Lagutskottets Utlåtande N:o SO (Utlåtande 1898:LU30 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o SO.

N:o 30.

Ank. till Riksd. kansli den 25 februari 1898, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående skyldighet för
staten att till kommun erlägga skatt för egendom och
rörelse.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och derifrån till lagutskottet
hänvisad motion, n:o 187, har herr Sahlin, efter det han erinrat, att
Kong!. Maj:t uti propositionen n:o 25 till innevarande Riksdag, i anledning
af Riksdagens skrifvelse den 22 april 1892, framlagt förslag till
sådan ändring i förordningen angående kommunalstyrelse på landet den
21 mars 1862, att staten derigenom skulle blifva skattskyldig till
kommunen jemväl för kronopark, som bildats af mark, som åt kronan
inköpts efter 1874 års början, eller af staten tillhörig jordbruksdomän
eller del af sådan, vidare anfört:

»Utan tvifvel är härigenom ett betydelsefullt steg taget till undanrödjande
af de betänkliga rubbningar i den kommunala beskattningen
och de enskilda kommunernas ekonomi, som enligt nu gällande lagstiftning
uppstå, när staten inom en kommun förvärfvar egendom, som
förut tillhört enskild person eller bolag, eller när staten åt en statsegendom
gifver annan natur i beskattningshänseende, än den förut haft.

Bih. till Riksd. Prat. 1998. 7 Samt. 15 Raft. (N:o 30). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Sådana i enskilda fall mycket känbara rubbningar måste emellertid alltjemt
uppstå, så länge man icke i lagstiftningen fullt ut gör gällande den
grundsatsen, att alla slags kommunala utskylder i ordets vidsträcktaste
bemärkelse — vare sig till socken eller stad eller härad och vare sig
af fastighet eller af rörelse eller af inkomst — måste utgå utan hänsyn
till huruvida den person, som eger eller brukar egendomen eller drifver
rörelsen, är vare sig enskild person eller bolag eller samhälle. Det
var en grundsats åt liknande innebörd, som Riksdagen i skrifvelse af
den 26 oktober 1860 uttryckte i fråga om den kommunala beskattningen
i städerna, då Riksdagen säger, »att reformen af städernas municipal
väsen borde stödja sig på grundsatsen af alla stadsinvånarnes likställighet
i kommunala rättigheter och skyldigheter». Men man hade
icke år 1860 såsom nu erfarenhet af de svårigheter, som uppstå, när
staten genom köp och omföring i jordeboken fritager skatteobjekt
från den dem förut åliggande skyldigheten att bidraga till den större
eller mindre kommunens utgifter. Det är väl också antagligt, att dessa
svårigheter år för år komma att allt mera känbart framträda i enskilda
kommuner, allt eftersom staten inom dem vidgar sin egendom eller sin
rörelse, såvida icke principen om statens likställighet med den enskilde
egaren eller affärsmannen blir i lagstiftningen genomförd.

Riksdagens skrifvelse af den 22 april 1892 och Kongl. Maj:ts
proposition till innevarande års Riksdag, n:o 25, afse blott kommunalut
skyld er från nybildade kronopark^, och det bestämmande skälet för
den yrkade ändringen synes vara, att kommunen vid nybildning af
kronopark orättvisligen beröfvas förut åtnjutna inkomster, och att de
skattdragande i kommunen betungas med ytterligare utskylder till följd
af förändrad disposition af fastighet inom kommunen. Men samma
olägenheter, som Riksdagens skrifvelse och Kongl. Maj ds proposition
åsyfta att afhjelpa, så vidt de enligt nu gällande lagstiftning kunna
framträda inom kommunen i inskränktaste mening, framträda ju af
samma grunder och i stundom mycket känbar grad äfven inom den
högre eller mer omfattande kommunen. Jag erinrar t. ex. vägundtrhållning
sbesvär et i ett vägdistrikt, inom hvilket en större kronopark nybildats.
Vägunderhållningsbesväret har visserligen af ålder varit fästadt
vid jorden: den gamla landslagen ger följande föreskrift: »alla ägha broa
byggia ock wägha rydhia, swa then minna ägher i by, som then mer
ägher, hvar efter ägho sinne.» Det lider således intet tvifvel, att detta
besvär, såsom i skatteregleringskomiténs utlåtande af den 13 september
1882 framhålles, hörde till de vigtigaste lagbestämda åligganden, som
tillsammans utgjorde den kommunala skattskyldigheten i vidsträckt

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

mening. Men sedan gamla tider har detta besvär i allmänhet utgjorts
häradsvis, och det räknas derför icke in i hvad man vanligen förstår
med kommunalutskylder.

