Lagutskottets utlåtande Nr 10 (Utlåtande 1916:LU10 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

Nr 10.

Ankom till riksdagens kansli den 22 februari 1916 kl. 1 e. in.

Utlåtande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om nyttjanderätt till gravplats samt lag om
ändrad lydelse av 1 kap. 8 § och 2 kap. 43 § i lagen
om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907,
dels ock i ämnet väckt motion.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling; herrar Petersson i Lidingö villastad,
Trana *), Söderbergh, K. Larsson, Högberg *), Alexanderson *), greve
Spens, Dahl, Lars Olsson, Schotte, Lindqvist i Stockholm, Pettersson i
Bjälbo *), Persson i Norrköping, Gustafsson i Örebro, Karlsson i Fjöl
och Borg.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 14 januari 1916 dagtecknad proposition, nr 24,
vilken blivit till lagutskottet hänvisad, har Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet
förda protokoll ävensom kyrkomötets nedan om förmälda skrivelse, föreslagit
riksdagen att antaga följande

Förslag

till

l:o) Lag

om nyttjanderätt till gravplats.

Med upphävande av nådiga förbudet den 12 september 1783 emot
ytterligare försäljande av de en gång till privata försålda gravar i
kyrkor och kyrkogårdar, såvitt detta förbud avser gravar å kyrkogårdar,
förordnas som följer:

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 samt. 6 hä/t. (Nr 10 — 11.) 1

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

1 §•

Å kyrkogård eller annan allmän begravningsplats må gravplats
endast upplåtas med nyttjanderätt.

Sådan upplåtelse må ske för alltid eller för viss tid, högst femtio år.

2 §•

Avtal, varigenom upplåtes nyttjanderätt till gravplats, skall upprättas
skriftligen.

3 §•

Avgift för nyttjanderätt till gravplats skall, där ej annat avtalas,
utgå på en gång.

4 §•

Gravplats skall av nyttjanderättshavaren hållas i ordnat och värdigt

skick.

Råder å gravplats grov vanvård och avhjälpes den ej inom ett år
efter det upplåtaren förelagt nyttjanderättshavaren att sätta gravplatsen
i stånd, vare nyttjanderätten förverkad. Föreläggandet skall innefatta
erinran om den sålunda stadgade påföljden. År nyttjanderättshavaren
ej känd eller vet man ej, var han finnes, skall föreläggande, som nu
är sagt, införas tre gånger såväl i allmänna tidningarna som i tidninginom
orten; och varde tiden för den föreskrivna påföljdens inträdande
räknad från det sista kungörandet.

5§-

Då för viss tid upplåten nyttjanderätt till gravplats upphör på
grund av tidens utlöpande, äger, om gravplatsen är väl vårdad, nyttjanderättshavaren
rätt att mot skälig avgift erhålla förnyad upplåtelse, såframt
han anmält sig därtill före nyttjanderättstidens utgång och den
förnyade upplåtelsen icke medför synnerligt men för begravningsplatsens
ändamålsenliga ordnande.

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

6 §•

Har nyttjanderätt till gravplats upphört, må därå anbragt gravvård
eller annan överbyggnad av dess ägare bortföras inom sex månader
därefter. Vad som ej är bortfört inom nämnda tid, tillfaller upplåtaren;
vill denne från graven föra gravvård eller annan överbyggnad av konstnärligt
eller historiskt värde eller eljest av beskaffenhet att böra för
framtiden bibehållas, skall den åter uppställas inom begravningsplatsen
å lämplig, därtill avsedd plats.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1916 och i tillämpliga
delar lända till efterrättelse även beträffande de upplåtelser av gravplats å
kyrkogård eller annan allmän begravningsplats, som skett före nämnda dag;

samt

2:o) Lag

om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § och 2 kap. 43 § i lagen om nyttjanderätt till

fast egendom den 14 juni 1907.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 8 § och 2 kap. 43 § i lagen om

nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907 skola erhålla följande

ändrade lvdelse:

•/

1 KAP.

8 §•

Vad i 1 och 7 §§ stadgas angående längsta tid för beståndet av
rättighet, som där avses, äger icke tillämpning å upplåtelse, som sker
från kronan.

