Lagutskottets utlåtande Nr 10 (Utlåtande 1911:LU10 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

Nr 10.

Ankom till Riksdagens kansli den 17 februari 1911 kl. 6 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelser till
Kungl. Maj.t angående bättre förmånsrätt för kommunalutskylder
m. m.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft nedan intagna,
inom Andra kammaren väckta till utskottet hänvisade motioner, nämligen nr 15
af herr J. Bengtsson i Bjärnalt, med hvilken herrar Oscar N. Olsson i Broberg,

Gast. Månsson, Erik Andersson, A. Henrikson, A. Magnusson, 0. H. Svensson,

A. C. Gunnar sson, F. E. Ählfvengren, Aug. Ifvar sson, John Erlansson,

Alfr. Lundgren, Anders Olsson, Knut Tengdahl instämt, nr 26 af herr P.

M. Olsson i Blädinge och nr 53 af herrar M. Ström och C. Biström.

Herr Bengtsson i Bjärnalt har i sin motion anfört följande: Herr Bengts »Uti

en vid 1910 års riksdag väckt motion (nr 91) hemställde jag, som motion
att Biksdagen ville besluta att i underdånig skrifvelse till Ivungl.

Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Biksdagen
framlägga dels förslag till sådan ändring af 17 kap. 6 paragrafen han delsbalken,

att förmånsrätt i fastighet enligt nämnda lagrum måtte näst

efter kronoutskylder åtnjutas för på fastigheten belöpande stads- och kommunalutskylder,
af kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslutade afgifter
till kyrka och skola samt vägskatt, härads- och landstingsmedel, dock

endast för sista och löpande året, dels det förslag till ändring af 17 kap.

12 paragrafen till handelsbalken, hvartill sistnämnda förslag kunde föranleda.

Vid samma riksdag förelågo tvenne andra motioner, åsyftande förändring
åt gällande bestämmelser angående förmånsrätt för kommunalutskylder,
nämligen motionen nr 49, afgifven af herrar Ström i ÖfverTorneå
och Biström, och nr 84 af herr Olsson i Blädinge.

Bihang till Biisd. prof. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 10 Höft. (Nr 10). 1

Lagutskottet* utlåtande Nr 10.

I den förra motionen föreslogs, »att Riksdagen ville besluta att i
underdånig skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t,, täcktes
låta utreda, huruvida förmånsrätt framför inteckningar kunde utsträckas
att gälla på fastighet belöpande landstingsskatt, bidrag till skjutsentreprenader,
vägskatt, sådana utskylder, som af stadsfullmäktige, kommunal- och
kyrkofullmäktige äfvensom å allmän rådstuga, kommunal- och kyrkostämma
beslötes, samt vidare afgifter utgående inom härad eller tingslag för dess
gemensamma behof».

I den senare åter hemställdes, »att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t för Riksdagen framlägga
förslag till sådana bestämmelser, att kommun tillförsäkrades förmånsrätt i
gäldenärs bo för i vederbörlig ordning uttaxerade kommunalutskylder,
äfvensom att, där dessa utskylder vore debiterade för utarrenderad jordbruksfastighet,
desamma måtte, i den mån de icke af arrendatorer eller
ägaren guldits, af fastigheten utgå med förmånsrätt».

I det med anledning af motionerna afgifna betänkande, nr 16, föreslog
lagutskottet, att ifrågavarande motioner icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda. Denna utskottets hemställan bifölls i Första
kammaren. I Andra kammaren däremot bifölls den af herr Olsson i
Blädinge väckta motionen. Frågan hade alltså fallit för den riksdagen.

Då jag emellertid är fullt öfvertygad om behofvet af bättre förmånsrätt
för kommunala utskylder och särskild! kommunala utskylder påförda
för fastighet, kan jag icke underlåta att äfven vid innevarande års riksdag
upptaga frågan. .

