Lagutskottets Utlåtande N:o SO (Utlåtande 1892:LU20 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o SO.

N:o 20.

Ank. till Riksd. kansli den 7 mars 1892, kl. 2 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar
i strafflagen den 16 februari 1864.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat tre
särskilda motioner om ändringar i strafflagen den 16 februari 1864, hvilka
motioner afgifvits af herr Olof Olsson, n:o 109, samt af herrar Jan Eliasson,
n:o 24, och Nils Petersson, n:o 121.

Herr Olof Olsson, med hvilken herrar Fridtjuv Berg och Edvard
Wavrinsky förklarat sig instämma, föreslår: »att Riksdagen måtte såsom
§13 besluta följande tillägg till kap. 4 strafflagen:

För den, som blifvit dömd till fängelse eller straffarbete, skall
från strafftiden afdragas den tid, han i och för ransakningen och före det
slutliga utslaget suttit häktad, dervid, om han gjort sig skyldig till straffarbete,
den tid han sutit i ransakningsfängelse skall till straffarbete öfvergå
i öfverensstämmelse med den i 4 kap. 6 § strafflagen stadgade grund,
att emot två månaders ransakningsfängelse svarar en månads straffarbete
och så vidare, hvarvid gäller, att, om vid sådan öfvergång af straff brutet
månadstal uppkommer, half månad räknas till femton dagar»; och anför
motionären till stöd för sin berörda framställning hufvudsakligen följande:
Rättvisa och billighet syntes fordra, att den, som blifvit dömd till straff
af frihetens förlust med eller utan tvångsarbete, ej längre beröfvades densamma
än enligt lag stadgadt vore. loke för ty förlängdes straffet med
Bih. till Riksd, Prot. 1892. 7 Samt. 14 Häft. (No 20.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

hela den tid, som till ransakningen erfordrades, ibland oskäligt länge.
Exempel skulle till och med ej saknas, att häktningstiden under ransakningen
öfverskjutit den tid, som genom straffet blifvit ådömd.

Härtill komme att, i följd af vårt fängelseväsendes nuvarande beskaffenhet,
ransakningsfången behandlades i det närmaste lika med den,
som blifvit till enkelt fängelse dömd, ja, till och med så till vida kunde
hafva det sämre, som fängelsedirektören vore förbunden att, så vidt ske
kan, skaffa den senare arbete, hvilket icke ålåge honom i afseende på
ransakningsfån ge.

Följden häraf torde äfven blifvit, att i ej få fall de anklagade
hellre åtagit sig mindre brott, till hvilka de ej känt sig skyldige, än
genom fortsatt nekande velat förlänga fängelsetiden, och i synnerhet att
de uraktlåtit att klaga öfver dom, som de ansett orättvis.

Dylika missförhållanden måste så mycket mera väcka ogillande och
såra rättskänslan, som häktningsrätten på senare tider väsentligen blifvit
utvidgad.

Redan genom den ursprungliga ordalydelsen af de häktningsrätten
rörande mom. 5, 6 och 7 i § 19 af kongl. förordningen den 16 februari
1864 angående nya strafflagens iuförande o. s. v. vore nämnda rätt betydligt
utsträckt. Men ännu mera hade detta blifvit fallet genom det
tillägg till mom. 6, som gjorts genom kongl. förordningen den 1 mars 1878.

Det vore väl sant, att den häktning, hvarom sistnämnda lagrum
handlade, afsåge att förekomma, att den för brott misstänkte rymmer eller
undanrödjer bevisning, och derför stundom vore nödvändig. Men då
genom det nämnda tillägget äfven den finge häktas, som ej hade stadigt
hemvist men misstänktes för brott, hvarå fängelse kan följa, allenast
skälig anledning funnes, att han skulle afvika, så föranledde gällande stadganden
om häktning de hårdaste orättvisor mot den fattigare samhällsklassen.
Hvarken polismyndigheterna eller domstolarne plägade, innan
häktning skedde, undersöka, om bestämd anledning fnnnes, att den för
mindre brott misstänkte skulle afvika. Det toges för gifvet, att den misstänkte
ämnade afvika, så snart han saknade stadigt hemvist.

