Lagutskottets utlåtande Nr 11) (Utlåtande 1917:LU15 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 11).

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1917 kl. 6 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Maj:t i fråga om ändring av bestämmelserna angående
häktning m. in.

Närvarande: herrar Lindhagen, Stärner*, Rogberg, Alexanderson, greve Spens,
Dahl, Valerius Olsson, Permansson, Klefbeck, Lindqvist i Stockholm*,
Pettersson i Rjälbo, Persson i Norrköping, Gustafsson i
Örebro, Karlsson i Fjöl, llolmdahl och Rehu.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 74, har herr Lindhagen hemställt, »att riksdagen ville anhålla, att Kungl.
Maj:t matte utan avvaktan på en rättegangsreform taga i övervägande.

1) på vad sätt rättsordningen må i sitt åklagareväsende kunna ingjuta
en human anda genom fastställande av vissa åklagare regler och åklagarnas
utbildning i Övrigt i erfarenhet, social insikt och medkänsla;

2) huruvida genom lag må kunna stadgas rätt och plikt för åklagare
att överklaga domstols utslag, när lian anser tilltalad hava vid straffets
utmätande fått för högt straff eller domstolen hava tillämpat ett lagrum,
som synes honom gå utöver hans yrkande;

3) i vad mån strafflagens bestämmelser om häktning må kunna
omarbetas till värnande av den personliga friheten mot missbruk av
dessa bestämmelser;

4) på vad sätt den i praxis utan lagbestämmelser av åklagare och
polismyndigheter utövade rätten att »anhålla» personer samt förelägga

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 14 höft. (Nr 15.) 1

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Herr Lindhagens

motion.

personer att inställa sig till polisförhör må kunna regelbindas genom
uttrycklig lag till värnande av den personliga friheten mot missbruk
även av dessa befogenheter».

I sammanhang med berörda motion har lagutskottet till behandling
förehaft två till utskottet hänvisade motioner, den ena väckt i första kammaren,
Nr 85, av herr Ström och den andra väckt i andra kammaren, Nr
237, av herrar C. Winberg, Magnus Bengtsson, J. Björling, C. 0. Johansson
i Sollefteå, Ernst Hage, K. W. Skareen, K. Lundberg, Fabian Månsson,
Ttmre Widlund och loar Vennerström, uti vilka båda motioner hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla om förslag att föreläggas
nästa riksdag till ändrad, förtydligande och den personliga friheten
tryggande lydelse av strafflagens 19 kapitel § 6.

Uti en sedermera till lagutskottet ankommen skrivelse hava herrar
Ström och Winberg tillkännagivit, att de i sistnämnda båda motioner
framställda yrkanden, som av misstag kommit att angivas såsom avseende
19 kapitlet 6 § strafflagen, i verkligheten avsåge 19 § 6 momentet i förordningen
om strafflagens införande.

Motiveringen i herr Lindhagens motion är av följande lydelse.

»I en föregående motion (Nr 19) har framställts vissa önskemål rörande
allmänna strafflagen och dess hnndhavare straffrättsdomaren. Det
ifrågasattes, att det blivande straffrättsförslaget måtte få präglas av humanitet
och att straffrättsdomaren skulle få någon utbildning, som kunde
göra honom mer skickad att tillämpa en sådan princip även i lagtillämpningen
än som sker om ingen omtanke ägnas däråt. Enahanda övervägande
förtjänar organisationen ao åklugarmakten och dess speciella maktomrdde
häktning sr ä tf en.

Det kan här icke komma i fråga att klandra åklagare personligen.
Bristerna i den mån de kunna avhjälpas ligga i det system, uti vilket
åk lagar m akten uppfostras och verkar. Detta system är präglat av känslolöshet
för den tilltalade, ouppmärksam!^ för samhällets andel i hans skuld
samt fritt spel för äklagarmakten att i ämbetsutövningen låta behärska sig
av politiska lidelser.

