Lagutskottets utlåtande Nr 12 (Utlåtande 1917:LU12 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 12,

Nr 12.

Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1917 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande stämningsmans
behörighet m. m.

Närvarande: herrar Lindhagen, Stärner,* Högberg, Alexanderson, greve Spens, Dahl,
Valerius Olsson, Permansson, Klefbeck, Pettersson i Bjälbo, Persson
i Norrköping, Gustafsson i Örebro, Karlsson i Fjät, Holmdahl, Rehn
och Lindqvist i Kosta.

* Ej närvarande vid utlätandets justering.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 176, har herr Johanson i Gäre yrkat:

»att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj:t täcktes överväga, huruvida icke ändringar borde vidtagas

dels ill kap. rättegångsbalken i syfte att stämningsmans behörighet
må inskränkas att gälla allenast området för den rätt, varav han blivit
förordnad;

dels ock i 1 kap. 7 § utsökningslagen sålunda, att utmätningsman
skall vara skyldig att vid utmätningsförrättniugar använda sig av närmast
förrättningsstället boende ojäviga fjärdingsman såsom vittne eller annan
ojävig person, vars resekostnader icke överstiga vad som skolat tillkomma
den förstnämnde, därest han anlitats».

I sammanhang med berörda motion har lagutskottet till behandling
förehaft en inom andra kammaren av herr Bolander väckt motion, nr 244,
däri yrkats:

satt riksdagen för sin del måtte besluta, att 38 § i 11 kap. rättegångsbalken
gives följande förändrade lydelse: ''Intyg av stämningsman,
emot viliten ej förekommer jäv, som om vittnen är stadgat, galle såsom
fullt bevis att delgivning blivit så verkställd, som intyget innebåller.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 11 höft. (Nr 12.) 1

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

Herr

Johansons

motion.

Enahanda vitsord tillkomme intyg, som meddelats av kronofogde, stadsfogde,
länsman eller notarius publicus eller av svensk konsul eller vid
svenskt konsulat anställd tjänsteman.

Intyg, att delgivning å utrikes ort skett, skall ock, där intygsgivarens
behörighet styrkes av svensk eller här i riket anställd diplomatisk eller
konsulär tjänsteman, gälla såsom fullt bevis att delgivning verkställts så,
som intyget innehåller’;

eller, om detta ej kunde bifallas, att riksdagen måtte besluta, att
ifrågavarande lagrum får följande förändrade lydelse:

''Intyg, som meddelats av en stämningsman och en annan person,
emot vilka ej förekommer jäv, som om stämning är stadgat, galle såsom
fullt bevis att delgivning blivit så verkställd, som intyget innehåller.
Enahanda vitsord — — — — — — — — — — — — — — —

efter förmans uppdrag. Skriftligt erkännande

fullt bevis om delgivningen.

Intyg, att delgivning å utrikes ort

intyget innehåller.’»

Motiveringen i herr Johansons motion är av följande lydelse:

»Ett missförhållande, som upprepade gånger blivit i andra kammaren
påpekat, är det att reseersättningen till stämningsmän och vittnen vid utmätningar
genom anlitande av avlägset boende personer mycket ofta uppgår
till oskäligt höga belopp, vilka alltför tungt belasta den fattige gäldenären.

Till avhjälpande av samma missförhållande har i andra kammaren
väckts motioner vid 1890 års riksdag av Hans Andersson i Bringåsen,
vid riksdagarna 1892—1894 av Carl Persson i Stallerhult samt vid 1918
och 1916 års riksdag av undertecknad. Samtliga dessa motioner, vilka
icke föranledde någon riksdagens åtgärd, sökte lösa frågan genom vidtagande
av ändringar i kung! förordningen rörande ersättning till stämningsmän
och vittnen i utsökningsmål den 12 juli 1878. 1916 års motion
gick ut på att i samma kung! förordning borde stadgas skyldighet för
vederbörande kärande eller sökande att anlita de förrättningsstället närmast
boende ojävige stämningsmän och för vederbörande utmätningsman att
anlita närmast boende fjätdingsman; vederbörande dock obetaget att anlita
längre bort boende, dock att de förhöjda kostnader, som därav förorsakades,
ej finge belasta den delgivne eller sökte.

Lagutskottets utlåtande Nr lä.