Genom ett exempel från min hemtrakt vill jag söka visa, att en
kronoparks bildande enligt nu gällande lagstiftning framkallar betänkliga
rubbningar, äfven om frågan om kommunalutskylderna ordnas i enlighet
med Kongl. Maj:ts nådiga proposition till instundande Riksdag. I Ramsbergs
vägdistrikt af Örebro län bär staten för några år sedan för bildande
af kronopark förvärfvat £ mantal Sundbo eller Sundsboda n:o 1
å omkring 2,500 hektar, taxeringsvärderadt till 180,000 kronor. Före
försäljningen till staten var denna egendom åsatt 1,800 vägfyrkar. Sedan
kongi. domänstyrelsen bos kongl. kammarkollegium anmält köpet, meddelade
kongl. kammarkollegium den 8 maj 1888 i skrifvelse till Konungens
befallningshafvande i Örebro län, att det funnit godt förordna, att
den i Ramsbergs socken förvärfvade egendomen jemte åtskilligt, som
förvärfvats i Fellingsbro socken och härad, skulle ))i jordeboken omföras
till kronoegendomar under allmän disposition och upptagas under det
af kongl. domänstyrelsen jemväl föreslagna namn af Grönbo kronopark,
som derjemte med n:o 1 betecknas». Genom denna omföring blef enligt
väglagens föreskrift den i Lindes och Ramsbergs bergslag liggande
egendomens vägtal nedsatt till f eller 450 vägfyrkar, hvarjemte egendomen
fritogs från naturaunderhåll af vägarne inom distriktet.

Yägdistriktet har för närvarande omkring 31,000 vägfyrkar; på
den i mantal satta jorden beräknas för närvarande 18 öre pr fyrk jemte
naturaunderhållet; på öfriga beskattningsföremål, som äro fria från
naturaunderhåll, beräknas 28 öre pr fyrk. Helt nyligen har staten inom
samma vägdistrikt af Klotens aktiebolag — äfven nu för bildande af
kronopark — för 250,000 kronor inköpt en egendom å 5,236 hektar.
Staten bar sålunda under senare år inom denna socken för kronoparks
bildande förvärfvat egendom för nära en half million kronor. Det
framgår af de förut gifna uppgifterna, hvilken betydlig rubbning i vägdistriktets
ekonomi måste följa af ett sådant köp med deraf framkallad
omföriug i jordeboken.

Det anförda exemplet torde hafva rätt många motsvarigheter på
andra båll och torde få derå, ju flera skogsegendomar staten förvärfvar.
1 Ramsbergs socken och kringliggande trakt ser man med oro, hurusom
stora egendomar utbjudas till försäljning för bildning af kronopark, och
man befarar en betydligt ökad skattebörda, om de väntade köpen komma
till stånd.

Erkännes det vara orättvist, att kommunen vid kronoparks bildande

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

beröfvas förut åtnjutna inkomster, och att de skattdragande i kommunen
betungas med ytterligare utgifter i följd af förändrad disposition af
fastighet inom kommunen, så torde man äfven hafva skäl att erkänna
det såsom orättvist, när samma olägenhet träffar vägdistriktet, vare sig
detta såsom i det af mig anförda exemplet sammanfaller med kommunen
eller, såsom i allmänhet är fallet, utgöres af ett helt härad. Blifva
olägenheterna också i allmänhet mindre till följd deraf, att denna kommunala
enhet oftast har en större omfattning, så träffa de dock, såsom
ökande vägskatten, en ömtålig punkt, och orättvisan i anordningen blir
derigenom så mycket mer känbar. Det kan också icke nekas, att
statens åtgärd att utan afseende på beslutets verkningar för vägdistriktets
skattskyldiga medlemmar, med förklaring, att egendomen bytt natur,
undandraga den af ålder i mantal satta jorden från beskattning i samma
omfattning som annan jord inom samma distrikt, kan blifva orimlig och
för de återstående skatteföremålen inom vägdistriktet outhärdlig.

