Lagutskottets utlåtande Nr 02 (Utlåtande 1918:LU62 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 02.

Nr 62.

Ankom till riksdagens kansli den 24 maj 1918 kl. /j 4 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Stärner, Rogberg, greve Spens, Dahl,
Alfred Petrén, Permansson, Fant*), Lagerkvist, Lindqvist i Kosta, Ernst Lindley, Karlsson
i Fjäl*), Svensson i Betingetorp, Johansson i Trollhättan, Ericsson i Åtvidaberg
och Hammarskjöld.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 15 februari 1918 dagtecknad proposition, nr 154,
vilken blivit hänvisad till lagutskottet, har Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga här nedan intagna förslag till lag angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

I sammanhang med omförmälda lagförslag har Kungl. Maj:t i en
likaledes den 15 februari 1918 dagtecknad proposition nr 155, varöver
utskottet samtidigt härmed avgiver särskilt utlåtande, framlagt förslag
till lag om ändring i vissa delar av 14 och 18 kap. strafflagen.

De av Kungl. Maj:t framlagda lagförslagen stödja sig i huvudsak
på ett av den s. k. reglementeringskommittén den 31 december 1910
avgivet betänkande och innefatta i väsentliga delar:

1. Åtgärder för befordran av sjukvård åt könssjuka:

A. Införande av kostnadsfri behandling utom sjukhus (ambulatorisk
vård) för alla könssjuka. 4 och 7 §§i huvudförslaget.

B. Inrättande av polikliniker för könssjuka i större städer; 5 §
i huvudförslaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 samt 46 käft. (Nr 62.) 1

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 62.

C. Anordnande av upplysnings- och undervisningsverksamhet

angående könssjukdomarnas natur och smittfarlighet; 27 §

i huvudförslaget.

2. Tvångsåtgärder mot spridande av könssjukdomarnas smitta:

A. Åtgärder av straffrättslig natur:

a) införande av straffbestämmelser för utsättande för eller
överförande av könssjukdom; 14 kap. 21 § strafflagen.

b) utvidgning av gällande straffbestämmelser för koppleri;
18 kap. 11 § strafflagen.

B. Åtgärder av sanitär natur:

a) bestämmelser om skyldighet för varje könssjuk att underkasta
sig nödig läkarbehandling samt ställa sig till efterrättelse
föreskrift, som av läkare meddelas angående
sjukdomens behandling eller till förekommande av smittans
spridning; 3 § i huvudförslaget.

b) bestämmelser om skyldighet att till vissa tjänsteläkare,
kallade sundhetsinspektörer, anmäla den, som blivit anmäld
som smittkälla eller åtalad för vissa brott; 11 och
12 §§ i huvudförslaget.

c) bestämmelser om uppsikt över könssjuka i syfte att bringa
dem under erforderlig läkarbehandling; 8—10 och 13—26
§§ i huvudförslaget.

C. Upphävande av prostitutionens reglementering.

Beträffande det närmare innehållet av förslaget till lag angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar får utskottet hänvisa till KungL
Maj:ts proposition nr 154 jämte därvid fogade protokollsutdrag.

Utskottet finner nu föreliggande lagförslag, jämte det av KungL
Maj:t i proposition nr 155 framlagda, vara ägnat att på ett humanare
och tillika verksammare sätt än nu är fallet motarbeta könssjukdomarnas
utbredning och att sålunda bliva ett kraftigt medel mot''den
samhällsfara, som dessa sjukdomars spridning innebär. Att våra nuvarande
anordningar till könssjukdomarnas bekämpande äro synnerligen
otillfredsställande torde vara tillfyllest ådagalagt. \ ad särskilt reglementeringen
av prostitutionen angår, har den verkställda utredningen visat, att
detta system, sådant det hittills tillämpats, saknar det samhällshygieniska

Lagutskottets utlåtande Nr Cd. °

värde, som därmed avsetts, och att eu utveckling av systemet till
medicinsk effektivitet torde vara praktiskt ogenomforbar. Da härtill kommer,
att reglementeringen är ägnad att ingiva tungt vägande betänkligheter av
rättslig, social och moralisk art, synes det utskottet givet, att regleme
rin''^systemet icke vidare bör upprätthållas i någon form. Ur denna sy -punkt finner utskottet välbetänkt, att det sanitära kontrollsystem, som innefattas
i det föreliggande lagförslaget, är frigjort från det |samband med losdnvarlagen,
som är karaktäristiskt för den i vårt land tillämpade reglementeringen.
Föreställningen, att eu på lösdrivarkagen grundad hygienisk
specialkontroll över prostituerade kvinnor skulle medföra något namnvar
sanitärt utbyte, har genom utredningen angående reglementeringssystemets
verkningar visats vara felaktig. Vid sadant förhållande larer ^®
icke böra komma ifråga att för könssjukdomarnas bekampande vidare
använda sig av en dylik specialkontroll, utan torde samhällets forsva
mot dessa sjukdomar hädanefter böra läggas på en bred grundval oc i

an°tfterl:ltgraSng:lk0ttet ägnat förslagets »lika bestämmelser
har utskottet också ansett sig kunna tillstyrka detsamma med allenast
ett par smärre jämkningar.

Vid behandlingen av lagförslaget har utskottet ansett sig hora taga
i övervägande ett efter propositionens avlämnande i ärendet avgivet uttalande
av Dermatologiska sällskapet, som utgör eu sammanlutning av
läkare i Stockholm, vilka företrädesvis behandla hud- och könssjukdomar.
I detta uttalande har sällskapet i huvudsak a^siutit sig till forskget me
dock, ehuru i vissa avseenden ej enhälligt, framhållit önskvärdheten
ändringar i 9, 11, 14 och 15 §§ av detsamma.

5 §■

I tredje stycket av 5 § har föreslagits, att i stad, som har ett invånarantal''av
tjugutusen eller därutöver, skall finnas nödigt antal po i
kliniker, å vilka tillfälle till kostnadsfri undersökning och behandling av
könssjukdomar skall beredas. Då det emellertid möjligen kan mota svårigheter
för en del städer att redan vid lagens
poliklinik inrättad och det därjämte torde kunna tankas fall, da anordnande
av poliklinisk behandling av nu ifrågavarande sjukdomar icke
är av behovet påkallad, har utskottet ansett sig hora i denna paragr
intaga en bestämmelse därom, att Konungen skall aga pa framställning

Derin (biologiska

sällskapet.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 62.

r>nli tvd'' tlllS Vidare medgiva befrielse från skyldighet att anordna sådan
poliklinik, som nu sagts.

