, och att biskopen fortfarande bör — om ock ej
under namnet eforus — i förhållande till läroverken hafva den allmänna
rätt, hvarom 201 § läroverksstadgan talar etc.

Hvad angår motionärens alternativa yrkande, att åtminstone biskops
själfskrifna utöfvande af ifrågavarande ämbete måtte upphöra, kan
utskottet icke finna det annat än lämpligt och nyttigt, att någon sådan
beröring finnes mellan kyrka och skola, som den nuvarande eforsinstutionen
afser att förmedla. Att härutinnan biskopen med afseende å de
allmänna läroverken tillerkänts en ställning, som i stort sedt motsvarar
den, hvilken äfven i fråga om folkskolan tillkommer kyrklig myndighet,
synes naturligt. Enligt folkskolestadgan åligger det nämligen biskop
och domkapitel att hafva en sorgfällig uppsikt öfver anstalterna för
folkundervisningen samt i öfrig! prästerskapet att hafva uppsikt i synnerhet
öfver kristendomsundervisningen i distriktets skolor.

Att, på sätt motionären påstått, det nuvarande eforsämbetets befintlighet
blott skulle leda till slitningar och oreda eller att eforus
skulle missbruka sin ställning såsom sådan till skada för skolan, har
Bih. till Likså. Prof. 1910. 7 Scrnl. 12 Haft. 2

Lagutskottets Utlåtande Nr 13.

motionären icke gittat, styrka med någon sin erfarenhet och är enligt
utskottets uppfattning icke öfverensstämmande med verkliga förhållandet.
På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 24 februari 1910.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation:

Herrar Pettersson från Södertälje, Lindhagen, Jansson i Edsbäcken
och Karlsson i Fjät hafva ansett, att utskottet bort tillstyrka ifrågavarande
motion.

Herrar Widén och Kr sson hafva begärt få här antecknadt, att de
icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

STOCKHOLM. P. A. NYMANS EFTERTID 1910-