Också höjdes under behandlingen af väglagspropositionen år 1889
åtskilliga röster emot orättvisan i den undantagsställning, som var föreslagen
för kronoparker och andra allmänningsskogar i afseende på vägunderhållsskyldighet.
I en motion föreslog herr Ollas A. Ericsson, att
all jordbruksfastighet borde deltaga i vägunderhållningsbesväret efter
hela sin åsätta bevillning. Särskilda utskottet åter fann sig rörande
allmänningsskogar böra föreslå en billigare beräkningsgrund för vägfyrktals
åsättande än den af Kongl. Maj:t föreslagna. »Utskottet har
nemligen», heter det (uti. n:o 1, sid. 37) »i fråga om statens allmänningsskogar,
särskild! inom de nordligare orterna, från domänstyrelsen erhållit
upplysning, hurusom väganläggningar i egentlig mening icke äro i
afsevärd män erforderliga för utdrifning af skogsprodukter i dessa orter,
hvarest vintervägarne äfvensom vattendragen, vederbörligen upprensade,
bilda naturliga utfartsvägar. För vattendragens flottbargörande hafva
derför ock utförts betydande arbeten, hvilka varit förenade med ansenliga
kostnader för staten.» Utskottet finner det vara för dyrt för skogsförvaltningen
att i samma mån som andra skogsegare bidraga till vägunderhållningen.
Derför ifrågasattes inom utskottet, att statens skogar
inom Kopparbergs och de norrländska länen skulle åsättas en vägfyrk
för hvarje 1,000 kronor af taxeringsvärdet, inom andra län en vägfyrk
för 400 kronor. Utskottet ville emellertid ej hafva olika lag för olika
delar af landet och föreslog derför för statens och menigheters allmänningsskogar
en vägfyrk för hvarje 400 kronor af taxeringsvärdet. Vid
1891 års riksdag förnyade lagutskottet detta sitt förslag under åberopande
af den anförda motiveringen. Reservationer mot detta förslag

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

anfördes af herrar Folke Andersson i Helgesta, Hans Andersson i Nöbbelöf,
Joban Anderson i Tenhult, Oskar Erickson i Bjersby, Mankell och
Näslund, hvilka helst önskat, att skyldigheten bestämts lika för all
fastighet. Men trots lifliga protester från några båll i Andra Kammaren,
var Riksdagen det året så sinnad, att den enligt lagutskottets förslag
beslöt en dubbelt större skattebefrielse för dessa skogar, än Kong]. Maj:t
år 1889 hade föreslagit. Och dock synes det uppenbart, att lagutskottets
motivering bar lika giltighet med afseende på enskilda personers
skogsegendomar som med afseende på statens, så vida man icke, såsom
Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län enligt det statsrådsprotokoll,
som åtföljer kong], propositionen till 1898 års Riksdag, n:o 25
sid. 8, anser det vara en obestridlig grundsats, att staten, såsom utgörande
sammanfattningen af alla landets kommuner, ej kan vara eller
anses vara medlem af någon särskild kommun, äfven om staten derinom
eger fastigheter — en egendomlig åsigt, hvaraf Konungens befallningshafvande
i Skaraborgs län mycket rigtigt drager ut den konseqvensen,
att staten aldrig skall bidraga till kommunala utgifter: »skulle någon
gång inträffa, att genom kronoparks bildande en liten kommuns skatteförmåga
minskades så, att dess bestånd såsom sjelfständig hotades,
borde den sammanslutas med angränsande kommun.»

Såsom i komitébetänkandet af den 14 december 1880 angående
förändrad lagstiftning i fråga om utgörande af väghållningsbesväret på
landet framhålles (sid. 31), anförde Norrbottens läns landsting i ett
underdånigt memorial af den 24 september 1875, huru de norrländska
kommunerna den tiden, d. v. s. före utfärdandet af 1891 års väglag,
hade en liflig känning af väghållningsbördan och orättvisan i dess
anordning, »en orättvisa, som med stigande upplysning funnits kränkande
och dess mer betungande, som den ifrågavarande bördan varit och vore
underkastad ständig tillökning, i följd af de nya vägan!äggningar som
blifvit utförda eller vore under utförande till länets inre delar, till fördel
för landets uppodling, men till ännu större förmån för handel och andra
näringar, i första rummet för den mest betydande i orten eller trävarurörelsen».
Såvidt jag erfarit, har man äfven nu i Norrland en liflig
känsla af orättvisa, nemligen genom den anmärkta bristen på likställighet
mellan staten och den enskilde skogsegaren i afseende på väghållningsbesväret.

Betänkliga rubbningar i grunderna för den kommunala beskattningen
och de enskilda kommunernas ekonomi uppstå emellertid icke
blott, när staten för bildande af kronopark inköper jordegendom, utan
öfver allt, der staten förvärfvar sådan egendom, som enligt gällande

Lagutskottets Utlåtande N:o SO.

lagar såsom enskild egendom lemnar skattebidrag till de kommuner,
inom hvilka dess egare haft inkomst, men såsom statsegendom icke
är underkastad kommunala utskylder.