Skälet till att denna motion icke vann kammarens bifall, angavs i
utskottsutlåtandet vara, alt motionens syfte icke kunde vinnas genom
ändringar i åberopade kungl. förordning, som vore tillkommen på administrativ
väg, utan förutsatte ändringar i gällande rättegångsbalk och
utsökniugslag.

Ifrågavarande spörsmål synes mig emellertid vara av en sådan vikt,
att det kräver en snar lösning, och jag tvekar därför icke att nu draga
frågan å nyo under riksdagens prövning, och detta så mycket mindre som
såväl i berörda utskottsutlåtande som i debatten vid ärendets behandling
i kammaren lämnats tydliga anvisningar om den väg, jag borde gå för fullföljande
av mitt syfte, så långt detta står att uppnå.

Och då jag sålunda ånyo framlägger saken för kammaren, vill jag
erinra om, vad under dess föregående behandling från skilda håll med
skärpa framhållits, nämligen att sökande och kärande parter eller huvudsakligast
deras advokater mycket ofta anlita avlägset boende stämningsmän,
vilka de vilja gynna eller vilkas användande är för dem bekvämast, samt att
utmätningsförrättare ofta taga sina skrivbiträden eller skjutskarlar till vittnen
och beräkna för dem reseersättning, som betydligt överstiger den reseersättning,
som skulle tillkommit närmast boende fjärdingsman, om denne
anlitats som vittne. I bägge fallen uppkomma onödigt höga resekostnader,
vilka gäldenären i de allra flesta fall icke torde kunna undandraga
sig att betala.

Vid bedömande av frågan vad som lämpligast bör göras för avhjälpande
av detta missförhållande, vad beträffar stämningsmännens resekostnader,
inser jag nu att vederbörande ej lämpligen kan förpliktas att begagna
sig av närmast boende stämningsmän. Däremot torde något hinder
icke förefinnas mot att föreskriva den rättsökande att använda sig av någon
eller några av de stämningsmän, som förordnats av rätten i den ort, där
den bor, mot vilken den rättsliga åtgärden riktas. Med andra ord: i 11
kap. rättegångsbalken bör vidtagas den ändringen i fråga om stämningsmans
rättigheter och skyldigheter att stämningsmän icke skall vara behörig
att åtaga sig delgivning utanför området för den rätt, som förordnat
honom. Jag är övertygad om, att resekostnaderna för stämningsmännen
härigenom skulle kunna nöjaktigt begränsas på samma gång som de rättssökandes
bekvämlighet icke skulle alltför mycket trädas för nära. I och
med införande av en dylik bestämmelse förutsättes att vederbörande domstolar
låta sig angeläget vara att utse stämningsmän i sådan mängd och
så boende, att största möjliga lättnad uppkommer för alla parter.

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

För en inskränkning av stämningsmans behörighet på sätt nu antytts
talar även ett annat skål, som jag anhåller att här få framlägga.

Den beviskraft, som lagen tillerkänner stämningsmans skriftliga intyg,
vilar på förutsättningen att stämningsman enligt sin ed »redligen och utan
försumlighet» fullgör sitt uppdrag. En garanti härför är avsedd att ligga
däri, att stämningsman förordnas av underrätt. Och det har givetvis antagits,
att rätten skulle vara i tillfälle vaka över den förordnades sätt att
fullgöra uppdraget och, där anledning därtill gåves, återkalla förordnandet.

Nu gjordes emellertid i 11 kap. rättegångsbalken icke någon begränsning
av stämningsmans arbetsområde till område för den rätt, som
förordnat honom, utan är stämningsman behörig att verkställa delgivningar
var som helst inom riket, ehuru han anses vara skyldig därtill endast
inom området för den rätt, som tillsatt honom. Anledningen till, att icke
en snävare gräns drogs, torde ha varit en önskan att bereda rättssökande
frihet att anlita den stämningsman, som sökanden av bekvämlighetshänsyn
eller andra skäl helst ville anlita.

Denna ganska oväsentliga förmån har emellertid medfört olägenheter
av allvarlig art. Den har i viss mån löst sambandet mellan den förordnande
underrätten och den förordnade; den har därmed väsentligen minskat
möjligheterna för ett oavbrutet övervakande och lämnat tillfälle till missbruk.