Förliandlingarne vid förordningens antagande visade, att lagstiftaren
med den, som saknar stadigt hemvist, menade arbetare, som tillfälligtvis
uppehölle sig annorstädes än å hemorten. Men myndigheterna tolkade
förordningen så, att hvar och en, som ej för längre tid hyrde egen bostad,
saknade stadigt hemvist.

En tillfyllestgörande rättelse i ofvan anmärkta missförhållanden

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

syntes motionären ej på annat sätt kunna åstadkommas, än att ransakningstiden
tingo afdragas från det slutligen ådömda frihetsstraffet, utan
afseende på den tid, hvarmed ransakningstiden möjligen öfverskridit
strafftiden.

En dylik ändring toi$e äfven finnas stå i öfverstämmelse med
det stadgande i regeringsformen § 16, som bjöde, att Konungen bör ingen
förderfva eller förderfva låta till lif, ära, personlig frihet och välfärd, utan
han lagligen förvunnen och dömd är.

Hvad beträffade lämpligaste platsen för införandet af en dylik lagförändring,
kunde man välja mellan ett tillägg till 4 kap. strafflagen,
»om sammanträffande af brott och om förening eller förändring af straff»,
såsom en 13 § eller ett tillägg till förordningen om strafflagens införande.
• J.1'' va

jr .... -v. . . .. ''.r/t

Med allt erkännande af det menniskovänliga syfte, som röjer sig
i motionärens framställning, kan utskottet likväl icke skänka densamma
sitt understöd. Mot förslaget kunna nemligen enligt utskottets åsigt vigtiga
betänkligheter göras gällande. Till en början må sålunda erinras,
att införande af en lagbestämmelse af den generella innebörd, som utmärker
det af motionären föreslagna tillägg, skulle medföra en alltför stark
frestelse för ransakningsfånge att medelst ihärdigt nekande eller allehanda
undanflykter fördröja ransakningen, helst ett fortsatt vistande i ransakningsfångelset
utan tvifvel måste te sig mindre motbjudande än vistelsen
i straffängelset. I hvarje fall synes sålunda ett afdrag å den egentliga
strafftiden i motionens syfte icke kunna ifrågasättas för annan än den,
som utan någon af honom omedelbart gifven anledning måst qvarhållas
i ransakningsfängelse. Så är t. ex. ofta händelsen, der en för brott tilltalad
och häktad person måhända redan vid första ransakningstillfället afgifvit
en, såvidt honom rör, fullständig bekännelse, men domstolen för
vidare utredning i målet eller utrönande af annan persons delaktighet uti
den ifrågavarande förbrytelsen ser sig nödsakad att uppskjuta ransakningen.
Äfven för nu antydda fall anser utskottet emellertid betänkligt att
medgifva en afräkning, sådan som motionären föreslagit. Härigenom skulle
nemligen den efter en måhända långvarig ransakning slutligen sakfälde
brottslingen komma i en väsentligt bättre ställning än den, som icke kunnat
sakfällas, men hvilkens häktande å andra sidan förklarats icke hafva
saknat fog. Ännu! skarpare ter sig denna motsättning i fråga om den,
hvilken varit för brott häktad, men fullständigt frikänts utan att likväl

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

sedermera kunna mot bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886 undfå
godtgörelse af allmänna medel för den tid han sutit häktad. Såväl lagkomitén
som äldre lagberedningen upptogo i sina förslag till ny strafflagstiftning
det förhållande att någon utan eget vållande sutit längre tid
häktad såsom en omständighet, hvilken i, hvarje fall skulle anses såsom
förmildrande. Jemväl utskottet anser, att ifrågavarande omständighet icke
kan betraktas annorledes än såsom en fråga, hvilken domaren har att
vid straffmätningen egna all nödig hänsyn, och utskottet är för sin del
också öfvertygadt, att denna uppfattning delas och tillämpas af de lagskipande
myndigheterna i landet. Yid sådant förhållande torde det emellertid
befinnas öfverflödigt att, på sätt lagkomité^ och lagberedningen föreslagit,
uttryckligen i lag förklara, att en dylik omständighet skall anses
såsom förmildrande. Tillvaron af en sådan föreskrift skulle ock tilläfventyrs
någon gång utöfva ett obehörigt tvång på den fria pröfningsrätt,
som bör vara domaren i slika fall förbehållen. Slutligen vill utskottet
erinra, hurusom enligt förordningen angående verkställighet i vissa fall
af straff, ådömdt genom icke laga kraftegande utslag, den 30 maj 1873
den, som hlifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till fängelse och
skall hållas häktad i afbidan derå, att det öfver honom fälda utslag
vinner laga kraft, genast utan hinder af åklagares eller målsegandes besvär
får börja aftjena sitt straff, derest han i föreskrifven ordning förklarar
sig nöjd med utslaget.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, föranlåtes utskottet
hemställa,

Ilo) att herr Olof Olssons ifrågavarande motion
icke må af Eiksdagen bifallas.

