Lagutskottets Utlåtande N:o SO

Utlåtande 1909:LU30

Lagutskottets Utlåtande N:o SO.

N:o 30.

Ank. till Riksd. kansli den 19 mars 1909, kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning af väckt motion om förtydligande
i angifvet afseende af förordningen om utvidgad
näringsfrihet.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 152, hafva herrar Herman Andersson i Grimbo, Carl L. Olausson,
Cornelius Olsson och Herman Carlson anfört följande:

»Förordningen angående utvidgad näringsfrihet af den 18 juni 1864
bestämmer i elfte paragrafen tredje stycket, att ''för öfrigt vare det ock
en hvar, vare sig i stad eller på landet, medgifvet att utan anmälan eller
tillstånd som ofvan sägs till salu kringföra lifsförnödenheter, jordbruksoch
ladugårdsprodukter samt alster af inhemsk husslöjd’.

Nämnda stadgande innehåller således icke någon begränsning i landtmannens
rätt att till salu kringföra lifsförnödenheter, jordbruks- och ladugårdsprodukter.
Det har emellertid inträffat, att Göteborgs stad fått fastställdt
tillägg till gällande föreskrifter i afseende å den allmänna hälsovården
i Göteborg, hvarigenom bestämts, att å stadens torg och öppna
platser må ej saluhållas kött och fläsk i mindre partier än fjärdedels
kroppar af storboskap och häst samt half kropp af kalf, får, get och
svin, och må ej heller styckning af sådana varor därstädes äga rum. Härigenom
har en inskränkning i den näringsfrihet som ofvananförda förordning
afser att gifva gjorts, till skada för omkringboende jordbrukarebefolkning,
hvilken beröfvats sin forna rätt att till salu kringföra sina produkter
i huru små partier som helst. Jordbrukaren, som har endast något mindre
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 29 Höft. (N:o 30). 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Utskottets yttrande.

parti att afyttra, får icke längre sälja detsamma direkt, utan måste afstå
det åt någon mellanhand. Härigenom gynnas mellanhandsväsendet och
varorna fördyras. Hvarken stads- eller landtbon har någon fördel af en
sådan ordning, som onödigt fördyrar varorna och direkt motarbetar de nu
mera än någonsin väl behöfliga kraftiga ansträngningarna för beredande af
billiga lifsmedel. Det är därför synnerligen af behofvet påkalladt, att
näringsfrihetsförordningen så förtydligas, att landtbo förblifver i den rätt
som honom förut tillkommit och han bevarar friheten att till salu kringföra
sina produkter i huru små partier som helst.

Med stöd af det anförda, ber jag få hemställa, att på lämpligt ställe
i gällande förordning angående utvidgad näringsfrihet af den 18 juni 1864
införes bestämmelse, att vare det en hvar, vare sig i stad eller på landet,
medgifvet att utan anmälan eller tillstånd till salu kringföra lifsförnödenheter,
jordbruks- och ladugårdsprodukter samt alster af inhemsk husslöjd
i huru små partier som helst.»

Kungl. förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864
afser visserligen att bereda och närmare reglera en allmän frihet att här
i landet idka näring. Denna näringsfrihet är emellertid inskränkt bland
annat af en del föreskrifter i den allmänna ordningens, säkerhetens och
hälsovårdens intresse. I sistnämnda syfte hafva ett flertal bestämmelser
meddelats, som förbjuda eller hindra sådan näring eller sådant utöfvande
af näring, som kan skada människors hälsa. Sålunda stadgas bland annat
i 15 § af hälsovårdsstadgan för riket, att kött af djur eller annat födoämne,
som i angifvet afseende är skadligt eller otjänligt till människoföda,
icke i stad får hållas till salu eller för försäljning dit införas. Genom lagen
angående köttbesiktning och slakthus den 22 december 1897 har möjlighet
för stad beredts till så kalladt köttbesiktningstvång, innefattande förbud
att inom visst område till salu hålla eller utbjuda till människoföda afsedt
färskt rått kött af nötkreatur, får, get, svin eller häst, därest köttet icke
är efter undersökning af besiktningsman försedt med stämpel eller bevis,
hvarom i lagen stadgas. I 5 § 2 mom. af samma lag har föreskrifvits, att
vid köttbesiktning, som enligt lagen anställes utan samband med slakt,
undersökning skall af besiktningsman anställas, när fråga är om häst eller
större nötkreatur än kalf å minst fjärdedels kropp, men eljest å minst half
kropp. Och i 3 § af kungl. kungörelsen den 31 december 1897 med
särskilda föreskrifter om besiktning och stämpling af kött enligt sistnämnda
lag har stadgats, att, när uppslaktadt kött företes till undersökning, må

Lagutskottets Utlåtande N:o SO. ■>

icke synbart sjukligt förändrade delar vara bortskurna eller pa annat sätt
aflägsnade, samt att å hvar fjärdedel af den slaktade kroppen skall tillhörande
ben vara kvarsittande och å hvar sida af kroppens bakdel därjämte
tillhörande njurar. Enligt 24 § af hälsovårdsstadgan kunna utöfver hvad
samma stadga i allmänhet innehåller ytterligare föreskrifter i afseende
å allmänna hälsovården i stad under vissa förutsättningar meddelas af
Konungens befallningshafvande.

Af dessa bestämmelser framgår, hvad som redan dem förutan borde
vara tydligt, att den allmänna hälsovården understundom måste fordra,
att i fråga om handeln med lifsmedel ganska vidtgående inskränkningar
göras i den allmänna handelsfriheten. Särskilt är tydligt, att i fråga om
detaljhandel med den vara, nämligen kött, som motionärerna närmast synas
åsyfta, sådana inskränkningar kunna vara nödiga. Vid detta förhållande
kan det enligt utskottets uppfattning icke låta sig göra att, såsom motionärerna
påyrka, i näringsfrihetsförordningen införa ett uttryckligt stadgande
af innehåll, att den i 11 § af denna förordning en hvar medgifna rätt att
utan anmälan eller tillstånd till salu kringföra lifsförnödenheter samt jordbruks-
och ladugårdsprodukter skulle kunna afse huru små partier som
helst af dessa varor, och därmed fastslå, att just i detta hänseende tilläfventyrs
nödiga anspråk i den allmänna hälsovårdens intresse ej få göras
gällande.

Utskottet kan visserligen förstå, att de af motionärerna öfverklagade
anordningar kunna föranleda olägenheter för landtmännen, och utskottet
finner, lika med motionärerna, det vara af synnerlig vikt, att det för såväl
producenter som konsumenter understundom skadliga mellanhandssystemet i
handeln särskildt med lifsmedel inskränkes. Men detta önskemål bör säkerligen
vinnas på andra vägar än motionärerna förslagit.

Af anförda skäl har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka motionärernas
förslag. Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 mars 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.