Olikheter i lagstiftningen i detta hänseende beträffande statens
jernväg ar och enskilda jernvägar vålla sådana stundom rätt känbara
rubbningar, så snart staten förvärfvar en enskild jernväg. Och dock
torde det icke kunna uppvisas, att kommunen har större fördel af jernvägen,
om staten eger den, än om den tillhör ett enskildt bolag. Ej
heller minskas kommunens utgifter. Alltså måste kommunens öfriga
skatteobjekt öfvertaga den skattebörda, från hvilken staten såsom
tillträdande egare af den förut skattbetalande jernvägen befriar sig
sjelf. I många kommuner har man i friskt minne de rubbningar i
detta hänseende, som inträdde, när staten år 1896 köpte den s. k.
Vestkustbanan. När det under år 1897 var ifrågasatt, att staten för
den beslutade Örebro—Krylbo-banan skulle af ett enskildt jernvägsbolag
köpa linien Örebro—Frövi, räknades i min hemtrakt helt naturligt
på hvad ett sådant köp skulle innebära för de olika kommunerna,
som deraf berördes. Att Örebro—Krylbo-banan i och för sig för Örebro
stad erbjuder stora fördelar, erkännes villigt, och staden har villigt för
sin del iklädt sig de fordrade förbindelserna, dock endast under förutsättning,
att jernvägen kommer till stånd utan köp af Örebro—Frövilinien.
Staden har nemligen af denna jernväg till sina kommunala
utgifter ett afsevärdt årligt bidrag, hvilket bidrag ju skulle upphöra, om
staten förvärfvade densamma. Betydligt svårare följder skulle köpet
hafva haft för Näsby kommun, inom hvilken Frövi station ligger.
Näsby sockens sammanlagda fyrktal utgör nemligen 25,550, och häraf
kommer nära hälften eller 11,428 fyrk på Frövi station. Visserligen
hade socknen, om köpet kommit till stånd så, som det denna gång var
planlagdt, fått behålla skatten för den del af fyrktalet, som belöper
sig på Frövi—Ludvika och Frövi—Köpings-banorna, men en högst betydande
förminskning af fyrktalet hade tydligen i alla fall egt rum, utan
att socknen, som redan har så goda jernvägsförbindelser som den gerna
kan önska, synes hafva vunnit någon nämnväid fördel genom Norrlandsbanan.
Exemplet synes mig visa nödvändigheten af, att principen om
statens likställighet med enskilda i kommunalt hänseende lagligen fastställes
äfven med afseende på jernvägsdrift.

Ännu större skulle slutligen svårigheterna för en kommun blifva,
om staten förvärfvade en inom dess område belägen större industriel
anläggning. Af många anledningar kan detta komma att inträffa. Jag
vill välja ett exempel: staten kan lätt finna sig nödsakad att, för att

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

tillförsäkra sig en billig och. fullt ändamålsenlig tillverkning af kanoner
och krut inom landet, köpa ett större jernbruk eller krutbruk. Enligt
gällande lag om kommunalskatter skulle ett sådant köp kunna blifva
rent af ruinerande för den kommun, inom hvars område bruket är
beläget.

Med all önskvärd klarhet framhöll kongl. generalpoststyrelsen i
en skrifvelse, som åberopas i statsverkspropositionen af år 1897 (VII
sid. 36—37), hvilken fördel staten kan hafva af sin rätt att undandraga
sig den kommunala beskattningen. Generalpoststyrelsen hade
nemligen föreslagit lämpliga tomter till inköp för ett nytt posthus i
Stockholm; då dessa icke genast behöfde användas, hade styrelsen infordrat
anbud å fastigheternas förhyrande för fem år, och så tillägges
i den redogörelse för generalpoststyrelsens skrifvelse, som statsrådet
och chefen för civildepartementet till statsrådsprotokollet för den 14
januari 1897 lemnat: »Den omständighet, att anbudgifvarne frikallat
sig från erläggande under hyrestiden af de krono- och kommunalutskylder
äfvensom afgifter till presterskap och skolväsen, som kunde
varda för fastigheten debiterade, skulle icke komma att vålla någon
utgift för postverket, då statens egendomar vore fria från dylika utskylder
och afgifter.» Detta innebär, såsom herr Leman den 17 mars
1897 påvisade i ett anförande i Första Kammaren, att Stockholms stad
genom köpet går miste om kommunalskatten, och att staten sålunda
inlåter sig i en obillig konkurrens med enskilda husegare, då ju huset
under den ifrågavarande tiden icke skulle användas för postverkets
behof.