22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen hafva för närvarande följande
lydelse, den förra:

»Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk af sin rätt,
genom våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta; straffes
högst med straffarbete i två år, i de fall, der gerningen ej med svårare
straff särskildt belagd är»,
samt den senare:

»Brott, som i 22 § sagdt är, må ej åtalas af allmän åklagare, der
ej målsegande det till sådant åtal angifver; ej heller må brott, som i
23 § sägs, åtalas af annan, än målsegande.»

Lagutskottets Utlåtande N:o SO.

I sin ofvan omförmälda motion anför nu herr Jan Eliasson:

»I närvarande tid visa sig flera oroande företeelser, som varit obekanta
för våra fäder, och hvilka, efter undertecknads uppfattning, hota
att störande inverka på samhällslugnet.

Bland dessa företeelser intaga de vanligblifna strejkerna ett framstående
rum samt påkalla, efter mitt förmenande, statsmagternas uppmärksamhet
samt en ändring i lagstiftningen.

Det är icke min afsigt att klandra alla arbetsinställelser eller
söka minska friheten för arbetaren. Det förefaller mig, att den, som
icke af samhället för brott straffats med frihetens förlust, hör utan
andras inblandning ega fritt arbeta hvarest och mot den ersättning som
han kan betinga sig och att sådant bör vara hvars och ens ensak. Sjelf,
och ingen annan, står han ju i ansvar för följderna. Detta öfverensstämmer
ock med lagarne och i långliga tider följd praxis, ja till
och med nutidens läror om menniskans fri- och rättigheter; men hvad jag
för min del icke kan gilla, och som dessutom, efter mitt omdöme, ej
gerna kan betraktas annat än som en motsats till friheten, det är intrigerna,
mången gång från ointresserade, för en arbetsinställelse, samt
öfvertalningen till och hotet för underlåtenhet att följa andras åsigter
och föreskrifter, hvarigenom arbetare hindras i sin frihet att arbete
fullgöra. Dylika åtgärder hafva likväl, efter hvad erfarenheten enligt
min uppfattning visat, utöfvat det största inflytande, synnerligen vid
strejker med större omfattning. Är det dock arbetarens rätt och öfverensstämmande
med svensk frihet och nutidens uppfattning deraf att gent
emot arbetsgifvare, och vid antagande af arbete, handla som enskild
och fri person, då förefaller det mig, att han äfven bör ega samma
rätt af ointresserade och af kamrater samt blifva i denna rätt skyddad
af lagarne och staten. Så är dock icke förhållandet för närvarande och
i verkligheten.

Ser man på strafflagen, så finner man, att den stadgar ansvar i
flera och tydligen omnämnda fall för brott mot annans frihet och för
åtgärder, hvarigenom andras väl äfventyras. Den innehåller ock, i 22
och 23 §§ af 15 kap., bestämmelser om ansvar för förbrytelser af
nu antydda art. Det förefinnes dock i 24 § det stadgandet, att brott,
som äro sagda i §§ 22 och 23, ej må åtalas sjelfmant af allmän åklagare.
Sistnämnda föreskrift har, efter min uppfattning, haft till följd, att anstiftare
och ledare af arbetsinställelser merendels gått fria från bestraffning,
enär det kan förutsättas, att ett flertal, af fruktan för hämnd, icke

Lagutskottets Utlåtande N:o SO.

våga till åtal anmäla dylika agitationer. Tager man likväl i betraktande,
att mångas fattigdom, försakelser och lidanden uppkommit genom
strejker, och att detta förhållande icke grundats på eller förorsakats af
alla i arbetsinställelser deltagandes frivilliga åtgöranden, samt att strejkerna,
vid tiden för strafflagens antagande, voro, om icke obekanta, likväl
mindre allmänna än nu, så torde det, när man ser saken från arbetarens
synpunkter, kunna sättas i fråga, om det ej vore nödigt att
antaga en ny bestämmelse, hvarigenom det mera tydligt stadgades ansvar
för den eller dem, som medelst list, lock, hot eller tvång, i afsigt
att åstadkomma skada, förmår annan att inställa sitt arbete och afstå
sin arbetsförtjenst eller hindrar honom från att ett lofligt arbete
utföra.