9 §•

2 fr%a °m denna paragraf har Dermatologiska sällskapet ansett,
att den borde fa följande ändrade lydelse: F

ornatJnZJ S,om bebaQdlar könssjuk, att den sjuke under sådana

omständigheter, att fara för smittans spridning kan anses vara för handen,
antingen avbrutit behandlingen hos läkaren eller underlåtit att ställa sig
till efterrättelse enligt 8 § meddelad föreskrift, är han pliktig att därom
hos sundhetsinspektören i orten göra skriftlig anmälan.

Till motivering härav har sällskapet anfört:

... -i ®Vl befara att den sjukes förtroende till läkaren kommer att i betänklig
grad rubbas, om läkaren är skyldig att, såsom 9 8 i kung!, propositionen
föreskriver, utan avseende på omständigheterna i övrigt vid
varje patientens överträdelse av läkarens föreskrift eller avbrott i behandlingen,
gorå anmälan därom till sundhetsinspektören. Mången gånsr
beror ett . avbrott i behandlingen eller en annan överträdelse av de av
lakaren givna föreskrifterna ingalunda på försumlighet hos patienten,
ef heller behover alltid darmed åstadkommas fara för smittans spridande
r oljden av en onödig anmälan torde nog bliva, att den sjuke mången
gång skall kanna sig utsatt för trakasseri, och hans ovilja kommer att
närmast tralla lakaren. Förfarandet bliver därför otvivelaktigt äo-nat att
afskranka många sjuka från att i tid söka vård hos sakkunnig och samvetsgrann
läkare, och sålunda motarbetas just lagens syfte nämligen att
befordra de sjukas frivilliga medverkan.

Dessutom torde även med bästa vilja och samvetsgrannhet oöverstigliga
praktiska svårigheter resa sig för de läkare, som sköta ett större
antal konssjuka, och framför allt för poliklinikläkarne, att i enlighet med
propositionens 9 § fullgöra anmälningsskyldigheten angående avbrott i
behandlingen.

Enligt den av sällskapet förordade formuleringen kan läkaren taga
mera hänsyn till de individuella förhållandena, och dessutom göres mindre
vald pa hans tystlåtenetsplikt, vilken ju är eu oundgänglig förutsättning
för ett förtroendefullt förhållande mellan patient och läkare, och
därmed aven för en framgångsrik behandling.

° i ..^j * den. n,u av sallskapet föreslagna formuleringen av 9 8 kunde
mahanda invändas, att densamma kommer i strid med 3 §. Det syns

Lagutskottets utlåtande Nr 62. 5

emellertid rimligt, att i fråga om nämnda paragraf samma princip Unge
göra sig gällande som beträffande 8 §, vilken tillåter läkaren att tillämpa
det i denna paragraf framställda stadgandet med hänsyn till de omständigheter,
som i varje enskilt fall kunna föreligga. Det kategoriska stadgandet
i 3 § har ju dock sin moraliska betydelse såsom fastslående den
sjukes plikt mot samhället att låta behandla sig.»

Det av Dermatologiska sällskapet framställda ändringsförslaget avser
att åt läkaren inrymma en vidsträcktare rätt att pröva, huruvida anmälan
enligt 9 § skall äga rum eller icke. Vid bedömandet av detta ändringsförslag
torde till en början böra bemärkas, att ett visst utrymme för
läkarens prövningsrätt förefinnes även med den avfattning, paragrafen
har i den kungl. propositionen. Den i paragrafen omhandlade anmälningsskyldigheten
avser ju i första hand de fall, då patient underlåter
att ställa sig till efterrättelse de av läkaren själv meddelade föreskrifterna.
Det lärer kunna förutsättas, att läkaren vid meddelandet av dessa
föreskrifter tager erforderlig hänsyn till patientens individualitet och
övriga föreliggande förhållanden samt icke meddelar andra föreskrifter
än sådana, som han anser nödvändiga. Med hänsyn härtill torde den
i paragrafen stadgade skyldigheten att anmäla överträdelse av de givna
föreskrifterna icke kunna befaras föranleda några onödiga anmälningar.

Den i paragrafen omförmälda anmälningsplikten avser vidare sådana
fall, då patient avbrutit behandlingen utan att för läkaren styrka, att behandlingen
övertagits av annan läkare. Angående denna del av paragrafen
yttrar föredragande departementschefen i lagförslagets specialmotivering
följande: »Detta stadgande innebär icke, att anmälan till

sundhetsinspektören ovillkorligen skall göras så snart läkaren konstaterat,
att den sjuke avbrutit behandlingen. I många fall torde det vara
lämpligt, att läkaren till en början anmodar den sjuke att till honom
insända, intyg, att annan läkare övertagit behandlingen och först om
denna anmodan åsidosättes, inskrider med anmälan om saken.» Utskottet
förutsätter, att det av departementschefen anvisade förfaringssättet kommer
att av vederbörande läkare tillämpas i sådana fall, då omständigheterna
icke påkalla ett omedelbart inskridande med anmälan. Under
denna förutsättning torde icke heller den föreslagna skyldigheten att
anmäla avbrott av behandlingen komma att föranleda onödiga anmälningar.

På grund av vad sålunda anförts kan utskottet för sin del icke finna,

Utskottet.

fl Lagutskottets utlåtande Nr 62.

att den föreslagna paragrafens avfattning i den kungl. propositionen är
ägnad att ingiva några betänkligheter i de av Dermatologiska sällskapet
angivna avseenden. Däremot synes det utskottet vara av stor vikt, att
ett blivande stadgande om skyldighet för läkarne att anmäla försumliga
patienter icke lämnar allt för stort spelrum åt läkarens individuella uppfattning.
. Detta kunde nämligen lätt föranleda godtycke vid bestämmelsernas
tillämpning. Erfarenheten från våra grannländer synes i detta
avseende vara av en viss betydelse.