Följden har också blivit, att åklagarens uppgift i den svenska rättsordningen
företrädesvis betraktas såsom ett tillhygge för utkrävande av
största möjliga straff. Naturligtvis reagera många känsliga naturer emot
detta system och taga den hänsyn de kunna. Men rättsordningen uppfordrar
icke därtill och därför vilar det över dess ifrågavarande skapelse
ett utpräglat kynne av brutalitet. Det förekommer vid våra underrätter,
att åklagaren yrkar »allt vad lag förmår», och vid de flesta av våra dom -

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

stolar är detta just den vanliga innebörden uti hans yrkanden. Härigenom
kommer den tilltalade uti eu långt svårare ställning, än om mera objektiva
synpunkter anlades från åklagarens sida. Man kan även säga, att ett
sådant ensidigt framförande av försvårande omständigheter rnäste suggererande
inverka på domarens uppfattning.

Med detta sammanhänger den svenska rättsordningens fullständiga
likgiltighet hur häktningsinstitutet handhaves. Häktningen bör vara endast
en preventiv åtgärd för att hindra en person, som misstänkes för brott,
att avvika eller undanröja bevis, innan saken blivit utredd och slutligen
bedömd. Den får under inga förhållanden tillgripas annat än då det är
uppenbart att ett sådant äventyr förefinnes. I vissa svårare fall påbjuder
lagen obligatorisk häktning, i andra fall åter lämnar den saken öppen till
åklagarens och domstolens diskretionära prövning.

Under det nuvarande tillståndet häktar man emellertid mera för
säkerhets skull, vilken metod på många orter övergått till vana att häkta
i så gott som alla fall, då det icke är uttryckligen förbjudet. Rättsordningen
åser likgiltigt denna praxis. Den är en kall maktorganisation utan
intelligens eller mänsklighet. Från dess sida bibringas dess funktionärer
ingen insikt om vilket starkt ingrepp uti individens frihet häktningen innebär.
En häktad är dessutom på många sätt personligen berövad medlen
och möjligheten att försvara sig mot anklagelser, och även detta kan lätt
i viss man ofördelaktigt påverka domaren. Dessutom kan den häktade
under en längre tid vara urståndsatt att tillvarataga sina privata intressen
och i många fall har häktningen just sina svåraste verkningar mot dem,
som äro beroende av hans försörjningsförmåga. En person, som blivit
häktad, men under rättegången frikänts är därmed visserligen fri från
straffansvar. Men det kan uppstå långt svårare följder för honom därigenom,
att den allmänna meningen knappast inser, att den, som en gång
häktats och sedan lössläppts, verkligen kan vara fullkomligt oskyldig till
det brottsliga förfarande, för vilket han berövats friheten.

Belysande för tillståndet är en statistisk uppgift i ett lagutskottsbetänkande
för år 1910, där uti en reservation erinras att siffrorna för åren
1907 och 1908 visa, att årligen häktas omkring 6,00(1 personer och att av
dessa i medeltal något över 50 procent och ensamt i Stockholms stad, på
vilken kommer lejonparten av de häktade, över 75 procent frigivits på
grund av frikännande eller eljest. Härtill komma alla fåll då häktad
blivit dömd för det åtalade brottet men ändock icke skäligen bort inmanas
i häkte.

Den uppfattningen är till och med övervägande rådande, att överordnad
administrativ myndighet icke äger någon rätt att ingripa mot under -

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

ordnads häktningsåtgärd utan att prövningen tillkommer endast rätten, när
målet väl kommit dit. Denna brist på kontroll tror mången vara en väsentligt
bidragande orsak till det godtycke, varmed vederbörande mångenstädes
handhar sin häktningsbefogenliet. Det kan dock ifrågasättas, om
något bättre tillstånd skulle kunna förväntas genom att, såsom dock bör
ske, den högre administrationen tillerkännes rätt till ett ingripande. De
högre myndigheternas liksom även domstolarnas uppfattningar äro också
en produkt av systemets sedvänja och personernas miljö. Det är knappast
troligt, att genom blott en dylik åtgärd skall kunna framtrollas någon
större känslighet hos vare sig över- eller underordnade för medborgarnes
rättighet att få vara ohäktade.

Vad som måste krävas är i första rummet en bättre organisation av
åklag arm akten. Det bör även för den fastställas vissa vad man skulle
kunna kalla åklagareregler, som borde fastslås i konstitutionen eller åtminstone
i allmän Jag samt återgivas i instruktionerna. Därmed göres eu
nyttig erinran om saken samt fastslås, att det är på andan och de milda
sederna allting i första hand beror. Dessa reglers betydelse böra ytterligare
inskärpas uti utbildningskurserna för yrket.