De skäl, som 1910 års lagutskott anförde för motionernas afseende,
voro dels »att den nu väckta frågan, i hvad den afsåge förmånsrätt i
fastighet för kommunalutskylder, ej läte sig tillfredsställande regleras utan
mer omfattande ändring, än då ifrågasatts, åt vissa till kommunallagstiftningen
hörande stadganden — ändringar, hvilka fordrade desto noggrannare
öfvervägande, som med skattskyldigheten i ifrågavarande afseende den
kommunala rösträtten intimt sammanhängde, dels att principiella skal
talade mot en sådan förmånsrättsordning som den af motionärerna påyrkade.
Ett af dessa principiella skäl var, såvidt jag kan finna, att «införandet
af nya s. k. legala eller tysta, med panträttslig verkan förenade
förmånsrätter i allmänhet icke kan anses öfverensstämmande med de regler,
som böra gälla för en god kreditlagstiftning.» Detta skål är ungefär detsamma,
som under den tid af nära 22 år, dä frågan om införande af en
allmän förmånsrätt för kommunalutskylder förevar, ständigt anfördes mot
införande af en sådan förmånsrätt. Det hette då, att »den grundsatsen

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

vore antagen, att de s. k. tysta förmånsrätterna borde i lagstiftning undvikas
såsom skadligt inverkande på realkrediten». Skälet vederlädes oupphörligt,
men anfördes likväl åter och åter. Det var att förlikna vid Tors
bockar, som slaktades på kvällen, men påföljande morgon åter voro lefvande.
Slutligen måste dock motståndarne till den föreslagna förmånsrätten gifva
sig. Man kunde nu hafva väntat, att detta skäl skulle få vara begrafvet
med dem. Så blef dock icke fallet. Då efter cirka 20 års förlopp, vid
1908 års riksdag, väcktes en motion om bättre förmånsrätt för kommunala
utskylder för fastighet, gräfdes .åter det gamla skälet upp. Och sedan
man vidtagit en af förhållandena påkallad omkostymering, fann man det
åter användbart. Det möttes emellertid redan vid sin återuppståndelse af
vederläggning från förkämpar för eu mera praktisk synpunkt, och det
borde, efter en ytterligare vederläggning vid 1910 års riksdag, vara moget
för en ny hvila.

Att i detta speciella fall någon vikt icke heller bör tillmätas den
generella satsen, att »fastighetskrediten är en för ömtålig sak för att medgifva
inteckningshafvarncs tillbakasättande i förhållande til) tysta panträttsägare
i andra än strängt begränsade undantagsfall», torde äfven förut
hafva ådagalagts.

Det enda vägande skälet mot medgifvande af förmånsrätt i fastighet
för kommunala utskylder för densamma är nog det förefintliga sambandet
mellan kommunal skattskyldighet och kommunal rösträtt. Äfven detta skäl
är berördt vid behandlingen af frågan om eu allmän förmånsrätt för
kommunalutskylder. Då 1878 års Riksdag för sin del antagit ett förslag
till sådan förändring af 17 kap. 6 paragrafen handelsbalken, att detta
lagrum skulle erhålla följande lydelse: »Företrädesrätt till lös egendom

tillkommer därnäst Kronan för gäldenärs utskylder för sista och löpande
året, hvilka ej för fast egendom utgå, samt därefter landsting och kommuner
för de till dem utgående utskylder för samma tid», förkastades
detta förslag af Kungl. Maj:t, bland annat af det skälet, att »syftemålet
med förslagets antagande endast ofullständigt skulle vinnas, enär för kommunalutskylder
för fast egendom icke kunnat stadgas förmånsrätt i samma
egendom såsom för Kronans ränta». Efter en dylik kategorisk förklaring
kan det synas förmätet af en lekman att komma med förslag om just en
dylik förmånsrätt. Men då jag otaliga gånger sett exempel på att teoretiska
betänkligheter få vika för den praktiska nyttan, har jag ansett mig
kunna föreslå åtminstone en skrifvelse om eu närmare utredning af denna
fråga. Att ett sådant stadgande om förmånsrätt i fastighet för kommunalutskylder
för samma egendom är praktiskt möjligt torde icke kunna för -