Reglementeringskommittén omnämner i sitt betänkande (Del. I, s.
294—95), att i Kristiania sedan år 1888 tillämpats ett system, som ålägger
läkarne att för vederbörande hälsovårdsmyndighet anmäla alla könssjuka
patienter, men därvid utsätta patientens namn och adress endast
i de fall, då vederbörande läkare anser detta lämpligt. Kommittén meddelar,
att detta system i tillämpningen lett därtill, att sådana könssjuka,
som vårdas å sjukhus eller poliklinik, städse anmälas med utsatt namn
och bostad, under det att inom privatpraktiken en del läkare aldrig göra
sådan anmälan och andra läkare göra den endast i undantagsfall. Eu
dylik ojämnhet i förfarandet måste givetvis uppväcka allvarliga betänkligheter.
I det lagförslag, som år 1899 framlades för det norska stortinget,
hade man också sökt ett korrektiv häremot genom bestämmelser
om ovillkorlig anmälningsplikt. Nämnda lagförslag innehöll i 15 § följande
stadgande: »Naar en Laege icke sel v fortsaetter Behandlingen af

en syfilitisk Syg, som endnu befinder sig i en Periode, i hvilken Tilbagefald
af Sygdommen i smitsom Form sandig er åt befrygte, paahviler
det ham åt gjöre Anmeldelse til Sundhedskommissionens Ordfprer med
Opgiven av den Syges Navn, saafremt der ikke for ham fremlsegges
Bevidnelse fra en anden Laege om, att Behandlingen er övertaget av
denne.»

Från Danmark äro erfarenheterna av ungefär enahanda art. Lagen
den 10 april 1874 innehöll bestämmelser om rätt för läkare att hos
vederbörande myndighet anmäla könssjuk patient, som i förtid upphörde
med behandlingen. Enligt vad reglementeringskommittén meddelar
(Del I sid. 296), förekom emellertid inom läkarnes privatpraktik dylik
anmälan endast rent undantagsvis. Däremot tillämpades anmälningsrätten
regelmässigt mot poliklinikpatienter. Genom lagen den 30 mars 1906
ordnades förhållandet på annat sätt. I 6 §. av nämnda lag stadgas
ovillkorlig skyldighet för envar läkare att ofördröjligen hos sanitär myndighet
anmäla könssjuk patient, som icke fullgör vissa givna föreskrifter
angående behandlingen eller företer skriftligt intyg, att hans behandling
övertagits av annan läkare.

Lagutskottets utlåtande Nr 62.

Av ovanstående framgår, att stadgandena i den förevarande paragrafen
nära motsvara de bestämmelser om läkares anmälningsplikt,
som innehållas i 1899 års norska lagförslag och i 1906 års danska lag.
Då utskottet för sin del icke anser tillrådligt, att ifrågavarande stadganden
modifieras i den riktning, som av Dermatologiska sällskapet
ifrågasatts, finner sig utskottet böra tillstyrka, att paragrafen bibehålies
vid den avfattning, densamma har i den kungl. propositionen.

11 §■

Dermatologiska sällskapet har uttalat sig för sådan ändring i förevarande
paragraf, att den däri stadgade skyldigheten för läkare att i anmälan
till sundhetsinspektören utsätta namn och bostad å person, som
för honom uppgivits som smittkälla, ej skall vinna tillämpning i det fall,
dä för läkaren styrkts, att den som smittkälla angivne redan är under behandling.

Till stöd härför framhålles, att lagens ändamål med angivandet
av smittkällans namn och bostad är att dymedelst befordra densamma
till läkarevård, men att då smittkällan redan befinner sig under behandling,
en sådan anmälan tydligen är onödig. Det hade blivit allt vanligare
att, då en könssjuk misstänker sig hava smittat någon, han i fullt
förtroende till läkarens diskretion tillråder den eventuellt smittade att
låta undersöka sig, och det vore högeligen att befara, att risken att
bliva anmäld som smittkälla komme att avhålla mången från ett sådant
tillvägagångssätt. Detta vore synnerligen beklagligt, då det är av fundamental
betydelse, att de sjuka komma under så tidig behandling som
möjligt.

Syftet med Dermatologiska sällskapets ändringsförslag är att utskottet.
bespara en del av de personer, som överfört könssjukdom på andra,
risken att bliva anmälda som smittkällor. • I detta avseende får utskottet
till en början erinra, att den ifrågavarande anmälan icke medför annan
påföljd, än att den anmälde erhåller en i diskreta former given anmaning
att låta undersöka sig av läkare. År den anmanade personen redan
under läkarbehandling, har han ju endast att besvara anmaningen med
att insända intyg om, att han av läkare behandlas för sin sjukdom.
Inkommer ett sådant intyg till sundhetsinspektören, lära vidare åtgärder
från dennes sida icke vara erforderliga, utan saken är ordnad. Någon

Dermatologiska
sällskapet.

Lagutskottets utlåtande Nr 62.

anmälan till åtal är det ju Iiär icke fråga om. Sundhetsinspektören är
bunden av tyst! åtenhetsp likt, och förfarandet hos honom är hemligt.
Med hänsyn härtill synes den förevarande anmälan icke innebära någon
sådan olägenhet för de anmälda, att anledning föreligger att genom särskilda
undantagsbestämmelser från anmälan befria de smittkällor, som
redan äro under läkarbehandling.

kommer, att den av Dermatologiska sällskapet föreslagna
modifikationen av paragrafens stadganden skulle medföra bestämda
olägenheter.. I de flesta fall torde den person, som för vederbörande
läkare uppgivits som smittkälla, icke vara läkarens egen patient. I
många fall kan den såsom smittkälla uppgivne vara bosatt å annan ort
än den aumälningsskyldige läkaren, kanske i en annan del av riket.
Under sådana förhållanden lärer det kunna taga en avsevärd tid, innan
[ÖJ'' läkaren kan styrkas, att den uppgivna smittkällan är under
läkarbehandling.. Enligt det föreliggande lagförslaget skall emellertid
anmälan om smittkälla göras samma dag, som smittkällan blivit för läkaren
uppgiven, eller senast dagen därpå. Denna bestämmelse torde vara
nödvändig för att förhindra att anmälan bortglömmes eller eljest försummas.
Erfarenheten av de nuvarande statistiska anmälningarna av
könssjuka, vilka anmälningar skola insändas var fjortonde dag, är allt
utom tillfredsställande och tyder på, att bestämmelsen om anmälans
omedelbara insändande är av behovet påkallad. Skulle nu inom den
utsatta anmälningsfristen av en dag läkaren undersöka, huruvida den
såsom smittkälla uppgivne redan är under behandling, torde det kunna
befaras, att denna undersökning i många fall skulle bliva skäligen flyktig
och ofullständig och att därigenom en hel del smittkällor skulle undgå
att befordras till läkarvård.

På grund av vad sålunda anförts finner sig utskottet böra tillstyrka,
att paragrafen bibehålies vid den avfattning, densamma har i den kungl.
propositionen. ö

12 §.

På sätt framgår av utskottets samtidigt härmed avgivna utlåtande i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring
i vissa delar av 14 och 18 kap. strafflagen, har utskottet i anledning av
i ärendet väckt motion föreslagit viss ändring i Kungl. Maj:ts förslag
beträffande, sistnämnda kapitel. I anledning härav påkallas en formell
jämkning i denna paragraf.

