Lagutskottets utlåtande Nr 12 (Utlåtande 1911:LU12 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

Nr 12.

Ankom till Riksdagens kansli den 21 februari 1911 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående rätt för skogsägare till väg öfver annans
mark för skogsprodukters tillvaratagande.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 178, har herr Sam. Söderberg i Hobborn anfört följande:

»Det har under senare år klagats däröfver, att svårigheter uppstått
för skogsägare att vid afverkningar färdas fram öfver grannens skogsmark.
Såvidt jag vet, har af ålder gjorts gällande den praxis, att hvar
och en fått fritt transportera sitt virke öfver den andres mark. Det har
endast ifrågasatts att ersätta skadegörelse å växande skog m. m. för sådan
vägs framdragande. Till förebyggande af trassel i detta afseende har
man ock vid afsilning af laga skifte i förening eller protokoll intagit
bestämmelser om att den ene skiftesdelägaren skulle ha rätt att färdas
öfver den andres skogsmark. Nu har emellertid klagan försports från
vissa skogsägare, som haft sin skog så belägen, att de varit nödsakade
att färdas fram öfver annans mark, de rent af blifvit förbjudna därtill,
eller ock fått betala ett oskäligt pris, för att erhålla tillstånd att taga sig
sfram med sina skogsprodukter.

Hvad jag åsyftar är rätten att i nödfall få färdas fram öfver annans
afrösningsjord. Det torde bli svårt att tillämpa samma bestämmelser i
fråga om åkerjord och tomter. I allmänhet torde heller inga större svårigheter
förekomma i detta afseende, då det gäller inägojord, emedan där i
regel finnes vägar, undantagna för öfriga gemensamma behof.

I gällande lagstiftning förekomma mig veterligt icke några bestämmelser,
som reglera de nu af mig berörda förhållanden. Men skulle
Bihang till Riksd. prot. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 12 Höft. (Nr 12.) 1

Utskottets

yttrande.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 12

man genom en lagförklaring eller eljest på ett tillfredsställande sätt, utan
särskild stadga, kunna ordna denna lilla fråga, anser jag syftet vunnet
med min motion. Jag hyser den uppfattningen, att man så litet som
möjligt genom lagstiftning bör gripa in reglerande de enskilda samhällsmedlemmarnas
intressen emellan. Där ömsesidigt tillmötesgående råder,
behöfves heller ingen lagstiftning, där ordnas och regleras nästan allt af
sig själft. Men i dessa, jag vågar hoppas, enstaka fall, då en skogsmarksägare
förbjuder en annan att färdas fram öfver hans mark, så förstår
jag icke att det skall kunna ordnas på annat sätt, än genom en
stadga, som ger den ene tillstånd att färdas fram, men också föreskrifver
huru den andre skall få ersättning för skadegörelse in. in.

För jämförelse må nämnas huru lagstiftning tillkom på sin tid,
som gaf jordägare rätt att leda vatten öfver annans grund, och lag om
elektriska ledningars framdragande, om flottleder in. in. Gränserna på
det privatekonomiska lifvets områden hafva blifvit alltmer bestämda och
klarlagda och haft till följd att en hvar med större intresse än måhända
förut håller sin hand öfver sin torfva. Enligt min mening kan äganderätten
på detta sätt missbrukas, den missbrukas alltid om den brukas
så, att det allmänna lider däraf.

Med anledning af hvad jag anfört ber jag få hemställa,

att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga sådant lagförslag,
som tillförsäkrar skogsägare väg öfver annans mark för skogsprodukternas
tillvaratagande, med bestämmelser, angifvande grunderna för
beräkning af skada och åverkan, som tillfogas markägare i sådana fall.»

Med anledning af hvad motionären sålunda anfört vill utskottet
erinra därom, att enligt 2 § i lagen om enskilda vägar på landet den 5

juli 1907, hvilken afser enskild väg, som för en eller flera fastigheter är

till stadigvarande nytta, skall, om för fastighets ändamålsenliga brukande
är af synnerlig vikt, att väg för den fastighet bygges öfver annan fastighets
område och sådant ej länder till märkligt men för den senare

fastigheten, därifrån upplåtas den mark, som till vägen åtgår.

Försåvidt de af motionären åsyftade behof äro af stadigvarande beskaffenhet,
synas alltså desamma tillfredställande tillgodosedda genom den
nämnda lagen. Såsom stadigvarande enligt lagens mening lär nämligen
böra anses icke blott ett utan egentliga afbrott under längre tid fort -

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

varande, utan äfven ett med större eller mindre uppehåll årligen eller eljest
med viss bestämbar regelbundenhet återkommande behof. Dit torde alltså
äfven oftast kunna räknas exempelvis behofvet för en viss fastighet af
vinterväg öfver annans skogsmark för tillvaratagande af å den förra
fastigheten växande produkter eller för annat brukande af densamma.