Såsom ett nödvärn mot en dålig anda, som rättsordningen upprätthåller,
kunna i andra hand lagstiftningsåtgärder för att förhindra missbruk
också hava sin nytta. Härvid måste komma under övervägande en revision
av staåganåena om häktning, sadana de återfinnas i förordningen om
strafflagens införande. Särskilt må erinras, att 19 § moment 6 i nämnda
förordning mångenstädes tillämpas utan den begränsning, som återfinnes i
första styckets andra punkt. Därför synes det som om nämnda § borde
omformuleras, så att det må framgå att även för där avsedda rättsfall
häktning är i regeln förbjuden och endast undantagsvis får ske, om det
uppenbarligen kan för ett visst fall befaras, att personen avviker eller skall
undanröja bevis, häktning ändock må äga rum.

Nyttigt vore även ett stadgande om att åklagare äger rätt och plikt
att överklaga domstols utslag, när han finner den tilltalade hava genom
straffmätning fått för högt straff eller domstolen tillämpat ett lagrum,
som synes åklagaren gå över hans yrkanden. Det kan befaras att med
nuvarande formella rättsuppfattning ett sådant klagomål skall avvisas
såsom icke fallande under åklagarens befogenhet. Reellt skulle det innefatta
ett betonande, att statens åklagareväsende icke är en bödelstjänst
utan en mänsklig inrättning, som efter förnuft och samvete skall bidraga
att giva alla rättvisa. :

Med häktningsinstitutet sammanhänger också frågan om den s. k.
anhällningsrätten. Utan laga föreskrifter eller några som helst direktiv

Lagutskottets utlåtande -Nr 15.

i övrigt anse sig åklagare- och polismyndigheterna i landet hava rättighet
att anhålla en person för undergående av förhör, som sedan i sin
ordning möjligen kan leda till häktningsbeslut. Denna anhällningsrätt är
givetvis ofrånkomlig i ordningens intresse, men missbruk måste förekotnmas
och sådana inträffa, mången säger i stor utsträckning, på grund
av den fullständiga frånvaron av lag och kontroll. Särskilt gäller detta den
faktiska häktning utan föregående beslut som på detta sätt ofta under
avsevärd tid äger rum.

Likaså saknas alla föreskrifter om skyldighet att inställa sig till
polisförhör vid äventyr förmodligen att eljest bliva anhållen. Jämväl här
kan missbruk lätt äga rum, och erfarenheten visar, att vad som lätt kan
ske, även plägar inträffa.

Åtgärder för att på dessa rättsområden höja rättsordningens anda
samt förbättra dess lagstiftning äro liksom den av riksdagen redan begärda
lagstiftning om husrannsakan en brådskande angelägen!!'' t. Det gäller

o o o o o

nämligen den personliga friheten och man kan icke vara försvarad med
att vänta därmed till den fullständiga avslutningen av rättegångsreformen.
Denna blir för övrigt knappast någonsin verklighet, om den ej förberedes
genom att vissa frågor avgöras var för sig.»

Till stöd för den hemställan, som gjorts dels av herr Ström och Herr Ströms

i r t t • i n i . ^ . -i . . noll hprmi*

---- —------------— ~ ^ ^

dels av herrar Winherg m. fl. har i båda motionerna anförts följande:

»Under senare tider väckta åtal hava även hänlett uppmärksamheten
på beskaffenheten av den trygghet för den personliga friheten, som bildar
en av de förnämsta grundvalarne för ett modärnt samhälles rättsförhållanden.
Där denna trygghet saknas eller minskas genom dunkelhet i
lagarnas avfattning, är det uppenbart, att ordningsmaktens organ, åklagaremakt
och dömande myndighet i förening kunna frestas att — särskilt
under politiskt och socialt upprörda tider, då lidelserna starkt avfärga sig
på åsikter och handlingar — förfara så, att våda uppstår för vad som
borde anses vara eu medborgares oförytterliga rättighet, nämligen att vistas
på fri fot ända till det ögonblick, då så klar bevisning rörande hans
brottslighet och arten av hans förbrytelse föreligger, att hans berövande
av friheten synes fast grundad.