4 Lagutskottets utlåtande Nr 10.

nekas. Kungl. Maj:ts ofvannämnda yttrande om omöjligheten däraf synes
mig böra tolkas såsom åsyftande den logiska omöjligheten, det motbjudande
för tanken i att låta en jordägare — om ock först i andra hand — med
sin fastighet svara för fastighetens kommunalutskylder, hvilkas betalande
åligger en arrendator. Vid behandlingen i Andra kammaren af de år 1910
väckta motionerna framfördes ungefär samma synpunkt åt lagutskottets
ärade vice ordförande, herr landshöfdingen Widén. »Det vore», sade han,
»otänkbart att lägga förmånsrätten på egendom, som icke tillhörde den,
som skulle betala skatten». (Med sistnämnda uttryck torde talaren väl
hafva afsett den, som blifvit påförd skatten.) Häremot kan invändas, att
detta förhållande sedan uråldriga tider ägt rum beträffande kronoutskylder
vid förändringar i äganderätten till en fastighet. Att en fastighet byter
om ägare, sedan taxeringen för ett år afslutats, är ett synnerligen ofta
inträffande fall — i synnerhet å platser där spekulation i fastigheter förekommer.
Och det inträffar ännu oftare, sedan i lag blifvit bestämdt, att
bevillning för fast egendom erlägges af den, som för nästföregående året
författningsenligt mantalsskrifvits eller bort mantalsskrifvas såsom ägare af
fastigheten. Således skall t. ex. år 1911 bevillning för eu fastighet påföras
den, som för år 1910 är mantalsskrifven för densamma. Bevillningen
för 1911 skall erläggas först i slutet af samma år. Det är således
eu tidrymd af nära 2 år, som ligger emellan den tidpunkt, som är bestämmande
i fråga om hvem som skall påföras bevillningen, och den tid,
då bevillningen skall erläggas. Under denna tidrymd kan naturligtvis en
fastighet flere gånger växla ägare. Det är således så långt ifrån, att det
är »otänkbart» att lägga förmånsrätten på eu egendom, som icke tillhör
den, som skall betala skatten, att detta tvärtom är något, som redan skett
och icke medfört några vådor i praktiken.

»Och», fortsatte samme talare, »ändå orimligare vore att göra eu
persons kommunala rösträtt beroende af, huruvida eu annan betalar skatten
för honom eller icke, t. ex. när den skattskyldige vore en arrendator eller
föregående ägare». Det synes mig emellertid icke med log kunna påstås,
att om den af mig ifrågasatta förmånsrätten kommit till stånd, en arrendators
rösträtt blefve beroende af huruvida en annan betalade skatten
för honom. Ty arrendatorn skulle, enligt min tanke, fortfarande påföras
kommunalutskylder för den arrenderade fastigheten och hans rösträtt
vara beroende på hans vilja och förmåga att betala utskylderna.
Endast om han saknade tillgångar till utskyldernas gäldande, skulle
fastigheten kunna tagas i mät för desamma. Härigenom skulle kommunen
kunna få ut sina utskylder. Huruvida arrendatorn därigenom skulle

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

återfå sin genom underlåtenheten att betala utskylderna förlorade rösträtt
kom me naturligtvis att bero på, om arrendatorn blefve försatt i konkurs
för annan gäld eller icke. Att jordägaren på detta sätt finge i förhållande
till kommunen i andra hand svara för de å fastigheten belöpande kommunala
utskylderna torde icke kunna anses såsom någon orättvisa, då ju
en stor del af dessa utskylder äro till nytta för honom. I de flesta fall
skulle nog också en jordägare kunna genom sin förmånsrätt enligt 17 kap.
6 paragrafen IJandelsbalken göra sig betäckt för det erlagda utskyldsbeloppet.
Jag vågar således påstå, att endast teoretiska betänkligheter möta
mot den af mig föreslagna reformen.

Vidare anmärker lagutskottets vice ordförande, att den af motionärerna
anvisade vägen icke skulle hjälpa för alla fall. »Den skulle icke hjälpa
för sådana fall, där egendom, som tillhörde kronan, innehades såsom boställe
eller på arrende eller på annat sätt. » Ja, detta är visserligen sant.
Ven i det stora flertalet fall skulle den dock hjälpa. »Ej heller gällde
den för sådana fall, där skatten utginge för inkomst.» Detta är också
fullt riktigt, men något sådant har icke heller varit afsedt. Jag har med
min motion velat vinna bättre förmånsrätt för kommunala utskylder för
fastighet. Och anledningen till denna begränsning har varit, att jag ansett
det vara af vikt för en kommun att hafva en grupp af utskylder,
som med visshet komme att inflyta. Detta senare har nog ursprungligen
vant fallet med kommunala utskylder för fastighet. En annan anledning
till den gjorda begränsningen var, att sistnämnda utskylder torde kunna
betraktas såsom ett slags objektskatt. Det är själfva objektet, fastigheten,
som man vill träffa med dessa utskylder, och icke den mer eller mindre
tillfälliga ägaren eller brukaren däraf. Det är då helt naturligt, att kommunen
bör åtnjuta med panträttslig verkan förenad förmånsrätt i detta
objekt, fastigheten. Slutligen erbjöd sig ju ock härvidlag en analogi med
kronoutskylder för fastighet.