Ej heller äger vad i 1 § stadgas tillämpning å upplåtelse av nyttjanderätt
till gravplats på kyrkogård eller annan allmän begravningsplats.

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

2 KAP.

43 §.

Upplåtes jord på arrende för annat ändamål än jordbruk, skola å
sådan upplåtelse stadgandena i 1 och 4 §§, 5 § första stycket, 6—9,
18, 22, 25 och 26 §§, 27 § första stycket, 28—34, 36—41 §§ samt
42 § första stycket äga motsvarande tillämpning; dock att vad 33 §
stadgar angående rätt för jordägaren att uppsäga avtalet ej skall tilllämpas
efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, ej heller innan tillträde
skett, där arrendatorn på anfordran inom utgången av nästa dag för
avtalets fullgörande ställer säkerhet, med vilken jordägaren skäligen
kan nöjas.

År ej arrendetiden bestämd, skall avtalet upphöra att gälla efter
det uppsägning å någondera sidan skett.

Ej må genom förbehåll i avtalet stadgas inskränkning i arrendatorns
rätt att vid överlåtelse av fastigheten kvarsitta, ej heller för
arrenderättens förverkande stadgas annan grund än 36 och 37 §§ bestämma;
har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

Angående upplåtelse av nyttjanderätt till gravplats å kyrkogård
eller annan allmän begravningsplats är särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1916.

Av propositionen inhämtas, att Kungl. Maj:t genom skrivelse till
1915 års kyrkomöte förklarat sig vilja, jämlikt § 87 mom. 2 regeringsformen
inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkände
ett vid skrivelsen fogat förslag till lag om nyttjanderätt till gravplats,
ävensom att kyrkomötet i underdånig skrivelse den 15 november 1915,
med förklarande att det av Kungl. Maj:t för kyrkomötet framlagda förslaget
icke blivit av kyrkomötet i oförändrat skick godkänt, anmält, att
kyrkomötet för sin del antagit ett förslag till lag om nyttjanderätt till
gravplats av den lydelse, som det nu riksdagen förelagda förslaget till
sagda lag utvisar.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag,
får utskottet hänvisa till propositionen.

Lagutskottets utlåtande Nr 10. 5

I samband med denna proposition bär utskottet till behandling förehaft
en i anledning av propositionen av herr K. J. Ekman väckt motion
(I: 3 3), däri hemställts »att riksdagen — med avslag å Kungl. Maj:ts
proposition i vad den avser förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap.
8 § och 2 kap. 43 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14
juni 1907 — ville för sin del antaga följande

»Förslag till lag

om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 14 juni 1907 om vad iakttagas
skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt till fast egendom:

2 §■

Bestämmelserna i nya lagen avse ej upplåtelse under stadgad åborätt
av hemman eller lägenhet, som tillhör kronan eller allmän inrättning;
ej heller upplåtelse av nyttjanderätt till gravplats å kyrkogård
eller annan allmän begravningsplats.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1916.»

Till stöd för berörda hemställan har motionären anfört:

Förslaget till lag om nyttjanderätt till gravplats utgår ifrån, att
rätten till gravplats är av privaträttslig natur och då närmast att betrakta
såsom nyttjanderätt av samma art som nyttjanderätt, om vilken
förmäles i lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907.

I motsats till vad i lagförslaget gjorts gällande är jag av den
uppfattning, att bestämmelserna rörande rätt till gravplats icke tillhöra
privaträttens område och sålunda icke på något sätt beröras av nyttjanderättslagens
stadganden, utan att de äro av offentligt-rättslig karaktär
och i sin helhet tillhöra kyrkorätten.