I vårt land, liksom i flera andra länder, hafva arbetsinställelser rätt
ofta under senare tid förekommit; men få torde dock de fall vara, då
arbetarne derigenom vunnit någon verklig fördel. Merendels har det
ock visat sig, att främmande agitatorer, hvilka förlora minst på eu dålig
utgång, gifvit anledning och uppmanat till en strejks början och
fortsättning. Som oftast har till och med den på afstånd från platsen
boende betraktaren märkt tydliga tecken, att s. k. strejkbrytare behandlats
i strid med lagarne och tänkesätten om frihet. Tvång har varit
det utmärkande vid nästan alla arbetsinställelser. Utan tvång vore det
knappt tänkbart att en sammanhållning skulle kunna vinnas. Om likväl
detta tvång är i fäderneslandets och dess inbyggares sanna intresse,
så att det derför förtjenar tolereras, derom torde det finnas många
tviflare.

Det kan gerna icke förnekas, att flera arbetsinställelser likna och
urarta till uppror. Man har ofta sett, att militärbevakning eller ökad
polis varit nödvändig för samkällsfridens bevarande. 1 verkligheten tyckes
det förehålla sig så, att staten, i fråga om arbetsvägran och dess följder,
endast har skyldigheter, men inga rättigheter. För min del kan jag icke
finna, att deri ligger konseqvens.

Under sådana förhållanden förefaller det mig vara icke endast en
rättighet, utan äfven en pligt för statsmagterna att betrakta arbetsiuställelsers
upphofsman såsom brottslingar mot annans frihet och stadga ansvar,
hvarigenom man kan våga hoppas att i någon mån minska hvad som
obestridligen är för arbetaren både demoraliserande och ekonomiskt ruinerande.
Att allmän åklagare tillerkännes rättighet och ålägges skyldighet
att sjelfmant åtala brott af nu ifrågasatt art, borde, efter min tanke, icke

Lagutskottets Utlåtande N:o SO.

vara mera förbjudet än åtal för förseelser, som hafva mindre verkningar
till följd, hvilka åklagare nu ega beifra.

Af dessa skäl vågar jag föreslå,
det Riksdagen beslutar:

att i 15 kap. strafflagen, som handlar om brott mot annans frihet,
må intagas en bestämmelse af följande lydelse:

Den, som förbryter sig mot annans frihet derigenom, att han, i
afsigt att åstadkomma skada, medelst list, lock, hot eller tvång, förmår
någon att afstå lofligt arbete, eller hindrar dess utförande, dömes till
straffarbete från och med 6 månader till och med två år; samt

att, om denna framställning vinner bifall, den ifrågasatta bestämmelsen
intages under § 24 och de nuvarande 24 och 25 §§ förändras till
§§ 25 och 26.»

Utskottet delar motionärens förtrytelse öfver de upprörande kränkningar
af det enskilda aftalets frihet, som erfarenheten från senare tiders
arbetsinställelser i vårt land mer än en gång haft att framvisa, och finner,
lika med motionären, arbetarnes eget väl kräfva ett verksammare skydd
mot dylika kränkningar, än den gällande lagstiftningen förmår lemna.
Att i sådant hänseende, på sätt motionären föreslagit, i lagen införa ett
nytt slags frihetsbrott, hvars särskilda karakter skulle bestå deri att någon,
i afsigt att åstadkomma skada, medelst list, lock, hot eller tvång förmådde
annan att afstå från ett lofligt arbete eller hindrade dess utförande, torde
emellertid icke vara nödigt eller ens för motionens eget syfte gagneligt.
Dels synes nemligen den art af frihetsbrott, som i ofvan anförda 22 §
i strafflagens 15 kap. karakteriseras, äfven i afseende å den strafflatitud,
som finnes angifven, fullständigt täcka den speciella brottsart, för hvilken
motionären förordar eu särskild straffbestämmelse, och dels skulle det kraf
motionären i fråga om denna speciella art af frihetsbrott uppstält på befintligheten
af eu i hvarje särskildt fall bevislig afsigt att åstadkomma
skada i betänklig grad förlama straffbudets effektivitet.