Lagutskottets utlåtande Nr <12.

14 och 15 §§.

Beträffande dessa paragrafer har Dermatologiska sällskapet framhållit, Dermatoioatt
rätten till att undersöka, eventuellt behandla, de personer, som av sund- gtsJl“pef1''
hetsinspektör på grund av inkommen anmälan anmanats att låta undersöka
sig, bör begränsas i enlighet med vad i 17 § av reglementeringskommitterades
förslag stadgats till läkare, som i sådant avseende av hälsovårdsmyndigheten
godkännes.

Till motivering härav har sällskapet anfört:

»Särskilt i de största städerna är det tyvärr att befara, att ifrågavarande
patienter utan denna begränsning beträffande läkareval, skola
snart nog lära sig att finna vägen till mindre samvetsgranna läkare,
vilka icke äro i besittning av de nödvändiga förutsättningarna och ej
tveka att patienterna till behag och utan hänsyn till samhällets berättigade
krav utfärda friskbetyg. Dermatologiska sällskapet anser därför,
att, om bestämmelsen härom avfattades i enlighet med vad av detsamma
föreslagits, det skulle vinnas större garanti för, att det med lagen
avsedda målet, nämligen att uppspåra och till sakkunnig behandling befordra
smittokällorna, verkligen nåddes.»

Jämlikt den av sällskapet åberopade 17 § i reglementeringskommit- utskottet.
téns lagförslag skulle sundhetsinspektörens anmaning innefatta föreläggande
för den anmälde att låta undersöka sig antingen av läkare, som på
grund av tjänsteställning eller uppdrag hade att kostnadsfritt verkställa
hithörande undersökningar, eller ock av annan läkare, som av hälsovårdsmyndigheten
i förevarande avseende godkändes. Enligt vad kommittén
anfört, åsyftades med sistnämnda stadgande att bereda hälsovårdsmyndigheten
möjlighet att, då särskild anledning därtill förefunnes, kunna vägra
att godtaga ett i förevarande hänseende utfärdat läkarintyg. Särskilt då
anmälan grundades på åtal för utsättande för eller överförande av smitta
syntes kommittén understundom anledning kunna föreligga att icke godtaga
ett av enskild läkare utfärdat friskhetsintyg.

Gent emot det av kommittén sålunda upptagna, i Kungl. Maj:ts
förslag uteslutna stadgandet har föredragande departementschefen anfört,
att detsamma syntes honom i betänklig grad ägnat att föranleda osäkerhet
och konflikter, varför han icke ansett det tillrådligt att upptaga det
i lagförslaget.

Jämväl utskottet finner ett stadgande av nu ifrågasatt innebörd
möta betänkligheter. Skydd mot mindre samvetsgranna läkare torde
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 46 höft. (Nr 62.) 2

Lagutskottets utlåtande Nr 62.

höra sökas på andra vägar. För övrigt torde vinsten av en dylik bestämmelse
bliva av ringa betydelse, avsedd som den är att garantera
specialsakkunnig undersökning eller behandling endast av de anmälda
konssjuka, medan fordran på specialistbehandling av det stora flertalet
könssjuka, nämligen de som frivilligt söka läkarvård, icke kunnat uppställas.

25 §.

Denna paragraf innehåller föreskrift om sekretess rörande o-jorda
anmälningar och vad i anledning därav förekommit, därvid föreskrivits
bland annat, att vad hos hälsovårdsmyndighet eller sundhetsinspektör
militärläkare eller läkare vid straff- eller tvångsarbetsan stalt eller häkte
förekommit i ärende, som i lagen avses, ej må av någon, som på grund
av sm tjänstebefattning eller sitt uppdrag erhållit kunskap därom, yppas
för obehöriga. Grunden för sagda stadgande är att söka däri, att varken
läkarnes tjänstebiträden eller hälsovårdsmyndighetens ledamöter äro
såsom läkarne, bundna av någon påbjuden tystnadsplikt. Då emellertid
samma förhållande gäller personalen å allmänt sjukhus eller poliklinik
samt det vore önskvärt, att jämväl å dylika inrättningar anställda ålades
en viss tystnadsplikt, har utskottet ansett, att ifrågavarande stadgande
bör utsträckas att avse även denna personal.

I likhet med föredragande departementschefen vill utskottet vidare
understryka vikten av att bestämmelser, motsvarande de i förevarande
paragraf givna, snarast möjligt införas jämväl i tryckfrihetsförordningen.
Ett offentliggörande i tryck av protokoll och handlingar i ärenden av
detta slag bör tydligen icke heller vara tillåtet. Däremot torde i tryckfrihetsförordningen
böra inflyta en bestämmelse därom, att den, mot vilken
anmälan inkommit, skall vara berättigad att taga del av protokoll
och handlingar i ärendet.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen, med förklarande, att Kung!. Maj:ts
förevarande förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat
skick antagas, måtte för sin del antaga följande:

Lagutskottets utlåtande Nr 62.

K ungt. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

Lag

angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Till könssjukdomar räknas i denna lag syfilis (kies), enkelt veneriskt
sår (ulcus molle, mjuk chancre) och dröppel (gonorrhea, gonorré),
dock endast så länge dessa sjukdomar äro i smittsamt skede.

Könssjukdom skall anses vara i smittsamt skede, så länge symtom
å smittsamhet förefinnas eller förnyat framträdande av sådana symtom
är att befara.

2 §•

Närmaste befattningen med de åtgärder, som avse att förekomma
könssjukdomarnas utbredning, handhaves under hälsovårdsmyndighetens
inseende i stad, där stadsläkare finnes, av denne eller, om flera sådana
äro antagna, av den främste ibland dem och å annan ort av förste provinsialläkaren
i länet.

I stad, där stadsläkare finnes, må, då så prövas erforderligt, av
staden uppdragas åt särskild läkare att i vederbörande stadsläkares ställe
handhava ifrågavarande befattning. Sådan läkare utses av hälsovårdsnämnden,
som jämväl utfärdar instruktion för honom och övar inseende
över hans tjänsteverksamhet.

Läkare, som här avses, benämnes i denna lag sundhetsinspektör.

Med hälsovårdsmyndighet avses enligt denna lag i stad, där stadsläkare
finnes, hälsovårdsnämnden och å annan ort Konungens befallningshavande
i länet.

Lagutskottets utlåtande Nr 62.

Kungl. Majlts förslag.

Utskottets förslag.

