Lagutskottets utlåtande Nr 11 (Utlåtande 1916:LU14 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 24 februari 1916 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående skydd mot utmätning för
viss del av gäldenär innestående avlöning för allmän
eller enskild tjänst eller innestående pension.

Närvarande: herrar Lindhagen, Trana*), Söderbergh*), Rogberg*), Alexanderson,
greve Spens, Lars Olsson, von Sydow, Köhlin*), Schotte, Lindqvist i
Stockholm, Pettersson i Bjälbo, Persson i Norrköping, Gustafsson
i Örebro, Holmdahl och Igel.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Till lagutskottet kar hänvisats en inom andra kammaren av herr Lars
Borggren väckt motion nr 48, däri hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
anhålla, att Ivungl. Maj:t ville taga under övervägande, huruvida
och i vad mån gällande lagstiftning må kunna ändras i syfte, att viss del
av innestående avlöning för allmän eller enskild tjänst eller innestående
pension, varder skyddad för utmätning.»

Till stöd för den i motionen gjorda hemställan har motionären anfört:

»Vid 1915 års riksdag väcktes inom båda kamrarna lika lydande
motioner av herr Nils Åkesson i första kammaren och av undertecknad
Borggren i andra kammaren, uti vilka motioner hemställdes, »att Kungl.
Maj:t ville för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av 65 §
utsökningslagen, att viss del av gäldenärs innestående avlöning för allmän
eller enskild tjänst eller innestående pension skyddas från utmätning».

Oaktat den utgång ärendet fick såväl i lagutskottet som i kamrarna,
Bihang till riksdagens protokoll IDIG. 9 sand. 9 höft. (Nr 14.) 1

Motionärens

motivering.

Lagutskottets utlåtande- Nr 14.

dristar jag mig dock återkomma med samma motion även i ur. Lagutskottet
kar visserligen såsom skäl för avslag å motionerna förra året anfört en del
skäl av olika slag (se lagutskottets utlåtande nr 44.) Men dessa skäl
synas mig ej synnerligen övertygande ock ej keller de skäl, som i kamrarna
anfördes för avslag å motionerna. Då synas mig i stället de skäl, hrr
Hage ock Lindkagen i andra kammaren framförde för kifall till motionerna,
betydligt mera övertygande. Särskilt kan jag ej finna utskottets
uppfattning riktig, då man gör gällande att eu ändring av utsökningslagen
i av mig önskad riktning »i mycket ringa grad skulle komma de klasser
av löntagare till godo, vilkas intressen motionärerna tydligen närmast avsett
att främja». Jag styrkes i denna min uppfattning både av vad som anfördes
i debatten i andra kammaren — en av de talare, som yttrade sig till
förmån för motionen, kade ju dock en tioårig praktik som avlöningsförrättare
att åberopa sig på — ock av de uttalanden, som till mig gjorts
av liera utmätningsmän med mångårig erfarenket på området.

Såväl lagutskottet som kamrarna ka utgått från den uppfattningen,
att det kuvudsakligen var allmänna utskylder, skadestånd för brottslig
gärning ock barnuppfostringsbidrag, saken gällde. Denna uppfattning torde
emellertid knappast vara riktig. Sedan senaste riksdagen kar jag — som
jag redan förut antytt — satt mig i förbindelse med ett flertal utmätningsförrättare
i de större industrisamhällen, varpå Skåne är ganska rikt. Alla
kava samstämmigt uppgivit, att när det förekommer utmätning för utskylder,
dessa i regelu icke uppgå till kela avlöningeu, utan att där vanligtvis blir något
över för familjens underhåll, att det sällan förekommer utmätning för skadestånd
för brottslig gärning eller för barnuppfostringsbidrag, det sistnämnda
därför att personer i arbetarklassens ställning i regeln gifta sig så snart de
kunna med den kvinnan de hävdat, alt det däremot allt som oftast förekommer
utmätning för domstolsutslag, varigenom arbetare dömts att betala
skulder, som de åsamkat sig under sin ungkarlstid för kläder m. m. Så
länge en sådan arbetare, till vilken jag i detta sammanhang jämväl hänför
lägre tjänstemän, är ungkarl och således kan resa från en plats till en annan,
besväras kan kanske sällan av fordringsägare, men så snart kan satt bo
ock fått eu stadigvarande uppehållsort, göra sig fordringsägarna påminta.