Av stadgandena i lagen om jordfästning den 25 maj 1894 framgår,
att det åligger församlingen att anordna begravningsplats, där de avlidna
skola jordas. Gravplats tillkommer där en var inom församlingen
avliden, vare sig enskild gravplats förvärvats eller ej. Rätten att pryda
och vårda graven tillkommer den avlidnes anhöriga eller vänner, oberoende
av huruvida avtal om rätt till gravplats träffats eller icke. Skillnaden
i rätt till den enskilda gravplatsen och till gravplatsen å »fattigkyrkogården»
är endast den, att tiden för besittningsrätten till den
senare platsen ensidigt bestämmes av församlingen eller kyrkogårds -

Herr K. J.
Ekmans
motion.

Motionärens

motivering.

Lagutskottets utledande Nr 10.

förvaltningen i överensstämmelse med därom givna stadganden, under
det att tiden för besittningen av den enskilda gravplatsen bestämmes
genom avtal, som icke kan ensidigt ändras.

Den rätt till enskild gravplats, som genom avtal upplåtes, faller
även den inom den offentliga rättens område. Församlingen kan icke
till den enskilde upplåta en rätt av annan art än den, församlingen
själv har. Låt vara att församlingen genom ett privaträttsligt fång förvärvat
den jord, som upptages av begravningsplatsen; när denna jord
blivit i enlighet med därom givna stadganden för sitt ändamål invigd,
kan därefter församlingen icke göra någon privaträtt till jorden gällande,
utan den rätt församlingen därefter bar till platsen är, såsom nämnts,
av offentligt-rättslig karaktär. Att någon del av begravningsplatsen
— så länge denna består såsom sådan — sedermera skulle kunna med
äganderätt i privaträttslig mening upplåtas till enskild är fullkomligt
uteslutet. Likaså att nyttjanderätt i nyttjanderättslagens mening skulle
kunna till enskild överlåtas. Den rätt, innehavaren av en gravplats har,
är icke vare sig äganderätt eller nyttjanderätt utan allenast en offentligträttslig
besittningsrätt, utan de särskilda kvalifikationer, som åtfölja besittning
under äganderätt eller under nyttjanderätt. När därför i kyrkostämmoförordningen
§ 2 stadgas om kyrkostämmas befogenhet med avseende
å begravningsplats, talas endast om kyrkostämmans befattning
med »ordnande och fördelning'')'') av begravningsplatser samt avgifter för
dem. Visserligen förekommer i 12 § 5 mom. hälsovårdsstadgan den
25 september 1874 tal om »gravar, som blivit upplåtna åt enskilde med
ägande- eller besittningsrätt»; men denna författning är av administrativ
natur, och det är en känd sak, att de i dylika författningar begagnade
ordalagen icke alltid äro valda med den omsorg, som hade vederbort.

I den underdåniga skrivelse från kyrkomötet, som bilagts Kung!.
Maj:ts proposition, uttalar sig kyrkomötet härom — med anledning av
en utav mig därstädes väckt motion — i följande ordalag:

»Såsom av motionen framgår, har densamma föranletts därav, att
enligt motionärens uppfattning det rättsområde, vilket Eders Kungl.
Maj:ts förslag avser att reglera, tillhör den offentliga rättens och icke
privaträttens område. Enligt kyrkomötets mening talar åtskilligt för
riktigheten av denna motionärens uppfattning. Men då bestämmelserna
i föreliggande lagförslag till sitt innehåll äro av beskaffenhet att kunna
ansluta sig till vare sig den ena eller den andra rättsuppfattningen i
denna mera teoretiska fråga, finner kyrkomötet, som icke ansett sig
böra bestämt uttala sig i detta avseende, den anmärkta omständigheten
icke utgöra hinder för huvudsakligt godkännande av Eders Kungl. Maj:ts

Lagutskottets utlåtande Nr 10. 7

förslag sådant det föreligger. Kyrkomötet vill dock framhålla, att enligt
kyrkomötets uppfattning det vore önskligt, att bestämmelserna om
nyttjanderätt till gravplats gjordes helt oberoende av bestämmelserna i
lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Exempelvis synes den rätt
till inteckning, som nyssnämnda lag medgiver, icke lämpligen böra förekomma
med avseende å rätt till gravplats. Då denna fråga icke tillhör
område för kyrkomötets beslutanderätt, bar kyrkomötet endast på det
sätt nu skett velat vidröra densamma.»