3 §•

Var och en, som är angripen av könssjukdom, är pliktig att underkasta
sig erforderlig läkarbehandling samt att ställa sig till efterrättelse
föreskrift, som av läkare meddelas angående sjukdomens behandlinoeller
till förekommande av smittans spridning.

4 §•

Befarar någon sig vara angripen av könssjukdom, är han berättigad
att utan avgift bliva i sådant avseende undersökt, om han inställer si»-hos läkare, som i 5 § avses.

Den, som finnes behäftad med könssjukdom, men ej är i behov av
sjukhusvård, äger ock rätt att av sådan läkare utan avgift erhålla behandling
för sjukdomen, så framt det kan ske hos läkaren, ävensom
att. kostnadsfritt bekomma läkemedel och utensilier, som därvid föreskrivas.

Erfordras enligt denna lag intyg angående undersökningen eller
behandlingen, skall sådant intyg av läkare, som i 5 § avses, utan avgift
till vederbörande utlämnas.

. Könssjuk, för vilken sjukhusvård finnes erforderlig, äger att utan
avgift åtnjuta vård och underhåll å allmänt sjukhus i enlighet med vad
därom finnes särskilt stadgat.

5 §‘

Kostnadsfri undersökning och behandling, varom i 4 § säo-g, verkställes
av provinsialläkare, extra provinsialläkare, stadsläkare, Icöpingsläkare
och municipalläkare.

I stad, där stadsläkare finnes, må, då så prövas lämpligt, av staden
uppdragas åt annan läkare att i stadsläkares ställe utföra ifrågavarande
förrättning. Erfordras flera läkare för utförande av dylik förrättning,
vare staden pliktig ombesörja, att läkare till nödigt antal, däribland
så vitt lämpligen kan ske minst en kvinnlig, finnas för ändamålet
tdlgängliga.^ Då beslut fattats att för ändamålet anställa särskild
läkare, utses sådan av hälsovårdsnämnden, som jämväl har att öva
inseende över hans tjänsteverksamhet och härför meddela nödiga föreskrifter.
&

Lagutskottets utlåtande Nr 62. 13

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

I stad, som tiar ett invånarantal av tjugutusen eller därutöver,
skall tillfälle till sådan kostnadsfri undersökning och behandling, varom
i 4 § sägs, beredas å nödigt antal polikliniker. Kostnaden för sådan
poliklinik, med undantag av vad som enligt 6 § utgår av statsmedel,
bestrides av staden. Mottagningarna å poliklinik skola anordnas med
hänsyn till allmänhetens bekvämlighet och på sådant sätt, att besök
å polikliniken icke röjer beskaffenheten av den sjukdom, för vilken
vård sökes.

Frän skyldighet att anordna poliklinik
^ som i tredje stycket sägs,
äger Konungen på framställning av
stad tills vidare medgiva befrielse.

Läkare, som i andra stycket avses, ävensom föreståndare för i tredje
stycket omförmäld poliklinik skall, där så kan ske, hava erhållit särskild
utbildning i fråga om könssjukdomar.

6 §•

Ersättning för förrättning, varom i 4 § sägs, däri inbegripen serologisk,
bakteriologisk eller annan dylik undersökning, som av läkaren
ansetts erforderlig, utgår enligt av Konungen fastställd taxa och
bestrides, jämte kostnaden för föreskrivna läkemedel och utensilier, av
statsmedel.

Föreskrifter om sättet och ordningen för ersättningens utbekommande
meddelas av Konungen.

7 §•

Kan på sannolika skäl antagas, att könssjukdom vunnit utbredning
bland befolkningen å sådan ort på landet, som är belägen på
längre avstånd från vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkares
bostad, äger Konungens befallningshavande förordna nämnde läkare
eller annan läkare, som därtill kan finnas villig, att besöka orten för
att tillhandagå befolkningen med undersökning och behandling, varom
i 4 § sägs.

För sådan resa utgår av statsmedel ersättning efter den klass i
gällande resereglemente, som är för provinsialläkare bestämd; och gälle
orq ersättning för därvid utförd undersökning och behandling samt föreskrivna
läkemedel och utensilier vad i 6 § sägs.

14 '' Lagutskottets utlåtande Nr 62.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

8 §•

Iakttager läkare könssjukdom hos någon, vilken han undersöker
eller behandlar, åligger det läkaren att upplysa den sjuke om sjukdomens
art och smittfarlighet samt till honom överlämna föreskrift om vad
lian har att iakttaga angående sjukdomens behandling och till förekommande
av smittans spridning. I sådan föreskrift skall särskilt erinras om
gällande bestämmelser angående förbud för könssjuk att ingå äktenskap

spridninD|faende ^ gärning’ som innebär fara för könssjukdoms

Från vad sålunda är stadgat skall dock undantag göras i det fall
att lakaren finner den sjukes hälsotillstånd eller andra förhållanden oundgängligen
kräva, att sjukdomens beskaffenhet tillsvidare icke för honom
yppas, eller för den händelse den sjuke är barn under femton år. I
sistnämnda fall har läkaren att i stället underrätta barnets målsman eller
annan,^ som har barnet i sin vård, om sjukdomens art och smittfarlig e

, sa ock om vad som bör iakttagas till förekommande av smittans
spridning.

Formulär till föreskrift, som i denna paragraf omförmäles, fastställes
av medicinalstyrelsen.

9 §■

Finner läkare, som på sätt i 8 § sägs iakttagit fall av könssjukdom,
att den sjuke underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrift
som enligt sagda paragraf meddelats, eller har den sjuke avbrutit behandling
hos läkaren utan att för denne styrka, att behandlingen av
annan Jakare övertagits, är läkaren pliktig att därom hos sundhetsinspektören
i orten göra skriftlig anmälan.

10 §.

Har läkare på sätt i 8 § sägs iakttagit fall av könssjukdom och
bfir det läkaren känt, att den sjuke, medan sjukdomen är i smittsamt
skede, ämnar utan att söka Konungens tillstånd träda i äktenskap
ångger det läkaren att ofördröjligen hos sundhetsinspektören i orten
göra skriftlig anmälan om förhållandet.

Lagutskottets utlåtande Nr 62.

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

11 §•

Läkare, som på sätt i 8 § sägs iakttagit fall av könssjukdom, är
pliktig att, där sjukdomen veterligen icke förut blivit av annan läkare
iakttagen, av den sjuke söka utröna, av vem och under vilka omständigheter
smittan blivit överförd. 1 fall., varom nu är sagt, har läkaren
att senast inom nästa dags utgång till sundhetsinspektören i orten göra
skriftlig anmälan, vari skall uppgivas dels sjukdomsbenämningen samt
den sjukes kön, ålder och boningsort, varemot den sjukes namn ej må
utsättas, dels ock vad i avseende å smittans överförande kunnat utrönas,
med utsättande, där någon angivits såsom smittkälla, av dennes
namn och bostad.