Denna allmänna grundsats finner stöd i § 16 regeringsformen, där
det heter: »Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa
.och orätt hindra och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva låta, till
liv, ära, personlig frihet och välfärd, utan att han lagligen förvunnen och
dömd är.»

och herrar
Win bergs
m. fl.
motioner.

6 Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Hur svävande och oklart än begreppet »lagligt förvunnen» synes
vara, torde det likväl förutsätta, att den första undersökningen av en
förbrytelse givit vid handen så bindande omständigheter i fråga om brottslighet
överhuvudtaget som ock brottets särskilda beskaffenhet, att ett
inmanande i häkte kan anses äga fog. Som bekant saknar emellertid
vår rättsskipning en förhörsdomarcinstitution, som lämnar full trygghet för
en rättssaks förberedande, grundliga och av ett upplyst omdöme ledda
undersökning och utredning, en brist som givetvis måste i hög grad beröra
häktningsrättens förståndiga och till den personliga frihetens krav
noggrann hänsyn tagande utövning. Av behovet, varom vår rättsskipning
i talrika fall vittnat, torde således vara påkallad en lagstiftning, som
klart uppdrager de gränser, där medborgarnes personliga frihet upphör
och ordningsmaktens och den dömande myndighetens rätt att inskränka
och beröva denna frihet vidtager. Hur ömtåligt detta område av medborgarnes
rättsliga ställning är och vilka för den inodärna rättsstaten
grundläggande principer, som beröras härav, framgår t. ex. av ett uttalande
av en rättsvetenskaplig auktoritet av så hög rang som nuvarande
presidenten i Svea hovrätt, I. Afzelius, nämligen: »Då häktningen alltid
innebär ett svårt lidande, för vilket staten i allmänhet icke giver någon
ersättning, även när det. är oförskylt, och som i allt fall knappt kan ersättas,
måste man söka bereda medborgaren den största möjliga säkerhet
mot obehörigt användande därav.»

Kan man nu våga det påståendet, att hos oss allt är väl beställt i
detta viktiga avseende? Vida känsligare än den svenska strafflagen är
utlandets lagstiftning för den personliga okränkbarheten. Oavsett det ansvar,
som kan utkrävas för olaga häktning, finner man där i allmänhet
stadgat, att den häktade senast inom 24 timmar skall föras inför en särskild
domare, som -prövar häktningsåtgärdens befogenhet, en bestämmelse,
som mildrar den brutala otryggheten i eu polismyndighets och åklagaremakts
kanske ofta förhastade omdöme om en saks beskaffenhet.

Med § 16 regeringsformen jämför sig § 19 mom. 5 och 6 K. F. om
strafflagens införande.

Det förstnämnda momentet lyder: »Den, som misstänkes att hava
begått brott, varå straffarbete efter lag följa kan; den må i häkte tagas.
Haver han ämbete eller tjänst eller fast egendom eller eljest stadig hemvist
eller yrke, och kan det ej skäligen befaras, att han avviker, eller att
han genom undanrödjande av bevis eller egendom sakens tillbörliga utredning
hindrar; då skall han på fri fot lämnas.»

Den största möjliga säkerhet mot obehörigt användande av häktningsrätten
synes nu väsentligt inskränkas av orden: »Och kan det ej

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

skäligen befaras, att han avviker». Liksom i fråga om uttrycket »lagligt
förvunnen» råder här en dunkelhet, som kan leda till en orimlig och
godtycklig tillämpning. Där gives ingen tillnärmelsevis klar och tryggande
norm för, vad som skall förstås med att en åtalad person »skäligen
befaras» vara sinnad att genom flykt ur landet undandraga sig inställelse
inför domstol eller undanröja bevis. Uttrycket i fråga synes mig därför
kräva ett förtydligande, som varken försvårar för vederbörande myndighet
att hava en åtalad person inom räckhåll eller i onödan avhänder denne
en frihet, till vars förlust han icke blivit dömd. En förändring av strafflagens
bestämmelser i detta syfte och denna riktning, som även enligt
min mening skulle avse att bringa detta i klarare överensstämmelse med
det ovan antyddda grundlagsstadgandets anda och mening, vore ägnad att
undanröja det osäkerhetstillstånd, som för närvarande råder på detta
rättsområde, utan att öka ilsken för att en person skulle tyckas undandraga
sig att svara i den sak, för vilken han blivit ställd inför domstol.»