Kan det af mig åsyftade målet emellertid vinnas på annan väg, som
är bättre än den af mig föreslagna, har jag visst ingenting däremot. Beträffande
den af herr landshöfding Widén anvisade vägen vill jag emellertid
anmärka, att icke heller den hjälper för alla fall. Den är ingalunda
osviklig beträffande en arrendator. Om t. ex. denne uppgjort lösöreköp
om sitt inventarium, är ingenting vunnet med en uppflyttning af förmånsrätten.
Denna utväg hjälper icke heller, då ett ombyte ägt rum i äganderätten
till eu fastighet. Och just i sådana fall torde ett hjälpmedel
vara af behofvet påkalladt. Det af mig åsyftade målet vinnes således icke
på den vägen. Klart är emellertid, att en sådan ändring som den af ifra -

i; Lagutskottets utlåtande Nr 10.

gavarande talare föreslagna skulle vara af stor nytta, ock därför borde äfven
den utvägen komma under ompröfning vid en eventuell utredning.

Att ett verkligt behof af bättre förmånsrätt för kommunalutskylder
för fastighet förefinnes i landets olika delar, därom vittnar förekomsten
vid 1910 års riksdag af motioner af representanter från tre från hvarandra
så aflägset liggande delar af landet som Kronobergs län, Hallands
län och Norrbottens län, och det bestyrkes ännu mera däraf, att i förevarande
motion instämma representanter för andra delar af landet. Att
detta behof finues icke endast i landskommuner framgår däraf, att bland
de instämmande finnas flere stadsrepresentanter.

Att eu utredning af bästa sättet att tillgodose detta behof bör ske,
därom borde alla kunna vara ense. riksdagens Andra kammare har redan
genom sitt år 1910 fattade beslut visat, att den vill vara med om en sådan
utredning. Mot eu dylik borde icke heller från Första kammarens
sida vara något att invända.

Tidpunkten för igångsättande af en sådan utredning torde just nu
vara inne. Fm genomgripande omläggning af den direkta statsskatten har
just skett, hvarvid man utgått från principen, att inkomst af jordbruk
skall beskattas efter samma grunder som annan inkomst, Bevillning för
fast egendom skall visserligen — om ock i reducerad form i afbidan
på omläggningen af den kommunala skattskyldigheten bibehållas tills \ idare.
I samband med lösandet af sistnämnda fråga skall naturligtvis spörsmålet
om ett annat ordnande af den kommunala rösträtten besv aras. Ingen
tidpunkt kan vara lämpligare för en tidsenlig reformering af gällande
stadganden om förmånsrätt för kommunala utskylder eller eventuellt utskylder
öfver hufvud taget. Om — såsom väl är att antaga - sambandet
mellan skattskyldigheten till staten och den kommunala skattskyldigheten
med däraf beroende kommunal rösträtt äfven formellt upplöses, torde
frågan om en arrendators rösträtt i kommunen icke komma att stå^ hindrande
i vägen för medgifvande af förmånsrätt i en fastighet för å densamma
belöpande kommunala utskylder. Och en med panträttslig verkan
förenad förmånsrätt i fastighet torde bli ännu mera åt behofvet pakallad,
om omläggningen af den kommunala skattskyldigheten kommer att ga i
den riktningen, att rena objektskatter införas.

Af yttersta vikt är emellertid, att frågan om den kommunala skattskyldigheten
och spörsmålet om förmånsrätt för de kommunala utskylderna
lösas på en gång. Tillämpandet af denna princip hade varit att rekommendera
vid utarbetandet af den förra året antagna förordningen om inkomst-
och förmögenhetsskatt. Ty sannolikt är, att med gällande stad -

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

gande om förmånsrätt för kronoutskylder i en mängd fall icke skall kunna
uttagas skatt för inkomst af fastighet, enär 17 kap. 6 paragrafen handelsbalken
väl icke är tillämplig annat än i fråga om den hädanefter till
beloppet obetydliga bevillningeu för fast egendom.

På grund af hvad jag ofvan anfört får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville besluta att i underdånig skrifvelse till Kung!.

Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t ej mindre låta utreda, på hvad
sätt kommuners intresse af, att kommunala utskylder — och särskildt
sådana, som utgå för fast egendom — verkligen till kommunerna inflyta,
må kunna bättre tillgodoses, än hvad förhållandet är med gällande stadgande
om förmånsrätt, än äfven för Riksdagen framlägga de förslag,
hvartill utredningen kan föranleda.»

