Lagutskottets utlåtande Nr 12 (Utlåtande 1912:LU12 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

Nr 12.

Ankom till Riksdagens kansli den 14 februari 1912 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående afsöndring af lägenheter från prästerskapets
lönéboställen under löpande arrendetid.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två till
utskottet hänvisade, lika lydande motioner, dels nr 2 inom Första kammaren
af herr Karl Johan Ekman och dels nr 29 inom Andra kammaren
af herr Bydin, däri hemställts, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl.
Maj.t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande, huruvida
icke de hinder, som för närvarande möta mot att under löpande
arrendetid från. prästerskapets löneboställen afsöndra lägenheter, skulle
kunna undanröjas, samt att de förslag, som af utredningen framgå,
måtte föreläggas Riksdagen.

Till stöd för denna sin hemställan hafva motionärerna anfört:

»I ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 § 62 stadgas:
År prästgård med hänsyn till boställshafvarens tjänsteverksamhet olämpligt
belägen, eller kan eljest på grund af särskilda omständigheter boställe
eller del däraf ej för sitt ändamål bibehållas utan synnerlig olägenhet
eller mot skälig afgift utarrenderas, må boställe eller del, hvarom
nu är sagdt, efter Konungens bepröfvande utbytas mot annan fastighet
eller ock försäljas. . Lag samma vare, där löneboställe eller del däraf till
följd aj belägenhet i eller invid stad eller stadsliknande samhälle kan med
synnerlig fördel styckas till tomter.’’

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 9 käft. (Nr 12.)

ä Lagutskottets utlåtande Nr 12.

Enligt samma boställsordning § 19 skola alla ecklesiastika löneboställen
upplåtas på arrende i enlighet med särskilda föreskrifter, som
meddelas af Konungen. Dessa särskilda föreskrifter äro meddelade i
kung!, förordningen angående utarrendering af prästerskapets löneboställen
den 15 sept. 1911, som i § 3 innehåller, att dessa boställen, då
de afse jordbruk, i regeln skola upplåtas på tjuguårsarrenden.

Som bekant, äro många af de ecklesiastika jordbruksboställena belägna
’i eller invid stad eller stadsliknande samhällen ; och det är
intet tvifvel om, att det i en mängd fall skulle vara synnerligen fördelaktigt,
om dessa boställen kunde styckas till tomter. Därigenom skulle
vinnas, dels i många församlingar betydligt ökade tillgångar till bestridande
af prästerskapets aflöning, dels i städer eller samhällen, där boställenas
belägenhet försvårar genomförandet af eu tillfredsställande plan
för stadens eller samhällets bebyggande, ökade möjligheter i sådant hänseende,
dels ock väsentligen ökade tillfällen till beredande af egna hem
och bostadslägenheter med alla de fördelar för såväl lägenhetshafvarne
själfva som respektive samhällen, hvilka däraf följa.

Det torde sålunda kunna med visshet antagas, att med tillämpning
af den nya lagstiftningen angående reglering af prästerskapets aflöningsförmåner,
församlingarna flerstädes skola komma att söka Kungl. Maj ds
tillstånd till försäljning af ecklesiastika boställen i ändamål att dessa
skola styckas till tomter.

Dylik styckning kan emellertid, under nuvarande lagstiftning, icke
företagas annat än vid öfvergången från eu arrendeperiod till en annan,
alltså beträffande hvarje särskild! boställe endast hvart 20:de år. Men
icke nog härmed. Därest icke tomterna, sedan tillstånd till styckningen
medgifvits, blifva sålda alla på eu gång, utan försäljningen skall ske efter
hand som samhället utvecklas och spekulanter erbjuda sig, hvilket förfaringssätt
väl torde blifva det i allmänhet förekommande, möta de
största svårigheter att få de ännu osålda delarna ordentligt brukade.

För af hjälpande af dessa svårigheter föreslogs vid utarbetandet af
den ofvan nämnda förordningen om utarrendering af prästerskapets löneboställen,
att däri skulle intagas en bestämmelse af följande lydelse:
’I arrendekontraktet skall, där så anses erforderligt, intagas förbehåll
därom, att därest bostället eller del däraf med Kungl. Maj:ts tillstånd
kommer att styckas till tomter, arrendator, skall vara pliktig att mot
godtgörelse enligt i kontraktet angifna grunder afstå den mark, som
sålunda kan komma att upplåtas från bostället.