De genom motionerna väckta frågorna hava åtminstone delvis upprepade
gånger varit föremål för riksdagens behandling, sista gången vid
1914 års andra riksdag, då riksdagen med anledning av en utav justitieombudsmannen
avgiven framställning i skrivelse till Kungl. Maj:t anförde
:

»Uti en till riksdagen gjord framställning har justitieombudsmannen
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Eders Kungl. Magt anhålla,
det täcktes Eders Kungl. Maj:t låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till lagbestämmelser, ägnade att åstadkomma större skyndsamhet
än nu råder, i fråga om inställande för häradsrätt av personer/ som häktats
för brott.

I skrivelse den 13 april 1904 har riksdagen anhållit, att Eders Kungl.
Magt ville förelägga riksdagen förslag till lagbestämmelser, ägnade att
åstadkomma större skyndsamhet än nu råder’beträffande för brott häktade
personers inställande för domstol och företagande av fortsatt rannsakning
med dessa personer, där sådan rannsakning erfordras; och har
riksdagen därvid dels uttalat sig för en nedsättning till fjorton dagar av
den tid, inom vilken enligt nu gällande bestämmelser rannsakning med
häktad person bör av häradsrätt företagas, dock med undantag för vissa
orter inom landet, dels ock i övrigt såsom önskemål framfört, att viss tid
måtte fastställas, inom vilken anmälan om häktning bör göras hos domstol;
att den tid efter anmälan om häktningen, inom vilken rannsakning
enligt nu gällande bestämmelser skall av radstuvurätt verkställas, matte
förkortas; samt att stadgande måtte meddelas om viss tid, inom vilken

Riksdagsskrivelsen

den 11 augusti
1914.

8 Lagutskottets utlåtande Nr 15.

underrätt, där uppskov i målet finnes vara av nöden, bör fortsätta rann sakningen.

Över denna skrivelse hava utlåtanden avgivits av Eders hungl. Mapts
befallningshavande och överståthållarämbetet, varjämte ett fiertal andra
myndigheter uttalat sig i ärendet, vilket emellertid fortfarande är på
Eders Kungl. Maj:ts prövning beroende.

Justitieombudsmannen har uttalat, att myndigheternas omförmälta yttranden
giva anledning antaga, att det av riksdagen till Eders Kungl. Maj:t
hänskjutna ärendet i själva verket är av större omfattning än av riksdagens
skrivelse synes framgå, och att frågan om förundersökningens rätta ordnande
är en under nuvarande förhållanden mycket svårlöst fråga.. Justitieombudsmannen
anser det därtör vara att befara, att de av riksdagen
i 11)04 års skrivelse ifrågasatta lagbestämmelserna ej skola komma till stånd
förrän i sammanhang med den stora rättegångsreformen.

Vid sådant förhållande har justitieombudsmannen ansett sig böra underställa.
riksdagens prövning, huruvida det ej kunde vara lämpligt att
ofört övat och oberoende av de mera svårlösta frågorna vidtaga en mindre
omfattande lagändring, som syntes kunna utan svårighet genomföras och
som skulle i viss mån medföra en förbättring i det bestående. I sådant
syfte kunde den ändring göras i 1810 års förordning, att rannsakning med
häktad person skall av häradsrätt företagas i regel inom fjorton dagar
efter det domaren erhållit underrättelse om häktningen endast i ett
fåtal domsagor kunde ett längre anstånd anses behövligt. I sammanhang
därmed kunde ock meddelas bestämmelse om den tid, inom vilken underrätt
bör fortsätta rannsakning med häktad person, därest icke särskilda
omständigheter påkalla längre uppskov, samt föreskrift givas, att då häktning
sker, underrättelse därom skall av åklagaren insändas omedelbart till
domaren.

Utan tvivel är det i rättssäkerhetens intresse av vikt, att den tid,
under vilken häktad person har att avvakta inställelse inför domstol, sä
långt ske kan förkortas; och de föreslagna åtgärderna skulle helt visst för
ett avsevärt antal tilltalade medföra en förkortning av den tid, som de nu
måste tillbringa i häkte.