Motionären har emellertid sjelf antydt eu annan utväg för vinnande
af motionens syfte, den nemligen att ställa förevarande art af rättskränkning
under allmänt åtal, och utskottet är för sin del öfvertygadt att på
denna väg syftemålet med motionen säkrast och bäst står att vinna. Lika
med motionären håller utskottet nemligen före, att fruktan för hämnd

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

eller andra under trycket af ett olidligt tvång framkallade hänsyn i allmänhet
förhindra en angifvelse, som eljest icke uteblifvit, och att sålunda,
derest förbrytelser af ifrågavarande slag ställas under allmänt åtal, desamma
komma att oftare än nu sker erhålla välförtjent näpst. Då hvad utskottet
sålunda närmast med afseende å den speciella art af rättsstridigt tvång,
som motionen afhandlar, nu anfört, torde ega tillämplighet jemväl på de
öfriga frihetsbrott, som falla inom ramen af 22 §:s straffbestämmelser,
saknas emellertid giltig anledning att, på sätt motionären synes vilja förutsätta,
i afseende å åtalsrätten särskilja dem från hvarandra; och utskottet
har förty — såsom nedan intagna förslag utvisar — ansett alla
förbrytelser mot § 22 15 kap. strafflagen böra underkastas allmänt åtal
och sålunda första punkten i 24 § samma kap. utgå.

6 § af 23 kap. strafflagen, sådant detta lagrum lyder enligt lagen
den 20 juni 1890, bestämmer, att derest den, som gjort sig skyldig till
ansvar för oredlighet eller uppenbar vårdslöshet mot sina borgenärer —
han må nu vara gäldenär i konkursen eller sådan syssloman, hvarom i
4 § af samma kap. sägs — inför rätten styrker, att borgenärerna i
konkursen blifvit till fullo förnöjda, han skall förklaras fri från allt ansvar.
Enahanda är enligt förstnämnda lagrum förhållandet med sådan konkursgäldenär,
som rymt för skuld och ej kommit åter inom sex månader från
det han rymde, men hvilken likaledes visar, att hans borgenärer bekommit
full liqvid för sina fordringar.

Slutligen meddelas i 7 § af samma kap., sådant jemväl detta lagrum
lyder enligt lagen den 20 juni 1890, den föreskrift, att oredlighet
eller uppenbar vårdslöshet mot borgenärer, ehvad dylik förbrytelse begåtts
af gäldenär eller sådan syssloman, som i 4 § omförmäles, så ock det brott,
hvarom 5 § handlar, nemligen att gäldenär, som rymt för skuld och ej
kommit åter inom sex månader från det han rymde, icke må åtalas af
annan än målsegande.

Herr N. Petersson har nu i sin ofvan omförmälda motion föreslagit:
»att Riksdagen ville besluta den ändring i så väl 6 som 7 §§ i 23 kap.
strafflagen, att dessa paragrafer erhålla följande lydelse:

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

§ 6.

Den, som gjort sig skyldig till ansvar efter 5 § och efter 2 § eller
3 §, ehvad det är gäldenär eller sådan syssloman, som i 4 § sägs, vare ej
för ansvar fri, äfven om han inför rätten kan styrka, att borgenärerna i
konkursen blifvit till fullo förnöjda.

Brott, som i 2 eller 3 § omförmälas, ehvad de begåtts af gäldenären
eller, efter ty i 4 § sägs, af syssloman, så ock brott, som i 5 § omförmäles,
må åtalas af allmän åklagare eller af målseganden.»