Herr Olssons i Blädinge motion är af följande lydelse: Herr Olssons

» Vid förra årets riksdag tillät jag mig uti en motion, nr 84, föreslå, motion.
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag till
sådana bestämmelser att kommun tillförsäkras förmånsrätt i gäldenärs bo
för i vederbörlig ordning uttaxerade kommunalutskylder, äfvensom att,
där dessa utskylder äro debiterade för utarrenderad jordbruksfastighet, desamma
må, i den mån de icke af arrendator eller ägare guldits, af fastigheten
utgå med förmånsrätt.

Såväl denna framställning som tvenne andra motioner med ungefär
samma syftemål blefvo af lagutskottet på anförda skäl afstyrka.

Emellertid, då ärendet förekom till behandling i Riksdagen, visade
det sig, att de skäl motionärerna anfört ägde större bärkraft än dem utskottet
anfört för sitt afslagsyrkande, i det att Andra kammaren med 110
röster mot 65 biföll den af undertecknad i ämnet väckta motionen.

Det torde alltså härigenom få anses konstateradt, att det förefinnes
ett verkligt behof af eu förändring angående förmånsrätten för de kommunala
utskylderna och detta särskildt beträffande dem, som utgå af jordbruksfastighet.

Det enklaste sättet att nå det åsyftade målet kunde väl tyckas vara
att uppflytta själfva förmånsrätten så att säga på ett högre plan, men detta
ensamt är ej tillräckligt att i alla afseenden ocli förekommande fall uppnå
detta mål.

Då t. ex. jordegendom är upplåten till s. k. landbo eller arrendator,
hvilken enligt 57 paragrafen i kungl. förordningen om kommunalstyrelse
på landet svarar för den arrenderade fastighetens kommunalutskylder,
och ifall denne gör konkurs med ringa eller kanske inga till -

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

gångar, så liar kommunen också ringa eller alls inga utsikter att utfå
dessa utskylder. Att en sådan eventualitet under vissa förhållanden kan
blifva mycket kännbar för öfriga skattdragande uti en kommun, ligger i

öppen dag. . .

Det är klart att eu reform uti antydda hänseende för med sig vissa

svårigheter, men man må hoppas att desamma, med hjälp af eu god vilja,

icke skola visa sig oöfvervinneliga.

Sedan förra året har ytterligare tillkommit ett skäl, som talar för eu
ändring till ett bättre uti ifrågavarande hänseende, nämligen prästlönemedlen,
hvilka, efter hand som gällande lönekonventioner utgå, sedermera få natur
af vanliga kommunalutskylder och således förlora den förmånsrätt desamma
nu i viss mån äga. I öfrigt ber jag få hänvisa till de motiveringar, som
lågo till grund för förra årets motioner i ämnet och som äro tillfinnandes

i lagutskottets betänkande nr 16 för 1910.

Att åvägabringa en utredning uti allt hithörande och därpå grunda
ett bestämdt yrkande är i de flesta fall för en enskild motionär icke
aärna möjligt. '' Hvad som åsyftas är kort och godt att i görligaste måtto
tillförsäkra kommunerna de skattemedel, som lag- och författningsenligt
beslutas. På hvad sätt detta lämpligast kau ske, torde endast genom Kungl.
Majtts försorg kunna tillfullo utredas, hvarför jag tillåtei mig föreslå,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa om sådan
utredning, att bättre förmånsrätt i gäldenärs bo än den nu gällande må
tillförsäkras kommun för i vederbörlig ordning beslutade kommunalutskylder,
äfvensom att, där dessa utskylder äro debiterade för utarrenderad jordbruksfastighet,
desamma må, i den män de icke af arrendator eller ägare guldits,
af fastigheten utgå med förmånsrätt, samt därefter för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill en sådan utredning kan föranleda.»

Herrar Herrar Ström och Biström hafva i sin motion anfört följande:

Itröms och »Då behofvet af bättre förmånsrätt för kommuner att utfå till dem
Rislröms utgående utskylder synes oss synnerligen trängande, tillåta vi oss att i
motion, likhet med hvad fallet var vid nästföregående riksdag inkomma med
framställning i ärendet och anhålla att därvid få följande synpunkter
beaktade.