Det lilla lösörebo sådana arbetare i regeln ha, sedan de satt bo och
bildat familj, är fritaget från utmätning, så att endast avlöningen finnes
att tillgå. När då fordringarna, som ibland är fallet, uppgå till belopp,
som motsvara flera månaders avlöning, är utmätningsförrättaren, om kan
skall fullgöra sin plikt, skyldig att verkställa utmätning i avlöning efter

Lagutskottets utlåtande Nr 14. 3

avlöning. Då kommer utmätningen säkerligen icke att gå ut över familjens
husgeråd, som ej får utmätas, utan över underhållet för hustrun och barnen.

Det måste säkerligen också för en icke allt för okänslig utmätningsförrättare
kännas hårt att beröva eu, i de flesta fall oskyldig hustru och de
ännu oskyldigare barnen deras sista brödbit. Det ligger nära till hands,
att eu sådan gäldenär tvingas att begära sig själv i konkurs för att få en
visserligen liten, men nödtorftig utkomst.

Många sådana gäldenärer skulle nog gärna vilja betala sina skulder,
om de kunde få fördela dem på en längre tid, så att familjen ändå kunde
hava sitt nödtorftiga uppehälle. Det var för att råda bot på allt detta
onda, så väl för utmätningsförrättarna som för arbetare och tjänstemän, som
motionen om ändring av 65 § utsökuingslagen framkom vid senaste riksdagen,
och det är i samma syfte, som denna motion framkommer, under
förhoppning att innevarande riksdag bättre skall förstå det behjärtansvärda
syftet med motionen.

Avsikten med att utsökningslagens § 65 formulerats så, att lösören
intill ett visst värde undantagits från utmätning, är väl den, att man velat
åt gäldenären och hans familj trygga äganderätten av de tillhörigheter,
som äro oundgängligen nödvändiga för livets nödtorft. Men, särskilt för
en familjeförsörjare, är det nödvändigt ej blott att äga kläder och möbler
till ett visst värde utan även att ha något att betala åtminstone hyra och
mat med. Detta har också erkänts i konkurslagen genom den formulering
denna lag erhållit. Konsekvensen bjuder, enligt min mening, att utsökningslagen
omformas så, att liknande bestämmelser där skapas.»

Såsom motionären erinrat har föreliggande fråga i auledning av inom Ärendets bebåda
kamrarna väckta motioner behandlats av 1915 års riksdag. I sitt
över berörda motioner avgivna utlåtande anförde lagutskottet: 1915.

»I 65 § utsökuingslagen stadgas för närvarande: »Från utmätning
skola undantagas dels nödiga gång- och sängkläder för gäldenären, hans
hustru och oförsörjda barn, dels ock, till ett värde av högst etthundrafemtio
kronor, nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören. Sakuas
utväg till nödtorftigt uppehälle; då skall av det förråd, som i huset fiunes
undantagas vad till underhåll för en månad tarvas. Lös pant må ej undantagas
från utmätning för den gäld, varför pantsättningen skett.»

Lagrummet erhöll denna lydelse genom lag den 17 mars 1905. Den
då vidtagna lagändringen innefattade en förbättring i utmätningsgäldenärens
ställning i två hänseenden. Dels höjdes värdegränsen för utmätningsfria

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

nödiga arbetsredskap och andra nödiga lösören från sjuttiofem till etthundrafemtio
kronor. Dels gjordes dessa lösörens fritagande från utmätning
oberoende av den förut även i fråga om dem stadgade förutsättning, att
utväg till nödtorftigt uppehälle saknas.