Till stöd för sina ändringsförslag åberopar motionären hufvudsakligen
den framställning i förevarande ämne, som gjordes af justitieombudsmannen
i hans till 1888 års riksdag afgifna embetsberättelse. Berörda framställning
afsåg emellertid endast ändring i fråga om åt a,Isrutten vid ifrågavarande
konkursförbrytelser, i hvilket hänseende justitieombudsmannen
hemstälde, att dåvarande 7 § — för öfrigt i allo lika den nuvarande —
måtte upphäfvas och nämnda förbrytelser, såsom en omedelbar följd deraf,
kunna af allmän åklagare åtalas. Såsom motionären erinrat, blef justitieombudsmannens
framställning af lagutskottet afstyrkt af anledning att,
då det af justitieombudsmannen berörda ämne i sammanhang med andra
delar af strafflagen jemväl varit föremål för behandling af lagberedningen,
hvars förslag snart vore att förvänta, det icke syntes lämpligt, att någon
framställning i ämnet för det dåvarande gjordes från Riksdagens sida; och
blef denna utskottets hemställan af båda kamrarne bifallen.

I det strafflagsförslag, som genom proposition till 1890 års riksdag

framlades till Riksdagens pröfning, hade ifrågavarande båda lagrum följande
lydelse, 6 §: »Styrker inför rätten den, som gjort sig skyldig till
ansvar efter 3 g, ehvad det är gäldenär eller sådan syssloman, som i 4 §
sägs, att borgenärerna i konkursen blifvit till fullo förnöjda; varde från
allt vidare ansvar fri förklarad», samt 7 §: »Brott, som i 3 ^ omförmäles,

ehvad det begåtts af gäldenär eller, efter ty i 4 § sägs, af syssloman,

må ej af allmän åklagare åtalas, der ej brottet af målsegande till sådant
åtal angifves.»

Bih, till Bilcsd. Prof. 1892. 7 Sami. 14 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o ,20.

I utlåtande n:o 44 anmärkte utskottet beträffande de sålunda föreslagna
6 och 7 §§, hurusom utskottet — i likhet med hvad två af högsta
domstolens ledamöter vid förslagets granskning erinrat — funne rigtigt
att, såsom enligt gällande lag vore förhållandet, den gäldenär, som gjort
sig skyldig till någon af de handlingar, hvilka i 23 kapitlets 2 £ stämplades
såsom oredliga, men som derefter till fullo förnöjde sina borgenärer,
vore fritagen från ansvar.

När det visat sig, att dessa gäldenärens åtgärder icke utgjort hinder
för honom att godtgöra sina fordringsegare, torde det vara alldeles onödigt
och äfven obilligt att döma honom till ansvar för de förfoganden han sålunda
utan någons förnärmande med sin egendom vidtagit; och föga rimligt
syntes att tillåta eller, hvilket här vore detsamma, påbjuda, att allmän
åklagare skulle ega eller till och med vara skyldig att, oaktadt alla fordringsegare
fått liqvid och någon rättskränkning således ej egt rum, åtala
gäldenärens åtgöranden. Särdeles bjert folie detta i ögonen i fråga om
den förbrytelse, som omförmäles i 5 £. En gäldenär rymde t. ex. i afsigt
att å främmande oit genom arbete skaffa sig medel att godtgöra sina
fodringsegare. Detta lyckades honom ock, men först t. ex. sju månader
sedan han rymde. Han kom då tillbaka och betalade till fullo alla sina
skulder, och alla borgenärerna förklarade sig nöjda. Icke desto mindre
skulle, enligt förslaget, allmän åklagare ej blott ega, utan ovilkorligen vara
pligtig att ställa gäldenären under åtal för rymningen, hvilken skulle
kunna för honom medföra både straffarbete och förlust af medborgerligt
förtroende. Icke heller den i 7 $ föreslagna utsräckningen af allmän åklagares
åtalsrätt syntes af behofvet påkallad.

Utskottet, som förty ansåg bestämmelserna i dåvarande 6 och
7 §4; af 23 kap. böra oförändrade bibehållas allenast med någon

jemkning af redaktionen i 6 §, hemstälde alltså, att de båda lagrummen
måtte erhålla följande lydelse, 6 §: »Styrker inför rätten den, som gjort

sig skyldig till ansvar efter 5 § eller ock efter 2 eller 3 §, ehvad det
är gäldenär eller sådan syssloman, som i 4 § sägs, att borgenärerna i
konkursen blifvit till fullo förnöjda; varde från allt ansvar fri förklarad»,
samt 7 4^: »Brott, som i 2 eller 3 § omförmäles, ehvad det begåtts af

gäldenär eller, efter ty i 4 £ sägs, af syssloman, så ock brott, som i 5
£ omförmäles, må ej åtalas af annan än målsegande.»