Om riksdagen emellertid tvekat att ansluta sig till justitieombudsmannens
förslag, så är det icke därtör, att riksdagen underskattat vikten
och betydelsen av den förbättring, som genom antagande av samma förslag
skulle vinnas, utan därföre att riksdagen till övervägande upptagit frågan,
huruvida icke en ny framställning till Eders Kungl. Maj:t i det ämne, som
avses i 1904 års riksdags skrivelse — om eu sådan framställning skall göras

Lagutskottet* utlåtande Nr 15.

— lämpligen bör åsyfta ett upptagande av det legislativ^ arbetet i ämnet
i vidare omfattning än som i riksdagsskrivelsen avses.

överståthållarämbetet har i sitt yttrande i anledning av 1904 års riksdagsskrivelse
uttalat, att det syntes mindre lämpligt att inskränka förändringen
till bestämmelse angående den tid, inom vilken anmälan om häktning
skall göras hos domstol, samt förkortning av den tid, inom vilken
rannsakning skall av domstol företagas och, där så erfordras, fortsättas.
Enligt överståthållarämbetcts mening måste det ock i allmänhet anses, att
såväl det allmännas som den häktades bästa mest tillgodoses därigenom,
att de förhållanden, som röra brottet, utredas, och den bevisning, som finnes,
samlas och ordnas, innan rannsakningen av domstolen företages, varigenom
just möjligheten av en snabb och fullständig rannsakning i målet
skulle främjas. — I Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes i Malmöhus
län yttrande över samma riksdagsskrivelse har uttalats den mening, att frågorna,
huruvida en för brott misstänkt person får före häktningen tagas
i förvar för den förberedande undersökningen, huru länge han får för
detta ändamål kvarhållas, varest han under tiden skall förvaras och huru
därunder skall med honom beträffande hans underhäll och i andra avseenden
förfaras, äro vida mera beaktansvärda än spörsmålet om tiden,
inom vilken anmälan om häktningen skall göras hos domstolen. Jämväl
åtskilliga andra av de hörda myndigheterna hava uttalat sig för behovet
av reglering i lag av omförmälda s. k. anhållningsrätt.

De synpunkter för frågans bedömande, som sålunda framhållits av
förenämnda myndigheter, synas riksdagen vara av beskaffenhet att förtjäna
synnerligt beaktande. Härtill kommer, att, enligt riksdagens uppfattning,
behovet av normerande lagbestämmelser angående åtals- och polismyndighets
befogenhet i fråga om häktning och andra i brottsefterforskningens
och brottsutredningens intresse nödiga ingrepp i den allmänna medborgerliga
rätten till personlig frihet Ooch skydd för hem och egendom framträder
med alltjämt ökad styrka. A ena sidan har på detta område ömtåligheten
för allt som kan få sken av ett myndigheternas av fasta lagbestämmelser
obundna godtycke i hög grad stegrats; å andra sidan hava anspråken på
ett handlingskraftigt och framgångsrikt ingripande till uppdagande av
gärningsmännen till grövre brott och målens fullständiga utredande jämväl
stigit. Behovet av tillräckligt vida, men å andra sidan klart utstakade
gränser för de med brottsrannsakning betrodda myndigheternas makt och
av betryggande former för dei’as verksamhet har blivit alltmera kännbart
både hos allmänheten och dessa myndigheter själva.

Riksdagen vill vidare erinra, hurusom riksdagen i fråga om en annan
vid förundersökning i brottmål förekommande grannlaga och viktig åtgärd,
Bihang till riksdagens protokoll 11)17. 9 saml. 14 käft. (Nr 15.) 2