Vidare stadgas i 67 § bland annat dels, att gäldenärens innestående
avlöning för allmän eller enskild tjänst eller innestående pension å rikets
stat icke må utmätas, förrän gäldenären är berättigad att lyfta densamma,
dels att Konungen må för viss pensions- eller livränteanstalt förordna, att
därifrån utgående pension eller livränta ej får tagas i mät. Av sistnämnda
medgivande har Kuugl. Maj:t så till vida begagnat sig, att det bland annat
kan sägas vara regel, att offentliga och enskilda verks och inrättningars,
ävensom tjänstemannakorporationers livränte- och pensionskassor för vid
verket anställda eller korporationen tillhörande ämbets- och tjänstemän
äro inbegripna i förmånen i fråga. Där dylik frihet beviljats, har densamma
eu vidsträcktare innebörd än den först omförmälda, för lön och
för statspension gällande. Den omfattar nämligen även redan till utbetalning
förfallna pensions- eller livräntebelopp.

I förevarande motioner påyrkas nu, att denna vidsträcktare utmätningsfrihet
skall i viss omfattning komma jämväl avlöning och statspension
till godo. Enligt motionärernas mening borde nämligen stadgas, att endast
eu viss del av innestående förfallet löne- eller pensionsbelopp får utmätas,
medan återstoden skulle utgöra s. k. utmätningsfritt existensminimum.
Till stöd härför anföres, att den utfallande lönen eller pensionen ofta kan
utgöra den enda tillgång, gäldenären har att tillita för sitt och sin familjs
nödtorftiga lifsuppehälle, samt att denna billighetssynpunkt redan kommit
till beaktande i 31 § koukurslagen, enligt vilket lagrum konkursgäldenär,
som är ämbets- eller tjänsteman, tillägges av lönen så mycket som till hans,
hans familjs och hans oförsörjda barns underhåll tarvas. Ytterligare åberopas,
att i flere främmande länders utsökningsrätt eu med motionärernas
förslag överensstämmande regel skulle gälla.

Yad först beträffar den åberopade bestämmelsen i 31 § konkurslagen,
får utskottet erinra, att denna blott utgör en tillämpning på ett särskilt
fall av den allmännare regeln i 35 § samma lag, att konkursgäldenären
av vad han genom eget arbete av vad slag som helst kan förvärva må
använda, vad som åtgår till hans och familjens nödiga underhåll. Detta
stadgande är i sin ordning nödvändigt betingat av och utgör ett undantag
från den svenska konkursrättens stränga princip, att till konkursboet ingår

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

ej blott vad gäldenären vid konkursens utbrott äger, utan ock vad honom
tillfaller under hela den tid konkursen fortvarar. Här föreligga alltså
förhållanden, som icke äro jämförliga med dem, vilka äro för handen vid
en enkel utmätning.

I själva verket torde mot ((en lagändring, sådan som den av motionärerna
påyrkade, även om det icke bör förnekas, att densamma i enskilda
fall skulle tillfredsställa billighetens krav, möta mycket avsevärda betänkligheter.
Dessa betänkligheter hava ock i andra länder i allmänhet måst
tilläggas den vikt, att där gällande eller föreslagna stadganden om utmätningsfriket
i åsyftade fall ingalunda äga den räckvidd och betydelse, motionärerna
synas antaga. I vissa länder, såsom Danmark och Tyskland, gäller
den medgivna utmätningsfriheten väsentligen offentliga funktionärers —
eller vissa sådanas — löner, men däremot icke exempelvis tjänstefolks
och lönearbetares avlöning. På denna ståndpunkt kvarstår det antagna
danska förslaget till ny rättegångslag. I andra länder, såsom Frankrike,
Finland och Schweiz, är en motsvarande förmån visserligen medgiven
antingen för vissa procent å arbetslönens belopp (Frankrike) eller å den
summa som belöper på tiden från utmätning till nästa avlöningsdag
(Finland) eller för den del, som finns oundgänglig för gäldenärens och
hans familjs levnadsbehov (Schweiz). Men härvid är att märka, att såsom
allmän regel i fråga om de i skilda länder medgivna mer eller mindre långt
gående utmätningsfriheterna för lön, pension och därmed jämförliga inkomster
kan sägas gälla, att do väsentligen avse utmätningsfordringar,
som grunda sig på avtalsvis beviljad kredit. Däremot pläga de jämlikt
uttryckliga stadganden ej få åberopas vid indrivning av skatter, försörjningsbidrag
på grund av laglig skyldighet eller skadestånd på grund av
vållad kroppsskada eller brottslig gärning överhuvud. Den finska utsökningslagen
utgör såtillvida ett undantag, som densamma gör undantag blott
för försörjningsbidrag till make och barn, alltså bland annat icke för utskylder;
men i stället fritagas vid dessas indrivning icke några arbetsredskap
eller andra nödiga lösören, utom gång- och sängkläder.