Då till en underrätt ingives stämning, delgiven av stämningsmän,
som förordnafs av annan rätt, lärer domstolen, om stämningsmannen är
för rätten okänd, kräva uppvisande av förordnande. Men längre i kontroll
torde man i regel ej gå och ej heller kunna gå. Att fordra hans
personliga inställelse och hörande skulle beröva uppdragsgivaren hela den
fördel, man velat bereda genom stämningsmannainstitutionen. Sedan förordnandet
en gång uppvisats, torde dess företeende ej krävas vid följande
delgivningar, utan mannens behörighet tages för god, ehuru hans person
är för rätten okänd. Rätten lärer i regel ej ens ingå i undersökning, om
förordnandet fortfarande gäller. Upplysning härom kan nämligen vinnas
endast genom direkt förfrågan hos den rätt, som utfärdat förordnandet,
och en dylik förfrågan medhinnes i regel icke. Visserligen är stadgat,
att på varje underrätts dörr och hos häradshövding skall finnas förteckning
över de av rätten förordnade stämningsmän. Men denna förteckning
blir ej, såsom årligen borde ske, kungjord i de allmänna tidningarna,
och är således icke tillgänglig för vederbörande på andra orter. Och det finnes
ej heller föreskrift om dylik kungörelse vid förordnandes återkallande.

Ännu betänkligare blir läget, om, såsom ofta torde ske, det tills vidare
meddelade förordnandet får fortfara att gälla även sedan den förord -

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

ilande rätten genom den förordnades flyttning till annan ort eller andra
omständigheter förlorat möjligheten att kontrollera hans verksamhet. Och
i vissa fall torde så ske, även fastän flyttningen föregåtts av tilldragelser,
som bort väsentligt minska förtroendet för den förordnade.

En av förutsättningarna för förtroendeuppdraget som stämningsman
bör vara, att denne intager en i viss mån självständig ställning mot uppdragsgivarne
och en opartisk ställning till den sak, uppdraget gäller. Beträffande
en till annan ort flyttad stämningsman finnes ingen tillsyn över,
huruvida hans ställning fortfarande är sådan eller blivit en annan. Och det
syndas i vissa fall mot denna fordran redan vid förordnandets utfärdande.

För att visa, huru ogynnsamt förhållandena kunna te sig, särskilt å
en större ort, må här meddelas några upplysningar, lämnade från Stockholms
rådhusrätt. Utom de av denna rätt förordnade stämningsmännen —
rättens stadstjänare — finnes i Stockholm en mängd stämningsmän, förordnade
av andra domstolar, som tillhandagå!1 allmänheten med delgivningar.
Bland dessa äro fyra f. d. polismän från andra orter och en f. d.
utmätningsman, vilken nu innehar »juridisk affärsbyrå», tre andra oexaminerade
sakförare med egen »inkassobyrå» eller »juridisk byrå» samt tre
biträden å olika advokatkontor och ett avskedat dylikt biträde. Och de
domstolar, som på sin tid förordnat dessa personer till stämningsman,
torde i regel icke ha något som helst tillfälle att följa deras verksamhet.

De olägenheter, som ett sådant tillstånd kan medföra, böra väga vida
tyngre än de skäl, som föranlett medgivandet att låta stämningsmans funktion
sträcka sig utöver den förordnande domstolens jurisdiktion. Endast
genom att inskränka stämningsmannens befogenhet inom detta område är
det möjligt att vinna säkerhet för, att detta uppdrag utövas endast av
lämpliga personer och på lämpligt sätt.

Yad slutligen angår frågan om utmätningsmans rätt att utse vittne
vid utmätningsförrättning, måste jag vidhålla min förra ståndpunkt, att
utmätningsmannen bör tillförbindas att som vittne använda sig av närmast
förrättningsstället boende ojäviga fjärdingsman. Med den modifikation
dock att han må anlita även en annan ojävig person, vars resekostnader
icke överstiga vad som skolat tillkomma den förstnämnde, därest
han anlitats.»

Herr Bolander har i sin motion anfört:

»I fråga om delgivning av stämningar, domstolars beslut och andra Herr Bolanhandlingar
stadgas i 11 kap. 38 § rättegångsbalken, att intyg av två stäm- ^ers moi^onningsmän,
emot vilka ej förekommer jäv, som om vittnen är stadgat,

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

skall gälla såsom fullt bevis, att delgivning blivit så verkställd som intyget
innehåller. Vidare finnes i samma paragraf följande bestämmelse:
»Skriftligt erkännande om delgivning vare oek, där det är genom intyg
av en ojävig stämningsman bestyrkt, ansett såsom fullt bevis om delgivningen.
»

Härav följer således, att intyg, som meddelats av endast en ojävig
stämningsman, icke gäller såsom fullt bevis, att delgivningen blivit behörigen
verkställd.