Formulär till anmälan enligt denna paragraf fastställes av medicinalstyrelsen.

12 §.

Bliver någon av allmän åklagare
ställd under åtal för brott, som
omförmäles i 14 kap. 21 §, 15 kap.
12, 13, 14 eller 15 §, 18 kap. 7,
8, 9 eller 10 § strafflagen, eller för
gärning, varom i 18 kap. 13 § 1
mom. samma lag sägs och som innebär
uppfordran eller inbjudan till
otukt, åligger det åklagaren att, så
snart stämning delgivits den tilltalade
eller denne blivit för brottet
häktad, göra skriftlig anmälan därom
i förra fallet till sundhetsinspektören
i orten och i det senare till
den vid häktet anställde eller an -

12 §.

Bliver någon av allmän åklagare
ställd under åtal för brott, som
omförmäles i 14 kap. 21 §, 15 kap.
12, 13, 14 eller 15 §, 18 kap. 7,
8, 9 eller 10 § strafflagen, eller för
det han, foa sätt i 18 kap. 13 § 1
eller 3 mom. samma lag sägs, uppfordrat
eller inbjudit till otukt,
åligger det åklagaren att så snart
stämning delgivits den tilltalade
eller denne blivit för brottet häktad,
göra skriftlig anmälan därom i förra
fallet till sundhetsinspektören i orten
och i det senare till den vid häktet
anställde eller anlitade läkaren.

litade läkaren.

Anhängiggöres sådan talan av enskild part, åligger det domstolen
att omedelbart efter målets första handläggning därom underrätta sundhetsinspektören
i orten eller, därest den tilltalade därvid förklarats häktad,
den vid häktet anställde eller anlitade läkaren.

Lagutskottets utlåtande Nr 62.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

• 13 §.

Fmnes till sundhetsinspektören inkommen anmälan, som i 9, 11
eller 12 § omförmäles, avse person, som vistas inom annat hälsovårdsdistrikt,
värde den överlämnad till sundhetsinspektören inom detta distrikt.

Avser sådan anmälan i tjänst varande krigsman av manskaps grad,
skall den överlämnas till vederbörande militärläkare. Anmälan angående
person, som är intagen i straff- eller tvångsarbetsanstalt eller häkte
varde överlämnad till anstaltens eller häktets läkare.

14 §.

Har till sundhetsinspektören inkommit anmälan enligt 12 § eller
finnes uppgift om smittkälla, som lämnats i en enligt 11 § till honom
inkommen anmälan, vara grundad på sannolika skäl, och skall ej enligt
13 § anmälan överlämnas till annan läkare, tillställe sundhetsinspektören
den anmälde anmaning att inom utsatt kort tid till utrönande, huruvida
han är behäftad med könssjukdom, låta sig av läkare undersökas samt
såvitt undersökningen ej verkställes av sundhetsinspektören själv, därom
hos denne förete intyg.

Närmare föreskrifter angående sättet för undersökningens verkställande
utfärdas av medicinalstyrelsen, som jämväl har att fastställa
formulär till intyg, som över dylik undersökning utfärdas.

15 §.

Har vid^ undersökning, som enligt 14 § verkställts, den anmälde
funnits behäftad med könssjukdom, tillställe sundhetsinspektören den
sjuke anmaning att inom utsatt kort tid för undergående av sjukbehandlmg
inställa sig hos läkare samt, såvitt sjukbehandlingen ej verkställes
av sundhetsinspektören själv, därom hos denne förete intyg.''

. Anses den sjuke icke kunna utan synnerlig fara för smittans spridning
vårdas utom sjukhus, tillställe sundhetsinspektören honom anmaning
att inom utsatt kort tid låta intaga sig till vård å allmänt sjukhus och
till sundhetsinspektören insända intyg om intagandet.

16 §.

Har till sundhetsinspektör inkommit anmälan enligt 9 §, tillställe
sundhetsinspektören den sjuke anmaning, som i 15 § sägs.

Lagutskottets utlåtande Nr 62.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Föreligger från den sjukes sida uppenbar tredska, må dock ärendet
omedelbart behandlas på sätt i 21 § angives.

u §•

Inkommer till sundhetsinspektör anmälan, varom i 10 § sägs, åligger
det sundhetsinspektören att ofördröjligen översända anmälan till pastor
i den församling, där den anmälde är kyrkobokförd. Pastor har att,
därest äktenskapsbetyg för den anmälde är eller varder utfärdat, genast
översända anmälan till den myndighet, hos vilken hinder mot äktenskapet
må anmälas.

18 §.

Där jämlikt 9, 10 eller 11 § skyldighet att hos sundhetsinspektör
göra anmälan skulle åligga sundhetsinspektören själv, har sundhetsinspektören
att förfara så, som hade anmälan till honom inkommit.

19 §.

Anmaning, varom i 14, 15 och 16 §§ sägs, skall meddelas skriftligt
och innehålla erinran om den påföljd, som för underlåtenhet att ställa
sig densamma till efterrättelse i 21 § angives.

Avser anmaningen barn under femton år, skall densamma givas åt
barnets målsman eller annan, som har barnet i sin vård.

20 §.

Har könssjuk, som av sundhetsinspektör erhållit anmaning, varom
i 14, 15 eller 16 § sägs, enligt inkommet intyg tagits under behandling av
läkare, åligger det sundhetsinspektören att ofördröjligen meddela den
behandlande läkaren skriftlig underrättelse om den givna anmaningen
och anledningen till densamma.

21 §.

Underlåter någon att efterkomma av sundhetsinspektör meddelad
anmaning, som i 14, 15 eller 16 § omförmäles, varde ärendet av sundhetsinspektören
hänskjutet till hälsovårdsmyndigheten, som äger att förordna
om läkarundersökning eller om könssjuk persons intagande å allmänt
sjukhus.

Anses hälsovårdsmyndighetens beslut icke kunna utan synnerlig fara
för smittans spridning avvaktas, må sundhetsinspektören meddela för Bihang

till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 46 käft. (Nr 62.) 3

Lagutskottets utlåtande Nr 62.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

ordnande, varom i första stycket sägs. Sådant förordnande skall omedelbart
underställas hälsovårdsmyndighetens prövning. Förordnande lände
emellertid till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda i vederbörlig
ordning beslutat.

22 §.

För verkställande av förordnande, varom i 21 § sägs, äro sundhetsinspektör
och hälsovårdsmyndighet berättigade att av polismyndighet
och kronobetjäning erhålla erforderlig handräckning.