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

Denna bestämmelse blef emellertid vid förordningens slutliga redigering
utesluten, enär den ansågs stridande mot 2 kap. 3 § i lagen om
nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907, hvilken innehåller
förbud för den, som till annan upplåter jord på arrende, att annat än
i vissa undantagsfall, till hvilka det nu ifrågavarande dock icke är att
räkna, förbehålla sig eller annan ägare af fastigheten rätt att frånträda
aftalet före arrendetidens slut. Af lagberedningens motivering till detta
stadgande framgår, att man därmed närmast afsett att skydda en arrendator
mot förbehåll om rätt till godtycklig uppsägning från jordägarens
sida utan ersättningsskyldighet för denne; och det kan därför ifrågasättas,
huruvida förbudet är tillämpligt, då, såsom här, uttryckligt aftal
redan från början skulle ingås både om hvad som skall afstås och om
full godtgörelse därför. Då emellertid den strängare tolkningen härutinnan
ansetts vara den riktiga, återstår endast att söka på lagstiftningens
väg få till stånd erforderlig jämkning af nyttjanderättslagens
omförmälda stadgande eller ock tilläfventyrs få annan utväg öppnad för
frågans ordnande.

Samma fråga har redan förut beträffande kronans domäner varit
föremål för Eiksdagens behandling. Yid 1909 års riksdag väckte nämligen
herr Erm t Lindblad i Första kammaren två motioner, nr 68 och
69, med förslag till ändrade bestämmelser rörande upplåtande af egnahemslägenheter
från kronodomänerna i enahanda syfte, som nu afses.
Han erinrade däri, att den vid ICungl. Maj:ts proposition till samma års
riksdag nr 41 ang. grunder för åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade
och obemedlade bereda tillfälle att förvärfva egnahemslägenheter
från vissa kronoegendomar fogade utredningen visade, att ett nära nog
enstämmigt uttalande från de hörda myndigheterna gjorts därom, att man
under arrendetiden borde kunna afsöndra lägenheter, så snart nämligen
allvarliga spekulanter framträdde. Att såsom nu blott hvart 20:de år
kunna göra försäljningen från domänerna vore olämpligt; man borde
kunna passa verkliga tillfällen närhelst de komma. En bättre skötsel
under tiden skulle helt visst därigenom komma äfven de föreslagna salu
lotterna till del. Och arrendatorns berättigade intressen kunde väl tillvaratagas
genom stadgande om minskadt arrende och skadestånd. Motionären
åberopade vidare, att äfven statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
yttrat sig i samma riktning, i det att han å sid. 48 och
49 i berörda kungl. proposition uttalat: ''Härvid framställer sig först
frågan, om ej den nuvarande ordningen för upplåtelserna bör ändras så

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

till vida, att underhands upplåtelse blir det sätt, som så godt som uteslutande
kommer till användning. Jag delar i detta hänseende till alla
delar deras mening, som anse, att uti den nuvarande ordningen, enligt
hvilken anbud med all makt skall sökas framkalladt, så snart beslut om
upplåtelsen fattats, ligger ett af de största felen hos det nuvarande
systemet. Det synes mig ock, som om det skulle varit den lyckligaste
lösningen, om, på sätt domänstyrelsen uttalat, det kunde i arrendekontrakten
om kronans jordbruksdomäner intagas förbehåll om skyldighet
för arrendator att, om visst område af arrenderad egendom under arrendetiden
kunde finna användning för ändamål, hvarom nu är fråga, afstå
området mot skälig nedsättning i arrendet.’

Sammansatta stats- och lagutskottet hemställde i utlåtande nr 5,
att Riksdagen i anledning af herr Lindblads ifrågavarande motioner
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
taga under öfvervägande, huruvida icke till främjande af egnahemsrörelsen
de hinder, som för närvarande mötte mot att under löpande
arrendetid från kronoegendomar afsöndra lägenheter, skulle kunna undanröjas,
samt att de förslag, som af utredningen framginge, måtte föreläggas
Riksdagen. Utskottets hemställan bifölls i Andra kammaren utan
debatt eller votering och i Första kammaren efter en kortare debatt med
73 röster mot 46. I Riksdagens skrifvelse i ämnet nr 120 den 11
maj 1909 motiveras beslutet på följande sätt: ’Yid behandlingen af
detta ärende har inom Riksdagen framhållits, hurusom det skulle vara
synnerligen önskvärd!, om underhandsupplåtelser af lägenheter från utarrenderade
kronohemman kunde i ännu större omfattning, än nu är
fallet, komma till stånd, samt att detta mål skulle i vass män främjas,
om i arrendekontrakten den bestämmelse kunde intagas, att arrendator,
skulle vara skyldig att under arrendetiden mot skälig nedsättning i
arrendeafgiften samt skadestånd till egnahemslägenheter afstå vissa, särskild!
i utkanten af den arrenderade fastigheten belägna områden. De
bestämmelser af tvingande natur, som nu förekomma i 2 kap. 3 § af
lagen om nyttjanderätt till fast egendom, måste emellertid för möjliggörande
af dylika kontraktsbestämmelser modifieras beträffande kronojord
och torde också kunna affattas i sådan form, att de ej medföra
olägenheter för arrendatorerna.''