Emellertid torde det vara uppenbart, att ifrågavarande bestämmelse
medför rätt avsevärda olägenheter, synnerligast på landsbygden, där avståndet
mången gång kan vara mycket stort emellan stämningsmannens
bostad och den plats, där svaranden är bosatt. Inom åtskilliga kommuner
finnes endast en stämningsman. Men även i sådana kommuner,
där flera stämningsmän finnas, äro dessa rätt ofta bosatta på vitt skilda
platser. Då en stämningsman får i uppdrag att delgiva en stämning eller
annan handling, måste han först överväga, huruvida anledning förefinnes
antaga, att den, som skall delgivas handlingen, är villig att underskriva
ett skriftligt erkännande om delgivningen. Därest detta icke kan antagas,
måste stämningsmannen antingen skicka bud eller ock själv begiva sig
till en annan stämningsman, varefter dessa båda hava att samtidigt infinna
sig å den plats, där delgivningen skall äga rum.

På landsbygden går det nog merendels så till, att stämningsman,
som erhåller ett delgivningsuppdrag, ensam företager resan i förhoppning
om att svaranden undertecknar ett skriftligt erkännande. Därvidlag föreligger
dock alltid den risken, att dylikt erkännande vägras, i vilken händelse
stämningsman antingen får fara hem med oförrättat ärende eller
ock på större eller mindre avstånd från delgivningsorten hämta en annan
stämningsman. Om stämningsmannen till följd av uteblivet erkännande
måste återvända hem och därefter i sällskap med en annan stämningsman
företaga en ny resa för att behörigen kunna fullgöra ett delgivningsuppdrag,
torde han icke vara berättigad till ersättning för mer än en
resa. Särskilt i de fall, då delgivningen måste vara verkställd inom viss
kort tid, är det således nödvändigt att härför anlita två stämningsmän.
Detta kommer naturligtvis att medföra ökade utgifter för den, som i sista
hand måste betala de med delgivningen förenade kostoaderna.

Då man kan vara tämligen övertygad om, att underrälterna till stämningsmän
förordna endast trovärdiga personer, och då dessa inför rätten
måste aflägga särskild ed, torde det näppeligen innebära någon fara eller
olägenhet, i fall intyg av endast en stämningsman finge gälla såsom, fullt

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

bevis, att delgivning blivit så verkställd, som intyget innehåller. Man har
nämligen ingen anledning tro, att do av domstolarna förordnade stämningsmännen
skulle fullgöra sina uppdrag mindre samvetsgrant än de
ämbete- och tjänstemän, som finnas uppräknade i den här ovan omnämnda
lagparagrafen.

Skulle det emellertid icke befinnas lämpligt att ordna saken så, att
intyg av en stämningsman betraktades som fullt bevis i här omnämnda
avseende, kunde ju de av mig här antydda olägenheterna till största delen
undanröjas på det sätt, att intyg, som meddelats av en ojävig stämningsman
och en annan ojävig person, tillerkändes samma vitsord, som
enligt nu gällande bestämmelser tillkommer intyg av två stämningsmål

Rörande delgivning av stämning fanns i 11 kap. rättegångsbalken,
innan detta kapitel fick sin nuvarande lydelse, följande bestämmelse:
»Skriftlig stämning bör svaranden i händer ställas av två trovärdiga män,
eller av en, där han svarandens skriftliga bevis därå få kan.» Det torde
vara klart, att detta stadgande tarvade en förändring, men å andra sidan
måste det anses olämpligt att sä skärpa fordringarna, att för delgivning
i vissa fall ovillkorligen måste anlitas två stämningsmän.»

I första delen av sin hemställan har herr Johanson ifrågasatt ändring
i 11 kap. rättegångsbalken i syfte att stämningsman skulle äga verkställa
delgivningar endast inom jurisdiktionsorarådet för den domstol, som
förordnat honom. Därigenom skulle nämligen förhindras, att såsom ofta
sker för delgivningar anlitades stämningsmän, som bo på långt avstånd
från delgivningsorten. Detta vore ett missförhållande särskilt i de fall då
nämnda kostnader slutligen fälle på den delgivne, vilken icke kunnat på
förhand Öva någon inverkan på sättet för delgivningens verkställande.

