Lagutskottets Utlåtande N:o IG (Utlåtande 1895:LU16 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o IG.

I ,

US ro 16.

Ank. till Riksd. kansli den 25 februari 1895, kl. 2 e. na.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner dels om ändrad lydelse
af 63 § i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891, dels ock om
ändring af i mom. i 38 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862.

Till lagutskottets behandling hafva blifvit hänvisade två af herr
J. Eliasson %inom Andra Kammaren väckta motioner, n:is 33 och 62.

I motionen n:o 33 anför herr Eliasson:

Emot den nya väglagen af den 23 oktober 1891, som nu i de flesta
väghållningsdistrikt börjat tillämpas, hade redan uppstått klander bland
dem, som förut varit väghållningsskyldige. Man hade fått höra missnöje
uttalas från flera distrikt öfver lagens otydlighet, som föranledt olika
tolkningar, ja, till och med rättegångar, och från andra, att besvären och
utgifterna för de väghållningsskyldige ökats. Det hette från många håll,
att vägväsendet blefve efter väglagens tillämpning dyrare och besvärligare
än förut.

Om dessa och än flera missnöjen vore befogade eller ej, torde erfarenheten
i en snar framtid vittna. Hvad man dock för närvarande

Bill. till Riksd. Prof. 1895. 7 Sami. 9 Käft. (N:is 16—18.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

kunde se, vore, att det i vissa fall gåfves skäl för ändringar ju förr, ju
hellre. Motionärens afsigt vore ock att påvisa behofvet af en lagförändring
i fråga om sättet för debitering och uppbörd af vägskatten.

I lagens 63 § stadgas: Konungens befallningshafvande ombesörjer,
på vägstyrelsens derom framstälda begäran, att vägskatten varder genom
vederbörande i sammanhang med kronoskatterna debiterad, indrifven och
redovisad, på sätt om landstingsmedel är föreskrifvet; egande Konungens
befallningshafvande jemväl att förordna om afskrifning af sådana afgifter
till vägkassan, som i anseende till bristande tillgång icke kunnat
indrifvas.

Häraf följde, att kronans uppbördsman egde skyldighet leverera
medlen i länets ränteri samtidigt med kronoskatterna och emot en provision
af 3 procent.

Inom det län motionären tillhörde vore det flera distrikts väghållningsskyldige,
som beslutat på försök ett annat sätt för debitering och uppbörd.
Detta kunde dock icke vara rekommenderande, så länge väglagen hade
den lydelse, som i dess 63 § stadgas; men det gåfve likväl anledning att
ifrågasätta ändring.

Bland skälen" derför stälde sig kanske främst, att när större delen af
vägskatten skulle användas till ersättning för vinterväghållningen, hvilken
på de flesta ställen tillkomme endast vägskattsbetalande, så vore det hårdt
för en stor del af allmogen, hvars penningtillgångar vid tiden för kronouppbördsstämmornas
hållande måste strängt anlitas, att da lemna beloppet
i förskott och 3 a 4 månader derefter få det åter. Det kunde
anses obefogad!, att medel, hvaraf staten icke erhölle det minsta, och som
vore enskilda vägdistrikts tillhörigheter, hvaröfver dessa förfogade utan att
derför inför statens myndigheter ega redovisningsskyldighet, skulle vara
fastlästa under statstjenstemäns vård så lång tid. Efter motionärens tanke
vore icke så mycket att säga härom, i fall staten bekostade debiteringen
och uppbörden," men när de väghållningsskyldige derför måste erlägga 3
procent, så kunde det förefalla skäligt, att det blefve något bättre stäldt,

En annan omständighet vore, att nu gällande stadganden medförde
obehöfliga besvär och risker för vägstyrelserna och onödiga kostnader för
väghållningsdistrikten genom de uppburna medlens insättning i landtränteriet
och vägstyrelsernas i anledning deraf uppkommande skyldighet
att efter Konungens befallningshafvandes ^anordning der utqvittera dem.
I händelse afståndet från länsresidensstaden vore ringa, uppkomme ingen
synnerlig olägenhet häraf, men så vore icke förhållandet i de orter, der

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

våglängden utgjorde flera mil och kommunationsmedlen vore dåliga och
på samma gång dyra. Vägstyrelserna frestades i så fall att välja emellan
en resa, som för distriktet blefve dyr, eller anlitande af kommissionär och
derför stå risken. Om någotdera häraf vore nyttigt, vågade motionären
betvifla.