H. 13. 17:6 gifver kronan företräde till betalning ur tast egendom
af å densamma hvilaude skatter, men däremot är samma rätt icke medgifven
kommun beträffande dess pålagor. Äfven om det skulle kunna
möta svårigheter i lagstiftningsväg att genomföra en sådan lagändring
att kommunen härvidlag blefve likställd med kronan, så är denna sak

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

af så stor praktisk betydelse, att man för den skull linge underkasta sig
iörenämnda svårigheter. Kommunen, såsom en beståndsdel i staten, bör
väl åtnjuta samma förmåner som denna. De olägenheter och förluster,
som kommuner åsamkas därigenom, att de icke äga samma förmånsrätt
som kronan, hafva tillräckligt många gånger i Riksdagen
påvisats,. och enligt hvad omröstningen vid sistförflutna riksdag utvisar,
vai åtminstone Andra kammaren ej obenägen för eu lagändring i de i
ämnet väckta motionernas syfte, trots det att lagutskottet afstyrkt bifall
till samtliga ifrågavarande motioner. Lagutskottet har såsom" skäl för
sitt afstyrkande åberopat, dels svårigheter att tillfredsställande kunna
regleia den väckta fragan utan att på samma gång vidtaga en omfattande
ändring i kommunallagen, dels principiella skäl grundade på fastighetskrediten.
Savidt vi första, afser ändringen af kommunallagen
stadgandet, att jordägare eller boställsinnehafvare, som åt landbo eller
an endator upplåtit jord eller boställe, är från erläggande af kommunalutskyld»1
därför befriad. Genom att bifalla förslaget om förmånsrätt
till fast egendom skulle man alltså komma i kollision med kommmunallagen,
som ju ålägger arrendator!! skattskyldighet för innehafd jordegendom.
Den ifrågasatta ändringen skulle också komma att inverka på den
kommunala rösträtten.

Det torde emellertid kunna påstås, att det ligger större vikt uppå,
att ge kommunen bättre förmånsrätt för sina skatter än att bibehålla
bestämmelsen om landbos och arrendators skattebetalningskyldighet, och
att det alltså endast är på sin plats att vidtaga eu ändring härvidlag.
Man har sagt, att det vore otänkbart att lägga förmånsrätt för skatt
på egendom, som icke tillhör den skattskyldige, men fråga är väl,
om man ovillkorligen skall vala tvungen att anse innehafvare!! af egendom
för den skattskyldige, då han ej har äganderätt till egendomen.
Enligt nu gällande lag är detta visserligen bestämdt, men är det därför
sagdt, att denna bestämmelse har tillräckligt stöd i det allmänna rättsmedvetandet?
Tvärtom torde man kunna påstå, att den åsikten allmänt
är utbredd, att icke blott krono- utan äfven kommunalutskylder
åligga den fasta egendomen och ej ovillkorligen innehafvaren däraf.
Skattens karaktär af personlig skuld torde kunna anses minst sagdt
omtvistad. Den kan väl knappast lägga hinder i vägen för att lägga
förmånsrätt på tast egendom. Ej heller torde konsekvenserna af den ifrågasatta
bättre förmånsrätten i praktiken kunna få någon större betydelse
med afseende på den kommunala rösträtten. Dessutom bör man val
försöka göra lätten att rösta så litet som möjligt beroende på förmågan
Bihang till Likså, protokoll 1911. 7 Sami. 1 Afd. 10 Höft. 2

Utskottets

yttrande.

10 Lagutskottets utlåtande Nr 10.

att betala. Såsom mycket riktigt anmärkts, kan exempelvis en arrendator
gå miste om sin rösträtt enbart därigenom, att jordägaren försummar sin
skattebetalningsskyldighet, i den händelse denna nu öfverflyttas på den
fasta egendomen, ty arrendator!! har ju i ifrågavarande fall redan förlorat
sin rösträtt genom iråkadt obestånd.

Det är vår fasta öfvertygelse, att eu lagändring i syfte att bereda
kommunerna större möjlighet att utfå dem tillkommande skatter är af
behofvet påkallad, och eftersom det i allmänhet är på grund af inteckningar
till onaturligt höga belopp som den fasta egendomen ej räcker
till betalning af de skulder, som komma så lågt ner i förmånsrättsordning
som i 11 I,. 17; 12, så anse vi, att förmånsrätten för de kommunala
afgifterna bör sättas framför inteckningarnas. Skulle detta lämp ligast

ske genom att uppflytta hela förmånsrätten, sådan den är i IL B.
17: 12, till H. B. 17: 6, så är däremot intet att invända. Då vi emellertid
nu liksom föregående är anse eu utredning i ämnet nödvändig, in skränka

vi oss till att vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville besluta, att i underdånig skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och på hvad
sätt förmånsrätt framför inteckningar må utsträckas att gälla på fastighet
belöpande landstingskatt, bidrag till skjutsentreprenader, vägskatt, sådana
utskylder, som af stadsfullmäktige äfvensom å allmän rådstuga, kommunaloch
kyrkostämma beslutas, samt vidare afgifter, utgående inom härad eller
tingslag för deras gemensamma behof.