På en sådan konkurrens inlåter sig staten äfven, när den i sin
fabriksrörelse icke begränsar sig till att fylla statens eget behof af den
fabricerade varan. År 1894 fäste herr C. A. Kumlin i en motion Riksdagens
uppmärksamhet på det obilliga i det förhållandet, att ingen
kommunalskatt betalas för fastigheter, som af staten innehafvas för
bedrifvande af bruks- eller fabriksrörelse. Motionären framhöll, bland
annat, hurusom staten vid Åker tillverkar krut äfven för försäljning
åt enskilda. Lagutskottet afstyrkte motionen, framhållande skilnaden
mellan statens kommunala skyldigheter i fråga om jordbruksfastighet
och annan fastighet såsom berättigad, emedan kommunen af annan
fastighet har inkomst och fördel på många andra sätt än genom direkta
utskylder, hvilket ej är fallet i fråga om jordbruksfastighet; utskottet
framhåller personalens skatter och den ökade omsättningen inom kommunen.
Dessa utskottets grunder synas mig emellertid mera bevisa,
att öfver hufvud taget en skilnad måste göras mellan skatt af fastig -

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

het och skatt af rörelse, än att ingen kommunalskatt skall utgå, när
det just är staten, som drifver rörelsen. Från kommunens synpunkt
synes det vara ganska likgiltigt, hvem det är som drifver rörelsen.
I bevillningskomitébetänkandet af år 1894 framhålles det såsom varande
»alldeles i sin ordning, att den kommunala skattskyldigheten för fastighet
icke mätes efter egarens personliga förhållanden och att densamma
icke minskas derför, att fastigheten är belastad med gäld. Ett motsatt
förfarande skulle med den omfattning, i hvilken skattebidrag till kommunens
utgifter numera i allmänhet erfordras, otvifvelaktigt göra den
kommunala skattebördan outhärdlig för öfriga beskattningsföremål».
Lika ovedersägligt rigtig som denna komiterades åsigt synes mig vara,
att lagen i beskattningsväg ej har att taga någon hänsyn till egarens
personlighet med afseende på hans förmögenhetsvilkor, lika rättvis och
billig och af samma grunder nödvändig synes mig den grundsatsen
vara, att lagen i beskattningsväg ej skall taga någon hänsyn till
egarens personlighet med afseende på hans karakter att vara en enskild
eller en s. k. juridisk person.

Slutligen vill jag äfven fästa uppmärksamheten vid ännu en punkt,
i hvilken bristen på likställighet mellan staten och den enskilde i fråga
om deras ställning till de kommunala utgifterna framträder, nemligen
bankrörelsen. Enligt Riksdagens beslut utvidgar riksbanken årligen sin
verksamhet genom inrättandet af afdelningskontor i allt flera städer
— fullmägtige ansågo år 1897, »att för den närmaste tiden är tillräckligt
att besluta inrättande af endast ett kontor om året». Utvidgningen
går också med stor framgång, och affärerna hafva vid flera kontor
erhållit stor omfattning: vid afdelningskontoret i Örebro t. ex. har
nettovinsten under de fyra åren 1894 — 1897 utgjort resp. kronor
31,146: 87, 92,421: 82, 165,464: 61 och 192,481: 50. Att denna riksbankens
verksamhet genom afdelningskontor är för vederbörande kommun
nyttig, kan icke förnekas; den är det fullt ut lika väl som de
enskilda bankernas verksamhet. Men det kan icke heller nekas, att
riksbanken utöfvar denna verksamhet inom kommunen i konkurrens
med de enskilda bankerna, och att riksbanken i denna konkurrens genom
befrielsen från kommunala skatter är obilligt gynnad, samt att utom
detta billighetsskäl fullkomligt samma rättsgrunder kunna anföras för
riksbankens deltagande i kommunens utgifter som för de enskilda
bankerna.

Upprepade gånger hafva motioner väckts inom Riksdagen i syfte
att på den ena eller andra punkten åvägabringa den likställighet mellan
staten och den enskilde i afseende på bidrag till kommunens utgifter,

Lagutskottets Utlåtande N:o SO.

som jag anser vara af rättvisan fordrad. Lagutskottet af år 1894
framhöll i sitt betänkande (n:o 24) med afseende på en af dessa motioner,
att den i motionen upptagna frågan hade en stor principal
betydelse. Utskottet yttrar: »Motionens bifallande skulle för öfrigt,
enligt hvad utskottet föreställer sig, medföra följder af särdeles omfattande
beskaffenhet. Om statens skyldighet uti ifrågavarande afseende
utsträcktes till sådana å landet belägna statens fastigheter, der för dess
räkning bedrifves bruks- eller fabriksrörelse, skulle nemligen med all
säkerhet anspråk — grundade på lika goda skäl som de af motionären
anförda — komma att framställas om dylik bestämmelse ej mindre
från städernas sida, rörande de mångahanda för statens räkning i dem
bedrifna företag af industriel art, än äfven beträffande den jernvägsdrift,
som af staten utöfvas.» *