Genom stadgandet i väglagen, att hvarje härad utgör en gemensamhet
för sig, stode väghållningen efter motionärens förmenande mycket nära de
kommunala skyldigheterna, synnerligen å de ställen inom landet, der
härad eller tingslag utgjordes af en enda kommun. Det läge så nära till
hands den tanken, att debitering och uppbörd af vägskatten kunde skäligen
uppdragas åt kommunalnämnderna. Erfarenheten hade visat, att
debitering och uppbörd af kommunalutskylderna kunnat försiggå utan
nämnvärda olägenheter samt utan statens myndigheters medverkan, och
det förefölle derför motionären, att vägskatten äfven kunde och borde åt
kommunalnämnderna anförtros. Hvad som i så fall borde tillkomma
statens embets- och tjensteman vore, enligt motionärens mening, att förhjelpa
kommunalnämnderna till utfåendet tredskovis af det, som icke godvilligt
betalades, på samma sätt som vore stadgadt för kommunalutskylder;
men mera vore efter motionärens förmenande icke behöfligt.

Motionärens förslag, att få vägskattens debitering och uppbörd öfverflyttade
från häradsskrifvare och kronofogde till socknarnes kommunalnämnder,
skulle antagligen bemötas med påståendet, att kommunalnämnderna
hade för mycket förut. På samma gång som motionären i viss mån
medgåfve detta, ville han likväl påpeka, att kommunalnämndernas åligganden
icke härigenom väsentligen ökades. Under den tid som gått, sedan
väglagen utfärdades, hade kommunalnämnderna, åtminstone i Upsala län,
af Konungens befallningshafvande förständigats att uppgöra vägfyrktalslängderna
till ledning vid val m. in. De vore således förut skyldiga att
ega kännedom om debiteringsgrunden. En hvar som deltoge i väghållningsbesväret
hade äfven till åliggande att erlägga kommunalutskylder,
hvadan det icke kunde blifva fråga om flera betalande. Hvad som skulle
komma att egentligen ökas vore 2:ne kolumner i debiteringslängden, den
ena för vägfyrktalet och den andra för vägskatten. Om ock åt kommunalnämnderna
uppdroges att af influtna medel verkställa utbetalningar
efter vägstyrelsens anordning, så kunde detta icke gerna anses mycket
besvärande. Derjemte borde icke lemnas opåaktadt, att om kommunalnämnderna
tillerkändes samma provision, som nu vore för vägskatten bestämd,
eller B procent, så skulle det antagligen verka större belåtenhet för nämn -

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

dernas ordförande i de kommuner, som lemnade ingen eller ringa ersättning,
att emottaga ett återval, hvilket mången gång torde vara till
fromma för kommunerna. Huru motionären än såge saken, så förefölle
förändringen praktiskt utförbar, och att den skulle medföra afsevärda fördelar,
så väl för vägstyrelse som väghållningsskyldige, det kunde icke
förnekas.

I fråga åter om afskrifning af sådana afgifter till vägkassan, som i
anseende till bristande tillgång icke kunde indrifvas, så förefölle det motionären,
att förordnandet derom rättast borde de väghållningsskyldige
tillkomma.

På grund af hvad han sålunda anfört, hemstälde motionären, det
Riksdagen ville för sin del besluta,

att 68 § i väglagen den 28 oktober 1891 erhölle följande ändrade
lydelse:

»Sedan vägskatten, på sätt i § 58 är stadgadt, blifvit bestämd, och
hvilket alltid bör ske med undvikande af bråktal, tillkommer det vägstyrelsen
att, årligen innan den 15 oktober, lemna kommunalnämnderna i
distriktet underrättelse derom.