Å andra sidan bör vidare erinras därom, att i de flesta länder, i
motsats till vad hos oss är händelsen, utmätningsrätten omfattar jämväl
lön, som ännu icke är intjänt eller förfallen. Undantag utgöra dock i viss
män Danmark och Horge samt i fråga om lönearbetares och tjänstefolks
avlöning Tyskland.

Hela frågan om utmätniugsfrihet för innestående lön och pension har
nyligen varit föremål för grundligt övervägande i Norge under där pågå -

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

ende reform av utsökningsväsendet. För närvarande gälla för gäldenären
ganska gynnsamma bestämmelser, vilkas närmare innehåll dock i flera
viktiga punkter är omtvistat. Den norska civilprocesskommissionens förslag
av år 1907 ställde sig på den ståndpunkt, att löne-, pensions- och därmed
likartade fordringar icke äro utmätning underkastade, förrän de förfallit
till betalning, samt att vid utmätning av förfallna belopp finge undantagas
vad nödvändigt behövdes till gäldenärens och hans familjs »tarvliga underhåll»
till nästa avlöningsdag. Men från båda dessa medgivanden gör förslaget
undantag i fråga om utmätning för skatter, skadestånd för uppsåtlig
skadegörande handling samt lagligen åliggande försörjningsbidrag. »Erfarenheten
har visat» — säger kommissionen — »att t. o. in. väl avlönade personer,
hos vilka intet annat utmätningsbart finnes, helt och hållet kunna
undandraga sig sin skatteplikt genom att lyfta avlöningen i förskott». —
Det sedermera framlagda regeringsförslaget till lov om tvangsfuldbyrdelse
av år 1911 har fullständigt anslutit sig till kommissionens förslag i dessa
delar.

Den svenska utsökningslagens stadganden om vad som från utmätning
må undantagas; gälla icke blott de utmätningsfordringar — huvudsakligen
gruudade å civila domar och utslag — som avhandlas omedelbart
i nämnda lag. Enligt kungl. förordningen om utsökningslagens införande
§ 14 och kungl. förordningen den 12 juli 1873 om utmätning för kronooch
kommunalutskylder m. m. § 7, äro de ock tillämpliga på bland annat
utmätning för utskylder, skadestånd för brottslig gärning samt barnuppfostringsbidrag.
Eu ändring ij^65 eller 67 § utsökningslagen i den av
motionärerna påyrkade riktning skulle alltså drabba även sådana utmätningsfordringar
; men rättfärdigheten och lämpligheten av ett sådant resultat
kan med skäl bestridas. I dessa fall är det så långt ifrån att den svenska
lagen, jämförd med andra länders, visar eu opåkallad hårdhet mot gäldenären,
att motsatsen är det verkliga förhållandet. 8åsom av det ovan anförda
framgår, synes ock rättsåskådningens utveckling hos våra grannar gå i
riktning mot ökad stränghet.

I fråga om skadestånd och underhållsbidrag blev ock vid högsta
domstolens granskning av förslaget till Divan omförmälda 1905 års ändring
i 65 § utsökningslagen den mening uttalad, att rättfärdigheten krävde en
förstärkning av fordringsägarens möjlighet att vinna betalning; och för
närvarande lärer, enligt vad utskottet inhämtat, lagberedningen hava spörsmålet
under övervägande, i vad det rör mödrars och barns försörjningsrätt,