Hvad angår de fall, där fråga är om ett tillfälligt behof, och där
vederbörligt medgifvande att färdas öfver fastigheten, om sådant erfordras,
ej heller kan genom godvillig öfverenskommelse utverkas, synes deras
närmare reglerande genom lagstiftning stöta på svårigheter, som knappast
skulle stå i rätt förhållande till vikten af de intressen, hvarom här
kan vara fråga.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till nå^on

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 februari 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

Reservation

af hr Lindhagen som anfört:

»Motionären anför såsom grund för motionens framkomst, att klagan
yppats från vissa skogsägare, som haft sin skog så belägen, att de varit
nödsakade att färdas fram öfver annans mark, att de rent af blifvit förbjudna
därtill eller ock fått betala ett oskäligt pris för att erhålla tillstånd
att taga sig fram med sina skogsprodukter.

Det är ingen anledning att betvifla riktigheten af denna uppgift.
Tvärtom ligger det i sakens natur att i vårt skogsland med dess skiftesförhållanden
en mängd skogsägare blifva i mångt och mycket beroende
af grannars gunst och nåd. En undersökning skall kanske gifva vid
handen, att motionen berör en för vidsträckta trakter i landet särdeles
aktuell fråga.

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

Man vet ju, hvilken betydelse ett skogsskiftes belägenhet bar för
möjligheten att få afkastning af detsamma. Vid laga skiften ha ej alla
delägare kunnat bli lika tillgodosedda. Det är också väl bekant, hurusom
mäktigare skiftesdelägare ofta förstått att på mångahanda sätt vid skiftena
skaffa0sig de bästa lägena vid vattendrag o. s. v., samt därigenom äfven
skaffat sig makt öfver de svagare, de försagda, de relationslösa skiftesdelägarne.

Rätten till nödig utfart från en fastighet öfver en annans fastighet
ägnas också en växande uppmärksamhet från lagstiftningens sida. För tillgodogörande
af skogsprodukter kan nu litas endast till flottningsförfattningarna
och 1907 års lag om enskilda vägar på landet. Under andra förhållanden
än där stadgas får man emellertid ej taga väg öfver andras ägor, soin
däraf kunna skadas, utan frivillig öfverenskommelse. Och utforsling åt
skogsprodukter kan väl sällan ske utan att, äfven om det gäller afrösningsjord,
någon liten skada pa ett eller annat sått kan sägas uppstå.

Nyssnämnda lag om enskilda vägar hjälper uppenbarligen ej för
de af motionären afsedda fallen. Lagen afser endast »byggande» af särskild
väg till »stadigvarande nytta» och för de fall, att vägen dessutom
pröfvas vara »af synnerlig vikt» för ändamålet. Proceduren är också
lång, besvärlig och säkerligen äfven kostsam. De mera tillfälliga och
anspråkslösa behofven, som dock kunna vara af synnerlig vikt för den
det gäller, äro icke därmed tillgodosedda. Lämpligen synes detta kunna
ske genom att någon ortsmyndighet inom i lag utstakade gränser får vid
besiktning pröfva, huruvida, på hvad sätt och mot hvilken ersättning
ett framforslande af skogsprodukter öfver annans afrösningsjord skäligen
bör tillåtas. Ett sådant stadgande skulle oftast framtvinga frivilliga öfverenskommelser
äfven där det eljest ej kunnat ske.

I samband med en undersökning om behofvet och lämpligheten
af en sådan lagstiftning, bör också öfvervägas den viktiga frågan om
rätt till upplagsplats för virke på annans mark invid flott- och farleder.
Denna sak hänger nära ihop med frågan om utfartsväg, och det är kändt,
såsom ock inom utskottet vitsordades, hvilka orättrådiga missbruk i stor
skala äga rum från sådana skogsägare, som fått sina skiften utmed flottoch
farleder, i syfte att skaffa sig obehöriga fördelar på bekostnad af
ägare af skogsskiften, som äro i afsaknad af sådana upplagsplatser och
därigenom ofta rent af ur stånd att draga nytta af sin skog.

Utredningen bör äfven omfatta möjligheten af utfart eventuelt för
andra produkter från fastighet än skog.

Lagutskottets yttrande i slutet af dess betänkande innefattar väl ett

o J

Lagutskottets utlåtande Nr 12. 5

sätt att komma ifrån motionen, men saknar såvidt jag förstår hvarje uttryck
för en allvarlig önskan och ett allvarligt bemödande, att hvar man
må, såsom vederbör, komma till sin rätt i det afseende, hvarpå motionären
grundlagsenligt påkallat Riksdagens uppmärksamhet.

Det hemställes:

att Riksdagen med anledning af ifrågavarande
motion ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta undersöka,
huruvida och i hvad mån afsevärda olägenheter
vållas skogsägare genom nödvändighet för dem
att begagna annans mark för utforsling af sina skogsprodukter,
samt därefter för riksdagen framlägga förslag
till lagbestämmelser i syfte att i skäliga fall tillförsäkra
skogsägare möjlighet därtill, därest utredningen
därtill föranleder.

jBihang till IUJcsd. prof. 1911

7 Sand.

1 Afd. 12 Höft.