Då såsom ovan nämnts även församlingens rätt till begravningsplatsen,
sedan densamma invigts och så länge den för sitt kyrkliga
ändamål användes, är av offentligt-rättslig karaktär, lärer någon tilllämpning
av t. ex. stadgandena i 1 kap. 2—7 §§ nyttjanderättslagen
icke beträffande rätt till gravplats kunna komma i fråga. Det förefaller
då oegentligt, att endast bestämmelserna i 1 § av detta kapitel skola
undantagas från tillämpning å upplåtelse av rätt till gravplats, såsom
i Kungl. Maj:ts proposition föreslås. Riktigast torde vara, såsom även
kyrkomötet framhållit, att bestämmelserna om nyttjanderätt till gravplats
gjordes helt oberoende av bestämmelserna i lagen om nyttjanderätt till
fast egendom.

Vid granskningen av förslaget till lag om nyttjanderätt till gravplats
bar inom utskottet uppmärksamheten fästats å de ingalunda sällsynta
fall, där upplåtelse av gravplats förbundits med åtagande av den
myndighet, som bär kyrkogården under sin vård, att mot viss, en
gång för alla, erlagd gottgörelse ombesörja gravens framtida underhåll.
I sådana fall är kyrkogårds förvaltningen visserligen gentemot medkontrahenten
eller annan, som från medkontrahenten härleder rätt till
gravplatsen, i privaträttslig mening förbunden att fullgöra sitt åtagande
härutinnan, men sedan ingen nyttjanderättshavare i lagförslagets mening
längre existerar, t. ex. om den ursprunglige nyttjanderättshavarens
släkt utgått, finnes ej vidare någon rättsägare, som med laga verkan
kan tillhålla förvaltningen att uppfylla sina kontraktsenliga förpliktelser.
I dylikt fall lära hinder ej möta för kyrkogårdsförvaltningen
att låta gravplatsen förfalla och därefter med stöd av bestämmelsen i
lagförslagets 4 § genom meddelat föreläggande bereda sig rätt att fritt
disponera över densamma.

Utskottet finner väl en anordning, som kan medföra följder av
nyss antydd art, icke vara i allo tillfredsställande, men då enligt
utskottets förmenande skälig trygghet i berörda hänseende synes kunna
vinnas genom särskilda bestämmelser vid sidan av det föreliggande lag -

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

förslaget, har utskottet icke ansett sig böra ifrågasätta någon ändring
i nu berört syfte i detta av kyrkomötet biträdda förslag. Utskottet
håller nämligen före, att en nödig kontroll över att kyrkogårdsförvaltning
icke låter komma sig till last åtgärder, som ovan berörts, skulle
kunna vinnas exempelvis genom att till kungl. förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 gjordes ett
tillägg av den huvudsakliga innebörd, att de för granskning av församlings
räkenskaper utsedda revisorer skulle erhålla kännedom om de fall,
där församlingen åtagit sig underhållsskyldighet av gravar och i samband
härmed tillfälle att efterse, i vad mån nämnda skyldighet fullgjorts.

Den i ämnet väckta motionen finner utskottet ej böra till någon
riksdagens åtgärd föranleda; och då utskottet i övrigt ej har något att
erinra mot de riksdagen förelagda lagförslagen, får utskottet hemställa,

a) att riksdagen, med avslag å den i ämnet
väckta motionen, måtte bifalla ifrågavarande proposition,
och

b) att riksdagen måtte i skrivelse hos Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande,
huruvida icke genom tillägg till kungl. förordningen
om kyrkostämma samt om kyrkoråd och
skolråd den 21 mars 1862 eller genom annan lämplig
åtgärd ökad trygghet må kunna vinnas för behörigt
fullgörande av den underhållsskyldighet av gravplats,
som kyrkogårdsförvaltning eller församling må hava
åtagit sig, samt för riksdagen framlägga det förslag,
som härav kunde föranledas.