Det var utan tvifvel fullkomligt rigtigt gjordt af lagutskottet och
Riksdagen att tillbakavisa det yrkande, som gjordes om förändring i
en detalj, då frågan ännu icke var utredd i sin princip och i dennas
konseqvenser. Men det är å andra sidan, synes det mig, hög tid, att
denna för kommunerna synnerligen vigtiga rättsfråga upptages till utredning
i hela den af lagutskottet år 1894 angifna omfattningen. Staten
utvidgar nemligen, såsom jag redan framhållit, på många håll sin
egendom och sin affärsrörelse och kommer efter all sannolikhet att
hastigt fortgå i denna rigtning. Jag vill exempelvis endast framhålla
den snart sagdt oberäkneliga kraft, som staten eger i sina vattenfall
och som väl icke synnerligen lång tid ännu kan få rinna bort oanvänd.
När nyligen ett bolag ämnade, i högre grad än hittills skett, tillgodogöra
sig vattenkraften i Trollhättefallen, framträdde staten med anspråk
på eganderätt. Frågan om användandet af dessa fall står således
redan på dagordningen, och snart nog kan väl en praktiskt möjlig plan
framläggas äfven för användning af de rika norrländska forsarna.
Hvilken oreda skall icke då uppstå i de kommuners finanser, inom
hvilkas område en sådan verksamhet börjas, om icke den principiella
frågan om statens deltagande i de kommunala utgifterna i likhet med
hvarje annan egare eller industriidkare dessförinnan blifvit på ett rättvist
och tillfredsställande sätt löst.

Principen om statens likställighet med den enskilde i afseende
på kommunala skatter är ingalunda oförsökt. I Preussen har den blifvit
i det närmaste fullständigt genomförd vid den genom lagar af den
24 juni 1891 och den 14 juli 1893 gjorda omdaningen af stats- och
kommunalbeskattningsväsendet. De kommunala skatterna äro enligt
Bih. till Rilcsd. Prof. 1808. 7 Sand. 15 Häft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

den preussiska kommunalskattelagen af den 14 juli 1893 dels »realskatter,
nemligen skatt af fastighet (Grundbesitz) och af rörelse
(Gewerbebetrieb), dels skatt af inkomst (Einkoramensteuer). Alla fastigheter
äro underkastade fastighetsskatt, utom vissa uppräknade:

a) de kungliga slotten jemte tillhörande byggnader, gårdsutrymmen
och trädgårdar;

b) de en främmande stat tillhöriga tomter, på hvilka sändebudsbyggnader
äro uppförda, jemte de på dem uppförda husen, såvida motsvarande
skattefrihet beviljas af den främmande staten;

cl tomter och byggnader, som tillhöra staten eller kommuner i
större eller mindre omfattning af ordet, såvida de äro bestämda till
offentlig tjenst eller användning;

d) broar, landsvägar, den mark, som upptages af jernvägslinier,
äfvensom segelbara kanaler, som med statens tillstånd äro anlagda för
offentligt bruk;

e) universitetshus och andra för offentlig undervisning bestämda
byggnader;

f) kyrkor, kapell och andra för offentlig gudstjenst afsedda byggnader,
så ock de med korporationsrättigheter försedda religionssamfundens
gudstjenstbyggnader;

g) fattighus, barnhus, offentliga sjukhus, fängelser o. s. v.;

h) de tomter, som tillhöra de under e) f) och g) anförda anstalterna
och korporationerna, såvida tomterna användas omedelbart för
dessas ändamål;

i) presters, kyrkotjenares och folkskolelärares tjenstetomter och
tjenstebostäder, såvida de hittills åtnjutit skattefrihet (''§ 24).

Skatt af rörelse erlägges för statens industriella företag lika väl
som för enskilda företag och af riksbanken lika väl som af enskilda
banker. Driften af statens jern vägar och af sådana enskilda jernvägar,
som betala jernvägsskatt, är icke belagd med sådan skatt (§ 28); i
motiveringen vid lagens antagande framhölls som skäl till denna befrielse,
att jernvägsdriften är fördelaktig för de kommuner, som beröras
deraf, och att den är öfvervägande allmännyttig. Liksom jernvägarne
och af samma skäl äro äfven dessas verkstäder befriade från denna
skatt. Inkomstskatt åter erlägges till kommunen för statens jernvägar
lika väl som för enskilda och för dess industriella verksamhet i öfrigt,
för dess domäner och skogar o. s. v. lika väl som för enskilda personers
och bolags inkomstgifvande verksamhet (jemför äfven §§ 33,
35 och 45). Inkomstskatten till kommunen i inskränkt mening lägges
till grund för den skatt, som utgår till kommuner af högre art (§ 91),

Lagutskottets Utlåtande. N:o 30.