En af reservanterna inom utskottet beträffande utskottets hemställan
rörande sist anförda lagrum förklarade sig anse lagstiftningen böra i så måtto
tillmötesgå en af allmänna tänkesättet fordrad skärpning i strafförfarandet

Lagutskottets Utlåtande N:o SO.

emot oredliga gäldenärer, att allmän åklagare berättigades att efter angifvelse
af målseganden ställa sådana gäldenärer under åtal, och föreslog i
enlighet härmed följande lydelse af samma lagrum:

»Brott, som i 2 § omförmäles, ehvad det begåtts af gäldenär eller,
efter ty i 4 § sägs, af syssloman, så ock brott emot 5 § må ej åtalas af
allmän åklagare, der ej brottet af målsegande till sådant åtal angifves.
Brott, som i 3 § sägs, må ej af annan än målsegande åtalas.»

Utskottets hemställan i fråga om 6 £ blef af kamrarne bifallen, af
Första Kammaren dock först efter åtskilligt meningsutbyte och votering.
Beträffande lydelsen af 7 i? stannade deremot kamrarne i skiljaktiga beslut,
i det att Första Kammaren efter votering med 58 röster mot 42
godkände utskottets ofvananförda förslag, medan Andra Kammaren efter
någon diskussion, derunder starka sympatier uttalades för det i nyss berörda
reservation vid utskottets utlåtande framstälda medlingsförslag, godkände
paragrafen med den lydelse, som i propositionen föreslagits. Sedan
i anledning häraf utskottet i ändamål af sammanjemkning i memorial
n:o 51 hemstält, att Andra Kammaren med frånträdande af sitt beslut
ville biträda medkammarens beslut i fråga om lydelsen af ifrågavarande
lagrum, blef denna hemställan af kamrarne bifallen. Det beslut, Riksdagen
i denna fråga sålunda fattat, blef af Kongl. Maj:t godkändt; och
lagrummet kom sålunda, på sätt redan blifvit omnämndt, att behålla sin
förutvarande lydelse.

Hvad nu beträffar motionärens förslag till ändrad lydelse af 6 i;,
går detta, såsom af ofvan lemnade redogörelse inhemtas, betydligt längre
än Kongl. Maj:ts förslag vid 1890 års riksdag, i det motionären, hvad
angår åtalsrätten, icke vill erkänna någon skilnad mellan den oredlige och
den allenast vårdslöse gäldenären. Då hvad utskottet vid nämnda riksdag
erinrade i fråga om sist berörda förslag sålunda måste i ännu högre
grad gälla emot motionären, följer häraf, att utskottet icke kan förorda
bifall till det förslag, motionären i förevarande hänseende framstält. Härtill
anser sig utskottet vara så mycket mera befogadt, som den konkursgäldenär,
hvilken gjort sig skyldig till oredligt förfarande mot sina borgenärer,
i ett fall af särskild praktisk betydelse numera är likstäld med
bedräglig gäldenär. Genom lag den 22 maj 1891, delvis tillkommen i
anledning af Riksdagens skrifvelse den 26 februari 1889, är nemligen
sådan ändring vidtagen i 104, 106 och 113 $4$ konkurslagen, att ackord

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

ej må fastställas då gäldenär blifvit dömd för oredligt förhållande mot
sina borgenärer eller medan han under tilltal derför står, att vidare
ackordsförslag ej må af borgenärer antagas i sistnämnda fall samt att,
derest efter fastställelse af ackordsförslag yppas, att gäldenären gjort sig
skyldig till oredlighet mot sina borgenärer, den eftergift, som genom
ackordet må vara gäldenären tillerkänd, skall förfalla.