Enligt 17 kap. 6 § handelsbalken i 1734 ars lag, hvilket lagrum
väsentligen oförändradt fortfarande är gällande, skulle för afrad, tionde
och all annan ränta af fast egendom, på sätt i nämnda kapitel närmare
stadgades, den hafva företräde till samma jord, som den ränta ägde. Beträffande
förmånsrätt för kronoutskylder saknades i öfrigt af naturliga skäl
särskild föreskrift i sagda lag. Stadgande i sådant hänseende upptogs
först i lagstiftningen genom förordningen den 8 oktober 1861, hvarigenom
kronan tillerkändes det företräde till lösegendom för gäldenärens utskylder
sista och löpande året, de där ej för fast egendom utgå, som omförmäles
i 12 § första stycket af nämnda kapitel.

I detta sammanhang förtjänar uppmärksammas den faktiska förändring,
som skett i den rätt, nämnda stadganden afse att bereda, dels genom den
nya lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt, dels ock genom den nya
löneregleringen för prästerskapet och hvad därmed sammanhänger.

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

Vid den tidpunkt, då berörda stadgande infördes i allmänna lagen,
kände man ännu föga åt den beskattning för kommunala ändamål, hvilken
i våra dagar erhållit en så vidsträckt användning; och hvad som då utgjordes
bestod till största delen i personliga tjänstbarheter. I eu senare tid
hafva förhållandena härutinnan väsentligt förändrats. 1 den män emellertid
de kommunala bebofveu och i följd däraf äfven beskattningen ökades, blef det
också af större vikt, att de påräknade inkomsterna någorlunda ordentligt
inflöto. Såsom bidragande härtill fästes tidigt nog uppmärksamhet vid den
fördel, som läge i företrädesrätt framför öfriga fordringsägare till betalning
ur eu gäldbunden persons egendom.

Til! ett positivt resultat ledde dessa önskningsmål först, dä på Riksdagens
initiativ genom lag den 25 april 1889 i 17 kap. 12 § liandelsbalken
infördes följande stadgande: »Sist skola med förmånsrätt ur gäldenärens
egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sins emellan:
kommunal- och stadsutskylder, af kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslutade
afgifter till kyrka och skola samt härads- och landstingsmedel,
samtliga dock endast för sista och löpande året'':. Såsom skäl för den
törmånsrätt, som sålunda tillerkändes kommunerna för dem tillkommande
skatter, hänvisades inom Riksdagen på den osäkerhet, som vore en följd
<if omöjligheten tur dem att tillfredsställande beräkna de belopp, som för
deras förseende med nödiga inkomster behöfde uttagas. Därjämte framhölls,
att, om, såsom derstädes i landtkommuner inträffade, en enda eller
några få medlemmar innehade största delen af kommunens skattetal, skulle
en sådan medlems oförmåga att gälda sina utskylder blifva alltför betungande
för de öfriga, och följderna däraf i synnerhet kännas hårda, i den
mån han genom sitt öfvervägande röstetal bidragit till kommunens belastande
med de utgifter densamma måste vidkännas. Då staten för de
utskylder, den medelst begagnande af sin beskattningsrätt betingat sig.
ägde förmånsrätt, syntes ock konsekvensen fordra, att enahanda rätt tillkomme
kommun för de utskylder den i öfverensstämmelse med dess beskattningsrätt
ålagt sina medlemmar. Såsom skäl för att ej sätta förmånsrätten
högre än som sålunda skedde anfördes å andra sidan särskilt den
fara för fastighetskrediten, som däraf syntes kunna blifva eu följd.

Med den allt vidsträcktare verksamhet på det kommunala området,
som varit kännetecknande för den senare tiden, och med de allt större
kraf, som därmed måst ställas på kommunernas skattdragande medlemmar,
ar det uppenbart, att kommunernas intressen i berörda afseendeu blifvit
allt mera framträdande.