Det ligger i sakens natur, att det sätt, på kvilket frågan blifvit
löst i Preussen, icke kan omedelbart användas äfven bos oss. Men det
faktum, att man der, när staten inom en kommun har egendom eller
utöfvar vinstgifvande verksamhet, gör staten i afseende å bidrag till
kommunala utgifter, om ock med undantag för några få mindre betydande
fall, likstäld med hvarje enskild person, som har liknande
egendom eller utöfvar liknande verksamhet, tyckes gifva vid handen,
att det också torde finnas ett för vårt land lämpligt sätt att rättvist
och billigt ordna förhållandena emellan kommunen och staten. Sådana
för en kommun betänkliga rubbningar i skatteväsendet, som hos oss
kunna ega rum, när staten förvärfvar något inom dess område, synas
i Preussen genom den nya kommunalskattelagen vara uteslutna.

Den omsorgsfulla utredning af hithörande frågor, som behöfves
för att ett välgrundadt beslut skall kunna fattas, kan icke gifvas annat
än genom Kongl. Maj:ts medverkan.

Det har synts mig lämpligt att just nu väcka på tal denna principfråga
i hela dess omfattning, då Kongl. Maj:t med anledning af en
Riksdagens skrifvelse af den 5 maj 1897 åt en komité uppdragit att
söka utreda, huruvida ej den kommunala beskattningen må kunna
byggas på annan grund än bevillningsbeloppen. Med denna fråga
sammanhänger på det närmaste den af mig upptagna frågan. En af
de mest bestämmande grunderna till, att staten så länge behållit kommunal
skattefrihet för mycket, som i enskild persons hand är belagdt
med kommunalutskylder, torde nemligen vara just den omständigheten,
att kommunalskatten hos oss ännu beräknas efter bevillning; ty bevillning
skall naturligtvis staten icke erlägga hvarken för fastighet eller
rörelse — det vore ju en ändamålslös bokföringsåtgärd.»

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer motionären, att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhållla, att Kongl. Maj:t
i sammanhang med frågan om den kommunala beskattningens byggande
på annan grund än den allmänna bevillningen behagade låta utreda
frågan, i hvilken utsträckning staten bör i de särskilda kommuner,
inom hvilkas områden staten har egendom eller drifver rörelse, bidraga
till kommunens utgifter, samt att Kongl. Maj:t behagade till Riksdagen
aflåta proposition rörande de lagändringar, som denna utredning kan
föranleda.

I motionens syfte har herr K. Almqvist instämt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Utskottet vill visserligen icke påstå, att nu gällande bestämmelser
om statens deltagande uti den kommunala beskattningen äro i alla
hänseenden tillfredsställande, och att alltså hvarje ändring af desamma
i rigtning mot förökad skattskyldighet för staten kan på förhand
betecknas såsom olämplig. Tvärtom håller utskottet före, att
vissa delar af motionärens framställning äro uttryck för en uppfattning,
hvilken synes förtjena allt beaktande. Särskilt vill utskottet i detta hänseende
framhålla förslaget om skyldighet för staten att för kronoparker i
större mån än hittills deltaga i vägunderhållningsbesvärets utgörande.
Då Riksdagen numera antagit Kongl. Maj:ts, i anledning af Riksdagens
egen skrifvelse, aflåtna framställning om statens ökade skattskyldighet
för kronoparker till den enskilda kommunen, synes konseqvensen
fordra, att staten gent emot väghållningsdistrikten åtager sig en liknande
skyldighet i fråga om väghållningsbesväret.

Bestämmelse härom torde emellertid ej kunna införas i någon
af komunallagarne, utan synes hafva sin rätta plats i väglagen samt
böra pröfvas antingen i sammanhang med en revision af denna lag
eller på grund af särskild derom gjord framställning.

I andra och väsentliga delar tänker deremot utskottet olika
med motionären och kan alldeles icke instämma i hans åsigt om önskvärdheten
af 8å genomgripande förändringar i afseende å statens deltagande
i kommunala utgifter som de af honom föreslagna.

Den grundsatsen må nemligen, enligt utskottets mening, för ingen
del lemnas ur sigte, att staten i sin verksamhet för egna ändamål kan
hafva berättigad! anspråk på att ej hämmas af band eller tyngas af
utgifter, pålagda med uteslutande hänsyn till en eller flera korporationers
inom staten intressen. Smärre intressen böra alltså i fall af
kollision vika för hänsynen till statens egna syften.