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

nämligen husrannsakan, redan den 4 mars 1910 i en på justitieombudsmannens
initiativ avlåten skrivelse till Eders Kungl. Maj:t uttalat sig för en
lagreglering och därvid jämväl antytt sin uppfattning, att vissa andra ingrepp,
nämligen kroppsrannsakan och kroppsbesiktning, borde i sammanhang
därmed uppmärksammas av lagstiftningen. I justitieombudsmannens vid
innevarande års första riksdag avgivna ämbetsberättelse har återgivits en
av nuvarande ämbetsinnehavarens företrädare till Eders Kungl. Maj:t ingiven
framställning i samma ämne, varav inhämtas, att väl de flesta myndigheter,
som över riksdagens nyssnämnda skrivelse avgivit infordrat yttrande till
Eders Kungl. Maj:t, uttalat sig tillstyrkande, men att emellertid från flera
håll framställts invändningar mot en enstaka, på de i skrivelsen omförmälda
ämnen inriktad lagstiftningsåtgärd. Det synes riksdagen, att jämväl
berörda av riksdagen framförda önskemål säkrast främjades genom att förorda,
att förundersökning i brottmål och därvid förekommande ingrepp
bleve föremål för lagstiftning i ett sammanhang och jämte häktningsinstitutet.

Mot ett upptagande av ett reformarbete i dessa vidare mått kan enligt
riksdagens uppfattning icke med tillräckligt fog invändas, att detsamma
vore av beskaffenhet att kunna genomföras endast i sammanhang
med den allmänna reformen av rättegången i brottmål. Sant är visserligen,
att en fullt tillfredsställande ordning kan vinnas först i samband
med omdaningen av brottmålsprocessen i dess helhet och därmed i samband
stående organisatoriska reformer på domstols-, åtals- och polisväsendets
område. Men detta gäller, såsom ock i riksdagens förutnämnda skrivelse
den 13 april 1904 erinras, redan om de där ifrågasatta begränsade
reformer rörande häktningstid. Att det däremot låter sig göra att, i avvaktan
på en allmännare reform, till särskild behandling utbryta partiet
rörande häktning och förundersökning, likasom att en provisorisk lösning
av reformproblemet i denna del är av trängande behov påkallad, blev redan
för trettio år tillbaka erkänt och ådagalagt, då Nya lagberedningen
på nådigt uppdrag utarbetade sitt »förslag till lag om vissa bestämmelser
om häktning i brottmål». Detta förslag innefattade nämligen reglering
av just ifrågavarande ämnen jämte de därifrån fristående frågorna om
åtalsrätt och skadestånd i brottmål. Såsom justitieombudsmannen i sin
förevarande framställning erinrat, blev ock på grundval av förslaget proposition
avlåten till 1886 års riksdag. Propositionen, som av lagutskottet
tillstyrkts, vann visserligen icke riksdagens bifall; men denna utgång torde
ingalunda kunna anföras såsom bevis mot lämpligheten och genomförbarheten
av en partiell reform av ifrågavarande omfattning, utan synes hava
berott på särskilda omständigheter, som icke längre äga aktualitet. Det

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

är vidare uppenbarligen av största betydelse, att man i lagberedningens
utarbetade och av högsta domstolen granskade förslag äger tillgång till
en utgångspunkt och ett fast tekniskt underlag för ett återupptaget lagarbete
på området. Aven om det må befinnas, att förslaget i viktiga
stycken tarvar ändring och bearbetning för att motsvara nutida åskådningar
och behov, är det omförmälda förhållandet tydligen agnat att väsentligt
underlätta arbetet, som med hänsyn härtill borde kunna utan
större tidsutdräkt bringas till fullbordan och dess resultat föreläggas
riksdagen.

På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen med åberopande av
riksdagens i skrivelser den 13 april 1904 och den 4 mars 1910 i särskilda
hänseenden uttalade önskemål, anhålla, att Eders Ivungl. Maj:t täcktes, i
ändamål att för tiden intill dess ny allmän rättegångsordning i brottmål
kan komma till stånd i görligaste måtto avhjälpa bristen på tidsenliga
och fullständiga bestämmelser rörande förundersökning och häktning i
brottmål, låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning
i dessa ämnen.»

Genom förenämnda skrivelse har riksdagen redan hemställt om en
lagstiftning i vissa av de syften, som berörts genom nu förevarande motioner.
Så synes åtminstone vara förhållandet med de spörsmål, som upptagits
i herr Ströms och herrar Winbergs m. fl. motioner samt herr Lindhagens
yrkanden under momenten 3) /och 4).