23 §. •

Har till vederbörande militärläkare eller läkare vid straff- eller
tvångsarbetsanstalt eller häkte inkommit anmälan om person, varom i
13 § andra stycket sägs, ankomme å nämnda läkare att föranstalta om
undersökning till utrönande, huruvida den anmälde är behäftad med
könssjukdom, och, om sådan sjukdom föreligger, om nödig sjukbehandling.

24 §.

Finnes person, mot vilken förfarande enligt denna lag pågår, hava
flyttat till annat hälsovårdsdistrikt eller inträtt i eller upphört med tjänstgöring
såsom krigsman eller intagits i eller frigivits från straff- eller
tvångsarbetsanstalt eller häkte eller förflyttats från sådan anstalt eller
häkte till annan dylik anstalt eller annat häkte, vare vederbörande sundhetsinspektör,
militärläkare eller läkare vid anstalten eller häktet skyldig
att om vad i ärendet förekommit meddela skriftlig underrättelse till den
läkare, som enligt denna lag har att med ärendet taga vidare befattning.

25 §. 25 §.

Vad hos hälsovårdsmyndighet Vad hos hälsovårdsmyndighet
eller sundhetsinspektör, militärläkare eller sundhetsinspektör, militärläkare
eller läkare vid straff- eller tvångs- eller läkare vid straff- eller tvångsarbetsanstalt
eller häkte förekommit arbetsanstalt eller häkte eller å alli
ärende, som avses i denna lag, mänt sjukhus eller poliklinik förekomma
ej av någon, som på grund av mit i ärende, som avses i denna lag,
sin tjänstebefattning eller sitt upp- må ej av någon, som på grund av
drag erhållit kunskap därom, yppas sin tjänstebefattning eller sitt uppför
obehöriga. Protokoll och hand- drag erhållit kunskap därom, yppas
lingar i sådant ärende skola så för- för obehöriga. Protokoll och handvaras,
att de icke kunna av obehöri- lingar i sådant ärende skola så förgå
åtkommas. I fall, då någon blivit varas, att de icke kunna av obehö -

Lagutskottets utlåtande Nr 62.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

ställd under åtal för brott, varom i riga åtkommas. I fall, då någon
14 kap. 21 § strafflagen förmäles, blivit ställd under åtal för brott,
äga domstolen och åklagaren att, varom i 14 kap. 21 § strafflagen förpå
begäran, undfå besked, huru mäles, äga domstolen och åklagaien
den föranstaltade läkarundersök- att, på begäran, undfå besked, huru
ningen utfallit. den föranstaltade läkarundersöknin gen

utfallit.

År på grund av anmälan, som enligt denna lag till sundhetsinspektören
inkommit, skälig anledning antaga, att gärning, varom i 18 kap.
11 § strafflagen sägs, blivit övad, åligger det sundhetsinspektören att,
utan hinder av vad i första stycket är sagt, om förhållandet göra
anmälan till vederbörande åklagare.

26 §.

Mot hälsovårdsnämnds beslut i ärende, som avses i denna . lag,
må talan föras genom besvär hos Konungens befallningshavande inom
tid, som eljest gäller för överklagande av hälsovårdsnämnds beslut.

I Konungens befallningsliavandes beslut må ändring sökas genom
besvär hos Konungen inom den tid, som för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.

Utan hinder av klagan lände beslut till efterrättelse intill dess
annorlunda kan varda vederbörligen förordnat.

27 §.

Om de särskilda åtgärder, som till motarbetande av könssjukdomarnas
utbredning kunna finnas erforderliga i fråga om krigsmän, förordnar
Konungen.

Konungen förordnar ock om de åtgärder, som erfordras för att bland
allmänheten sprida kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet,
om medel, som stå till buds för att hindra smittas överförande, och
om skyldigheten för en var, som angripits av sådan sjukdom, att skyndsamt
söka läkarvård.

28 §.

Åsidosätter ämbets- eller tjänsteman skyldighet, som enligt denna
lag åligger honom, ansvare såsom för tjänstefel.

Underlåter vid häkte anlitad läkare, som ej är att till ämbets- eller
tjänsteman hänföra, att iakttaga vad honom enligt 23 eller 24 §
åligger eller överträder annan än ämbets- eller tjänsteman vad i 25 §
första stycket stadgas, straffes med böter, högst femhundra kronor.

Lagutskottets utlåtande Nr 62.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

R^°rrUrnmar ^kare iakttaga vad honom enligt 8, 9, 10 eller
11 § åligger och är ej försummelsen att såsom tjänstefel enligt första
stycket anse, böte högst tvåhundra kronor.

29 §.

Åtal för överträdelse, varom i 28 § sägs, anhängiggöres vid allmän
domstol och utfores av allmän åklagare.

30 §.

. B°^r,iSOm enllgfc denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillSrafflag
b°ternaS fulla galdande, skola de förvandlas enligt allmän

31 §.

Genom denna lag upphävas:

kungl. eirkuiäret den 10 juni 1812 till samtliga landshövdingar
angående åtgärder till förekommande av veneriska smittans spridande
kungl breven den 3 april 1839 och den 27 mars 1843 angående
åtgärder till förekommande av veneriska smittans spridande genom från
utrikes ort ankommande skeppsbesättningar,

• • k+Ur8n uT.Srelfn, den 3 december 1915 o™ anmälningsskyldighet
i visst fall beträffande könssjukdom i smittsamt skede,

samt i övrigt alla av Kungl. Maj:t, Konungens befallningshavande
ier annan myndighet utfärdade reglementen, påbud och föreskrifter, i
•Vad, desamma, innefatta, reglementering av prostitutionen eller eljest
innehålla mot denna lag stridande bestämmelser.

penna lag trader i kraft den 1 januari 1919; dock att i stad, där
nsknynmg av losaktiga kvinnor för läkarbesiktning ägt rum, sådan inskrivning
skall upphöra från och med dagen efter den, då denna lag,
samhngara medde ad uPPglft5 från trycket utkommit i Svensk författnings -

Stockholm den 24 maj 1918.

På lagutskottets vägnar:
JAKOB PETTERSSON.

Lagutskottets utlåtande Nr (>2.