Hvad Riksdagen sålunda anfört i fråga om kronans utarrenderade
jordbruksdomäner gäller i lika mån om utarrenderade eeklesiastika
jordbruksboställen. Det torde dessutom få anses som eu ofrån -

Lagutskottets utlåtande Nr 12. 5

komlig konsekvens af det ofvan anförda nya stadgandet i 62 § i
ecklesiastik boställsordning, att, då därstädes medgifves boställes styckning
till tomter för egna hem eller bostadslägenheter, också tillses, att
åtgärderna därför må kunna vidtagas i sådan ordning, att därmed åsyftade
fördelar i största omfattning vinnas.»

Enligt de i kungl. kungörelsen den 10 november 1882 stadgade grunderna
för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner var arrendator förbunden
att mot minskning i arrendeafgiften afstå arrenderad kronoegendom
tillhörig mark, om sådant för allmännyttigt ändamål fordrades å kronans
vägnar. I de ändrade grunder för jordbruksdomänernas förvaltning, som
stadgats genom kungörelsen den 4 juni 1908, har emellertid nämnda bestämmelse
uteslutits såsom stridande mot det i 2 kap. 3 § af 1907 års
lag om nyttjanderätt till fast egendom meddelade stadgandet, att den,
som till annan upplåter jord på arrende, ej må i vidare mån än i samma
paragraf angifves förbehålla sig eller annan ägare af fastigheten rätt
att frånträda aftalet före arrendetidens slut. Då det i berörda paragraf
stadgade förbudet måste anses gälla äfven förbehåll om frånträdande
af allenast eu del af den utarrenderade fastigheten, var därmed den
möjlighet, kronan förut ägt att jämväl under arrendetiden använda delar
af eu utarrenderad kronodomän för allmännyttiga ändamål, utesluten.

I kungl. proposition vid 1909 års riksdag (nr 120) föreslogs sådan
ändring uti nyttjanderättslagens nyssberörda stadgande, att arrendator skulle
vara skyldig att mot skälig nedsättning i arrendet samt skadestånd afstå
till fastigheten hörande område, där sådant af kronan påfordrades, antingen
för allmänt ändamål, för hvars tillgodoseende enligt gällande författning
enskild man, menighet eller inrättning kunde förpliktas afstå jord eller
lägenhet, eller ock för undersökning eller tillgodogörande af mineralfyndighet.

Denna proposition vann icke Riksdagens bifall. Men med anledning
af två inom Första kammaren väckta motioner (nr 68 och
69) med syfte, bland annat, att befordra upplåtelse af egnahemslägenheter
å kronans domäner, hemställde Riksdagen, i sammanhang
med besvarandet af propositionen, att Kungl. Maj:t måtte taga under
öfvervägande, huruvida icke till främjande af egnahemsrörelsen de hinder,
som för närvarande mötte mot att under löpande arrendetid från
kronoegendomar afsöndra lägenheter skulle kunna undanröjas, samt
att de förslag, som af utredningen framginge, måtte föreläggas Riksdagen.

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

Då Riksdagens nämnda skrifvelse den 17 december 1909 anmäldes
i statsrådet, fann Kungl. Maj:t, sedan föredragande departementschefen
erinrat, bland annat, att lösningen af det i skrifvelsen berörda spörsmålet
i viss mån finge anses beroende af resultatet utaf den för revision
af expropriationslagstiftningen tillsatta kommitténs arbete, denna kommittés
förslag böra afvaktas innan frågan upptoges till slutlig lösning.

I förevarande motioner har i fråga om prästerskapets utarrenderade
löneboställen hemställts om utredning af liknande art, som Riksdagen i
1909 års skrifvelse begärt beträffande kronans utarrenderade jordbruksdo
maner.

På sätt motionärerna framhålla, skall jämlikt kungl. förordningen
ang. utarrendering af prästerskapets löneboställen den 15 september
1911 dylikt boställe, om det är afsedt för jordbruk, i regel utarrenderas
på tjugu år. Härigenom är det tillfälle till styckning af dylika boställen
till egnakemslägenketer, som det af motionärerna anförda stadgandet
i 1910 års boställsordning lämnar, inskränkt till tiden för öfvergången
från en arrendeperiod till en annan. Yisserligen kan, i händelse
förhållanden, som finnas böra föranleda kortare arrendetid, antagas under
de närmast följande åren inträda, utarrendering på kortare tid äga rum;
och i de fall, då man med säkerhet kan förvänta att viss del af bostället
inom den närmaste framtiden kan blifva behöfligt för bildande af egna
hem, finnes sålunda möjlighet att vid arrendeupplåtelsen från arrendet
undantaga nämnda del af bostället. Klart är dock, att denna utväg
endast mera sällan skall stå till buds, samt att syftemålet ej heller kan
på denna väg uppnås i tillräcklig omfattning.