Det behof, som sålunda numera torde förefinnas af en ändring i

Lagutskottet# utlåtande Nr 10.

förutnämnda år 1889 tillkomna stadgande i 17 kap. 12 § handelsbalken
till större trygghet för kommunerna, har äfven tagit sig uttryck uti från
skilda håll inom Riksdagen framställda yrkanden i sådant hänseende.
Sålunda hemställdes vid såväl 1908 som 1910 års riksdagar af olika
motionärer, att kommunalutskylder måtte erhålla högre plats i förmånsrättsordningen.
Sistnämnda år bifölls äfven af Riksdagens Andra kammare
ett af motionären P. M. Olsson i Blädinge framställdt yrkande, att Riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kung!. Maj:t för Riksdagen
framlägga förslag till sådana bestämmelser, att kommun tillförsäkras
(bättre) förmånsrätt i" gäldenär bo för i vederbörlig ordning uttaxerade
kommunalutskylder, äfvensom att, där dessa utskylder vore debiterade för
utarrenderad jordbruksfastighet, desamma måtte, i den mån de icke af arrendator
eller ägare guldits, af fastigheten utgå med förmånsrätt.

Gentemot dessa yrkanden, för såvidt de afsett bättre förmånsrätt i
fastighet för utskylder, som å den belöpa, har, såsom i motionerna anmärkts,
tidigare erinrats, att den förevarande frågan ej läte sig tillfredsställande
regleras utan mer omfattande ändring, än som då ifrågasatts, af
vissa till kommunallagstiftningen hörande stadganden, samt att dessa ändringar
fordrade desto noggrannare öfvervägande som med skattskyldigheten
i ifrågavarande afseende den kommunala rösträtten intimt sammanhängde.
Därjämte har gjorts gällande, att det syntes tvifvel underkastadt, huruvida
behofvet "af den påyrkade förmånsrätten i fastighet verkligen vore
tillräckligt trängande för att, såsom ifrågasatts, motivera ett tillbakasättande
af den säkerhet, som inteckning i fastighet afsåge att bereda.

Då af ofvan anförda och af motionärerna närmare utvecklade skäl
utskottet anser det vara af vikt, att en undersökning kommer till stånd
för beredande åt kommunerna af en bättre ställning i ifrågavarande afseende,
lär därvid, hvad särskildt angår förhållandet mellan en kommun å
ena sidan samt jordägare och arrendator å den andra, böra tillses bland
annat, att ej annan rubbning sker i de principer, som härutinnan vunnit
uttryck i den gällande kommunallagstiftningen, än som kan befinnas nödigt
för fullföljande af det ifrågavarande ändamålet. Äfven synes i anslutning
till hvad förut framhållits vid fråga om ny lagstiftning i det förevarande
ämnet böra tillses, att det kreditintresse vinner beaktande, som, kanske
mest för småbruket och det mindre jordbruket, i våra dagar med i ögonen
fallande styrka- gör sig gällande. I hvad mån med hänsyn till sagda
intresse eller andra omständigheter kan medgifvas, att kommunalutskylder
för fastighet beredas en annan eller bättre ställning i det ifrågavarande
afseendet än kommunalutskylder i öfrigt, likasom äfven i hvad mån och

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

under hvilka villkor de kunna tillerkännas förmånsrätt framför inteckningar
i fastigheten, lär böra bero af en blifvande undersökning.

Det synes utskottet så mycket mer anledning, att det förevarande
spörsmålet nu upptages till undersökning, som detsamma tydligen sammanhänger
med den på dagordningen stående frågan om ordnande af den kommunala
beskattningen i allmänhet, hvilken som bekant för närvarande är
föremål för utledning.

Ehuruväl det ofvan framhållna behofvet af en förändring i förmånsrättsordningen
i afseende å kommunalskatt endast i mindre mån lär göra
sig gällande beträffande härads- och landstingsmedel in. fl. allmänna avgifter,
lär dock, på sätt äfven påyrkats i herrar Ströms och Riströms ifrågavarande
motion, under utredningen böra inbegripas frågan om och i
hvad mån förändring i förmånsrätten äfven med afsende å dessa afgifter
må böra ske.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande motioner,
måtte i skrifvelse till Kungi. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, på hvad sätt och under
hvilka villkor kommuners, tingslags, härads och
landstings samt andra med dem jämförliga menigheters
intresse att utbekomma utskylder och därmed likställda
afgifter, hvilka skola till dem utgöras, må bättre
tillgodoses än som enligt gällande stadganden om förmånsrätt
är förhållandet samt för Riksdagen framlägga
det förslag, som däraf kan föranledas.

Stockholm den 17 februari 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

Herrar Lindhagen och Lausson i Edsbäcken hafva anhållit få antecknadt,
att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet