Lagutskottets Utlåtande N:o JO (Utlåtande 1899:LU10 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o JO.

N:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 14 febr. 1899 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till
Konungen med begäran om utarbetande af förslag till
lag om sameg under ätt till fast och lös egendom.

Uti en vid 1890 års riksdag inom Andra Kammaren afgifven
motion, n:o 198, hemstälde herr C. Nyström, att Riksdagen behagade
hos Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande af en lag om sådant samegandeskap
i fastighet, som ej vore ordnadt genom bolagsreglor,
föreningsstadgar eller på annat dylikt sätt.

Till stöd för förslaget anförde motionären:

»Då genom arf eller gåfva eller på annat dylikt sätt flere personer
blifva gemensamma egare till en fastighet, inträda dessa delegare
till hvarandra i ett förhållande, hvilket, såsom erfarenheten visar, lätt
alstrar tvister och svårigheter af mångahanda art. Det är ej härvid
som vid bolag eller föreningar, att för den gemensamma förvaltningen
och eventuell, försäljningen af den gemensamma egendomen gälla stadgar
eller aftal, som gifva utslag i möjligen förekommande tvistefrågor.
Icke heller har man efter eget val ingått i först nämnda affärsförhållande;
tvärt om kanske mot sin vilja blifvit satt i denna ömtåliga
beröring med personer, som man annars skulle hafva undvikit. Bristande
rättskänsla eller bristande förstånd eller båda dessa brister i förening
hos en eller flere af meddelegarne kunna försätta de öfriga i ett läge,
som ej är afundsvärd!. De slitningar och tvister, som i sådant fall ej
lära uteblifva, hafva til) en början den påföljden, att den gemensamma

Lagutskottets Utlåtande N;o 10.

egendomens förvaltning blir i mycket lidande, då hvar och en pockar
på sin rätt, hvars gränser gent emot de andra delegarnes icke på något
sätt äro bestämda. I de flesta fall inträder väl ett slags modus
vivendi, nemligen derigenom, att de undfallande, dock ej utan knot
och missnöje, draga sig tillbaka, men exempel saknas ej, der regellösheten
medfört, snart sagdt, upplösning af hela förvaltningen. Går
det nu illa med förvaltningen, är förhållandet än sämre vid i fråga
kommande försäljning. Det har inträffal, att, oaktadt ett bevislig^
öfverpris erbjudits, försäljningen icke kommit till stånd, emedan egaren
till en ringa bråkdel af ohållbara skäl eller af stridighet motsatt sig
uppgörelsen. De andra få nöja sig med en sådan förlust. 1 sin värsta
form framträder missförhållandet, när en sådan orostiftare till sist bjuder
de öfriga sin andel till inlösen och dervid begär — och får — ett
särskilt tilläggspris just på grund af denna sin egenskap och såsom
följd af de öfrigas ifriga lust att blifva honom qvitt.

Jemföres en dylik art af samegandeskap med ett aktiebolag,
befinnes den märkliga motsatsen ega rum, att om i aktiebolaget
minoriteten är nästan rättslös, så är vid det först nämnda rättsförhållandet
majoriteten den part, som får finna sig i att se sin rätt och sitt
bästa åsidosatta.

På landet finnes, som hvar man vet, ett hjelpmedel, nemligen
laga skifte, men detta är en både långsam och dyr och äfven i öfrigt
stundom otillfredsställande hjelp. I stad finnes ingen utväg att äfven
i detta fall få tillämpad regeln, att den skall hafva vitsord, som
skifta vill. Stockholms fastighetsegareförening har också å sammanträde
sistlidet år uttalat sin mening om behofvet af åtgärder till undanrödjande
af ofvan beskrifna missförhållande.»

Lagutskottet, som hade att i frågan afgifva utlåtande, instämde
med motionären deri, att fall ej sällan förekomme, då bestämmelser i
sådant syfte, som i motionen afväges, visade sig vara af verkligt behof
påkallade. Utskottet erinrade emellertid, att i fråga om samegendom i
stadsfastighet sådana åtgärder redan vidtagits, att motionens syfte i detta
afseende vunnits, i det att med anledning af från Riksdagen den 26
april 1882 aflåten skrifvelse Kongl. Maj:t den 23 januari 1885 uppdragit
åt komitén för lagstiftning angående stadsplaners genomförande
att utreda, huruvida särskilda lagbestämmelser kunde meddelas angående
de rättsförhållanden, som uppstoae genom samegendom i stadsfastighet,
och beträffande delning af sådan fastighet, samt utarbeta de
lagförslag i ämnet, som kunde anses af behofvet påkallade. Tillika
påpekade utskottet, att beträffande fastigheter å landet skilnad syntes

Lagutskottets Utlåtande N:o 10. 13

kunna göras mellan sådana, å hvilka skiftesstadgans föreskrifter vore
tillämpliga, och sådana, med hvilka detta icke vore förhållandet, samt
att i 12 kapitlet 7 § ärfdabalken funnes anvisad en utväg till upplösande
af sameganderätt i viss landtfastighet. På de sålunda anförda
skäl tillstyrkte utskottet i sitt utlåtande skrifvelse till Kongl. Maj:t i
det af motionären angifna syfte endast beträffande sameganderätt i
sådan fastighet på landet, derå skiftesstadgans föreskrifter om delning
icke vore väl tillämpliga. Lagutskottets hemställan bifölls af Andra
Kammaren, men afslogs af Första Kammaren, hvarför frågan för den
riksdagen förföll.

Nu har samme motionär uti eu inom Första Kammaren väckt,
till lagutskottet för förberedande behandling öfverlemnad motion, n:o
22, under återgifvande af sin här ofvan intagna motivering till motionen
i ämnet vid 1890 års riksdag, å nyo och i utsträckt omfattning
bragt frågan å bane samt i sådant afseende föreslagit, att Riksdagen
behagade hos Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande af lag till reglerande
af de rättsförhållanden, som uppkomma i följd af sameganderätt
till så väl fastighet som lösegendom.

Motionären anför rörande de skäl, som föranledt motionens framläggande,
dels att någon lagstiftning i ämnet icke, såsom år 1890
stälts i utsigt rörande en del af detsamma, sedermera tillkommit, ehuru
redan vid frågans föregående behandling äfven af motståndarne till
det då framlagda förslaget erkänts, att sådan lagstiftning vore ett
önskningsmål, och efter den tiden ökad erfarenhet vunnits om de
olägenheter och den rättsosäkerhet, som uppstode genom brist på lagbestämmelser
å ifrågavarande område, dels ock, att det visat sig, att
lagbestämmelser vore erforderliga äfven rörande sameganderätt till lös
egendom.

På samma grunder, som år 1890 bestämde utskottets ståndpunkt
i frågan, delar utskottet fortfarande motionärens uppfattning, att lagstiftning
på ifrågavarande område är af behofvet påkallad. Det ligger,

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

enligt utskottets förmenande, i öppen dag, att, då tillgodogörandet af
gemensam egendom såsom en helhet förutsätter ett gemensamt beslut,
men inga bestämmelser finnas, huru ett sådant beslut skall åstadkommas,
kollisioner icke kunna undgås liksom ock att svårigheter
ofta måste möta att vid förekommande behof få gemensamheten
upplöst, då ingenstädes finnes stadgadt, huru sådan upplösning skall
ske. Utskottet vill i detta hänseende särskilt fästa uppmärksamheten
på de olägenheter, som kunna drabba de mindre, de fattigare
delegarue. I den mån lagstiftning i ämnet åstadkommes, torde det
kunna tagas för gifvet, att deras rätt till andel såväl i bestämmanderätten
öfver den gemensamma egendomen som ock i den nytta, som
af egendomen kan dragas, blir på tillfredsställande sätt tillgodosedd,
hvaremot under nuvarande förhållanden de ofta torde stå så godt som
rättslösa gent emot de större delegarne.

Såsom ofvan nämnts, föreslog 1890 års lagutskott begränsning
af den ifrågasatta lagstiftningen till sådan fastighet å landet, derå
skiftesstadgans föreskrifter om delning ej vore väl tillämpliga. Mot
sådan begränsning torde emellertid med fog kunna erinras, att skiftesstadgans
bestämmelser icke afhjelpa behofvet af lagstiftning i berörda
hänseende annat än för den händelse att fråga är om gemensamhetens
brytande genom fastighetens delning, men icke i de ofta förekommande
fall, då fastigheten till största fördel för delegarne kan behållas odelad,
samt att det ofta vore önskvärdt, att egendomsgemenskapen kunde
upplösas efter enklare och billigare grunder än enligt denna stadga.
Lagutskottet anser sig i anledning häraf icke böra göra framställning
om dylik begränsning.

Mot förslagets utsträckande till att gälla jemväl lös egendom har
utskottet icke något att erinra. Olägenheter, föranledda af bristen på
lagstiftning om sameganderätt, kunna lätteligen uppstå äfven i fråga
om lös egendom, om ock erfarenheten i denna del ej vittnar så starkt
om behofvet af lagstiftningens ingripande som i fråga om fast egendom.

För den händelse förslaget leder till lagstiftning i ämnet, föreställer
sig utskottet, att vid densamma god ledning kan vara att erhålla
af den utförliga lagstiftning, som redan förefinnes angående bolag,
föreningar m. m.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande mo -

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

tion, ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om
utarbetande af lag till reglerande af de rättsförhållanden,
som uppkomma i följd af sameganderätt
till fast eller lös egendom.

Stockholm den 14 februari 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.