Utskottet medgiver, att motionären här vidrört en angelägenhet, som
synes förtjäna beaktande, och skulle i sådan händelse en ändring ill kap.
37 § rättegångsbalken eventuellt kunna ifrågasättas. Emellertid torde det
icke vara tvivel underkastat, att domstolar och andra myndigheter hava
behörighet och förpliktelse att på yrkande av svaranden och jämväl av
eget initiativ pröva delgivningskostnadens skälighet även ur den av motionären
framhållna synpunkten samt förplikta svaranden ersätta allenast det
mindre belopp, som skäligen bort åtgå. Det är möjligt, att denna prövningsrätt
ej alltid tillräckligt begagnas, även där det kan ske. I sådan
händelse synes dock rättelse lämpligast böra nås genom att Kungl. Maj:t
i cirkulär erinrar om angelägenheten, att denna synpunkt uppmärksammas.

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

Å andra sidan kan det av motionären avsedda syftet understundom
rent av motverkas just genom en sådan anordning, som motionären tänkt
sig. Det kan nämligen inträffa, att en vid gränsen till närliggande domsaga
verkställd delgivning kan bliva betydligt billigare, om för densamma
anlitas en i den närliggande domsagan boende stämningsman, än om delgivningen
verkställes av någon stämningsman inom den domsaga, där delgivningen
skall ske. De av motionären omförmälda motionerna vid 1890,
1892, 1894, 1913 och 1916 års riksdagar avsågo därför också att förbehålla
delgivningen åt närmast boende stämningsman utan den ytterligare
begränsning, som ligger i motionärens förslag.

Av dessa skäl finner utskottet någon lagändring för det uti motionens
första yrkande avsedda syfte icke lämpligen böra vidtagas.

Emellertid har motionären med sitt yrkande i denna del fört in frågan
på spörsmålet om stämningsmans verksamhetsområde i allmänhet. Utskottet
har därför i detta sammanhang icke kunnat undgå att ägna någon
uppmärksamhet åt gällande lagstiftnings oklara bestämmelser i detta
avseende.

Lagen utgår säkerligen principiellt ifrån, att domstol äger förordna
person, bosatt under domstolens jurisdiktion, att verkställa delgivning inom
samma område. I brist på närmare bestämmelser har emellertid praxis
icke stannat vid fasthållandet av en sådan ordning. Det är sålunda vanligt,
att stämningsman, utsedd av en domstol, verkställer delgivningar även
inom angränsande domstols jurisdiktionsområde. Såsom ovan framhållits
medför en sådan möjlighet praktiska fördelar, som synas böra bibehållas.
Emellertid har praxis medgivit ännu större avvikelser från den ovannämnda
normala ordningen. Sålunda inträffar det ibland, enligt vad inom utskottet
blivit upplyst, att en domstol utan begränsning av uppdraget förordnar
en person, bosatt inom angränsande domstols jurisdiktion, att vara stämningsman,
varefter denne begagnar sig av uppdraget för att mestadels
eller uteslutande ägna sig åt delgivningar inom det jurisdiktionsområde,
där han är bosatt, utan att domstolen därstädes blir i tillfälle att konfirmera
uppdraget eller ens erhåller kännedom därom. Vidare lärer det
vara ett tolererat förhållande, att vederbörligen utsedda stämningsmän, som
flytta från orten till helt andra delar av riket, dit medtaga sitt stämmngsmannaskap
såsom ett personligt privilegium för livstiden. Dessa två
senaste exempel på hur det kan gå till, kan enligt utskottets uppfattning
ej anses vara med god ordning överensstämmande.

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

Den andra delen av herr Johansons hemställan avser begränsning av
kostnaderna för det ojäviga vittne, som utmätningsman jämlikt 1 kap. 7
§ utsökningslagen skall hava med sig vid utmätningsförrättning.

Obestridligen är önskvärt, att de kostnader, som uppkomma för
utmätningsförrättningar, icke må fördyras genom utmätningsmannens anlitande
av avlägset boende vittne. Vanligen torde numera vid utmätningar
tillgå sålunda, att utmätningsmannen som vittne anlitar någon honom vid
tillfället åtföljande person -oftast antingen ett hos honom anställt biträde
eller den person, som skjutsar honom. Dylikt vittnes uträknade resekostnader
kunna ofta uppgå till stort belopp, betydligt överskjutande reseersättningen
till närmast boende fjärdingsman. Det kan icke vara med billighet
överensstämmande, att detta överskott drabbar vare sig sökanden eller
den sökte, av vilka ingen torde kunna inverka å vittnets utväljande. Utskottet
anser därför, att åtgärd bör vidtagas i det syfte, som motionen i
denna del avser.