Stockholm den 18 februari 1916.

På lagutskottets vägnar:
ALBERT PETERSSON.

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

Reservationer:

l:o) av herr Petersson i Lidingö villastad, som, med instämmande
av herrar K. Larsson och greve Spens, anfört:

1783 års förbud mot ytterligare försäljande av de en gång till
privata försålda gravar i kyrkor och kyrkogårdar stadgar ett allvarsamt
och strängt förbud för kyrkoherdar, kyrkoråd och föreståndare så i
städerna som på landet att till salu utbjuda och föryttra någon grav i
kyrkan eller på kyrkogården, som en gång tillförene blivit såld. Vill
man söka för sig klargöra det föreställningssätt, som låg till grund för
denna lagbestämmelse, så träffar man ingalunda det rätta, om man däri
inlägger betydelsen av ett köp i vanlig privaträttslig mening. Avtalet
hade i stället i sig något besläktat med from stiftelse. Den dödes stoft
skulle tillförsäkras en ostörd viloplats och kyrkan som. kyrklig myndighet
åtog sig att sörja därför mot en kontant ersättning. Därför förbands
understundom med dylikt avtal en donation till kyrkan för vård
och underhåll av graven, under katolska tiden någon gång för läsande
av vissa själamässor för den döde. Föreställningen om vanlig privat
äganderätt till graven och om viss person som rättssubjekt till dylik
äganderätt var — även om ordalagen i överenskommelsen kunde vara
annorlunda avfattade och även om gravplatsen skulle komma till användning
jämväl för släkten — så främmande som möjligt för en dylik
uppgörelse.

Att 1783 års förbud icke kan i obegränsad tid utan vidare upprätthållas
är jag den förste att erkänna. När så lång tid har gått, att
minnet av den döde helt förbleknat, släkten dött ut och nya generationer
kommit, som ha behov av de gamla gravplatserna, då må även de
gamla gravarna försvinna, om de råkat i lägervall och ingen finnes,
som vidare vårdar sig om dem.

Men att för detta ändamål helt övergiva den gamla pietetsfulla
uppfattningen, att göra avtalet om gravplats till ett slags nyttjanderätt
till jord i vanlig privaträttslig mening, för vilken nyttjanderätt då ock
städse måste finnas ett personligt eller juridiskt rättssubjekt — det synes
mig vara lika litet tilltalande som det måste föranleda konsekvenser,
som knappast torde varit tillräckligt beaktade. Särskilt stötande verkar
denna konstruktion i de fall där — såsom numera är synnerligen vanligt
— upplåtelsen av gravplatsen förbindes med åtagande av den mynBihang
till riksdagens protokoll 1910. 9 samt. G käft. (Nr 10—11.) 2

10 • Lagutskottets utlåtande Nr 10.

dighet, som har kyrkogården under sin vård, att för obegränsad framtid
ombesörja gravens vård och underhåll, ett åtagande för vilket särskild
på en gång inbetald ersättning då ock gäldas. Grunden för och syftet
med ett dylikt avtal är just att göra gravplatsens bibehållande i orubbat
stånd oberoende av visst rättssubjekt, oberoende av om anhöriga
ej längre finnas eller ej vårda sig om graven.

Med. den nya lagen synas mig dylika avtal — redan slutna eller
för framtiden tillkommande — bliva utan åsyftat värde, och anser jag
detta ur rent praktisk synpunkt vara den största bristen i det föreliggande
lagförslaget. Ty den nya lagen förutsätter alltjämt tillvaron
av en »nyttjanderättshavare», som skall vara ansvarig för att graven
städse hålles i ordnat och värdigt skick, och mot vilken föreläggande
skall riktas att därutinnan avhjälpa förefintliga brister. Sker ej så, är
»nyttjanderätten» förverkad, d. v. s. kyrkogårdsmyndigheten förfogar
över graven efter förgottfinnande. Om denna myndighet själv har
underhållsskyldigheten inverkar icke härå, den är icke »nyttj anderättshavare».