Enligt vad utskottet inhämtat har riksdagsskrivelsen föranlett, att
särskild sakkunnig tillkallats att inom justitiedepartementet biträda med
utredning av de genom skrivelsen väckta frågorna. Emellertid blev denne
efter någon tid hindrad att taga vidare befattning med utredningen.
Denna har därefter uppdragits åt annan sakkunnig, som antages kunna i
vår påbörja arbetet.

Under sådana förhållanden och då således förevarande spörsmål
redan äro föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet, finner utskottet herr
Ströms och herrar Winbergs m. fl. motioner samt herr Lindhagens motion
i förberörda delar icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd. Dock vill
utskottet uttala önskvärdheten därav, att den förväntade utredningen, så
snart ske kan, måtte varda åvägabragt.

Vidkommande därefter den under moment 1 i herr Lindhagens motion
gjorda hemställan, drager utskottet i tvivelsmål, att praktiskt gagn skulle
vinnas genom fastställande i lag av så beskaffade åklagareregler som motionären
synes avse.

Utskottets

yttrande,

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Att i fråga om åklagarnas insikter och utbildning det icke är väl
beställt, finner utskottet obestridligt. Därest den tillämnade reformen av
fögderiförvaltningen genomföres, torde emellertid därmed de förbättringar
väsentligen bliva förverkligade, som under nuvarande förhållanden stå
att vinna.

Beträffande slutligen moment 2 i herr Lindhagens motion får utskottet
erinra, att enligt nuvarande rättsordning åklagare icke synes i varje fall
sakna möjlighet att föra talan mot utslag, varigenom den tilltalade blivit
dömd, utöver vad åklagaren yrkat.

Att stadga plikt för åklagaren att i den tilltalades intresse föra
ändringstalan innebär en utvidgning av åklagarens tjänsteställning med
den principiella innebörd, att däremot torde möta allvarliga betänkligheter.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

l:o) att yrkandet under moment 1 i herr Lindhagens
motion icke måtte bifallas;

2:o) att vad herr Lindhagen under moment 2
hemställt ej heller måtte föranleda någon åtgärd;

3:o) att herr Ströms och herrar Winbergs m. fl.
motioner samt den under moment 3 i herr Lindhagens
motion gjorda hemställan icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

4:o) att yj-kandet under moment 4 i herr Lindhagens
motion icke måtte bifallas.

Stockholm den 9 mars 1917.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Reservationer:

a) av herr Lindhagen, som anfört beträffande punkterna l:o) och 2:o):

På de i motionen nr 74 anförda skäl hemställes:

att riksdagen ville anhålla, att Kung!. Maj:t måtte,
i samband med den av riksdagen år 1914 begärda utredning,
taga i övervägande jämväl de önskemål, som
framförts uti motionens yrkanden under momenten 1)
och 2),

b) av herrar Klefbeck och Persson i Norrköping, som ansett, att
utskottets motivering beträffande punkterna l:o) och 2:o) bort hava följande
lydelse:

Vidkommande därefter den under moment 1) i herr Lindhagens
motion gjorda hemställan torde det kunna ifrågasättas, huruvida den omförmälda
humana andan i åklagareväsendet eller utbildningen av åklagarna
kan vinnas på den av motionen anvisade vägen. Det synes som om det
mål, motionären vill nå, bör kunna främjas genom andra medel. Härvid
torde den allmänna opinionen, särskilt om den stödes av tidningspressen,
vara av betydelse. Ävenledes kan man förvänta, att en förbättring i
åklagarnas ställning bör kunna bidraga till önskat resultat. En ändring
till det bättre i viss utsträckning lärer väl även kunna väntas, därest den
tillämnade reformen av fögderiförvaltningen genomföres.

Beträffande slutligen moment 2) i herr Lindhagens motion synes
åklagare redan nu äga rätt att föra talan mot utslag, där domstolen tilllämpat
annat lagrum än som av honom påyrkats. För att vinna den
säkerhet och det skydd för tilltalad, som motionen innerst avser och som
i så många fall även är behövligt, torde väl föga kunna vinnas genom
att giva åklagare till uppgift att vaka över tilltalads intressen, utan det
målet uppnås säkrare genom att samhället ombesörjer, att tilltalad erhåller
vederbörlig rättshjälp på annat sätt.