Vad åter utskylder angår, kan det icke förnekas, att ordningen för

Lagutskottets utlåtande Nr 14. 1

deras indrivande, såsom det för närvarande är ställt, ej sällan innebär eu
obillig hårdhet. Men det synes utskottet, som om rätta vägen att råda
bot på detta förhållande icke vore att fritaga en '' viss del av den skattskyldiges
lön. I månget fall, där familjefadern är försumlig skattebetalare,
skulle för övrigt säkerligen denna frihet icke komma hustrun och barnen
till godo, men väl skulle måhända utmätningen komma att gå ut över
familjens husgeråd. En behövlig lättnad synes utskottet lämpligare kunna
åstadkommas genom förändrad anordning i fråga om skatteuppbörden.
Ett närmare ingående på detta spörsmål faller emellertid utom lagutskottets
uppgift.

Ifrågasättas kunde väl emellertid, huruvida icke vid utmätning förandra
fordringar än de nu berörda en viss ökad utmätningsfrihet för innestående
eller uppburna löne- och pensionsbelopp borde stadgas. Utskottet
vill icke förneka, att någon jämkning i gällande bestämmelser så väl i
detta fall som på närliggande områden kunde äga fog för sig. Frågan
torde dock ej äga större praktisk betydelse, och utskottet finner sig desto
mindre äga tillräcklig anledning att på grund av förevarande motioner
föreslå riksdagen att vidtaga någon åtgärd, som densamma i allt fall uppenbarligen
i mycket ringa grad skulle komma de klasser av löntagare till
godo, vilkas intressen motionärerna tydligen närmast avsett att främja.»

På grund härav hemställde utskottet, att motionerna icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Häremot avgav herr Lindhagen en reservation, som utmynnade i
samma hemställan som den nu väckta motionen med följande motivering:

»Uti den ekonomiska kamp, som för närvarande behärskar samhällena,
är det i arbetet för åstadkommande av ett bättre tillstånd en naturlig utgångspunkt
att kring varje individ söka skapa ett fridlyst område, inför
vilket stridens vågor lägga sig till ro, och där hans människovärde kommer
i åtnjutande av några elementära rättigheter. I den män något dylikt
kan åstadkommas genom lagstiftningen, får krediten och köpenskapen i
sina förehavanden sedan rätta sig därefter.

Motionärerna ha givit anvisning på ett viktigt och allt för mycket
bortglömt bidrag till denna angelägenhet. Utskottets dialektik har enligt
mitt förmenande icke kunnat undertrycka den naturliga känslan för att
på detta område även hos oss kan och bör göras åtskilligt.»

Vid ärendets behandling i kamrarna godkändes utskottets utlåtande,
i andra kammaren dock efter votering med 113 röster mot 45, vilka tillfullo
reservantens yrkande.

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

Utskottets

yttrande.

Såsom lagutskottet i sitt vid 1915 års riksdag avgivna utlåtande
anmärker, innehålla de Hes t a lagstiftningar ett mer eller mindre vittgående
förbud mot utmätning av gäldenärs avlöning, grundat huvudsakligen å
humanitära skäl: Utmätningen får icke beröva gäldenären hans oumbärligaste
existensmedel. Inskränkningarna åter i dylik utmätning äro i de
skilda lagstiftningarna utformade efter olika principer. Från utmätning
kan undantagas ett visst i lagen bestämt belopp eller en viss kvotdel av
lönen eller ock hela lönen, så länge den icke är intjänad eller icke är förfallen
till betalning, eller ett av utmätningsmannen i det särskilda fallet
bestämt existensminimum. Från dessa inskränkningar har dock i allmänhet
stadgats undantag till förmån för vissa slags fordringar, särskilt skatter,
underhållsbidrag och skadestånd på grund av brottslig gärning. Inskränkningarna
i rätten till utmätning av lönefordringar gälla alltså väsentligen
gäld, grundad å avtalsvis beviljad kredit, där borgenären vid kreditavtalets
ingående får anses hava varit medveten om sin risk i förevarande
avseende.