Kommunalnämnderna, hvar inom sin kommun, åligger derefter att
ombesörja vägskattens debitering och uppbörd i sammanhang med kommunalutskylderna;
och gäller dervid allt hvad för de senare är stadgadt.
I ersättning derför åtnjutes en provision af tre procent å det levererade
beloppet.

Af influtna medel skola kommunalnämnderna inom kommunen verkställa
utbetalningar efter vägstyrelsens anordning. Hvad som derutöfver
uppbäres öfverlemnas till vägstyrelsen så fort lämpligen ske kan; och skola
restantierna af kommunalnämnderna redovisas före den 1 september.

De väghållningsskyldige ega att vid sammanträde, som i § 58 omförmäles,
förordna om afskrifning af sådana afgifter till vägkassan, som i
anseende till bristande tillgång icke kunnat indrifvas.»

I motionen n:o 62 hemställer herr Eliasson, för den händelse att
Riksdagen i hufvudsak bifaller hans här ofvan omnämnda motion om ändring
i väglagen, att Riksdagen i sammanhang dermed för sin del beslutar,

att 4:de momentet i 88 § af kongl. förordningen om kommunalstyrelse
å landet den 21 mars 1862 erhåller efter orden »kommunens öfriga inkomster»
ett tillägg af följande lydelse:

äfvensom ock att ombesörja debitering och uppbörd af vägskatten
på sätt som derom i väglagen stadgas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

Utskottet, som i sammanhang behandlat båda omförmälda motioner,
får i anledning af desamma afgifva följande utlåtande.

Motionärens i här ofvan först omförmälda motion framstälda förslag
åsyftar den ändring uti väglagens 63 §, att åt kommunalnämnderna skulle
öfverlemnas det bestyr med debiteringen, uppbörden och redovisningen af
vägskatt, som 63 § i dess nuvarande lydelse ålägger kronans uppbördsman,
och att i sammanhang härmed de väghållningsskyldige sjelfva, i
stället för Konungens befallningshafvande, skulle ega att besluta om afskrifning
af de utdebiterade vägskattebelopp, som ej kunnat indrifvas.

I det fall, att väghållningsdistriktet består af allenast en kommun,
skulle det möjligen utan afsevärda olägenheter låta sig göra att åt kommunalnämnden
uppdraga vägskattens debitering, uppbörd och redovisning.
Men detta är ett undantagsfall. I de ojemförligt flesta äro flera kommuner
förenade till ett väghållningsdistrikt, och mångenstädes är kommunernas
antal inom distriktet ganska stort. I sådana distrikt skulle det af
motionären ifrågasatta förfarandet medföra omgång och svårigheter, ej
minst för vägstyrelsen, som finge skriftvexla med alla de särskilda kommunalnämnderna
i stället för, såsom nu, med en enda myndighet.

Utskottet har jemväl ansett motionärens förslag att åt kommunalnämnderna
medgifva rätt till provision å de vägskattebelopp, som genom
dem skulle indrifvas, vara uttryck för en för våra kommunala förhållanden
ny, mindre lämplig princip.

På grund af det anförda, och då i allt fall det torde böra betraktas
såsom mindre rigtigt att redan nu, då väglagen icke ens hunnit att på
alla orter träda i full tillämpning och innan man kunnat bilda sig någon
djupare erfarenhet af lagens verkningar, i densamma vidtaga ändringar,
hvilkas behöflighet icke är uppenbar, får utskottet alltså hemställa,

att herr Eliassons motion om ändrad lydelse af
68 § i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Då herr Eliassons andra motion för sitt antagande förutsätter bifall
till den motion, som utskottet här ofvan afstyrka föranlåtes utskottet
hemställa,

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

att herr Eliassons motion om ändrad lydelse af
4 mom. utaf 38 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet ej heller må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 25 februari 1895.

På lagutskottets vägnar:
E. von KRUSENSTJERNA.

Reservation:

af herr friherre Bonde mot vissa delar af utskottets motivering.

Herrar J. Anderson och Näslund hafva begärt få här antecknadt,
att de icke deltagit i ofvanberörda ärendens behandling inom utskottet.