Dessutom må uppmärksammas, att, när, enligt nu gällande bestämmelser,
kommunala utskylder icke påföras annan statens egendom
än jordbruksfastighet och staten ej heller kommunalt beskattas för inkomst
af rörelse, ett ganska tungt vägande skäl härför ligger deruti,
att i allmänhet andra statens fastigheter än jordbruksfastigheter användas
direkt för statens egna inrättningar och att den rörelse, som
af staten drifves, i regel idkas för åstadkommande af produkter, hvilka
staten använder för egen räkning, hvarjemte förtjenar nämnas, att
kommunen af statens ifrågavarande fastigheter och industriella anläggningar
har fördel på mångahanda andra sätt än genom direkta utskylder;
dels genom skatter från personalen derstädes, dels ock genom
förökad omsättning och rörelse inom kommunen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Väl vet utskottet, hurusom det i enstaka fall förekommer, att
staten — der den bedrifver fabriksrörelse — genom utförande af arbete
äfven för andras räkning eller genom försäljning af fabriksprodukter
drager någon inkomst af sådan rörelse. Men då detta inträffar endast
sällan och i ringa omfattning, kan man vara tveksam om behofvet af
stadganden, hvarigenom en dylik affärsvinst finge sig påförda utskylder
för kommunens behof.

I fråga om riksbanken och dess afdelningskontor må ej heller
förgätas, att deras verksamhet till sin art är af så allmännyttig natur,
att man näppeligen kan påstå, att den är bunden vid någon viss kommun
eller skäligen bör till en sådan göras skattskyldig.

Hvad särskildt beträffar statens jernvägsdrift och motionärens
påstående om det rigtiga deruti, att densamma blefve, likaväl som enskilda
bolags jernvägsrörelse, beskattad i vederbörande kommuner, vill
utskottet anmärka, hurusom det näppeligen kan vara billigt, att, der
staten sjelf anlägger en jernväg, de kommuner, som deraf erhålla hufvudsaklig
fördel, också skola åtnjuta den ytterligare förmånen att för
sagda jernväg erhålla bidrag af staten till sina kommunalutskylder.
Särskildt beaktande förtjenar ock den omständigheten, att anläggning
af statsbanor sker och bör ske efter helt andra och allmännare synpunkter
än de, som komma i betraktande vid enskilda jern vägsanläggningar.

Enahanda betraktelsesätt torde också, åtminstone i allmänhet,
kunna göra sig gällande, der staten inköper en enskild jernväg och
derefter för sin egen räkning ombesörjer densammas drift.

Analogien mellan statens och enskilda jernvägsanläggningar är
bristfällig äfven så till vida, att den inkomst, en kommun genom beskattning
drager af ett enskildt jern vägsföretag, icke sällan helt eller
delvis uppväges af ränteförluster å bidrag, som kommunen måst för
jernvägens tillkomst utgifva, medan deremot statsjernvägarne vanligen
komma till stånd utan betungande kostnad för de kommuner, som
deraf röna fördel.

Den vattenkraft, som staten eger i sina vattenfall, lärer nog, såsom
motionären påpekat, i en närmare eller fjermare framtid blifva tillgodogjord,
men när så sker, torde dock staten ej sjelf komma att för egen
räkning derstädes bedrifva någon industriel verksamhet, utan torde sådan
vattenkraft varda upplåten till begagnande af enskilda personer eller
bolag, hvilka då för sin rörelse blifva underkastade de allmänna bestämmelserna
om kommunal skattskyldighet.

Bih. till Biksd. Prof. 1898. 7 Sami. 15 Häft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Skulle emellertid ur någon eller några af de synpunkter, som
motionären berört, eller af annan anledning statens skyldighet att deltaga
i den kommunala beskattningen efter närmare utredning anses böra
undergå någon förändring, lärer den af motionären omförmälda komité,
som fått sig uppdraget att söka utreda frågan om den kommunala beskattningens
byggande på annan grund än den allmänna bevillningen,
i detta sitt uppdrag hafva fullgiltig anledning att om sådan förändring
framställa förslag, utan att Riksdagen i sådant afseende aflåter någon särskild
skrifvelse.

Af hvad sålunda blifvit anfördt, föranlåtes utskottet hemställa,

att herr Sahlins ifrågavarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 25 februari 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herr Husberg: »Då jag anser att den komité, som fått sig

uppdraget att söka utreda frågan om den kommunala beskattningens
byggande på annan grund än den allmänna bevillningen, i följd af sitt
uppdrag både kan och bör egna noggrann utredning Jit det ämne, som
af herr Sahlins motion beröres, har jag af denna grund — och utan
att kunna i allo biträda hvad utskottet i öfrigt anfört — funnit mig
böra instämma i det slut, till hvilket, utskottet kommit»;

herr Ohlsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRY CKERI-AKTIEBOA Q, 1898.