Vidkommande härefter motionärens förslag om ändring af 7 § anser
sig utskottet fortfarande förhindradt att förorda en utsträckning af allmän
åklagares åtalsrätt derhän, att densamma, om ock först efter angifvelse, må
kunna omfatta sådana förseelser, som i straftiagen inbegripas under
kategorien: uppenbar vårdslöshet. Deremot synes en dylik utsträckning
beträffande oredlighetsbrotten med skäl kunna ifrågasättas. Det lärer
nemligen icke kunna förnekas, att sistnämnda slag af konkursförbrytelser
ligga de grofva brott, som i kapitlets 1 £ omförmälas, temligen nära, och
i hvarje fall långt mera än vårdslöshetsbrotten störande ingripa i samhällets
näringslif. Att emellertid åt åklagaren inrymma en sjelfständig
åtalsrätt i fråga om oredlighetsbrotten torde icke vara lämpligt. Dels
skulle nemligen eu dylik åtgärd icke rätt väl stämma öfverens med den
uppfattning, utskottet nu och tillförene häfdat beträffande verkningarna i
kriminel afseende af en med borgenärerna under konkursen träffad uppgörelse,
och dels torde det praktiska värdet af en dylik förändring i allmänhet
icke blifva särdeles stort. Enligt utskottets åsigt erbjuder deremot
det medlingsförslag, som, på sätt förut blifvit nämndt, under form af en
reservation vid utskottets utlåtande i ämnet framlades vid 1890 års riksdag,
en väg, på hvilken syftemålet med motionen bättre och säkrare torde
stå att vinna än genom medgifvandet af en sjelfständig åtalsrätt för en
person, hvilken, i likhet med allmänna åklagaren, i de flesta fall står
utom kretsen af de mången gång helt enskilda affärsförhållanden, som med
förbrytelsen ega samband.

Berörda medlingsförslag afsåg, såsom redan blifvit angifvet, att tillerkänna
åklagare rätt att efter angifvelse åtala brott, som innebure oredlighet
emot borgenärer, och på samma gång förbehålla målsegande uteslutande
rätt att åtala förseelser, hvarigenom gäldenär ådagalagt uppenbar
vårdslöshet. Genom antagandet af eu dylik norm för åtalsrättens tillämpning
vid de båda ifrågavarande slagen af konkursförbrytelser vinnes å
ena sidan onekligen en lämplig gradation i berörda afseende, medan å
andra sidan, då åklagare ju är oförhindrad att fullfölja ett anstäldt åtal,

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

fastän angifvelsen återkallats, torde vara sörjdt för att den oredlige gäldenären
oftare än hittills skett erhåller välförtjent näpst.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

2:o att Riksdagen ville, i anledning af herrar Eliassons
och N. Peterssons motioner, för sin del antaga följande Lag angående

ändrad lydelse af 15 kap. 24 § samt 23
kap. 7 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 24 § samt 23 kap.

7 § strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

15 kap. 24 §.

Brott, som i 23 § sägs, må ej åtalas af annan än
målsegande.

23 kap. 7 §.

Brott, som i 2 § omförmäles, ehvad det begåtts af
gäldenär eller, efter ty i 4 § sägs, af syssloman, så
ock brott, hvarom i 5 § förmäles, må ej åtalas af allmän ''
åklagare, der ej brottet af målsegande till sådant åtal
angifves. Brott, som i 3 § sägs, må ej af annan än
målsegande åtalas.

Stockholm den 7 mars 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

emot utskottets hemställan i första punkten:

af herr Mankell, som ansett, att utskottet bort tillstyrka en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda,

Bih. till Biksd. Pr oi. 1892. 7 Sand. 14 Höft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

om och i hvad mån ransaka ngstiden för den, som blifvit dömd till fängelse
eller straffarbete, måtte kunna från strafftiden afdragas och, om
sådant finnes böra ske, derom för Riksdagen framlägga förslag;
samt emot utskottets hemställan i andra punkten:
dels, beträffande herr J. Eliassons motion:

af herr Lilienberg, som ansett, att utskottet bort afstyrka bifall till
densamma;

af herr Mankill, som ansett, att motionen icke bort gifva anledning
till. det af utskottet framstälda förslag samt att detsamma i alla händelser
varit olämpligt; samt
af herr Wester;

dels ock, beträffande herr N. Peterssons motion:

af herrar Bergström, Fröberg, grefve Klingspor, Hasselnöt och Claeson.

Härjemte hafva herrar Hasselrot och L. O. Larsson anhållit att få
här antecknadt, att de icke deltagit i behandlingen inom utskottet, den
förre af herr J. Eliassons motion och den senare af herr N. Peterssons
motion.

Stockholm, O. L. Svanbäcks Boktryckeri-Aktie-Bolag, 1892.