Intet är alltså som hindrar, att kyrkogårdsförvaltningen underlåter
att fullgöra ett gjort åtagande att underhålla och vårda en gravplats
och därefter, sedan densamma fått förfalla, förelägger »nyttj anderättshavaren»
att sätta graven i stånd.

Antagligen är ett sådant förfarande icke att befara, så länge ännu
någon finnes, som kan anses som nyttj anderättshavare och som sålunda
äger befogenhet att, eventuellt genom rättegång, framtvinga ett fullgörande
av gravunderhållet. Men annorlunda ställer sig saken, då ingen
känd nyttjanderättshavare finnes, och ett föreläggande alltså med giltig
verkan kan ske genom kungörelse i tidningarna. Då är det ingalunda
uteslutet, att en kyrkogårdsförvaltning kan finna med sin fördel förenligt
att använda det i lagen anvisade enkla förfaringssättet och utan
att väcka uppseende förvärva rätt att ånyo disponera gravplatsen och
bliva kvitt det framtida underhållet. Att, för förfarandet finna något
skäl, som kan nödtorftigt tillfredsställa vederbörande själva, lärer med god
vilja knappast vara oöverkomligt.

Möjligen vill man häremot invända, att detsamma lärer bliva
fallet, även om man skulle genom stadgande i lagen söka förebygga
en dylik eventualitet. Ty sedan ingen för gravens bibehållande intresserad
längre finnes, kan ju en kyrkogårdsförvaltning i alla händelser
förfara efter gottfinnande utan att utsätta sig för någon sakägares ingripande.
Härå svaras, att det dock är en väsentlig åtskillnad, om
gällande lag betecknar åtgörandet som otillbörligt eller genom sin av -

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

fattning och. hela sin läggning, om icke direkt uppmanar därtill, så
dock ej tager bestämt avstånd därifrån. För övrigt torde i förra fallet
en viss uppsikt över kyrkogårdsförvaltningens åtgörande kunna påräknas
vid visitationer och andra dylika kyrkliga förrättningar, vilket
däremot knappast lärer kunna ifrågasättas, om gravplatsernas vård och
underhåll i beskriven lag tilläggas karaktären av en angelägenhet av
uteslutande privaträttslig art.

Den brist, som jag nu påpekat, gör lagförslaget enligt min mening
oantagligt. Bristen kunde möjligen ha nödtorftigt avhjälpts genom införande
av en bestämmelse i viss mån motsvarande den, som innehölls
i 3 § sista punkten av det till lagrådet remitterade förslaget, och av den
huvudsakliga innebörd, att den i nuvarande 4 § stadgade påföljd för
försummelse att hålla gravplats i ordnat och värdigt skick icke skulle
inträda i det fall, att kyrkogårdens förvaltning enligt därom träffat
avtal själv vore för gravens underhåll ansvarig. Men med hänsyn till
det läge, vari ärendet för närvarande befinner sig därigenom, att kyrkomötet
redan antagit det av kungl. maj:t för riksdagen framlagda förslaget,
och då i allt fall en omarbetning synes högeligen önskvärd i
syfte att få bort det krasst privaträttsliga grepp på ämnet, varav förslaget
präglas, så finner jag mig icke böra framlägga något förslag till
kompletterande bestämmelse av nyss antydd innebörd; utan hemställer,

att förslaget icke måtte av riksdagen bifallas.

2:o) Beträffande utskottets hemställan under a): av herr Bogberg,
som ansett, att utskottet bort hemställa om avslag å Kungl. Maj:ts
proposition, så vitt avser förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 kap.
8 § och 2 kap. 43 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom den
14 juni 1907 samt om bifall till den av herr K. J. Ekman väckta
motionen.