A andra sidan erinrade utskottet, att den hos oss gällande lagstiftning
i visst hänseende gynnade gäldenären i högre grad än flertalet utländska
lagstiftningar. Efter nya utsökningslagens införande har nämligen
omöjliggjorts för borgenär att, såsom dessförinnan brukats, för sin fordran
erhålla införsel i gäldenärens ännu icke intjänade eller förfallna lön.
Gäldenärens innestående avlöning för allmän eller enskild tjänst eller innestående
pension å rikets stat får numera icke utmätas, förrän gäldenären
är berättigad att lyfta den.

I likhet med fjolårets lagutskott hyser utskottet den uppfattning, att
i fråga om ovannämnda, i främmande lagstiftning vanligen i en särskild
klass ställda fordringar, nämligen utskylder, skadeståndsfordringar, underhållsbidrag
och därmed jämställda, det icke kan vara tillrådligt att bereda
gäldenär ytterligare utmätningsfrihet beträffande lön och pension utöver
den vår lag redan i vidsträcktare mån än de flesta länders medgiver. Det
må i detta hänseende påpekas, hurusom den nya norska exekutionslagen
av den 13 augusti 1915 härutinnan intager en vida strängare ståndpunkt.
Beträffande särskilt underhållsbidrag må vidare erinras, att
lagberedningen helt nyligen på grundval av ingående utredning kommit
till det resultat, att gällande lagstiftning i fråga om uttagande av dylika
fordringar hos löntagare fastmera är i starkt behov av ändring till bidragstagarens
bättre rättsskydd. Enligt eu av nya lagberedningen i samband
med dess år 1915 avgivna förslag till lag om barn utom äkten -

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

skap föreslagen lag om införsel i avlöning, pension eller livränta skall
den, som genom dom eller avtal berättigats att av barn, adoptivbarn, föräldrar,
adoptivföräldrar eller den, med vilken han är eller varit gift eller
utom äktenskap avlat barn, uppbära underhållsbidrag, äga att, där till betalning
förfallet bidrag icke erlägges, under vissa förutsättningar erhålla
införsel i den underhållsskyldige tillkommande avlöning för tjänst eller
annan arbetsanställning till gäldande av såväl förfallet belopp som bidraget i
övrigt, i den mån det förfaller till betalning. Yad vidare utskylder angår,
är utskottet i likhet med fjolårets lagutskott av den mening, att den hårdhet,
deras uttagande onekligen för närvarande i åtskilliga fall innebär,
bör sökas förmildrad på en helt annan väg, nämligen genom reformerad
anordning av uppbörden.

I fråga däremot om indrivning av andra fordringar — väsentligen
alltså dem, som grunda sig på avtalsvis beviljad kredit — göra sig, på
sätt redan fjolårets lagutskott erinrat, icke samma betänkligheter gällande.
Särskilt om gäldenären är familjeförsörjare, framstår det som en stränghet,
vilken i tillämpningen kan verka upprörande, om för en dylik fordran
hela det lönebelopp, gäldenären vid avlöningstillfälle har att lyfta och
som måhända är familjens enda medel till uppehälle, tages i mät, och än
mera om detta gång efter annan upprepas.

För utskottet har visserligen icke varit tillgänglig tillförlitlig utredning,
i vilken omfattning utmätningar av lön för fordringar av det slag,
här är i fråga, förekomma i praktiken. I detta sammanhang kan ock
erinras, att vissa stadganden i lagen om avbetalningsköp den 11 juni 1915,
särskilt det där medgivna handräckningsförfarandet, torde vara ägnat att i
ej ringa mån minska deras frekvens. Då säljaren återtager det sålda
godset, gå nämligen utestående oguldna poster å köpeskillingen i avräkning
mot godsets värde.

Då emellertid stadgandena i 67 § utsökningslagen i anledning av
lagberedningens förutnämnda förslag torde från annan synpunkt bliva under
en närmare framtid föremål för lagstiftningens övervägande, synes det utskottet
lämpligt, att uppmärksamheten fästes därå, att desamma även ur
den synpunkt, motionären framhållit, icke kunna anses motsvara rättskänslans
krav.