Reservationer:

Vid 12 §.

av herrar Rogberg, greve Spens, Dahl, Pant, Permansson och Hammarskjöld,
som anfört:

Den förutsättning för sanitärt tvångsförfarande, som innefattas i
kommittéförslagets 14 §, har icke upptagits i Kung!. Maj:ts förslag. Enligt
antydda stadgande skulle tvångsingripande ske, där någon, enligt vad
i lagen om lösdrivares behandling sägs, varnats eller häktats för yrkesmässig
skörlevnad. Anledningen till uteslutandet av denna bestämmelse
synes förnämligast hava varit den yppade farhågan, att därigenom på
en omväg reglementeringen skulle kunna återinföras.

Att avstänga möjlighet för sanitärt ingripande för fall somnämnts,
synes oss icke kunna godtagas. Då de åtal för vissa brott, som avses
i''lagförslagets 12 §, funnits höra ovillkorligen föranleda tvångsförfarande,
torde det illa överensstämma med lagstiftningens syfte att ställa utom
tvångsförfarande nu nämnda grupp av presumtiva smittspridare, vilkas
farlighet ur samhällshygienisk synpunkt i allmänhet måste antagas vara
vida allvarligare, än vad som kan förutsättas om dem som avses i 12 §.
Den framkomna invändningen, att ett tvångsförfarande i denna del skulle
innebära ett förtäckt återinförande av reglementeringen, finna vi ej
vara tillräckligt grundad. Denna innefattar, sådan den nu finnes ordnad,
ett av polismyndigheten med stöd av lösdrivarlagen påbjudet
men utanför denna lags former fallande ordningsförfarande. Det tvångsförfarande,
som nu föreslås, beror närmast på sanitär myndighet och
kan ej i och för sig för den ifrågavarande gruppen av samhällsmedlemmar
vara mera besvärande än för övriga som därav träffas. Den framställda
invändningen synes oss i själva verket bottna i ett sammanställande av
varningen enligt lösdrivarlagen och det sanitära tvångsförfarandet. Men
med samma styrka skulle då kunna göras anmärkning mot den kungl.
propositionens ståndpunkt, varigenom lösdrivarlagens tillämplighet å
yrkesprostituerade bibehållits.

Emellertid torde, i anslutning till vad en ledamot av lagrådet erinrat,
kommitténs avfattning av ifrågavarande bestämmelse lämpligen böra
undergå någon förändring därhän, att såsom förutsättning för sanitärt
tvångsförfarande skall krävas, jämte varning eller häktning för lösdriveri,
anledning till antagande, att smittosam könssjukdom föreligger.

Lagutskottets utlåtande Nr 62.

För undvikande av förskjutning av de följande paragrafernas ordningsföljd
föreslå vi, att ifrågavarande bestämmelse upptages såsom ett
nytt moment i 12 §.

Tillika yrkas, i anslutning till vår reservation vid utskottets yttrande
över Kungl. Maj:ts proposition nr 155, att mom. 1 i denna paragraf
måtte erhålla den lydelse, som Kungl. Maj:ts förslag innefattar.

Vi yrka alltså, att 12 § måtte erhålla följande lydelse:

Mom. 1 lika med 12 § i Kungl. Maj:ts förslag.

Mom. 2. Har någon, enligt vad i lagen om lösdrivares behandling
sägs, varnats eller häktats, samt finnes anledning till antagande, att han
är smittad av könssjukdom, göre vederbörande polismyndighet ofördröjligen
skriftlig anmälan därom, i förra fallet till sundhetsinspektören i
orten och i det senare fallet till den vid vederbörande fångvårdsanstalt
anställda läkaren.

Vid 9 och 11 §§.

av herrar Dahl och Hammarskjöld, som anfört:

Enligt 9 § är läkare i där avsedda fall pliktig att göra anmälan
till sundhetsinspektören, utan att något utrymme för diskretionär prövning
medgivits läkaren. Visserligen anmärker departementschefen, att
stadgandet ej innebure, att anmälan ovillkorligen skall göras så snart
läkaren konstaterat, att den sjuke avbrutit behandlingen. Det vore —
erinrar departementschefen — i många fall lämpligt, att läkaren till en
början anmodade den sjuke att insända intyg, att annan läkare övertagit
behandlingen, och, först om denna anmodan åsidosatts, inskrede med anmälan.
Redan denna motsättning emellan lagstadgandets ovillkorliga
form och motiveringens, såsom det vill synas, godtyckliga tolkning,
torde vara ägnad att ingiva betänklighet.

Emellertid lär även med den mjukare tillämpning, som sålunda antytts,
den förevarande anmälningsplikten kunna för den sjuke medföra
men eller olägenhet, som ej skäligen bör föranledas. Det kan tänkas
fall, då ett avbrott i behandlingen blir nödvändigt, utan att den sjuke
får tillfälle att meddela sig med läkaren eller besvara sådan anmodan,
som ovan berörts. Därest läkaren kan inhämta sådan upplysning, att
skälig anledning till antagande av dylikt hinders befintlighet är för
handen, bör läkaren vara berättigad att inställa eller uppskjuta anmälningen.

I anslutning till denna mening ha vi ansett, att denna paragraf
borde erhålla en jämkad avfattning.

Lagutskottets utlåtande Nr 62.

Den i 11 § stadgade ovillkorliga skyldigheten för läkare att fortskaffa
mottagen uppgift om smittkälla, synes oss ej tillrådlig. Det kan
antagas, att smittad person — särskilt yrkesprostituerade kvinnor — av
illvilja eller obetänksamhet falskeligen utpekar smittkälla. Den skälighetsprövning,
som tillkommer sundhetsinspektören, kan ej taga hänsyn
till uppgiftslämnarens ovederhäftighet, eftersom dennes namn ej må yppas.
Riktigare synes oss därför vara att jämväl åt läkaren, som är i tillfälle
att av den smittades framställning och trovärdighet draga slutsatser i
avseende å uppgiftens tillförlitlighet, bereda någon befogenhet att pröva,
huruvida uppgiften må föranleda inskridande mot den uppgivna smittkällan.
I enlighet härmed hava vi påyrkat en jämkning i denna paragraf.

Yi hemställa alltså, att ifrågavarande paragrafer måtte antagas med
följande lydelse:

9 §•

Finner läkare, som på sätt i 8 § sägs iakttagit fall av könssjukdom,
att den sjuke underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrift,
som enligt sagda paragraf meddelats, eller har den sjuke avbrutit behandling
hos läkaren, och är ej anledning till antagande, att giltig grund till avbrottet
föreligger, är läkaren pliktig att därom hos sundhetsinspektören
i orten göra skriftlig anmälan.

n §■

Läkare — — — — överförd. I fall, varom nu är sagt, har
läkaren, där han ej finner synnerliga skäl att antaga den sjukes uppgift
vara oriktig, att senast — — — — bostad.

Formulär — — — — medicinalstyrelsen.