Vad härefter angår herr Bolanders motion är dess syfte detsamma,
som avses med herr Johansons första yrkande, nämligen att nedbringa
kostnaderna för stämningsmäns delgivningar. Medan herr Johanson vill
nå detta genom att begränsa stämningsmännens verksamhetsområden, föreslår
herr Bolander, att åt delgivningsintyg må skänkas vitsord, även om det
utfärdats endast av en stämningsman, alternativt en stämningsman och en
annan person.

Utskottet finner huvudsakligen på de av motionären anförda skäl
motionen vara förtjänt av beaktande. De nuvarande bestämmelserna om
förutsättningarna för stämnings giltighet torde vara onödigt stränga och
förleda lätt till oskäliga kostnader och andra praktiska olägenheter.

Emellertid förefaller det utskottet, sora om motionären i sitt första
alternativ måhända gått för långt. Det andra alternativet åter synes giva
större trygghet åt själva delgivningsförfarandet och på samma gång tillräckligt
undanröja de praktiska olägenheterna i det nu tillämpade systemet.
Den största av dessa olägenheter är otvivelaktigt det av motionären
framhållna förhållandet, att ingen säkerhet finnes för att delgivningen kan
äga rum, med mindre resan till den sökte företages av två stämningsmän.
Detta äventyr synes kunna undvikas, om, såsom motionären föreslagit, vitsord
tillerkännes åt delgivningsintyg av en stämningsman och en annan person.
I dylikt fall blir stämningsmannen i tillfälle att kunna tillkalla någon i
närheten boende person. Det kan dock ifrågasättas, huruvida denne till -

Bihang till riksdagens protokoll 1.917. 9 sand. 11 käft. (Nr 12.)

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

kallade bör underteckna delgivningsintyget. Det synes lämpligare, att lian
vid intyget tecknar sig såsom vittne till förrättningen.

Utskottet anser sålunda ett beaktande av motionärens andra alternativa
yrkaude böra äga rum, men synes därvid hans första alternativ, oavsett
vad utskottet för sin del nu ifrågasatt, också kunna komma under
övervägande.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

l:o) att riksdagen i anledning av herr Johansons
motion, i vad den avser inskränkning i stämningsmans
behörighet, måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga
under övervägande, huruvida och på vad sätt stämningsmans
behörighet och verksamhetsområde må lämpligen
kunna närmare klarläggas och regelbindas;

2: o) att riksdagen i anledning av herr Johansons
motion, såvitt den avser begränsning av kostnad för
vittne vid utmätningsmans förrättning, måtte anhålla, att
Kungl. Maj:t ville överväga, huruvida och på vilket
sätt åtgärd må kunna vidtagas i ändamål, att sådan
kostnad ej må bliva oskälig;

3:o) att riksdagen i anledning av herr Bolanders
motion måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga i
övervägande, huruvida och på vad sätt 11 kap. 38 §
rättegångsbalken må kunna ändras i syfte att förenkla
där föreskriven delgivning genom stämningsman, ävensom
för riksdagen framlägga lagförslag i ämnet.

Stockholm den 9 mars 1917.

På lagutskottets vägnar:

CAKL LINDHAGEN.

Reservationer:

a) beträffande mom. bo i utskottets hemställan av herrar Alexanderson,
greve Spens och Dahl, som ansett, att utskottet bort tillstyrka, att

Lagutskottets utlåtande Nr 12. 11

herr Johansons motion i förevarande del ej måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

b) beträffande mom. 3:o i utskottets hemställan av herr I)alil, som
ansett, att utskottets hemställan härutinnan bort avse, att riksdagen i anledning
av herr Bolanders motion måtte i skrivelse till Kung!. Maj:t anhålla,
att Kung]. Maj:t ville överväga sådan ändring av 11 kap. 38 §
rättegångsbalken, att vitsord bleve tillerkänt en stämningsmans av vittne
bestyrkta delgivningsbevis, samt för riksdagen framlägga det förslag, som av
dylikt övervägande kan föranledas.