Det har blivit anmärkt, att det ifrågasatta skyddet mot avlöningars
utmätande för fordran skulle kunna skada gäldenären genom att i stället
utmättes annan egendom, som vore av ännu större betydelse för gäldenärens
existens. I den mån dylikt äventyr cj undanröjes redan genom lagens
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 sand. 9 käft. (Nr 14.) 2

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

stadgande att från utmätning får undantagas egendom intill visst värde,
förutsätter utskottet såsom självfallet, att även denna synpunkt vinner
beaktande under sakens utredning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t
ville taga under övervägande, huruvida och i vad mån
gällande lagstiftning må kunna skäligen ändras i syfte,
att avlöning för allmän eller enskild tjänst eller pension
varder till viss del skyddad för utmätning, samt för
riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning
kan föranleda.

Stockholm den 24 februari 1916.

På lagutskottets vägnar:

Carl lindhagen.

Reservationer:

l:o) av herr Lindhagen, som beträffande motiveringen velat utbyta
vad utskottet yttrat i tredje till och med sjätte styckena av sin motivering
med följande uttalande:

»Enligt utskottets mening kan den humanitära hänsynen icke anses
hava på ett rationellt eller tillräckligt sätt blivit tillgodosedd genom ovannämnda
föreskrift i nya utsökningslagen. I det utlåtande, som år 1915
avgavs av utskottet i förevarande fråga, medgav utskottet också, att någon
jämkning i gällande bestämmelser kunde äga fog för sig, så vitt de rörde
andra fordringar än dem, som i utländska lagstiftningen pläga undantagas
från utmätningsförbudet, ävensom på närliggande områden. Utskottets
antagande, att frågan hos oss dock ej skulle äga större praktisk betydelse,
synes knappast grundat i sakens natur och jävades också under sakens
handläggning i andra kammaren av i ämnet erfarna personer.

Utskottet erinrade förra året vidare, att den ifrågasatta lagändringen
uppenbarligen i mycket ringa grad skulle komma de klasser av löntagare
till godo, vilkas intressen de dåvarande motionärerna närmast avsett att

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

främja. Detta skäl för ett avslag synes i och för sig ej vara tillräckligt
bärande, om det visar sig, att åtgärden skulle på ett önskvärt sätt lända
andra klasser till fördel. Även antagandet i och för sig kan emellertid
icke heller, så vitt utskottet förstår, vara grundat på de verkliga förhållandena,
vilket även erinrades under fjolårets debatt i andra kammaren.

Under sådana omständigheter anser utskottet den fråga, som nu ånyo
väckts, vara väl förtjänt av en närmare undersökning.

Därest lagändring i angivna syftet skulle ifrågakomma, torde dock böra
undersökas, i vad mån från det utsträckta skyddet mot utmätning av gäldenärs
avlöning bör undantagas sådana fordringar, för vilka, på sätt ovan anmärkts,
i utländsk lagstiftning gjorts undantag härutinnan eller företrädesvis utskylder,
skadestånd för brottslig gärning samt underhållsbidrag. Därjämte bör övervägas,
huruvida den nu gällande lagstiftningen på ett fullt lämpligt sätt
tillgodoser dessa undantagsförhållanden. En viss kritik därav innefattas
i eu av nya lagberedningen i samband med dess år 1915 avgivna förslag
till lag om barn utom äktenskap föreslagen lag om införsel i avlöning,
pension eller livränta. Enligt detta förslag skall den, som genom dom
eller avtal berättigats att av barn, adoptivbarn, föräldrar, adoptivföräldrar
eller den, med vilken han är eller varit gift eller utom äktenskap avlat
barn, uppbära underhållsbidrag, äga att, där till betalning förfallet bidrag
icke erlägges, under vissa förutsättningar erhålla införsel i den underhållsskyldige
tillkommande avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning till
gäldande av såväl förfallet belopp som bidraget i övrigt, i den mån det
förfaller till betalning.

Därest utskylder också inbegripas under de medgivna undantagen,
bör dock lindring i den obetingade utmätningsrätten för sådana fordringar
kunna, på sätt lagutskottet vid 1915 års riksdag jämväl anmärkt, ernås
genom ändrade anordningar i fråga om skatteuppbörden.»

2:o) av herrar greve Spens, von Sydoiv och Pettersson i Bjälbo, vilka
hemställt, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.