Med den allenast hvart 20:de år återkommande möjligheten till styckning
är därjämte den olägenheten förbunden, att de till styckning för egna
hem från arrende undantagna områden antingen måste till hvarje pris öfverlåtas
till skada för såväl egnahemsrörelsen som det allmänna eller ock,
i den mån de icke försålts, till största delen förblifva obrukade. Till
afvärjande af dessa olägenheter synes alltså en sådan ändring i lagstiftningen
vara påkallad som i motionerna åsyftas.

Den inskränkning i aftalsfriheten, som i 2 kap. 3 § i lagen om
nyttjanderätt till fast egendom stadgats, har tillkommit i syfte att ej den
i nämnda lag till arrendatorns tryggande lämnade föreskriften om utsättande
af bestämd arrendetid skulle kunna göras illusorisk. Lagberedningen,
som icke förbisåg de nackdelar, hvilka ifrågavarande stadgande
kunde komma att medföra för ägaren af den utarrenderade jorden, an -

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

såg likväl arrendator^ tryggande vara en så viktig angelägenhet, att
de olägenheter, som på grund af stadgandet kunde vållas jordägaren,
icke finge tillmätas afgörande betydelse. Grifvet är på grund häraf
att, därest med hänsyn till det behjärtansvärda syftemål, som den
af motionärerna påkallade lagändringen afser att tjäna, en dylik ändring
skall företagas, man måste förfara med all varsamhet med hänsyn till
arrendatorernas rätt. Framför allt bör ett afstående af den arrenderade
egendomen eller någon del däraf icke äga rum utan att, jämte skälig
nedsättning i arrendet därest någon del af egendomen afstås, full ersättning
lämnas för skada, som arrendatorn genom afstående! lider.

Slutligen må anmärkas, att expropriationslagstiftningskommittén numera
den 19 september 1910 afgifvit sitt betänkande, innefattande förslag
till lag om expropriation m. in. I detta förslag har kommittén
uppdragit gränserna för expropriationsrätten vidare än nu och föreslagit,
att expropriation må kunna af Ivonungen medgifvas, då »fast egendom
skall tagas i anspråk för allmänt gagn», hvarjämte expropriation skulle
kunna komma till användning äfven i fråga om nyttjanderätt till fast
egendom.

Då Kungl. Maj:t förklarat sig vilja, sedan denna kommittés förslag
föreligger, till slutlig pröfning företaga det i Eiksdagens ofvanberörda
skrifvelse af den 11 maj 1909 omhandlade spörsmålet i afseende å
kronans jordbruksdomäner, synes det utskottet lämpligt, att i samband
härmed löses jämväl enahanda spörsmål med afseende på de i det
allmännas ägo befintliga egendomar, som i motionerna afses.

Med stöd af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande,
huruvida icke de hinder, som för närvarande
möta mot att under löpande arrendetid från prästerskapets
löneboställen afsöndra lägenheter, skulle kunna
undanröjas, samt att de förslag, som af utredningen
framgå, måtte föreläggas Riksdagen.

Stockholm den 9 februari 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

Reservation

beträffande motiveringen af herrar Lindhagen och Sven Persson, hvilka
ansett, att i motiveringen bort inflyta någon erinran i nedannämnda afseende
:

»Motionen afser att i ett visst fall underlätta allmän jords upplåtande
till egnahemslägenheter och särskildt till bostadstomter i eller
invid stad eller stadsliknande samhällen. Det förtjänar då att betonas,
hurusom det är af vikt, att det allmänna icke försummar att vid främjandet
af detta behj ärtans värda ändamål begagna sin nuvarande makt
öfver marken för tryggande också af detta ändamåls bestånd. Hitintills
har - vid liknande förfoganden öfver allmän jord hvarje dylik omtanke
försummats till skada ofta för samtid och efterkommande. Hvarje ny
statsåtgärd för åstadkommande af nya tomtupplåtelser från allmän mark
behöfver därför åtföljas af ett gif akt till vederbörande att icke bara
slumpa bort marken utan också lägga sig vinn om någon omtanke för
den goda sakens bestånd. För de fall, som motionen närmast syftar
till, framställer sig då osökt såsom en betydelsefull angelägenhet, att den
tillämnade lagändringen måtte där vinna tillämpning på det sättet, att ifrågavarande
mark varder upplåten med tomträtt, som af den nya lagstiftningen
om nyttjanderätt instiftats för allmän jords användande till dylika
ändamål.»

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1912.